• No results found

Döpt till ett nytt liv Om hinder och möjligheter för flyktingars dop i Sverige

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Döpt till ett nytt liv Om hinder och möjligheter för flyktingars dop i Sverige"

Copied!
43
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Döpt till ett nytt liv


Om hinder och möjligheter för flyktingars dop i Sverige 2016-2020

Magisteruppsats, 15 hp, ht 2020.

Teologiska institutionen, Uppsala universitet.

Författare: Jenny Westling.

Handledare: Ninna Edgardh.

Examinator: Anita Yadala Suneson.

(2)
(3)

Abstract

In 2015, a large number of refugees sought asylum in Sweden. The following year, the churches saw an influx of refugees who wanted to convert from Islam to Christianity. Some congregations baptized many, others baptized few. Some converts were denied baptism. To contribute to a clearer picture of the church’s acting, this essay seeks to examine the possibilities and obstacles which met refugees that wanted to be baptized in a Swedish church tradition between 2016 and 2020. To do so, converts, priests from The Church of Sweden and a pastor from Pingstkyrkan are interviewed.

People in an organization like the church have different social positions that creates superiority and subordination between individuals. Therefore, this study is based on both a power ethical and ecclesiological perspectives. The power perspective is analyzed on the basis of the theoretical approach formulated by the authors of the anthology Church in an Age of Global Migration, about whether the church appears as a cross-border and relational body where current order of power is constantly challenged, or not. When it comes to the factors that influence church leaders and converts decisions about baptism, the analysis is based on Sune Fahlgren's theory of Preachership as an ecclesiological practice that becomes the church DNA, and on Jeff Astelys theory of Ordinary theology, where people's personal experiences shape perceptions of salvation and a good life.

The converts in the study seek fellowship and a God that is distinctly forgiving. They also see baptism as the entrance to a new life. This proves the thesis that people interpret salvation based on what they need. Other factors that affect their relation to baptism are a residence permit, home address, citizen number, age, acceptance of conversion from guardians of minor converts, language and the duration of the baptismal process. Converts genuine will to be baptized is also important.

These factors can be obstacles or opportunities, depending on if the converts situation is in line with the church´s wishes. These wishes seem to be based on certain norms. In the context of the Church of Sweden, there are a number of rules and dogmas. However, it is unclear which should be followed, and where in the organization the power lies. Therefore, the interpretation of the baptismal factors rests on the individual priest. The Pentecostal church lacks written dogmas, but in line with Fahlgren's Preachership theory there are informal norms that are interpreted individually by the pastor. This shows that the converts have the power to propose baptism but lack the power to ensure that they are actually baptized. Based on this, the Church shown in this study is not the mobile, cross-border and power-challenging body as described in the anthology Church in an Age of Global Migration.

Key words: refugee, convert, baptism, eccleseology, Swedish Church, Pentecostal tradition.

(4)

Innehållsförteckning

Abstract ... 1

1 Inledning ... 3

1.1 Syfte och frågeställningar ... 4

1.2 Metod ... 4

1.3 Etiska överväganden ... 7

1.4 Källmaterialet och dess avgränsningar ... 8

1.5 Forskningsläge ... 9

1.6 Teoretiska modeller och begrepp ... 11

1.7 Disposition ... 14

2 Dopets rit, teologi och regelverk ... 15

2.1 Historisk framväxt av den svenskkyrkliga och pingstkyrkliga teologin ... 15

2.2 Dopets reglering i Svenska kyrkan ... 17

2.3 Dopets reglering i Pingstkyrkan ... 21

3 Flyktingvågen 2015 ... 23

3.1 Konvertiterna ... 23

Källa 1 ... 23

Källa 2 ... 24

Källa 3 ... 24

Källa 4 ... 24

3.2 Kyrkans företrädare ... 25

Pastor John ... 25

Prästen Pär ... 25

Kyrkoherde Tomas ... 25

3.3 Mötet mellan kyrka och konvertiter ... 25

3.2. Vägen till dopet ... 27

3.3 Makt över dopet ... 32

4 Analys ... 34

4.1 Slutsats ... 37

4.2 Fortsatt forskning ... 38

Källor ... 39

Tryckta källor ... 39

Otryckta källor ... 40

Otryckta källor hos författaren ... 41

(5)

1 Inledning

”Kyrkklockorna ringer för mig.” Orden är fyllda av häpen förundran och yttras av den unga, blonda kille som strax ska döpas inför konfirmationen. Tillsammans med hans mamma och den tjänstgörande prästen står vi i den dånande klockklangen runt dopfunten, och den ännu odöpta femtonåringen blir tydligt rörd när han känner att dopet verkligen handlar om honom. Trots hans tidigare ovilja att kalla sig troende och det relativa ointresse han visat för konfirmations- undervisningen blir han döpt, och gott så. Scenariot är för mig som relativt nykristen en symbol för kyrkans välvilliga inställning till dopet, både som en nådegåva till individen, och en initiationsrit för upptagande i den kyrkliga gemenskapen, Kristi kropp, om man så vill. Men är det verkligen så kyrkan ser på dopet i praktiken?

År 2015 kommer en muslimsk flyktingpojke med rötter i Afghanistan till staden där jag bor.

Han började skolan, läste om kristendomen och skrev han en uppsats om Martin Luther, vars tankar han tyckte var spännande. Den unga mannen tyckte särskilt om idén med det enskilda prästadömet. Tre år senare lär jag känna honom genom ett flyktingnätverk i staden där vi båda bor, jag i familjens villa, han som papperslös och ständigt flyttande från bostad till bostad. Eftersom jag börjat studera till präst, hade vi båda ett intresse av att prata om Gud och religion. Han är nyfiken och påläst. Ibland går vi tillsammans till gudstjänster. Ett år senare förklarar han att han vill bli kristen. För honom handlar det om att bli döpt. Men vägen dit är inte enkel. Kyrkan kräver både adress, personnummer och uppehållstillstånd. Dessutom måste han bevisa sin tro, vilket den unga svenskfödda konfirmanden aldrig behövde göra.

Som volontär har jag haft förmånen att följa en mängd unga muslimska ungdomar i deras försök att få bli del av det svenska samhället. Flera av dem har velat döpas. Hur de har bemötts av kyrkoföreträdarna har sett olika ut. Många har mötts av självklarhet och glädje, andra har ställts inför en tydlig tveksamhet. Några har nekats att döpas. Vad är det då som formar kyrkans svar på konvertiternas dopönskan, och vad skiljer dessa svar från de som ges odöpta konfirmander? I samtal med kyrkoföreträdare och unga konvertiter framträder en bild där konversion aktualiserar osäkerhet och frågeställningar av såväl praktisk som etisk natur. Kyrkans svar tycks bygga på formella eller informella normer. Men det råder oklarhet om vilka normer som faktiskt gäller.

Besluten bygger på prästers och pastorers egna tolkningar. Det leder till individuellt styrda beslut, som dock alltid ligger hos kyrkans ledarskap. Konvertiten kan föreslå dop, men saknar makt att själv besluta om det. Kyrkan som Kristi kropp tycks därmed varken rörlig eller gränsöverskridande.

Ungdomar med afghanska rötter som vill konvertera möts därför av andra beslutsgrunder än de som möter svenskfödda konfirmander.

(6)

1.1 Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att bidra till en klarare bild av möjligheter och hinder för dop av ensamkommande flyktingungdomar som ville konvertera till svenska kyrkotraditioner under åren 2016–2020. En central fråga rör vem som tycks ha makt att bestämma huruvida en konvertit ska döpas eller ej. Därför rymmer uppsatsen både ett maktetiskt och ett ecklesiologiskt perspektiv. För att uppnå det övergripande syftet besvaras två frågeställningar:

- Vilka faktorer anser de teologiskt ansvariga har påverkat deras beslut kring dop av ensamkommande konvertiter under perioden 2016–2020?

- Vilka faktorer har påverkat ensamkommande konvertiters väg till dop under perioden 2016–2020?

Olika teologiska tankegångar kan vara sammanlänkade med varandra, exempelvis kan en dopsyn där dopritualen förenar den döpta med kyrkan, hänga samman med en missionsteologi där kyrkans tillväxt är viktigare än individens eget förhållande till det gudomliga. Här kan även gudssyn och frälsningssyn spela in, så till vida att synen på det gudomliga kan avgöra synen på frälsning, vilket i sin tur kan påverka dopsynen. Den här uppsatsen kommer att beröra ett antal olika teologiska synsätt, men framför allt de som kommer till uttryck i synen på dop och mission.

Pingstförsamlingen och den svenskkyrkliga församlingen på orten har haft olika inflöden av konvertiter som vill döpas. För att studera hinder och möjligheter ur olika ecklesiologiska perspektiv, undersöks därför frågeställningarna i dessa båda traditioner.

1.2 Metod

Studien har en kvalitativ och hermeneutisk ansats. Den hermeneutiska ingången gör det möjligt att låta stoffet utvecklas till ny kunskap i en dialektisk process där både uttolkaren och det som tolkas ingår. Därför behöver jag som uttolkare ha en inkännande förståelse för de intervjuade och deras kontext, men samtidigt vara vaksam på vems intressen som lyfts fram och varför. En misstänksamhetens hermeneutik kan därmed vara att föredra, där man både tolkar de intervjuade och samtidigt tolkar det som sägs ur ett större perspektiv, där man även försöker sätta sig in i vilken grupp den intervjuade tillhör, och hur det påverkar det som sägs (Sælid Gilhus 2011, 275, 278, 282).

Kvantitativa metoder, exempelvis de som genomförs av World Value Survey, riskerar att osynliggöra vissa grupper eller röster. En kvalitativ metod är därför att föredra för att synliggöra olika röster och tankar (Edgardh 2018, 139-141, 148). Det känns extra viktigt i den här studien, eftersom ensamkommande flyktingungdomars röster sällan hörs, vare sig inom akademin eller samhället i stort. För att kunna uppmärksamma den levda religionen som en del av kyrkan har jag valt en etnografiskt inspirerad metod, som förmår synliggöra det ickeförväntade som finns utanför de normativa skrivna ramarna. Jag knyter här an till forskningsinriktningen etnografisk ecklesiologi

(7)

(Ideström och Stangeland Kaufman 2018, 1). Det innebär att begreppet kyrka undersöks på ett sådant sätt att både praktisk erfarenhet och teoretisk reflektion får plats.

Den praktiska erfarenhet jag vill fånga upp berör dopundervisning och dop som skedde mellan 2016 och 2020. Detta har alltså redan skett. Jag kan därför inte göra observationer på fältet i realtid, vilket en fullt ut tillämpad etnografisk metod skulle innebära. För att fånga in de faktorer som legat till grund för beslutsfattande kring konvertitdopen har jag istället intervjuat sju personer som under dessa år varit inblandade i beslut om konvertitdop. I det svenskkyrkliga fallet innebär det en präst och en kyrkoherde samt två döpta konvertiter, medan det i det pingstkyrkliga fallet är en pastor som är församlingsledare samt två döpta konvertiter. Skälet till att intervjua både kyrkoföreträdare och konvertiter är att jag vill jämföra deras upplevelser och teologiska tankegångar. Jag är också nyfiken på vem de intervjuade upplever haft makt att bestämma över dopet.


Intervjuer har fördelen att erbjuda ett personligt möte, där varje individs tankar, känslor och förhållningssätt kan få utrymme på ett nyanserat sätt. Man kan se intervjumetoden som en slags resa där kunskap skapas och tolkas och omformuleras i ett föränderligt flöde som uppstår mellan intervjuare och intervjuad. På så sätt blir intervjuaren en del av den nya kunskap som uppstår.

Därmed blir också den intervjuades egen kontext betydelsefull för framväxten och tolkningen av den nya kunskapen. Intervjuarens erfarenheter kommer att påverka det som intervjuaren för in i samtalet, och därmed påverka den nya kunskap som formas (Davidsson Bremborg 2011, 310-311).

Själva intervjuförfarandet påverkas av sociala likheter och skillnader mellan den intervjuade och intervjuaren. En sådan påverkansfaktor kan vara att intervjuaren och den intervjuade har samma typ av grupptillhörighet, vilket gör att intervjuaren kan relatera till den intervjuades situation (Fägerborg 2014, 95). Som intervjuare har jag koppling till båda grupperna av intervjuade. Min historia är i korthet att jag efter ett fyrtiosjuårigt liv som ateist var med om en upplevelse som jag tolkade som ett gudomligt tilltal, vilket så småningom ledde till att jag sålde min reklamfirma och började studera till präst. Under praktikperioder i samband med mina studier har jag därför kommit i kontakt med de ordinerade inom Svenska kyrkan. Pingstkyrkopastorn och konvertiterna har jag träffat i samband med mitt arbete som volontär i en organisation som stöttar ensamkommande flyktingar. På grund av mitt tidigare samröre med de intervjuade konvertiterna har det gått snabbt och enkelt att nå en nära relation i intervjusituationen. Genom mitt inifrånperspektiv kan jag sätta mig in i deras situationer, och det kan kanske bidra till större trygghet för dem.

Mina kopplingar till de intervjuade personerna kan dock även utgöra en metodologisk risk att svaren jag får formas utifrån de roller som vi redan hunnit utveckla sinsemellan. Jag som intervjuare kan bli normerande och ”färga av mig” på såväl material som analys och resultat. För att undvika detta var jag i intervjusituationen tydlig med min subjektiva kristna position. I mitt analysarbete försöker jag samtidigt att se, synliggöra och ifrågasätta de dogmatiska normer som uppkommer i studien, för att på så sätt bibehålla en öppenhet gentemot andra synvinklar (Watkins 2015, 140–

143, 145–147, 150–152). Det gudomliga är en realitet för referenterna, vilket var skälet till att jag

(8)

valde att möta de intervjuade utifrån mitt konfessionellt färgade förhållningssätt. En metodiskt ateistisk hållning kunde innebära en risk att tappa viktiga poänger i de konfessionella tankegångar som intervjupersonerna kan tänkas ha (Brodd 2015, 18–20). Under arbetet med analyser och slutsatser har jag däremot utgått från ett traditionellt ickekonfessionellt akademiskt synsätt.

En annan fara med intervjuer, särskilt om de görs med någon som känner sig underordnad, är att den intervjuade utifrån vedertagna sociala normer försöker erbjuda svar hen tänker att intervjuaren vill höra. Oscar Pripp kallar detta för en ”strategisk sammanflätning”, vilket innebär att de intervjuade flätar in generella positiva värderingar från den egna gruppen, för att försvara sig mot nedsättande tankegångar som intervjuaren kan tänkas ha (Pripp 2014, 68–69). Dessutom finns en risk att den intervjuades kulturella kontext skapat en norm som styr det som sägs, och som är svår att ta sig ur. Den intervjuades självuppfattning, idéer och svar riskerar då att utgå från dessa omedvetna stereotyper (Fägerborg 2014, 94, 96). För att undgå detta och den strategiska sammanflätningen har jag försökt att påpeka stereotyper och normer när de dyker upp, och ställa frågor ur ett normkritiskt perspektiv. Samtidigt har det varit viktigt att de intervjuade fått prata fritt utifrån sitt hjärtas mening.

I analysfasen har jag sökt efter faktorer som kan ha påverkat präster/pastorer respektive konvertiter på deras väg mot dop. När det gäller teologiska faktorer, har jag utgått från att de unga konvertiterna bidrar med en egen vardagsteologi, medan präster/pastorers teologier även formar församlingens teologi i stort. Utifrån detta är det också intressant att studera om dessa teologier på olika nivåer ”pratar” med varandra, och om det därmed finns utrymme för fördelning av makt.

I fyra av de sju fallen genomfördes intervjuerna ansikte mot ansikte i de intervjuades hem, allt för att skapa en lugn och avslappnad atmosfär. Coronapandemin gjorde dock att en intervju genomfördes via Zoom över Internet, och en skedde utomhus under en promenad. Ytterligare en intervjuperson valde att bli intervjuad på sin arbetsplats. Intervjuerna med de ensamkommande konvertiterna krävde en del funderingar utifrån eventuell språkförbistring. Alla respondenter talar god svenska, men de saknar ibland ett fullödigt språk när det gäller att beskriva känslor och inre upplevelser. Detta kan påverka intervjuresultatet. En inledande tanke var därför att först be dem att var och en spela in sig själva när de fritt berättar om sin dopsyn, för att sedan komplettera med intervju i fokusgrupp där alla konvertiter deltar. Detta avböjdes dock av flera respondenter. De ansåg det svårt att veta vad de skulle prata om ifall de skulle spela in sig själva, och de ville helst inte prata om sin konversion tillsammans med andra. Därför blev slutligen också konvertiterna intervjuade en och en. Resultatet blev teologiskt tankfulla samtal med många bottnar.

De totalt sju intervjuerna som ingår i studien har spelats in och transkriberats. Arbetssättet har varit extra viktigt när de ensamkommande ungdomarna intervjuats, eftersom språklig brytning ibland gjort det svårt att höra vilket ord som sägs. I dessa fall har det krävts många omlyssningar innan just detta ord transkriberats. I de ytterst få fall där det varit omöjligt att uttyda ett visst ord, har ordet i transkriptionen markerats med en förklaring om att ordet är ohörbart.

(9)

För att i möjligaste mån säkerställa att jag undersöker det jag faktiskt föreställt mig att undersöka, är intervjuerna semistrukturerade utifrån följande teman: missionssyn, dopsyn, närmande mellan flykting och församling, varför dop kommer på tal, krav och möjligheter med dop samt makt över dopet. Dessa teman växte fram i takt med min inläsning på området och mina anteckningar i fältdagboken gällande syfte och frågeställningar, som jag sedan vägt mot det jag redan känner till om de grupper och individer som ska intervjuas.

För att undersöka syftet ur flera olika synvinklar har jag försökt att samla stoff från grupper med olika social position, vars svar kan ställas mot varandra. Att låta dessa komma från olika kyrkosamfund, där den normerande ecklesiologiska synen på dop och mission delvis skiljer sig åt, har förstärkt denna möjlighet att synliggöra diversitet. Jag har också försökt bygga upp en teoritriangulering genom att utgå från flera olika teoretiska perspektiv, där inläsning av religionsvetenskaplig forskning inriktad på teologisk och ecklesiologisk förståelse av mission och dop inom olika kyrkosamfund, bjuder på ytterligare infallsvinklar.

1.3 Etiska överväganden

Den här uppsatsen följer Vetenskapsrådets riktlinjer för god forskningssed (Vetenskapsrådet 2017).

Eftersom studien bygger på intervjuer om människors religiösa tankar och praktiker, är det extra viktigt med forskningsetiska reflektioner kring det som görs. Detta gäller samtliga intervjuade, men i synnerhet konvertiterna. De intervjuades personliga integritet måste skyddas, men även deras liv och hälsa. Eftersom prästers och pastorers namn kan kopplas till särskilda församlingar, har jag gett alla kyrkoarbetare pseudonymer, för att inte den vägen ska lämna spår till de ensamkommande.

Fyra av de intervjuade har konverterat från islam till kristendom, vilket i vissa länder är förenligt med dödsstraff. Två av de intervjuade är dessutom papperslösa och gömda. Detta gör att det är av yttersta vikt att anonymisering och sekretess sker på ett godtagbart sätt. I uppsatstexten har därför de intervjuade konvertiternas namn bytts ut till bokstäver. Jag har även undvikit pseudonymer, som kan riskera att leda eventuella hot i felaktiga riktningar. På grund av den risk som kan finnas för de medverkande, har jag valt att inte namnge de församlingar och den ort studien rör sig kring. När det gäller de intervjuade konvertiterna har jag efter moget övervägande valt att ha med deras ålder och viss bakgrund, när så har varit relevant och jag bedömt att det gått att bibehålla utan ökad risk.

Trots detta kan det finnas risker som inte går att förutse. Därför vilar varje intervju på ett välinformerat samtycke. De intervjuade har informerats om och skriftligen godkänt att delta i anonymiserade intervjuer för denna uppsats. Intervjupersonerna har också sagt ja till att jag kan använda vissa uppgifter, som är relevanta för uppsatsen, exempelvis kyrkotillhörighet och ålder.

De har också informerats och godkänt att den spelas in på smartphone och att filerna lagras.

Eftersom det kan finnas risk för förföljelse av muslimska konvertiter sparas ljudfilerna utan namn.

De sparas enbart i molnet och inte på telefonen, som lättare kan tappas bort. Även de sparade

(10)

filerna med transkriptioner är anonymiserade och sparas på samma sätt. Det krävs lösenord för att komma åt alla lagrade data.

Personlig integritet handlar dock om mer än fara för liv och fysisk hälsa. Det är också av yttersta vikt att de intervjuade ska kunna läsa den här studien och känna sig förstådda, respekterade och korrekt återgivna. De ska vara bekväma med beskrivningen av dem själva och de tankar de förmedlar. I den bästa av världar skulle uppsatstexten skickas till alla intervjuade, för att sedan samtalas kring och sedan utveckla slutresultatet tillsammans. Men med tanke på den tidsbrist som omger en D-uppsats, är detta tyvärr inte möjligt.

Ytterligare en betydelsefull del av det etiska övervägandet, är att undvika att schablonartade generaliseringar tynger ner och förvanskar resultatet. Det gäller mina frågor och min analys av stoffet, men också hur de intervjuade framställs i beskrivningar och citat. Därför börjar och slutar citaten på ett sådant sätt att oväsentliga felsägningar och upprepningar i möjligaste mån slopas.

1.4 Källmaterialet och dess avgränsningar

Primärkällor för denna empiriska studie är sju semistrukturerade intervjuer, dels med kyrkoanställda med teologiskt ansvar för dop av konvertiter, dels med lekfolk som konverterat från islam och döpts. Materialet begränsat till åren mellan 2016 och 2020, eftersom de ensamkommande ungdomar som kom som flyktingar till Sverige 2015 och ville konvertera, i många fall började göra detta år 2016. Konverterande dop har sedan fortsatt under hela perioden fram till dags dato, även om takten nu saktat av. De intervjuade personerna återfinns i en pingstkyrklig och en svenskkyrklig församling. Detta eftersom dessa församlingar tycks ha haft olika stora inflöden av konvertiter under 2016–2020. De aktuella församlingarna finns dock på samma ort.

Det fält jag vill undersöka handlar om hinder och möjligheter för dop av konvertiter. En del av dessa hinder och möjligheter tycks uppstå i mötet med de som är ansvariga för konvertitdop i respektive församling. Därför har jag valt att intervjua de ansvariga för konvertitdopen i respektive församling. Från Svenska kyrkan har jag därför intervjuat en kyrkoherde och en komminister, samt undersökt ett reglerande brev som den dåvarande biskopen skickat ut gällande dop av ensamkommande konvertiter.

Den pentekostala traditionen är mer kongregationalistisk och saknar i princip en central styrning, utan utgår mer från normer baserade på bibeltolkning. I detta fall måste därför normerande teologi sökas i praktiken. (Fahlgren 2015, 93). Varje pastor har ett stort eget teologiskt ansvar, dock med en styrelse över sig. Den pastor jag intervjuat är dessutom församlingsledare, och utifrån detta beskriver han att han har det yttersta ansvaret för att svara på teologiska frågor (Pastor John 2020). Därför har jag enbart intervjuat denna pastor.

Konvertiternas röster består av två personer som döpts i Svenska kyrkan, och två som döpts i Pingstkyrkan. De blev allihop döpta under den aktuella perioden. Dessa konvertiter är samtliga

(11)

ensamkommande flyktingar. Inledningsvis fanns tanken att även hitta personer som nekats dop.

Detta har dock visat sig svårt, då individer som nämnts i researcharbetet sedan visat sig antingen ha utvisats ur Sverige eller blivit papperslösa, och därför inte gått att få tag på.

Utöver intervjumaterialet har olika typer av normerande texter analyserats. Det handlar främst om material från den svenskkyrkliga kontexten, eftersom den i högra grad utgår från ett skrivet regelverk. De normerande skrifterna inbegriper Kyrkoordningen och bekännelseskrifterna men också biskopsbrevet Leva i dopet från 2011, samt biskopsbrevet De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext, som först kom ut 2012, och sedan reviderades 2019. Båda utgivningarna av det senare ingår som primärkällor, eftersom det finns en poäng i att se om det skett någon förändring i hur Svenska kyrkan ser på dopet, utifrån den flyktingström som nådde Sverige 2015–2016. En annan primärkälla är det brev som Esbjörn Hagberg (2016) dåvarande biskop i Karlstad stift, skickade till stiftets präster den 3 juni 2016. Detta brev skickades ut som svar på ”de utmaningar”

som kyrkan ställdes inför i samband med att många flyktingar kommit till Sverige och sedan sökt sig till kyrkan, bland annat för att döpas. I uppsatsen ingår också annan adekvat litteratur, såväl konfessionell som ickekonfessionell, som är av betydelse för studien.

1.5 Forskningsläge

Det finns en mängd internationell forskning om ecklesiologi, religionsteologi, missionsteologi och att konvertera, kopplat till migration och en mångreligiös kontext. Det jag refererar till nedan är valt för att spegla mitt syfte och de frågeställningar som medföljer. När det gäller det maktperspektiv jag vill försöka fånga kan exempelvis nämnas de studier som beskrivs i antologin Church in an Age of Global Migration från 2016, där Susanna Snyder, doktor i kristen etik vid Oxford University, i introduktionen konstaterar att vi lever i ”the age of migration”. Förtryck, fattigdom, krig, sjukdomar och miljöförstöring tvingar mängder av människor på flykt. Snyder förklarar att dessa människor riskerar att klämmas mellan kulturella, nationella och internationella intressesfärer, vilket i den nya omgivningens ögon förvandlar dem till ”bare lives”, en ickemänsklig levande organism som saknar mänskliga rättigheter. Med detta och den levda religionen som utgångspunkt har forskarna velat undersöka vad som händer i skärningspunkten mellan migranter och samfund, normer och kyrkosyner (Snyder 2016, 2–4, 7). Studierna i antologin beskriver dels visionen av en migrantbaserad ecklesiologi, sett ur olika kyrkosamfunds perspektiv, dels en pågående omförhandling av de traditionella kyrkliga uppgifterna. Men man viger också några kapitel till nya kyrkliga strukturer som redan vuxit fram i mötet med migranter. Här kan särskilt nämnas Moses Biney, docent i religion och samhälle, och hans arbete kring presbyterianer som migrerat från Ghana till USA (Biney 2016, 243–244, 246). Dessa migranter nöjer sig inte med att vara ”bare lives”. När de misströstar över hur den egna kyrkan sekulariserats inifrån, startar de helt enkelt en evangelisation riktad till det nya landets invånare.

(12)

Stefan Paas, holländsk professor i missiologi och interkulturell teologi, har undersökt hur olika samfunds ecklesiologiska missionsmodeller beter sig i det Europa han ser som postmodernt, och därmed både mångreligiöst och postkristet. I sin bok Pilgrims and Priests, Christian Mission in an Post Christian Society formulerar Paas (2019, xvi-xvii) visionen om en ecklesiologi baserad på mission.

Den mission han beskriver, bygger på tanken att Gud söker kontakt med sin skapelse människan, och vill att människorna ska sprida gudskärleken vidare. Utifrån detta formas Paas missionstanke som en allmänmänsklig önskan om att sprida det man tror på, så att samhällen och individer kan förändras till det bättre.

Simon Cottee forskar inom religionssociologi vid universitetet i Kent. Hans bok The Apostates, When Muslims Leave Islam, bygger på kvalitativa intervjuer med trettiofem brittiska muslimer som lämnat islam. Studien lyfter fram en bild av att människor som känner sig marginaliserade, inte bara från den muslimska gemenskapen och familjen, utan också från det vita, sekulära samhället omkring dem. Cottee konstaterar att beslutet att lämna en religion skapar en mängd motstridiga känslor, konflikter, otrygghet och sorg, i miljöer där familjens heder kan väga tungt. Men Cottee påvisar också det som religion kan ge, framför allt i form av gemenskap och identitet. Dock påpekar han vikten av att omgivningen skaffar sig insikt i de problem som en apostat kan drabbas av. Dessa problem handlar i väst oftast inte om fysiska risker, utan snarare om svåra moraliska dilemman (Cottee 2015, xiv, 5, 7, 209–212).

Den internationella forskningen kring ovan nämnda fält innehåller inget om flyktingar och religionsmöten i en svensk kontext. Det finns dock en hel del svensk religionsvetenskaplig forskning om svensk mångreligiös kontext. Kulturantropologen Kristina Helgesson Kjellin vid Svenska kyrkans forsknings- och analysenhet, har exempelvis gjort en fältstudie i ett antal svenska församlingar som arbetar pluralistiskt över kulturella och religiösa gränser. Helgesson Kjellin vill med studien En bra plats att vara på. En antropologisk studie av mångfaldsarbete och identitetsskapande inom Svenska Kyrkan hitta vad som kännetecknar ett gott mångfaldsarbete inom Svenska kyrkan. Det hon kommer fram till är att det är interkulturell kompetens och en förmåga att kontinuerligt samtala och förhandla om makt och identitet (Helgesson Kjellin 2016, 15, 23–24, 47, 49–50, 55).

Även disputerade biskopen Andreas Holmberg har undersökt levd ecklesiologi i en mångreligiös kontext. Precis som Susanna Snyder menar han att migrationen formar framtidens kyrka och samhälle. I folkförflyttningstid får identitetsskapande och därmed religion en extra tyngd, men det blir också mer förhandlingsbart, vilket leder till nya tolkningar och teologier. I sin doktorsavhandling Kyrka i nytt landskap från 2019 hittar han sålunda en ny slags relationell kristenhet med lutherskt arv, som han kallar pankristenhet. I denna gemensamhetskristna praktik strålar olika konfessioner samman i en öppen pastoral gemenskap, där maktutövning och kontroll byts mot delande av olika slags praktiker och tankar (Holmberg 2019, 262–263, 267, 275, 278, 286–287, 340).

Thomas Stoor, doktor i teologi, har i Mellan mission och dialog. Kristna trossamfund och mötet med det mångreligiösa Sverige undersökt vad som driver olika svenska kyrkosamfunds kontakt med invandrare

(13)

och migranter. Hans teori är att det undersökta samfundets syn på frälsningsväg är det som styr.

De exklusivistiska samfunden, där Kristus betraktas som enda vägen till frälsning, betonar en evangeliserande mission inriktad mot konversion, medan de samfund Stoor kallar dialogiska, vilka ser alla religioner som likvärdiga frälsningsvägar, är mer inriktade mot en diakonal gudsmission som är tänkt att bidra till en bättre värld för alla. Där finns ingen styrning mot konversion (Stoor 2002, 21, 290–291, 294–295). Thomas Stoor berör alltså konversion till kristendom i svenska kyrkor, vilket även den här uppsatsen gör. Men avhandlingen har nästan tjugo år på nacken och skrevs långt innan den stora flyktingvågen 2015, och den är skriven utifrån en ståndpunkt där kyrkorna aktivt söker upp ickekristna för att utöva diakoni och mission. Det omvända, där ickekristna söker sig till kyrkorna, är inte i fokus. Stoors undersökning utelämnas även hur berörda församlingars dopteologier spelar in.

Svensk dopteologi är för övrigt relativt obeforskat. En som dock studerat detta, är disputerade uppsalateologen Anna Karin Hammar. I sin doktorsavhandling Skapelsens mysterium, skapelsens sakrament. Dopteologi mellan tradition och situation undersöker hon svensk dopteologi, utifrån tanken att en trovärdig dopteologi uppstår i mötet mellan den aktuella situationen och den tolkade traditionen.

Hammars syfte är att erbjuda en dopteologi som varken liturgiskt eller teologiskt uppfattas som exkluderande. Här berör hon till viss del dopet i en mångreligiös kontext, eftersom hon bl. a tittar på hur relationen mellan döpta och icke döpta uppfattas i ett pluralistiskt samhälle. Hammar menar att en dopteologi som ska kunna anammas av dagens samhälle måste utgå från det människor har gemensamt, snarare än tvärtom. Inget trossamfund äger den objektiva sanningen och därför kan olika traditioner inte döma varandra, utan enbart mötas för att samtala om och akademiskt granska olika tolkningar (Hammar 2009, 3–6, 45–46, 213). I detta finns flera beröringspunkter till denna uppsats. Hammar har dock inte undersökt förhållandet mellan en vuxendöpt konvertit och dopteologin, eller vad som formar den faktiska dopteologin och doppraktiken, dvs vad som och vem som bestämmer över dopet. På så sätt kan min undersökning komplettera bilden.

Det tycks alltså som om muslimska flyktingungdomars konversion och dop under åren 2016–

2020 i Sverige, hittills är ett obeforskat område. Min förhoppning är därför att denna uppsats kan bidra med ny kunskap kring vilka tankegångar och farhågor dessa konvertitdop väckt, såväl bland teologiskt ansvariga i olika kyrkosamfund som hos de enskilda konvertiterna.

1.6 Teoretiska modeller och begrepp

Sedan en tid tycks forskare inom det ecklesiologiska fältet ense om att teologi måste förstås i ett större perspektiv än det som formas teoretiskt. Teologi är det som hela tiden pågår i vardagens levda praktik. För att undersöka kyrkans hela liv, måste forskarna därför också studera den levda teologiska verkligheten (Ideström och Kaufman 2018, 1-3). Ett sätt att göra det är att utgå från det

(14)

Sune Fahlgren, docent i kyrkovetenskap, kallar ”ecklesiologisk praktik”. Inspirerad av William T Cavanaugh menar Fahlgren att detta är en distinkt praktik som formas av kyrkans sociala kropp.

Predikantskapet ser Fahlgren som en ”fundamental ecklesiologisk praktik”, en slags ”kyrkans DNA”. Det innebär att kyrkan och predikantskapet förutsätter och skapar varandra i ett ömsesidigt utbyte som både uttrycker och genererar en levd kyrklig identitet. Samspelet påverkas av predikobudskapet och den kontextuella situation som formas av rummet, tiden, kulturen, religionen etc. Gällande kopplingen till tro, så ser Fahlgren den eklesiologiska praktiken som tecken och verktyg för gudsriket. Teorin om predikantskapet som kyrkans DNA har Fahlgren sedan utvecklat till en ecklesiologisk kommunikationsteori, som bygger på att kristna församlingar formas av verbala och ickeverbala kommunikationssystem som kontinuerligt skapar, strukturerar och konserverar församlingens karaktär. Detta kommunikationssystem börjar i predikantskapets praktik och sprider sig sedan till den gudstjänstfirande församlingen, som sedan kan formas till en strukturerad församling, där slutligen predikanten hämtar näring för att återigen praktisera sitt predikantskap. För Fahlgren är det betydelsefullt att förstå kyrkan från ”insidan”. Därför har han studerat predikantskapet utifrån frikyrkornas egna material från det dagliga församlingslivet (Fahlgren 2015, 89-90, 92-93, 97-98, 100, 102, 104).

Jag har i denna studie inspirerats av Fahlgrens teori. Därför har jag analyserat mina intervjuer med predikanters tankegångar, och församlingsmedlemmar i form av de intervjuade konvertiterna, vilka lyssnat på predikantens predikningar. På så sätt kan jag undersöka predikantens tankegångar och se om de tycks ha påverkat församlingen, dvs konvertiterna. Detta blir extra viktigt när det gäller de intervjuade i pingstförsamlingen, eftersom församlingen nedskrivna normerande dogmer.

När det gäller analys och teoretiserande kring de ensamkommande flyktingungdomarnas tankegångar, har jag utgått från religionsfilosofen Jeff Astleys teori ”Ordinary Theology”, som kan översättas med ”vardagsteologi”. Det är en teologi kopplad till tro, som synliggör de tankar, göranden, mönster och processer som uppstår när människor utan religiös skolning tolkar och agerar sin kristna tro, i samspråk med sig själva, med varandra och med den kristna traditionen och alla dess texter, doktriner, ritualer och symboler (Astley 2002, 1, 3, 52-53, 56). Teologen är en människa som börjar reflektera kring religion genom att lyssna på och följa andra människors exempel. Astley citerar Nicholas Lash tanke om att ordet ”gud” inte dyker upp från ingenstans, utan istället härstammar från de tillbedjandes historia. Astley ser därför teologi som något kontextuellt, som växer fram ur den kristna traditionens tro, dogmer och symboler, men också ur det samtida levda språket och praktiken i nära relationer, och den troendes samröre med detta språk och dessa praktiker (Astley 2002,3, 6, 8, 17-19, 24). Inspirerad av Wittgenstein menar Astley att religiös inlärning initialt startar i vår sociala miljö, där vi relativt objektivt lär oss att förstå de generella begrepp som har med religion och gudomlighet att göra. I nästa stadium av religiös inlärning följer vi inte längre en allmängiltig trosuppfattning. Istället omfamnar vi känslomässigt en

(15)

egen, reflekterad och personlig tro. Enligt Astley (2002, 25-29, 34-36) är det som att gå från förståelsen av hur kärlek fungerar, till att verkligen uppleva den.

Astley anser att det finns goda skäl att se teologi som vardagsteologi, snarare än akademisk dito.

Ett skäl är att det goda livet enligt kristendomen utgår från människors vardagliga göranden. Ser vi teologin som en väg mot att hitta det goda, så är alltså den vardagliga dito närmare sanningen än den skolade (Astley 2002, 49-50). Ett annat skäl är att teologi behandlar det gudomliga, något som är radikalt annorlunda och mystiskt ogreppbart. Att då utgå från dogmer och system är svårt enligt Astley. Han föredrar därför den flytande vardagsteologin, som ständigt tillåter sig att omformas (Astley 2002, 61). Ytterligare en vinst med vardagsteologi är att den är tydligt personlig och konkret.

Därmed blir den viktig på ett annat sätt än den akademiska, som ofta kan vara helt irrelevant för den enskilda individen. Astley ser det personliga i vardagsteologin som ”sant frälsande”. Han menar att varje människa har unika problem som hen behöver frälsas från. Dessa kan inte angripas normativt. Varje individ behöver sin egen unika frälsning, vilket vardagsteologin erbjuder (Astley 2002, 40, 66, 70, 73). Utifrån dessa tankegångar ska jag undersöka upplevelser, föreställningar och reflektioner hos de ensamkommande flyktingungdomar som vill konvertera och döpas.

I en organisation har människor olika sociala positioner. En kyrklig församling är inget undantag. Dessa olika positioner, men också faktorer som ålder, kön, bakgrund, utbildningsnivå och ekonomiska förutsättningar bidrar till att skapa över- och underordning mellan individerna.

När man gör en fältstudie där fältet inkluderar människor som befinner sig i olika sociala positioner, är det därför viktigt att förstå att dessa positioner besitter olika former av makt (Helgesson Kjellin 2016, 58). Här finns kopplingar att dra till den här uppsatsen. Utifrån Helgesson Kjellins tankar kan man anta att ensamkommande flyktingungdomar utan högre utbildning och ekonomiska möjligheter eller stark social plattform befinner sig i en underordnad position, medan präster och pastorer i kyrkan utifrån sin högre ålder, långa utbildning, stadgade ekonomi och relationella bas återfinns i en högre social position.

För att synliggöra de intervjuades maktpositioner, använder jag mig av den sammanhållande teorin i antologin Church in an Age of Global Migration. Den bygger på en interkulturell kyrkosyn där alla människor är migranter, på väg mot det gudomliga. Det teoretiska anslaget handlar om att kyrkan i form av Kristi kropp är ”a moving body”, ”a liquid church”; maktöverskridande, levande och sårbar, ständigt i förändring och på väg. Antologins författare anser därför att kyrkan har ett kall att omtolka följande grundläggande kristna begrepp; Pilgrimsgemenskapen som måste bli gränsöverskridande, gudsriket som måste utmana ojämlikhet, och kristna som måste leva tillsammans med ”de andra” (Snyder 2016, 3–4, 7–10, 12–13). Med utgångspunkt i detta kommer denna studie att reflektera över i vilken mån kyrkan som den framstår i stoffet är en rörlig kropp, dvs ett alternativt, gränsöverskridande och relationellt utrymme där gängse maktordning ständigt utmanas.

De teoretiska begrepp jag vill förtydliga är två; dels teologi, som jag i den här uppsatsen använder för att beskriva den gudssyn som människors kroppar, göranden och tänkanden utgår från, dels

(16)

konvertit, som här står för en person som har bytt en muslimsk religionstradition till en kristen dito, men som också ibland står för en person som är på väg från en muslimsk tradition till en kristen.

1.7 Disposition

Kapitel 1 beskriver uppsatsens syfte att bidra till en klarare bild av de hinder och möjligheter till dop som mötte ensamkommande flyktingungdomar i Sverige åren 2016-2020. För att göra det, studeras de faktorer som påverkat de teologiskt ansvariga och konvertiterna i pentekostal och svenskkyrklig tradition. Detta görs etnografiskt utifrån ett maktetiskt och ett ecklesiologiskt perspektiv. Det maktetiska perspektivet undersöks utifrån den teoretiska ansats som finns i antologin Church in an Age of Global Migration. Det handlar om i vilken mån kyrkan framstår som en rörlig, gränsöverskridande och relationell kropp. De faktorer som påverkat konvertiternas och kyrkoföreträdarnas beslut om dop, analyseras utifrån Sune Fahlgrens teori om predikantskapet som kyrkans DNA, samt Jeff Astleys teori om ”Ordinary Theology”, där människors personliga erfarenheter formar uppfattningen om vad som frälsar och ger ett gott liv.

Kapitel 2 ger en kort historik över hur dopets praktik och teologi vuxit fram i Pingstkyrkan och Svenska kyrkan. Här beskrivs sedan de normer som formellt eller informellt formar den pingstkyrkliga och svenskkyrkliga dopkontexten.

Kapitel 3 inleds med en kort bakgrund till inflödet av ensamkommande flyktingar till Sverige och dess kyrkor. Därefter får flyktingarna själva och de kyrkliga företrädarna beskriva vilka faktorer de anser ha påverkat dop av konvertiter. Här berörs konvertiternas och kyrkornas teologiska uppfattning av dop och mission, men också hur de fick kontakt, hur vägen till dop såg ut, vilka hinder och möjligheter som förelåg, och slutligen vem som verkat ha makt över dopbeslutet.

Kapitel 4 inbegriper analys och slutsats. Här konstateras att konvertiterna söker gemenskap och en gudssyn som är tydligt förlåtande. De ser också dopet som starten på ett nytt liv. Andra faktorer som påverkar ett eventuellt dop är uppehållstillstånd, fast adress, personnummer, ålder, accepterande av konversion från minderårigas målsmän, språk samt dopprocessens tidsrymd.

Betydelsefullt är även en genuin vilja att döpas. Dessa faktorer kan vara hinder eller möjligheter, beroende på hur väl konvertitens situation överensstämmer med det som kyrkan förutsätter. De kyrkliga förutsättningarna tycks utgå från normer. I den svenskkyrkliga traditionen är dessa formella. Vilka regler och dogmer som ska följas är dock oklart. Så även var i organisationen makten över dessa finns. Den pingstkyrkliga traditionen bygger på informella normer. Oavsett tradition vilar ansvaret att tolka normerna på enskilda präster eller pastorer. Resultatet blir att konvertiterna kan föreslå men inte bestämma om sitt dop. Den bild av kyrkan som tonar fram i denna begränsade studie är således inte särskilt rörlig, relationell, gränsöverskridande eller maktutmanande.

(17)

2 Dopets rit, teologi och regelverk

Innan jag påbörjade den här studien såg jag dopet som en grundläggande och betydelsefull rit för kristen tillblivelse och identitet, såväl för den enskilda människan som för lokala församlingar och den världsvida kyrkan. Men mötet med dopets historia visar att ritens betydelse och tolkning varierar mer än jag anat. Enligt Bryan D Spinks, professor i liturgik, vilar det kristna dopets uppkomst dels på bibelberättelsen om Johannes dop av Jesus i floden Jordan, dels på den så kallade dopbefallningen i Matteusevangeliet, där den uppståndna Jesus säger till lärjungarna att gå ut och döpa alla folk. Men dopets innebörd har över tid formats och omformats av de som deltar, såväl lekfolk som ordinerade, och deras kontextuella tolkningar av texter, riter och traditioner (Spinks 2006, xii-xiii). I det här kapitlet vill jag därför försöka ge en bild av de faktorer som kan påverka synen på konvertitdop i den pingstkyrkliga och svenskkyrkliga församling som de intervjuade personerna tillhör.

2.1 Historisk framväxt av den svenskkyrkliga och pingstkyrkliga teologin

De tidigaste kyrkotexterna handlar inte så mycket om dopets teologi i dogmatisk mening, utan mer om hur riten såg ut. De dopteologier som skymtar fram, ser dopet som förlåtelse, upplysning och rening, men framför allt som en förlossning till ett nytt liv (Spinks 2006 a, 14, 35–36). Under 300- och 400-talet sker en förflyttning från fokus på födelse och vattnet som livmoder, till den paulinska tanken om dopvattnet som dödens grav, som man uppstår från (Spinks 1: 46–47). Augustinus teologi blev populär, där dopet var en möjlighet att tvätta av sig arvsynden. I och med hans idéer blev dopet en bakåtblickande rit som räddar från synd, snarare än en framåtblickande handling som ger tillträde till den eskatologiska gemenskapen med Gud (Spinks 2006 a, 38, 67).

Kring senmedeltiden utvecklas skolastiken. För skolastikerna var det viktigt att logiskt förklara hur kyrkans teologi och sakramenten hänger ihop. Detta ledde till att teologins naturliga förankring i det rituella skeendet i princip försvann (Spinks 2006 a,135). Bonaventura tolkade dopet som en kombination av minnet av Jesu dop och Matteusevangeliets dopbefallning. Han ansåg att Gud instiftat dopet (och övriga sakrament) som en andlig medicin mot synden. Bonaventura menade att man inte borde avkräva barn en tro innan dopet. För honom räckte det med att någon i omgivningen var troende och utlovade en kristen uppfostran (Spinks 2006 a,143–144). Även Thomas av Aquino såg dopriten som ett borttagande av synd. Precis som Bonaventura var han skeptisk till att kräva tro av barn. Han menade även att barnets närstående inte kunde garantera att barnet kom till tro. Därför såg han dopet som ett trohetslöfte till kyrkan (Spinks 2006 a, 146–147).

Under reformationen på 1500-talet delades kyrkan upp i olika inriktningar. Den lutherska traditionen såg rättfärdiggörelsen, Guds förlåtelse och borttagande av synd, som den teologiska basen. Rättfärdiggörelse fick människor fortlöpande genom bibeltexter och sakrament, om de

(18)

samtidigt ångrade sin synd och hade gudstro. Men i tidiga texter tycks Luther mena att dopvattnet tillsammans med den trinitariska formeln kan ge syndaförlåtelse även utan tro, eftersom Gud lovat detta (Spinks 2006 b, 7, 29–30). Luther försvarade barndopet, och så gjorde även reformationens reformerta rörelser. Men de mer radikala reformatorerna hade en annan syn. Anabaptisterna ansåg att dopet krävde en medveten tro, vilket gjorde att man enbart döpte vuxna. Dopet förmedlade inte nåd och räddning från synd, utan var människans svar på Guds nåd, där man lovade att ingå i trons gemenskap. Kväkarna tog ytterligare ett steg. De menade att allt människan behövde var insikt om Gud. Det viktiga var det invärtes skeendet. Det som skedde utanför var oväsentligt, och således blev dopritualen oväsentlig (Spinks 2006 b, 99–100).

Under första hälften av 1900-talet var frågan om barn- eller troendedop en het fråga i de protestantiska kyrkorna. Men från Andra Vatikankonciliet och framåt växer den ekumeniska rörelsen och för med sig förändringar i synen på dopet. Kyrkornas världsråds dokument om dop, nattvard och ämbete, det så kallade BEM-dokumentet som offentliggjordes i Lima 1982, blir en viktig ekumenisk grundbult. Dokumentet lyfter den samsyn som finns kring dopet. Dopets kristologiska, frälsande, befriande, andliga, eskatologiska och ecklesiologiska tankegångar har vävts samman. Frågan om barn- eller troendedop får dock ingen konkret lösning (Sveriges kristna råds skriftserie nr 20 2014, 13, 16, 18).

När det gäller kyrkor av idag, så har de lutherska kyrkornas dopritualer och teologier utvecklats i olika riktningar. Gemensamt är dock en viss skepticism mot vuxendop, som härrör från Luthers motstånd mot det som i luthersk tradition kallas ”gärningsrättfärdighet”; att syndaförlåtelse och borttagande av synd är en följd av den enskildas goda handlingar. Luther ansåg att rättfärdighet endast åstadkoms genom Guds nåd. Denna idé förstärks genom barndopet, eftersom det förtydligar att den döpta blir rättfärdigad utan egen prestation. Dock accepteras även vuxendop i lutherska traditioner. Men i dessa fall är det viktigt att dopet inte ses som en premie för genomgången dopundervisning (Best 2008, 50–51).

Den pentekostala traditionen bygger på traditionen från anabaptister och baptister. Därifrån har den utvecklats muntligt inom en rad olika samfund och kulturer, vilket gör den rikt diversifierad.

Pentekostala traditioner ser dopet som en lydnadshandling där man visar att man tillhör Gud.

Dopet utförs genom att man som ung eller vuxen nedsänks i en så kallad dopgrav. Själva dopriten är en yttre symbol för det inre skeendet. Att tro på och följa Jesus är det viktigaste, och omvändelse till ett liv i Jesu fotspår bör ske innan dopet. Omvändelsen bör märkas konkret som en förändring i beteende och livsstil, vilket blir bevis för att den omvända verkligen vill följa Jesus. Dopriten har inte med Guds nåd att göra. Nåden fås i samband med omvändelsen. Frälsningsskeendet fortsätter genom livet. En viktig funktion med dopet är att tydliggöra omvändelsen, gärna som ett publikt event som kan fungera evangeliserande (Best 2008, 154, 159). För en pingstvän är vattendopet inte nödvändigt. Omvändelse är däremot grundläggande (Best 2008, 147–148, 151, 162, 164).

(19)

2.2 Dopets reglering i Svenska kyrkan

Kyrkoordningen är det regelverk som ytterst styr Svenska kyrkan, och då främst dess institutionella sida. I Kyrkoordningen finns även riktlinjer för dopet. Exempelvis finns en text om vilka som ska omfattas av dopet. I Kyrkoordningen från 2020 (KO, Femte avd., 19 kap, Inledn.) förklaras att

”Kyrkans uppdrag är att alla människor ska nås av erbjudande om dop. Såväl barn som ungdomar och vuxna kan ta emot dopet.” Det grundläggande syftet med dopet förklaras också i Kyrkoordningen. Det är att ”… människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.”

(Kyrkoordningen 2020, Andra avd. Inledning).

När det gäller den dogmatiska styrningen kan man i Kyrkoordningens första kapitel (2020, Första avd. §1), läsa att Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära bygger på gamla och nya testamentet i Bibeln, den apostoliska, nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt på den oförändrade augsburgska bekännelsen, kommentarerna i Konkordieboken och ”andra av Svenska kyrkan bejakade dokument”. Kyrkoordningen slår alltså inte fast exakt vilka texter som styr.

Angående hinder och möjligheter för dop av konvertiter kan nämnas att Kyrkoordningens femte avdelning (2020, kap 19 §2) slår fast att ett barn får döpas endast om vårdnadshavarna begärt detta.

En vuxen får döpas när hen ”begär att bli döpt till kyrkans tro och vill leva med församlingen i Kristi gemenskap”. I samma avdelning och kapitel (2020, §6) förklaras också att dop av unga och vuxna ska föregås av undervisning.

Den i Kyrkoordningen omtalade Konkordieboken innehåller de texter av 1500- talsreformatorerna Martin Luther och Philipp Melanchton som Svenska kyrkan ser som auktoritativa. Här finns flera textavsnitt som berör vilka som ska döpas och varför. Den Augsburgska bekännelsen förklarar i artikel nio att dopet är nödvändigt för att få den så kallade

”saligheten” som erbjuds genom Guds nåd (Lindroth 1985, 59). Augsburgska bekännelsens apologi artikel 9 (Lindroth 1985, 184-185) påbjuder därför att dopet ”erbjuds alla slags människor” i samstämmighet med dopbefallningen i Matteusevangeliet. Gud har alltså befallt att alla ska erbjudas dop som ger nåd. För Luther och hans kompanjoner var tron av yttersta vikt. I den Augsburgska bekännelsens artikel tretton förklaras att den syndaförlåtelse som erbjuds genom sakramenten, erbjuds om sakramentet tas emot i tro (på Jesus Kristus). Trots detta ansåg Luther att ett dop är giltigt även när den döpta saknar tro, eftersom Gud genom Helig Ande ger den döpta en ny, daglig chans om nåd (Lindroth 1985, 61, 476–479). Det förklarar också varför han var positiv till dop av barn som var så små att de inte själva kunde uttrycka en tro.

De så kallade biskopsbreven är en samling skrifter utgivna av Biskopsmötet, som kontinuerligt samlar Svenska kyrkans biskopar. Biskopsbreven är tänkta att ge vägledning i aktuella frågor som rör Svenska kyrkans tro bekännelse och lära. Breven har ingen formellt uttalad status i Svenska kyrkan, men kan räknas in under de övriga bejakade dokument som kyrkoordningen nämner som

(20)

grund för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Leva i dopet. Brev från biskoparna till Svenska kyrkans präster och församlingar från 2011 är ett biskopsbrev som diskuterar och reflekterar kring dopets rit, teologi och tradition. Inledningsvis konstateras att kyrkan fått i uppdrag av Gud att erbjuda dop till alla människor (Leva i dopet 2011, 7). Fokus ligger på barndopet, men dop av vuxna aktualiseras också. Hur ser man då på konvertiter? Begreppet nämns inte specifikt, men man konstaterar att dopet är en gåva från Gud som ska ses som startpunkten på det kristna livet. I brevet finns dock motsägelser när det gäller betydelsen av dopkandidatens genuina tro. Man poängterar trosbekännelsens del av dopriten och den lutherska tanken om att dopsakramentet är sammanlänkat med den döptas tro, därför att tron krävs för att den döpta ska få det som Gudsorden och vattnet utlovat. Samtidigt konstateras att den personliga tron växer under livets gång. Dopriten ska inte ställa krav, utan är snarare en manifestation för ”tillit, öppenhet och en nyfikenhet på livet” (Leva i dopet 2011, 58-59, 75).

Finns det då hinder för konvertitdop enligt detta biskopsbrev? Även här finns tvetydigheter.

Brevet lyfter Apostlagärningarnas berättelse om en etiopisk hovman som träffar Filippos, en av Jesu lärjungar. Hovmannen ber om vägledning och Filippos berättar om Jesus. Sedan frågar hovmannen vad som hindrar att han blir döpt. Uppenbarligen finns inga hinder, för Filippos döper honom omgående i ett vattendrag invid vägen. Utifrån detta förklarar texten att det är en ”viktig hållning i vår tid” att ha en öppen och inbjudande attityd till dopet. Samtidigt beskrivs två konkreta hinder för dop. Ett formellt sådant är om dopkandidaten är under arton år och en av kandidatens föräldrar eller andra vårdnadshavare nekar till dop. Ett annat hinder är om man tidigare döpts i ett samfund vars dop godkänns av Svenska kyrkan. Något som inte formuleras som ett krav men som ändå beskrivs som ett sådant, är undervisning i samband med dopet. När det gäller dop av unga eller vuxna, hänvisas till Kyrkoordningens ordalydelse om att undervisning i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära ska ske innan själva dopet (Leva i dopet 2011, 61-62, 82-83).

Det finns också ett biskopsbrev som tydligare berör frågan om konversion. Det är De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext. Ett brev från Sveriges biskopar. Detta biskopsbrev gavs först ut 2012, men uppdaterades och omformulerades 2019, med ett förord av ärkebiskopen Antje Jackelén som hänvisar till hur Sverige påverkats av att ha tagit emot ”ovanligt många” människor från andra länder, och hur detta bland annat inverkat på dopundervisning för konvertiter. I 2012 års upplaga konstateras att Svenska kyrkan är en symbol för det svenska och därför kan dop ses som ett steg på vägen mot att ”bli svensk”. Biskopsbrevet refererar övergripande till allmänna riktlinjer från Sveriges kristna råd (SKR), som bland annat lyfter vikten av att människor varken får tvingas till eller hindras från att konvertera. Syftet med religionsöverskridande samarbeten och religionsdialog är därför inte att få människor att konvertera till kristendom, utan att mötas. Biskopsbrevet (De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext 2012,16, 21, 27-28) ger tre övergripande råd för pastoralt handlande i samband med kyrkliga handlingar:

(21)

1. Konsekvenskriteriet, som innebär att den valda lösningen utifrån kärleksbudet ska förbättra livet för den det berör.

2. Konfessionskriteriet, som säger att den goda lösningen inte får strida mot Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

3. Det ekumeniska kriteriet, som utifrån Charta Oecumenica och SKR:s Tio tumregler för god ekumenik ska vägleda både ekumeniska och interreligiösa kontakter.

När det gäller själva dopet konstateras att det hör ihop med undervisning. Eventuella misstolkningar kring kristen tro bör då redas ut, samtidigt som undervisningen ska knyta an till den tidigare religionen. Vid dop av barn till föräldrar med annan trostradition ska man försäkra sig om att båda föräldrarna godtar och förstår dopets innebörd. Konvertitdop nämns i texten och man konstaterar att människors erfarenheter av andra religioner kan vara positivt för församlingen. Att dopkandidaten ibland kan verka ta avstånd från sin tidigare religion, nämns som ett problem. I dessa fall uppmanar biskopsbrevet till samtal om huruvida konvertiten går till eller från något. Man föreslår även samtal som kan leda till försoning med den tidigare trostraditionen. I biskopsbrevet förklaras att asylsökande är lika välkomna till kyrkan som alla andra. Dock konstateras att dop av asylsökande och papperslösa ger upphov till svårigheter av ”pastoral, etisk och kyrkorättslig natur”

för kyrkan. Ett problem är den risk för förföljelse som dopkandidaten kan utsättas för om hen blir utvisad till ett land som fördömer konvertiter och kristna. Därför bör prästen undersöka om dopkandidaten riskerar förföljelse, och om hen förstår riskerna med dop. Prästen bör vidare lyfta det faktum att ett dop inte ökar möjligheten till asyl i Sverige (De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext 2012, 30, 33, 35).

I den reviderade upplagan från 2019 finns vissa skillnader gentemot 2012. Nytt är att det ska finnas en adekvat handlingsplan för människor som vill undervisas och döpas. I 2019 års brev lyfts också kyrkans uppdrag att missionera. Missionen ska dock inte ske för att ”vinna över” människor av annan tro. Den bör ske respektfullt genom att Svenska kyrkan deltar i Guds egen mission där kyrkan är kallad att dela Guds omsorg om världen, men också att förkunna evangeliet och vittna om treenig gud (De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext 2019, 24, 31-32).

I detta reviderade biskopsbrev utvecklas också de tidigare omtalade pastorala, etiska och kyrkorättsliga svårigheterna som konvertitdop medför. Förutom de problem som nämns i 2012 års upplaga, uppmärksammas risken att konvertiten drabbas av skadade relationer till släkt och vänner i den tidigare religionen. Ett annat problemområde är förmågan att kommunicera på svenska. I de fall där dopkandidaten inte alls kan svenska är tolk en möjlighet. Texten konstaterar dock att ”det förstås begränsar möjligheterna till undervisning”, vilket gör att det kan ta lång tid innan dop kan ske. Biskoparna förklarar dock att hindren inte får skymma att dopet är ett uttryck för Guds förekommande nåd. För att klara denna balansgång ges två råd som inkluderar dessa tankar (De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext 2019, 43-44, 46-47):

(22)

1. Dopkandidaten bör få ett inledande samtal med information om dopprocessen och det faktum att dopet inte underlättar för asyl. I detta samtal ska dopkandidaten förklara varför hen vill döpas.

2. Efter detta bör dopkandidaten ingå i församlingens gudstjänstliv i minst sex månader.

Under denna period bör personen få undervisning i kyrkans tro och tradition, samt få inblick i kyrkans roll i samhället.

Den evangelisk-lutherska Svenska kyrkan är episkopal och i varje stift finns en biskop i ledningen.

Enligt Kyrkoordningen har biskopen ansvar för att sakramenten förvaltas enligt kyrkans bekännelse och ordning. Biskopen ansvarar också för ledning och tillsyn. Inom vilka områden denna ledning gäller är dock ospecificerat (Kyrkoordningen 2020, Tredje avd. åttonde kap. §1) I de intervjuer som den här uppsatsen omfattar, refererade både kyrkoherde och präst till ett brev från juni 2016, som deras dåvarande biskop skickade till alla präster i stiftet med anledning av flyktingsituationen. I brevet (Hagberg 2016) konstateras inledningsvis att biskoparna på senare tid fått en mängd frågor om hur man ska möta personer som vill konvertera och döpas. Biskopen uppmanar därför i sitt brev till förnyad läsning av biskopsbrevet De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext från 2012, som delvis också återges i detta brev. Brevet avslutas med fem pastorala råd till de präster som får frågor om konversion och dop. Dessa råd inkluderar de två pastorala råd som senare kom att bli del av det reviderade biskopsbrevet De kyrkliga handlingarna i en mångreligiös kontext från 2019, se ovan.

Biskopens brev (Hagberg 2016) inkluderar dock ytterligare tre råd: En punkt gäller att Svenska kyrkan har ett öppet nattvardsbord, vilket innebär att ingen nekas nattvard, samtidigt som man ska ha en lojalitet mot den ordning som säger att nattvard ska föregås av dop. En punkt tar upp att dopundervisning kan ske under de minst sex månaderna som dopkandidaten ska ingå i gudstjänstlivet. Begreppet ”minst” förtydligas med rådet att undervisningen med fördel kan följa kyrkoåret från advent till domsöndag. Dopundervisningen kan ske öppet, men också mer privat ifall kontakten med kyrkan skapar problem för dopkandidaten. Slutligen finns en punkt som fastslår att undervisningstiden till ett år; ”Under detta år av undervisning kan, om personen fortfarande önskar dop, den sista förberedelsen ske inför dopet.”. Under den sista förberedelsetiden kan personen få en mer framträdande plats i gudstjänstlivet och det offentliga vittnesbördet bli tydligt.

Efter de pastorala råden avslutas biskopens brev med en text som säger att det bör ta minst ett år från första kontakten med en konvertit, tills dess att dop kan ske. Detta därför att konversionen aktualiserar kulturella, religiösa och språkliga frågor, samt att människor i traumatiska situationer behöver tid för livsavgörande beslut. Den minst ettåriga prövotiden gör också att ”relationer får tid att byggas upp, nödvändig kunskap ges och allvaret i önskan prövas” (Hagberg 2016).

Angående prästers enskilda ansvar för dop och den teologi som omger dopet, så säger Kyrkoordningen att prästens uppdrag är att ”genom dopet föra nya människor till kyrkans gemenskap”. Här slås också fast att präster ”fullgör sina uppdrag i trohet mot avgivna

(23)

vigningslöften och är i detta hänseende underställda biskopen och domkapitlet.” (Kyrkoordningen 2020, sjunde avd. inledn.). När det gäller vigningslöftena, så säger första vigningslöftet att prästen ska utöva uppdraget så att ”Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds vilja förverkligad i världen”.

Det andra prästlöftet handlar om att prästen ska stå fast i kyrkans tro på det sätt som den beskrivs

”i den heliga Skrift och så som den är omvittnat i vår kyrkas bekännelse”. Prästen ska dessutom förvalta sakramenten rätt. I det tredje vigningslöftet lovar prästen att följa kyrkans ordning och förverkliga kallelsen med Kristus som förebild. Och i det fjärde ska prästen bli vittne till Guds kärlek och försoningens hemlighet (Kallad till diakon och präst i Svenska kyrkan 2014, 43-50).

2.3 Dopets reglering i Pingstkyrkan

Pentekostala traditioner är kongregationalistiskt formade kring muntliga traditioner. Därför finns inga eller ytterst få övergripande och normerande lärosatser. Det varje församling ytterst lutar sig emot är bibeltexterna, som tillsammans med den personliga upplevelsen av det gudomliga formar respektive församlings rit och normerande teologi (Best 2008, 147–148). När det gäller vilka bibeltexter som aktualiseras i samband med dopet, kan det enligt Pingstkyrkan i Alingsås (2019, Vår tro och värdegrund) exempelvis röra sig om dopbefallningen i Matteusevangeliet (Matt 28: 19- 20), Romarbrevets text om att man genom dopet dör och uppstår i Kristus (Rom 6: 3-5) samt Apostlagärningarnas uppmaning att omvändas och döpas (Apg 2:38). Enligt Thomas Stoors (2002, 166-168) doktorsavhandling Mellan mission och dialog lyfter svenska pingstförsamlingar särskilt fram apostlagärningarna som ett föredöme när det gäller bibeltexter.

Sune Fahlgren (2015, 93) har i sin forskning om pingstförsamlingar konstaterat att trots att församlingarna saknar styrdokument, saknar de inte en tydlig teologi. Utifrån Fahlgrens teori om att predikantskapet formar församlingsteologin och blir normerande, så är det pingstpastorn John säger om dopet när jag intervjuar honom relevant för att förstå församlingens teologi. Det han lyfter fram är att tro och dop hör ihop. Medelst dopet visar individen sin lydnad inför Gud genom att hen ger sitt hjärta till Jesus. Dopet blir därmed en symbol för att tillhöra Kristus.

Det församlingsinterna ”regelverk” pastor John utgår från är att dopkandidaten ska gå igenom en s.k. Alfakurs, som består av femton föreläsningar om kristen tro. Dessutom kräver John att den omvända har fått dopundervisning innan dopet. Där ingår frågorna ”Vem är Gud, vem är Jesus, vem är den heliga ande, vad är frälsning, vad händer när man tar emot evangelium, vad är syndernas förlåtelse, gemenskap med Gud, evigt liv…”. Trots kravet på undervisning av olika slag, konstaterar ändå pastor John att det hänt att han i det han kallar ”nöd-case” döpt människor som inte fått undervisning. Det kan exempelvis gälla när asylsökande på grund av Migrationsverkets beslut blir utvisade eller tvingas flytta alternativt fly. Då har han utgått från sin subjektiva bedömning om huruvida viljan hos konvertiten är seriös och om hen verkligen menar allvar.

(24)

Eftersom Pingstkyrkan är nära besläktad med baptismen, är det intressant att se på baptisternas syn på ledarskap och dop. Sune Fahlgren ägnar ett helt kapitel åt detta i sin bok Vatten är tjockare än blod, en baptistisk kulturhistoria. Han ser en kyrka där man är ense om att ledarskap och ämbete bygger på hela gudsfolkets vilja. Ledarskapet är en del av gudsfolket. Alla har på så sätt ett gemensamt ansvar för att lyfta bibeltexternas tankegångar och leva efter dem. Han utvecklar tankar från Paul Fiddes, pingstpastor och professor i systematisk teologi, och förklarar att församlingsbornas gudsförståelse är det som ligger till grund för förhållandet mellan församling och ledarskap. Både Fiddes och Fahlgren utgår från en relationell gudsmodell förankrad i baptism och pingströrelse, och tänker sig att det kyrkliga ledarskapet måste bygga på gemenskaps- och deltagandepremisser. Fahlgren lyfter även anabaptisten John Howard Yoders tankegångar om kyrkan som en samling människor som kallats samman till en grupp med syftet att föra omvändelseberättelser vidare i ett missionerande arbete. Fahlgren konstaterar att Anden ”blåser vart den vill”, och kan därmed omvända vem som helst (Fahlgren 2015 b, 124-127, 159). Här tycks alltså vem som helst kunna bli döpt, utan att någon särskild människa kan säga emot.

References

Related documents

Detta belyser alltså männens sexualitet som större än kvinnans eftersom kvinnorna kunde låta bli sex, medan en strejk skulle göra att männen slutade kriga eftersom de inte

Att bedriva personcentrerad vård kan vara ett sätt att utveckla omvårdnaden för att säker- ställa patientens möjlighet till aktivt deltagande?. Patienten skall vara i centrum, inte

Studien avser mer explicit att behandla hur dessa lärare förhåller sig till betydelsefulla faktorer som påverkar implementeringen av dessa verktyg samt vilka

Denna teori kan således inte bara hjälpa till att förklara hur organisationen på ett implicit sätt styrs, utan också förklara varför individen vill bidra till

Jag kommer sedan att kontrastera det senaste albumet Det kommer aldrig va över för mig från 2013 mot det första för att se om jag kan utröna en

H1: Det finns ett samband mellan respondenternas ålder samt ifall de anser att föräldrar bör ta ansvar för sina barns framtida flytt hemifrån.. 3.8

Framför allt leder dagens antivirala behandling till att personer som lever med hiv har förutsättningar att leva ett lika långt liv som andra.. Trots dessa framsteg

Om barnet har en trygg anknytning till sin mamma eller pappa kommer anknytningen till förskolläraren i största sannolikhet också vara trygg, medan barn som har en otrygg