Botniabanan spökar ännu:
Kombiterminalen byggs om – på
”klimatbidrag”
Kombiterminalen i Arnäsvall byggdes i samband med botniabanans födelse. Där skulle gods lastas om från vägtransport till järnväg och vice versa.
Botniabanan var en god ambition som kom att präglas av rent tok i projektering och utförande. Våldsam fördyring, förslösande av skattepengar på att flytta en
backhoppningsbacke som i princip inte används, tekniska lösningar som var omoderna redan innan de togs i bruk, andra tekniska lösningar som var så nya att de led av barnsjukdomar, m.m.
(Läs gärna inlägget Backhoppning.)
Botniabanan fungerar idag hyfsat väl för persontransport. Dock har inte de mål som sattes upp nåtts. Restiderna blev inte de utlovade och antalet passagerare inte i närheten av så många som prognostiserades. Nordmalings kommun har klappat igen stationshuset. Kvar finns endast en obscent lång perrong. Här skulle arbetspendlarna trängas för att nå Umeå snabbt och smidigt.
För godstransport är Botniabanan ett fiasko. Enligt Wikipedia kördes endast 3 godståg per dygn 2015, jämfört med en prognos på 18-20. Trafiken har ökat sedan dess, men prognosen förblir något helt orealistiskt.
Nu ska den kommunalt ägda kombiterminalen i Arnäsvall byggas om, så att den medger containerhantering – för klimatets skull. Så ordnas nämligen minst hälften av finansieringen av ombyggnationen.
”Klimatklivet” är ett projekt som drivs i Naturvårdsverkets regi. Det beskrivs av myndigheten så här:
”Klimatklivet är ett stöd till lokala och regionala investeringar som minskar utsläppen av koldioxid och andra gaser som påverkar klimatet. De investerade medlen ska ge största möjliga utsläppsminskning per investerad krona.”
Öviks kommun har sökt och beviljats medel från Klimatklivet för att bygga om kombiterminalen i Arnäsvall. Med Länsstyrelsens ord skall terminalen bli
”modern”:
12,4 Mkr för att rädda klimatet, så heter det i princip. Vad man egentligen gör är att rätta till ett groteskt projekteringsmisstag från när Botniabanan byggdes.
Hur skriver man då en ansökan från kommunen, som ska jämka ihop ”klimat” med historiska projekteringsmisstag? Så här:
”Godsterminalen i Arnäsvall planerades tyvärr som den gamla typen av
godsterminaler och inte för dagens intermodala transportflöden av gods.
Terminalen är i nuläget feldimensionerad. Spåren klarar inte långa tåg (600 meter) och den saknar funktionalitet för effektiv containerhantering. Framförallt är det svårt att kombinera olika typer av gods vilket innebär att den för många industrier inte är ett attraktivt alternativ för omlastning mellan väg och järnväg.”
Terminalprojektet budgeteras till knappt 25 Mkr och Klimatklivet pytsar in hälften av pengarna. Fiasko blir till klimaträddning.
3000 ton koldioxid i utsläpp kommer årligen att sparas, när terminalen byggs om, påstår man. Då en liter diesel ger upphov till 3 kg koldioxid, så motsvarar 3000 ton ungefär 1000 kubikmeter diesel. Detta är förstås helt beroende av huruvida det lokala näringslivet går över till järnvägstransport i den omfattning som krävs.
Och ja, det har nära nog uteslutande med det lokala näringslivet att göra.
Fungerande terminaler finns i Sundsvall och Umeå. Om det finns åkare i läsekretsen som kan översätta 1000 kubikmeter diesel till arbetstillfällen i åkeribranschen, så är vi mycket intresserade av att ta del av resultatet.
Man skall också förstå att det inte endast handlar om gods som lämnar Övik. En lokal åkare som kör på t.ex. Stockholm, behöver fylla ekipaget även på vägen tillbaka. Om godstransport lyfts över från väg till järnväg, så behöver det ske balanserat i båda färdriktningar. (Förenklat uttryckt).
Man kan också fundera över det rimliga i att Holmen kör sågtimmer från Ångermanland ner till sågverk i Norrköping, vilket framgår av kommunens ansökan. Något skäl till detta finns förstås. Om någon läsare vet svaret, skriv gärna i kommentarerna.
Det skall tilläggas att även Trafikverket har en del i förvandlingen av terminalen från fiasko till fungerande containerhantering. Hur mycket det handlar om i pengar vet vi inte.
Klimatklivet delar inte bara ut pengar till Öviks kommun. Följande företag och organisationer har fått bidrag till att installera laddstolpar: Mjälloms Tunnbröd AB, Lungviks hamnförening, Sidensjö Sparbank, Matglad i Ånge AB och Västansjö Gård.
Varför ska skattebetalarna delfinansiera Sidensjö Sparbanks laddstolpar? Det är helt knäppt. Hur kan samhället ha råd med alla dessa bidrag som går runt i offentlig sektor, men inte ha råd att betala anständiga löner till vård- och omsorgspersonal?
RISE bygger testbädd i Övik
RISE, den statliga institutsjätten som omfattar Processum i Örnsköldsvik, går idag ut i ett pressmeddelande med rubriken:
”Nytt centrum för testbäddar inom bioekonomi”
Man skriver vidare:
”I en första fas kommer RISE att bygga en flexibel pilothall med flera olika testbäddar. Planen är att bygga pilothallen i Örnsköldsvik för att få största synergier med befintlig infrastruktur och befintliga forskningsmiljöer. En
innovationsmiljö i världsklass där företag, forskare och entreprenörer inom bioekonomin kan mötas är målsättningen. Förutom den infrastruktur och operatörsstyrka som tillhandahålls av RISE ska det finnas möjlighet för företag att ställa dit egen pilotutrustning och stationera personal i en dynamisk innovationsmiljö bestående av labb, piloter, kontor och mötesplatser.”
samt
”– För att identifiera vilken infrastruktur som behövs kommer vi initialt att lyssna med stora öron för att få näringslivets, akademiens, entreprenörernas och institutens bild av vilka tekniker som står närmast kommersialisering och vad dessa behöver för att nå full produktionsskala så fort som möjligt. Nyckelordet här handlar om att göra affärer av allt det lovande utvecklingsarbete som redan finns, säger Magnus Hallberg, chef för division Bioekonomi och hälsa.
– Vi kommer också att identifiera hur vår övriga forskningsinfrastruktur i RISE inom bioekonomiområdet passar in i detta nya centrum och se över eventuella utvecklingsbehov tillsammans med kunder och partners.
Clas Engström, tidigare VD för Processum i Örnsköldsvik, har rekryterats till RISE som projektledare för satsningen.”
Det finns anledning att vara skeptisk mot detta. Pengarna som driver denna utveckling är ett bidrag till RISE från regeringen om 325 Mkr. Det är samma människor insyltade som häckat på Processum lång tid.
Någonting saknas alltså. Detta något är ett starkt kommersiellt intresse, villigt att med risk satsa kapital. Så kommer inte massmedia framställa detta. Istället byggs det testbädd och det blir snygga bilder på spadtag och kanske rentav klippning av band och invigning sisådär i augusti 2022, med några självande veckor kvar till valet.
Vem som dragit Steffe Löfven i kavajslaget för att få bidragsregnet till RISE, behöver vi inte fundera särskilt mycket på.
Misstro alltid ”satsningar” där det saknas privata intressenter som satsar eget kapital.
Allehandas fake news: RISE
Processum är inte ett företag i
vanlig mening
Betrakta nedan rubrik från Allehanda:
”Mångmiljonregn över Öviksföretag” skriver man. Men företaget är ett företag endast i bolagsorganisatorisk form. Det är inte ett företag i den bemärkelse Allehandas läsare uppfattar ett företag vara.
RISE Processum ägs nämligen till 60% av forskningsinstitutet RISE, som är 100%
statligt ägda och lever på uppdragsforskning åt industrin respektive statliga anslag. Övriga 40% ägs av en intresseförening där man bland medlemmarna bl.a.
finner statliga Sveaskog, kommunala Övik Energi och Umeå Energi, men även Mondi Dynäs, SCA liksom semikommunala skojeribolaget SEKAB.
Huvudägaren statliga RISE omsatte 3,57 miljarder kr förra året. De fördelades så här mellan näringslivsintäkter och olika skattefinansierade anslag:
Skattebetalarna stod alltså för hälften av RISE omsättning.
Rubriken, liksom artikeln, ger sålunda oinsatta fullständigt fel bild av sammanhanget. Extra oroande är att RISE Processums divisionschef Magnus Hallberg uttrycker sig så här:
”– Det är fantastiskt att man ser potential i vårt företag. Jag tycker självklart att det är klokt av staten att använda kompetenta Rise som verktyg, säger Magnus Hallberg.”
Han spelar med i charaden. När han säger att det är klokt av staten att använda RISE…så är RISE staten. Och vadå ”vårt” företag? Men visst, för dessa människor låter ”företag” eller ”bolag” oerhört mycket sexigare än ”statligt forskningsinstitut”.
Det finns också anledning att fundera över det anslag som nu plötsligt trillar ned i knät på RISE. För det är koncernmodern RISE som får pengarna, inte dotterbolaget RISE Processum. Det framgår tydligt på RISE hemsida. Och där framgår också att ändamålet med stödet är F&U på bioraffinaderiverksamhet.
Alla varningsklockor ringer plötsligt. Läs inlägget ”Bioraffinaderiet är inget flaggskepp, snarare fata morgana”.
Här kan vi nämna att RISE Processum omsatte 52,5 Mkr förra året, varför man lätt inser att 350 Mkr inte landar hos dem (stödet löper över två år). Men konstigt blir det när man läser RISE årsredovisning, där det framgår att divisionen
”Biekonomi och hälsa” – den del av RISE som vore den naturliga mottagaren av pengarna – omsatte 448 Mkr. Med de siffrorna är ett stöd på 350 Mkr över två år helt enkelt en jävla massa pengar. Ett förhållande som ingen journalist i mainstreammedia verkar fatta.
Enligt RISE ska testbäddar för bioraffinaderier byggas. Men på endast två år?
Man krystar inte ut färdigprojade minifabriker bara så där, för att sedan bygga för hundratals miljoner kr på endast två års tid.
Det finns fler märkligheter. På regeringens hemsida kommer en strid ström med pressmeddelanden, där man skryter om alla sina satsningar. I varje pressmeddelande finns en presskontakt, till vilken man kan ställa frågor. Men 350-miljonerstödet har inte blivit ett pressmeddelande. Det finns istället gömt i vad som kallas för en ”artikel”.
Öviks invånare kommer inte att förlora på den del av pengarna som kommer omsättas här, det är sant. Men med ett cellulosabaserat näringsliv i regionen som omfattar SCA, Metsä och Mondi Dynäs, så är detta en mycket relevant fråga: varför pytsar staten in hundratals miljoner kr i industrinära forskningsanslag, när dessa bolag mellan sig omsätter sanslösa 47,5 miljarder kr och har såväl sitt humana som tekniska industrikapital på plats inom 15 mils radie i Västernorrland och Umeå?
Ptja, vem har drivit bioraffinaderiskojeriet offentligt? Vem har suttit i Processums styrelse tills nyligen? Vem är polare med nybaronen Göran Persson som sitter i Sveaskogs styrelse? Elvy Söderström.
Toppa det med Emil Källström som nu under liberal fasad kastar sig in i rent socialistiska åtgärder med liv och lust. Principlös typ. Strössla med att kommunalrådet och gymnasieläraren Per Nylén övertagit Elvys styrelseplats i Processum, så har vi ett exempel på bypolitik som får den lilla landsbygdsmänniskans önskan att freda byskolan från kamrat Parks centraliseringsiver, att framstå som ett litet böjveckseksem eller milt fall av arselklåda.
Vad borde staten göra? Anslå pengar till det som kan bli framtidens företag och tekniker. Ta den risk som små företag inte förmår. Man ska inte springa deras ärenden, vilka redan har finansiella och materiella resurser att driva forskning och utveckling i egen regi på egna medel.
Uppdrag granskning avslöjar ren
korruption inom S – hur nära står
Peab egentligen
socialdemokraterna?
Uppdrag granskning har avslöjat att socialdemokraterna i Sigtuna kommun norr om Stockholm, gjorde upp byggaffärer med byggbolaget Peab, där man åsidosatte lagen om offentlig upphandling. I gengäld betalade Peab för valstugor och extremt stora valaffischer i valet 2010.
Bra gjort av Svt och det visar att det finns åtminstone en redaktion på Svt som agerar oberoende och har en journalistisk drivkraft.
Vilket leder oss in på Svt Västernorrland och Peab.
I Sundsvall pågår ett projekt som med stor sannolikhet kommer skada S stort. Det är bygget av en logistikpark. Bygget kliver in på en budgeterad kostnad om drygt
1 miljard kr. Det finns anledning att tro, utifrån tidigare erfarenhet, att slutnotan blir betydligt högre. Nyttan av parken är ifrågasatt och Sundsvalls kommun är mycket gediget belånad, redan innan detta projekt. En motsvarande investering i Övik skulle i storlek ligga på runt 600 Mkr om investeringssumman per capita skulle vara densamma. Alltså en, på ren svenska, jävla massa pengar.
Uppdraget att bygga logistikparken har tilldelats, just det, Peab.
Inbegripet i projektet har varit att riva området som kallas Petersvik. Ett grönområde jämte vattnet, med historiskt värdefulla villor från träpatrontiden. Ett kulturhistoriskt mord som följer den socialdemokratiska traditionen från 1950- talet och framåt, att riva allt gammalt. Det negativa med rivningen skall förstås vägas mot påstådd nytta med logistikparken. En nytta som är kraftigt ifrågasatt.
Det är alltså kommunen som bygger – inte näringslivet.
Anledningen att vi nämner Petersvik och Peab i Sundsvall, är att våra vänner på Svt Västernorrland utmärkt sig igen. Vi återkommer till hur.
Tankar om bostadsbyggande utan befolkningstillväxt
Tusen nya bostäder centralt i kommunens centralort. Utan befolkningstillväxt i kommunen som helhet. Det rapporterar Svt Västernorrland om. En fastighetsstrateg på kommunen yttrar sig:
”-Vi ser en inflyttning och ett ökat intresse att bo centralt, så det är en omflyttning inom kommunen.”
Allehanda har tidigare skrivit om en rapport från Länsstyrelsen, där det slås fast följande:
”Enligt SCB:s prognoser kring befolkningsutvecklingen i länet kommer antalet personer över 65 att öka samtidigt som personer i ålder 20-64 år kommer att minska eftersom fler väljer att flytta.”
Artikeln har rubriken ”Fler lämnar landsbygden – brist på bostäder i Örnsköldsvik: “Vi ser att det finns ett sug””.
Allehanda försöker vinkla saken åt det positiva hållet (som alltid). Svt Västernorrland frågar åtminstone om förhållandet mellan att bygga och noll befolkningstillväxt. Men hur bör man betrakta det här egentligen?
Till att börja med är det helt osannolikt att kommersiella intressen i en kommun som saknar befolkningstillväxt och där inte heller det ekonomiska välståndet ökar speciellt per capita, skulle sätta igång att bygga tusen bostäder.
Det fanns ca 18 000 hushåll i kommunen år 2016. Idag lär det vara ungefär detsamma. Att i den situation bygga 1000 bostäder, vore en enorm ansträngning i förhållande till efterfrågeunderlaget. Kom ihåg här nu att de som köper eller hyr ny sådan bostad, lämnar något efter sig som skall antingen hyras ut eller försäljas.
Någonstans måste, av matematisk nödvändighet, de så uppkomna flyttkedjorna terminera i tomma bostäder. Småhus på landsbygden som förfaller eller hyresrätter som inte kan hyras ut. Kanske blir det Domsjö eller Själevad som tappar i popularitet? Det går inte att säga, men säkert är detta: grundläggande marknadsekonomiska principer säger att om utbudet ökar och efterfrågan förblir densamma (vi behöver bara en bostad per nuvarande hushåll), så kommer priset överlag att falla.
Därför får vi tomma förfallande småhus på landsbygd och i mindre tätorter samt outhyrda hyresrätter, såväl i Övikshems bestånd som hos privata värdar.
Men det är värre än så. För läs nu det citerade stycket ovan igen. Det säger att de äldre kommer att öka i antal och de yngre minska. Vi har tidigare visat att när befolkningen i en kommun minskar genom inrikes flyttning och födelseunderskott, så hålls befolkningsmängden uppe genom invandring eller så minskar den. Men vi vet också att den invandringen inte har ekonomiska muskler att finansiera nyproduktion. Inte ens kostnaden för dess del av det befintliga bostadsbeståndet.
Att sätta igång en expansiv utbyggnad i centralorten under rådande omständigheter, är helt enkelt en ekonomisk katastrof.
Men vänta. Det kommer mer.
Om nu ändå 1000 hushåll skall flyttas från landsbygd eller mindre tätorter, till centralorten, så kan inte det ske utan motsvarande överföring av kapacitet i offentligt utförda samhällstjänster. Att internt i en kommun ägna sig åt att styra om var människor bor, vid konstant befolkningsmängd, är fullständiga tokerier.
Men, men. Fastighetsstrategen är mycket rak på sak. På frågan ”Ser ni några problem med att många fler människor bor centralt?”, svarar han:
”– Vi ser det i grunden som något positivt, sedan finns det ju utmaningar så klart, som parkeringsfrågan och annan infrastruktur. ”
Vad är 1000 tomma bostäder på landsbygden mot parkering? Parkeringsfrågan, för Guds skull! Vi måste tänka på parkering!
Alltihop är förstås sanktionerat av Arbetarpartiet Socialdemokraterna.
Företagsklimatet – vad är det egentligen som företagarna är missnöjda med?
Media har rapporterat att företagsklimatet blir sämre i Övik.
Det är Svenskt Näringsliv som varje år undersöker företagarnas syn på företagsklimat i Sveriges kommuner. I en enkät ställs en rad olika frågor, som sedan används för att rangordna kommunerna. Rankinglistan presenteras i september varje år, men enkätsvaren är nu tillgängliga. På en 6-gradig skala får Övik det sammanfattande betyget 2,89. Högst i Sverige ligger Vårgårda kommun
med betyget 4,68. Det sammanfattande betyget är vad företagarna fått svara på en direkt fråga och skall inte förväxlas med rankingen.
Media går dock inte in på vad företagarna är missnöjda med. Så låt oss göra det.
Men första några ord om undersökningen som sådan.
Det vore lätt här att, givet bloggens kritik mot socialdemokratin, utbrista: titta så dåligt det är! Så enkelt är det nu inte. Viss försiktighet med sådana här undersökningar bör iakttagas. Detta förstås enklast genom att betrakta det sammanfattade betyget. Visst är 2,89 lågt på en 6-gradig skala och i jämförelse med Vårgårdas 4,68. Men då ska man veta att Timrå erhöll betyget 4,52. Nedan graf visar Övik, Vårgårda, Timår och Sverigemedel.
Hur skall det tolkas? Knappast som att Timrå minsann sjuder av ekonomisk utveckling i det privata näringslivet. Jämför man de två kommunerna på siten Ekonomifakta, så är de ungefär lika (illa) presterande. Ändå rankades Timrå på plats 35 förra året, medans Övik klev in på föga smickrande plats 250 (av 290 kommuner). Att det kan bli sådan skillnad beror förmodligen på vilka företagare som svarat på enkäten och hur många de är.
Det är mer intressant med de enskilda enkätfrågorna.
Så hur ser det ut? Nedan har vi valt ut några frågor.
En fråga är mer intressant än alla andra.
36% av företagarna tycker att kommunens verksamheter tränger undan privat näringsverksamhet i mycket eller ganska hög utsträckning. Medel i Sverige är 16%.
Detta faktum harmonierar väl med specifika frågeställningar som företagare skickat till bloggen. Förhoppningsvis kan vi återkomma till vad dessa är.
