Den forntida människan i Stockholmstolkning, intryck från tre arkeologiska
utställningar
Adolfsson, Gundula
Fornvännen 1983(78), s. 143-145
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1983_143
Ingår i: samla.raa.se
Utställningar
Den forntida människan i Stockholmstolkning, intryck från
tre arkeologiska utställningar
Basutställningar spelar en central roll i varje m u s e u m s utåtriktade verksamhet, och princi-p e r n a för deras utformning är då och då före-mål fcir diskussion. Utställningar åldras. Nya synsätt och nya forskningslägen gör i och för sig g e n o m t ä n k t a och fungerande utställning-a r inutställning-aktuellutställning-a. Butställning-asutställningutställning-arnutställning-as utställning-a v n ä m utställning-a r e är m å n g a : vuxna, skolbarn, studenter, in-v a n d r a r e — in-varje g r u p p med sina differen-tierade krav och behov.
Att centralmuscernas basutställning ligger särskilt i fokus är naturligt, och kanske kom-m e r n e d a n s t å e n d e inlägg att öppna cn debatt i frågan. Det måste i vilket fäll som helst anses b å d e viktigt och riktigt att även utställningar — precis som vetenskaplig litteratur och skönlitteratur, film och teater — bedöms, inte som nu enbart behandlas redaktionellt i dags-pressen. Utställningar är kulturminnesvår-d e n s slagkraftigaste mekulturminnesvår-dium, och en seriös analys måste vara av godo.
Red.
M a n kan berätta en historia på olika sätt. Formellt enklast är att hålla sig till tidsföljden och a t t låta händelserna i tur och ordning passera revy. M a n kan också ordna skeendet efter dess karaktär och växelvis se tillbaka eller framåt i händelseutvecklingen. Ingende-ra m e t o d e n är a priori en gaIngende-ranti lör att berät-telsen blir bra och begriplig. Kvalitet och för-ståelse ligger på ett a n n a t plan: Den tema-inriktade berättelsen skall belysa sitt problem på djupet, utifrån de mest skilda infallsvink-larna och på så sätt legitimera sitt temaval. Den kronologiska framställningen, som impli-cit gör a n s p r å k på att ge en överblick, ställer höga krav på konsekvens och helhet.
Detta är viktigt att komma ihåg lör alla som på det ena eller a n d r a sättet förmedlar b u d s k a p om händelser i ett långt tidsperspek-tiv.
Statens historiska museum: Arkeologisk basutställning — ar lef akthistoria i diffusa samhällen
Utställaren underskattar sin roll som berätta-re av kulturhistoria. De givna komponenterna tid (från isavsmältningen till vikingatid) och foremål (av sten, brons och j ä r n ) har sam-manfogats på enklaste vis: artefakterna har o r d n a t s kronologiskt och blivit försedda med täckarkeologiska etiketter. Därutöver har ut-ställaren reducerat sin berättarkonst till ett m i n i m u m . Utställningen håller en kylig dis-tans till vårt förflutna och till människan som k u l t u r s k a p a r e .
Iögonfallande är osäkerhet och inkonse-kvens i framställningen. Mitt i järnåldersav-delningen bryts kronologin a b r u p t lor att ge u t r y m m e ål utförliga bebyggelsearkeologiska r e s o n e m a n g . Någon elegant kombination av-kronologi och temainriktad framställning är d e t t a inte och det är svårt att förstå motiven b a k o m .
Det arkeologiska materialet består av frag-mentariska efterlämningar. Detta befriar dock inte utställaren från att sammanfoga föremålen till något av en helhet. I denna bemärkelse är utställningen fragmentarisk och däri ligger också dess avgörande svaghet. En modell bakom den kulturhistoriska tolk-ning som presenteras här finns inte, den har ersatts med fri improvisation där utställaren jonglerar med begreppen.
Olika slärer och fenomen dyker upp spon-tant och sammanhangslöst. Så har t. ex. konsten fått sin särskilda behandling
144 Utställningar
ter) endast i stenåldcrsavddningen, medan det för senare perioder används kategorien konsthantverk. Ingenting säjs om orsakerna till uppkomst av överflöd och handel under bronsålder och lika oklar förblir skillnaden mellan " b o n d e e k o n o m i " (neolitikum) och " b o n d e s a m h ä l l e " (järnålder). Nästan alla b u d s k a p slutar d ä r montern slutar. Förbin-delsen bakåt i tiden existerar inte, tråden framåt förväntas besökaren hitta själv, och nystanet består här av ett stort antal lösa t r å d b i t a r .
I stället hålls utställningen samman av ar-keologisk terminologi. De flesta budskapen är en enkel överföring av materialkategorier till faktainformation. Föremålsexponeringen har skett i en strängt terminologisk kontext, inom v ilkcn artefakterna förväntas transportera sitt eget b u d s k a p . Regissörerna bakom utställ-ningen har låtit kulisserna bestämma över framställningens innehåll — i stället för kul-turhistoria har det således blivit artdäkthisto-ria. I skepnad av trattbägare och gropkera-mik är d e n n a a r t d ä k t h i s t o r i a inte mindre spekulativ än vilket som helst uttalande om de s. k. osynliga fenomenen.
Utställaren tillskriver sin publik ett själv-klart intresse för terminologisk information. Förutsatt att detta intresse är så utpräglat, blir det b ä t t r e tillgodosett i den populärarke-ologiska handboken. Effekten på besökaren i d e n n a utställning torde snarare bli en vörd-nadsfull respekt infor arkeologin som veten-skap än insikt i kulturhistoriska processer. För visserligen har det tagits "hänsyn till m ä n n i s k o r n a s näringar och graden av specia-lisering" (ur utställningstexten), men sam-hällen förblir diffusa och människan anonym. K v i n n o r och barn far m a n leta efter.
Till formen erbjuder utställningen knap-past några överraskningar. Glasmontern, som d o m i n e r a r , fördjupar distansen till besö-karen. Det har inte heller gjorts några försök att med formella grepp framhäva ett speciellt innehåll eller att urskilja primärinformation från kompletterande upplysningar. H ä r gäller det att välja allt eller inget. På en del ställen är formlösningen misslyckad. Intressanta frå-geställningar om utseende, boende och sam-levnad u n d e r stenålder har utställaren lyckats
a b s t r a h e r a till uttryckslöshet. K a n man tänka sig något mera olämpligt än att beskriva m ä n n i s k a n s utseende med myndighets- och m e d i a s p r å k e t s streckgubbar? Möjligen är d e t t a cn ögonfröjd teir Statistiska centralby-r å n — bcentralby-ra utställningsspcentralby-råk äcentralby-r del inte.
Behållningen av basutställningen är utvid-gad materialkunskap om m a n råkar ha ett gott m i n n e (utställningen har grovt räknat ett h u n d r a t a l informationsenheter). Därutöver förmedlar den tyvärr inga långvariga intryck. Upplevelsen bygger på noggranna — i och for sig skickligt gjorda — rekonstruktioner, t. ex. j ä r n å l d c r s h u s c t . D e n n a typ av
leva-sig-in-i-upplevelse är för formen vad den terminolo-giska informationen är för innehållet, nämli-gen ensidig. En stor utställning som denna skulle behöva skapa alternativa intryck, pro-vokationer, utmaningar, överraskingar och ibland ställa frågor. Men detta skulle också betyda att utställaren till stor del övergav de terminologiska namn-plats-tid-budskapen till förmån för impressioner, skapade med konst-närliga och a n d r a o r g i n d l a medel.
Statens historiska museum:
I 000 år i Sverige, från Åsar till Vasar — elt dekorativt jormspel
Titeln är både pretentiös och missvisande. Det h a n d l a r varken om g u d a r eller människor i d e n n a utställning. T e m a t presenteras under glas och utgörs i huvudsak av ädla metaller i ett estetiserande formspel. Utställningen upp-levs som övervägande dekorativ oeh har alla förutsättningar att skapa cn renässans för kungliga s k a t t k a m m a r e .
Den röda tråden är fynd och fyndplatser från vendel- och vikingatid fram till Vasatid. Artefakterna är en homogen g r u p p föremål vare sig det h a n d l a r om ädla smycken eller v a p e n . H ä r har utställaren inte ens gjort sig besvär att sätta in föremålen i ett vidare ekonomiskt s a m m a n h a n g . Resultatet är en total a v s a k n a d av mänsklighet (gudomlighet fcir den delen också) — för Åsar och Vasar u p p e n b a r a r sig aldrig. Bäst dokumenteras d e t t a av den likgiltighet med vilken man be-h a n d l a r vapen ocbe-h krigsutrustning i fram-ställningen. Texten är antingen klinisk ren, fri från all social värdering, d i e r så är den
Utställningar 145 börligt v ä r d e r a n d e och framhäver starkt
sub-jektivt färgade formdement. Nog är detta en a n i n g groteskt. M a n kan lätt föreställa sig museibesökaren från år 3000 framför en så-d a n m o n t e r , förså-djupaså-d i stuså-diet av en
"prakt-full missil".
Stockholms stadsmuseum: Forntid— människan träder fram
Basutställningen över Stockholms förhistoria ryms på ett fåtal kvadratmeter. Den är krono-logiskt uppbyggd. Mot förväntan börjar r u n d v a n d r i n g e n i järnålder, sedan förflyttar m a n sig bakåt i historien längs den välkända tidsaxeln j ä r n å l d e r , bronsålder, stenålder. Besökaren kan också göra tvärtom, utställ-ningen fungerar bra åt båda håll.
Det bestående intrycket är det av en allt-igenom vänlig, kanske lör vänlig utveckling. M e n på något sätt har utställaren lyckats undvika den vulgärevolutionistiska utveck-lingsbilden som så lätt uppstår vid en sten-brons-järn-tolkning.
Del finns en hel del anmärkningsvärt om form och innehåll i d e n n a utställning — en a n t y d a n till poesi och konstnärlighet och för-sök att lyfta fram människan ur den anonyma artcfäktmängden. Kanske hänger detta ihop med den välgörande sparsamheten i artefäkt-urvalet (här finns det små montrar med ett e n d a föremål), alldeles säkert beror det på att m a n b e m ö d a t sig om en social infallsvinkel till m å n g a frågeställningar. De tre verserna ur
E d d a d i k t c n om jarlen, bonden och trälen är socialt distinkta som poetiska budskap. I för-bindelse med järnäldersgården förmedlar de något av en levande föreställning om den ti-dens människor. Gårdsrekonstruktionen är a b s t a h e r a d och ställer inga krav på fullstän-dig inlevelse. Besökarens fantasi skall här komplettera vad utställaren har utelämnat.
Utställningens styrka ligger i den lyckade k o m b i n a t i o n e n av informativ och suggestiv framställning. Det är också roligt att det linns något av en dramatisk höjdpunkt, de gamla g u d a r n a Freja och Tor, skulpterade av konst-nären Karl-Olol Björk. H ä r i det svartmålade v a l v r u m m e t har m a n lyckats förmedla något som hör till det roligaste en utställning kan erbjuda sina besökare, känslan att befinna sig mitt inne i en tredimensionell (o)verklighet. Efter att ha tagit sig igenom riks- och regio-nalhistoria i tre olika Stockholmsversioner u n d r a r m a n :
— Ar vår förhistoria så okomplicerad och konfliktfri som den presenteras här?
— K o m m e r ordet spekulation att förbli ett fult ord i utställningssammanhang?
— H a r den arkeologiska utställningen en c h a n s att bli ihågkommen som en bra roman?
M e n d e t t a är som sagt bara en undran. Gundula Adolfsson Stampgatan 60A S-411 01 Göteborg
