Till Mackenzie, min vackra dotter, dedicerar jag hennes bläck- och papperstvilling

Full text

(1)
(2)
(3)
(4)

Till Mackenzie, min vackra dotter, dedicerar jag

hennes bläck- och papperstvilling

(5)

KAPITEL

1. Den andre ministern 2. Spinnargränden

3. Motvilja mot sista vilja 4. Horace Snigelhorn

5. En Slemgroda för mycket 6. Dracos avstickare

7. Snigelklubben 8. Snape triumferar 9. Halvblodsprinsen 10. Släkten Gaunt

11. Hermiones hjälpande hand 12. Silver och opaler

13. Den gatfulle Dodler 14. Felix Felicis

15. Den obrytbara eden 16. En mycket frostig jul 17. Ett snigelartat minne

18. Överraskningar på födelsedagen 19. Skuggalfer

20. Lord Voldemorts begäran 21. Rummet om inte yisade sig 22. Efter begravningen

23. Horrokruxer 24. Sectumsempra

25. En avlyssnad profetia 26. Grottan

27. Tornet där blixten slog ner 28. Prinsens flykt

29. Fenixfågelns klagosång 30. Den vita graven

(6)

1. Den andre ministern

Det närmade sig midnatt och premiärministern satt ensam på sitt kontor och läste en lång promemoria som gled genom hjärnan utan att lämna det minsta spår efter sig. Han väntade på ett telefonsamtal från presidenten i ett avlägset land och eftersom han dels undrade över när den förbaskade karln skulle ringa, dels försökte undertrycka obehagliga minnen av en mycket lång, tröttsam och svår vecka, fanns det inte mycket plats i huvudet för någonting annat.

Ju mer premiärministern försökte koncentrera sig på texten, desto tydligare såg han framför sig det skadeglada ansiktet hos en av sina politiska motståndare. Just den här motståndaren hade framträtt i nyheterna samma dag, inte bara för att räkna upp alla de hemska saker som hade hänt den senaste veckan (som om någon behövde påminnas om det) utan också för att förklara varför varenda en av dem var regeringens fel.

Premiärministerns puls ökade vid blotta tanken på dessa anklagelser, för de var både orättvisa och falska. Hur i all världen skulle hans regering kunnat hejda den där bron från att störta ihop? Det var skamligt att antyda att de inte lade ner tillräckligt mycket pengar på broar. Bron var knappt tio år gammal, och ingen av deras främsta experter kunde förklara varför den plötsligt hade brutits mitt itu och sänt ett tiotal bilar ner i djupet i floden nedanför. Och hur vågade någon påstå att det var brist på poliser som hade lett till de där båda otäcka och mycket omskrivna morden?

Eller att regeringen på något vis borde ha förutsett den onormalt våldsamma stormen i sydvästra delen av landet som hade åstadkommit en sådan skada på både människor och egendom?

Och var det hans fel att en av hans biträdande ministrar, Herbert Chorley, hade valt att uppträda så egendomligt just den här veckan att han från och med nu skulle få tillbringa mycket mer tid hemma med sin familj?

”En dyster stämning har gripit hela landet”, hade motståndaren sagt som avslutning, medan han nätt och jämnt dolde sitt belåtna leende.

Och tyvärr var det alldeles sant. Premiärministern kände det själv, folk verkade faktiskt mer

nerstämda än vanligt. Till och med vädret var dystert, all den här kyliga dimman mitt i juli ... det var inte som det borde, det var inte normalt ...

Han vände på bladet till andra sidan i promemorian, såg hur mycket längre den fortsatte och gav upp arbetet, det var meningslöst. Han lade armarna bakom nacken och såg sig sorgset omkring i kontoret. Det var ett ståtligt rum med en vacker öppen marmorspis mitt emot de höga skjutfönstren, tätt stängda mot den onormala kylan.

Premiärministern reste sig med en lätt rysning, gick fram till fönstren och tittade ut på den tunna dimman som pressade sig mot glaset. Just då, när han stod med ryggen mot rummet, hörde han en lätt hostning bakom sig.

Han stelnade till, näsa mot näsa med sin egen skrämda spegelbild i det mörka glaset. Han kände igen den där hostningen. Han hade hört den förut. Mycket långsamt vände han sig om mot det tomma rummet.

”Hallå?” sa han och försökte låta modigare än han kände sig.

Ett kort ögonblick hoppades han mot all förmodan att ingen skulle svara honom. Men en röst

(7)

svarade genast, en kort och bestämd röst, som lät som om den läste upp ett inlärt meddelande. Den kom – som premiärministern hade vetat redan vid första hostningen – från den grodliknande lille mannen i lång silverperuk som var avbildad på en liten smutsig oljemålning i det bortersta hörnet av rummet.

”Till mugglarnas premiärminister. Ytterst viktigt att vi får träffas. Var vänlig svara omedelbart.

Bästa hälsningar, Fudge.”

Mannen på målningen såg frågande på premiärministern.

”Öh”, sa premiärministern, ”vet ni vad ... det passar inte så bra just nu ... jag väntar på ett telefonsamtal, förstår ni ... från presidenten i ...”

”Det går att ändra”, sa porträttet ögonblickligen.

Premiärministerns kände hur modet sjönk. Det var vad han hade fruktat.

”Men jag hoppades faktiskt att få tala ...”

”Vi ska ordna så att presidenten glömmer att ringa. Han telefonerar i morgon kväll i stället”, sa den lille mannen. ”Var vänlig och svara mr Fudge omedelbart.”

”Jag ... som ni vill då”, sa premiärministern svagt. ”Ja, jag tar emot Fudge.”

Han skyndade tillbaka till skrivbordet och rätade till slipsen på vägen. Han hade knappt hunnit sätta sig igen och samla ihop ansiktsdragen till ett, som han hoppades, avspänt och oberört uttryck, när lysande gröna lågor flammade upp i den tomma spisen under spiselhyllan av marmor. Han försökte att inte visa minsta glimt av förvåning eller rädsla medan han betraktade hur en fetlagd man dök upp inuti lågorna och virvlade runt lika snabbt som en leksakssnurra. Några sekunder senare hade mannen klivit ut på en fin antik matta och stod och borstade aska från ärmarna på sin långa kritstrecksrandiga

mantel, med ett lindblomsgrönt plommonstop i handen.

”Å ... herr premiärminister”, sa Cornelius Fudge och klev fram med utsträckt hand. ”Trevligt att se er igen.”

Premiärministern kunde i ärlighetens namn inte återgälda komplimangen, så han sa ingenting alls.

Han var inte det minsta glad att träffa Fudge, vars tillfälliga uppdykanden, bortsett från att de var skrämmande nog i sig, brukade innebära verkligt dåliga nyheter. Dessutom såg Fudge trött och bekymrad ut. Han var magrare, skalligare och gråare och ansiktet hade ett tilltufsat uttryck.

Premiärministern hade sett den sortens uttryck hos politiker förut, och det bådade aldrig gott.

”Hur kan jag hjälpa er?” sa han och skakade Fudges hand hastigt medan han gjorde en gest mot den hårdaste av stolarna framför skrivbordet.

”Jag vet knappt var jag ska börja”, mumlade Fudge och drog fram stolen, satte sig och lade det gröna plommonstopet i knät. ”En sån vecka, en sån vecka ...”

”Har ni också haft en dålig vecka?” frågade premiärministern stelt och hoppades på så sätt att Fudge skulle förstå att han redan hade fullt upp.

”Ja, naturligtvis”, sa Fudge och gnuggade sig trött i ögonen medan han dystert såg på

premiärministern. ”Jag har haft samma vecka som ni, herr premiärminister. Brockdale-bron ... morden på Bones och Vance ... för att inte tala om rabaldret i sydväst ...”

”Var ni ... öh ... några av ert folk, menar jag ... var de också med om de här ... de här sakerna?”

Fudge stirrade på premiärministern med en ganska sträng blick.

”Det är klart att de var”, sa han. ”Visst måste ni ha förstått vad det är som pågår?”

”Jag ...”, sa premiärministern tvekande.

Det var just den här sortens uppförande som fick honom att tycka så illa om Fudges besök. Han var ju trots allt premiärminister och gillade inte att tvingas känna sig som en okunnig skolpojke. Men det hade förstås varit så här redan från hans första möte med Fudge under hans första kväll som

premiärminister. Han kom ihåg det som om det var i går och visste att det skulle förfölja honom till hans sista dag i livet.

(8)

Han hade stått ensam inne på kontoret och njutit av den triumf som äntligen var hans efter så många år av drömmar och planering, när han hade hört en hostning bakom sig, precis som i kväll, och vänt sig om och upptäckt att det där fula lilla porträttet talade till honom och meddelade att

trolldomsministern strax skulle anlända och presentera sig.

Han hade naturligtvis trott att den långa och ansträngande valkampanjen hade gjort honom konstig i huvudet. Han hade blivit ytterst uppskrämd över att ett porträtt pratade med honom, men det var

ingenting jämfört med hur han hade känt sig när en självutnämnd trollkarl hoppat fram ur spisen och skakat hans hand. Han hade stått där helt förstummad medan Fudge vänligt förklarade att det

fortfarande fanns häxor och trollkarlar som levde i hemlighet runt om i världen och försäkrade honom att han inte behövde bekymra sig om dem eftersom Trolldomsministeriet tog ansvar för hela

trollkarlssamhället och hindrade den icke-magiska befolkningen att få nys om dem. Det var, sa Fudge, ett svårt jobb som omfattade allt från regler om ansvarsfullt bruk av kvastar till att hålla drakbeståndet under kontroll (premiärministern kom ihåg att han hade gripit tag i skrivbordet för att få stöd när han hörde det sista). Fudge hade sedan gett den fortfarande mållöse premiärministern en faderlig klapp på axeln.

”Oroa er inte”, sa han. ”Allting talar för att ni aldrig behöver se mig igen. Jag kommer bara att besvära er om det händer nånting verkligt allvarligt på vårt håll, nånting som kan tänkas påverka mugglarna ... den icke-magiska befolkningen, borde jag säga. Annars gäller regeln att leva och låta leva. Och jag måste säga att ni tar det mycket bättre än er föregångare. Han försökte kasta ut mig genom fönstret, trodde att jag var en bluff som planerats av oppositionen.”

Vid denna upplysning hade premiärministern äntligen återfunnit sin röst.

”Är ni ... är ni inte en bluff då?”

Det hade varit hans sista, förtvivlade hopp.

”Nej”, sa Fudge milt. ”Nej, jag är rädd att jag inte är det. Titta.”

Och han hade förvandlat premiärministerns tekopp till en ökenråtta.

”Men”, sa premiärministern andlöst och såg hur hans tekopp tuggade på hörnet av manuskriptet till hans nästa tal, ”men varför ... varför har ingen talat om det för mig?”

”Trolldomsministern avslöjar sig bara för den sittande premiärministern”, sa Fudge och stack tillbaka trollstaven innanför jackan. ”Vi tycker det är bästa sättet att upprätthålla sekretessen.”

”Men varför”, bräkte premiärministern, ”har i så fall inte nån tidigare premiärminister sagt nåt?”

Den frågan hade faktiskt fått Fudge att skratta.

”Min käre premiärminister, tänker ni nånsin tala om det för nån?”

Fortfarande skrockande hade Fudge kastat något slags pulver i spisen, klivit in bland de

smaragdgröna lågorna och försvunnit med ett svischande ljud. Premiärministern hade stått där alldeles orörlig och insett att han aldrig så länge han levde skulle våga nämna det här mötet för en levande själ, för vem i all världen skulle tro honom?

Det hade tagit lite tid för chocken att släppa. Ett tag hade han försökt övertyga sig själv om att Fudge i själva verket hade varit en hallucination, framkallad av sömnbrist under den mycket ansträngande valkampanjen. I ett fåfängt försök att göra sig av med alla påminnelser om det besvärande mötet hade han gett ökenråttan till sin förtjusta brorsdotter och beordrat sin

privatsekreterare att ta ner porträttet av den fule lille mannen som hade tillkännagett Fudges ankomst.

Till premiärministerns bestörtning hade porträttet visat sig omöjligt att ta bort. När flera snickare, ett par byggmästare, en konsthistoriker och självaste finansministern utan framgång hade försökt bända loss det från väggen, hade premiärministern övergett försöket och helt enkelt hoppats på att det skulle förbli orörligt och tyst under resten av hans ämbetstid. Då och då kunde han ha svurit på att han ur ögonvrån såg hur tavlans invånare gäspade eller också kliade sig på näsan; ett par gånger vandrade han till och med ut ur ramen utan att lämna någonting annat än ett stycke smutsbrun målarduk efter

(9)

sig. Premiärministern hade emellertid tränat sig i att inte titta särskilt mycket på tavlan och alltid intala sig att ögonen spelade honom ett spratt när någonting liknande inträffade.

Sedan, för tre år sedan, hade premiärministern en kväll som var mycket lik den här kvällen suttit ensam på kontoret när porträttet än en gång tillkännagav Fudges omedelbara ankomst. Han hade störtat fram ur spisen, drypande våt och i ett panikslaget tillstånd. Innan premiärministern hann fråga honom varför han droppade vatten över hela Axminstermattan hade Fudge börjat babbla om ett

fängelse premiärministern aldrig hört talas om, om en man med namnet ”Seriös” Black och någonting som lät som Hogwarts och en pojke som hette Harry Potter, alltsammans utan den minsta mening för premiärministern.

”... jag har just kommit från Azkaban”, hade Fudge flåsat fram medan han tippade en massa vatten från brättet på sitt plommonstop ner i fickan. ”Mitt i Nordsjön, ni vet, otrevlig flygtur ...

Dementorerna är i uppror ...” Han rös till och fortsatte: ”De har aldrig haft nån som rymt tidigare. I alla händelser blev jag tvungen att komma till er, herr premiärminister. Black är en känd

mugglarmördare och kan ha planer på att ansluta sig till Ni-vet-vem ... men det är så sant, ni vet inte ens vem Ni-vet-vem är!” Han stirrade modstulet på premiärministern ett ögonblick och sa sedan: ”Nå, men sitt ner då, sitt ner, det är bäst att jag sätter er in i det hela ... ta en whisky ...”

Premiärministern hade blivit ganska förnärmad över att bli tillsagd att sätta sig ner i sitt eget kontor, för att inte tala om att bli bjuden på sin egen whisky, men han satte sig i alla fall. Fudge hade tagit ut sin trollstav, trollat fram två stora glas fyllda med bärnstensfärgad vätska ur tomma intet, tryckt ett av dem i handen på premiärministern och dragit fram en stol.

Fudge hade pratat i över en timme. Vid ett tillfälle hade han vägrat att säga ett visst namn högt och skrev det i stället på ett stycke pergament, som han hade stuckit in i premiärministerns lediga hand.

När Fudge till sist hade rest sig upp för att gå hade premiärministern också rest sig.

”Ni tror alltså att ...”, han hade kisat ner på namnet i vänstra handen, ”... Lord Vol...”

”Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn!” brummade Fudge.

”Förlåt ... ni tror alltså att Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn fortfarande är vid liv?”

”Ja, Dumbledore säger att han är det”, sa Fudge medan han knäppte sin kritstrecksrandiga mantel under hakan, ”men vi har aldrig hittat honom. Vill ni veta min mening, så är han inte farlig om han inte har stöd, så det är Black vi borde oroa oss för. Sänder ni ut den där varningen då? Utmärkt. Ja, då hoppas jag att vi slipper ses igen, herr premiärminister! God natt.”

Men de hade träffat varandra igen. Mindre än ett år senare hade en trött och härjad Fudge dykt upp ur tomma intet i kabinettets sammanträdesrum och informerat premiärministern om att det hade

förekommit lite oroligheter vid världsmästerskapet i kwidditch (det var vad det hade låtit som) och att flera mugglare hade blivit ”indragna”, men att premiärministern inte skulle oroa sig. Det faktum att Ni-vet-vems märke hade setts igen betydde ingenting; Fudge var säker på att det var en isolerad företeelse och att Mugglarsambandskontoret höll på att ta itu med alla minnesmodifieringar i just denna stund.

”Å, och det glömde jag nästan”, hade Fudge tillagt. ”Vi importerar tre utländska drakar och en sfinx till Turneringen i magisk trekamp, ren rutin, men Avdelningen för övervakning av magiska skapelser säger att det står i regelboken att vi måste underrätta er om vi för in ytterst farliga djur i landet.”

”Jag ... vad ... drakar?” spottade premiärministern fram.

”Ja, tre stycken”, sa Fudge. ”Och en sfinx. Ja, adjö då.”

Premiärministern hade trots allt hoppats att drakar och sfinxer skulle vara det värsta av alltihop, men nej. Mindre än två år senare hade Fudge dykt fram ur elden igen, den här gången med nyheten att det hade varit en massflykt från Azkaban.

”En massflykt?” hade premiärministern upprepat med hes röst.

”Inget att oroa sig för, inget att oroa sig för!” hade Fudge ropat, redan med ena foten inne i lågorna.

(10)

”Vi ska plocka in dem på nolltid, tyckte bara att ni borde få veta!”

Och innan premiärministern hade hunnit ropa: ”Nej, vänta nu ett ögonblick!” hade Fudge försvunnit i en skur av gröna gnistor.

Vad pressen och oppositionen än sa, så var faktiskt premiärministern ingen dumbom. Det hade inte undgått hans uppmärksamhet att de, trots Fudges försäkringar vid det första mötet, nu såg en hel del av varandra, och inte heller att Fudge blev nervösare för varje besök. Hur lite han än gillade att tänka på trolldomsministern (eller, som han alltid kallade Fudge i tankarna, den andre ministern), fruktade han att nästa gång Fudge dök upp skulle det vara med ännu allvarligare nyheter. Därför var synen av Fudge, som än en gång klev ut ur elden, ovårdad och upprörd och ytterst förvånad över att

premiärministern inte visste exakt varför han var där, ungefär det värsta som hade hänt under denna ytterst dystra vecka.

”Hur skulle jag kunna veta vad som försiggår i ... öh ... trollkarlssamhället?” fräste premiärministern nu. ”Jag har ett land att sköta och alldeles tillräckligt med bekymmer för ögonblicket utan ...”

”Vi har samma bekymmer”, avbröt Fudge. ”Brockdale-bron var inte utsliten. Det var egentligen inte nån storm. De där morden var inte några mugglares verk. Och Herbert Chorleys familj skulle vara säkrare utan honom. Vi håller för närvarande på att ordna med att få honom överförd till Sankt Mungos sjukhus för magiska sjukdomar och åkommor. Förflyttningen ska ske i kväll.”

”Vad ... jag är rädd att jag ... vad menar ni?” stötte premiärministern fram.

Fudge drog ett djupt andetag och sa:

”Herr premiärminister, tyvärr måste jag meddela er att han är tillbaka. Den-som-inte-får-nämnas- vid-namn är tillbaka.”

”Tillbaka? När ni säger ’tillbaka’, betyder det att han lever? Jag menar ...”

Premiärministern letade i minnet efter detaljerna i det där förfärliga samtalet för tre år sedan när Fudge hade berättat om trollkarlen som var mer fruktad än alla andra, trollkarlen som hade begått tusen fruktansvärda brott före sitt mystiska försvinnande femton år tidigare.

”Ja, han lever”, sa Fudge. ”Det vill säga ... jag vet inte ... lever en man om han inte kan dödas? Jag förstår det egentligen inte, och Dumbledore vill inte förklara ordentligt ... men i varje fall är det säkert att han har en kropp och går omkring och pratar och dödar folk, så jag antar att ja, han lever.”

Premiärministern visste inte vad han skulle svara på det, men en envis vana att vilja visa sig välinformerad om allting fick honom att leta i minnet efter detaljer från deras tidigare samtal.

”Är Seriös Black tillsammans med ... öh ... Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn?”

”Black? Black?” sa Fudge förvirrat och snurrade plommonstopet i händerna. ”Sirius Black, menar ni? Vid Merlins skägg, nej! Black är död. Det visade sig att vi hade ... öh ... fel angående Black. Han var oskyldig när allt kom omkring. Och han var inte heller i förbund med Den-som-inte-får-nämnas- vid-namn. Fast jag måste säga”, tillade han envetet medan han snurrade plommonstopet ännu

snabbare, ”att alla bevis pekade ... vi hade fler än femtio ögonvittnen ... men i vilket fall, som jag sa, är han död. Mördad i själva verket. I Trolldomsministeriets lokaler. Det ska faktiskt bli en rättslig undersökning ...”

Till sin stora förvåning kände premiärministern ett styng av medlidande med Fudge. Men det skymdes nästan omedelbart av en pyrande självbelåtenhet vid tanken på att, hur otillräcklig han själv än var när det gällde uppdykanden ur öppna spisar, hade det aldrig förekommit ett mord i något av regeringsdepartementen under hans ledning. Inte än i varje fall ...

Medan premiärministern förstulet fingrade på sitt skrivbord fortsatte Fudge:

”Men Black är av underordnad betydelse nu. Det saken gäller är att vi är i krig, herr premiärminister, och måste vidta åtgärder.”

”I krig?” upprepade premiärministern nervöst. ”Det är väl ändå lite av en överdrift?”

(11)

”De av hans anhängare som bröt sig ut från Azkaban i januari har nu anslutit sig till Den-som-inte- får-nämnas-vid-namn”, sa Fudge medan han talade allt snabbare och snurrade sitt plommonstop så fort att det blev ett enda lindblomsgrönt sudd. ”Sen de började visa sig öppet har de orsakat förödelse överallt. Brockdale-bron – det var han som gjorde det, herr premiärminister, han hotade med

massmord på mugglare om jag inte gick ur vägen för honom och ...”

”Kors i herrans namn, det är alltså ert fel att de där människorna dog och jag måste besvara frågor om rostiga vajrar och sönderfrätta expansionsfogar och allt möjligt annat!” sa premiärministern ursinnigt.

”Mitt fel!” sa Fudge och blev röd i ansiktet. ”Vill ni påstå att ni skulle ha gett efter för en sån utpressning?”

”Kanske inte”, sa premiärministern som klev upp och började stega runt i rummet, ”men jag skulle ha inriktat alla mina ansträngningar på att gripa utpressaren innan han begick en sån hemsk ogärning!”

”Tror ni verkligen att jag inte redan gjort alla tänkbara ansträngningar?” frågade Fudge hetsigt.

”Varenda Auror på Ministeriet försökte – och försöker – hitta honom och inringa hans anhängare, men vi råkar tala om en av de mäktigaste trollkarlarna i alla tider, en trollkarl som har klarat sig från att bli infångad i nästan tre decennier!”

”Så jag antar att ni tänker tala om för mig att han orsakade stormen i sydvästra England också?” sa premiärministern, som blev argare för varje steg han tog.

Det var fruktansvärt irriterande att få reda på orsaken till alla de här hemska olyckorna och inte kunna tala om det för allmänheten, nästan värre än att det var regeringens fel.

”Det var ingen storm”, sa Fudge olyckligt.

”Ursäkta!” röt premiärministern, som nu stampade fram och tillbaka. ”Träd upprivna med rötterna, avslitna tak, böjda lyktstolpar, förfärliga skador ...”

”Det var Dödsätarna”, sa Fudge. ”Anhängarna till Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Och ... och vi misstänker inblandning av jättar.”

Premiärministern stannade mitt i steget som om han hade stött emot en osynlig vägg.

”Inblandning av vad för nåt?”

Fudge gjorde en grimas.

”Han använde jättar förra gången, när han ville göra ett storslaget intryck. Desinformationskontoret har arbetat dygnet runt, vi har skickat ut arbetslag med minnesutplånare för att rucka på minnena hos alla mugglare som såg vad som verkligen hände, vi har låtit större delen av Avdelningen för

övervakning av magiska skapelser söka igenom Somerset, men vi kan inte hitta jätten ... det har varit en katastrof.”

”Nej, det menar ni inte!” sa premiärministern ursinnigt.

”Jag ska inte förneka att stridsmoralen är ganska låg på Ministeriet”, sa Fudge. ”Med allt det här som har hänt och dessutom förlusten av Amelia Bones.”

”Förlusten av vem?”

”Amelia Bones. Chef för Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning. Vi tror att Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn kan ha mördat henne personligen, för hon var en mycket skicklig häxa och ... och allt vittnade om att hon gjorde kraftigt motstånd.”

Fudge harklade sig och slutade, till synes med en viss ansträngning, att snurra på sitt plommonstop.

”Men det mordet stod det ju om i tidningarna”, sa premiärministern och glömde för ett ögonblick sin ilska. ”I våra tidningar. Amelia Bones ... det stod bara att det var en medelålders kvinna som bodde ensam. Det var ett ... ett otäckt mord, inte sant? Det fick en hel del publicitet. Det är en gåta för polisen, förstår ni.”

Fudge suckade.

”Ja, det är klart att det är. Hon blev ju dödad i ett rum som var låst inifrån, eller hur? Vi däremot vet

(12)

exakt vem som gjorde det, fast inte för att det hjälper oss mer i jakten på honom. Och sen var det Emmeline Vance, det hörde ni kanske inte talas om ...”

”Jo, det gjorde jag visst!” sa premiärministern. ”Det hände faktiskt alldeles här runt hörnet.

Tidningarna riktigt frossade i det: Sammanbrott för lag och ordning på premiärministerns bakgård ...”

”Och som om det inte skulle räcka”, sa Fudge, som knappt lyssnade på premiärministern, ”har vi Dementorer som svärmar omkring överallt och anfaller folk till höger och vänster.”

En gång i tiden, under en lyckligare tid, skulle den sista meningen ha varit obegriplig för premiärministern, men han visste bättre nu.

”Jag trodde att Dementorerna vaktar fängelset i Azkaban?” sa han försiktigt.

”Det gjorde de”, sa Fudge trött. ”Men inte nu längre. De har rymt från fängelset och anslutit sig till Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn. Jag vill inte förneka att det var ett hårt slag.”

”Men”, sa premiärministern med en känsla av gryende fasa, ”talade ni inte om för mig att det är varelser som tömmer folk på allt hopp och all glädje?”

”Det stämmer. Och de förökar sig. Det är det som förorsakar all den här dimman.”

Knäna vek sig på ministern och han sjönk ner i närmaste stol. Tanken på osynliga varelser som slog sig ner i städerna och på landsbygden och spred förtvivlan och hopplöshet bland hans väljare gjorde honom alldeles matt.

”Hör på här nu, Fudge, ni måste göra nånting! Det är ert ansvar som trolldomsminister!”

”Min käre premiärminister, ni kan väl inte på allvar tro att jag fortfarande är trolldomsminister efter allt det här? Jag fick sparken för tre dagar sen! Hela trollkarlssamhället har skrikit på min

avgång i två veckors tid. Jag har aldrig under hela min ämbetstid sett dem så eniga!” sa Fudge med ett tappert försök till leende.

Premiärministern saknade för ett ögonblick ord. Trots sitt missnöje över den situation han försatts i kände han fortfarande ett visst medlidande med den hopsjunkne mannen som satt mittemot honom.

”Jag beklagar verkligen”, sa han till slut. ”Finns det nåt jag kan göra för er?”

”Det är mycket vänligt av er, herr premiärminister, men det gör det inte. Jag blev hitskickad i kväll för att sätta er in i de senaste händelserna och för att presentera er för min efterträdare. Jag trodde faktiskt att han skulle vara här nu, men han är förstås mycket upptagen för ögonblicket, med så mycket som händer och sker.”

Fudge såg sig om på den fule lille mannen med den långa lockiga silverperuken, som just grävde sig i örat med spetsen på en fjäderpenna.

Porträttet uppfångade Fudges blick och sa:

”Han är här om ett ögonblick, han håller just på att avsluta ett brev till Dumbledore.”

”Jag önskar honom all lycka”, sa Fudge och lät för första gången bitter. ”Jag har skrivit till Dumbledore två gånger om dagen de senaste två veckorna, men han är orubblig. Om han bara hade varit beredd att övertala pojken, skulle jag fortfarande vara ... nåja, kanske Scrimgor lyckas bättre.”

Fudge försjönk i en klart sårad tystnad, men den bröts nästan genast av porträttet, som plötsligt började tala med sin korta och koncisa, officiella röst.

”Till mugglarnas premiärminister. Anhåller om ett möte. Brådskande. Var vänlig och svara omedelbart. Rufus Scrimgor, trolldomsminister.”

”Ja, ja, visst”, sa premiärministern frånvarande, och han ryckte knappt till när lågorna i spisen åter blev smaragdgröna, flammade upp och avslöjade en ny snurrande trollkarl, som de några sekunder senare spydde ut på den antika mattan.

Fudge reste sig och efter ett ögonblicks tvekan gjorde premiärministern samma sak, medan han betraktade den nyanlände som rätade upp sig, dammade av sin långa svarta klädnad och såg sig omkring.

Premiärministerns första, löjliga tanke var att Rufus Scrimgor såg ut som ett gammalt lejon. Det

(13)

fanns strimmor av grått i den gulbruna hårmanen och de buskiga ögonbrynen, han hade skarpa gulaktiga ögon bakom ett par stålbågade glasögon och en viss långbent, smidig grace trots att han haltade lätt när han gick. Man fick ett omedelbart intryck av slughet och hårdhet; premiärministern tyckte att han förstod varför trollkarlssamfundet föredrog Scrimgor framför Fudge som ledare i dessa farliga tider.

”God dag”, sa premiärministern artigt och sträckte fram handen.

Scrimgor fattade den hastigt medan hans blickar for över rummet, sedan drog han fram en trollstav ur klädnaden.

”Har Fudge berättat allt?” frågade han, stegade fram till dörren och knackade på nyckelhålet med trollstaven.

Premiärministern hörde hur låset knäppte till.

”Öh ...”, sa premiärministern. ”Och om ni inte har nåt emot det, ser jag helst att den där dörren förblir olåst.”

”Jag vill helst inte bli avbruten”, sa Scrimgor kort, ”eller sedd”, tilllade han och pekade med

trollstaven på fönstren så att gardinerna drogs för dem. ”Ja, då så, jag är en mycket upptagen man, så låt oss komma till saken. Först av allt måste vi diskutera er säkerhet.”

Premiärministern rätade upp sig i sin fulla längd och svarade:

”Jag är fullkomligt nöjd med den säkerhet jag har, tack så väldigt ...”

”Ja, men det är inte vi”, avbröt honom Scrimgor. ”Det skulle se mörkt ut för mugglarna om deras premiärminister utsattes för Imperiusförbannelsen. Den nye sekreteraren på ert yttre kontor ...”

”Jag tänker inte göra mig av med Kingsley Shacklebolt, om det är det ni föreslår!” sa

premiärministern häftigt. ”Han är ytterst effektiv, klarar av dubbelt så mycket arbete som alla de andra ...”

”Det är för att han är trollkarl”, sa Scrimgor utan skymten av ett leende. ”En högutbildad Auror, som har utsetts till ert beskydd.”

”Nej, vänta lite nu!” utropade premiärministern. ”Ni kan inte bara stoppa in ert folk på mitt kontor, det är jag som bestämmer vem som arbetar för mig ...”

”Jag trodde ni var nöjd med Shacklebolt?” sa Scrimgor kallt.

”Det är jag ... det vill säga, det var jag ...”

”Då är det väl inget problem, eller hur?” sa Scrimgor.

”Jag ... nåja, så länge som Shacklebolt fortsätter att göra ett ... öh ... utmärkt arbete”, sa premiärministern lamt, men Scrimgor verkade knappt höra honom.

”Ja, så har vi frågan om Herbert Chorley, er biträdande minister”, fortsatte han. ”Han som har förnöjt allmänheten genom att imitera en anka.”

”Vad är det med honom?” frågade premiärministern.

”Han har helt tydligt reagerat på en oskickligt utförd Imperiusförbannelse”, sa Scrimgor. ”Den har gjort honom virrig i hjärnan, men han kan fortfarande vara farlig.”

”Han snattrar bara!” sa premiärministern svagt. ”Lite vila måste säkert ... kanske ta det lite lugnt med spriten ...”

”Ett team med botare från Sankt Mungos sjukhus för magiska sjukdomar och åkommor håller just nu på att undersöka honom. Hittills har han försökt strypa tre av dem”, sa Scrimgor. ”Jag tror det är bäst att vi avlägsnar honom från mugglarsamhället ett tag.”

”Jag ... ja, men ... han kommer väl att bli bra?” sa premiärministern ängsligt.

Scrimgor ryckte bara på axlarna, redan på väg tillbaka mot den öppna spisen.

”Ja, det var faktiskt allt jag hade att säga. Jag ska hålla er underrättad om utvecklingen, herr

premiärminister ... förresten blir jag nog för upptagen för att komma personligen, men i så fall skickar jag hit Fudge. Han har samtyckt till att stanna kvar i egenskap av rådgivare.”

(14)

Fudge gjorde ett försök att le men lyckades inte, han såg bara ut som om han hade tandvärk.

Scrimgor rotade redan igenom sin ficka efter det mystiska pulvret som gjorde elden grön.

Premiärministern stirrade förtvivlat på dem båda ett ögonblick, och sedan bröt äntligen de ord fram som han hade kämpat hela kvällen för att hålla tillbaka.

”Men för guds skull ... ni är ju trollkarlar! Ni kan utöva trolldom! Visst måste ni kunna klara av ...

ja ... vad som helst!”

Scrimgor vände sig långsamt om och utbytte en misstrogen blick med Fudge, som faktiskt lyckades le den här gången då han vänligt sa:

”Problemet är att den andra sidan också kan utöva trolldom, herr premiärminister.”

Och därmed klev den ene efter den andre av de båda trollkarlarna in i den lysande gröna elden och försvann.

(15)

2. Spinnargränden

Många mil därifrån drev den kalla dimman, som hade pressat mot premiärministerns fönster, över en smutsig flod som slingrade sig fram mellan igenvuxna strandsluttningar överströdda med skräp. En jättelik skorsten, en kvarleva från en nedlagd fabrik, reste sig högt, skugglik och hotfull.

Det hördes inget ljud förutom viskningen från det svarta vattnet och syntes inget tecken på liv förutom en skabbig räv som hade smugit sig nerför flodbrinken för att förväntansfullt nosa på några gamla tomma fish-and-chips-papper i det höga gräset.

Men sedan, ur tomma intet och med ett svagt litet pang, dök en smal figur iförd huva upp vid flodkanten. Räven stelnade till med ögonen vaksamt fästa på den underliga nya företeelsen. Figuren såg ut att orientera sig några ögonblick och började sedan gå med lätta, snabba steg, medan den långa manteln rasslade över gräset.

Med ett nytt och högre pang uppenbarade sig ännu en figur iförd huva.

”Vänta!”

Det skarpa ropet skrämde räven, som nu låg nästan platt hopkrupen i undervegetationen. Den tog ett språng från sitt gömställe och uppför stranden. Det kom en blixt av grönt ljus, ett gläfs och räven föll tillbaka ner på marken, död.

Den nyanlända figuren vände på djuret med tån.

”Bara en räv”, sa en kvinnoröst avfärdande under huvan. ”Jag trodde att det kunde vara en Auror ...

Cissy, vänta!”

Men figuren framför henne, som hade stannat till vid ljusblixten, var redan på väg att kravla sig uppför strandbrinken, som räven just hade rullat nerför igen.

”Cissy ... Narcissa, lyssna på mig ...”

Den andra kvinnan hann upp den första och grep henne i armen, men hon vred sig loss.

”Ge dig i väg tillbaka, Bella!”

”Du måste lyssna på mig!”

”Jag har redan lyssnat. Jag har fattat mitt beslut. Lämna mig i fred!”

Kvinnan som kallades Narcissa kom fram till toppen på sluttningen, där ett gammalt järnstaket skilde floden från en smal kullerstensgata. Den andra kvinnan, Bella, följde genast efter. Sida vid sida stod de och tittade tvärsöver gatan på rad efter rad med förfallna tegelhus med matta och fördragna fönster i mörkret.

”Bor han här?” frågade Bella med föraktfull röst. ”Här? I den här mugglarsophögen? Vi måste vara de första av vår sort som nånsin satt foten ...”

Men Narcissa lyssnade inte. Hon hade slunkit in genom ett hål i det rostiga staketet och var redan skyndsamt på väg över gatan.

”Cissy, vänta!”

Bella följde efter med manteln böljande bakom sig och såg att Narcissa rusade genom en gränd mellan husen in på en ny, nästan identisk gata. En del av gatlyktorna var trasiga; de båda kvinnorna sprang mellan fläckar av ljus och djupt mörker.

Förföljerskan hann ikapp sitt byte just som hon vek runt ett nytt hörn och den här gången lyckades

(16)

hon gripa tag i hennes arm och svänga henne runt så att de stod öga mot öga.

”Cissy, du får inte göra det här, du kan inte lita på honom ...”

”Mörkrets herre litar ju på honom, eller hur?”

”Jag tror att ... Mörkrets herre ... misstar sig”, flämtade Bella och hennes ögon glimmade för ett ögonblick till under huvan när hon såg sig omkring för att kontrollera att de verkligen var ensamma.

”I vilket fall har vi ju blivit tillsagda att inte berätta om planen för nån. Det här är att förråda Mörkrets herres ...”

”Släpp mig, Bella!” morrade Narcissa och hon drog fram en trollstav under manteln och höll den hotande framför ansiktet på den andra.

Bella bara skrattade.

”Cissy, din egen syster? Du skulle inte ...”

”Det finns ingenting som jag inte skulle göra längre!” andades Narcissa fram med en underton av hysteri i rösten, och när hon sänkte trollstaven som en kniv kom det en ny ljusblixt.

Bella släppte systerns arm som om hon hade bränt sig.

”Narcissa!”

Men Narcissa hade rusat vidare. Hennes förföljerska följde efter igen medan hon gned sin hand, men nu höll hon avståndet när de rörde sig allt längre in i den övergivna labyrinten av tegelhus.

Till sist ilade Narcissa uppför en gata med namnet Spinnargränden, över vilken den mäktiga fabriksskorstenen såg ut att sväva som ett jättelikt varnande finger. Hennes steg ekade på

kullerstenarna när hon hastade förbi igenspikade och trasiga fönster, tills hon kom fram till det allra sista huset, där ett matt ljus glimmade mellan gardinerna i rummet på nedre botten.

Hon hade redan knackat på dörren när Bella, som svor halvhögt, hann upp henne. De stod där

tillsammans och väntade, lätt flåsande, och andades in lukten från den smutsiga floden som nattbrisen förde med sig.

Efter några sekunder hörde de rörelser bakom dörren och den öppnades på glänt. De kunde se en tunn strimma av en man som tittade ut på dem, en man med långt svart hår mittbenat i gardiner runt ett gulblekt ansikte med svarta ögon. Narcissa drog tillbaka huvan från ansiktet. Hon var så blek att hon verkade lysa i mörkret. Det långa blonda håret som strömmade nerför ryggen fick henne att se ut som en drunknad.

”Narcissa!” sa mannen och öppnade dörren lite mer så att ljuset föll på henne och även på hennes syster. ”En sån trevlig överraskning!”

”Severus”, sa hon i en spänd viskning. ”Kan jag få tala med dig? Det är viktigt.”

”Ja, naturligtvis.”

Han drog sig bakåt för att släppa förbi henne in i huset. Hennes syster, som fortfarande var insvept i sin huva, följde efter utan inbjudan.

”Snape”, sa hon kort när hon gick förbi honom.

”Bellatrix”, svarade han och hans mun förvreds i ett lätt spydigt leende medan han stängde dörren bakom dem med ett litet knäpp.

De hade klivit direkt in i ett mycket litet vardagsrum, som ingav en känsla av mörk madrasserad cell. Väggarna var helt och hållet täckta med böcker, de flesta av dem i gamla svarta eller bruna

skinnband. En trådsliten soffa, en gammal fåtölj och ett rangligt bord stod i en grupp i en pöl av svagt ljus som kom från en taklampa med levande ljus. Stället gav ett intryck av vanvård, som om det inte brukade vara bebott.

Snape gjorde tecken åt Narcissa att hon skulle sätta sig på soffan. Hon kastade av sig manteln, slängde den åt sidan och satte sig ner och stirrade på sina vita och darrande händer som hon höll hårt knäppta i knät. Bellatrix, som var lika mörk som hennes syster var ljus, med tunga ögonlock och kraftig haka, drog långsamt av sig sin huva utan att ta blicken från Snape när hon gick och ställde sig

(17)

bakom Narcissa.

”Och vad kan jag göra för er?” frågade Snape och slog sig ner i fåtöljen mittemot de båda systrarna.

”Vi ... vi är väl ensamma här?” frågade Narcissa tyst.

”Ja, självfallet. Ja, Slingersvans är förstås här, men vi räknar inte ohyra, eller hur?”

Han riktade sin trollstav mot väggen med böcker bakom sig. Med en smäll flög en dold dörr upp och avslöjade en trappa där en liten man stod som fastfrusen.

”Som du tydligen har upptäckt, Slingersvans, har vi gäster”, sa Snape lojt.

Mannen smög sig med krökt rygg nerför de nedersta trappstegen och kom in i rummet. Han hade små, vattniga ögon, spetsig näsa och ett obehagligt, tillgjort leende. Hans vänstra hand strök hela tiden den högra, som såg ut att vara omsluten av en lysande silverhandske.

”Narcissa!” sa han med pipig röst. ”Och Bellatrix! Så trevligt ...”

”Slingersvans ska ge oss nåt att dricka om ni vill ha det”, sa Snape. ”Och sen ska han gå tillbaka till sitt sovrum.”

Slingersvans ryggade tillbaka som om Snape hade kastat någonting på honom.

”Jag är inte din betjänt!” pep han medan han samtidigt undvek Snapes blick.

”Verkligen? Jag hade fått intrycket att Mörkrets herre placerade dig här för att assistera mig.”

”För att assistera, ja, men inte för att servera saker att dricka ... och städa huset åt dig!”

”Jag hade ingen aning om att du krävde farligare uppgifter, Slingersvans”, sa Snape silkeslent. ”Det kan lätt ordnas, jag ska tala med Mörkrets herre ...”

”Jag kan tala med honom själv om jag vill!”

”Det är klart att du kan”, sa Snape hånfullt. ”Men under tiden kan du servera oss nåt att dricka. Lite av det alvbrygda vinet duger bra.”

Slingersvans tvekade ett ögonblick och såg ut som om han tänkte starta en diskussion, men sedan vände han sig om och gick in genom en annan dold dörr. De hörde skrammel och klirr av glas.

Efter någon minut var han tillbaka, med en dammig flaska och tre glas på en bricka. Han satte ner dem på det skrangliga bordet, skyndade sedan i väg från sällskapet i rummet och smällde igen den bokhylleklädda dörren bakom sig.

Snape hällde upp tre glas blodrött vin och räckte två av dem till systrarna. Narcissa mumlade ett svagt tack, men Bellatrix sa däremot ingenting utan fortsatte att blänga på Snape. Det verkade inte störa honom, tvärtom såg han ganska road ut.

”För Mörkrets herre”, sa han, höjde sitt glas och tömde det.

Systrarna gjorde detsamma. Snape fyllde på glasen igen.

När Narcissa tog emot sitt andra glas sa hon fort och nervöst:

”Severus, förlåt att jag kommer hit så här, men jag var tvungen att få träffa dig. Jag tror att du är den ende som kan hjälpa mig ...”

Severus höll upp en hand för att hejda henne och riktade sedan åter trollstaven mot den dolda trappdörren. Det hördes en hög duns och ett gällt skrik, följt av ljudet av Slingersvans som kilade uppför trappan.

”Jag ber om ursäkt”, sa Snape. ”Han har börjat tjuvlyssna på sista tiden, jag vet inte vad han menar med det ... vad var det du sa, Narcissa?”

Hon drog ett djupt, skälvande andetag och började om igen.

”Severus, jag vet att jag inte borde vara här, jag har blivit tillsagd att inte säga nåt till nån, men ...”

”Då borde du hålla munnen stängd!” morrade Bellatrix. ”I synnerhet i nuvarande sällskap!”

”’Nuvarande sällskap’?” upprepade Snape ironiskt. ”Och vad vill du antyda med det, Bellatrix?”

”Att jag inte litar på dig, Snape, som du mycket väl vet!”

Narcissa gav ifrån sig ett ljud som kunde ha varit en torr snyftning och dolde ansiktet i händerna.

Snape ställde ner sitt glas på bordet och lutade sig tillbaka igen med händerna på armstöden medan

(18)

han log rakt in i Bellatrix ilskna ansikte.

”Narcissa, jag tror vi borde lyssna till vad Bellatrix är sprickfärdig av iver att få säga, det kommer att bespara oss tröttsamma avbrott. Ja, fortsätt då, Bellatrix”, sa Snape. ”Hur kommer det sig att du inte litar på mig?”

”Av hundra skäl!” sa hon med hög röst medan hon klev fram bakom soffan och satte ner sitt glas på bordet med en smäll. ”Jag vet knappt var jag ska börja! Var fanns du när Mörkrets herre föll? Varför gjorde du aldrig nåt försök att hitta honom när han försvann? Vad har du gjort alla de här åren som du har gått i Dumbledores ledband? Varför hindrade du Mörkrets herre från att skaffa sig De vises sten?

Varför återvände du inte så fort Mörkrets herre återföddes? Var fanns du för några veckor sen när vi kämpade för att återvinna profetian åt Mörkrets herre? Och, Snape, varför lever Harry Potter

fortfarande, när du har haft honom i ditt våld i fem år?”

Hennes ansiktsfärg hade stigit och bröstet hävdes och sänktes snabbt när hon gjorde en paus. Bakom henne satt Narcissa orörlig med ansiktet fortfarande dolt i händerna.

Snape log.

”Innan jag svarar dig ... o, ja, Bellatrix, jag tänker verkligen svara dig! Du kan ta med dig mina ord tillbaka till de andra som viskar bakom ryggen på mig och kommer med lögner om mitt förräderi mot Mörkrets herre! Men innan jag svarar vill jag gärna ställa en fråga till dig. Tror du verkligen att

Mörkrets herre inte har frågat mig om varenda en av de här sakerna? Och om jag inte hade kunnat ge tillfredsställande svar, tror du då verkligen att jag skulle sitta här och prata med dig?”

Hon tvekade.

”Jag vet att han tror på dig, men ...”

”Tror du att han misstar sig? Eller att jag fört honom bakom ljuset på nåt sätt? Lurat Mörkrets herre, den störste trollkarl, den mest fulländade legilimeringsmästare världen nånsin skådat?”

Bellatrix sa ingenting men såg för första gången en smula osäker ut. Snape pressade inte saken vidare. Han lyfte upp sitt glas igen, smuttade på det och fortsatte:

”Du frågar mig var jag fanns när Mörkrets herre föll. Jag var där han hade beordrat mig att vara, på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom, därför att han ville att jag skulle spionera på Albus Dumbledore. Du vet väl, antar jag, att det var på order av Mörkrets herre som jag tillträdde min tjänst där?”

Hon nickade nästan omärkligt och öppnade sedan munnen, men Snape förekom henne.

”Du frågar varför jag inte försökte hitta honom när han försvann. Av samma skäl som Avery, Yaxley, familjen Carrow, Fenrir, Lucius”, han böjde lätt på huvudet i riktning mot Narcissa, ”och många andra som inte heller försökte hitta honom. Jag trodde det var slut med honom. Det är inget jag är stolt över, jag hade fel, men så ligger det till. Om han inte hade förlåtit oss som förlorade tron på honom den gången, skulle han ha ytterst få anhängare kvar.”

”Han skulle ha mig!” sa Bellatrix lidelsefullt. ”Jag, som tillbringade många år i Azkaban för hans skull!”

”Ja, verkligen högst beundransvärt”, sa Snape i uttråkad ton. ”Du var ju förstås inte till nån större nytta för honom i fängelset, men det var otvivelaktigt en vacker gest ...”

”En gest!” skrek hon gällt; hon såg nästan vansinnig ut i sitt raseri. ”Medan jag plågades av Dementorerna var du kvar på Hogwarts och spelade i lugn och ro rollen som Dumbledores favorit!”

”Inte riktigt”, sa Snape lugnt. ”Han ville inte ge mig jobbet som lärare i försvar mot svartkonster, förstår du. Verkade tro att det kunde orsaka ett återfall ... locka mig in i mina gamla vanor igen.”

”Så det var ditt offer för Mörkrets herre, att inte få undervisa i ditt älsklingsämne?” sa hon hånfullt.

”Varför stannade du kvar hela den där tiden, Snape? För att forsätta att spionera på Dumbledore åt en herre som du trodde var död?”

”Knappast”, sa Snape, ”fast Mörkrets herre är glad att jag aldrig övergav min post; jag hade sexton

(19)

års samlad information om Dumbledore att ge honom när han återvände, utan tvekan en nyttigare välkomstpresent än ändlösa minnen av hur otrevligt Azkaban är ...”

”Men du stannade ...”

”Ja, Bellatrix, jag stannade”, sa Snape och avslöjade för första gången en glimt av otålighet. ”Jag hade ett behagligt jobb som jag föredrog framför att sitta fången i Azkaban. Man var i full färd med att inringa och gripa Dödsätarna, som du vet. Dumbledores beskydd gjorde att jag slapp sitta i

fängelse, det var ytterst förmånligt och jag utnyttjade det. Jag upprepar: Mörkrets herre klagar inte över att jag stannade, så jag förstår inte varför du gör det. Jag tror att nästa sak du ville veta”, fortsatte han med lite högre röst, för Bellatrix visade alla tecken på att vilja avbryta, ”det var varför jag stod emellan Mörkrets herre och De vises sten. Det är lätt att besvara. Han visste inte om han kunde lita på mig. Han trodde precis som du att jag hade förvandlats från trogen Dödsätare till Dumbledores

nickedocka.

Han befann sig i ett beklagansvärt tillstånd, mycket svag, delade kropp med en slätstruken trollkarl.

Han vågade inte avslöja sig för en tidigare bundsförvant ifall den bundsförvanten kunde tänkas

överlämna honom till Dumbledore eller Ministeriet. Jag beklagar djupt att han inte litade på mig. Han kunde ha återvänt till makten tre år tidigare. Som det nu var såg jag bara hur den girige och ovärdige Quirrell försökte stjäla stenen, och jag måste tillstå att jag gjorde allt jag kunde för att motarbeta honom.”

Bellatrix mun förvreds som om hon hade tagit en dos besk medicin.

”Men du återvände inte när han kom tillbaka, du gav dig inte omedelbart i väg till honom när du kände Mörkrets märke bränna ...”

”Korrekt. Jag återvände två timmar senare. Jag återvände på Dumbledores order.”

”På Dumbledores ...”, började hon i ursinnig ton.

”Tänk!” sa Snape, otålig igen. ”Tänk! Genom att vänta två timmar, bara två timmar, såg jag till att jag kunde stanna kvar på Hogwarts som spion! Genom att låta Dumbledore tro att jag enbart återvände till Mörkrets herres sida därför att jag beordrades att göra det har jag kunnat förmedla upplysningar om Dumbledore och Fenixorden ända sen dess! Tänk efter, Bellatrix: Mörkrets märke hade blivit starkare under flera månader, jag visste att han måste vara nära att återvända, alla Dödsätarna visste det! Jag hade gott om tid att tänka på vad jag ville göra, att planera mitt nästa drag, att fly som Karkaroff, eller hur? Mörkrets herres missnöje över att jag kom så sent försvann totalt, kan jag

försäkra dig, när jag förklarade att jag fortfarande var honom trogen, fastän Dumbledore trodde att jag var hans man. Ja, Mörkrets herre trodde att jag hade lämnat honom för alltid, men han hade fel.”

”Men vad har du gjort för nytta?” sa Bellatrix hånfullt. ”Vilka användbara upplysningar har vi fått av dig?”

”Mina upplysningar har förmedlats direkt till Mörkrets herre”, sa Snape. ”Om han väljer att inte dela dem med dig ...”

”Han delar allting med mig!” sa Bellatrix, som genast brusade upp. ”Han kallar mig sin lojalaste, sin trognaste ...”

”Gör han?” sa Snape med ett tonfall som svagt antydde hans misstro. ”Gör han fortfarande det, efter fiaskot på Ministeriet?”

”Det var inte mitt fel!” sa Bellatrix och rodnade häftigt. ”Mörkrets herre har alltid tidigare anförtrott mig sina dyrbaraste ... om inte Lucius hade ...”

”Understå dig inte ... understå dig bara inte att skylla på min man!” sa Narcissa med låg och förbittrad röst och såg upp på sin syster.

”Det är ingen mening med att skylla på varandra”, sa Snape lugnande. ”Det som är gjort är gjort.”

”Men inte av dig!” sa Bellatrix rasande. ”Nej, du var återigen frånvarande medan vi övriga utsatte oss för stora risker, eller hur, Snape?”

(20)

”Mina order var att hålla mig utanför”, sa han. ”Du kanske inte håller med Mörkrets herre, du tror kanske att Dumbledore inte hade märkt om jag förenat mig med Dödsätarna för att bekämpa

Fenixorden? Och förlåt mig, du talar om stora risker ... var det inte bara sex tonåringar ni mötte?”

”De fick sällskap av halva Fenixorden efter ett kort tag, som du mycket väl vet!” morrade Bellatrix ilsket. ”Och medan vi är inne på ämnet Fenixorden, vill du fortfarande påstå att du inte kan avslöja var deras högkvarter finns?”

”Jag är inte den hemlige ordensbevararen, jag kan inte säga namnet på platsen. Du vet väl hur förtrollningen verkar, antar jag? Mörkrets herre är nöjd med de upplysningar jag har förmedlat till honom om Fenixorden. De ledde, som du kanske har gissat, till infångandet och dödandet av

Emmeline Vance alldeles nyligen, och de hjälpte oss helt klart att göra oss av med Sirius Black, fast jag håller dig räkning för att du gav honom nådastöten.”

Han böjde på huvudet och skålade med henne. Hennes ansiktsuttryck mjuknade inte.

”Du undviker min sista fråga, Snape. Harry Potter. Du kunde ha dödat honom när som helst under de senaste fem åren. Du har inte gjort det. Varför?”

”Har du diskuterat den här saken med Mörkrets herre?” frågade Snape.

”Han ... på sista tiden har vi ... jag frågar dig, Snape!”

”Om jag hade mördat Harry Potter kunde inte Mörkrets herre ha använt hans blod till att födas på nytt och göra sig osynlig.”

”Vill du påstå att du förutsåg hur han skulle använda sig av pojken!” sa hon hånleende.

”Det påstår jag inte, jag hade ingen aning om hans planer, jag har redan erkänt att jag trodde att Mörkrets herre var död. Jag försöker bara förklara varför Mörkrets herre inte är ledsen över att Potter överlevde, åtminstone inte tills för ett år sen.”

”Men varför lät du honom leva?”

”Har du inte förstått? Det var bara Dumbledores beskydd som klarade mig från Azkaban! Håller du inte med om att det kunde ha vänt honom emot mig om jag hade mördat hans favoritelev? Men det var mer än så. Jag vill påminna dig om att när Potter först kom till Hogwarts cirkulerade det fortfarande många historier om honom, rykten om att han själv var en stor ond trollkarl, och att det var därför som han hade överlevt angreppet från Mörkrets herre. Många av Mörkrets herres gamla anhängare trodde faktiskt att Potter kunde vara en fana som vi alla kunde samlas kring än en gång. Jag var nyfiken, det medger jag, och inte alls benägen att mörda honom i samma ögonblick han satte sin fot i slottet.

Mycket snart stod det förstås klart för mig att han inte alls hade nån särskilt märkvärdig begåvning.

Han har kämpat sig ur ett antal svåra knipor med hjälp av ren tur och mer begåvade vänner. Han är en stor medelmåtta, fast lika avskyvärd och självbelåten som hans pappa var före honom. Jag har gjort mitt yttersta för att få honom utkastad från Hogwarts, där han enligt min mening knappast hör hemma, men att döda honom eller låta honom dödas mitt framför ögonen på mig? Det skulle ha varit mycket dumt av mig att riskera det, med Dumbledore i närheten.”

”Och du vill att vi ska tro att Dumbledore aldrig har misstänkt dig på hela den här tiden?” frågade Bellatrix. ”Att han inte har en aning om din sanna lojalitet, att han fortfarande litar blint på dig?”

”Jag har spelat min roll väl”, sa Snape. ”Och du förbiser Dumbledores största svaghet: han måste alltid tro det bästa om människor. Jag drog en historia om djupaste ånger för honom när jag anslöt mig till personalen, direkt efter min tid som Dödsätare, och han tog emot mig med öppna armar – fastän han, som jag sa, aldrig släppte mig närmare undervisningen om svartkonster än han måste.

Dumbledore har varit en storartad trollkarl ... jodå, det har han visst” (Bellatrix hade gett ifrån sig en skarp fnysning) ”det erkänner Mörkrets herre. Men jag är glad att kunna säga att Dumbledore håller på att bli gammal. Duellen med Mörkrets herre förra månaden skakade honom djupt. Sen dess har han ådragit sig en allvarlig skada eftersom hans reaktionsförmåga är långsammare än tidigare. Men under alla dessa år har han aldrig upphört att lita på Severus Snape, och däri ligger mitt stora värde för

(21)

Mörkrets herre.”

Bellatrix såg fortfarande inte nöjd ut, fastän hon verkade osäker på hur hon bäst skulle kunna återuppta attacken på Snape nu. Snape drog fördel av hennes tystnad och vände sig till hennes syster.

”Får jag höra nu ... du kom för att be mig om hjälp, Narcissa?”

Hon tittade upp på honom med ett talande uttryck av förtvivlan i ansiktet.

”Ja, Severus. Jag ... jag tror att du är den ende som kan hjälpa mig. Jag har ingen annan att vända mig till. Lucius sitter i fängelse och ...” Hon slöt ögonen och två stora tårar sipprade fram under ögonlocken. ”Mörkrets herre har förbjudit mig att tala om det”, fortsatte Narcissa med ögonen fortfarande slutna. ”Han vill inte att nån ska känna till planen. Den är ... mycket hemlig. Men ...”

”Om han har förbjudit det, borde du inte säga nåt”, sa Snape genast. ”Mörkrets herres ord är lag.”

Narcissa flämtade till som om han hade hällt kallt vatten över henne. Bellatrix såg nöjd ut för första gången sedan hon kom in i huset.

”Där hör du!” sa hon triumferande till sin syster. ”Till och med Snape säger det, du har blivit tillsagd att inte säga nåt, så håll tyst!”

Men Snape hade rest sig upp och stegade fram till det lilla fönstret, kikade ut på den övergivna gatan genom gardinerna och drog sedan för dem igen med ett ryck. Han vände sig om mot Narcissa med rynkad panna.

”Det råkar vara så att jag känner till planen”, sa han med låg röst. ”Jag är en av de få som Mörkrets herre har talat om den för. Men om jag nu inte fått ta del av hemligheten, Narcissa, skulle du trots allt gjort dig skyldig till grovt förräderi mot Mörkrets herre.”

”Jag tänkte att du måste veta om den!” sa Narcissa och andades lättare. ”Han litar så mycket på dig, Severus ...”

”Känner du till planen?” sa Bellatrix, vars tillfälliga uttryck av belåtenhet hade ersatts av en kränkt min. ”Vet du om den?”

”Självklart”, sa Snape. ”Men vad är det för hjälp du vill ha, Narcissa? Om du inbillar dig att jag kan övertala Mörkrets herre att ändra sig, finns det tyvärr inget hopp, inget alls.”

”Severus”, viskade hon medan tårarna gled nerför de bleka kinderna. ”Min son ... min ende son ...”

”Draco borde vara stolt”, sa Bellatrix likgiltigt. ”Mörkrets herre gör honom en stor ära. Och det vill jag säga till Dracos förtjänst, han väjer inte för sin plikt, han verkar glad över att få en chans att visa vad han går för, är förtjust över möjligheten ...”

Narcissa började gråta på allvar medan hon hela tiden tittade vädjande på Snape.

”Det är för att han är sexton år och inte har en aning om vad som väntar honom! Varför, Severus?

Varför min son? Det är för farligt! Det här är en hämnd för Lucius misstag, det vet jag!”

Snape sa ingenting. Han tittade bort, som om hennes tårar var någonting opassande, men han kunde inte låtsas att han inte hörde henne.

”Det är därför han har valt Draco, inte sant?” envisades hon. ”För att straffa Lucius?”

”Om Draco lyckas”, sa Snape, som fortfarande tittade bort från henne, ”kommer han att hedras högt över alla andra.”

”Men han kommer inte att lyckas!” snyftade Narcissa. ”Hur skulle han kunna det, när Mörkrets herre själv ...?”

Bellatrix flämtade till. Narcissa verkade tappa självkontrollen.

”Jag menade bara ... att ingen har lyckats hittills ... Severus, snälla du, du är ... du har alltid varit Dracos älsklingslärare, du är Lucius gamle vän ... jag bönfaller dig, du är Mörkrets herres favorit, hans högst betrodde rådgivare ... kan du inte prata med honom, övertala honom ...?”

”Mörkrets herre kan inte övertalas, och jag är inte dum nog att försöka mig på det”, sa Snape tvärt.

”Jag kan inte påstå att Mörkrets herre inte är arg på Lucius. Lucius var den som skulle leda det hela.

Han lät sig infångas, tillsammans med jag vet inte hur många andra, och misslyckades till på köpet

(22)

med att återvinna profetian. Ja, Mörkrets herre är arg, Narcissa, faktiskt mycket arg.”

”Då har jag rätt, han har valt Draco som hämnd!” sa Narcissa med kvävd röst. ”Han räknar inte med att Draco ska lyckas, han vill att han ska dödas i försöket!”

När Snape inte sa någonting verkade Narcissa förlora den lilla självbehärskning hon fortfarande ägde. Hon reste sig upp, stapplade fram till Snape och grep tag i hans klädnad.

Med ansiktet tätt intill hans medan tårarna föll på hans bröst flämtade hon:

”Du skulle kunna göra det. Du skulle kunna göra det i stället för Draco, Severus. Du skulle lyckas, självfallet skulle du det, och han skulle belöna dig högre än alla oss andra ...”

Snape grep tag i hennes handleder och drog bort de fastklamrade händerna. Medan han såg ner i hennes tårfläckade ansikte sa han långsamt:

”Jag tror han har för avsikt att låta mig göra det till sist. Men han är fast besluten att Draco ska försöka först. Om det osannolika skulle inträffa att Draco lyckas, kommer jag ju att kunna stanna kvar lite längre på Hogwarts och fylla min nyttiga roll som spion.”

”Det spelar med andra ord ingen roll för honom om Draco blir dödad!”

”Mörkrets herre är mycket arg”, upprepade Snape lugnt. ”Han gick miste om att höra profetian. Du vet lika väl som jag, Narcissa, att han inte förlåter i första taget.”

Hon föll ihop på golvet vid hans fötter, snyftande och jämrande.

”Min ende son ... min ende son ...”

”Du borde vara stolt!” sa Bellatrix obarmhärtigt. ”Om jag hade söner, skulle jag vara glad över att offra dem till att tjäna Mörkrets herre!”

Narcissa gav till ett litet skrik av förtvivlan och slet sig i det långa blonda håret. Snape böjde sig ner, grep henne i armarna, styrde henne tillbaka mot soffan och satte ner henne där. Sedan hällde han upp mer vin och pressade glaset i handen på henne.

”Narcissa, nu räcker det. Drick det här. Lyssna på mig.”

Hon lugnade sig lite; hon tog en darrig liten klunk och spillde samtidigt vin på sig själv.

”Det kanske är möjligt ... att jag kan hjälpa Draco.”

Hon satte sig rakt upp med kritvitt ansikte och stora vidgade ögon.

”Severus, å, Severus, skulle du vilja hjälpa honom? Skulle du vilja se efter honom, se till att han inte kommer till skada?”

”Jag kan försöka.”

Hon slängde ifrån sig glaset, som kanade tvärsöver bordet medan hon gled ner från soffan till en knäböjande ställning vid Snapes fötter, grep hans hand i sina båda och tryckte läpparna mot den.

”Om du är där och skyddar honom ... Severus, vill du svära på det? Vill du svära den obrytbara eden?”

”Den obrytbara eden?”

Snapes ansikte var uttryckslöst, omöjligt att tyda. Bellatrix däremot lät höra ett kacklande skratt av triumf.

”Lyssnar du inte, Narcissa? Visst kommer han att försöka, det är jag säker på ... de vanliga tomma fraserna, det vanliga sättet att slingra sig ifrån all handling ... ja, på order av Mörkrets herre förstås!”

Snape tittade inte på Bellatrix. Hans svarta blick var fäst på Narcissas tårfyllda blåa ögon medan hon fortsatte att krama hans hand.

”Jo, visst ska jag svära den obrytbara eden”, sa han lugnt. ”Kanske din syster går med på att bli vår sammanlänkare.”

Bellatrix tappade hakan och bara gapade. Snape sänkte sig ner på knä mitt emot Narcissa. Under Bellatrix förvånade blick grep de varandras högerhänder.

”Du behöver din trollstav, Bellatrix”, sa Snape kyligt.

Hon drog fram den, fortfarande med ett förvånat ansiktsuttryck.

(23)

”Och du måste komma lite närmare”, sa han.

Hon tog några steg framåt så att hon stod över dem och placerade spetsen av sin trollstav på deras sammanlänkade händer. Narcissa sa:

”Svär du, Severus, att vaka över min son Draco när han försöker utföra de order han fått av Mörkrets herre?”

”Det svär jag”, sa Severus.

En smal tunga av lysande eld kom fram ur trollstaven och slingrade sig runt deras händer som en rödglödgad tråd.

”Och svär du att efter bästa förmåga skydda honom från skada?”

”Det svär jag”, sa Snape.

En ny eldslåga sköt fram ur trollstaven och sammanlänkades med den första så att det bildades en tunn, glödande kedja.

”Och om det skulle visa sig nödvändigt, om det verkar som om Draco kommer att misslyckas ...”, viskade Narcissa (Snapes hand ryckte till inuti hennes, men han drog inte bort den), ”... svär du då att fullfölja den handling som Mörkrets herre har beordrat Draco att utföra?”

Det blev ett ögonblicks tystnad. Bellatrix betraktade dem med vidöppna ögon, med trollstavens spets på deras sammanknäppta händer.

”Det svär jag”, sa Snape.

Bellatrix häpna ansikte glödde rött i skenet från en tredje uppflammande eldslåga, som sköt ut från trollstaven, vred ihop sig med de andra och virade sig tjockt runt deras sammanknäppta händer, som ett rep, som en glödande orm.

(24)

3. Motvilja mot sista vilja

Harry Potter snarkade högt. Han hade suttit i en stol vid sitt sovrumsfönster i nästan fyra timmar och stirrat ut på den mörknande gatan. Till sist hade han fallit i sömn med ena sidan av ansiktet tryckt mot den kalla rutan, med glasögonen på sned och munnen vidöppen. De disiga spåren av hans andedräkt på rutan gnistrade i det gulröda skenet från gatlyktan utanför, och det konstgjorda ljuset tömde hans ansikte på all färg så att han såg spöklik ut under sin stora kalufs av rufsigt svart hår.

Diverse tillhörigheter och en hel del skräp låg kringstrött i hela rummet. Ugglefjädrar, äppelskrottar och godispapper täckte golvet, ett antal trollformelböcker låg huller om buller bland hoptrasslade klädnader på sängen, och en röra av tidningar låg i en ljusfläck på skrivbordet. Rubriken i en av dem skrek ut:

Är Harry Potter Den utvalde?

Det surrar fortfarande av rykten om det nyss inträffade mystiska incidenten på Trolldomsministeriet, då Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn än en gång blev sedd.

”Vi får inte lov att prata om det, så fråga mig inte nånting”, sa en upprörd minnesutplånare, som vägrade att uppge sitt namn när han lämnade Ministeriet i går kväll.

Inte desto mindre har högt uppsatta källor inom Ministeriet bekräftat att oroligheterna koncentrerades till den berömda Profetiesalen.

Trots att talesmän från Ministeriet hittills har vägrat att ens bekräfta

existensen av en sådan plats tror ett växande antal inom trollkarlssamfundet att de Dödsätare som nu avtjänar sina straff i Azkaban för olaga intrång och planerad

stöld försökte stjäla en profetia.

Innehållet i denna profetia är okänt, dock spekuleras det friskt om att den gäller Harry Potter, den ende som har överlevt dödsförbannelsen och som också lär ha varit på Ministeriet under natten i fråga. En del går till och med så långt att de kallar Potter ”Den utvalde”, eftersom de tror att profetian anger honom som den ende som kan befria oss från Den-som-inte-får-nämnas-vid-namn.

Var profetian för närvarande befinner sig, om den över huvud taget existerar, är okänt, fastän (forts. på sidan 2, spalt 5)

Det låg ytterligare en tidning bredvid den första. Den hade rubriken: Scrimgor efterträder Fudge.

Större delen av framsidan upptogs av en stor svartvit bild föreställande en man med en tjock

lejonliknande hårman och ett ganska slitet ansikte. Bilden rörde på sig – mannen vinkade mot taket i dess överkant.

Rufus Scrimgor, tidigare chef för Aurorkontoret på Avdelningen för upprätthållande av magisk lag och ordning, har efterträtt Cornelius Fudge som trolldomsminister.

Utnämningen har till övervägande del hälsats med entusiasm i trollkarlssamhället, trots att rykten om meningsskiljaktigheter mellan den nye ministern och Albus Dumbledore, nyss återinsatt överstetrollkarl i Wizengamot, dök upp bara några timmar efter att Scrimgor hade börjat sin nya tjänst.

Företrädare för Scrimgor tillstod att han hade träffat Dumbledore omedelbart efter

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :