ALLT TALAR
Predikan i St Peters kyrka på Palmsöndagen 2019
Sune Fahlgren
Läsning av Joh 12:1–19 ur den transkriberade översättningen i The Message (Eugene Peterson).
Introduktion om att ”allt talar”
Allt talar. Inte bara orden. Allt talar: kroppsspråk, handlingar, attityder, färger, möblering. Allt talar.
Dagens avsnitt ur Johannes evangelium är präglat av en sådan syn på kommunikation. Budskapet har kropp, uttrycks i relationer, i tecken,
handlingar, händelser, dofter, smaker, färger, ljud. Alla sinnen tas i bruk för att vi ska tro på Jesus Kristus.
Det studium vi gjort under fastan av Johannes evangelium har visat att om vi bara intresserar oss för orden missar vi budskapet. Ett talande exempel är dialogerna. De är inte bara ett litterärt grepp. Samtalen som Jesus hade med Nikodemus på natten, med en kvinna vid brunnen i Sykar mitt på dagen och sedan ända till samtalet med Simon Petrus en morgon på sjöstranden i Galileen – de samtalen talar till oss om hur Jesus närmar sig varje människa, och hur viktigt bemötandena är. Allt talar.
Jesus i dialog
Jesus verkar ha haft lätt att få mänskliga kontakter. De religiösa ledarna tyckte rent av att han hade lite för lätt att umgås med vanligt folk, och de var irriterade över att så många anslöt sig till honom. ”Hela världen springer efter honom”, sa de, och Johannes citerar deras överdrift med glimten i ögat..
Samtalen med Jesus bröt med slutna umgängesformer. Han ville inte ens använda ett internt religiöst språk. Hans erksamhet var
gränsöverskridande, vilket gjorde att han uppfattades som rebell, som en farlig person. Allt talar.
Jesus talade aldrig till människan utan med henne. Samtalen kunde börja med en fråga som ”Vad pratade ni om på vägen hit?”eller ”Vad vill ni att jag ska göra för er?” I Jesu ögon är varje människa unik och en full värdig samtalspartner – också Judas Iskariot som senare förrådde honom.
Attityder talar.
Platsen Betania talar
Även en geografisk plats som Betania talar. Jesus möter oss i evangelierna som den hemlöse, och ibland ensamme. Han säger om sig själv: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud” (Matt 8:19, 20).
I denna sin hemlöst tycks han ha funnit byn Betania som en tillflykt, som sitt andra hem. Jag har själv bott i Betania ett halvår, hundra meter från platsen där Marta, Maria och Lasaros hade sitt hem. Varje morgon kl 6:00 hörde jag klockarna som kallade systrarna i klostret till bön. Det blev en rytm som gjorde att jag kände mig hemma.
– Hur kom det sig att Jesus hamnade i ett hem bestående av just tre syskon?
Varför inte ett hem med äktenskap och barn? Kanske var det svårt att finna ett äktenskap där en annan vuxen känner sig inbyggd i själva
gemenskapen? Intima förhållanden tenderar att exkludera andra.
Martas tacksamhet
Jag tror också att Jesus gillade personerna i hemmet, och de gillade honom.
Martas handlingskraft var härlig. Hon var med ett modernt uttryck en entreprenör. Mycket i hemmet hängde på Marta. Hon tillhör dem som inte trivs med livet om de inte har händerna fulla med arbete.
Troligen var det just Marta som ställde till med festen för Jesus. Och det var inte bara en fest för fyra, fem personer; hela byn var inbjuden. Så det var troligen 40–50 personer i olika åldrar. Så är det än idag i Mellanöstern när det bjuds till fest. Alla grannar inkluderas.
Johannes noterat att festen hölls sex dagar före påsk. Om måltiden var på lördagskväll sammanföll den med den judiska habdalah-bönen, som avslutar sabbaten vid solnedgången. Det står i bibeltexten att Marta
”tjänade” (diakoneo), det vill säga, det var en kvinna serverade rätterna.
Enligt rabbinsk uppfattning var det mycket opassande. Kanske funkade det ute på landet. Martas servering var en hyllning av Jesus. Att servera talar.
Diakoni talar.
Att få vara människa
Det finns behov av hem där vi får vara människor och ingenting annat.
Där vi inte misstolkas och misstänkliggörs. Där vi har rätten att avreagera oss, visa mänskliga känslor och behov, misslyckas och gråta, arbeta och leka, vara ensam och vara tillsammans, stänga en dörr och öppna en dörr.
Denna självklarhet kan gå förlorad. Även ett hem kan bli en plats, där det mänskliga tappas bort. Istället bevakar man varandra och hindrar vandra från att leva på riktigt genom ständiga krav.
– Behövde Jesus detta hem i Betania? Ja, så genommänsklig var han. Varje kristen församling är kallad att vara ett hem. Därför fick ibland gudshusen i den svenska folkväckelsen namnet Betania, därför att man ville vara ett öppet hem. Och i metodistkyrkan blev Betaniaförening och Betaniastiftelse blev namn på diakonal verksamhet i samhället, en verksamhet som ger nya rum.
Allt talar. I vårt platslösa Stockholm behövs mer hem, inte bara mer bostäder. Det behövs rum för det mänskliga.
Maria smörjer hans fötter
I hemmet i Betania fanns också Maria, en tjej med blick för livets mysterium. Hon kunde konsten att skapa tillfällen för lyssnande och
eftertanke – både i sitt eget liv och i hemmet. Ibland missförstod syskonen henne på den här punkten. Man tyckte att hon blev en dagdrömmare som drog sig undan vardagens plikter. I praktiken var Maria mycket trogen sina uppgifter, men hon sökte också förverkliga sina mer konstnärliga intressen.
Hon visade att varje människas värde och värdighet ligger i det vi är och inte i det vi gör.
Som vi hörde i dagens evangelium fick Maria kritik av Judas, kassören i lärjungarnas krets. För att inte blanda ihop honom med en annan som hette Judas kallades han också Iskariot efter namnen på den by han kom ifrån i södra Judéen.
Judas Isakoriot ansåg att Maria slösade med materiella tillgångar, när hon mitt i festen smorde Jesu fötter med en hel flaska kostsam nardusolja.
Oljeflaskan hade ett värd motsvarande en dåtida årslön.
Marias extravaganta handling talade. Hon visade att hon var superlycklig över att Jesus hade uppväckt brodern Lasaros från döda. Därför tog hon det värdefullaste hon hade och gav det som kärleksgåva till Jesus.
Att en kvinna smörjer just fötterna talade också. Det man gör med fötterna gör man enligt dåtidens synsätt med hela kroppen. Därför tvättade Jesus lärjungarnas fötter när han ville rena dem helt och hållet – både från vägdamm, svett och smuts, men också från synd och skuld.
Att Maria smorde med olja talade alltså. Såsom hon en gång gjort med brodern Lasaros när han hade dött, smorde hon nu Jesu kropp som om en begravning stundade. Hennes konstnärliga förmåga gestaltade alltså här en profetia. Och vi vet, att innan veckan var slut skulle Jesus vara död och ligga smord och svept i en grav.
– Noterade ni att Maria också släppte ut sitt hår och torkade fötterna? Det var ingen erotisk handling. Så gör arabiska kvinnor än idag när de sörjer.
Ett utfällt hår talar om sorg och förtvivlan. Med utsläppta hår hade Jesus funnit Maria och Marta när han hade kommit till Betania då deras bror hade dött. Det utsläppta håret är en profetisk handling. Mitt i festen gestaltade Maria sorg. Kroppsspråk kan tala mycket starkt.
Låt Maria vara
För Judas är det slöseriet av dyrbar olja som talar, därför att han tänkte på pengar. Hans kommentarer avslöjade vad som fanns i hjärtat. Jesus håller med Judas om att ”de fattiga ska vi aldrig glömma”, men kärlek till den som ska dö i morgon kan man bara visa idag. I morgon är det för sent. Maria
gjorde det hon skulle göra i rätt tid. Jesus försvarade Maria och hennes kärleksgärning med orden: ”Låt henne vara. Låt henne fullgöra detta före min begravning. Låt henne vara!”
I samtalen med lärjungarna återkommer Jesus ofta till betydelsen av det personliga initiativet. Varje människa måste få följa sitt eget hjärta, sin kallelse. Också vi måste också lära oss att låta varandra vara! Mycket skulle ha räddats för Guds rike, om församlingar förstått att låta människor få vara med sina nardusflaskor. Också här i St Peters församling behövs
kallelsefrihet.
Talande tystnad
Lasaros var den unge mannen i hemmet i Betania. Han har gått till historien utan att vi har ett enda ord honom. Och ändå heter det om honom att
”många judar gick för hans skull ifrån de skriftlärda och trodde på Jesus”
(Joh 12: 11). I Johannes evangelium är Lasaros uppvaknande från det döda, det sjätte gudstecknet Jesus gjorde. Det sjunde och sista är Jesu död och uppståndelse.
Larsaros tillhör alltså de ordlösa som bara omnämns i historien för det som hände med dem. Det behöver inte betyda att Lasaros var en ointressant människa. Han betydde mycket i gemenskapen i Betania. Och genom
sjukdomen fick Betaniahemmet sin kris, en kris som kom att ge Lasarus ett nytt värde och en ny identitet.
Krisen kom paradoxalt nog att återställa jämvikten i hemmet. Lasaros blev till och med den intressantaste personen. Idag heter inte platsen Betania utan Al-Azarije (Lasaros-platsen). Ibland ser det ut som om en del
medmänniskor behöver hamna i kriser, sjukdom och olyckor för att vi ska upptäcka dem och tänka på dem.
Intåget talar om ett annat slags allmakt
Jesu intåg i Jerusalem talar. Intåget var en konungs intåg. Folket ropar
”hosianna”, som betyder leve konungen. Genom historien har många
konungar ridit in i staden. Är Jesus en i raden av erövrare som kommit med sina arméer för att erövra?
Enligt Johannes – till skillnad från Matteus, Markus och Lukas – kommer Jesu följe inte med honom till Jerusalem, utan det är folk från staden som kommer mot honom och möter honom som konung. Man hade hört vad som hänt i Betania. Mannen från Galileen som har uppväckt Lasaros och friats i en fest på lördagskvällen är på väg till Staden.
Allt talar. Också det faktum att Jesus rider in i staden på en ung åsna och att folket som kommer emot honom viftar med palmblad. Drygt hundrafemtio år tidigare hade man mött konung Simon Mackabeus på just det sättet när han befriade Jerusalem år 171 f Kr. Också då med palmblad och hosianna rop (Se Första Mackabeerboken 13:51, 2 Mack 10:7).
Notera Johannes kommenterade intåget med profetord som han har ändrat.
Han skriver ”Var inte rädd, dotter Sion” och inte ”Gläd dig, dotter Sion”. I en osäker värld med instabila ledare, i ett samhälle där det pekar åt fel håll på många områden, finns mycket oro och rädsla. Glädjen är långt borta.
Jesus liknade ingen tidigare konung som ridit in i Jerusalem. Han var totalt vapenlös, utan armé, och kom ridande på en otränad åsna. Det vittnade om att Jesus inte var en vanlig makthavare, vilket gav tröst: För denna konung behöver ni inte vara rädda! Han tar er oro in i sin egen kropp.
Oron förenar oss med Jesus
Det ljus som Lasaros vittnesbörd spred gav också skuggor. Planer fanns att mörda Jesus, men också att ha ihjäl Lasaros för att dämpa intresset för rebellen Jesus och hans gudsrikesvision.
Det var alltså inte bara folket som vara oroliga. Jesus kände oro. Stunden hade kommit. Det var något osäkert i luften. Att gå upp till Jerusalem för att fira påsk var som att gå in stormens centrum.
När jag är orolig och lever i en oroande morgondag har det betytt mycket för mig att upptäcka att detta med oro och bekymmer inte är bortredigerat i Bibeln, och inte heller ersatt med förtröstan. Oro talar.
– Hur möter vi varandra när vi är orolig? Det kan vara mycket
provocerande att säga: ”Var inte rädd? Känn ingen oro!” Det är som att säga
”Ha inte ont!” till någon med mycket svår huvudvärk.
Ett annat dumt påstående är att säga att 90 procent av det vi oroar oss över slår aldrig in. – Har ni hört det förr? Alla vi som känner oro vet att oro gäller de 10 procent som slår in. En orolig människa finner alltid skäl att vara orolig. Det är i varje fall min erfarenhet.
När vi är bekymrade och lever i en oroande morgondag behöver vi
någonstans att ta vägen. Vi behöver konrekta platser som ger trygghet. Där man blir sedd, bekräftad och trygg. I hemmet i Betania fann Jesus en sådan plats, en plats för sitt liv, trots att det var komplicerat och svårt.
Att Jesus är orolig visar hans sanna mänsklighet. Det sant mänskliga skiljer inte honom från det gudomliga. Senare i veckan – på Skärtorsdag – kommer vi att läsa om Jesus ångest i Getsemane, den allra djupaste formen av oro.
– Var är då Guds allmakt? Var är ljuset? Svaret till varje orolig själ är detta:
Du är i Jesus oro, och Jesus är i din oro. Oron skiljer dig inte från Kristus, utan den förenar dig med Kristus.
Det är iögonfallande att Johannes använder ordet härlighet om Jesu
korsdöd, ett ord som i Bibeln beskriver Gud. Det är på korset som Jesus blir förhärligad. Inte i uppståndelsen.
Jesu väg till korset visar Guds sanna ansikte – alltså i det sårade, skamliga, maktlösa, det bristfälliga… Allt det vi betraktar som fiasko, det delar Gud med oss. Det mänskliga skiljer oss inte från Gud, det förenar oss med det gudomliga som blev människa i Jesus Kristus.
Att idag få fira palmsöndag ger vetskap om att inget kan skilja oss från Guds kärlek i Jesus Kristus – ingen oro, inget bekymrande, inget skamligt som vi döljer, ingen sjukdom eller olycka, ingen kris eller plåga, inte döden.
Det som är mänskliga villkor och erfarenheter förenar oss med Gud. Och med varandra. Amen
