ISBN 978-91-7971-015-6
9 7 8 9 1 7 9 7 1 0 1 5 6
Niklas Natt och Dag
I Stockholm är det nu år 1795. Den enarmade Mickel Cardell letar efter Anna Stina Knapp som är försvunnen efter branden på barnhemmet.
Det är inte bara han som vill hitta henne. Mäktiga män tror att hon har Sveriges viktigaste brev hos sig. Ett brev som kan skapa revolution.
Med barnhemmet borta är det inget som skyddar Tycho Ceton som nu gömmer sig någonstans i den ovänliga staden. Han planerar en blodig maskerad åt sällskapet Eumeniderna.
Emil Winge har bestämt sig för att stoppa honom och han har också en plan. Men han behöver
Anna Stinas hjälp.
Vem kan man lita på för att överleva i staden mellan broarna år 1795?
1795 är tredje och sista delen i Niklas Natt och Dags historiska succéserie. Niklas Darke har bearbetat boken till lättläst.
N ikla s N att o ch D ag
Del 1
EFTER BRANDEN
HÖSTEN 1794
1.
Det är morgon i Stockholm. Solen går upp över Hornsberget. I går stod det ett barnhem här. Nu är det borta. Det har brunnit ner. Kvar finns bara en rykande sothög. Trötta brandmän tömmer hinkar med vatten över de glödande resterna. De har kämpat för att släcka elden hela natten.
Under ett träd en bit bort står Mickel Cardell och Emil Winge. De försöker förstå det hemska som har hänt. Mickels hår är bortbränt, han har brännblåsor överallt, ansiktet är smutsigt av blod och sot.
På marken bakom dem ligger en död man:
Erik Tre Rosor. Hans uppspärrade ögon glor tomt. Det var han som startade branden i barnhemmet, och det var Mickel som slog ihjäl honom.
Emil drar i Mickels träarm. Den är fläckig av Erik Tre Rosors blod.
– Följ med mig, Mickel. Vi måste gå. Snart är polisen här, och de kommer att förhöra oss i dagar om de ser oss med liket. Då hinner Tycho Ceton komma undan.
– Nej, säger Mickel. Jag stannar. Jag tänker ta mitt straff. Det som Erik Tre Rosor gjorde var fruktansvärt. Hundra barn brändes ihjäl. Men det var ändå inte rätt att döda honom.
Han är tyst en stund. Sedan säger han:
– Erik Tre Rosor tände elden, men det var vårt fel att han gjorde det. Vi förstod inte att han lyssnade på oss när vi besökte honom på dårhuset. Det var då han fick veta att Tycho ägde barnhemmet. Erik Tre Rosor ville hämnas på Tycho, men han klarade sig undan. I stället dog barnen.
Hundra barn. Två av barnen var Maja och Karl, Anna Stina Knapps tvillingar. Mickel vill gråta, men tårarna har tagit slut.
– Det var våra ord som fick honom att tända på, säger Emil. Men utan Tycho Ceton hade det aldrig hänt. Det är han som är skyldig till barnens död. Vi måste härifrån. Kom.
Mickel rör sig inte.
– Jag kokade hennes barn, säger han med darrande röst. Jag menade inte att göra det, men jag kokade hennes barn. Hennes barn och många andras. Jag kunde inte rädda dem.
Emil tänker på kvinnan han såg på brandplatsen under natten. Länge stod hon och stirrade på det brinnande barnhemmet. Var det
Anna Stina Knapp? Då var det för mörkt för att veta säkert. Nu är hon borta.
Emil drar i Mickels arm.
– Kom med mig.
Mickel tar några vingliga steg, Emil stöder honom så att han inte ramlar. De går sakta mot staden mellan broarna.
– Vad händer nu? frågar Mickel.
– Jag måste hitta Tycho Ceton, säger Emil.
Han måste stoppas.
– Och jag? Vad ska jag göra?
Emil ser på honom.
– Du ska söka efter Anna Stina Knapp.
Mickel nickar och fortsätter gå. Varje steg gör ont. Men ingenting gör lika ont som
barnens dödsskrik i hans minne. Ingenting kan vara värre.
2.
Tycho Ceton flyr genom stadens gränder.
Brandklockorna klämtar medan han springer över kullerstenarna. Röken stiger från
Hornsberget.
Hans hjälpreda Jarrick har lämnat honom.
Han har inte synts till sedan de fick höra om branden i barnhemmet. Tycho förstår varför.
Jarrick har räddat sig själv. Tycho är en jagad man, och det är farligt att synas med honom.
Till slut är han framme. Hemma, för sista gången. Han måste hitta ett annat gömställe så snart som möjligt. Hans hus är första stället de kommer att leta på. Men innan han flyr är det en sak han måste göra.
Han öppnar porten så tyst han kan och smyger genom hallen, in i det mörka sovrummet.
Det stinker där inne. I himmelssängen ligger en stor kropp under tjocka täcken. Det är
Tychos fru, Miranda. Han hör hur hon andas och rosslar.
Hon är vaken. Tycho känner hur mycket han hatar henne, och hur hon hatar honom.
– Jag har väntat på dig, säger hon.
Rösten får Tycho att rysa.
– Miranda, säger han.
Hon skrattar elakt.
– Åh, Tycho, säger hon. Du låter rädd. Jag har hört brandklockorna hela natten. Jag förstår att något har gått illa för dig. Seså, vad är det som har hänt?
– Det vet du nog, väser Tycho. Hur mycket av detta är ditt fel, Miranda?
– Den här katastrofen är ditt eget fel. Men jag hoppas att jag har hjälpt till lite grann. Minns du kvällen när du var i Stenbockska palatset? Två män kom hit medan du var borta. En bjässe och en liten mager man. Bjässen hade träarm och var rasande på dig. Jag berättade var du fanns.
Hon fnyser hånfullt.
– Jag hoppades att de skulle döda dig genast, fortsätter hon. Men så blev det tyvärr inte.
Sedan berättade jag andra saker om dig också.
Men inte allting.
– Varför inte?
– För att jag vill att du gör något för mig först. Du vet vad, annars hade du inte stått här.
De letar efter dig. Nästa gång de kommer ska jag berätta om alla dina brott. Det vet du. Du är här för att du måste tysta mig. För att ge mig det som jag längtar efter.
Tycho andas tungt. Det långa röda såret i hans ansikte gör att han ser ut att le. Miranda fortsätter:
– Du ska döda mig. Det är ditt straff. Du ska släppa mig fri. Annars måste du sitta i en fängelsehåla resten av livet. Och du ska döda mig med dina egna händer, för jag vet att det är det som skrämmer dig mest. Du tittar hellre på när andra dödar. I alla år har du plågat mig. Det är ditt fel att jag ligger här med trasig kropp. Nu måste du döda mig på riktigt. Skynda dig, snart är de här. Vem hinner först? Den enarmade bjässen och den magra stackaren? Eumeniderna? Polisen? Jag undrar vad som skulle vara värst för dig. Gör vad du måste göra.
Tycho svettas. Han måste döda henne, annars berättar hon allt, och då är det slut.
Han går fram till himmelssängen, till Mirandas
svullna kropp. Stanken blir värre, den gör honom både äcklad och upphetsad.
Miranda skrattar. Tycho lägger en kudde över hennes ansikte. Så trycker han den neråt så hårt han kan, känner den stora kroppen gunga under honom. Hon rycker till och slutar andas. Han lyfter bort kudden, ser in i hennes tomma ögon. Hon är död, helt stilla, ändå hör han fortfarande hennes skratt.
Tycho stapplar ut ur sovrummet, genom hallen och ut genom porten. Mirandas skratt följer honom ut på gatan. Han flyr genom staden i morgonens dis.
3.
Det är natt, men människohandlaren Dülitz kan inte sova. Han sitter vid sitt skrivbord när han hör hårda knackningar på porten. Vem kan det vara? Han väntar inget besök.
Han kikar ut mellan gardinerna. Där står två män i mörk rock och slokhatt. Deras ansikten syns inte. Antagligen är de poliser.
Dülitz vet varför de har kommit. De är ute efter brevet. Han svär för sig själv. Han borde inte ha lyssnat när Anna Stina Knapp kom och bad om hans hjälp. Då hade han sluppit det här.
Dülitz dräng Ehrling är ledig i kväll, så Dülitz måste själv gå och öppna dörren.
Han släpper in männen. Den ena lyfter på
slokhatten till hälsning. Det är Magnus Ullholm, polismästaren.
Den andra mannen är Ullholms hjälpreda Edman. En grym liten typ som älskar att plåga
människor. Han vet allt om hur man torterar folk så att de erkänner vad som helst. Edman flinar åt honom. Dülitz ryser.
– Du fick pengar för att hämta ett brev från Magdalena Rudenschöld när hon satt på spinnhuset, säger Ullholm. Det var en lista med namn. En mycket viktig lista, och därför fick du mycket pengar. Men nu är brevet försvunnet.
Vet du var det finns?
Dülitz skakar på huvudet.
– Nej. Jag blev lurad. En flicka, Anna Stina Knapp, kom till mig. Hon kände till en hemlig väg in till spinnhuset, en tunnel. Hon hade flytt därifrån tidigare. Hon fick två hundra riksdaler av mig när hon kom tillbaka med brevet. Men senare upptäckte jag att kuvertet hon hade gett mig var tomt. Och då var hon redan försvunnen.
Dülitz suckar.
– Jag trodde verkligen på henne. Hon hade inget val. Hon behövde pengarna. Annars skulle hennes barn svälta ihjäl. Jag förstår inte varför hon gjorde som hon gjorde. Hon riskerade livet för ett tomt kuvert.
Ullholm ser på honom misstänksamt.
– Det är en otrolig historia du berättar, säger han. Vet du vad jag tror? Att du har tagit brevet
själv för att sälja det dyrt till någon annan. Jag kan din sort.
Dülitz svarar inte. Edman flinar åt honom igen.
– Men du ska få en chans att bevisa det du säger. Brevet är det viktigaste papperet i hela landet. Hitta flickan, Dülitz. Annars kan du räkna med besök från Edman här igen. Han vet precis hur han ska få folk att säga sanningen.
God kväll så länge, herr Dülitz.
ISBN 978-91-7971-015-6
9 7 8 9 1 7 9 7 1 0 1 5 6
Niklas Natt och Dag
I Stockholm är det nu år 1795. Den enarmade Mickel Cardell letar efter Anna Stina Knapp som är försvunnen efter branden på barnhemmet.
Det är inte bara han som vill hitta henne. Mäktiga män tror att hon har Sveriges viktigaste brev hos sig. Ett brev som kan skapa revolution.
Med barnhemmet borta är det inget som skyddar Tycho Ceton som nu gömmer sig någonstans i den ovänliga staden. Han planerar en blodig maskerad åt sällskapet Eumeniderna.
Emil Winge har bestämt sig för att stoppa honom och han har också en plan. Men han behöver
Anna Stinas hjälp.
Vem kan man lita på för att överleva i staden mellan broarna år 1795?
1795 är tredje och sista delen i Niklas Natt och Dags historiska succéserie. Niklas Darke har bearbetat boken till lättläst.
