DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen) den 8 mars 2007 *
I mål C-44/06,
angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, framställd av Finanzgericht des Landes Brandenburg (Tyskland) genom beslut av den 12 oktober 2005, som inkom till domstolen den 30 januari 2006, i målet
Gerlach und Co, mbH
mot
Hauptzollamt Frankfurt (Oder),
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden R. Schintgen samt domarna A. Tizzano (referent) och A. Borg Barthet,
* Rättegångsspråk: tyska.
generaladvokat: E. Sharpston, justitiesekreterare: R. Grass,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av:
— Gerlach und Co. mbH, genom G. Schemmann, Steuerberater, biträdd av T. Krüger, Rechtsanwalt,
— Europeiska gemenskapernas kommission, genom J. Hottiaux, i egenskap av ombud, biträdd av B. Wägenbaur, avocat,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
i Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 11a.2 i kommissionens förordning (EEG) nr 1062/87 av den 27 mars 1987 om tillämpningsföreskrifter och bestämmelser för att förenkla reglerna om gemenskapstransitering (EGT L 107, s. 1), i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 1429/90 av den 29 maj 1990 (EGT L 137, s. 21) (nedan kallad förordning nr 1062/87).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan bolaget Gerlach & Co. mbH (nedan kallat Gerlach) och Hauptzollamt Frankfurt (Oder) (huvudtullkontoret, nedan kallat Hauptzollamt), avseende återbetalning av importtullar.
Gemenskapsrättsliga bestämmelser
3 Vid tiden för omständigheterna i målet reglerades förfarandet för gemen- skapstransitering av dels rådets förordning (EEG) nr 222/77 av den 13 december 1976 om gemenskapstransitering (EGT L 38, 1977, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 474/90 av den 22 februari 1990 (EGT L 51, s. 1) (nedan kallad förordning nr 222/77), dels förordning nr 1062/87.
4 I artikel 36.1 i förordning nr 222/77 föreskrivs följande:
"Om det upptäcks att en överträdelse eller oegentlighet har begåtts i en viss medlemsstat under eller i samband med en gemenskapstransitering, skall den medlemsstaten uppbära tullar och andra avgifter som i förekommande fall skall tas ut i enlighet med nationella lagar och andra författningar, utan att det påverkar eventuella straffrättsliga åtgärder."
5 Om platsen för överträdelsen eller oegentligheten inte kan fastställas, anges i artikel 36.2 och 36.3 ett antal presumtioner för att undvika behörighetskonflikter.
6 I artikel 36.3 i förordning nr 222/77 föreskrivs närmare bestämt följande:
"Om försändelsen inte har uppvisats på bestämmelsekontoret och platsen för överträdelsen eller oegentligheten inte kan fastställas, och om inte inom den fastställda perioden bevis kan framläggas på ett för tullmyndigheterna tillfredsstäl- lande sätt, antingen för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller avseende på vilken plats överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks, skall denna överträdelse eller denna oegentlighet anses ha begåtts
— i den medlemsstat som avgångskontoret tillhör,
eller
— i den medlemsstat som transiteringskontoret vid införselplatsen till gemen- skapen tillhör, till vilket transiteringsintyg har ingetts.
Om inget sådant bevis kan framläggas och denna överträdelse eller oegentlighet därför kan anses ha begåtts i avgångsmedlemsstaten eller i den införselmedlemsstat som avses i första stycket andra strecksatsen, skall tullar och andra avgifter avseende varorna i fråga debiteras av den medlemsstaten i enlighet med nationella lagar och andra författningar.
7 I artikel I l a i förordning nr 1062/87 föreskrivs följande:
"1. Om en sändning inte har uppvisats vid bestämmelsekontoret och den plats där överträdelsen eller oegentligheten begicks inte kan fastställas, skall avgångskontoret underrätta den huvudansvarige om detta så snart som möjligt och i varje fall före
slutet av den elfte månaden efter den dag då deklarationen för gemen- skapstransitering registrerades.
2. Den underrättelse som avses i punkt 1 skall särskilt ange den tidsfrist inom vilken bevis kan framläggas för avgångskontoret på ett för tullmyndigheterna tillfredsstäl- lande sätt, antingen för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller avseende på vilken plats överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks.
Den tidsfristen skall vara tre månader från dagen då den underrättelse som avses i punkt 1 lämnades. Om detta bevis inte har lämnats vid utgången av den tidsfristen, skall den behöriga medlemsstaten vidta åtgärder för att driva in de tullar och andra avgifter som är tillämpliga. Om avgångskontoret inte ligger i den medlemsstaten skall avgångskontoret genast underrätta denna medlemsstat."
Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan
8 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att Hauptzollamt, på Gerlachs begäran, tillämpade förfarandet för gemenskapstransitering på två sändningar med levande kalvar från Polen. Bestämmelsekontor var Barcelona (Spanien).
9 Eftersom Hauptzollamt erhållit de avstämplade returexemplaren från tullkontoren i La Jonquera (Spanien) och Barcelona som visade att sändningarna uppvisats vid b e s t ä m m e l s e k o n t o r e t , avslutade H a u p t z o l l a m t förfarandet för g e m e n - skapstransitering.
10 Det framkom emellertid vid kontroller som därefter genomfördes av Europeiska gemenskapernas kommission och av Potsdams och Hannovers avdelningar för bekämpning av tullbedrägerier att de spanska stämplarna på returexemplaren var förfalskningar och att oegentligheter hade begåtts i samband med boskapstrans- porten. Det var inte möjligt att fastställa platsen där oegentligheterna hade begåtts.
1 1 Den 30 januari och den 4 februari 1992 sände följaktligen Hauptzollamt Gerlach, i egenskap av huvudansvarigt för transiteringen, två tulltaxeringsbeslut om att i efterhand driva in importtullarna på de två aktuella sändningarna.
12 Gerlach begärde omprövning av dessa beslut och ansökte samtidigt om uppskov med verkställigheten därav.
13 Genom skrivelse av den 2 april 1992 underrättade Hauptzollamt Gerlach om att de varor som transporterats inte hade uppvisats vid bestämmelsekontoret och att bolaget fram till och med den 7 juli 1992 kunde framlägga bevis för att transiteringen hade genomförts på ett regelmässigt sätt eller avseende på vilken plats överträdelsen eller oegentligheterna verkligen begicks. Uppskov med verk- ställigheten av tulltaxeringsbesluten beviljades för denna period.
14 Eftersom nämnda frist löpte ut utan att Gerlach hade lagt fram de begärda bevisen, avslog Hauptzollamt begäran om omprövning genom beslut av den 28 juli 1998.
15 Gerlach överklagade följaktligen detta beslut vid Finanzgericht des Landes Brandenburg och yrkade att tulltaxeringsbesluten och beslutet avseende begäran om omprövning skulle upphävas.
16 Gerlach gjorde i sitt överklagande gällande att Hauptzollamt hade beviljat bolaget den frist på tre månader som föreskrivs i artikel 11a.2 i förordning nr 1062/87 först efter det att Hauptzollamt beslutat att driva in importtullarna. Gerlach har hänvisat till domstolens dom av den 21 oktober 1999 i mål C-233/98, Lensing & Brockhausen (REG 1999, s. I-7349). Av domen framgår att i ett fall där transiteringsförfarandet inte genomförts är avgångsmedlemsstaten behörig att driva in tull från den huvudansvarige endast såvida den dessförinnan har underrättat den huvudansvarige om att denne har tre månader på sig att framlägga bevis avseende den plats där överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks.
17 Hauptzollamt har ifrågasatt Gerlachs argument och därvid gjort gällande att Gerlach under alla omständigheter beviljades den aktuella fristen på tre månader inom ramen för omprövningsförfarandet. Därmed avhjälptes eventuella förfarandefel avseende fastställandet av tidsfristen.
18 Under dessa omständigheter beslutade Finanzgericht des Landes Brandenburg att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:
"Har en nationell tullförvaltning rätt att bokföra tullar före beviljandet av den tidsfrist för att framlägga bevis avseende den plats där överträdelsen eller oegentligheten begicks som föreskrivs i artikel l l a . 2 i förordning [nr] 1062/87 i dess lydelse enligt förordning [nr] 1429/90, och låta denna tidsfrist få rättsverkan först i samband med omprövningsförfarandet?"
19 Den nationella domstolen är benägen att besvara frågan jakande. Den anser att den medlemsstat som avgångskontoret tillhör kan bokföra tullar före beviljandet av den frist på tre månader som föreskrivs i artikel 11a.2 i förordning nr 1062/87, såvida den huvudansvarige beviljas denna frist inom ramen för omprövningsförfarandet
20 Enligt Finanzgericht skall tullmyndigheterna normalt först bevilja den huvud- ansvarige den aktuella fristen och driva in tullen först sedan fristen har löpt ut. Det är emellertid inte förbjudet att kasta om ordningen för dessa förfaranden. Vad som är av betydelse enligt den nationella domstolen är nämligen att den huvudansvarige verkligen beviljas en frist på tre månader och att denne således får en konkret möjlighet att framlägga de begärda bevisen innan indrivningsförfarandet avslutas.
Ett tulltaxeringsbeslut som är föremål för omprövning är nämligen inte slutgiltigt.
Om den nationella myndigheten beviljar den aktuella fristen inom ramen för ett omprövningsförfarande har följaktligen den huvudansvarige fortfarande möjlighet att framlägga nödvändiga bevis och därigenom få det omtvistade beslutet upphävt.
Den huvudansvariges rättigheter iakttas således även i ett sådant fall
21 Finanzgericht har visserligen medgett att domstolen i domen i det ovannämnda målet Lensing & Brockhausen, och i dom av den 20 januari 2005 i mål C-300/03, Honeywell Aerospace (REG 2005, s. I-689), fastslog att avgångsmedlemsstaten är behörig att driva in tullar endast om den har underrättat den huvudansvarige om fristen på tre månader. Den anser dock att lösningen i dessa domar inte är tillämplig i förevarande mål.
22 Den nationella domstolen har nämligen konstaterat att de huvudansvariga inte hade beviljats någon frist i de ovannämnda målen, medan det i förevarande fall fastställts en frist efter det att tulltaxeringsbeslutet fattats men innan det blev slutgiltigt. Den har även konstaterat att domstolen i domen i det ovannämnda målet Honeywell Aerospace inte tolkade artikel 11a.2 i förordning nr 1062/87, vilken utgör föremål för förevarande mål, utan bestämmelsen som ersatte denna artikel, det vill säga artikel 379.2 i kommissionens förordning (EEG) nr 2454/93 av den 2 juli 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EEG) nr 2913/92 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (EGT L 253, s. 1; svensk specialutgåva, område 2, volym 10 s. 1).
Prövning av tolkningsfrågan
23 Den nationella domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 11a.2 i förordning nr 1062/87 skall tolkas så att den medlemsstat som avgångskontoret
tillhör kan bevilja den huvudansvarige fristen på tre månader för att framlägga bevis för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller avseende på vilken plats överträdelsen eller oegentligheten verldigen begicks efter det att beslutet om indrivning av importtullarna fattats, i samband med ett omprövningsförfarande avseende detta beslut.
Parternas argument
24 Gerlach och kommissionen har gjort gällande att avgångsmedlemsstaten kan fastställa och driva in importtullar endast såvida den frist på tre månader som är i fråga i målet vid den nationella domstolen har löpt ut utan att det lagts fram bevis för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt, eller om de bevis som den huvudansvarige lagt fram är otillräckliga.
25 Denna tolkning fastslogs i domarna i de ovannämnda målen Lensing & Brockhausen och Honeywell Aerospace, i vilka domstolen redan behandlat den fråga som Finanzgericht ställt i förevarande mål. Domarnas lydelse är otvetydig och domskälen däri kan tillämpas analogt fullt ut i målet vid den nationella domstolen.
26 Gerlach och kommissionen har dessutom gjort gällande att denna tolkning följer av själva innehållet i artikel 11a.2 i förordning nr 1062/87, enligt vilken det i första hand är nödvändigt att fastställa den frist på tre månader som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och det i andra hand, såvida de begärda bevisen inte har lämnats vid utgången av den tidsfristen, skall vidtas åtgärder för att driva in tullarna och de andra avgifterna.
27 Kommissionen har tillagt att denna tolkning även bekräftas av syftet med denna bestämmelse, som skall säkerställa en snabb indrivning av tullar genom att den huvudansvarige uppmanas att aktivt medverka till att klargöra situationen. Den omständigheten att avgångsmedlemsstaten beviljade den frist som är i fråga i målet vid den nationella domstolen efter det att den vidtagit åtgärder för att driva in tullarna är oförenlig med detta syfte.
28 Om den huvudansvarige, efter det att beslutet om att driva in importtullar fattats och inom den föreskrivna fristen, kan visa att oegentligheterna har begåtts i en annan medlemsstat, som i så fall skall driva in tullen, skall nämligen avgångsmed- lemsstaten återkalla det meddelade beslutet och hänskjuta ärendet till den behöriga medlemsstaten. Denna tolkning innebär att förfarandet försenas, vilket står i strid med den ändamålsenliga verkan hos fastställandet av en sådan frist.
29 Kommissionen har slutligen påpekat att den föreslagna lösningen är förenlig med gemenskapsrättens allmänna principer. Det är nämligen fastslaget att om en berörd person har rätt att yttra sig under ett administrativt förfarande, skall den rättsakt varigenom detta förfarande avslutas antas först efter att den berörda personen har hörts.
Domstolens svar
30 Av artikel 36.3 i förordning nr 222/77 framgår att i en sådan situation som den i målet vid den nationella domstolen — när försändelsen inte har uppvisats på bestämmelsekontoret och platsen för överträdelsen eller oegentligheten inte kan
fastställas, och om inte inom den fastställda perioden bevis kan framläggas, antingen för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller avseende på vilken plats överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks — skall denna överträdelse eller denna oegentlighet anses ha begåtts i den medlemsstat som avgångskontoret tillhör.
31 I artikel 11a.1 i förordning nr 1062/87 föreskrivs att om en sändning inte har uppvisats vid bestämmelsekontoret och den plats där överträdelsen eller oegentlig- heten begicks inte kan fastställas, skall avgångskontoret underrätta den huvud- ansvarige om detta så snart som möjligt och i varje fall före slutet av den elfte månaden efter den dag då deklarationen för gemenskapstransitering registrerades.
32 Det framgår av artikel 11a.2 i samma förordning att nämnda underrättelse särskilt skall ange den tidsfrist inom vilken bevis kan framläggas för avgångskontoret på ett för tullmyndigheterna tillfredsställande sätt, antingen för att transiteringen genom- förts på ett regelmässigt sätt eller avseende på vilken plats överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks. Den tidsfristen skall vara tre månader från dagen då den underrättelse som avses i punkt 1 lämnades. Om detta bevis inte har lämnats vid utgången av den tidsfristen, skall den behöriga medlemsstaten vidta åtgärder för att driva in de tullar och andra avgifter som är tillämpliga.
33 Domstolen har emellertid redan fastslagit att det framgår av lydelsen av artikel 11a.2 i förordning nr 1062/87, och av de huvudsakligen identiska bestämmelser som ersatt denna artikel, det vill säga artikel 49.2 i kommissionens förordning (EEG) nr 1214/92 av den 21 april 1992 om tillämpningsföreskrifter och förenklingsbe- stämmelser för systemet för gemenskapstransitering (EGT L 132, s. 1), och artikel 379.2 i förordning (EEG) nr 2454/93, att den underrättelse som avgångskontoret
skall lämna till den huvudansvarige, beträffande den tidsfrist inom vilken bevis skall framläggas, är obligatorisk och skall föregå indrivningen av en tullskuld (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2005 i mål C-460/01, kommissionen mot Nederländerna, REG 2005, s. I-2613, punkterna 62 och 80).
34 Domstolen har dessutom konstaterat att denna tidsfrist syftar till att skydda den huvudansvariges intressen genom att denne medges en frist på tre månader för att, i förekommande fall, framlägga bevis för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller avseende den plats där överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks (se dom av den 14 november 2002 i mål C-112/01, SPKR, REG 2002, s. I-10655, punkt 38, och domen i det ovannämnda målet Honeywell Aerospace, punkt 24).
35 Härav följer att den medlemsstat som avgångskontoret tillhör kan driva in importtullar endast såvida den har underrättat den huvudansvarige om att denne har tre månader på sig att framlägga de begärda bevisen och bevisen inte har lagts fram inom fristen (se, för ett liknande resonemang, domarna i de ovannämnda målen Lensing & Brockhausen, punkt 29, och Honeywell Aerospace, punkt 23).
36 Under sådana omständigheter kan inte denna frist beviljas för första gången efter de behöriga myndigheternas beslut att driva in importtullarna, i samband med ett omprövningsförfarande avseende detta beslut. Detta gäller i ännu högre grad i ett sådant fall som det som är i fråga i målet vid den nationella domstolen där beslutet kan verkställas omedelbart.
37 En sådan försenad underrättelse om denna frist står nämligen i strid med bestämmelserna i artikel 11a.2 i förordning nr 1062/87 och utgör ett åsidosättande av den huvudansvariges rätt, enligt denna bestämmelse, att på ett meningsfullt sätt framföra sina synpunkter på transiteringens regelmässighet innan beslutet om indrivning avseende honom antas och påtagligt påverkar hans intressen.
38 Iakttagandet av denna rätt utgör en grundläggande princip inom gemenskapens rättsordning som skall säkerställas i alla förfaranden, inbegripet förfaranden för gemenskapstransitering, som inleds mot en person, och som kan leda till en rättsakt som går denna person emot (se för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 1996, i mål C-32/95 P, kommissionen mot Lisrestal m.fl., REG 1996, s. I-5373, punkterna 21 och 30, av den 21 september 2000 i mål C-462/98 P, Mediocurso mot kommissionen, REG 2000, s. I-7183, punkt 36, och av den 9 juni 2005 i mål C-287/02, Spanien mot kommissionen, REG 2005, s. I-5093, punkt 37).
39 Frågan skall följaktligen besvaras på följande sätt. Artikel 11a.2 i förordning nr 1062/87 skall tolkas så att den medlemsstat som avgångskontoret tillhör inte kan bevilja den huvudansvarige fristen på tre månader för att framlägga bevis för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller avseende på vilken plats överträdelsen eller oegentligheten verkligen begicks, efter det att beslutet om indrivning av importtullarna fattats, i samband med ett omprövningsförfarande avseende detta beslut.
Rättegångskostnader
40 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella
domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
Artikel 11a,2 i kommissionens förordning (EEG) nr 1062/87 av den 27 mars 1987 om tillämpningsföreskrifter och bestämmelser för att förenkla reglerna om gemenskapstransitering, i dess lydelse enligt kommissionens förordning (EEG) nr 1429/90 av den 29 maj 1990, skall tolkas så att den medlemsstat som avgångskontoret tillhör inte kan bevilja den huvudansvarige fristen på tre månader för att framlägga bevis för att transiteringen genomförts på ett regelmässigt sätt eller avseende på vilken plats överträdelsen eller oegentlig- heten verkligen begicks, efter det att beslutet om indrivning av importtullarna fattats, i samband med ett omprövningsförfarande avseende detta beslut.
Underskrifter
