Institutionen för arkeologi och antik historia
Rituella depositioner i våtmark under vikingatid
Kan politisk och religiös centralisering kopplas till kontroll av ritualer?
Markus Bodin
Kandidatuppsats 15 hp i Arkeologi VT 2021 Handledare: Ben Raffield Campus Engelska Parken
Abstract
Bodin, M. 2021. Rituella depositioner i våtmark under vikingatid: Kan politisk och religiös centralisering kopplas till kontroll av ritualer?.
Bodin, M. 2021. Ritual depositions in wetlands during the Viking age: Is it possible to connect political and religious centralization to control of rituals?.
To date, previous discussions of the practise of ”weapon deposition” in prehistoric Scandinavia have focused primarily on the Roman Iron Age. The focus of these investigations have been the large offerings of weapons in bogs, which were presumably taken from enemies defeated in battle. Until recently, these particular kind of ritual practises were thought to have ceased in the middle of the 6th century. It is now widely acknowledged, however, that this sort of ritual practises did not simply dissappear, but instead re-emerged during the Vendel- and Viking age in a changed state. These rites, which are frequently associated with elite groups and so called
”central places” are embodied, for example, in the weapons and other valuable objects deposited in the lake adjacent to the Late Iron Age magnate site at Tissø, Denmark. Similar finds have been recovered in Scania and Gotland, but these practises have not received enough attention compared to other ritual aspects of the Viking Age. This essay therefore aims to investigate the ideologies and motivations underpinning these rites, and provide a reassessment of their possible connection to elites, political and religious centralization, and central places/manorial sites.
Nyckelord: Rituella handlingar, centralplatser, depositioner i våtmark, eliter, vapen Keywords: Ritual actions, central places, depositions in wetlands, elites, weapons
Kandidatuppsats i Arkeologi 15hp. Handledare: Ben Raffield. Biträdande handledare:
Alexander Andreeff Högfeldt. Examinator: Christoph Kilger. Ventilerad och godkänd 2021- 06-15.
© Markus Bodin
Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Box 626, 75126 Uppsala, Sweden
Omslagsbild: En bild av Tissø sett från Åmosen Naturpark, tagen från Wikimedia commons.
Tack
Jag vill framförallt tacka min handledare Ben Raffield för att ha både hjälpt mig hitta relevant litteratur och information men också för att ha inspirerat och motiverat mig att undersöka
detta ämne. Jag vill också tacka min andra handledare Alexander Andreeff Högfeldt för användbar och intressant återkoppling på uppsatsen. Vidare vill jag tacka Mads Dengsø och
Danmarks Nationalmuseum för tillgång till både en opublicerad artikel och passande bilder till uppsatsen. Jag vill också tacka Vegard Vike för tillåtelsen att använda dennes bilder av
Jan Petersens typologi av olika vapen.
Innehåll
1. Inledning... 5
1.1. Syfte och frågeställningar ... 5
1.1 Teori och Metod………...5
1.3. Källkritik……….7
1.4. Avgränsningar……….7
2. Forskningshistorik ... 8
2.1. Skandinavien………...8
2.2. Utanför Skandinavien……….9
2.3. Politisk och religiös centralisering………..9
3. Presentation av källmaterial ... 11
3.1. Tissø………..11
3.2. Skåne……….14
4. Analys ... 16
4.1. Tissø………..16
4.2. Skåne……….19
5. Diskussion………22
5.1. Tissø och Nordöstra Skåne………...22
5.2. Jämförelse mellan platserna………..24
6. Slutsats………..26
7. Sammanfattning………29
8. Bibliografi……….30
9. Illustrationsförteckning……….33
1. Inledning
1.1. Syfte och frågeställningar
Denna studie berör offer av vapen deponerade i våtmarker under vikingatid (800–1050), med fokus på Sydskandinavien. Vapenoffer i våtmarker var mycket utbrett i norra Europa under romersk järnålder (ca 50–375) och folkvandringstid (375–550), men den allmänna
uppfattningen bland forskare är att dessa rituella handlingar upphör i stort sett på 500-talet.
Dock förekommer deponering av vapen i våtmarker under vikingatid, med exempelvis Tissø i Danmark och Råbelövsjön i Skåne. Emellertid verkar dessa deponeringar ha förändrats, exempelvis är större delen av alla vapen som offrats inte rituellt förstörda. Därtill är det inte troligt att de vapen som deponerades var tagna från döda fiender, vilket tros ha varit normen innan förändringen som skedde under 500-talet. Lund argumenterar att dessa deponeringar i vatten bör tolkas som rituella handlingar kopplat till det kringliggande kulturlandskapet och inte spår efter till exempel strider (Lund 2004: 197–198). Dessa depositioner sammanfaller med de politiska centraliseringsprocesser som pågick i nuvarande Danmark och Skåne, vilket resulterade i en stratifiering av samhället och framväxten av en ny elitklass. Syftet med offren verkade ha förändrats, med större koppling till elitmiljöer och denna nya elitklass som
representerade centraliseringen (Raffield 2014: 636; Thurston 2002: 106, 264). Fynd av detta slag har hittats nära centralplatsen Tissø där man tror rituella deponeringar av vapen i sjön kan ha tjänat en politiskt och socialt legitimerande funktion. Eliten kunde utöka och konsolidera sin makt genom kontrollen av dessa rituella handlingar (Thurston 2002: 264).
Värt att notera är att depositioner av detta slag inte endast förekommer i våtmarker, men studiens primära tema är offer i våtmarker vilket betyder att ”torra” depositioner inte kommer behandlas alltför djupgående eller överhuvudtaget. Det primära materialet vilket uppsatsen behandlar är vapen, det vill säga svärd, yxor, spjut/spjutspetsar och liknande. I denna uppsats undersöks offer och/eller depositioner av vapen i våtmarker, dess förändrade betydelse och koppling till elit- och stormannamiljöer under vikingatid. Flera platser med denna
arkeologiska kontext behandlas i denna uppsats. Tissø på Sjælland och en regional
sammanställning av fynd i sjöar belägen i nordöstra Skåne utgör materialet för studien. Syftet med studien är att få en bättre förståelse av innebörden av deponeringar i vattendrag och hur dessa spelade in i den pågående centraliseringen och dess ideologi. Studien tjänar också för att nyansera konceptet att deponering av föremål i våtmark under vikingatid bör kopplas till elitmiljöer och centralplatser.
Frågeställningarna är därigenom följande:
• Vilken sorts koppling hade depositioner av vapen i vattendrag till stormannagårdar/centralplatser i Sydskandinavien under vikingatid?
• Vilken roll kan depositioner i vattendrag ha spelat i de pågående politiska
centraliseringsprocesserna och dess ideologi i Sydskandinavien under vikingatid?
• Vad kan studien av depositioner i vattendrag säga om den rituella utövningen och dess ideologi under vikingatid?
1.2. Teori och metod
Studien kommer utgå från ett diakront maktperspektiv gällande depositioner i vattendrag under vikingatid. Fokus ligger på dessa deponeringars socialt hierarkiska aspekt, det vill säga
6
hur elitens kontroll av dessa ritualer legitimerade deras och allierades position i samhället.
Uppsatsen studerar därför kopplingen mellan politiska och religiösa centraliseringsprocesser till rituellt deponerade föremål i vattendrag. Centralplatser är ett viktigt begrepp i studien och syftar då på platser med mycket rikt material, med många importföremål, anknytning till eliten eller till omfattande hantverksverksamhet. En annan möjlig definition av en centralplats är en plats med flera olika institutioner vilka erbjuder olika sorters tjänster och varor till den omkringliggande regionen. Dessa institutioner kan vara av politisk, administrativ, ekonomisk och religiös karaktär (Vionis & Papantoniou 2019: 5). Det finns därigenom olika sorters centralplatser, men de har alla gemensamt att de var viktiga knytpunkter i landskapet och koncentrationer av ekonomisk, politisk och ibland religiös makt i landskapet. Kontroll av ritual var endast en liten del av elitens maktutövning under vikingatid. Stora hallar, oftast belägen nära eller på en centralplats, var en samlingsplats och en maktdemonstration från eliten, vilka använde dessa för att höja sin status och legitimera makt genom storslagna fester och ceremonier (Tonning et al 2020: 155–156).
Ett viktigt koncept i kopplingen mellan ritualer och maktutövning är så kallad ”costly signalling theory”, vilket argumenterar att konsumtionen, i detta fall troligtvis offrande eller rituellt deponerande, av värdefulla föremål var ett sätt att offentligt visa och utöva sin makt.
Enligt teorin fungerar även detta som ett sätt att avskräcka konkurrens, bland annat genom att konsumera dyra prestigeföremål vilka antagligen dessa potentiella konkurrenter inte hade råd med (Conolly 2017: 441–442). Därför är exempelvis festmåltider ett bra exempel på detta, eftersom en vid första anblick slösaktig aktivitet som festande i själva verket gynnar organisatören, det vill säga eliten, och legitimerar dennes makt (Conolly 2017: 437).
Centralplatser fokuserade på handel och hantverk vilka saknar spår av elitmiljöer brukar vanligtvis ändå associeras med eliten (Hårdh & Larsson 2002: 3–5). Detta perspektiv utgår från ”central place theory”, vilket har mottagit en del kritik, bland annat för att den anses simplifiera ett komplext begrepp och att inte ta hänsyn till individers och andra parters agens.
En annan aspekt av teorin vilket kritiseras är dess antagande att det vi tolkar som centralplatser var statiska och inte föränderliga i landskapet. Centralplatser var del i ett nätverk av mindre bosättningar och gårdar i en sorts hierarki, vilket var ständigt påverkad av både inre och yttre faktorer (Vionis & Papantoniou 2019: 5–6).
Ett annat viktigt begrepp är centralisering och centraliseringsprocesser. Dessa syftar på koncentrationen av makt till ett fåtal individer vilket upprätthålls och förstärks av starka maktstrukturer. Det skapar ett hierarkiskt system där makthavarna utövar och utökar sin makt genom kontrollen av resurser, ritualer, lagar och handel. Borake kritiserar detta och
argumenterar att detta perspektiv utesluter andra parters agens, exempelvis bönder eller hantverkare, vilka inte var en obetydlig del av samhället. Den sociala hierarkin vilket eliten grundade sin makt på utgick från ett nätverk av relationer, vilka självklart kan förändras över tid. Centralisering exempelvis, eller handlingar med målet att centralisera kunde möta
motstånd från dessa andra parter. Därför menar Borake att dessa relationer och därigenom hierarkin upprätthölls genom bland annat kontrollen av ritualer och ceremonier. Ritualer är ett exempel på så kallad naturlig auktoritet, där en person får en högre position på grund av dennes kunskap och expertis inom ett ämne, vilket legitimerade och rättfärdigade elitens kontroll av ritualer utan att möta större motstånd (Borake 2018: 5, 9–10).
För att besvara uppsatsens frågeställningar kommer studien använda sig av tidigare publicerade artiklar och böcker om ämnet och en fallstudie av två platser vilka är
utgångspunkt i studien. Tissø är en av platserna för studien, vilket är en sjö på Sjælland där en stor mängd vapen, verktyg och smycken återfunnits, vilket med stor sannolikhet kan kopplas till stormannagården som var belägen vid sjöns västra strand (Bican 2010: 148). I nordöstra Skåne har vapen, smycken och verktyg hittats i diverse sjöar och andra vattendrag runt Kristianstad, av dessa undersöks Råbelövsjön, Oppmannasjön, Hammarsjön och Helgeån (Lund 2009: 77–81). Arkeologiskt material från dessa platser kommer att undersökas och även skriftliga källor som anses beröra ämnet kommer användas. Detta undersöks genom att
studera de vapen som deponerats och dela in dem i olika typologier. Typologin tjänar
framförallt för att datera vapnen, vilket bör ge en god uppfattning om längden i tid vilka dessa deponerats.
1.3. Källkritik
Materialet som undersöks i denna studie kan tolkas på flera olika sätt, därför är det viktigt att medge dess ambiguitet och tvetydighet. Värt att ha i åtanke är att dessa ritualer är komplexa koncept och har inte nödvändigtvis en enskild avsikt, därför är resultatet av denna studie endast en tolkning av dessa rituella handlingar. Den tolkningen undersöker primärt dess maktaspekt och i kontexten av maktutövning. Det finns alltid en chans att föremål man hittar i vattendrag inte var avsiktligt nedlagda. Föremålet kan ha tappats i samband med strid,
konstruktion, transport eller någon annan aktivitet. Dock är det mycket osannolikt, med
mängden fynd i åtanke, att detta är fallet för majoriteten av alla deponerade föremål i våtmark.
Det är inte en rimlig slutsats att anta att alla dessa vapen och andra föremål vilka hittas i floder och sjöar bara tappats (Raffield 2014: 639). Dock utgår denna uppsats utifrån att alla depositioner som tas upp är avsiktliga och av rituell natur. Perspektivet för denna uppsats är därför fokuserat på dess rituella aspekt kopplat till makt och social hierarki. Värt att ha i åtanke är att de dateringar typologin indikerar endast är det tidigaste årtalet vilket vapnet kunde ha blivit deponerat, vilket är problematiskt. Därför är det inte omöjligt att en eller flera av vapnen redan var ett eller flera hundra år gammal när det deponerades i sjön. Dock pekar mycket på att detta skedde kontinuerligt vid Tissø om man tar hänsyn till centralplatsens aktiva period. En begränsning för denna uppsats är tillgången till publicerat material.
Exempelvis är de vapnen man hittade i Tissø inte fullständigt publicerade, vilket resulterar i en smalare analys med mindre material. Detsamma gäller detaljerna kring fynden i Skåne. En del vapen inom liknande fyndkontexter, det vill säga i floder och sjöar, hittas i samband med dränering eller annan manipulering av vattendrag. Därför kan det finnas mycket material vilket inte hittats ännu, men kan möjligtvis dyka upp i samband med framtida dränering av floder och sjöar. Uppsatsen utgår från Thurstons teorier om social stratifiering, med en rätt så tidig politisk centralisering under vikingatid (Thurston 2002: 264).
1.4. Avgränsningar
Anledningen till att Tissø valdes för studien är bland annat dess roll som centralplats, dess koppling till rituell aktivitet, dess elitmiljö och därtill den stora mängden deponerade föremål i sjön. Den har få samtida motsvarigheter och kan ha spelat en roll i den politiska och
religiösa centraliseringen som denna uppsats berör. Skåne valdes av liknande anledningar, sjöarna runt Kristianstad har också en del deponerade föremål och speciellt Råbelövsjön har ett något liknande fyndmaterial som Tissø. Dock saknar fynden i Skåne en liknande
närliggande centralplats som Tissø, vilket möjligtvis kräver andra perspektiv och tolkningar.
Dessutom låg Skåne inom de danska stormännens intresseområde, vilket också inkluderar Tissø. Studien har också ett fokus på vapen, vilket är det primära materialet. Smycken och verktyg tas upp i viss mån, men undersöks inte lika utförligt som vapen.
8
2. Forskningshistorik
Under forskningshistorik tas relevant forskning inom studiens ämnen upp för att ge en kort introduktion till uppsatsens olika teman. Här tas även andra platser med deponerade föremål i vattendrag upp, dock inte i lika stor detalj. Syftet är att återge bakgrunden till denna uppsats, ge en god helhetsbild och att visa vilken forskning som bedrivits inom ämnet. Avsnittet
behandlar både forskning kring deponerade föremål i våtmarker under vikingatid och politiska och religiösa centraliseringsprocesser, också under vikingatid.
2.1. Skandinavien
Den danska arkeologen Julie Lund har skrivit många artiklar och vetenskapliga arbeten på temat deponeringar i vattendrag under vikingatid. Hon argumenterar bland annat för att vapen hittade i floder, sjöar eller andra vattendrag under vikingatid inte primärt bör tolkas som spår efter strid. Hon exemplifierar med fynden av vapen i floden Værebro i Danmark, vilket länge tolkats som spåren efter striden mellan den danska kungen Niels och stormannen Magnus år 1133. Hon argumenterar emot detta genom att bland annat peka på att man inte alltid hittar fynd från slag som beskrivs i skriftliga källor och att många av de vapen man fann i floden var från 900-talet. Lund menar att man bör tolka vapen deponerade i våtmarker som rituella handlingar kopplad till det omkringliggande kulturlandskapet (Lund 2004: 197–200). Hon bygger vidare på detta genom att förklara att floder, speciellt vadställen och broar, hade en speciell betydelse under vikingatid (Lund 2005: 118). Hon menar att det finns en koppling mellan dessa och den nordiska mytologin genom att bland annat peka på Snorri Sturlassons Edda, i Gylfaginning, när Hermóðr korsar Gjallarbron för att ta sig till Hel för att rädda Baldr (Cnattingius 2014). Floder och andra vattendrag fungerade både som naturliga och
kosmologiska gränser. Korsandet av en flod till exempel kunde ses som ett sätt att resa mellan olika världar, som till dödsriket. Därför kan både floder och andra vattendrag tolkas som en sorts portal till andra världar, exempelvis till dödsriket, eller ett sätt att kommunicera med en eller flera gudar (Lund 2005: 119–120). Hon utforskar också broars fortsatta betydelse under kristnandet av Norden. Deponeringar av vapen eller verktyg kan också hittas i närheten av broar och vadställen, vilket bör tolkas som en rituell handling kopplad till kulturlandskapet.
Runstenar restes ibland bredvid vissa broar med dessa fynd, ofta med ett budskap relaterat till resande eller en släkting som aldrig återvänt från en resa. Runstenar restes också nära
tingsplatser, vilka ofta var placerade i närheten av strategiskt viktiga platser eller
gränsområden, som exempelvis broar eller vadställen (Sanmark & Semple 2008: 245–247).
Lund argumenterar därigenom att rituell deponering av vapen i närheten av broar, vadställen eller något liknande, ibland i kombination med en runsten, representerade en ritual kopplad till resor (Lund 2005: 128–129).
Emellertid deponerades inte alla vapen i våtmark av kringresande grupper, det finns exempel på platser där detta upprepats under en längre tid. Ett sådant område är de så kallade Gudingsåkrarna på Gotland. Över 470 spjutspetsar av järn har än så länge hittats, vilket är en ovanligt stor mängd av vapen deponerat på ett och samma ställe. Fyndmaterialet består också bland annat av 5 svärd, 12 knivar, 16 yxor, diverse verktyg och 4 glaspärlor. Dessa föremål dateras mellan 700- och 1000-talet (Carlsson 2011: 47–49). Mängden föremål indikerar att
denna rituella handling måste ha pågått i flera hundra år. Platsen har länge ansetts vara en kultplats, både på grund av mängden av vapnen och Odens koppling till spjutspetsar, vilka dominerade fyndmaterialet. Dock argumenterar Carlsson att det är en förhastad, förenklad och möjligtvis felaktig slutsats. Han menar att eftersom man funnit en stor mängd verktyg
tillsammans med vapen indikerar det att Gudingsåkrarna var en verkstad och/eller smedja.
Värt att notera är att om platsen kan definieras som en smedja utesluter det inte nödvändigtvis att den har religiösa eller rituella aspekter (Carlsson 2011: 61–63). Av de deponerade vapen i våtmark man funnit än så länge kan man se en sorts regional skillnad i valet av vapen att offra. I Östskandinavien, främst på Gotland, är spjutspetsar det vanligaste deponerade vapnet.
I Västskandinavien, främst Danmark och Skåne, dominerar yxor som vanligaste offrade vapnet (Lund 2004: 202).
2.2. Utanför Skandinavien
Deponeringar i våtmark av detta slag var inte exklusivt för Skandinavien under vikingatiden.
Vikingatida vapen har hittats i floder över hela Europa, exempelvis i Frankrike, Irland och Finland. Detta indikerar att skandinaver kan ha utfört rituella deponeringar i floder och liknande vattendrag under resorna i Europa (Peirce 2002: 109–122). I England har man hittat en stor mängd av föremål, främst vapen och verktyg, nedlagd i floder, sjöar och andra
våtmarker. Alla dessa fynd återfanns i den östra delen av England, den forna Danelagen och områdena vilka den stora hedniska armén både härjade och koloniserade. Ben Raffield menar att detta var bland annat exempel på nordbornas sätt att rituellt etablera sig i landskapet.
Genom att offra vapen, verktyg eller något annat värdefullt till gud/gudar eller andar kunde de antagligen både säkra krigslyckan mot anglosaxarna och hjälpa de skandinaviska
kolonisatörerna att konstruera ett kulturellt och kosmologiskt landskap vilket för dem var igenkännbar. De kan också ha varit en möjlig reaktionär handling mot kristendomen, vilket dominerade England vid denna tid (Raffield 2014: 647–650). Ett annat exempel av vapenoffer i vattendrag hittade man i dagens Ukraina. Där fann man, i samband med dränering, fem vikingatida svärd på en ö i Dnepr-floden nära staden Zaporizjzja i landets sydöstra del.
Klingorna tros ha tillverkats i Västeuropa men svärdsfästena är av skandinavisk typ. Fedir Androshchuk menar därigenom att det är med största sannolikhet skandinaver som deponerat svärden i floden. Han drar paralleller med Gudingsåkrarna och menar att det antagligen var gotländska vikingar som offrat svärden i Dnepr. Dessutom finns det bysantinska källor vilka beskriver rituella aktiviteter tidigare utförts på ön av ruser (Androshchuk 2002).
2.3. Politisk och religiös centralisering
T.L Thurston menar att man kan dela in det första årtusendet efter vår tideräkning i tre stadier.
I det första stadiet var religionen till stor del inte kontrollerad av den lokala eliten vilket Thurston kallar ”personlig religion”. Offer och depositioner var oftast utförda av individer och i liten skala. Under det mellersta stadiet började eliten ta kontroll över organisationen och platsen för religiösa riter. Dock var denna kontroll fortfarande endast inom det lokala
närområdet. I det sista stadiet kopplas religion och religiösa riter till den framväxande staten, urbana miljöer och centralplatser. Därigenom kan man se en centraliseringsprocess både religiöst och politiskt till centralplatserna i Sydskandinavien under vikingatid (Thurston 2002:
106). Något som man kan koppla till den tredje fasen är den så kallade år 536 händelsen.
Detta tror man var en eller flera naturkatastrofer, som vulkanutbrott eller meteorer vilket skedde omkring år 536. Mycket tyder på att utbrottet från vulkanen Ilopango i nuvarande El Salvador var den huvudsakliga faktorn (Gräslund & Price 2015: 109). Av detta skapades troligen ett stort täcke av aska som blockerade solen över stora delar av världen vilket resulterade i en stor temperaturminskning, hårda vintrar och kalla somrar. Detta var en katastrof världen över, men Skandinavien verkade ha drabbats hårdare på grund av sitt redan
10
kyliga klimat. Forskare tror att ca hälften av Skandinaviens befolkning dog på grund av denna händelse. Gräslund och Price menar att denna händelse kan ha inspirerat eller till och med gett upphov till den nordiska mytologins kosmologiska koncept som ragnarök och fimbulvintern.
Efter denna katastrofala händelse förändrades samhället i Skandinavien. Samhället blev mer socialt stratifierat och eliten kopplades alltmer till att äga stora landområden. Detta var en konsekvens av att många landägare hade dött och därigenom lämnat sin mark att upptas av andra. Detta kan ses som begynnelsen på vendel- och vikingatidens maktstrukturer (Gräslund
& Price 2012: 440). Katastrofen år 536 tros också ha orsakat religiösa förändringar, både inom gravskick, ritualer och kosmologi. På ön Helgö i Mälaren, vilket var en plats kopplad till ritual, hantverk och eliter, förändrade under denna tid platsen för sitt rituella utövande. Innan tros det att ritualer primärt utfördes utomhus, men efter år 536 började man utöva ritualerna inomhus istället. Samtidigt som detta skedde grävdes stora mängder ädelmetaller ned över hela Skandinavien, både i gravkontexter och utan. Dessa tolkas som desperata rituella deponeringar, vilka de troligtvis hoppades skulle lösa den pågående krisen. En förändring inom ikonografin kan också ses i samband med detta. Vissa bildstenar på Gotland från 400- och 500-talet föreställde vad som tolkats som solen. Solen tros ha spelat en central roll inom skandinavisk religion ända sedan Bronsåldern, vilket till exempel kan ses på hällristningar (Arrhenius 2013). Dock försvann solen från ikonografin i princip helt och hållet under 600- talet och framåt. Alla dessa förändringar tros ha resulterat i de ritualer, gravkontexter och mytologi vi idag associerar med vikingatiden enligt Gräslund och Price (Price & Gräslund 2015: 119–122). Dessa politiska och religiösa förändringar skedde under den tredje fasen, då Danmark och Skåne genomgick de politiska centraliseringsprocesser som resulterar i en stratifiering av samhället. I och med detta skapades en ny elitklass som representerade centraliseringen, vilket succesivt ersatte lokala eliter i området (Thurston 2002: 264).
Idén om att denna politiska centralisering var en naturlig evolution av det skandinaviska järnålderssamhället, vilket var starkt decentraliserat, är ett bristfälligt perspektiv menar Thurston. I olika skriftliga källor, som exempelvis Beowulf, beskrivs vad man skulle kunna tolka som ideal eller en social kod vilket härskare bör följa. En härskare under järnåldern borde vara generös i givandet av gåvor, bör behandla sina krigare som vapenbröder och ha blivit vald av folket på en tingsplats. Om härskaren istället var arrogant, gav sällan några gåvor och därigenom saknade folkets stöd kunde det leda till dennes död. Det senare kunde också gälla om härskaren försökte stärka sin egen makt och influens, det vill säga försökte centralisera makten. Detta uppfattades av många som både ett misslyckande inom ledarskap och ett svek av ett sorts heligt löfte, där härskarens maktutövning och kontroll vida överskred acceptabla nivåer. Därför mötte de tidiga danska kungarna många gånger stort motstånd i försök till centralisering, exempelvis Godfred och Knut den helige blev dödade på grund av detta. Detta motstånd bestod inte bara av missnöjda lokala eliter utan också av andra parter som till exempel fria bönder (Price, T.D. 2010: 208–211). Därför var elitens makt beroende av exempelvis kontrollen av ritualer för att kunna behålla och utöva sin kontroll över landskapet och dess folk (Borake 2018: 5, 9–10). Ett annat sätt för ledare och eliten att legitimera sin position var att direkt associeras med gudarna på ett eller annat sätt. En möjlig parallell i det kristna Europa var monarkernas av gud givna rätt att regera. Förkristna härskare i Skandinavien genomförde detta på andra sätt, bland annat genom att påstå sig härstamma från olika gudar från nordisk mytologi, som exempelvis Oden eller Frej. Ett annat sätt var att försöka personifiera en gud genom ceremoniell och militär utrustning. Sutton Hoo hjälmen är ett bra exempel på detta, vilket Price och Mortimer argumenterar användes av ägaren för att framstå som enögd, och därigenom kopplas till Oden (Price & Mortimer 2018: 517–518).
3. Presentation av källmaterial
Under detta avsnitt presenteras de arkeologiska platserna för studien. Platserna och dess relevans beskrivs tillsammans med en kort sammanställning av de fynd vilka kommer användas i den följande analysdelen. Platserna vilka studien undersöker är Tissø i Danmark och Nordöstra Skåne i Sverige. Avsnittet går också in på olika definitioner kopplade till elitmiljöer. Kartorna under denna del tjänar både för att få en god geografisk uppfattning om platserna men också för att visa på deras relativa närhet till varandra
3.1. Tissø
Figur 1. En karta vilket föreställer Sjælland i Danmark, Tissø är markerat med en röd cirkel. Kartan är tagen från Google Maps och redigerad av författaren.
12
Tissø är en sjö på västra Sjælland i Danmark (Se Figur 1). På dess västra strand löper ett 1,6 kilometer långt område på ca 50 hektar där det finns lämningar efter bebyggelse från
vikingatid och tidigare. Själva namnet ”Tissø” tror man betyder antingen ”Tyrs sjö” eller
”Gudens/gudarnas sjö”. Tyr var en viktig gud för bland annat krigare under större delen av järnåldern, men i vikingatid kom gudarna Tor och Oden till stor del att ersätta Tyr som krigsgudar. Trots det var Tyr fortfarande en viktig gud, främst på grund av sin roll i den eskatologiska striden med Fenrisulven i nordisk mytologi (Holst et al 2017: 107). I själva sjön, bredvid bebyggelsen, har det hittats ca 50 föremål deponerade. Svärd, yxor, spjut, smycken och verktyg är bland fynden. Av de vapen som har publicerats påträffas tre svärd, sju spjutspetsar och fyra yxor. Detta har tolkats som offergåvor/votivgåvor till sjön, och därigenom till Tyr eller någon annan av de nordiska gudarna. Dateringen på dessa deponerade objekt är mestadels vikingatid, men en del föremål är från 600-talet. Detta indikerar att
föremål deponerats i sjön under en period på ca 400 år (Jørgensen et al 1996: 25; Jørgensen 2008: 175–180; Holst et al 2017: 107–108; Albris under publicering). De föremål som var deponerade i sjön hittades relativt nära varandra och i närheten av sjöns västra strand, väldigt nära bebyggelsen (Jørgensen et al 2003: 184). Nära utloppet från Tissø till Hallebyån fann man resterna av vad man tror kan ha varit en kista innehållande smidesverktyg daterat till vikingatid. Platsen för fyndet var tidigare ett vadställe (Albris under publicering).
Figur 2. Karta över Tissøs västra strand, med båda stormannagårdarna markerade. Det mörkblå representerar den nuvarande vattennivån och det ljusblå den vikingatida vattennivån, vilket var ca 3 m över den nuvarande. Använt med tillåtelse av Mads Dengsø och Danmarks Nationalmuseum.
Bebyggelsen består av två gårdar och delar av hantverks- och handelsområden. Den första gården, kallad Bulbrogård, innefattar ett område på ca 10 000 𝑚2 och består av en stor huvudbyggnad, två större hus och ett antal mindre byggnader (Se Figur 2). Arkeologer har med hjälp utav metalobjekt daterat denna gård till att ha varit i användning från kring år 550 till 650, då den troligtvis brann ner. Den andra gården, kallad Fugledegård, ligger omkring 600 meter söderut från den första. Den tidigaste bebyggelsen här dateras till kring 700-talet med hjälp av 14C. Man tror att gården har gått igenom fyra faser av om- och utbyggnad under en period på ca 350 år. Under den första och andra fasen (700–850) fanns det en hallbyggnad på 36 x 11 meter och en inhägnad byggt längs hallens väggar. I inhägnaden fanns en liten byggnad, vilket man tolkat som ett kulthus, och i inhägnadens norra del fanns en smedja. Värt att notera är att denna gård är väldigt olik den typiska samtida gården eftersom man inte hittat några fynd som pekar på jordbruk eller djurhållning i området. Under den tredje fasen (850–
950) uppfördes en hall på omkring 50 meter tillsammans med ännu ett kulthus i inhägnaden. I handelsplatsen byggdes det en brunn som tolkats som en offerbrun. Anledningen till detta är att det hittats stora mängder djurben i brunnen, bland annat från häst, tjur och bagge. Dessa ben var troligtvis resterna från festmåltiderna i hallbyggnaden. Både offerbrunnen, hallen och de deponerade föremålen indikerar att många olika ritualer och religiösa aktiviteter utfördes i Tissø. Under den fjärde och sista fasen (950–150) överges inhägnaden med kulthusen för att istället bygga en rektangulär byggnad, möjligtvis en liten kristen kyrka (Jørgensen 2008: 77–
82; Bican 2010: 147–148; Holst et al 2017: 89–93).
Hallbyggnader, även kallad salr eller holl, var sakrala byggnader vilket fungerade som symboler av den regerande elitens makt under Skandinaviens järnålder. Dessa byggnader var, till skillnad från långhus, inte ämnade för husrum. De var byggda för att imponera, för att husera församlingar och för att organisera storslagna festmåltider. Därigenom fungerade hallar som en maktdemonstration för eliten där både ekonomisk, religiös och politisk makt kunde utövas och konsolideras (Tonning et al 2020: 155–156). Jørgensen argumenterar att hallbyggnaden därför bör tolkas som centralbyggnaden för eliten i Tissø, där prestigefulla fester och mottagningar utfördes. Man har funnit ett ovanligt högt antal amuletter och smycken med mytologiska motiv på gården, vilket indikerar att Tissø var en kultplats under vikingatid (Jørgensen 2008: 79).
14
3.2. Skåne
Figur 3. Karta över nordöstra Skåne med sjöarna och Helgeån där fynden hittades är markerat i rött. Kartan är tagen från Google Maps och redigerad av författaren.
Det primära undersökningsområdet i Skåne är dess nordöstra del eftersom det finns en stor koncentration av objekt, främst vapen, deponerade i olika sjöar och vattendrag i området (Se Figur 3). Lund menar att fyndmaterialet skiljer sig i denna del av Skåne, det vill säga området kring Kristianstad, om man jämför med kända skånska fyndplatser som Lund och Uppåkra.
Till exempel har detta område inte några ryttar- eller krigargravar, få ädelmetallsdeponeringar och endast en enkel runsten. En del forskare menar att detta indikerar att nordöstra Skåne var gränslandet för det tidiga danska riket. Dock är området inte lika arkeologiskt undersökt som andra delar av Skåne, vilket också kan förklara skillnaden (Lund 2009: 70–76). Åhus var en centralplats i östra Skåne under vikingatid vilket indikerar att de möjligen kan kopplas till depositionerna. Det tros ha varit främst en handels- och hantverksplats, mycket på grund av
dess stora fynd av verktyg och värdefulla handelsvaror (Callmer 2002: 125, 152–153). Dock saknas spår av någon sorts elit i Åhus, vilket indikerar att det inte är en centralplats av samma typ som Tissø.
De flesta fynden har man funnit i Råbelövsjön nära byn Österslöv, vilket ligger nordöst om Kristianstad. Österslöv har spår av bebyggelse och grophus från vikingatid och tidig medeltid. Bland annat har det hittats 15 yxor, 13 skarvyxor och 5 spjutspetsar av järn i sjön.
Flera andra järnverktyg, en glaspärla, ett samanidmynt och ett hängsmycke i brons. De flesta av dessa var deponerade nära sjöns östra strand, i närheten av byn Österslöv. De vapen som hittades daterades till yngre järnålder, det vill säga framförallt vikingatid. Eggarna på de 13 skarvyxorna daterades till vendeltid till äldre vikingatid, mestadels i mitten på 800-talet.
Yxorna var från äldre vikingatid, med ett undantag som var från sen vikingatid. Dateringen på spjutspetsarna blev mellan vikingatidens början och 900-talet. Järnverktygen daterades till yngre vikingatid, glaspärlan till järnålder till medeltid och myntet tros vara präglat år 932–
933. Dessa dateringar indikerar att det deponerats objekt i sjön kontinuerligt under ca 400 år, inte alltför olikt Tissø (Lund 2009: 77–79).
Ungefär 3 kilometer öster om Råbelövsjön ligger Oppmannasjön. I närheten av stranden låg det nedgrävd en silverskatt bestående av 34 arabiska mynt, varav 19 var hela, silvertråd från 1–2 ringar, varav en var lindad runt ett silversmycke format som ett Terslevspänne, en ihoprullad silvertråd, två silvertrådar med kvadratisk dekoration, och de tre sistnämnda var avklippta i ändarna. Med hjälp av mynten har silverskatten daterats till år 927 och
Terslevspännets förekomst indikerar en datering till mitten av 900-talet. Silverskatter från vikingatid är vanliga i resten av Skåne, men detta fynd är det enda av sitt slag i nordöstra Skåne. I sjön har man också hittat ett väldigt ovanligt fynd, ett rikt utsmyckat svärd. Svärdet är tillverkad av järn och brons och är av JP Type D, 800–825. Överst och underst på svärdets handtag finns en utsmyckad krans i metall, en så kallad véttrim. Detta véttrim har delar föreställande stiliserade djurhuvuden och ansikten med skägg. Svärd med denna typ av utsmyckning är få, varav omkring hälften hittats på de brittiska öarna (Lund 2009: 79;
Androshchuk 2014: 365).
Hammarsjön ligger ca 6 kilometer söder om Råbelövsjön. Sjön var tidigare kallad
”Helgesjön”, därav kopplingen till Helgeån. Namnet tros betyda ”Heliga sjön”, vilket indikerar en religiös eller rituell koppling. Idag är vissa delar dränerade, men man kan med hjälp av Skånska Rekognosceringskartan (1812–1820) fastslå dess ursprungliga utbredning.
Speciellt sjöns östra och nordöstra delar hade en mycket högre vattennivå än idag. I denna uttorkade del fann man ett svärd av Jan Petersen Type H24. Denna typ av svärd är vanligast i norska gravkontexter mellan år 830–840 till 950-talet. Helgeån löper igenom Hammarsjön söderut för att sedan mynna ut i Östersjön. På en strand i närheten av åns flodmynning har det hittats ett svärdsblad och delar av svärdsskidan. Svärdsbladet är daterat till vendeltid till vikingatid. Lund argumenterar att eftersom klingan hittades i samband med dess skida borde det inte ha tappats av misstag i strid (Lund 2009: 73, 80; Androshchuk 2014: 361).
16
4. Analys
I denna del kommer de deponerade vapen vilka presenterades i det föregående avsnittet att kategoriseras enligt Jan Petersens typologi. Typologin är främst ämnad för att kunna ge en datering till de vapen som presenteras men även typen kan i vissa fall vara värd att notera.
Alla fynd från de arkeologiska platserna i studien presenteras också i 7 tabeller, en för varje typ av vapen och plats. Det låga antalet vapen som analyseras beror på det begränsade publicerade materialet vilken uppsatsen utgår från.
4.1. Tissø
I närheten av sjöns västra strand hittades en stor koncentration av deponerade vapen, verktyg och smycken. Av dessa är bara ett fåtal publicerade och de inkluderar tre svärd, sju
spjutspetsar och fyra yxor. Dessa dateras alla till perioden vendel- och vikingatid och bär inga spår av avsiktlig skada (Jørgensen et al 1996: 25; Holst et al 2017: 108). Ett av svärden är en så kallad spatha, har dubbelbladad klinga och är av senare Type X enligt Petersons typologi av svärd (Se Figur 4 och Tabell 1). Ett svärd är av JP Type W och en är av JP Type M, dock är den senare svår att fastställa på grund av den naturliga nedbrytningen av vapnet. JP Type M dateras till mellan år 850 till 950, JP Type W dateras ungefärligt till mellan år 900 till 950 och senare JP Type X dateras från 1000-talet till 1100-talet (Petersen 1919; Peirce 2002: 18–19).
Av yxorna är en av Type L, en av Type C, en av Type K och en är av Type D enligt Petersons typologi av yxor (Se Figur 5 och Tabell 3). Type D dateras till mellan 800- och 850-talet, Type L och Type C dateras till mellan 850- och 1000-talet och Type K dateras till mellan 900- och 1000-talet (Petersen 1919). Två av spjutspetsarna är av JP Type H, två spjutspetsar är av JP Type M, två spjutspetsar är av JP Type K och en spjutspets har vad man brukar kalla för
”vingar” på sidorna och är av JP Type C (Se Figur 6 och Tabell 3). Det ”bevingade” spjutet, det vill säga JP Type C, är av en typ vilket tros vara importerat från Frankerriket och dateras till mellan år 800 och 950. JP Type K dateras till mellan år 900 och 950, både JP Type H och JP Type M dateras till mellan år 950 och 1050 (Petersen 1919). Smidesverktyg tillsammans med resterna av en kista återfanns i närheten av utloppet till Hallebyån nära ett vadställe, daterat till vikingatid. Både tillverkning, användning och deponering av svärd kopplas vanligtvis till eliten, mycket på grund av dess symbolik som prestigeföremål och primära användningsområde som vapen (Androshchuk 2010). Spjutspetsar var en symbol för Oden, vilket var kungars och stormännens gud. Spjut var ett av de vanligaste vapnen man använde under vikingatid och kunde också användas för jakt (Carlsson 2011: 48). Även yxor var vanliga vapen och kunde i vissa fall också användas som verktyg. Inga av dessa vapen bär uppenbara spår efter varken strid eller rituell förstörelse, vilket indikerar att de offrats som votivgåvor i sjön. Fyndens närhet till stranden pekar på dess koppling till bosättningen.
Antagligen användes ingen båt för att deponera föremålen, aktörerna vadade troligtvis ut i sjön för att sedan rituellt offra dem. Dock är det svårt att avgöra, speciellt för att vattennivån var högre under vikingatid.
Figur 4. En bild av Jan Petersens typologi av svärd skapad av Vegard Vike, använt med dennes tillstånd.
Tabell 1: Svärden deponerade i Tissø:
Typologi Antal Datering
JP Type M 1 850–950
JP Type W 1 900–950
JP Type X 1 1000–1100
18
Figur 5. En bild av Jan Petersens typologi av yxor skapad av Vegard Vike, använt med dennes tillstånd.
Tabell 2: Yxorna deponerade i Tissø:
Typologi Antal Datering
JP Type D 1 800–850
JP Type C 1 850–1000
JP Type L 1 850–1000
JP Type K 1 900–1000
Figur 6. En bild av Jan Petersens typologi av spjutspetsar skapad av Vegard Vike, använt med dennes tillstånd.
Tabell 3: Spjutspetsarna deponerade i Tissø:
Typologi Antal Datering
JP Type C 1 800–950
JP Type K 2 900–950
JP Type H 2 950–1050
JP Type M 2 950–1050
4.2. Skåne
På Råbelövsjöns östra strand, i närheten av byn Österslöv, hittades ett större antal deponerade föremål. Dessa inkluderar 15 yxor, 13 skarvyxor och 5 spjustpetsar. Även en glaspärla, ett samanidmynt och ett hängsmycke av brons är bland fynden. Ingen av föremålen bär
uppenbara spår av avsiktlig skada (Lund 2009: 77). Skarvyxor är verktyg vilka bland annat användes för att bearbeta trä för att tillverka båtar. Sex av yxorna är av JP Type C, en är av JP Type L och en av JP Type M, de resterande yxorna är antingen omöjliga att typologisera eller har en annan typologi än Jan Petersens (Se Figur 5 och Tabell 4). Två av spjutspetsarna kan ges typologin JP Type B men resten går inte att typologiseras (Se Figur 6 och Tabell 5). Alla föremålen uppskattas vara från vendel- till vikingatid. Dessa deponerade skarvyxor kan därigenom ha tjänat som offer som en del i ritualen kopplade till resor som Lund skriver om (Lund 2005: 128–129). Dock är andra verktyg också deponerade som inte nödvändigtvis har med båtar eller resor att göra. Yxor och spjutspetsar är som tidigare nämnt vanliga vapen, vilka också var vanliga val för offer. Däremot saknar Råbelövsjön några offrade svärd, vilket
20
kan indikera att samhället som utförde denna ritual inte var lika socialt stratifierat som stormannagården i Tissø och saknade därav närvaron av en elit.
Tabell 4: Yxorna deponerade i Råbelövsjön:
Typologi Antal Datering
JP Type C 6 850–1000
JP Type L 1 850–1000
JP Type M 1 1000–1100
Icke identifierbar 7 Ca 700–1000
Tabell 5: Spjutspetsarna deponerade i Råbelövsjon:
Typologi Antal Datering
JP Type B 2 800–930
Icke identifierbar 3 Ca 800–1000
I närheten av Oppmannasjöns strand fann man en rik silverskatt, vilket är ovanligt för denna del av Skåne. Denna består av arabiska mynt, ett Terslevspänne och ihoprullade silvertrådar.
Dessa dateras, med hjälp av spännet och mynten, till omkring i mitten av 900-talet (Lund 2009: 79). Det är svårt att avgöra vem som grävt ned skatten eller vilken funktion den tjänade, men man kan antagligen koppla den till Åhus, vilket var en handelsplats söder om
Oppmannasjön, vilket var aktiv under vikingatid (Callmer 2002: 125). I själva sjön fann man ett väldigt rikt fynd, ett väl utsmyckat svärd av järn och brons av JP Type D, 800–825 (Se Figur 4 och Tabell 6). Den har rik djurornamentik och är rätt ovanligt för området,
majoriteten av denna typ av svärd har man funnit i de brittiska öarna (Lund 2009: 79). Detta indikerar att en prominent eller mycket rik person måste ha offrat svärdet i sjön. Alternativt, eftersom det endast är ett enskilt fynd, kan den ha tappats i sjön.
Tabell 6: Svärdet deponerat i Oppmannasjön:
Typologi Antal Datering
JP Type D 1 800–825
Hammarsjön har till viss del dränerats idag och i samband med detta återfanns ett svärd av Jan Petersen Type H (Se Figur 4 och Tabell 7). Dessa finns vanligtvis i gravkontexter i Norge och dateras till 830 till 950-talet (Lund 2009: 80). Detta svärd är inte av samma kvalité som
svärdet i Oppmannasjön, men det är trots det ett värdefullt prestigeföremål. Eftersom svärdet hittades när man dränerat en del av sjön borde det troligtvis ha varit i närheten av en strand.
Helgeån löper söderut och sammankopplar Hammarsjön med Östersjön. Nära dess flodmynning hittade man ett svärdsblad och delar av dess svärdsskida på stranden (Lund 2009: 80). Dessa dateras till vendel- till vikingatid och har antagligen deponerats uppströms för att sedan färdats med strömmen för att slutligen hamna på stranden. Det är svårt att avgöra om svärdet var helt eller inte när det deponerades, men eftersom svärdet och svärdsskidan hittades tillsammans var det antagligen inte en olyckshändelse kopplat till strid.
Tabell 7: Svärden deponerade i Hammarsjön och Helgeån:
Typologi Antal Datering
JP Type H 1 830–950
Icke identifierbar 1 Ca 600–1000
22
5. Diskussion
I diskussionsdelen kopplas frågeställningarna tillsammans med materialet och resterande relevanta texter för att diskuteras. Uppsatsens teori och metod kommer också att appliceras.
Till att börja med diskuteras de två arkeologiska platserna för studien var för sig, för att sedan jämföra båda dessa från ett diakront perspektiv.
5.1. Tissø och Nordöstra Skåne
I Tissø har det hittats ett av det hittills högsta antalet vikingatida vapen och verktyg deponerade i våtmark på ett och samma ställe i Skandinavien. Även ett antal verktyg
tillsammans med resterna av en kista hittades i närområdet. Dess enda kända motsvarigheter i Skandinavien är Gudingsåkrarna på Gotland och Råbelövsjön i Skåne, vilket gör platsen relativt unik. De offrade föremålen hittades nära sjöns strand vilket pekar på att individerna som offrade föremålen antagligen vadade ut i sjön för att utföra ritualen. Svärd, yxor och spjutspetsar är bland de vapen som deponerats (Jørgensen 2008: 77–82). Svärd associeras ofta med eliten och tjänade även en social roll som prestigeföremål vilket stärker teorin om att Tissø var en socialt stratifierad centralplats. En av anledningarna till svärdets höga status var att andra vapen, som spjut och yxor, också kunde användas för andra ändamål som jakt, hantverk med mera. Svärd däremot var endast ämnade för strid och social status
(Androshchuk 2010). Yxor var vanligt förekommande vapen under vikingatid och är enligt Lund det vanligaste vapnet deponerade i vattendrag i västra Skandinavien. Spjutspetsar, eller spjut, var också ett vanligt vapen och associeras starkt med Oden, vilken var den ledande guden inom den förkristna religionen och även krigsgud. Oden var därför troligen en populär gud för eliten, både för att han representerade åtråvärda egenskaper för ledarskap och för att han legitimerade koncentrationen av makt. Detta kan också ses som ett sätt att associera sig själv med Oden, likt Sutton Hoo hjälmen (Price & Mortimer 2018: 517–518).
På Tissøs västra strand finns spår av en bebyggelse bestående av två gårdar, vilka var aktiva under vendel- och vikingatid. De har tolkats som stormannagårdar och en politisk centralplats i regionen. Detta indikeras av de två stora hallbyggnaderna, områden ämnat för handel och hantverk, offerbrunnen och de byggnader man tolkat som kulthus. Makthavaren i Tissø utövade antagligen sin makt genom kontrollen av dessa olika sektioner av samhället.
Bosättningen har också få eller inga spår av jordbruk eller djurhållning vilket stärker teorin att det är en centralplats och inte en plats för produktion av jordbruksprodukter (Jørgensen 2008:
77–82). De områden vilka tros varit ämnade för hantverk och handel stärker också denna teori eftersom dessa yrken både är kopplade till centralplatser och elitmiljöer. Hallbyggnaden indikerar också att det lokala samhället var starkt stratifierat med en styrande krigarelit. Själva namnet Tissø tros vara kopplat antingen till guden Tyr eller någon annan ospecificerad gud.
En del forskare argumenterar att objekten som deponerades i sjön kan vara
offergåvor/votivgåvor till Tyr, en annan gud eller gudarna som grupp (Holst et al 2017: 107).
Teorin om att olika vattendrag var en portal eller ett sätt att kommunicera med gudarna stärker detta (Lund 2005: 128–129). Detta indikerar att Tissø troligtvis var en viktig kultplats under vikingatid. Viktigt att ha i åtanke är att religion, ritual och politik var tätt sammankopplade under vikingatid. Hallbyggnaden tjänade både som samlingsplats och platsen där den lokala eliten kunde kontrollera diverse riter och religiösa aktiviteter. Kulthusens närhet till hallen borde man därigenom tolka som ett exempel på elitens nära koppling till religion och ritual
(Tonning et al 2020: 155–156). Det stora antalet deponerade vapen, verktyg och smycken och deras dateringar indikerar att dessa handlingar utförts under en period på ca 400 år. Denna period, mellan år 600 och 1000, sammanfaller med bosättningens mest aktiva period. Man kan därigenom koppla den rituella deponeringen av föremål i sjön med den styrande eliten som utövade sin makt både genom sin kontroll över sociala och politiska högtider/händelser men också rituella handlingar som att offra föremål till sjön och därigenom gudarna. En del i maktutövandet var själva konsumtionen av värdefulla föremål vilket även fungerade som ett sätt att underminera konkurrenter (Conolly 2017: 441–442).
Denna kontroll utgjorde en del av de centraliseringsprocesser som skedde i området under vikingatid. De kan även ses som ett sätt att upprätthålla det nätverk av relationer vilket eliten i Tissø grundade sin makt på. Den långa perioden dessa ritualer utfördes kan indikera ett sorts passivt motstånd mot centraliseringen, på grund av behovet att upprepa dessa om Borakes perspektiv används (Borake 2018: 5, 9–10). Detta indikerar att makt och maktutövande i Skandinavien under järnåldern var relativt decentraliserad. Det kan också ha varit ett mer subtilt sätt att centralisera makten, om Thurstons perspektiv om motstånd mot just detta används. En härskare kan uppfattas mer givmild om denne också ger gåvor till gudarna, vilket var en åtråvärd egenskap för en järnåldershärskare i Skandinavien (Price, T.D 2010: 208–
211). Dessutom är det möjligt att dessa ritualer uppfattades som gynnsamma för samhället i stort och inte bara för den elit vilken kontrollerade utövningen. Därigenom kan man se en otroligt gynnsam situation för härskaren i Tissø, där denne både ses som givmild och ödmjuk inför gudarna samtidigt som denne centraliserade sin makt utan större motstånd, ett bra exempel på naturlig auktoritet (Borake 2018: 5). Det var också antagligen ett sätt för härskaren att kunna associera sig själv med gudarna och legitimera sin ställning genom att framstå som en sorts medlare mellan olika världar (Lund 2005: 119–120; Price & Mortimer 2018: 517–518). Ett annat sätt makthavaren i Tissø utövade sin makt var genom kontrollen av resurser och handel. Detta indikeras av smedjan och resterande hantverksområde. Både vapen, verktyg och smycken kunde antagligen både tillverkas, användas och offras på makthavarens begäran (Androshchuk 2010). Tissø var därmed en produktionsplats där råvaror kunde användas för att tillverka användbara föremål. Handel var också en central aspekt av elitens maktutövning. Genom detta kunde olika sorters prestigeföremål importeras och dessa inkluderar både vapen, smycken, kläder med mera. En av de spjutspetsar som getts en typologi tros till exempel vara importerat från Frankerriket på grund av sina vingar.
Prestigeföremålen kunde också användas av härskaren i Tissø som gåvor för att stärka viktiga politiska relationer och för att inte utmåla sig själv som en ovärdig ledare (Price, T.D 2010:
208–211).
I sjöarna omkring Kristianstad i Skåne har det också återfunnits ett antal deponerade föremål. Råbelövsjön är den enda med ett större antal föremål, bestående mestadels av vapen och verktyg. Dessa hittades nära stranden i sjöns östra del, i närheten av byn Österslöv.
Österslöv är en by med lämningar av grophus daterat till vikingatid och tidig medeltid (Lund 2009: 77, 79). Föremålen som deponerats i sjön dateras till mellan vendel- och vikingatid.
Både dateringen och antalet föremål indikerar att sjön använts för denna typ av ritualer under en lång tid, ca 400 år. Råbelövsjön har därigenom ett liknande fyndmaterial som
Gudingsåkrarna och Tissø. Yxor dominerar fyndmaterialet med både de vilka var ämnade för strid och ämnade för hantverk. Det består också av spjut, smycken och andra föremål. Dessa dateras till vendel- och vikingatid. Dock saknas spår i Österslöv av någon slags elit, med undantag av den stora mängden deponerade föremål. Svärd, ett vapen starkt associerat med eliten, lyser också med sin frånvaro. Värt att notera är att det finns en möjlighet att sådana spår kan finnas i närområdet men har inte upptäckts än. En möjlig anledning till detta är svårigheten att spåra maktutövning arkeologiskt. Av yxorna är ca hälften skarvyxor, vilket var ett verktyg troligtvis ämnat för bearbetning av trä för tillverkning av båtar. Båtar är ett
transportmedel och bör därför förknippas med resor, är en möjlig tolkning. Man kan därmed argumentera för att just deponeringen av skarvyxorna bör relatera till ritualer kopplade till resor (Lund 2005: 128–129). Området har tolkats av en del forskare som ett gränsland, vilket
24
möjliggör fler tolkningar. Ett gränsland kan ses som ett område där olika parter konkurrerar om inflytande och kontroll. Därför skulle de rituella deponeringarna i Råbelövsjön kunna tolkas som en av parternas, exempelvis eliten som representerade centraliseringen, försök att utöka sin kontroll över området. Dessa eliter kunde ha rest dit för att på ett fredligt sätt ta kontroll över eller utöka aktiviteten av viktiga lokala ritualer vilket kan ha varit en början på utökningen av deras kontroll över området. Detta tillvägagångssätt var antagligen mycket mindre kostsamt än till exempel ett erövringskrig. Det kan ha varit en liknande process som skedde i England, där en mäktig elitklass rituellt etablerade sig i landskapet, fast i det fallet var det efter ett erövringskrig (Raffield 2014: 647–650). En alternativ tolkning är att de rituella deponeringarna i sjön kan ha utövats av lokalbefolkningen, med eller utan en lokal elit, som en respons till utländska parters försök till centralisering likt det Thurston beskriver i hur en järnåldershärskare bör agera (Price, T.D 2010: 208–211). Det liknar även Borakes argument i att dessa ritualers upprepning behövdes för att säkerställa maktstrukturerna vilket eliten var beroende av för sin makt. Denna makt berodde också på deras relation till aktörerna i resten av landskapet, vilket också upprätthölls genom dessa ritualer (Borake 2018: 5, 9–10).
I Oppmannasjön, vilket ligger öster om Råbelövsjön, hittades ett mycket värdefullt svärd vilket daterades till år 800–825. Svärdet är rikt utsmyckat med både djurornamentik och dekoration föreställande skäggprydda ansikten. Denna typ av svärd, det vill säga JP Type D, är ett vanligt förekommande fynd i de brittiska öarna (Lund 2009: 79). Detta indikerar att svärdet är ett importföremål och att ägaren antagligen var av hög status eller hade betydande tillgångar. I närheten av Oppmannasjöns strand hittades en silverskatt, vilket är ett ovanligt fynd i denna del av Skåne. Silverskatten innehöll bland annat arabiska mynt, ett
Terslevspänne och andra smycken. Det dateras till ungefär år 900–950, vilket indikerar att det troligen inte grävdes ned i samband med deponeringen av svärdet (Lund 2009: 79). Däremot kan man nog koppla silverskatten till Åhus, en centralplats främst fokuserad på handel och hantverk vilket ligger söder om Oppmannasjön (Callmer 2002: 125). Något som också ligger söder om de båda sjöarna är Hammarsjön där ett svärd hittades i en nu dränerad del av sjön.
Svärdet gavs typologin JP Type H, vilket dateras till år 850–950 och är vanliga i norska gravkontexter. Man kan nog tolka även detta svärd som ett importföremål från Norge, men den är inte av samma höga kvalité som svärdet hittat i Oppmannasjön. Hammarsjön hette tidigare Helgesjön, vilket betyder ”den heliga sjön”. Detta pekar på att sjön kan ha kopplats till olika ritualer eller varit i närheten av en kultplats. På en strand i Helgeån hittades ett svärdsblad som tros vara från vendel- till vikingatid (Lund 2009: 80). Alla fynden i nordöstra Skåne, med undantag av Råbelövsjön, är enskilda fynd. Det betyder att det finns en möjlighet att dessa kan ha tappats eller förlorats och inte medvetet offrats. Dock kan man återigen använda Lunds teori om ritualer kopplade till resor för att förklara detta (Lund 2005: 128–
129). Eftersom nordöstra Skåne tros ha varit ett sorts gränsland skulle man kunna
argumentera att dessa deponerade vapen tjänade som offer för att säkerställa en säker eller givande resa. Emellertid är tre av fyra av dessa fynd hittade i sjöar, och inte i floder, vilket motsätter sig denna teori. Alla dessa deponerade föremål bör också ha en koppling till Åhus eftersom denna handelsplats både tillverkade, importerade och exporterade föremål. I hela denna del av Skåne finns det få spår av eliten, vilket både kan förklaras av teorin att detta var ett gränsområde och att regionen inte är lika arkeologiskt undersökt som resten av Skåne.
Dock är centralplatser som Åhus vanligtvis associerade med eliten, men då avses en relation genom exempelvis handelsvägar och inte nödvändigtvis en geografisk närhet (Callmer 2002:
152–153).
5.2. Jämförelse mellan platserna
När man jämför Tissø och nordöstra Skåne kan man se ett antal skillnader och likheter. Både Tissø och Råbelövsjön har troligen en liknande kontinuitet i utförandet av rituella
deponeringar vilka för båda pågick i ca 400 år. Den stora skillnaden är att Tissø var en
