Vart for Ingvar den vittfarne?
Larsson, Mats
Fornvännen 78, 95-104
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1983_095 Ingår i: samla.raa.se
Vart for Ingvar den vittfarne?
Av Mats Larsson
Larsson, M. 1983. Vart for Ingvar den vittfarne? (Where did Ingvar the Far-travelled go?) Fornvännen 78. Stoc kholm.
I h e Icelandic saga of the Swedish Viking Ingvar the Far-travelled is generally believed to be a tale with very little real content. However, several runestones in central Sweden show that a man called Ingvar went wilh many men to
" S ä r k l a n d " , probably the Muslim territories round the Caspian Sea. T h e year of Ingvar's death, 1041 according to the saga and the Icelandic annals, lits with the supposed age of these runestones. Where the adventures of Ingvar and his men really occurred is not known.
T h e a u t h o r introduces a theory on where Ingvar went, based on the runestones, the saga and the Georgian annals, which tell of Varangians parti- cipating in the war c. 1040 between the Georgian king Bagrat IV and his vassa) I.iparit. The geographical information in the saga is compared wilh a road through Georgia and the territories beside the Caspian Sea, and several resemblances are found. T h e Vikings are thought to have used fairly small ships, which could be portaged över the watershed between the Rioni and the K u r a valleys, the Suram pass. T h e reason lor the expedition could have been to open a new trade route to the Caspian, as the Volga was closed by T a t a r i a n tribes.
Mals Larsson, Linnégalan 25, S-l 14 47Slockholm, Sweden.
Den isländska sagan om Ingvar den vittfarne (Broeman 1762, Olsson 1912) har av många forskare betraktats som ett yngre verk med m e r eller m i n d r e uppdiktad handling. En viss sanningshalt har dock bedömts finnas, sär- skilt med tanke pä de kända runstenar i Mel- lansverige, som omtalar Ingvars resa till Särkland (Olsson 1912 s. 51 ff; Wessén 1937 s. 3 ff. och 196(1 s. 3(1 11.; Jansson 1946 s. 260 11.). S t e n a r n a s ålder anses kunna motsvara den tid d å Ingvar avled enligt sagan och de isländska a n n a l e r n a , år 1041.
Ingvars härkomst har diskuterats relativt ingående (Braun 1910 s. 99 ff; v. Friesen 1910 s. 199 ff; Olsson 1912 s. X C I V 11.; Prit- sak 1981 s. 423 ff), medan själva färden i brist på tillförlitliga källor behandlats spar- samt oeh utan några mer detaljerade teorier.
Expeditionen har vanligen antagils gå utmed Volga till de tatariska områdena norr om
Kaspiska havet, men man har i sagan också tyckt sig igenkänna Dncprforsarna (Olsson
1912 s. L X X X I X ) . Någon överensstämmelse-
mellan sagan och utländska källor har ej be- lagts.
T h u l i n (1975 s. 19 ff.) har emellertid fäst u p p m ä r k s a m h e t e n på tidigare relativt okän- d a arabiska skildringar av rusernas härjning- ar pä Kaspiska havets sydvästra kust i början av 1030-talet och foreslagit ett samband med
Ingvarstäget. En förutsättning fcir detta anta- g a n d e iir dock att sagans och annalernas upp- gift om Ingvars dödsår är oriktig. Pritsak (1981 s. 434) avvisar Thulins hypotes och a n t a r att de ruser som skildras är ryssar från T m u t o r a k a n r i k e i . H a n lägger emellertid en a n n a n arabisk iakttagelse av rusernas skepp på Kaspiska havet år 1035 till grund fcir teo- rin att Ingvarstäget skulle vara en hjälpsänd- ning från Jaroslav i Kiev till en turkisk furste i h a n s strider fcir att erövra Chorezm seder om Aralsjön. Ingvar och hans män skulle där ha dött i del avgörande slaget som stod år 1041
(Prilsak 1981 s. 443 11'.).
J a g skall nedan redovisa en annan teori om vart Ingvars färd gick. med utgångspunkt
horn. annen 78 (1983)
96 M. Larsson
Chorezm
i Djardjan
Fig. 1. Området kring Svarta havet och Kaspiska havet. — The area around the Black Sea and the Caspian Sea.
från r u n s t e n a r n a och de delar av sagan som inte är u p p e n b a r t uppdiktade samt källor från Georgien.
Enligt sagan utgick expeditionen från Sve- rige med trettio skepp. Ett längre uppehåll gjordes hos kung Jaroslav, dvs. i Kiev eller Novgorod. M a n lämnade sedan Gårdarike och fortsatte österut på den mellersta och största av tre tloder som "föll från öster kring G å r d a r i k e " . (Denna beskrivning har lett till att m a n antagit att det rör sig om Volga. Man kan dock konstatera att någon god överens- s t ä m m e l s e med d e n n a flod inte föreligger;
Volga flyter j u huvudsakligen från väster och från norr.)
För att ta sig vidare från Kiev eller Novgo- rod kan m a n ha färdats via Dnepr till Svarta havet eller (i fallet Novgorod) via Volga mot Kaspiska havet. Att man töljde Dnepr till Svarta havet styrks dock av sagans uppgift att ett skepp under hemresan navigerade fel och h a m n a d e i Konstantinopel, något som knap- past är möjligt vid en lärd på Volga.
Enligl runinskrifterna dog flera av Ingvars
m ä n " s ö d e r u t i S ä r k l a n d " . Detta namn har tolkats som " l a n d e t d ä r siden produceras"
eller som " s a r a c e n e r n a s land", vilket skulle m o t s v a r a de islamiska områdena, i första h a n d runt södra Kaspiska havet (Arne 1947 s. 290 ff). Efter Khazarrikets fäll har dessa trakter antagits bli svårare att nå, då nya s t a m m a r bemäktigat sig området kring Vol- gas utlopp i Kaspiska havet.
U n d e r 900-talet och 1000-talets första hälft förekom enligt arabiska författare flera tåg av r u s e r n a mot Kaspiska havets kusttrakter, bl. a. erövringen av Berda'a år 943 (Arne
1932 s. 211 ff.) och anfallen mot Shirvan och Ä r r a n 1030—33 (Thulin 1975 s. 19 ff, Pritsak 1981 s. 434 ff). Det kan antas att man från b å d e rysk och skandinavisk sida hade en öns- kan att förbättra handelsvägarna eller att etablera nya s å d a n a från Kievriket till dessa o m r å d e n . En möjlighet som nämnts är att Ingvarståget var avsett att öppna Volgavägen i s a m a r b e t e med J a r o s l a v i Kiev. Några indi- kationer på att så var fallet finns emellertid inte i sagan eller i a n d r a källor.
Fornvännen 78 (1983)
Vart Jhr Ingvar den vittjäme? 97
En väg till Kaspiska havet som verkar ha a n v ä n t s av rusernas expeditioner i början av 900-talet är att m a n tog sig över från Svarta havet via Don och Volga, med dragning av- b å t a r n a mellan de två floderna (Arne 1932 s.
218). O m Ingvar följt denna väg skulle han emellertid ä n d å bli tvungen att slå sig törbi n o m a d s t a m m a r n a vid Volgas utlopp.
F a n n s d å något a n n a t sätt att med båt ta sig från Svarta havet till Kaspiska havet? J a g förutsätter fcir det vidare resonemanget att I n g v a r a n v ä n d e båtar med litet djupgående, som var tillräckligt lätta lör att kunna dras eller b ä r a s av sin besättning över oländig ter- r ä n g relativt långa sträckor. Flera fynd har gjorts i ö s t e r s j ö o m r å d e t av båtar från vi- kingatid med en längd av 8—13 meter, bl. a. i Bulverket på Gotland (Varenius 1979). Båtar med en besättning på 7—13 man lörckommer också ofta på de gotländska bildstenarna. Det h a r därför antagits att farkoster av denna typ a n v ä n t s vid flodfärder i österled (Nylén 1981 s. 21 ff). I sagan o m n ä m n s dessutom på två ställen att b å t a r n a bars och på ett att de firades uppför branta klippor med tåg.
En blick på kartan (fig. 1) säger att det kanske finns en möjlighet att färdas via den transkaukasiska dalgången utefter floderna Rion och K u r a , dvs. genom kungariket Geor- gien och de m u h a m m e d a n s k a områdena vid
K u r a s nedre lopp, d ä r bl. a. Bcrda"a låg.
Rion rinner som synes österifrån ut i Svarta havet, i norr och söder omgiven av mindre tloder. Floden är identisk med grekiska Pha- sis, känd bl. a. från sagan om J a s o n och det gyllene skinnet. Dalgången innehåller vatten- väg till allra längsta delen, men llodernas öv- re lopp är starkt s t r ö m m a n d e och går i trånga raviner. Dessutom måste man landvägen ta sig över Surampasset på över 900 meters höjd. En lärd d e n n a väg skulle innebära att b å t a r n a roddes upplör Rion och dess billod Kvirila, varefter man drog dem uppför de m i n d r e bifloderna mot passet. Den sträcka m a n skulle behöva dra farkosterna lör att k o m m a från Riems bifloder till K u r a är ca 40 km' varav största delen i strömmande vatten eller u t m e d flodstränder.
Den a n t a g n a färdvägen användes redan tu- sen å r före Ingvars tid. Enligt Strabo och
Plinius fördes b å t a r uppför Rion oeh Kvirila till en ort kallad S a r a p a n a , nu Shorapani.
Därifrån fanns en körväg, på vilken man på 4—5 d a g a r kunde ta sig till K u r a oeh fortsät- ta på d e n n a llod. Vägen är en gren av den s. k. Sidenvägen mot Samarkand och Öst- asien.
M a r c o Polo n ä m n e r i samband med sin beskrivning av Georgien att genuesarna på 1200-talet förde sina båtar över land för att nå Kaspiska havet. Vilken väg de använde om- talas dock inte.
V a r det möjligheten att fara denna väg österut som Ingvar överlade med kung J a r o - slav om u n d e r vistelsen i Gårdarike, och som h a n enligt sagan "reste vida o m k r i n g " för att undersöka? V ä r v a d e han sedan manskap från Sverige och lockade dem med denna möjlig- het a t t vinna rikedom och ära i Särkland, samtidigt som m a n skulle bana väg lör fram- tida handelsfärder till området? En närmare jämförelse mellan sagan och de geografiska betingelserna och historiska källorna lör trak- ten visar m å n g a överensstämmelser.
Sagan b e r ä t t a r att Ingvar började sin färd ur G å r d a r i k e och därefter höll med trettio skepp i floden, d ä r m a n vände stävarna mot öster. Med tidigare a n t a g a n d e om lärtygens storlek och bemanning, skulle detta innebära att expeditionen bestod av 300—400 man.
vilket verkar rimligt vid jämförelse med a n d r a uppgifter om liknande färder. Exempelvis uppges H a r a l d H å r d r å d e ha haft 500 män med sig till Konstantinopel några år tidigare (Blöndal 1978 s. 58). Den första delen av färden a n t a r j a g ha gått den vanliga vägen utefter D n e p r och in i Svarta havet.
M a n lårdades sedan uppför floden " m å n g a d a g a r och genom m ä n g a h ä r a d e r " . Till slut kom m a n till cn trakt d ä r naturen och djuren var a n n o r l u n d a , och man förstod att man nått långt bort, berättar sagan. Efter äventyr med en j ä t t e o r m kom man till borgar och stora bygder. Särskilt lörmärktes en stad, som var byggd av vita marmorstenar. När de kom n ä r m a r e d e n n a stad såg de många män oeh kvinnor, och de fann kvinnorna mycket lägra.
Särskilt beröms drottningen, Silkisil, lör sin skönhet och sin klädsel. Hon tog välvilligt emot d e m , och stadsborna bar upp deras
Fornvännen 78 (1983)
98 M. Larsson
skepp med tillbehör till borgen. Ingvar stan- n a d e enligt sagan en vinter i denna stad, som kallades Gitopolis.
Enligt min hypotes har Ingvar här påbörjat färden uppför Rion och nått d å v a r a n d e hu- v u d s t a d e n i Georgien, Kutais (klassiska Cy- taea). Vid d e n n a tid härskade i landet ko- n u n g Bagrat I V (1027—1072). Hans moder, d r o t t n i n g M a r i a m , hade skött regeringen un- der h a n s uppväxt och var också hans stöd u n d e r hela regeringstiden (Allén 1932 s. 88).
O m vi a n t a r att Ingvar kommit på hösten 1040, så bör Bagrat då ha befunnit sig i Tillis, d ä r h a n intågat detta år, efter den islamske emiren Jafärs död (Allén 1932 s. 89). Bagrats ställföreträdare i Kutais bör då ha varit drott- ning M a r i a m , vilken alltså kan vara sagans Silkisif. (Det n a m n hon fått kan syfta på hen- nes utseende och klädsel, som j u prisas i sa- gan. Silke bör bör övrigt ha varit vanligt före- k o m m a n d e i Georgien vid denna tid med tan- ke på närheten till det silkeproducerande Ber- d a ' a [Arne 1947 s. 297]. Marco Polo nämner också vid 1200-talets början Georgien självt som stor silkesproducent [Allén 1932 s. 326].
Som kuriosum kan n ä m n a s att kvinnorna i K u t a i s och for övrigt hela Georgien av senti- d a resenärer beskrivits som särskilt vackra, b å d e beträffande klädsel och utseende.)
Att n o r d m ä n {varjager) faktiskt dök upp i Georgien i början av 1040-talet bekräftas av den georgiska krönikan Kharlhlis Chovreba, som säger: " O c h kom varjager, tretusen man, och (han) placerade vid B a s h i . . ." (Qauk- chishvili 1955 s. 301). O r t e n Bashi ligger ett p a r mil sydväst om Kutais, alldeles intill Rion, och skulle alltså kunna ha varit läger- plats för skandinaverna. J a g skall i den fort- satta genomgången av sagan längre fram återge den georgiska texten i dess helhet och diskutera den n ä r m a r e .
På våren for Ingvar vidare, berättar sagan.
M a n kom till en stor fors och trånga bergs- klyftor. D ä r var det höga klippor, så att man fick d r a u p p b å t a r n a med tåg och sedan åter d r a ner d e m i ån. I en kommentar av sagans författare i slutet av sagan sägs att några av d e m som varit med Ingvar hade berättat att m a n u n d e r en tid av två veckor inte sett nå- got, eftersom bergen slutit sig över ån, så att
det blivit alldeles mörkt. Detta avfärdas av författaren som otroligt, men kan möjligen bero på, fortsätter han, att ån gått i en klyfta med höga berg på bägge sidor. Även detta finner han dock osannolikt.
O m vi tittar n ä r m a r e på geografin när man från K u t a i s fortsätter uppför de tidigare n ä m n d a bifloderna till Rion, så visar det sig att dessa när m a n n ä r m a r sig passen går i mycket trånga dalgångar med höga klippor på sidorna. Det är mycket knappt med plats på s t r ä n d e r n a . J a g skall här citera M. An- holm (1895 s. 25) i hennes reseskildring från K a u k a s i e n , d ä r hon beskriver tågresan upp mot S u r a m p a s s e t utefter floden T s c h e r i m d a :
" J u m e r dalgången tränges ihop, desto högre u p p t o r n a sig fjällväggarna; i vridna fantastis- ka former hänga de över våra huvuden, ibland grå, ibland röda i färgen." Att båtarna sedan skulle behöva dras landvägen över ett pass för att m a n skulle nå K u r a har jag redan n ä m n t . D e n n a flod rinner sedan över slätt- land något tiotal mil.
M o t slutet av sommaren kom man till en stad som kallades Hieliopolis (variant Hierio- polis) fortsätter sagan. M a n möttes där av- kung Julfr, som omringade dem med många skepp, vilka var r u n d a och försedda med åror överallt runt borden. Skeppen "for så fört som fåglar flyger".
Ingvar skulle nu ha kunnat komma till näs- ta större stad efter den skissade färdvägen, nämligen Tiflis (Tbilisi), där kung Bagrat torde ha befunnit sig 1040/1041. Att man i så fall m å s t e resa från våren till sommaren från K u t a i s (ca 25 mil) förefaller däremot inte tro- ligt. Beträffande o r t n a m n e t i sagan kan näm- nas att det har likheter med båda de vanliga grekiska s t a d s n a m n e n Heliopolis och Hiera- polis, v a r a v det senare namnet är känt även från Bibeln (Kol. 4:13). Denna stad, som låg i Frygien, var berömd lör sina varma hälsokäl- lor, i likhet med Tillis. (Den senare staden h a r också fått sitt n a m n genom dessa; tbi- l i = v a r m i georgiskan). Ett a n n a t Hierapolis el. Hieropolis var det tidigare Bambyke i nor- ra Syrien, ca 20 km väster om Eufrat. Denna stad o m n ä m n s bl. a. år 1068, då den intogs av kejsar R o m a n o s IV med hjälp av väringagar- det (Blöndal 1978 s. 113).
Fornvännen 78 (1983)
I 'artjor Ingvar den vittfarne? 99 Beskrivningen av de runda farkosterna visar
stor överensstämmelse med de helt runda bå- tar som fortfarande paddlas fram på Eufrat och Tigris, och som beskrevs redan av Hero- dotos. Dessa var enligt denne gjorda av hudar som spändes på en ram av vidjor och tätades i botten med bitumen. Båtarna gjordes i Arme- nien och fick följa strömmen nedför floderna, d ä r de slutligen nedmonterades, varefter hu- d a r n a återfördes landvägen till Armenien. De h a r dock huvudsakligen använts fcir transpor- ter tvärs över det s t r ö m m a n d e vattnet. Några belägg för att s å d a n a båtar använts också på K u r a kan j a g inte ge, men även denna flod uppflyter j u i Armenien. M a n vet för övrigt att på K u r a liksom på Eufrat har använts flottar för färder nedför floden. Kring sekel- skiftet var dessa i stor mängd upplagda vid Tiflis s t r ä n d e r (Heimer 1907 s. X X ) . Natur- ligtvis kan uppgiften om båtarna också länkas bygga på berättelser av skandinaver som be- sökt Eufrat- och Tigrisområdet som handels- m ä n eller som väringar.
I n g v a r vistades enligt sagan en vinter hos kung Julfr och fortsatte på våren utmed ån, efter att ha lovat Julfr att när han kom åter hjälpa d e n n e mot hans bror Bjolfr, som ville ta m a k t e n i landet.
Den nya övervintring som sagoberättaren h ä r lägger in verkar inte rimlig om färdvägen skulle v a r a den tänkta, med tanke på det korta avståndet mellan Kutais och Tiflis.
Uppgiften om Julfrs bror är däremot intres- sant. Bagrat IV hade en halvbror, Dimitri, som med stöd av Byzans oeh en vasall försök- te ta makten i landet åren kring 1040, något som j a g å t e r k o m m e r till nedan.
Sagan berättar vidare att Ingvar nu kom till en ny fors med klippor på sidorna, d ä r m a n inte kunde lyfta u p p båtarna, utan fick gräva en kanal på ett lämpligt ställe.
Vid Tiflis övergår K u r a från sitt mellersta lopp över högslätten till sitt nedre lopp genom slättlandet mot havet. Det finns ett par forsar i n ä r h e t e n av staden, som skulle kunna mot- svara sagans beskrivning att floden tränger sig igenom en trång klyfta (Heimer 1907 s.
X X ) . Episoden kan dock också vara en va- riant på den tidigare beskrivningen av force- r a n d e t av en fors i en ravin.
Efter några m å n a d e r s fördröjning vid den- na plats for m a n vidare, fortgår sagan, och stötte d ä r ån delar sig s a m m a n med sjörövare som stred med eld och färdades på stora bå- tar, kamouflerade till öar.
Beskrivningen av den eld som sjörövarna eller " v i k i n g a r n a " a n v ä n d e stämmer relativt v äl överens med a n d r a beskrivningar av den s. k. grekiska elden, som användes av den byzantinska krigsmakten (Haldon & Byrne 1977 s. 93 If.). O m r å d e t utmed K u r a söder o m Tiflis, Kakhethi, bör vid denna tid ha behärskats av Bagrats upproriske broder, som stöddes av kungarna i Kakhethi och Ar- menien s a m l av Byzans (Brosset 1849 s. 321), och det är inte otänkbart att Ingvar här skulle ha blivit överfallen med grekisk eld av de byzantinska trupperna. A a n d r a sidan kan m a n inte bortse från att de islamiska provin- serna kring K u r a s nedre lopp är rika på olje- källor och redan tidigt var kända som "nafta- l a n d e t " . Det var troligen bland annat här- ifrån som grekerna fick råvaran till sin eld (Partington 1960 s. 30 ff). Brinnande petro- leum som stridsmedel användes också av ara- b e r n a , även om själva tekniken att kasta iväg mediet troligen skilde sig från grekernas (Hal- d o n & Byrne 1977 s. 98). Sagans uppgift att överfallet skedde d ä r floden delade sig är in- tressant, därför att det skulle kunna tyda på att platsen var sammantlödet mellan K u r a och Araxes i provinsen Shirvan. H ä r hade m u s l i m e r n a försökt hindra ruserna att ta sig uppför Araxes år 1030 (Pritsak 1981 s. 440).
I n g v a r klarade sig emellertid förbi sjörö- v a r n a och fortsatte på ån. Julfr hade beskrivit vägen för honom: ån kommer från det ur- s p r u n g som kallas Lindibelti (enl. Brocman
1762 s. 20 " V a t t e n b ä l t e ; ett hav mellan flera l ä n d e r " ) . Därifrån fäller också en å i Röda havet, d ä r det är ett stort svalg som kallas G a p i . Mellan sjön och ån finns ett näs som kallas Siggcum. An flyter inte långt förrän d e n faller från bergen i Röda havet; detta kallas världens ände. Sagan berättar atl Ing- var kom fram till Siggeum, där besättningen h a d e en del övernaturliga äventyr. Ingvar d ö p t e den av Julfr n ä m n d a forsen till Belgsöti och a n t r ä d d e återfärden till Julfrs rike.
Floden K u r a rinner som nämnts ut i Kas-
Fomvännen 78 (1983)
100 M . Larsson
piska havet, troligen målet för Ingvars expe- dition. Detta hav kan mycket väl vara det
" L i n d i b e l t i " som sagan omtalar. O m seglat- sen sedan går vidare österut kan man nå den salta vik, vars trånga tillopp heter K a r a - Bugaz, vilket översatt från turkmeniskan be- tyder " d e t svarta svalget". Den innanför det- ta tillopp liggande viken med samma namn ligger u n d e r Kaspiska havets nivå, och vatt- net störtar därför in med stor hastighet g e n o m K a r a - B u g a z . Enligt den sovjetiske för- fattaren Paustovskijs bok Kara-Bugaz avteck- n a r sig viken mot horisonten med ett rödak- tigt sken, något som sedan gammalt jagat skräck i sjöfararna (Paustovskij 1961 s. 13).
Mellan bukten och Kaspiska havet går ett långsmalt näs, som endast är genombrutet av- n ä m n d a trånga sund. Som synes har sagans beskrivning av platsen m å n g a likheter med K a r a - B u g a z . Beträffande namnet har sago- lorfattaren tydligen förknippat näset med ud- den Sigeum som j u låg vid södra änden av Hellesponten, på den asiatiska sidan.
50 mil från Kara-Bugaz låg det Chorezm, som enligt S. B. F. J a n s s o n s tolkning kan vara n ä m n t på en runsten i Stora Rytterne i V ä s t m a n l a n d (Jansson 1946 s. 265, 1964 s.
9). Det anses att den tidigare n ä m n d a grenen av Sidenvägen gick in genom Kara-Bugaz tör att fortsätta som karavanväg från vikens östra del. C h o r e z m torde ha varit det närmaste tätbefolkade området utefter denna väg. (En- ligt Pritsaks hypotes [1981 s. 443 ff] var den- na provins målet för Ingvars resa.)
Efter att ha undersökt näset vände Ingvar åter till Julfrs rike utan några intermezzon u n d e r resan. I n n a n de nådde Hieliopolis möt- te Julfr honom och krävde att de nu skulle hjälpa honom mot hans bror som de lovat.
I n g v a r följde Julfr och lät göra olika strids- redskap att a n v ä n d a s vid det kommande sla- get. Nu samlade bägge konungarna sina hä- rar och kom till slut till den plats d ä r striden skulle stå. Ingvars folk drev stora taggiörsed- da hjul mot Bjolfrs trupper, och dessa fick slagordningen förstörd, varefter de flydde, förföljda av Julfr. Ingvar tillsade emellertid sina m ä n att inte förfölja de flyende, då man inte borde förflytta sig för långt från skeppen.
I stället ä g n a d e m a n sig åt att plundra de
fallna. Efter en stund kom dock Julfr tillbaka och anföll Ingvar (!). Då detta var oväntat lät Ingvar sitt folk vika undan, men lät också kasta h ä r s p o r r a r mot de förföljande, som då gav u p p j a k t e n . Ingvar blev sedan kvar vid lägret och valde med sina män ut "övermåt- tan m å n g a ägodelar".
Sagan b e r ä t t a r sedan att Ingvars män efter slaget blev besökta av en stor kvinnoflock, och att dessa kvinnor trots Ingvars varningar lyc- kades nästla sig in hos några av männen, med påföljden att arton av dem på morgonen låg d ö d a . H u r detta gått till framgår inte, men det verkar som om kvinnornas besök orsakat någon form av epidemi i expeditionen. Under den följande hemfärden dog m ä n n e n en efter en, och slutligen föll även Ingvar offer för sjukdomen.
Vi h a r med detta nått det enligt min me- ning klart intressantaste avsnittet i sagan. En- ligt Allén (1932 s. 90) stod just år 1041 ett slag mellan Bagrat och hans vasall Liparit, som med stöd av grekerna velat insätta Bag- rats halvbror Dimitri på tronen. Det verkar dock som om Dimitri dött strax löre slaget (Brosset 1849 s. 322). Allén uppger vidare att varjager {Varangians) hjälpte Bagrat i striden.
H a n g r u n d a r sig här på de georgiska annaler- na såsom de översatts av Brosset (1849 s.
321). Beskrivningen av slaget lyder, översatt från franskan:
Trelusen varjager (Varangues) hade kommit till Bagrats hjälp. Han posterade dem vid Bash, tog av dem endasl sjuhundra stycken och avancerade med Shida-Karthlis styrkor tillsammans med var- jagerna, utan alt invänta mcskherna. Slaget stod
intill Sasirethskogen; Shida-Karthlis arme vände ryggen till; Abouscr blev ånyo tillfångatagen, och tillsammans med honom andra furstar. Då varja- gerna inte kunnat delta i striden, delade Liparit ut såll, med vilka man gjorde bröd, tör att ges till dem.
så att de skulle ha trevligt.
Den sista meningen kommenteras av Brosset som svårförståelig, och tydligen även av den- nes källa, som uppges a n m ä r k a att "så är skrivet i tre e x e m p l a r " . O r t e n Sasireti ligger ca 6 km norr om K u r a oeh ca 70 km väster om Tiflis.
T y v ä r r är texten i flera av manuskripten till a n n a l e r n a här något oklar, och Brossets över- Fomvännen 78 (1983)
Va rtjo r Ing va r den vittfarne? 101
sättning har inte fått stå oemotsagd. I en översättning av N. I. Marr som publicerats av Vasilevskij (1908 s. 316) tolkas stycket i stället så, att varjagerna var en del av kejsa- rens väringagarde, vilka skulle ha ingått i de grekiska trupper som stödde Dimitri och Li- parit. Vasilevskij har använt texten som en d d i sin bevisning för att väringarna egentli- gen skulle ha bestått av ryssar.
Vasilevskij har en annan uppfattning än Allén också om årtalet lör slaget. Enligt ho- nom skulle striden ha stått 1046/47, strax före Liparits deltagande i det grekiska fälttåget mot den armeniska staden Dovin 1047, då samma väringar skulle ha deltagit (Vasilev- skij 1908 s. 313). Blöndal (1978 s. 105), som följer Vasilevskijs tolkning, knyter slaget till år 1045, då Byzans intog den armeniska sta- den Ani. De byzantinska källorna nämner dock ingenting om att väringar skulle ha del- tagit i någon av dessa strider.
Enligt den senaste utgivna editionen av handskriftstexterna till den georgiska kröni- kan framgår emellertid att ett av manuskrip- ten säger: "Då kom varjager (geofg. varangni) och förenade sig med kung Bagrat" (Qaukh- chishvili 1955 s. 301). De övriga handskrifter- na säger endast "Och kom varjager", vilket tillsammans med avsaknad av subjekt i tex- tens första del och en efterkorrigering av ett kasus lett till Marrs motsatta tolkning.
Av senare georgiska forskare har år 1947 Zinzadze, som refereras av Berdzenishvili, hävdat att Marr har fel och att varjagerna stödde Bagrat (Berdzenishvili 1951 s. 303 ff).
Berdzenishvili själv anser dock att Marrs ändring av översättningen är riktig, men hål- ler det ändå för troligt att de 3000 varjagerna inte tillhörde Dimitris grekiska trupper, utan kom från annat håll, möjligen via havet, var- ifrån de tog sig till ankringsplatsen Bashi i Bagrats kärnland. 700 av dem skulle sedan på något sätt ha tagits av Liparit och fåtts att strida mot Bagrat, möjligen mot betalning (Berdzenishvili 1951 s. 309 ff).
Det stora problemet med texten är som nämnts att det i de äldsta handskrifterna sak- nas subjekt i början av stycket. Det står ordagrant; "Oeh kom varjager, och (han) placerade vid Bashi; (han) tog med över 700
man. Och kom Bagrat med Shida trupper och dessa varjager...". Den ändring Marr och Berdzenishvili velat göra grundar sig på flera påstådda motsägelser i texten och innebär att man ändrat kasus på uttrycket "dessa varja- ger", så att meningen i stället skulle bli: " . . . Och kom Bagrat med Shida trupper. Och dessa varjager. . .". I båda fallen kvarstår dock frågan vem "han" i den första meningen är, även om det i den ursprungliga versionen kan förefalla vara Bagrat.
Vissa andra varianter och möjliga tolk- ningar av handskrifternas texter bör nämnas.
Satsen "Då varjagerna inte kunnat delta i striden, . . ." kan enligt Berdzenishvili och Marr hellre tolkas: "då de inte längre orkade strida mot varjagerna . . .". Sista satsen i styc- ket återges i de två äldsta manuskripten "så gick de över Likhi", där Likhi är just den bergskedja mellan Rions och Kuras floddalar där Surampasset ligger. Berdzenishvili för- ordar denna tolkning i sin artikel. Han näm- ner även att ordet "pashtni", som av Brosset och Marr tolkats som "såll" också kan betyda
"tjänare". Denna översättning ges också i ordlistan till Karthlis Chovreba (Qaukhchish- vili 1955 s. 449). Sista meningen skulle där- med kunna skrivas " . . . överlämnade Liparit tjänare, som i deras närvaro tillredde bröd åt dem; så gick de över Likhi."
Uttrycket "tillreda bröd" kan i georgiskan tolkas i vidare bemärkelse, nämligen att till- reda mat eller till och med en fest med alla tillbehör. Sista meningen borde därför kunna innebära att varjagerna inte längre kunde fortsätta striden, då de georgiska ledarna och de övriga trupperna flytt eller blivit tillfånga- tagna, eller att Liparit inte tyckte det vara värt insatsen att strida mot dem längre, då han i princip redan segrat. För att blidka dem och bli av med dem skulle han ha låtit anord- na en fest för dem.
Vid genomgången av manuskripttexterna och Berdzenishvilis artikel har jag haft hjälp av dels översättaren Pär Jansson, dels i Sve- rige boende georgier. Någon georgisk språk- forskning på akademisk nivå (öekommer inte i Sverige.
Som synes finns flera likheter mellan sagan och Brossets version av de georgiska texterna
Fornvännen 78 (1983)
102 M . Larsson
om striden mellan Bagrat och Liparit; inte minst med de ovan angivna varianterna av den sista meningen i stycket. Alléns uppfatt- ning om årtalet stämmer dessutom med sa- gans angivelse av Ingvars dödsår. Att sagan u p p g e r Ingvars sida som vinnare, medan motsatsen framgår av annalerna, är knappast förvånande med tanke på Ingvars hjältefram- toning i övrigt. Sagans uppgift att Julfr efter att ha j a g a t fienden på flykten återvände för att anfalla Ingvar skulle dessutom stämma b ä l t r e om det i själva verket var Bjolfr som kom tillbaka. G e m e n s a m t lör båda berättel- serna är den passiva roll skandinaverna ver- kar ha spelat i stridens slutskede. Man skulle- också k u n n a se ett s a m b a n d mellan de festtill- r e d a n d e tjänarna och de kvinnor som enligt sagan kom till Ingvars läger direkt efter sla- get. (Georgiskan har ej genus, och " t j ä n a r e "
står i texten för det allmänna begreppet.) Dessa kvinnor har sedan lått skulden för den sjukdom som utbröt bland manskapet.
Förloppet med epidemin har lör övrigt en påfallande likhet med vad som beskrivs av- arabiska källor om den förut n ä m n d a eröv- ringen av B e r d a ' a ca h u n d r a år tidigare.
Aven h ä r bröt en epidemi ut bland ruserna, som till slut blev så decimerade att de var t v u n g n a att ge sig av. Epidemin verkar ha s t a r t a t med att de åt av traktens frukter.
Dessutom finns enligt Arne (1932 s. 218) en armenisk uppgift om att Berda'as kv innor för- sökt förgifta ruserna. Möjligen kan traditio- nen från d e n n a lärd till s a m m a trakt ha sam- m a n v ä v t s med Ingvars saga. Det är dock inte otroligt att n o r d m ä n n e n i båda fallen fallit offer för en epidemisk sjukdom som de hade dålig motståndskraft mot, möjligen dysenteri.
O r d e t varang, varjag, varank har redan tidigt stått för begreppet n o r d m ä n eller skandinaver i grekiskan, ryskan respektive arabiskan (Blöndal 1978 s. 4 ff). Varjag har sedan också lått den speciella betydelsen soldat i den by- zantinske kejsarens nordiska vaktstyrka, vä- r i n g a r n a . Varjag i den georgiska texten skulle- därför k u n n a stå för endera av begreppen.
Siffran för antalet varjager verkar mycket hög, oavsett om de kom från kejsaren eller Skandinavien. Antalet väringar som nämns i a n d r a s a m m a n h a n g överstiger inte 500
(Blöndal 1978 s. 181). Ett skandinaviskt vi- kingatåg skulle å a n d r a sidan ha behövt för- slärkas avsevärt med trupper från Kiev lör att k o m m a u p p i 3000 m a n , och det finns inga ryska källuppgifter om någonting sådant.
M a n frapperas dessutom av uppgiften i den georgiska texten att endast 700 man, dvs. en k n a p p fjärdedel, togs med vid en avgörande d r a b b n i n g .
Det står emellertid klart att om varjagerna hjälpte kejsarens motståndare Bagrat, så kan de inte ha utsänts från Byzans. Den återstå- ende möjligheten är då alt de kom från Skandinavien/Kievriket. vilket dessutom styrks av att de först kom till Bashi vid Rion och att de efter slaget återvände över bergen Likhi, dvs. mot havet. O c h tack vare skandi- naviska källor känner vi ett betydande vi- kingatåg mot dessa trakter vid den aktuella tiden — Ingvar den vittfarnes tåg till Särk- land. Beträffande den bristande överensstäm- melsen i antalsuppgiften jämfört med mina u p p s k a t t n i n g a r ovan kan m a n konstatera att de senare naturligtvis är mycket osäkra. Sa- gans uppgift om antalet skepp behöver j u inte alls vara riktig, och kanske rymdes det större b e s ä t t n i n g a r än som antagits på båtarna. Att d e l t a g a r n a skulle kunna ha uppgått till åt- minstone 700 man förefaller i alla fall inte orimligt. M a n skulle j u också kunna tänka sig att en större rysk styrka faktiskt medföljde på färden och slog läger i Bashi vid Kutais, me- d a n en del fortsatte över bergen. Den person som enligt krönikan "placerade de tretusen varjagerna vid Bashi och tog sjuhundra man med ö v e r " borde enligt min mening kunna vara varjagernas egen ledare, kanske Ingvar den vittfarne.
Uppgiften om de delade varjagerna skulle också k u n n a förklara sagans tal om två över- v intriiigar. en hos Silkisif och en hos Julfr.
M e d a n huvudstyrkan övervintrade i Bashi och s ä k r a d e återfärden, tillbringade den m i n d r e styrkan vintern hos Bagrat eller i de v a r m a r e trakterna kring södra Kaspiska ha- vet. M a n kan också spekulera i möjligheten a t t den eventuella ryska truppen leddes av J a r o s l a v s son Vladimir, som vissa forskare
velat identifiera med sagans Valdemar (Höjer 1883 s. 352 ff.; Melnikova 1976).
Förmännen 78 (1983)
Vartjor Ingvar den vittfarne? 103 Den första etappen av hemfärden gick en-
ligt sagan tillbaka till drottning Silkisif i Cito- polis. Ingvar var redan död vid framkomsten dit, och han begravdes i staden. H ä r kan vi åter jämföra med den georgiska uppgiften att varjagerna efter striden gick över Likhi. dvs.
troligen tillbaka till Bashi i närheten av Bag- rats och M a r i a m s huvudstad Kutais.
Sagan fortsätter med att man seglade vida- re med 12 skepp, men på grund av osämja spreds åt olika håll. Valdemar kom med ett skepp till Konstantinopel, medan en grupp kom hem till Sverige efter en övervintring i G å r d a r i k e . Vart de a n d r a fartygen tog vägen kan sagoberättaren inte säga, men antar att de flesta förgicks.
Enligt Höjer (1883 s. 352 ff.) och Melniko- va (1976) kan V a l d e m a r s resa till Konstanti- nopel vara ett minne av Vladimirs anfall på staden år 1043, då hans flotta enligt byzantin- ska källor blev förstörd av grekisk eld. Detta skulle då leva kvar i sagan även på det ställe d ä r äventyret med sjörövarna beskrivs. En hvpotes skulle j u kunna vara att Vladimir deltagit i Ingvars tåg och sedan fortsatt med ett anfall på Konstantinopel. Detta motsägs dock av Nestorskrönikan, som uppger att V l a d i m i r år 1042 tågade mot j a m e r n a (tavas- t e r n a ) .
Såvitt j a g kunnat fä fram är det enda identi- fierade föremål från Georgien som hittats i svensk jord ett mynt utgivet av en provins- kung i landets sydvästra del, David (Kuropa- lates), som regerade 990—1001. Det finns dock m å n g a vägar på vilka ett sådant mynt kan ha n å t t Norden. I sammanhanget kan n ä m n a s att kejsar Basileios II under början av 1000-talet tågade mot georgierna för att h ä v d a det territorium som testamenterats till h o n o m av just David Kuropalates (Allén
1932 s. 84).
Sammanfattningsvis kan sägas att sagan ger flera b å d e geografiska och historiska indicier för att Ingvar för den a n t a g n a vägen. O m r å - dets geografiska läge stämmer dessutom med r u n s t e n a r n a s uppgift om att färden gick till S ä r k l a n d , enligt de tolkningar som tidigare gjorts av detta begrepp. Det starkaste stödet
tor teorin är dock de georgiska annalernas uppgift om att varjager besökte landet i bör- j a n av 1040-talet.
Referenser
Allén. W. E. D. 1932. .1 history oj the Georgian people.
London.
Anholm, M. 1895. / Gogsoch Magogs land. Stockholm.
Arne, T. J. 1932. Rus erövring av Berda'a år 943. Forn- vännen
— 1947. "Austr i Karusm" och Särklandnaiiim-i. Fem- vännen.
Berdzenishvili, N. 1951. lase Zinzadze — Dziebani ruselh-sakharthvelos urthierthobis isloriidan. Masnle- bi sakharthvelosa da kavkasns isloriisathvis, 29. Tbilisi.
(På georgiska)
Blöndal, S. & Benedikz, B. S. 1978. The Varangians o) Bvzimiium. (lambridge.
Braun, F. 1910. Hvem var Yngvarr enn vidforli?
Formännen
Brocman, N, R. 1762. Sagan om Ingvar vidtjame och hans son Swen. Stockholm.
Brosset, M. 1849. Historie de la Géorgie. St Petersburg.
Friesen, O. v. 1910. Hvem var Yngvarr enn vidforli?
Fornvännen.
Haldon. J. & Byrne. M. 1977. A possible soluiion lo the problem ofGreek lire. lirrjinlinisdie Zeitschrift.
Heimer, A. 1907—11 Kaukasien. Geografiska och geolo- giska skildringar. Redogörelser för h. allm. läroverket i Halmstad. Halmstad.
Höjer, N. 1883. Bidrag lill varägerfrägan. Historisk Tid- skrift.
Jansson, S. B. F. 1946. Några okända uppländska run- inskrifter. Förmännen.
— 1964. Västmanlands runinskrifter. Stockholm.
Mc-lnikova, J. 1976. "Ingvar Vittfarnes expedition i österled och ryssarnas lältlåg mot Bysans år 1043".
Skandinavskij sbornik nr 21. (Referat i Nyheter frän Sovjetunionen, april 1980)
Nylén, K. 1981. Segla, ro, släpa och dra — skepp till Miklagärd. Gotl. Arkiv.
Olsson, E. 1912. Yngvars saga vidforla. Köpenhamn.
Partington, J. R. 1960. A history of Greek fire and gunpowder.
Cambridge.
Paustovskij, K. 1961. Del svarta svalget (Kara-Bugaz).
Stockholm.
Pritsak, O. 1981. The origin oj Rus. Vol I. Old Scandinavian sources olher than the sagas. Cambridge, Mass.
Quakhchishvili, S. 1955. Kharthlts Chovreba. del I. Tbilisi.
(Pä georgiska)
Thulin. A. 1975. Ingvarståget — en ny datering? Arkiv föl nordisk filologi.
Varenius, B. 1979. Bulverketbåten — ett gammalt fynd i ny belysning. Statens sjöhistoriska museum, rapport 11.
Stockholm.
Vasilevskij, V. G. 1908. Trudy. St Petersburg.
Fornvännen 78 i l'.)83i
104 M. Larsson
Wessén, 1.. 1937. Om Ingvar den vittfarne, en sörm- —1960. Historiska runinskrifter. Kungl. Vitterhets Historie ländsk vikingahövding. Södemianlands Fomminnesföre- och Antikvitets Akademiens handlingar, filologisk- nings Årsskrift. filosofiska serien, 6. Stockholm.
Fornvännen 78 (1983)
