Otto Frödin : in memoriam Nerman, Birger
Fornvännen 43-51
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1954_043
Ingår i: samla.raa.se
IN MEMORIAM
OTTO FRÖDIN
26/2 1881—14/8 1953
Den 14 a u g u s t i 1953 gick Otto F r ö d i n ur tiden. Därmed a v b r ö t s en veten- s k a p l i g b a n a , som till synes k o m m i t a t t k a r a k t e r i s e r a s av en o v ä n t a d och t v ä r o m k a s t n i n g , men som d j u p a r e sett m å s t e sägas ba k ä n n e t e c k n a t s av den följdriktighet, vilken betingas av s å d a n a egenskaper som grundlighet och u t h å l l i g h e t .
Otto F r ö d i n föddes i Upsala den 26 februari 1881; f ö r ä l d r a r n a voro m u s i k -
•direktören, l ä r a r e n i m u s i k vid F o l k s k o l e s e m i n a r i e t d ä r s t ä d e s Otto Frödin och h a n s m a k a V i l h e l m i n a Löfgren. Otto t i l l h ö r d e en krets av tre bröder, vilka alla k o m m o a t t ägna sig åt vetenskap, d ä r t i l l åt n ä r b e s l ä k t a d e discipli- ner. Den äldre b r o d e r n J o h n blev professor i geografi vid Lunds u n i v e r s i t e t , m e d a n den yngre, Gustaf, i flera år verkade som docent i geologi i Upsala.
O t t o kom a t t välja arkeologien, och med fullt fog k u n d e han därför på äldre
B I R G E R N E R M A N
dagar en gäng y t t r a till sin gamle s t u d e n t k a m r a t , n u v a r a n d e professor F o l k e H c n s c h e n : »Jorden tog oss alla tre bröder.»
Otto, som 1899 avlade s t u d e n t e x a m e n i h e m s t a d e n på grcklinjen, h a d e tydligen tidigt fångats av arkeologien. Han insåg emellertid k l a r t , a t t f ö r arkeologen icke endast h u m a n i s t i s k a b j ä l p v e t e n s k a p c r voro nödvändiga, u t a n att denne även hade n y t t a av vissa n a t u r v e t e n s k a p l i g a discipliner, och så medtog han 1 sin i m a j 1903 avlagda fil. kand.-cxamen med j ä m f ö r a n d e forn- k u n s k a p som h u v u d ä m n e och som övriga h u m a n i s t i s k a ä m n e n r o m a n s k a språk, n o r d i s k a spräk och h i s t o r i a även ämnet geologi med m i n e r a l o g i .
Medan Otto ä n n u läste pä kand.-examen, inträffade en stor händelse I Upsalaarkeologiens h i s t o r i a : den på d å v a r a n d e p r i n s Gustaf Adolfs i n i t i a t i v t i l l k o m n a och av d å v a r a n d e docenten Oscar Almgren hösten 1902 och våren 1903 ledda u t g r ä v n i n g e n av den stora Hågahögen; givetvis deltog Otto F r ö d i n i u n d e r s ö k n i n g e n .
Säkerligen h a r Oscar Almgrens personlighet, både l ä r a r e n och m ä n n i s k a n , bidragit till att Otto F r ö d i n valde arkeologien som levnadskall. I Almgren, som 1897 blivit den förste a k a d e m i s k e l ä r a r e n i j ä m f ö r a n d e fornforskning som en självständig disciplin, fann Otto en forskare, vars läggning i hög grad t i l l t a l a d e h o n o m , icke m i n s t den omutliga viljan att gå till grunden med varje uppgift; därtill kom cn varm b e u n d r a n för Oscar Almgrens nobla per- sonlighet. Den som skriver dessa r a d e r m i n n s frän Almgrens i n s t a l l a t i o n s - middag i j a n u a r i 1914 ett tal, vari Otto F r ö d i n hyllade den n y b l i v n e profes- sorn. Han e r i n r a d e därvid om Almgrens u t g r ä v n i n g 1900 av en b å t g r a v vid Ulltuna (publicerad u n d e r r u b r i k e n »En egendomlig båtgraf vid Ulltuna» i Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Månadsblad 1901, 1902), som främst innehöll m a s s o r av j ä r n f ö r e m ä l , dock inga m ä r k l i g a r e , bl. a. över 1000 k l i n k n a g l a r . Med otrolig n o g g r a n n h e t hade Almgren på grav- plancn lagt in alla n i t a r och a n d r a föremål, vilkas p l a t s kunde fixeras. Men pä b o t t n e n a n t r ä f f a d e Almgren ett litet föremål av — guld. F r ö d i n f a n n d e t t a v a r a k a r a k t e r i s t i s k t såväl för Almgrens personlighet — d ä r fanns guld på b o t t n e n — som för det vetenskapliga arbetet, d ä r m a n efter m ö d o r n a på djupet kunde finna r e s u l t a t av guld. I dessa ord skymtade m a n åtskilligt av Otto F r ö d i n s egen personlighet och lians syn på vetenskapen.
Efter fil. kand.-examen s t a n n a d e Otto F r ö d i n ett p a r är i Upsala, syssel- satt med l i c e n t i a t s t u d i e r i nordisk och j ä m f ö r a n d e f o r n k u n s k a p . Under d e n n a tid företog h a n emellertid åtskilliga f ä l t a r b e t e n . F r ä m s t rörde dessa Bohus- län, d ä r lian u n d e r Almgrens ledning och t i l l s a m m a n s med sin k a m r a t Gus- taf H a l l s t r ö m 1903 började en rad u n d e r s ö k n i n g a r , både i n v e n t e r i n g a r och u t g r ä v n i n g a r , vilka lian och H a l l s t r ö m fr. o. m. 1905 u n d e r flera å r f r a m å t självständigt fortsatte. Ett r e s u l t a t av u n d e r s ö k n i n g a r n a frän 1903 ocli 1904 ä r den ingående b e h a n d l i n g av T a n u m h ä r a d s f o r n l ä m n i n g a r , som Almgren och F r ö d i n 1912 publicerade i Bidrag till k ä n n e d o m om Göteborgs och Bo- h u s l ä n s f o r n m i n n e n och historia V I I I ; F r ö d i n b e h a n d l a d e h ä r utförligt sten- å l d e r n s fasta f o r n l ä m n i n g a r . En specialuppsats över en egenartad av F r ö d i n och H a l l s t r ö m 1905 u n d e r s ö k t b o p l a t s vid Änneröd 1 Skee socken straxt n o r r
•om Strömstad offentliggjorde Frödin i Ymer 1906 under rubriken »En svensk kjökkenmödding. Ett bidrag till de postglaciala nivåförändringarnas histo- ria»; det gällde bär cn boplats med skalavlagringar av annan karaktär än de typiska danska kökkenmöddingarnus och åtskilligt yngre än dessa, från gånggriftstid (skalavlagringar liknande dem vid Anneröd ba senare även framkommit på andra häll i Bohuslän).
Emellertid yppade sig snart för Frödin möjlighet till anställning som e. o.
amanuens vid Statens historiska museum, vartill han antogs i oktober 1905.
Här kom lian, sannolikt genom sitt arbete med det på lämningar från sten- och bronsåldern rika Bohuslän, att främst ägna sig ät dessa perioder. I maj
1909 avlade han för Almgren fil. lic.-exomcn i nordisk och jämförande forn- kunskap, varvid ban med hänsyn till sin specialisering på stenåldern medtog geologi med mineralogi som biämne i examen. Då fr. o. m. 1910 antalet tjäns- ter vid museet utökats och Oscar Almgren efter Knut Stjernas bortgång i november 1909 snart återvände till Upsala som docent och 1911 avgick frän sin befattning som antikvarie ( = nuvarande förste antikvarie) och förestån- dare för sten- och bronsåldersuvddningen vid Statens historiska museum,
•erhöll Frödin denna tjänst sistnämnda år, vid blott 30 års ålder.
Samma år, 1909, som Otto Frödin tog sin fil. lic.-examen, hade hans fält- undersökningar inlänkats på ett av våra på kulturminnesmärken förnämli- gaste områden, trakten kring Alvastra; hans undersökningar bär skulle se- nare komma att ge hela lians vetenskapliga verksamhet dess väsentligaste inriktning. Är 1908 hade i Dags mosse vid Alvastra åtskilliga stenåldersfynd anträffats, som klart angåvo förekomsten av en boplats. Undersökningarna anförtroddes ät Frödin, som följande år påbörjade utgrävningen, varvid den bekanta träskbyn från gånggriftstiden konstaterades, i sitt slag enastående i lida norra Europa — cn stockbädd på pålar ute i träsket, med spänger stå- ende i förbindelse med fasta marken; Frödin tolkade den som cn utpost av megalitkulturen bland cn för övrigt icke jordbrukande befolkning. Utgräva- ren gav i Fornvännen 1910 och i Meddelanden frän Östergötlands Fornmin- nesförening (på tyska även i Mannus) samma år cn detaljerad översikt över resultatet frän det första årets undersökningar. Grävningarna kommo att fortsätta under många är: 1909—1919, med kompletteringar 1928—1930.
Det fyndmaterial, som bragts 1 dagen i Dags mosse, är mycket rikt. Det sir också i många avseenden av utomordentlig vikt, icke minst för känne- domen om bondebefolkningens näringar och dagliga liv; de många härdarna skänka också en inblick i, bur befolkningen bodde i träskbyn. Men även i grävningstekniskt hänseende bar undersökningen av Alvastrapålbyggnaden blivit av stor betydelse. Frödin genomförde sina grävningar med yttersta noggrannhet, och då en stor del av vårt lands yngre arkeologer och andra kulturhistoriker kommit att deltaga i utgrävningen av Alvastraboplatsen, har Frödin mera än någon annan blivit en läromästare för ett yngre arkeolog- släkte i utgrävningsteknik.
Under de år, som utgrävningen av stenåldersboplatsen vid Alvastra på- gick, publicerade Frödin flera värdefulla skrifter rörande stenåldern. Utom
B I R G E R N E R M A N
redogörelsen för 1900 års grävning av denna och den ovannämnda avhand- lingen från 1012 om Tanums härads fasta fornlämningar från stenåldern kunna nämnas uppsatserna »Uber die sdiwedisch-dänischen Verbindungen in der Steinzeit» (i festskriften till Montelius' 70-ärsdag 1913 »Opuscula ardneo- logica . . .») och »Några lerkärl från Bornholms stenålder» (1 Fornvännen 1916, samtidigt festskrift till Sophus Miiller). Huvudsakligen med järnåldern sysslar däremot uppsatsen »Några östgötska fornfynd» (i Meddelanden från Östergötlands Fornminnesförening 1912), där framför allt den viktiga, tyvärr icke sakkunnigt undersökta vapengraven från romersk järnålder vid Lilla Harg i Vikingstads socken tilldrar sig intresset.
När man nu överblickar Otto Frödins produktion rörande stenåldern frän tiden 1906—1916, slås man av den höga kvalitet, som genomgående utmär- ker den. Han tar gärna sin utgångspunkt i egna fältundersökningar, och dessa vittna icke endast om en ytterst stor omsorgsfullhet, utan även om en mycket skarp iakttagelseförmåga och säkerhet i tolkningen. Men de stanna i regel icke vid det deskriptiva. I uppsatsen i Ymer från 1906 över boplatsen vid Änneröd ger han för första gängen ett försök att sammanställa strand- linjer och fornlämningar i Sverige, framförallt ifrån stenåldern, en under- sökning, gjord med förbluffande klar blick för möjligheter och vansklighetcr vid sådana sammanställningar. Avhandlingen om Tanums fasta fornläm- ningar ifrån stenåldern innehåller på åtskilliga punkter komparativa utred- ningar, t. ex. rörande keramiken, yxtyper, nivåförhållanden, i flera fall med vida utblickar utanför det nordiska området. 1 samma avhandling har han tagit upp det problem, som han mera ingående utfört i uppsatsen i fest- skriften till Montelius: importen från Danmark till Sverige under yngre stenåldern, som han visar ha kommit på två vägar, från de danska öarna till Skåne oeli från Jylland till Bohuslän, och i någon mån importen från Sverige till Danmark under samma tid. I uppsatsen i Fornvännen 1916 re- konstruerar han skickligt några egenartade lerkärl ifrån Bornholm och ett sedan gammalt känt sådant från Hvellinge i Skåne, det senare tillhörande båtyxkulturen, till vilken även fynduppgifterna snarast föra de bornholmska kärlen; Frödin urskiljer bär en sydöstskandinavisk kcramikgrupp inom.
nämnda kultur.
Behandlingen av de bornbolmska lerkärlen ingick som ett led i en under- sökning av vissa kulturformer inom nordisk stenålder och dessas härledning, med särskild betoning på keramiken, som Frödin planerade och för vilken lian företog flera utrikesresor. Tyvärr blev denna undersökning aldrig full- följd.
Otto Frödins publikationer rörande stenåldern kännetecknas av stort skarpsinne och en ovanlig precision; därmed sammanhänger, att framställ- ningen rent språkligt är synnerligen klar. Hans slutsatser präglas alltid av ett väl balanserat omdöme; han säger aldrig mera än vad materialet synes ge anledning till. Frödins behärskning av det nordiska stcnåldersmoterialet och därmed sammanhängande utomnordiskt är mycket stor. I sällsynt grad ba också Frödins publikationer rörande stenåldern visat sig bestående.
Otto Frödin var tydligen pä väg att bli den främste stenäldcrsforskaren i vårt land. Utan tvivel v a r det en b e t y d a n d e förlust forskningen r ö r a n d e d e n n a ålder gjorde, n ä r h a n för a n d r a uppgifter l ä m n a d e arbetet med v ä r forntids äldsta period.
Ar 1916 k o m m o nämligen a n d r a fasta f o r n l ä m n i n g a r i dagen vid Alvastra, vilka av F r ö d i n u n d e r s ö k t e s . En av dem, en b e g r a v n i n g s p l a t s , men u t a n a n d r a lösa fynd än några små b ä r n s t e n s f r a g m e n t , tolkades av Frödin i h a n s redogörelse för m e d d t i d s g r ä v n i n g a r n a i Alvastra i F o r n v ä n n e n 1918, 1919 liksom i Meddelanden från Östergötlands F o m m i n n e s - och Museiförening s a m m a år som en medeltida a v r ä t t n i n g s p l a t s , »Sverkcrsgårdens r ä t t a r p l a t s » , men föranledde en livlig polemik i F o r n v ä n n e n 1923, 1924 med T. J. Arne, som i den ville se cn gravplats frän stenåldern. I t o m t n i n g a r n a till cn d ä r - intill belägen byggnad, utgrävd 1916—1921, m e n a d e sig F r ö d i n till att börja med ba u p p t ä c k t r e s t e r n a av ett torn till Sverker den äldres fasta b u s , m e d a n de f o r t s a t t a u t g r ä v n i n g a r n a läto l ä m n i n g a r n a av en liten kyrklig byggnad f r a m t r ä d a , enligt Frödin kanske ett kapell till »Sverkersgärden»; byggnaden skulle ha anlagts u n d e r 1100-talet, men före grundläggningen av Alvastra kloster 1143. Är k a r a k t ä r e n av d e n n a byggnad osäker, nådde F r ö d i n d ä r e m o t otvivelaktigt full k l a r h e t om en a n n a n byggnad, som han u n d e r ären 1916—
1919 utgrävde, ett gravkapell. F r ö d i n framställde det a n t a g a n d e t , a t t detta kapell uppförts pä s a m m a plats, d ä r Sverker pä väg till j u l o t t a n 1156 m ö r - dades av sin »hästesven»; i kapellet funnos en hel och rester av t r e sten- kistor, som h y s t de dödas t r ä k i s t o r , och Frödin m e n a d e med r ä t t a , att Sver- ker den äldre och m e d l e m m a r av h a n s ätt h ä r blivit begravda (en b l y r u l l e med r u n i n s k r i f t o m t a l a d e en Benedikta, kanske Sverker d. y.:s gemål med detta n a m n ) ; senare u n d e r medeltiden ba benen överflyttats till kloster- k y r k a n .
Under g r ä v n i n g a r n a s lopp f r a m k o m m o åtskilliga a n d r a fasta f o r n l ä m - n i n g a r vid Alvastra. Sä k o n s t a t e r a d e s på platsen för »Sverkersgården», delvis u n d e r den o v a n n ä m n d a byggnaden, ett stort kristet gravfält från 1000-talet, av Frödin tolkat som Sverkersättens, och en bit d ä r i f r å n ett hedniskt, gående t i l l b a k a till 600-talet, k a n s k e även det t i l l h ö r a n d e s a m m a släkt. Och vidare kan n ä m n a s , att pä platsen för » S v c r k e r s k a p d l e t » fanns ett k u l t u r l a g e r , a n - tagligen från en by, som legat b ä r b å d e före, samtidigt med och efter kapel- lets u p p f ö r a n d e .
Medan redogörelserna för g r ä v n i n g a r n a 1916 och 1917 av m e d d t i d s l ä m - n i n g a r n a lågo u n d e r t r y c k n i n g i F o r n v ä n n e n 1918 och Meddelanden från Ös- tergötlands F o m m i n n e s - och Museiförening s a m m a år och för g r ä v n i n g a r n a 1918 en s a m m a n s t ä l l n i n g för s a m m a tidskrifter 1919 förberetts, beslöt F r ö - din a t t samtidigt s a m m a n s l å dessa p u b l i k a t i o n e r till ett a r b e t e ; på detta v a n n h a n d o k t o r s g r a d e n 1919, samtidigt som Montelius blev j u b e l d o k t o r . 1919 och 1920 års u n d e r s ö k n i n g a r ha offentliggjorts i F o r n v ä n n e n 1920 ocli n ä m n d a Meddelanden 1920, 1921.
Kanske i ä n n u högre grad än vid sina u n d e r s ö k n i n g a r av förhistoriska l ä m n i n g a r fick Otto F r ö d i n tillfälle a t t ifråga om de n ä m n d a u t g r ä v n i n g a r n a
B I R G E R N E R M A N
av medeltidsminncn vid Alvastra lägga i dagen sin rika observationsförmåga och sitt stora skarpsinne i tolkningen av det iakttagna; det torde för övrigt kunna ifrågasättas, om någon svensk utgrävare någonsin överträffat honom i dessa avseenden. Det är något av cn skicklig detektivs arbete i det sätt, varpå Frödin »avslöjar» monumenten. Frödins framställning är också i dessa skrifter som alltid förebildlig i sin klarhet, något som man kanske ännu mera sätter värde på i våra dagar än tidigare, nu då man så ofta i humanis- tiska arbeten möter suddighet i tankegång och skrivsätt.
De märkliga resultaten av grävningarna rörande medeltiden måste givet- vis ha lockat Frödin att ta itu med den verkligt stora uppgiften angående
medeltiden ifråga om Alvastra: undersökningen av ruinerna efter dess be- römda, år 1143 grundade cistercienskloster. Är 1921 tog Frödin itu med denna väldiga uppgift, och den kom sedan att sysselsätta honom ända till hans bortgång; han grävde där under alla åren 1921—1953 med undantag endast för 1925, 1926 och 1947: det var för övrigt ivern att ännu icke till- frisknad efter en sjukdom, vilken drabbade honom vid ett sommarbesök i Stockholm, återvända till sitt kära Alvastra, som blev orsaken till lians död.
När Frödin gick bort, hade själva klosterkomplexet i det väsentliga ut- grävts och till största delen konserverats. Även klosterdammen hade under- sökts och rekonstruerats. Däremot befinner sig arbetet med undersökningen av alla de anläggningar, som hört till det stora klostret och vilkas rester
under jorden man till stor d d anar, ännu i sin början.
Det är klart, att cn undersökning, som sträckt sig över så lång tid som Frödins av Alvastra kloster, måste vara utförd med yttersta noggrannhet.
Knappast någon klosterruin torde ha blivit så minutiöst utgrävd som Alvastra.
Det fyndmaterial, som under årens lopp upptagits ur klostcrjorden och som sedan några är tillbaka musealt bearbetas av dr Rune Norberg, är mycket stort; det torde överskrida 50.000 nummer. Man förstår, vilken betydelse detta en gäng skall få för kännedomen om medeltidens liv, när det blivit framlagt i vetenskaplig form. Grävningsprotokoll, ritningar och andra doku- ment från utgrävningarna vitsordas vara i förstklassigt skick.
Man får hoppas, att Frödins varma önskan kommer att respekteras, att utgrävningarna av det medeltida Alvastra skola fullföljas efter hans plan;
man hoppas också, att de komma att fortsättas med samma noggrannhet som under Frödins ledning.
I ännu högre grad än vid utgrävningen av stenåldersboplatsen ha vid undersökningarna av de medeltida lämningarna i Alvastra unga kulturhisto- riker deltagit och där fått sin egentliga grävningsutbildning. Icke endast för förhistoriker bar därför Frödin varit en utmärkt läromästare i grävnings- teknik.
Frödin företog resor till flera lunder för klosterstudier, särskilt till Frank- rike. Tyvärr hann han emellertid endast publicera föga av sina vetenskap- liga resultat angående Alvastra kloster. En redogörelse förde första fyra årens grävningar gavs i Meddelanden frän Östergötlands Fomminnes- och Musei-
förening 1923—24, vartill k o m m e r ett p a r p o p u l ä r a uppsatser, som nedan skola n ä m n a s .
Men F r ö d i n s A l v a s t r a g r ä v n i n g a r blevo icke de enda stora f ä l t u n d e r s ö k - n i n g a r han kom att syssla med. Det v a r n a t u r l i g t , att, n ä r de vid u t g r ä v - n i n g a r ä n n u ovana svenska klassiska arkeologerna ville h a b i s t å n d av en i u t g r ä v n i n g s t e k n i k förfaren »nordisk» arkeolog för de på d å v a r a n d e kron- prins Gustaf Adolfs i n i t i a t i v t i l l k o m n a u n d e r s ö k n i n g a r n a vid Asine, valet skulle falla på Otto F r ö d i n . T i l l s a m m a n s med Axel W. Persson ledde han u t g r ä v n i n g a r n a h ä r u n d e r å r e n 1922, 1924, 1926, 1930. I den stora 1938 u t k o m n a p u b l i k a t i o n e n »Asine. Results of the Swedish excavations 1922—
1930» h a r F r ö d i n u t o m inledningen författat det väsentliga r ö r a n d e själva u t g r ä v n i n g a r n a ; det behöver icke sägas, att h a n s redogörelser äro m ö n s t e r - gilla.
Ett a n n a t exempel på att Otto F r ö d i n s intressen k u n d e sträcka sig över skiftande o m r å d e n var, a t t h a n 1918 t i l l s a m m a n s med Erland Norden- skiöld utgav en a v h a n d l i n g »Pber Z w i r n e n und Spinnen bei den I n d i a n e r n S u d a m e r i k a s » .
Otto F r ö d i n bodde sedan m å n g a år pä Lidingö, och i dess Hembygdsför- ening tog h a n livlig del, u n d e r flera år som vice ordförande. 1 Lidingö Hembygdsförenings Årsbok publicerade lian uppsatser, oeh i den 1927 u t - givna skriften »Lidingön och dess n a t u r » gav lian en översikt över »Li- dingöns forntid».
F r ö d i n kom även att syssla med utgivning av a n d r a s a r b e t e n . Han om- besörjde publiceringen av Montelius' La Gréce p r é d a s s i q u e 1, 1 1 : 1 , 1924, 1928, och h a n offentliggjorde u n d e r en följd av år fr. o. m. 1920 i Medde- landen från Östergötlands F o m m i n n e s - och Museiförening agronomen C. F.
Nordcnskjölds »Östergötlands m i n n e s m ä r k e n » , upptecknade 1869—82.
Bland de u t m ä r k e l s e r , vilka F r ö d i n hedrades med som forskare, m ä n ä m n a s , a t t han 1928 blev k o r r e s p o n d e r a n d e ledamot av Deutscbes Archicologischcs I n s t i t u t och 1930 av Svenska sällskapet för antropologi och geografi erhöll dess Anders Retzius-medalj i silver.
Som m u s e i m a n präglades Otto F r ö d i n av s a m m a sinne för grundlighet och reda, som u t m ä r k t e h o n o m som fältarkeolog och forskare. Han besatt cn b e t y d a n d e a d m i n i s t r a t i v f ö r m å g a ; lians u t r e d n i n g a r voro alltid väl ge- n o m t ä n k t a , k l a r a och kloka. Under flera ä r (1926—1935), i n n a n befatt- ningen som m u s e i d i r e k t ö r t i l l s k a p a t s , fungerade h a n de facto som s å d a n . P å f a l l a n d e var h a n s skicklighet, n ä r det gällde u t f o r m a n d e av förslag till l a g b e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e fornfynd och f o r n l ä m n i n g a r .
Detta s a m m a n h ä n g d e med den goda stilistiska förmåga, som u t m ä r k t e Otto F r ö d i n . Hans skrifter äro icke blott, som n ä m n t s , synnerligen klart och logiskt u t f o r m a d e , u t a n k ä n n e t e c k n a s även av en på s a m m a gång lätt och förnäm f o r m g i v n i n g ; icke sällan höjer sig h a n s stil till verklig l i t t e r ä r nivå. Den som vill n j u t a av populärvetenskaplig f r a m s t ä l l n i n g av hög klass skall läsa h a n s u p p s a t s e r om Alvastra kloster i Svenska Turistföreningens Årsskrift 1942 och Linköpings stift i ord och bild, 1949; det är något av
B I R G E R N E R M A N
fransk klarhet och finhet över dem. Det v a r skada, a t t Otto Frödin ej publicerade mera än lian gjorde, men uppenbarligen ställde han synner- ligen stora krav både på i n n e h å l l och form i sina skrifter, i n n a n ban släppte dem ifrån sig.
Det v a r helt n a t u r l i g t , att Otto F r ö d i n s u p p t ä c k t e r vid Alvastra skulle i hög grad fascinera Verner von H e i d e n s t a m . F r ä n sitt Naddö kom denne redan i b ö r j a n av u t g r ä v n i n g a r n a på besök till Alvastra, och detta blev upphovet till en livslång v ä n s k a p mellan d e m ; Otto Frödin blev med tiden Verner von H c i d e n s t a m s n ä r m a s t e förtrogne. Ät F r ö d i n uppdrog skalden att vara ledamot av styrelsen för Stiftelsen Övralid, vilken efter h a n s död skulle b i l d a s . Sedan H c i d e n s t a m s bortgång 1940 liar Frödin inom d e n n a stiftelse nedlagt ett betydelsefullt a r b e t e .
Heidenstam skickade e m e l l a n å t versifierade h ä l s n i n g a r till sin vän Otto F r ö d i n . En av dessa, skriven pä Naddö j u l a f t o n e n 1917, några dagar efter det Oscar Montelius tagit sitt i n t r ä d e i Svenska Akademien, b a r intendenten G u n n a r Frödin haft vänligheten ställa till förfogande för denna a r t i k e l . Hälsningen, som aldrig varit publicerad, l y d d e :
Nyss sattes på gyllne stol M o n t d i n ullt framför aderton l j u s .
Nu spisa götarna rökta svin och taga sitt j u l e r u s .
Nu ligger det snö på Sverkers r u i n , men en gång börja h u m l o r och bin.
Välkommen dä till V ä t t e r n s b r u s , du s o m m a r e n s son, till ditt låga b u s ! Och gräf och sök oeh lys och skin och glänta med spaden på sagans s k r i n ! Du son af Frö, hell dig. F r ö d i n !
Även med Ellen Key, Oltos g r a n n e vid Alvastra, vilken helt n a t u r l i g t i hög grad intresserade sig för lians u n d e r s ö k n i n g a r där, knöt han en varm v ä n s k a p .
F r ö d i n s g r ä v n i n g a r gjorde för övrigt Alvastra n ä s t a n till en vallfartsort, dit k u l t u r p e r s o n l i g h e t e r från inland och u t l a n d i stor mängd k o m m o på besök.
Det v a r säkerligen icke endast den gedigenhet och r ä t t r å d i g h e t , som präglade Otto F r ö d i n , vilka skänkte h o n o m Hcidenstams stora förtroende.
Otto F r ö d i n var en r i k a r e anlagd personlighet än vad han i a l l m ä n h e t lät sina m e d m ä n n i s k o r f ö r n i m m a . De flesta kunde h a n förefalla otillgänglig och skarp, och drag av t i l l k n ä p p t b c t och ironi funnos bos honom, en ironi, som han även kunde låta gå ut över sig själv. Han väckte också respekt därför, a t t lian alltid u t a n r ä d d h å g a , ej sällan med betydande skärpa, u t - talade sin mening. Men blev man förtrogen med Otto F r ö d i n , t r ä d d e a n d r a sidor f r a m . Man fann en man med vida i n t r e s s e n ; icke m i n s t frapperades m a n av h a n s l i t t e r ä r a bildning. Den som skriver dessa r a d e r b a r m i n n e n
50
O T T O F R Ö D I N , I N M E M O R I A M
a v m ä n g a u r olika s y n p u n k t e r givande s a m t a l på t u m a n h a n d med Otto F r ö d i n . Av u t o m o r d e n t l i g t intresse var vad Frödin då k u n d e b e r ä t t a om sin s a m v a r o med Verner von H e i d e n s t a m , för vilken h a n b l . a. b r u k a d e redogöra för nya resultat om vår forntida och medeltida h i s t o r i a . Man vet, a t t Otto F r ö d i n e f t e r l ä m n a t a n t e c k n i n g a r frän sin m å n g å r i g a v ä n - skap med skalden. Man lärde också vid n ä r m a r e b e k a n t s k a p med Otto F r ö - din bl. a. k ä n n a ett drag, som u t m ä r k t e h o n o m : trofasthet i v ä n s k a p .
Otto Frödin sökte icke mycket offentligheten. T v i v d s u t a n trivdes han b ä s t i sitt vackra hem pä Lidingö och i sin s o m m a r s t u g a i Alvastra. Hans ä k t e n s k a p v a r ocksä sällsynt lyckligt, och otvivelaktigt blev lians ovanligt fina och älskvärda m a k a s bortgång 1942 ett slag för honom, från vilket lian k n a p p a s t h ä m t a d e sig.
Det blev icke Otto F r ö d i n f ö r u n n a t att få skåda framläggandet i tryck av sina stora A l v a s t r a u n d e r s ö k n i n g a r från stenålder och medeltid. Under senare år k u n d e m a n få höra h o n o m y t t r a , a t t h a n vore u t g r ä v a r e n ; sedan kunde a n d r a få taga vid. Det väldigaste av sina utgrävningsföretag, av Alvastra kloster, h a n n h a n väl icke a v s l u t a . Men vad han med sina Alvastragräv- n i n g a r m e d h a n n är stort nog, oeh det u t o m o r d e n t l i g a sätt, på vilket ban utförde dem, borgar för, att, n ä r dessa g r ä v n i n g a r en gäng publicerats, skall Otto Frödin otvivelaktigt framstå som en forskare av betydande m å t t .
Birger X e r m u n .
S U M M A R Y
Otto F r ö d i n w a s horn in Uppsala on 26th F c b r u a r v , 1881. After m u t r i c u l a t - ing in 1899, be passed his Fil. Kand. e x a m i n a t i o n in 1903 w i t h S c a n d i n a v i a n and c o m p a r a t i v c archaeology as bis principal subject, bis Fil. Lic. in 1909, and obfaincd bis doctor's degrec in 1919. He became Assistant Keeper at t h e Museum of National Antiquities in 1905 and Keeper of tbc Stone and Bronze Age Department in 1911.
During the earlier part of his career Frödin devoted bimself p r i m a r i l y to studies concerning t b c Stone Age. His investigations and publication of the r e m a r k a b l e pile dwelling in Dags bog near Alvastra were of p a r a m o u n t im- portance. During the l a t t e r part be t u r n e d bis a t t e n t i o n to tbc Middle Ages of Sweden, taking as bis s t a r t i n g point t b c m a n y ancient m o n u m e n t s from t b a t period in the neighbourhood of Alvastra, espccially the notable Cister- cian m o n a s t e r y . F r ö d i n w a s in charge of t h e excavations there u n t i l his d e a t h . He did not publish a complete account of the results of these excava- t i o n s .
In his diggings Frödin procecded w i t h t lic utmost care and in i n t c r p r e t i n g Ibe finds displayed great ingenuity and resource. The present generation of active archaeologists b a s to a large extent learnt the technique of digging u n d e r the expert guidance of F r ö d i n at Dags bog and Alvastra.
F r ö d i n ' s w r i t i n g s a r e characterized by perspicacity, exactitude and m o d e r a t i o n and bis style by clarity and d e g a n c e . As a m u s e u m official he w a s t h o r o u g b , metbodical and possessed of considerablc a d m i n i s t r a t i v e a b i l i t y .
