I gränslandet mellan lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

(1)

Antonia Rudner

I gränslandet mellan lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga

- Flickor med psykisk ohälsa -

In the borderland between the Involuntary Psychiatric Care Act and the Care of young Persons Act

-

Girls with psychological disorders -

Rättsvetenskap D-uppsats

Termin: VT 2017

Handledare: Per-Ola Wiklander

(2)

I

Sammanfattning

För snart 20 år sedan uppmärksammades en gränslandsproblematik mellan LPT och LVU beträffande unga med psykisk ohälsa då de trots vårdbehov inte lyckades uppfylla förutsättningarna för vård. Ett par år senare konstaterades att ingen av lagarna skulle utvidgas och Regeringen uttalade att unga med psykisk ohälsa skulle ges vård genom psykiatrin. För två år sedan kom en ny utredning där gränslandsproblematiken ännu en gång tas upp. Således är problemet ännu inte vara avhjälpt och jag har valt att belysa problematiken kring flickor med psykisk ohälsa som tycks vara särskilt utsatta.

För att få vård med stöd av LPT krävs att, i det här fallet, den unge har en allvarlig psykisk störning och ett oundgängligt vårdbehov som enbart kan tillgodoses genom psykiatrisk vård.

Vidare krävs att vården inte kan ges med samtycke. För vård med stöd av LVU förutsätts att det föreligger en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling ska skadas, att vården inte kan ges genom frivilliga insatser samt att den unge uppfyller något av rekvisitet i 2 eller 3

§§. Inom ramen för uppsatsämnet är 3 § LVU och mer specifikt rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” särskilt relevant och det är även detta rekvisit som enligt min mening utgör kärnan till förevarande problematik. Flickor med psykisk ohälsa har inte sällan ett stort vårdbehov som inte alltid kan tillgodoses med samtycke eller frivilliga insatser. All psykisk ohälsa innebär heller inte att det föreligger en allvarlig psykisk störning. Då LVU är en skyddslag som ska verka för den unges goda hälsa och utveckling kan således tyckas att dessa flickor bör fångas upp här. Jag visar dock i min framställning att så inte alltid är fallet.

Ett första problem är att domstolarna inte verkar eniga om hur rekvisitet ska tolkas och det råder även osäkerheter i fråga att avgöra orsakssamband mellan beteende och störning. Av motiven till lagen framgår endast att ett beteende inte kan anses vara socialt nedbrytande enbart på grund av en psykisk störning. Jag ifrågasätter därför om det ens varit lagstiftarens avsikt att domstolarna lämnas uppgiften att bedöma orsakssambandet i varje enskilt fall.

Gränslandsproblematiken vad gäller flickor med psykisk ohälsa blir än mer tydlig vid en närmare granskning av vilka beteenden som ansetts vara socialt nedbrytande. Utifrån ett genusperspektiv tydliggörs och synliggörs att omnämnda beteenden i lagmotiven kan delas in i typiskt manliga och typiskt kvinnliga. Här ifrågasätter jag starkt varför lagstiftaren valt att tydliggöra att just prostitution kan vara socialt nedbrytande både för flickor och pojkar.

Vidare konstaterar jag att ett av de vanligaste uttrycksmedlen för pojkar omfattas av rekvisitet men att flickors vanliga uttrycksmedel vid psykisk ohälsa alltjämt lämnas utanför. Vilka beteenden som omfattas och i domstol kan komma att godtas som socialt nedbrytande tycks grundas på stereotypa föreställningar och bakomliggande värderingar om vad som är kvinnligt och manligt. Det är enligt min mening anmärkningsvärt att flickor tycks falla utanför tillämpningen även då den psykiska grundproblematiken är likartad med pojkars. Lagen är generellt formulerad men lagmotiv och praxis har format bestämmelsens innebörd så att regleringen inte kan anses könsneutral. Den bristande könsneutraliteten medför att reglering och tillämpning inte heller kan anses vara rättssäkert. Viktiga hörnpelare såsom förutsebarhet, barnets bästa, lika vård på lika villkor oavsett kön med mera kan enligt min mening inte anses tillräckligt tillgodosett.

(3)

II

Förkortningslista

ADHD Attention deficit hyperactivity disorder Barnkonventionen FN:s konvention om barnets rättigheter

Damp Deficits in Attention, Motor control and Perception

Dir. Direktiv

EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

FN Förenta nationerna

FT Förvaltningsrättslig Tidskrift

HFD Högsta förvaltningsdomstolen

HSL Hälso- och sjukvårdslag (2017:30)

JO Justitieombudsmannen

JT Juridisk Tidskrift

LPT Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

LSPV Lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (1966:293) LVU Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Prop. Proposition

RegR Regeringsrätten

RF Regeringsformen (1974:152)

RÅ Regeringsrättens årsbok

SoL Socialtjänstlagen (2001:453) SOU Statens offentliga utredningar SOSFS Socialstyrelsens författningssamling

SvJT Svensk Juristtidning

(4)

III

Innehållsförteckning

Sammanfattning I

Förkortningslista II

1. Inledning 1

1.1 Introduktion och problembeskrivning 1

1.2 Syfte och frågeställningar 2

1.3 Metodologiska och teoretiska överväganden 2

1.3.1 Inledning 2

1.3.2 Rättsdogmatisk metod 3

1.3.3 Genusrättsvetenskap som teori och metod 4

1.4 Avgränsningar 4

1.5 Material och forskningsläge 5

1.6 Disposition 5

2. Övergripande utgångspunkter 7

2.1. Inledning 7

2.2 Principen om barnets bästa 7

2.3 Grundläggande fri- och rättigheter 9

2.4 Rättssäkerhetsbegreppet 10

2.5 Kön och genus samt dess betydelse i en rättslig kontext 11

2.6 Sammanfattande kommentar 13

3. Vård med stöd av LPT 14

3.1 Inledning 14

3.2 Allmänt om vård enligt LPT 14

3.3 Förutsättningar för vård med stöd av LPT 16

3.4 Kort om psykiatrisk tvångsvård ur ett genusperspektiv 19

4. Vård med stöd av LVU 21

4.1 Inledning 21

4.2 Allmänt om vård enligt LVU 21

4.3 Förutsättningar för vård med stöd av LVU 22

4.4 Vård med stöd av 3 § LVU 23

4.4.1 Allmänt i lag och förarbeten 23

4.4.2 Rättsfall som behandlar ”något annat socialt nedbrytande beteende” 25

4.5 Ett genusperspektiv i doktrin och kort om SOU 2015:71 28

5. Analys av tvångsvårdens gränslandsproblematik 30

5.1 Inledning 30

(5)

IV 5.2 Svårigheter att avgöra orsakssamband mellan beteende och störning vid beslut om

tvångsvård 30

5.3 Flickors särskilt utsatta ställning vid beslut om tvångsvård 32 5.3.1 Rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” 32

5.3.2 En könsneutral reglering och tillämpning? 34

5.4 Rättssäkerheten vid tvångsvård beträffande flickor med psykisk ohälsa 34

6. Slutsatser 37

6.1 Inledande kommentar 37

6.2 Hur ser tillämpningen vid tvångsvård ut i fråga om flickor med psykisk ohälsa? 37 6.3 Hur könsneutral och rättssäker kan regleringen och tillämpningen anses vara? 38

7. Avslutande reflektioner 39

Källförteckning 40

(6)

1

1. Inledning

1.1 Introduktion och problembeskrivning

För snart 20 år sedan uppmärksammade barnpsykiatrikommittén i sin utredning¹ en gränslandsproblematik mellan LPT och LVU. Problematiken ansågs främst gälla ungdomar som på grund av psykisk ohälsa² var i behov av tvångsvård men där regleringen var otillräcklig. För vård med stöd av lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) krävdes, och krävs fortfarande, att det föreligger en allvarlig psykisk störning. I vissa fall omhändertogs ungdomar med psykisk ohälsa med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) då förutsättningarna för vård med stöd av LPT inte kunde uppfyllas. Det var dock inte alla ungdomar som kunde fångas upp av LVU då de inte heller där uppfyllde förutsättningarna för vård. Kommittén konstaterade att det råder stor rättsosäkerhet för dessa ungdomar, som varken uppfyller kraven i LVU eller LPT trots att de är i stort behov av vård. Kommittén framhöll att en specifik grupp ungdomar i behov av vård i större utsträckning tycktes falla utanför tillämpningen, nämligen flickor som till följd av psykisk ohälsa var självdestruktiva, exempelvis genom ätstörningar eller självmordsförsök.³ Gränslandsproblematiken behandlades även i utredningen Omhändertagen – samhällets ansvar för utsatta barn och unga⁴, två år efter barnpsykiatrikommitténs uttalanden.

Utredningen ansåg att LVU inte bör utvidgas så att även unga med psykisk ohälsa omfattas, dessa ungdomar skulle istället få hjälp genom psykiatrin.⁵ Regeringen delade utredningens uppfattning om att LVU inte bör utvidgas och anförde i sitt motiv att unga med psykisk ohälsa istället ska få sina vårdbehov tillgodosedda genom psykiatrin och att samarbetet mellan socialtjänsten och psykiatrin därmed bör stärkas.⁶

Trots att det är nästan 20 år sedan kommittén efterfrågade att gränslandet mellan LVU och LPT skulle ses över är frågan även idag högst aktuell då rättsläget är förhållandevis oförändrat. I den senaste utredningen från 2015, Barns och ungas rätt vid tvångsvård – Förslag till ny LVU⁷, diskuteras problematiken än en gång. En av utredningen föreslagen lagändring är att rekvisitet i 3 § LVU, ”något annat socialt nedbrytande beteende”, ska ändras till ”något annat i sig självt socialt nedbrytande beteende”. Bakgrunden är en förhoppning om att fler ungdomar ska fångas upp av tvångsvården när det föreligger ett behov av vård.⁸ Socialtjänsten har trots allt ett ytterst ansvar för att ungdomar får den hjälp de är i behov av och LVU är en skyddslagstiftning som ska verka för en trygg uppväxt och motverka en ogynnsam utveckling.⁹

1 SOU 1998:31.

2 I den fortsatta framställningen används psykisk ohälsa som ett övergripande samlingsbegrepp för all psykisk ohälsa som inte utgör ”en allvarlig psykisk störning” i enlighet med LPT. Depression och neuropsykiatrisk funktionsnedsättning är exempel på vad som i uppsatsen kan utgöra psykisk ohälsa, oavsett om det är diagnostiserat eller ej.

3 SOU 1998:31 s. 212 och 216.

4 SOU 2000:77.

5 SOU 2000:77 s. 171 ff.

6 Prop. 2002/03:53 s. 87.

7 SOU 2015:71.

8 SOU 2015:71 s. 44.

9 Prop. 1989/90:28 s. 63 och 67.

(7)

2 Mot bakgrund av vad som redan anförts kan konstateras att gränslandsproblematiken knappast kan anses avhjälpt. Frågan är om flickor har en speciellt utsatt situation i detta avseende. Att flickor som till följd av psykisk ohälsa är självdestruktiva hamnar i gränslandet mellan LVU och LPT tycks enligt vissa bero på hur framförallt lagen, men även förarbeten och praxis är formulerade.¹⁰ Lagstiftningen ska vara könsneutral, vilket framgår av 1 kap. 2 § regeringsformen (1974:152) (RF), men är den verkligen det. Är det möjligt att flickor och pojkar som i grunden har likvärdig psykisk ohälsa behandlas olika vid rättstillämpningen på grund av hur regleringen är formulerad. Jag avser att belysa frågan huruvida rättssystemet möjliggör att barn och unga får likvärdig hjälp och stöd oberoende av om de är flickor eller pojkar. Eller om det kan vara så att möjligheten till behövlig tvångsvård avgörs utifrån om den unges psykiska ohälsa tar sitt uttryck i vad som anses vara typiskt kvinnligt eller typiskt manligt beteende.

1.2 Syfte och frågeställningar

Uppsatsens syfte är att diskutera gränslandsproblematiken som kan uppstå mellan LVU och LPT avseende flickor med psykisk ohälsa. Som ett led i detta undersöks relevant lagstiftning med tillhörande motiv och praxis för att få en förståelse för hur en gränslandsproblematik kan uppstå vid rättstillämpningen. Syftet är vidare att diskutera hur könsneutralt rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” är samt hur rättssäker rättstillämpningen på aktuella området är. För att uppsatsens syfte ska uppnås besvaras följande frågeställningar:

 Vilka är förutsättningarna för vård enligt LPT respektive LVU och hur ser tillämpningen ut i fråga om flickor med psykisk ohälsa?

 Hur könsneutral och rättssäker kan regleringen och tillämpningen anses vara?

1.3 Metodologiska och teoretiska överväganden

1.3.1 Inledning

För att uppnå angivet syfte används huvudsakligen den rättsdogmatiska metoden, framför allt vad gäller uppsatsens deskriptiva delar men även i analysen. Något som är centralt för den rättsdogmatiska metoden är rättskälleläran. Denna framställning bygger på Peczeniks rättskällelära vilken anger vilka källor som i en juridisk argumentation ska, bör och får beaktas som auktoritetsskäl. Lagar och andra föreskrifter ska beaktas och prejudikat, förarbeten och internationella konventioner bör beaktas. Myndighetsföreskrifter, doktrin och underinstansavgöranden etc. får beaktas.¹¹

Med bakgrund av uppsatsens syfte och frågeställningar är min ambition att framställningen även ska influeras av genusteori, huvudsakligen analysen som innehåller ett genusperspektiv på rättstillämpningen. Att applicera ett genusperspektiv är intressant då bland annat kön och olika sociala problem kan synliggöras genom en undersökning av lagtext, lagmotiv och praxis. Jag har valt att inte genomföra en empirisk undersökning av praxis utan använder

10 Se bl.a. Schlytter, Kön och juridik i socialt arbete.

11 Peczenik, Om den förvaltningsrättsliga forskningen och rättsdogmatiken, FT 1990, s. 47 f.

(8)

3 istället genusteorin som ett verktyg för att i analysen belysa språkets betydelse i reglering och tillämpning.¹²

Det kan tyckas att framställningen även influeras av den rättssociologiska metoden som kort sagt går ut på att undersöka hur rätten tillämpas i verkligheten.¹³ Avsikten med uppsatsen är givetvis att till viss del undersöka hur rätten faktiskt tillämpas, det centrala är dock att med utgångspunkt i regleringens språk och ordval undersöka och diskutera rättstillämpningen, varför den rättssociologiska metoden lämnas utanför framställningen. Visst rättssociologiskt material förekommer dock i framställningen.¹⁴

Nedan ges en redogörelse för den rättsdogmatiska metoden samt genusrättsvetenskapen som teori och metod i separata avsnitt.

1.3.2 Rättsdogmatisk metod

En förutsättning för att uppsatsens syfte ska uppnås är först och främst att gällande rätt avseende beslut om tvångsvård fastställs. För att åstadkomma detta utgår jag från den rättsdogmatiska metoden och Peczeniks rättskällelära.¹⁵ Den rättsdogmatiska metoden syftar till att lösa rättsliga problem genom att rättsregler tillämpas på problemen, med andra ord tolkas och systematiseras gällande rätt. Kleineman har uttryckt det som att metoden avser rekonstruera en rättsregel där utgångspunkten är de allmänt accepterade rättskällorna.¹⁶ Lehrberg har i sin tur beskrivit att metoden inte enbart utgår från de rättsregler som finns utan även vilka rättsregler som bör finnas.¹⁷ Sandgren medger att det förekommer skilda åsikter om hur rättsdogmatiken bör karaktäriseras.¹⁸

Enligt Peczenik inkluderar rättsdogmatiken även värderande ståndpunkter.

Rättsdogmatiken redogör för det s.k. yttre systemet inom rätten där gällande rätt beskrivs beroende på område och struktur. Rättsdogmatikern framställer sedan normativa ställningstaganden för att kritisera och rättfärdiga den gällande rätten.¹⁹ Även Sandgren är av uppfattningen att exempelvis värderingar och ändamålssynpunkter kan komplettera en rättskälleanalys och att en relativt fri argumentation således godtas.²⁰ Vidare menar Sandgren att ett särskiljande mellan de lege lata och de lege ferenda ofta eftersträvas men att det på grund av rättskällors rymd i vissa fall kan vara svårt, vilket i sin tur leder till åsikter och synpunkter.²¹ I uppsatsen används den rättsdogmatiska metoden för att beskriva och tolka reglering och tillämpning avseende tvångsvård enligt LPT och LVU. Den rättsdogmatiska metoden är dock inte tillräcklig för att besvara uppsatsens alla frågeställningar, då syftet inte

12 Se avs. 1.4.

13 Hydén, Rättssociologi: om att undersöka relationen mellan rätt och samhälle, i Korling & Zamboni (red.), Juridisk metodlära, s. 207 f.

14 Se avs. 1.6.

15 Notera dock att genusrättsvetenskapen tillåter att källor som värderas lågt enligt rättskälleläran tillmäts större betydelse. Då även genusrättsvetenskapen influerar framställningen förekommer således vissa avsteg från Peczeniks rättskällelära, se avs. 1.3.3.

16 Kleineman, Rättsdogmatisk metod, i Korling & Zamboni (red.), Juridisk metodlära, s. 21.

17 Lehrberg, Praktisk juridisk metod, s. 203 f.

18 Sandgren, Debatt - Är rättsdogmatiken dogmatisk?, Tidsskrift for Rettsvittenskap 2005, s. 649.

19 Peczenik, Juridikens allmänna läror, SvJT 2005, s. 249 f.

20 Sandgren, Debatt - Är rättsdogmatiken dogmatisk?, Tidsskrift for Rettsvittenskap 2005, s. 652.

21 Sandgren, Vad är rättsvetenskap?, s. 184.

(9)

4 främst är att fastställa gällande rätt utan snarare att urskilja ”bakomliggande värden” som kan påverka rättsläget.

1.3.3 Genusrättsvetenskap som teori och metod

Som ett komplement till den rättsdogmatiska metoden har jag med beaktande av syfte och frågeställningars karaktär valt genusteori, eller genusrättsvetenskap som teori och metod.

Genusrättsvetenskapen har en bredare syn på vad som kan utgöra möjliga kunskapskällor. En sådan polycentrisk syn på rätten möjliggör exempelvis att internationella konventioner tillmäts större betydelse än vid en rättsdogmatisk argumentation utifrån den traditionella rättskälleläran. Genusforskare har tidigare använt konventionstexter om kvinnor och barns rättigheter för att ”problematisera den könsneutrala rätten, för att synliggöra diskriminerande praxis eller för att överpröva om svensk rätt uppfyller grundläggande värden om människors lika rättigheter”. Vidare används de nationella rättskällorna på ett friare sätt i genusrättsvetenskapen, där olika typer av kunskap ges genom källorna.²²

För att uppbringa klarhet i att kön och innebörden av att bli tilldelad ett visst kön medför en viss social konstruktion brukar det talas om genus.²³ Genusforskningen bygger på att dikotomier eller motsatspar ska synliggöras och problematiseras.²⁴ Föreställningen om att män och kvinnor ska delas in i motsatspar har bidragit till att könen tillskrivits olika egenskaper, där det manliga utgör normen även inom rätten.²⁵ Genusrättsvetenskap innebär i sin tur att sambandet mellan kön och rätt analyseras.²⁶ Genusbegreppet möjliggör ett frigörande och problematiserande av tidigare föreställningar om kön och att skönja hur en genusordning produceras och reproduceras genom rätten. Begreppet möjliggör även dels att maktrelationer synliggörs och dels att rätten förstås som en funktion av och skapas av en social konstruktion.²⁷ Rätten ses som en produkt skapad av samhälle och historia som ger uttryck för maktrelationer där motsägelser, kolliderande värderingar och intressen förekommer, snarare än att den är koherent och motsägelsefri.²⁸ Genom en granskning av lagmotiv och praxis gällande vad som avses med rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” med utgångspunkt i språket och ordval hoppas jag kunna finna ett mer rättvisande svar på uppsatsens frågeställningar än vad som varit möjligt med endast den rättsdogmatiska metoden. Ambitionen är att se hur kön, genus, bakomliggande värderingar och normer påverkar rätten.²⁹

1.4 Avgränsningar

Uppsatsen är avgränsad till att endast behandla förutsättningarna för när beslut om tvångsvård tas. Vad som händer efter att tvångsvård beslutats lämnas således utanför framställningen.

Uppsatsen syftar till att undersöka och analysera könsskillnader, där fokus ligger på gränslandsproblematiken som kan uppstå mellan LPT och LVU vad gäller flickor med

22 Gunnarsson, Svensson, Genusrättsvetenskap, s. 160 f.

23 Svensson, Genusrättsvetenskap och juridiska metoder, i Korling & Zamboni (red.), Juridisk metodlära, s. 274.

24 Gunnarsson, Svensson, Genusrättsvetenskap, s. 205.

27 Svensson, Genusrättsvetenskap och juridiska metoder, i Korling & Zamboni (red.), Juridisk metodlära, s. 274, se även Gunnarsson, Svensson Genusrättsvetenskap, s. 174.

29 Framställningen av kön, genus och genusrättsvetenskap fortsätter i avs. 2.5.

(10)

5 psykisk ohälsa. Det hade varit intressant att även undersöka huruvida det föreligger könsskillnader vid tillämpning av lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Av avgränsningsskäl behandlas lagen dock inte vidare i denna uppsats.

Det hade vidare varit intressant att studera könsskillnader inom själva tvångsvården.

Exempelvis förekommer skillnader i hur patienter behandlas inom den psykiatriska tvångsvården beroende på om patienten är flicka eller pojke, kvinna eller man. Denna fråga förtjänar dock en egen framställning och nämns endast flyktigt i denna uppsats i syfte att visa på könsskillnaderna i tillämpningen av LPT.

LVU är en lagstiftning explicit för barn och unga, detsamma gäller dock inte LPT som är tillämpningsbar vid all psykiatrisk vård, oavsett personens ålder. Med beaktande av uppsatsens ämne gäller dock att även vad som anförs angående LPT:s reglering anförs med syfte att undersöka och analysera rättsläget avseende barn och unga.³⁰ Vuxna lämnas helt utanför framställningen, även om det ibland förekommer uttryck som ”manligt” och

”kvinnligt” etc.

Avslutningsvis kan tilläggas att det utifrån uppsatsens befintliga ämnesinriktning och syfte hade varit intressant att genomföra en empirisk undersökning med ett genusperspektiv på praxis. Enligt min mening kräver dock en sådan undersökning inte bara kvalitet utan även kvantitet, vilket förutsätter både mer tid och utrymme än vad som varit möjligt inom ramen för den här uppsatsen, varför en sådan undersökning lämnas till framtiden.

1.5 Material och forskningsläge

Materialet som använts i uppsatsen är främst lagstiftning i form av LPT och LVU med tillhörande förarbeten i form av propositioner och utredningar. I syfte att fastställa vad i synnerhet rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” innebär används även praxis.

För att definiera principen om barnets bästa har främst barnkonventionen, förarbeten och för området relevant doktrin använts. Vidare utgör begreppet ”rättssäkerhet” ett slags analysverktyg, även här har relevant doktrin använts för att formulera vad jag avser med begreppet. Avgörande för att uppsatsens frågeställningar ska kunna besvaras har även varit förståelsen om genusrättsvetenskapen. Här har Eva-Maria Svenssons uttalanden i olika doktrin utgjort större delen av underlaget.

Beträffande forskningsläge finns det inte så mycket att tillgå som behandlar uppsatsens specifika ämnesområde. Den mest framträdande undersökningen är Astrid Schlytters Kön och juridik i socialt arbete: Tillämpningen av 3 § LVU på länsrättsnivå från 1999.

Undersökningen har förvisso några år på nacken men då rättsläget är förhållandevis oförändrat sedan författandet har undersökningen fortfarande relevans. Schlytter har ur ett könsperspektiv granskat nästan 300 länsrättsdomar för att besvara frågan huruvida 3 § LVU bättre tillgodoser pojkars problematik och asocialitet än flickors.

1.6 Disposition

Uppsatsen är uppdelad i sju kapitel, bortsett från avslutande reflektioner innehåller samtliga kapitel någon form av genusteori eller genusperspektiv kopplat till kapitlets innehåll.

Nästkommande kapitel innehåller en redogörelse av övergripande utgångspunkter såsom

30 I uppsatsen definieras barn och unga i enlighet med art. 1 barnkonventionen, dvs att personen är under 18 år.

Detsamma gäller när det i framställningen talas om flicka respektive pojke och ungdom.

(11)

6 principen om barnets bästa, grundläggande fri – och rättigheter, rättssäkerhet och en redogörelse av genusrättsvetenskapen som forskning. I uppsatsens tredje kapitel ges en redogörelse av förutsättningarna för tvångsvård med stöd av LPT och fjärde kapitlet redogör för förutsättningarna för tvångsvård enligt LVU. Då förutsättningarna för vård enligt LVU påverkas av innebörden av det för uppsatsen relevanta rekvisitet ”något annat socialt nedbrytande beteende” innehåller kapitel fyra även viktiga uttalanden ur lagmotiven och praxis som lett till hur rekvisitets innebörd ändrats och utvidgats. Kapitel fem utgör uppsatsens analys och i kapitel sex redogörs för de slutsatser som jag dragit utifrån vad som anförts i uppsatsen. Avslutningsvis ges i kapitel sju några avslutande reflektioner.

(12)

7

2. Övergripande utgångspunkter

2.1. Inledning

Att växa upp under trygga förhållanden med en gynnsam utveckling utifrån individuella förutsättningar är något alla barn och unga ska tillförsäkras. Ansvaret är i första hand vårdnadshavarens, i vissa fall krävs dock att samhället tar över ansvaret för att behövliga insatser ska kunna möjliggöras. Samhället har det yttersta ansvaret för barn och barn ska liksom vuxna tillförsäkras de grundläggande fri- och rättigheterna. Internationella konventioner utgör en form av miniminivå vilken nationell lagstiftning måste uppfylla.³¹ I detta kapitel redogörs för några grundläggande utgångspunkter som är relevanta för förståelsen av den fortsatta framställningen. Principen om barnets bästa, grundläggande fri- och rättigheter, vilka gäller såväl barn och vuxna, rättssäkerhet och genus är det huvudsakliga innehållet. Avslutningsvis ges en sammanfattande kommentar och i nästkommande kapitel och kapitlet därefter redogörs för förutsättningarna för beslut om vård enligt LPT respektive LVU.

2.2 Principen om barnets bästa

Som inledningsvis nämndes besitter samhället ett yttersta ansvar för att barn och unga inte ska fara illa, utan istället tillförsäkras en trygg uppväxt och gynnande utveckling. Inte enbart nationell rätt ska, som bekant, beaktas vid myndighetsutövning och rättstillämpning, även internationella konventioner har en betydande roll vid den svenska rättstillämpningen. Det finns ett antal konventioner som omfattar barn och deras rättigheter, jag har här valt att fokusera framställningen till FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) då konventionen är riktad explicit till barn. En annan viktig konvention är Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Med undantag från ett antal hänvisningar i fotnoter³² lämnas dock EKMR utanför den fortsatta framställningen.

År 1989 antogs barnkonventionen av FN:s generalförsamling och 1990 ratificerades den i Sverige.³³ Trots diskussioner under lång tid har den ännu inte inkorporerats i svensk rätt.

Förslag om att barnkonventionen ska bli svensk lag lades dock fram under våren 2016³⁴ och förslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 2018.³⁵ Sverige har dock genom ratificeringen en folkrättslig förpliktelse att beakta barnkonventionens barnrättsperspektiv vid myndighetsutövning och rättstillämpning på alla nivåer. Med andra ord ska synen att barn är sociala aktörer som besitter fullt människovärde och att barn är sårbara och i behov av särskilt skydd vara central.³⁶ Barn är i enlighet med konventionen berättigade till särskilt skydd på grund av deras begränsade autonomi samtidigt som de anses vara självständiga subjekt med

31 Prop. 1989/90:28 s. 38; prop. 2012/13:10 s. 23 f samt Leviner, Rättsliga dilemman i socialtjänstens barnskyddsarbete, s. 83 f.

32 Se avs. 2.3.

33 Prop. 2009/10:232 s. 11.

34 SOU 2016:19.

35 SOU 2016:19 s. 463.

36 Prop. 2009/10:232 s. 11 samt Vahlne Westerhäll, Barnets bästa vid psykiatrisk tvångsvård – exemplet anorexia nervosa, FT 1/2016, s. 95.

(13)

8 rättigheter knutna till sig.³⁷ Barnkonventionen är trots att den ännu inte inkorporerats i svensk lagstiftning således ett viktigt rättsligt instrument som genomsyrar nuvarande lagstiftning genom principen om fördragskonform tolkning.³⁸

Barnkonventionen uttrycker skyddet för barn genom fyra huvudprinciper. Principerna om att alla barn har samma rättigheter och lika värde (artikel 2), att barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn (artikel 3), att alla barn har rätt till liv och utveckling (artikel 6) samt att alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad (artikel 12). Barnets bästa ska enligt första punkten i artikel 3 komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om åtgärderna är inom det offentliga eller det privata. Enligt andra punkten samma artikel åtar sig alla stater genom ratificeringen av konventionen att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, samt att därtill vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder. Principen om barnets bästa har efter ratificeringen införts i ett flertal nationella lagar, däribland i 1 kap. 2 § SoL som i första stycket stadgar att barnets bästa ska beaktas särskilt vid åtgärder som rör barn. Vidare ska enligt andra stycket samma paragraf vad som är bäst för barnet vara avgörande vid beslut eller andra åtgärder rörande vård- eller behandlingsinsatser. Vad begreppet ”barnets bästa” egentligen innebär är något oklart, i motiven till SoL ges följande förklaring:

”Vad som är barnets bästa är inte en gång för alla givet. Begreppet är relativt och betyder olika saker för olika människor beroende på hur barnets behov uppfattas av dem. Begreppets innebörd förändras över tid i takt med att ny kunskap växer fram och värderingar i samhället förändras.”³⁹

Enligt barnkommittén kan det skiljas mellan ett objektivt respektive ett subjektivt perspektiv vid bestämmande av begreppets innebörd, där en kombination mellan de båda perspektiven enligt kommittén utgör den mest rättvisande bilden. Det objektiva perspektivet innebär ett införskaffande av kunskap om barn genom forskning och erfarenhet och det subjektiva perspektivet innebär att barnen själva får uttrycka vad de anser är barnets bästa.⁴⁰ I motiven till SoL anges även att barnets bästa i vissa fall inte kan vara avgörande men att det alltid ska beaktas, utredas och redovisas vid beslut som rör barn. Barnets intresse ska även alltid ges företräde i de fall ett barnperspektiv kolliderar med ett vuxenperspektiv.⁴¹ Principen om barnets bästa ska numera beaktas vid tillämpning enligt LVU.⁴² Av lagens utredning framgår att barnets bästa ska sättas främst och att inga andra intressen bör väga tyngre.⁴³ Enligt 1 § st.

5 LVU ska vad som är bäst för den unge alltid beaktas vid beslut med stöd av lagen. Någon motsvarande bestämmelse i LPT finns ännu inte, dock stadgas i 5 kap. 6 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) (HSL) och 1 kap. 8 § patientlagen (2014:821) att barnets bästa särskilt ska beaktas när hälso- och sjukvård ges till barn.

37 Vahlne Westerhäll, Barnets bästa vid psykiatrisk tvångsvård – exemplet anorexia nervosa, FT 1/2016, s. 95.

38 Thorburn Stern, Sverige och FN:s konvention om barnets rättigheter – reflektioner kring en eventuell inkorporering i svensk rätt, i Cederborg & Warnling-Nerep (red.), Barnrätt – En antologi, s. 409 f.

39 Prop. 1996/97:124 s. 100.

40 SOU 1997:116 s. 134.

41 Prop. 1996/97:124 s. 100.

42 Grönwall & Holgersson, Socialtjänstlagen – Handboken om SoL, LVU och LVM, s. 377.

43 SOU 2000:77 s. 67.

(14)

9 Barnets bästa har i lagmotiven ofta uttryckts som en överordnad princip.⁴⁴ Singer menar att man kan se barnets bästa som en rättslig målsättning. Med ett sådant synsätt blir barnets bästa en vägledande konkret norm vid myndigheter och domstolars bedömning av vad barnet har för intressen och behov i varje enskilt fall. Barnets bästa utgör då inte endast ett slags värdebegrepp utan verkar även som vägledning i arbetsprocessen.⁴⁵ Enligt Vahlne Westerhäll kan begreppet ”barnets bästa” ses som en rättighet, en princip eller som ett tillvägagångssätt.

Oberoende av synsätt uttrycker begreppet en strävan efter att uppfylla barnets bästa.⁴⁶

En annan för framställningen intressant artikel som återfinns i barnkonventionen är artikel 2 där det i första punkten anges att varje barn ska respekteras och tillförsäkras de av konventionen angivna rättigheterna oberoende av bland annat vilket kön barnet har. Med bakgrund av uppsatsens ämne är det här även relevant att understryka att det i artikel 16 framgår att barn har rätt till skydd mot godtyckliga eller olagliga ingripanden i privat- och familjeliv. Av artikel 24 framgår även att alla barn har rätt till sjukvård och rehabilitering samt att uppnå bästa möjliga hälsa.

2.3 Grundläggande fri- och rättigheter

Inledningsvis kan konstateras att 1 kap. 2 § RF utgör en så kallad målsättningsparagraf där det i första stycket stadgas att ”den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”. I paragrafens fjärde stycke finns numera, utöver ett stadgande om icke-diskriminering på grund av ålder etc., även ett stadgande om bland annat att det allmänna ska verka för att barns rätt tas tillvara. Det sistnämnda tillkom genom ett tillägg år 2010 då Regeringen ansåg att icke- diskrimineringsbestämmelsen var otillräcklig. I skälen till tillägget anfördes att såväl bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter i 2 kap. RF som rättighetsskyddet i EKMR gäller oavsett ålder. Barn omfattades således även innan tillägget, tillägget motiverades dock av att barn ska tillförsäkras ett extra stort skydd. I samband med detta poängterade även Regeringen att Sverige har en skyldighet att säkerställa att barnkonventionens rättigheter tillgodoses.⁴⁷

Skyddet för grundläggande eller mänskliga fri- och rättigheter återfinns i nationell grundlag såväl som i internationella konventioner.⁴⁸ Här har jag dock valt att kortfattat endast redogöra för de för den fortsatta framställningen relevanta bestämmelserna i vår nationella grundlagstiftning, närmare bestämt RF. Rättighetskatalogen i RF gäller mellan den enskilde och det allmänna och innefattar en rad rättsligt bindande regler av betydelse vid fråga om tvångsvård.⁴⁹

Genom 2 kap. 6 § RF uttrycks ett skydd mot tvångsvård då paragrafen stadgar att alla individer är skyddade mot påtvingade kroppsliga ingrepp från det allmänna. Vidare ska alla enligt samma paragraf skyddas mot betydande intrång i den personliga integriteten om så sker utan samtycke. I 2 kap. 8 § RF stadgas även att var och en ska skyddas mot frihetsberövanden

44 Se bl.a. prop. 1997/98:7 s. 46 ff; SOU 1994:139 s. 317 f samt SOU 1997:116 s. 125 ff.

45 Singer, Föräldraskap i rättslig belysning, s. 49 ff.

47 Prop. 2009/10:80 s. 186.

48 Se även EKMR.

49 Gustafsson, Psykiatrisk tvångsvård och rättssäkerhet – En rättsvetenskaplig monografi om LPT, s. 28.

(15)

10 från det allmänna.⁵⁰ I 2 kap. 9-13 §§ RF finns bestämmelser beträffande rättssäkerheten.

Bland annat stadgas i 2 kap. 9 § st. 2 RF att den som är omhändertagen tvångsvis ska kunna få ärendet prövat utan oskäligt dröjsmål. RF innehåller även skydd mot diskriminering, vilket det stadgas om i 2 kap. 12 och 13 §§. I 2 kap. 13 § RF anges att ingen får missgynnas genom lag eller annan föreskrift på grund av sitt kön. Undantag från denna bestämmelse får enligt paragrafens andra mening endast göras bland annat om föreskriften utgör ett led i strävanden att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor. Vissa begränsningar i rättighetsskyddet får göras enligt 2 kap. 20 § RF, enligt 2 kap. 21 § RF får begränsningar dock endast ske för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Vidare får begränsningar aldrig gå utöver vad som är nödvändigt.

2.4 Rättssäkerhetsbegreppet

Rättssäkerhet är en fundamental hörnpelare inom juridiken men trots det menar Gustafsson att det råder delade meningar om vad begreppet egentligen innebär.⁵¹ Zila uttrycker det istället med att en oklarhet omgärdar begreppet. Det finns dock enligt Zila vissa uppfattningar som kan sägas utgöra en grundläggande kärna. Rättssäkerhetsbegreppets kärna utgörs av två krav, dels ett krav på förutsebarhet vid rättsliga beslut och dels att all offentlig makt utövas med lagstöd.⁵² Enligt Mattsson ligger det väsentliga i förståelsen om en förutsebar lagstiftning och rättstillämpning som är kontrollerbar och lika för alla. En ”modernare” syn på rättssäkerhetsbegreppet är att medborgarnas rättigheter ska skyddas genom att den offentliga makten skapar och tillämpar lagar. Exempelvis genom ett lagstiftande för att få bukt med ett handlande som kan hota den enskildes integritet eller för att nå en rättvis lösning på ett rättsligt problem.⁵³ Mattsson lyfter fram att rättssäkerhetskraven måste sättas i relation till vad rättssäkerheten avser. Barn är speciella och Mattsson delar Tännsjös uppfattning att samhället har ett specifikt ansvar för barn och att rättssäkerhet vid tvångsvård av barn måste förstås ifrån detta. Tännsjö menar att denna utgångspunkt medger vissa brister i rättssäkerhetskraven, Mattsson delar dock inte åsikten att ett svagare rättighetskrav ska tillåtas vad gäller barn inom tvångsvården.⁵⁴

Enligt Frändberg grundas det formella rättssäkerhetsbegreppet på tre villkor som måste uppfyllas, brister dessa tre villkor brister även rättssäkerheten. Det krävs klara och tydliga regler, reglerna måste vara publicerade och tillgängliga och till sist krävs att rättstillämparna är lojala och korrekta vid tillämpningen av reglerna.⁵⁵ Rättssäkerheten som sådan kan uppdelas i dels en formell rättssäkerhet och dels en materiell rättsäkerhet. Vahlne Westerhäll menar att exempelvis många lagändringar har en negativ inverkan på förutsebarheten vilket resulterar i att den formella rättssäkerheten skadas. Vid en skadad formell rättssäkerhet minskar även den materiella rättssäkerheten då den formella rättssäkerheten utgör en viktig förutsättning för den materiella. Enligt Vahlne Westerhäll kan rättssäkerhet endast uppnås när

50 Jfr. artikel 5 och 8 i EKMR.

51 Gustafsson, Rättens polyvalens. En rättsvetenskaplig studie av sociala rättigheter och rättssäkerhet, s. 301.

52 Zila, Om rättssäkerhet, SvJT 1990, s. 284.

53 Mattsson, Barnet och rättsprocessen – Rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi i samband med beslut om tvångsvård, s. 29.

54 Mattsson, Barnet och rättsprocessen – Rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi i samband med beslut om tvångsvård, s. 30 fotnot 39, se även Tännsjö, Tvång i vården, s. 150 ff.

55 Frändberg, Rättsordningens idé. En antologi i allmän rättslära, s. 288 f.

(16)

11 grundläggande fri- och rättigheter beaktas. Detta då materiell rättssäkerhet kräver en materiell rättvisa ur ett etiskt perspektiv där etiska värden beaktas.⁵⁶ Vidare har Peczenik anfört att förutsebarheten kan skadas om etiska värden tillmäts stor betydelse, vilket i sin tur skulle leda till att den formella rättssäkerheten skadas. Ovanstående kan sammanfattas med att formell rättsäkerhet avser förutsebarhet och att materiell rättssäkerhet avser resultatet efter en avvägning mellan förutsebarhet och olika etiska värden.⁵⁷ Enligt Vahlne Westerhäll krävs vid tvångsvård av barn att vårdgivare och rättstillämpare agerar med syftet att uppnå både en stark formell och materiell rättssäkerhet. En rimlig avvägning mellan förutsebarhet och etiska värden måste göras för att uppfylla vad som är bra för barnet.⁵⁸

Rynning har anfört att det inom socialrätten och hälso- och sjukvården, och således även inom tvångsvården, inte är ovanligt att frågan om rättssäkerhet grundas på en avvägning mellan intressen rörande en och samma person, snarare än att exempelvis den enskildes intressen ställs mot statens. Vid tvångsvård kan bland annat intresset att skydda och värna om en persons hälsa behöva ställas mot intresset att inte medföra en kränkning av personens självbestämmanderätt.⁵⁹

2.5 Kön och genus samt dess betydelse i en rättslig kontext

Begreppen kön och genus beskrivs ibland som biologiskt respektive socialt kön. Med kön, eller biologiskt kön, menas då könet rent biologiskt och med genus, eller socialt genus, åsyftas hur man ser på könet i social mening. Svensson anför att begreppet genus ibland används som en sammansatt konstellation för både det biologiska och sociala könet.⁶⁰ Vidare menar Svensson att:

”Vilket genus en människa har formas i en ständigt pågående process i relation till andra människor och i relation till föreställningar om genus i både en symbolisk och konkret mening. Varje människa förhåller sig till och bekräftas i relationer där genus som föreställning och konkret praktik ingår.”⁶¹

Forskning kring kön och genus är under ständig utveckling och inte alla discipliner har kommit lika långt. Som ett första steg i utvecklingen har kunskap om kvinnor lyfts in i vetenskapen. Denna komplementära anda har senare bytt riktning mot ett mer kritiskt förhållningssätt till varför rättsordningen ser ut som den gör. Kritiken har ibland lett till att lagstiftande använts för att ”rätta till olika missförhållanden” efter legalstrategier och politisk argumentation.⁶² Svensson poängterar att forskning på området resulterat i en empirisk kunskap som så tydligt visar på jämställdhetsproblematiken mellan kvinnor och män att problemen måste åtgärdas, exempelvis genom rättsliga åtgärder. I samband med detta har det

56 Vahlne Westerhäll, Den starka statens fall? En rättsvetenskaplig studie av svensk social trygghet 1950–2000, s. 571 f.

57 Peczenik, Vad är rätt?: om demokrati, rättssäkerhet, etik och juridisk argumentation, s. 95.

59 Rynning, Rättssäkerhet och rättsskydd i vården av icke beslutskompetenta vuxna, i Vahlne Westerhäll (red.), Rättssäkerhetsfrågor inom socialrätten, s. 268.

60 Svensson, Genus och rätt – en problematisering av föreställningen om rätten, s. 12.

61 Svensson, Genus och rätt – en problematisering av föreställningen om rätten, s. 12.

62 Svensson, Genus och rätt – en problematisering av föreställningen om rätten, s. 12 f.

(17)

12 enligt Svensson visat sig att mer fundamentala förändringar försvåras av vår syn på rätten, dess struktur, principer och tolkningar.⁶³

Som redan nämnts har genusrättsvetenskapen en bredare syn på vad som kan utgöra möjliga kunskapskällor.⁶⁴ Att se mönster i rättstillämpningen kan vara av stor vikt om syftet är att analysera rätten och dess påverkan av kön, snarare än att enbart fastställa gällande rätt.

Underrättspraxis har därav stor betydelse inom genusrättsvetenskapen. Tidigare studier har syftat till att synliggöra och problematisera rättstillämpningen och konstruktionen av kön och genus genom ett genusperspektiv. Genom att tillmäta underrättspraxis betydelse kan forskaren belysa att ”rättstillämpningen leder till sociala och rättsliga konsekvenser som inte är förenliga med lagstiftarens intentioner eller att lagstiftaren är otillräcklig utifrån jämställdhetspolitiska målsättningar”. Studier av undersättspraxis kan synliggöra hur stor inverkan föreställningar om kön samt relationen däremellan kan ha i rättstillämparens beslutsfattande.⁶⁵

Inom genusrättsvetenskaplig forskning är språket centralt, språket har även stor betydelse när det kommer till hur människan uppfattar och förstår världen. Språk både i skriftlig såväl som muntlig form kan utgöra både arbetsredskap och objekt i forskningen och genusforskaren fokuserar på begränsningar och negativa effekter som språket ur en könsbärande dimension kan tydliggöra. Språket återfinns både i de rättsliga normerna såväl som används för att kommunicera och praktisera normerna. Gunnarsson och Svensson har anfört att det borde vara en självklarhet att reflektera över språket inom rättsvetenskapen. Detta då det uppenbarligen sker en tolkning ”som utgångspunkt för såväl normerna som sådana som för hur de förstås och tillämpas”.⁶⁶

Den manliga normen präglar i många fall både lagtext och rättstillämpning, exempelvis inom arbetsrätten trots ett diskrimineringsförbud.⁶⁷ Gustafsson har anfört att den manliga normens dominans är så pass tydlig att det egentligen räcker att kasta ett getöga i en morgontidning för att urskilja fenomenet. Vidare anför Gustafsson att pojkar med damp, vid tiden för artikelförfattandet, utreddes tio gånger oftare än flickor trots att en stor del av alla damp-barn utgjordes av flickor. Därtill diagnostiserades damp genom tester som var anpassade utifrån pojkars beteende, trots att flickor visade andra symtom. Avslutningsvis kan sägas att Gustafsson konstaterat att vardagen genomsyras av den manliga normen och att juridiken tycks lida av en slags könsgrammatik.⁶⁸

I ljuset av uppsatsens ämne är det även intressant att lyfta fram Hamrebys avhandling som visar ett ständigt återkommande av könsstereotypa föreställningar om kvinnligt och manligt inom barnavården. När flickor har sociala problem kopplas problemen till den egna kroppen och en komplicerad relation därtill. Vad gäller pojkar kopplas istället ett utåtagerande beteende till att ett socialt problem torde föreligga. Hamreby menar att en föråldrad uppfattning leder till att flickor och pojkar bedöms utifrån en bild som inte längre utgör

63 Svensson, Genus och rätt – en problematisering av föreställningen om rätten, s. 13 f.

64 Se avs. 1.3.3.

65 Gunnarsson, Svensson, Genusrättsvetenskap, s. 160 f.

68 Gustafsson, Från axiom till paradox? Om kön: rätt och makt, Retfærd 82 1998, s. 52 f.

(18)

13 verkligheten.⁶⁹ Schlytter talar om att könsmässiga värderingar och normer är inbyggda i rätten och att kvinnor och män behandlas olika i rättens mening.⁷⁰ Hon menar att rätten består av dubbla normsystem, flicknormer respektive pojknormer, där följden är att diskrepansen mellan teori och praktik är större beträffande flicknormerna än pojknormerna. Flicknormerna framgår enligt Schlytter varken i lagtext eller förarbeten och utgör på så sätt ett dolt normsystem.⁷¹ Vidare poängterar hon att rätten varken är skapad av eller för kvinnor.⁷²

2.6 Sammanfattande kommentar

I förevarande kapitel har några övergripande utgångspunkter för uppsatsen beskrivits. Då uppsatsen är inom ramen för barn och unga är har jag ansett det särskilt viktigt att redogöra för de viktigaste principerna i barnkonventionen. Sverige har genom ratificeringen åtagit sig en skyldighet att beakta barnkonventionens barnrättsperspektiv. Barnets bästa ska alltid beaktas vid åtgärder som rör barn, barnet ska även tillförsäkras behövligt skydd och omvårdnad. Vidare ska barn tillförsäkras konventionsrättigheterna oberoende av vilket kön barnet har och lämpliga lagstiftningsåtgärder ska vid behov vidtas för att rättigheterna ska tillgodoses. Även av RF:s rättighetskatalog framgår bland annat att ingen ska missgynnas på grund av kön.

Vid en samlad bedömning kan sägas att rättssäkerheten främst är beroende av förutsebarhet, legalitet, etiska värden och att rättstillämpningen ska vara lika för alla. En modernare syn på rättssäkerheten möjliggör lagstiftningsåtgärder för att nå en rättvis lösning på ett rättslig problem. Vid tvångsvård av barn är det av betydande vikt att det föreligger både stark formell rättssäkerhet och stark materiell rättssäkerhet för att rättssäkerheten ska anses fullgod och vad som är barnets bästa ska alltid vara avgörande.

Avslutningsvis kan tilläggas att den manliga normen i många fall även utgör den rättsliga normen och att flickors typiska beteenden och symtom länge hamnat i skymundan. Ett genusperspektiv på rätten kan synliggöra och problematisera regleringens konstruktion och tillämpning. Genom ett synliggörande av mönster i rättstillämpningen kan även föreställningar, bakomliggande normer och värderingar om kön samt relationen mellan kön synliggöras.

69 Hamreby, Flickor och pojkar i den sociala barnavården: föreställningar om kön och sociala problem under 1900-talet, s. 176 ff.

70 Schlytter, Kön och juridik i socialt arbete, s. 23.

71 Schlytter, Kön och juridik i socialt arbete, s. 135 f.

72 Schlytter, Kön och juridik i socialt arbete, s. 23.

(19)

14

3. Vård med stöd av LPT

3.1 Inledning

I detta kapitel redogörs för förutsättningarna för vård med stöd av LPT. Då psykiatrisk tvångsvård hör ihop med hälso- och sjukvården ges inledningsvis en redogörelse över relevanta delar ur HSL. Därefter ges en allmän genomgång av vård enligt LPT, följt av förutsättningarna för att få vård med stöd av LPT. Avslutningsvis ges kommentarer ur ett genusperspektiv på den psykiatriska tvångsvården och sammanfattande kommentarer. I nästkommande kapitel behandlas förutsättningarna för beslut om vård med stöd av LVU.

Den 1 april 2017 trädde en ny HSL i kraft. Lagen är likt den gamla lagen⁷³ ”utformad som en målinriktad ramlag”, lagen innehåller således huvudsakligen ”bestämmelser om övergripande mål, ansvarsförhållanden och riktlinjer för verksamheten”.⁷⁴ Lagen gäller för samtliga vårdgivare och reglerar hur hälso- och sjukvårdsverksamheten ska organiseras och bedrivas.⁷⁵ Av 3 kap. 1 § HSL framgår att målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och att hela befolkningen ska få vård på lika villkor. Vidare ska ”vården ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet”. I samma paragraf stadgas även att den som har störst behov av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.

Hälso- och sjukvården ska enligt 3 kap. 2 § HSL arbeta för att förebygga ohälsa. Vidare framgår av 5 kap. 1 § HSL att hälso- och sjukvården ska bedrivas så att kraven på god vård uppfylls. Vården ska vara av god kvalitet och hygienisk standard, tillgodose personens trygghetsbehov och behov av kontinuitet och säkerhet, bygga på respekt för personens självbestämmande och integritet, verka främjande för hälsovårdskontakter samt vara lättillgänglig.

Nytt sedan den nya HSL trädde i kraft är att barnets bästa särskilt ska beaktas när hälso- och sjukvård ges till barn, vilket framgår av 5 kap. 6 § HSL. I motiven till lagen anförs att principen om barnets bästa i HSL skulle ha samma lydelse som 1 kap. 8 § patientlagen.

Avsikten till detta var att understryka vikten av att alla aktörer inom hälso- och sjukvården, oberoende av vad besluten gäller, beaktar barnets bästa. I bedömningen ska även alla eventuella konsekvenser som ett beslut kan få beaktas och hänsyn ska tas till vad som behövs för en för barnet anpassad hälso- och sjukvård.⁷⁶ I motiven till nya HSL hänvisades även till patientlagens motiv där det konstaterades att ”barnets bästa måste avgöras i varje enskilt fall”.⁷⁷

3.2 Allmänt om vård enligt LPT

LPT trädde i kraft år 1992 och ur motiven till lagen går det bland annat att utläsa att en möjlighet till psykiatrisk tvångsvård innebär en möjlighet att hjälpa svårt utsatta personer. I vissa fall saknar personer, till följd av psykisk ohälsa, förmåga att avgöra vad som är till det egna bästa eller att de utsätter personer i sin omgivning för risker och den grundläggande solidariteten kräver då att hjälp möjliggörs även om personen i fråga motsätter sig det. Vidare

73 Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

74 Vahlne Westerhäll, Hälso- och sjukvårdslag (2017:30), lagkommentar.

75 Se 1 kap. 1 § HSL.

76 Prop. 2016/17:43 s. 97 f.

77 Prop. 2016/17:43 s. 98, se även prop. 2013/14:106 s. 63.

(20)

15 konstaterades att ”det skulle strida mot grundläggande humanitet och medmänsklighet” om möjligheten till psykiatrisk tvångsvård försvann, samtidigt som vikten av begränsade ingripanden lyfts fram till förmån för den personliga integriteten.⁷⁸ Tvångsvård ska endast brukas när vård på frivillig väg inte är tillräckligt och ska således ses som en sista utväg för att hjälpa en person med ett oundgängligt vårdbehov.⁷⁹ Ett syfte bakom införandet av LPT var bland annat att anpassa lagstiftningen för att på så sätt begränsa användningen av tvångsvård som tidigare ägt rum ganska frikostigt.⁸⁰

Sedan en lagändring år 2008 ges tvångsvård som dels sluten psykiatrisk vård och dels öppen psykiatrisk vård, efter sluten psykiatrisk vård då vården alltid inleds med sluten psykiatrisk tvångsvård.⁸¹ Lagens utformning möjliggör att beslut om tvångsvård tas med utgångspunkt i personens eget vårdbehov. Ändamålet med tvångsvården, vilket framgår av 2

§ LPT, ska vara att se till att en person efter avslutad tvångsvård frivilligt ska kunna medverka till fortsatta insatser.⁸² Målsättningen med tvångsvården är således att försöka motivera personen till att frivilligt ta emot hjälp för att förbättra den psykiska hälsan och att självmant medverka vid nödvändig vård. Tvångsvårdandet ska syfta till att aktivera personens egna resurser för att i framtiden klara av att ansvara för de egna levnadsförhållandena.⁸³

Att HSL:s bestämmelser är viktiga även vid psykiatrisk tvångsvård framgår av 1 § LPT där det stadgas att HSL:s och patientlagens bestämmelser gäller vid all psykiatrisk vård. HSL:s krav och mål ska således beaktas även vid tillämpning av LPT.⁸⁴ Vidare gäller enligt 2 a § LPT att tvångsåtgärder endast får användas om de vid en proportionalitetsbedömning kan anses vara rimliga i förhållande till vad som är syftet med åtgärden.

Förutom 44 § LPT där det stadgas att den som fyllt femton år själv får föra sin talan i mål och ärenden enligt LPT innehåller lagen inte några särskilda bestämmelser vad gäller barn och unga.⁸⁵ Som nämnts ska dock HSL:s och patientlagens bestämmelser iakttas även vid psykiatrisk tvångsvård och principen om barnets bästa finns nu stadgad i respektive lag.⁸⁶ Här kan tilläggas att barnombudsmannen år 2013 granskade situationen för barn och unga med psykisk ohälsa och hur samhället lever upp till barnkonventionen.⁸⁷ Inom ramen för uppsatsens ämne anser jag att det här är relevant att speciellt lyfta fram barnombudsmannens uttalande om att barn och ungas rätt till hälsa, hälso- och sjukvård samt rehabilitering enligt barnkonventionen kanske inte alltid garanteras inom vården. Bland annat framkommer barn som sökt vård men blivit nekade. Barn har även berättat om hur vårdaktörer ansett att barnet inte varit berättigat till vård, eller att barnet inte ansetts tillräckligt sjukt. Det framkom även fall där vårdaktörer skickat barnet vidare med motiveringen att barnets rätt till vård inte kan

78 Prop. 1990/91:58 s. 65.

79 Prop. 1990/91:58 s. 73 och s. 233.

80 Grönwall & Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen – En lagkommentar i historisk belysning, s. 59.

81 Gylling Lindkvist, Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård 2 §, not 5, lagkommentar.

83 Prop. 1990/91:58 s. 70 f samt Grönwall & Holgersson, Psykiatrin, tvånget och lagen – En lagkommentar i historisk belysning, s. 66.

85 Svensson, Lagstiftningen, i Engström (red.), Tvingad till hjälp – om tvång, etik och tillit i barn- och ungdomspsykiatrisk vård, s. 165.

86 Se avs. 3.1.

87 Barnombudsmannen, Bryt tystnaden – barn och unga om samhällets stöd vid psykisk ohälsa, 2014.

(21)

16 tillgodoses vid en specifik vårdinstans.⁸⁸ Barnombudsmannen konstaterade att hälso- och sjukvårdslagstiftningen behöver ett barnperspektiv och att det vid tiden för granskningen saknades reglering som tydliggör barns specifika behov och rättigheter. Detta bidrar i sig till att barnkonventionen, i vissa delar av hälso- och sjukvården, inte får fullt genomslag.⁸⁹

3.3 Förutsättningar för vård med stöd av LPT

När psykiatrisk tvångsvård får medges regleras i 3 § LPT där tre kumulativa rekvisit finns.

För vård med stöd av lagen krävs dels att personen lider av en allvarlig psykisk störning, dels att det psykiska tillståndet och personliga förhållanden i övrigt föranleder ett oundgängligt vårdbehov av psykiatrisk vård. Vårdbehovet ska inte kunna ”tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård (sluten psykiatrisk tvångsvård)”, eller att personen ”behöver iaktta särskilda villkor för att kunna ges nödvändig psykiatrisk vård (öppen psykiatrisk vård)”. Det krävs även att personen ”motsätter sig sådan vård som sägs i första stycket, eller det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att vården inte kan ges med hans eller hennes samtycke”. Samtliga rekvisit måste vara uppfyllda samtidigt för att tvångsvård enligt LPT ska vara möjlig.⁹⁰ Av 27 § LPT framgår sedan att tvångsvården ska upphöra, genom beslut av chefsöverläkaren, när förutsättningarna inte längre uppfylls. I motivet till lagen har betydelsen av att samtliga förutsättningar ska vara uppfyllda för tvångsvård poängterats ur en rättssäkerhetssynpunkt, att tvångsvården ska upphöra så fort det finns brister avseende förutsättningarna.⁹¹ Vidare kan noteras att det lämnats till rättstillämpningen att avgöra vad som ska anses vara nödvändig vård.⁹²

Att en förutsättning för tvångsvård enligt LPT är att personen lider av en allvarlig psykisk störning framgår av 3 § 1 st. LPT. Begreppet ”allvarlig psykisk störning” infördes när LPT ersatte lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (1966:293) (LSPV). LSPV byggde på begreppen ”psykisk sjukdom” och ”psykisk abnormitet” och i motiven till LPT anfördes att ”allvarlig psykisk störning” skulle införas som en samlingsbeteckning för olika psykiska tillstånd då lagtexten endast ansågs kunna innehålla allmänna termer.⁹³ Vid en bedömning av om en allvarlig psykisk störning är för handen är det viktigt att utifrån en helhetssyn beakta biologiska såväl som psykologiska och sociala faktorer. Inte sällan förstärker och samspelar dessa faktorer med varandra vid uppkomst av psykisk ohälsa, psykiska störningar och vårdbehov. Vid bedömning av om en störning är allvarlig ska hänsyn tas till både dess art och grad. Art avser i detta sammanhang vilken typ av störning det är och grad avser i vilken omfattning störningen orsakar förändringar i personligheten.⁹⁴

Av motiven till lagen framgår att vissa psykiska störningar är allvarliga både vad gäller art och grad, medan andra kan variera i omfattning. Exempelvis schizofreni ska alltid anses vara

88 Barnombudsmannen, Bryt tystnaden – barn och unga om samhällets stöd vid psykisk ohälsa, 2014, s. 66.

89 Barnombudsmannen, Bryt tystnaden – barn och unga om samhällets stöd vid psykisk ohälsa, 2014, s. 70.

90 Prop. 1990/91:58 s. 82.

91 Prop. 1990/91:58 s. 158.

92 Se bl.a. RÅ 2010 93 där domstolen ansåg att medicinering i syfte att förebygga framtida försämring ansågs utgöra nödvändig psykiatrisk vård.

93 Prop. 1990/91:58 s. 84 f.

94 Prop. 1990/91:58 s. 85 f samt Gylling Lindkvist, Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård 3 §, not 7, lagkommentar.