Rapport
20–21 maj 2021
Visby via Zoom
Färgforum 2021 – Rapport
Foto omslag: Tom Sandström (överst till vänster); Daryoush Tahmasebi (överst till höger);
Nationalmuseet Danmark (nederst till vänster); Skärmdump från sändningen dag 2 (nederst till höger).
CAMILLA BOSTRÖM
Mellan föreställande och abstraktion STAVROULA GOLFOMITSOU
Graffiti on sculpture: the extraordinary tales of people’s interaction with artworks
PAULINA ÖQUIST HAUGEN & TOBIAS BARENTHIN LINDBLAD Att bevara det tillfälliga
PET TER JANSSON
Klotterkyrkan: Färgstarka budskapare i skymundan AUSTIN NEVIN
En lägesrapport från FoU-projektet A critical assessment of Wall Pain- ting Conservation in Sweden, vid Kulturvård, Göteborgs universitet MARGARETA STÅHL
Arbetarrörelsens muralmålningar: föga kända och utsatta RESULTAT AV MENTIMETERFRÅGORNA 1–4
AUSTIN NEVIN
Examining and Analysing Postwar Pigments and Paint BARBRO WEDVIK
Malematerialer i krig og fred, med fokus på interiører 1930–1945 VICKI WENANDER
Högblankt och lösningsmedelsburet – rekonstruktion av Kulturhusets arkitektoniska måleri
CONNY HANSEN & ANJA LISS PETERSEN
Når den eneste løsning er afmontering af en bygningsdekoration – valg af moderne og kommercielle materialer til konservering ANNA KATRINE HANSEN
Tilgangen til konservering af Gernes´ udsmykning af trappeopgangen, Havnegade 25, København (1990)
HÉLÈNE HANES & STEPHAN FICKLER
Reflektion kring färgsättning i Scenkonstmuseet samt diskussion kring begreppet autencitet
RESULTAT AV MENTIMETERFRÅGORNA 5–7 PRESENTATION AV FÖREDRAGSHÅLLARNA BILAGA: PROGRAM
9 10
11 12 13
14
16 18 19 21
22
25
27
30 32 36
Studion i Visby under sändning. Foto: Tom Sandström.
Graffitimålningar under Skeppsbrogatan, Luleå. Foto: Daryoush Tahmasebi.
Inledning
Färgforum arrangerades i år 20–21 maj av Riksantikvarieämbetet i samarbete med Göteborgs universitet institutionen för kulturvård, Statens fastighetsverk och Svenska byggnadsvårdsföreningen.
På grund av corona-pandemin ställdes Färgforum 2020 in, en kon- ferens som enligt plan skulle ha hållits vid Institutionen för kultur- vård, Göteborgs universitet. Inte heller i år kunde vi träffas fysiskt tillsammans i Göteborg, utan Färgforum 2021 genomfördes istället digitalt och sändes från Riksantikvarieämbetets studio i Visby.
Rapporten sammanfattar de presentationer som hölls under konfe- rensen och har sammanställts av Färgforums projektgrupp på Riks- antikvarieämbetet.
Rapporten innehåller:
• en sammanfattning
• referat från föreläsningarna
• redovisning av mentimeterfrågorna
• presentationer av föreläsarna
• konferensprogrammet.
Riksantikvarieämbetets interna projektgrupp för Färgforum 2021 bestod av: Johan Gardelin, Kathrin Hinrichs Degerblad, Maria Ros- sipal, Tom Sandström, Mathias Strömer och Björn Sundberg.
Förutom dessa deltog i arbetsgruppen representanter för våra sam- arbetspartner, nämligen: Maria Höijer, forskningsingenjör vid Insti- tutionen för kulturvård, Göteborgs universitet, Hélène Hanes, kul- turarvsexpert vid Statens fastighetsverk samt Stephan Fickler, verksamhetsledare vid Svenska byggnadsvårdsföreningen. Dessa del- tog genom hela planeringsprocessen och inte minst som moderatorer under de två dagarna.
De filmade inslagen från konferensen finns att se i efterhand på sidan https://www.raa.se/evenemang-och-upplevelser/fargforum/tidi- gare-fargforum/fargforum-2021/.
Graffitimålningar under Skeppsbrogatan, Luleå. Foto: Daryoush Tahmasebi.
Gammal kyrkograffiti i Everlöv kyrka. Foto: Petter Jansson.
Sammanfattning
Konferensen inleddes med att Anneli Palmsköld, prefekt vid Institu- tionen för kulturvård vid Göteborgs universitet, och Eric Fugeläng, chef vid Avdelningen för kulturarvsutveckling vid Riksantikvarie- ämbetet, hälsade alla välkomna via länk.
Temat för Färgforum 2021 var otraditionellt måleri, vilket avspeg- lade sig i de två dagarnas olika innehåll. Dag 1 hade mer inriktning på graffiti och street art, där konstnärens, antikvariens, forskarens och historikerns perspektiv fick utrymme. Under dag 2 låg fokus istället på komplexiteten bland moderna färgtyper och den praktiska vården av dessa vid byggnadsvård och konservering.
Föredragen hölls antingen via länk eller som förinspelade filmer och deltagarna hade möjlighet att kommentera och ställa frågor till föredragshållarna via chatten, varav några besvarades muntligen i anslutning till inslaget. Konferensen sändes från Riksantikvarieäm- betets studio i Visby, som genom greenscreen-teknik lät moderato- rerna framträda i för dagen passande miljö. I pauserna gavs deltagarna möjlighet att svara på några mentimeterfrågor, där bland annat yrke- stillhörighet och förslag på teman för kommande färgforum kartla- des. Resultaten visade att såväl konstnärer, konservatorer, arkitekter, antikvarier, målare och studenter fanns med bland publiken. Allt från utförare och beställare till beslutande myndigheter och antikvariskt medverkande, var representerade vid årets konferens.
Första dagen bjöds deltagarna på en spännande inblick i skapande- processen ur en konstnärs perspektiv, en historisk tillbakablick med exempel på klotter från 1000-talet och framåt, pågående forskning och en imponerande bildexposé över arbetarrörelsens muralmål- ningar. I chatten och i avslutande reflektioner uppskattades särskilt definitionerna av klotter, gatukonst och graffiti. Det kom också upp frågor kring dokumentation av och bevarandestrategier för dessa for- mer av ”tillfällig konst”.
Andra dagen inleddes med två föredrag om 1900-talets färgtyper och de utmaningar som följer av den växande mångfalden i material- val när det gäller teknisk kunskap, färganalyser och åldringsegenska- per. Sedan följde en rad fallstudier från såväl Sverige som våra nord- iska grannländer, där konservering och rekonstruktion, men även demontering och rivning, exemplifierades. Konferensdeltagarna såg just hållbarhetsfrågor och materialkunskap som de största utmaning- arna för framtidens kulturvårdare, där inte minst utbildningsinstitu-
tionerna spelar en viktig roll.
Inte mindre än 118 engagerade deltagare var anmälda till årets digi- tala Färgforum, som sändes via Zoom. Man kan med fog konsta- tera att möjligheterna att träffas digitalt kan vara ett välmotiverat alternativ till ett traditionellt fysiskt möte. Här gavs tillfälle för både föredragshållare och deltagare att närvara från såväl Sverige som England, Danmark och Norge, samtidigt som det digitala formatet erbjöd deltagarna ett möte till lägre kostnader. Men så klart, vi sak- nade att få träffas alla tillsammans och vi hoppas att det ska vara möj- ligt igen vid Färgforum 2022! Förslag på teman och platser råder det i alla fall ingen brist på.
Skärmdump från sändningen dag 1. Moderatorerna Mathias Strömer och Maria Höijer i samtal.
Dag 1 – Tema: Graffiti
Camilla Boström, konstnär
Mellan föreställande och abstraktion
Som designer har Camilla sin bakgrund inom glas, keramik, textil, mönster och mode, och som konstnär inom teckning och måleri. Hon beskriver sitt konstnärskap där kreativiteten är ledstjärna. Hon arbe- tar på uppdrag såväl som utifrån egna idéer. Idéerna har hon sedan länge samlat i en skissbank där hon nu har tillräckligt med material att plockar ur. När hon gör offentliga uppdrag med en publik mål- grupp kompromissar hon med sina idéer. Här kommer designerådran in. Då kan motivet anpassas till platsen. I det sammanhanget kom- mer också nya uppdrag in där beställare vill ha något motsvarande ett nyligen framarbetat verk. Det ena uppdraget ger det andra. I bevaran- deperspektivet kan det vara svårt att se tidigare utförda verk, samti- digt som det är roligt att se den egna utvecklingen över tid.
När hon får fria händer arbetar hon gärna abstrakt och intuitivt.
Samarbete med andra konstnärer kräver bra kommunikation. Arbe- tar hon tillsammans med ungdomar får de utgå ifrån ett tema. På senare år har hon valt att arbeta med material med högre kvalitet än tidigare. Att arbeta med flera olika material ger möjlighet till olika uttryck. Hon anser det sorgligt när konstnärens hälsa, eller brist därpå, blir hypad.
Konstnärsrollen kräver entreprenörskap för att den ska gå att leva på. Det är därför viktigt att ta betalt. Graffitiuppdragen blir ofta i offentliga miljöer där väggmålningen blir ett sätt att klottersanera.
Målningen lyfter på så sätt fram platsen. Hon visade därefter en film som visar hur verket Up Yours (acryl på duk) på Södersjukhuset växer fram.
Publiken frågade vad som är bra kvalitet när det gäller färgmate- rial? Ljusäkthet och pigmenttäthet, svarade Camilla. Att färgen inte bleknar över tid. Hon har själv låtit göra tester i laboratorium för att få fram det bästa materialet.
https://scamillaebostrom.tumblr.com/
Stavroula Golfomitsou, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet
Graffiti on sculpture: the extraordinary tales of people's interaction with artworks
Stavroula Golfomitsou har studerat problemet med graffiti på skulp- turer, främst av metall. Hon började med att konstatera att det över- lag förekommer förhållandevis lite vandalisering av offentlig konst i Sverige jämfört med andra länder. Runt om i världen har på sen- are år vandaliseringen av den offentliga konsten dock varit relativt omfattande, bl.a. i samband med Black Lives Matter-protesterna och liknande.
Stavroula utgick från Richard Serras verk East-west/West-east placerat i ett avlägset ökenlandskap väster om Doha, i Qatar. Det består av fyra vertikalt stående skivor av cortenstål, med höjder på mellan 14 och 18 meter. På dessa har besökare klottrat bl.a. med hjälp av den kalksten som finns i omgivningen. I samband med öppnandet av ett konstmuseum ville konstnären rensa verket och låta det pati- neras på nytt. Resultatet blev att de ytor där man hade kommit åt att klottra fick en annan patina än de ytor man inte kunnat nå. Delvis syntes också klottret igenom patinan. Efter tid började nytt klotter dyka upp på den patinerade ytan. Den avlägsna platsen gör att detta är mycket svårt att kontrollera.
När det gäller klotter saknas idag tillräcklig kunskap om färgernas sammansättning. Sammansättningarna förändras dessutom över tid.
Kunskapsinhämtning från tillverkarna försvåras av att man inte vill avslöja affärshemligheter. Det finns även för lite kunskap om ned- brytningsprocesserna hos färgerna. Likaså saknas tillräcklig kunskap om rengöringsmedlen och skyddsvaxernas påverkan på underlaget.
Skyddslager måste dessutom förnyas med jämna mellanrum, vilket inte alltid görs.
Stavroula avslutade med ett citat av David Hockney, ”Love will decide what is kept and science will decide how it is kept”, och med en förhoppning om mer kunskapsuppbyggnad kring rengöring av den offentliga konsten.
Vilka metallytor är lättast att rengöra? frågade publiken. Metall utan korrosion, svarade Stavroula. Målade ytor är de svåraste. Hon poängterade även kontakterna med nu levande konstnärer när det
kommer till bevarandefrågor. Viljan ser olika ut. Alternativen bör diskuteras även med konstnären då åtgärderna påverkar t.ex. patina.
Paulina Öquist Haugen, Norrbottens museum & Tobias Barenthin Lindblad, Dokument press
Att bevara det tillfälliga
Graffiti och gatukonst är ofta tillfälliga och högst kortlivade uttryck i stadsrummet. Platsens invånare deltar genom att gestalta sin livs- miljö, i många fall utan tillstånd. De flesta av dessa verk försvin- ner inom dagar eller veckor. Några överlever några år och ytterst få i mer än fem år och får snart klassikerstatus. På flera platser i Sverige finns det över trettio år gamla graffitimålningar, gjorda i konstfor- mens barndom. Bör dessa bevaras eller strider det mot denna konst- forms själva idé? Om de ska bevaras, hur ska det gå till, byråkratiskt, tekniskt, materialmässigt?
Paulina Öquist Haugen och Tobias Barenthin Lindblad talade med fokus på ett graffitiverk från 1991 i en kulvert i anslutning till inomhusgallerian Shopping i Luleå, som Norrbottens museum nu har dokumenterat.
Tobias gjorde en distinktion mellan klotter, gatukonst och graffiti:
Klotter, är spontan till sin karaktär. Det estetiska är inte viktigt.
Istället är kommunikationen huvudsaken och klotter kan därför ses som mer inkluderande.
Gatukonsten har sina rötter i 60- och 70-talens Paris och New York, när konstnärerna gav sig ut på gatorna. Den är inte spontan, utan vilar på planering, där olika idéer förkastas innan verket hittar sin form.
Det estetiska har här mer betydelse och konstnärerna är måna om att vara inkluderande.
Graffitin har rötter i det sena 60-talets New York och Philadel- phia och är mer exkluderande i sin form. Den baseras på den skrivstil som ungdomarna fick lära sig i skolan. Ungdomarna började skriva sina smeknamn, gärna i förkortad form, på husfasader och andra all- männa platser, och försöker styla dem så att de får lite mer attityd.
Här är formen själva innehållet, man vill kommunicera en känsla med form och det påminner därigenom lite om improviserad jazz. Man vill skapa en egen unik stil. Graffitin kan vara spontan, men efter- som formen är så viktigt och den kräver viss förkunskap för att kunna läsas ger den ett mer exkluderande intryck, vilket påminner om sam-
tidskonsten.
Paulina berättade om dokumentationen av kulverten, där målning- arna trots sin ålder klarat sig bra i relativt skyddad miljö. Verken foto- graferades, beskrevs i sektioner och intervjuer av berörda genomför- des. Verket består av ett 40-tal målningar utförda av 10 deltagare vid ett konstsymposium 1991 och utförandet beskrevs som en utmaning på grund av den bristande ventilationen. Målningarna är till form och innehåll kopplade till sin samtid, när svenska graffitimålare började finna egna vägar och blir en del av en mer särpräglat skandinavisk stil.
När det gäller graffiti och bevarandefrågan anses graffiti ha en till- fällig karaktär och ett skydd skulle innebära att samhället lägger sig i ungdomskulturen. Å andra sidan finns det starka bransch- och poli- tikintressen, som arbetar för att graffiti ska tas bort. De mest upp- märksammade verken har i skyddshänseende behandlats lite olika av såväl berörda kommuner som statens representanter i regionerna.
Idag har graffitin i landet en fyrtioårig historia och kan därför ur flera aspekter sägas uppbära ett kulturhistoriskt värde.
Publiken frågade om hur mycket ska vi lyssna på konstscenen när det kommer till frågan om bevarande eller ej. Paulina och Tobias sva- rade att det är viktigt att bevara några originalverk. Dokumentation ger inte allt. Förhoppningsvis leder utvecklingen till att nya sätt att dokumentera kommer fram. Samverkan mellan samhällsbyggnads- aktörerna kan ge fördelar även för bevarandet.
Dokumentationen av målningarna i kulverten finns tillgänglig som ett kunskapsunderlag och Norrbottens museum har gjort ver- ket tillgängligt digitalt eftersom allmänheten i dagsläget inte har till- gång till lokalen:
https://norrbottensmuseum.se/kulturmiljoe/foto-film/virtuell- vandring.aspx
Petter Jansson, Regionmuseet Skåne
Klotterkyrkan: Färgstarka budskapare i skymundan
En mängd inskriptioner, meddelanden, ”graffiti”, har under årens lopp observerats i skånska kyrkor. Regionmuseet Skåne driver sedan flera år projektet Klotterkyrkan, som dokumenterar graffiti i kyrko- miljöer från 1000-talet och framåt. Flera stiftsprojekt i Skåne under senare år har bland annat i vård- och underhållssammanhang intres-
serat sig för ”kyrkograffiti”.
Petter Jansson redogjorde för historisk graffiti i såväl etiopiska som skånska kyrkor och resonerade kring etymologin i begreppet graf- fiti, funktionen hos densamma och vem som kan vara avsändaren.
Sannolikt har den förekommit så länge det funnits ett behov. Date- ringen är svår och kan möjligen fastställas utifrån underlaget, exem- pelvis en instruktion på takstolarna i Färlövs kyrka från 1100-talets mitt och en sekundär ristning i Finja kyrka med årtalet 1634 i medel- tida måleri. Upphovsmannen har på något sätt haft tillgång till kyr- kan, såsom hantverkare med behov att märka upp detaljer i byggna- den, prästerskapet med ett religiöst budskap, eller någon som tecknat på uppdrag i samma syfte. Med åren blir det inte ovanligt att hant- verkare skriver sitt namn som ett meddelande till eftervärlden i sam- band med någon restaurering. Graffiti är dock bristfälligt dokumen- terat i svenska kyrkor, medan det i Norge finns en sammanställning i bokform. I England och i medelhavsområdet har forskning i ämnet fått större uppmärksamhet.
Tornen tycks vara den plats i kyrkan där sannolikheten att stöta på graffiti är som störst. Tidiga tekniker är huggande eller ristande verk- tyg, som senare övergår i krita eller kritsten för teckningar.
Hur ser dokumentationsläget ut i resten av Sverige? Det ser inte bra ut alls. Enda undantaget är Gotland, där man har dokumenterat skeppsristningar i kyrkorna.
Petter Janssons PowerPoint-presentation hittar du här.
Austin Nevin, Courtauld Institute of Art, London
En lägesrapport från FoU-projektet A critical assessment of Wall Painting Conservation in Sweden, vid
Kulturvård, Göteborgs universitet
Austin Nevin presenterade ett forsknings- och utvecklingsprojekt finansierat med medel från Riksantikvarieämbetet med titeln A criti- cal assessment of wall painting conservation in Sweden. Det är ett samar- betsprojekt mellan Göteborgs universitet (Stavroula Golfomitsou), Stockholms universitet (Henrik Widmark och Jacob Kimvall) och Disent AB (Anna Henningsson) samt Margareta Ståhl.
I projektet tittar man på beslutsprocessen kring konserveringsåt- gärder, vem som beslutar och hur? Vad saknas i beslutsfattandet? Och vad medför konserveringsåtgärden? Behovet av praktik, men framfö- rallt ämnesspecifik utbildning för blivande konservatorer uppmärk- sammas, liksom behovet av konsthistoriska utlåtanden för att få in den aktuella åtgärden och objektet i sin kontext.
Vidare lyfts i projektet behovet av vetenskapliga undersökningar kring vad som är ursprungligt och inte. Vilka material används och hur lämpliga är dom? Hur rena eller smutsiga tillåts dessa målningar vara?
Austin pekade på risker som muralmåleri, oavsett ålder, utsätts för runt om i världen, med exempel från bland annat Spanien och Stor- britannien. Här hemma lyfte han fram undersökningar på kyrkvin- dar med romanskt och sengotiskt måleri samt konserveringsproble- matik på street-art och graffiti, där skador redan uppstått eller rivning hotar deras existens. De viktigaste utmaningarna, som Austin ser, är dels att få till utbildningar speciellt för muralmåleri, dels att reda ut eventuella brister i beslutsprocessen kring bevarande av denna form av kulturarv.
Då projektet är beroende av många olika kompetenser, passade Austin på att uppmuntra konferensdeltagarna att ta kontakt med honom eller Stavroula med tips om lämpliga studieobjekt eller fall som skulle kunna ge ytterligare input till forskningsprojektet.
Margareta Ståhl
Arbetarrörelsens muralmålningar:
föga kända och utsatta
Margareta Ståhls del i projektet A critcal assessment of Wall Painting Conservation in Sweden fokuserar på arbetarrörelsens muralmåleri med tyngdpunkt under folkhemstiden.
Arbetarrörelsens muralmålningar finns främst i Folkets Hus och Folkets Parker men även i andra arbetarrörelselokaler. Tidsmäs- sigt ligger tyngdpunkten på folkhemsperioden men den konstnär- liga traditionen inleddes tidigare och förekommer även nu. Teknik och material varierar men motiven visar arbetarnas liv genom deras arbete, kamp och fritid i en horisontell berättelse.
Margareta Ståhl tog utgångspunkt i LO:s lokaler vid Norra Ban-
torget i Stockholm 1924 och fortsatte sin bildexposé över landet via Folkets Hus i Hagfors 1926, Skoghall 1927, Lessebo 1936 (gruppbil- der istället för individer, interiörer istället för exteriörer – pappers- bruk, glashytta). Arbetarrörelsens egna bildspråk växer fram under 1930-talet. Skelefteå 1946 visar ett horisontellt narrativ med berättelse om arbetarnas liv. Vid tiden börjar man också ge målningarna namn.
Även arbetarnas bildningsrörelse representerades med ABF:s loka- ler i Malmö. Andra material och tekniker visades med exempel från Kvarnsvedens Folkets Hus (en keramik från 1952) och Nils Wedels navaxmålning i Linköpings Folkets Hus från 1954. 1950-talet var höjdpunkten för freskerna. De blir fler, större och mer innehållsrika.
Margareta visade utdrag från den databas hon satt samman utifrån sitt dokumentationsarbete. Exempel på förlorade målningar visades, med bilder från Kolingsborg vid Slussen med Ingemar Callenbergs fresk från 1954. Många Folkets Hus har idag övergått till andra funk- tioner, vilket ger behov av tillsyn och överblick när det gäller konst- verkens skick och bevarandestatus. Med ägarbyten uppstår dessutom en osäkerhet kring vem som kommer att ha ett intresse för bevarandet av målningarna och dessutom bekosta det hela. En trend med mer modernistiska former inleds under 1960-talet och fortsätter in på slu- tet på 1900-talet. Här visades exempel från Folkets Hus i Eskilstuna 1961, Borlänge 1985 och Bollstabruk 1990. Exempel på exteriöra mål- ningar gjordes med Österbybruk från 1996. Margareta avslutade med att visa Sven Ljungbergs mosaik i Stockholms Folkets Hus från 1968–
1969, som sammanfattar arbetarrörelsens historia i Sverige.
Bildmaterialet Margareta presenterade imponerade på åhörarna och röster höjdes för att ställa samman det hela i en bok.
Margareta nämnde under sitt föredrag bland annat följande böcker:
• Alriksson, Anneli. 2001. Barnhusgatan 18: LO-huset vid Norra Bantorget. Stockholm, LO.
• Bosdotter, Kjersti & Isacson, Maths (red.) 2009. Fram trä- der arbetaren: arbetarkonst och industrisamhällets bilder i Norden.
Stockholm, Arbetarnas kulturhistoriska sällskap.
• Hamrin, Örjan & Hofrén, Erik. 1979. Johan Ahlbäck: arbetets målare. Falun, Dalarnas museum.
• Jansson, Roine. 2011. Gruvarbetare i ord och bild. Gimo, Gruv- centrum Mojsen, IF Metall.
• Lennervald, Dan (red.). 2010. Torsten Billman, bildmakaren.
Kungsbacka, ABF Norra Halland i samarbete med Hallands konstmuseum.
• Lidén, Elisabeth. 1975. Albin Amelin. Stockholm, Sveriges all- männa konstförening.
Mentimeterfråga 1
Vilken yrkestillhörighet har du?
Mentimeterfråga 2
Jobbar du i privat eller offentlig sektor?
Mentimeterfråga 3
Vilken roll är din?
(Flera alternativ möjliga)Mentimeterfråga 4
Vilken utmaning ser du främst med moderna
material?
Dag 2 – Tema: Konservering & byggnadsvård
Austin Nevin, Courtauld Institute of Art, London
Examining and Analysing Postwar Pigments and Paint
Austin Nevin talade om det omfattande behovet av analyser i sam- band med undersökningar av 1900-talets färger. Han tog avstamp i undersökningar av Siquieros fresk La America Tropical i Los Ange- les från 1932, där man konstaterat cellulosalack, motsvarande den som användes av dåtidens bilindustri, men som också används i dagens nagellack. Här är bindemedlet påtagligt instabilt, vilket försvårar bevarandet och också gjorde att cellulosalack tidigt dömdes ut inom konserveringsfältet som oanvändbart vid bevarandeåtgärder. Austin lyfte fram det problematiska i att använda material som inte åldras väl redan vid skapandet av kulturarv.
Ett annat exempel är Mark Rothkos Harvardmural från 1962, där istället instabila pigment utgör en del av problemet. Här kunde Aus- tin Nevin konstatera att undersökningarna krävde tvärsnittsanalyser och studier i laboratoriemiljö, då blotta ögat inte klarar att bedöma färgernas pigment. Tvärsnittsanalyserna påvisade inte mindre än fyra olika röda pigment i ett rött färgskikt. 1900-talets färgtyper kräver särskilda spektroskopiska analysmetoder (däribland RAMAN) för att kunna identifiera skillnader på molekylnivå. Moderna pigment är väldigt små, men kan ha stor kemisk variation. I det här fallet var en kartläggning av molekylsammansättningen nödvändig. Flera meto- der, inklusive teknisk fotografering (i vanligt ljus, UV-ljus och infra- röd reflektografi) tillsammans med tvärsnittsanalyser, behövdes för att ge svar på vad konstnären egentligen använt.
Generellt sett har 1900 talets utveckling inom syntetisk kemi lett till en mängd nya färger och färgtyper – de flesta mindre giftiga än traditionella pigment och bindemedel. Men de är mycket svårare att identifiera och då krävs även mer avancerade analysmetoder än tidi- gare. För att kunna vara säker i sin tolkning kan man inte längre förlita sig på enbart en metod, utan måste kombinera flera tekniska analyser. I det sammanhanget nämnde Austin också utvecklingen av nya polymerer såsom polyvinylacetat (PVAC) som bland annat använts av Lucio Fontana. PVAC är synnerligen instabilt och ned- brytningen accelererar med tiden. Detta kan man påvisa med hjälp av
Fourier Transform Infrared Spectroscopy (FTIR). Men Lucio Fon- tana använde sig också av fluorescerande färg i sitt konstnärskap, en efterkrigsprodukt som ursprungligen togs fram för flygplansmåln- ing 1934, men som efter kriget blev intressant för isdansshower och biografer, eftersom de lyser i mörker. Även här måste man både ta prover för tvärsnitt och komplettera med fluorescens spektroskopi och RAMAN för att kunna verifiera pigmentinnehåll.
Just bindemedlen som kommit till användning efter andra världs- kriget varierar mycket och en gaskromatograf–masspektrometer (GC-MS) kan behövas för att identifiera mättade och omättade fett- syror i icke-torkande oljor.
Om man dessutom adderar en uppsjö av nya appliceringstekniker som tillkom under samma tidsperiod som de nya färgtyperna, blir undersökningsprocessen än mer komplicerad. Sammanfattnings- vis konstaterade Austin att 1900- och 2000-talets material- och tek- nikutveckling på färgfronten innebär nya utmaningar för kulturvår- den genom materialens instabilitet, svårigheter att låta sig analyseras och deras ökade nedbrytning och ljuskänslighet. Bevarandet av ori- ginalutseende blir den stora utmaningen för framtidens kulturvård.
Vilka utmaningar ställs utbildningarna för när det gäller de moderna färgtyperna? undrade publiken. Här finns stora utmaningar inte minst när det kommer till det breda omfånget av material med nya kemiska sammansättningar. Men etiska frågor kommer också upp, t.ex. hur man ska förhålla sig till verk av nu levande konstnärer och material som inte går att restaurera. Fokus för utbildningarna bör enligt Austin ligga på samtida konst, med en stadig grund i restaure- ringsetiska principer.
Barbro Wedvik, NIKU
Malematerialer i krig og fred, med fokus på interiører 1930–1945
Höga priser på linolja under 1930-talet och instabil råvarutillgång under och efter andra världskriget gjorde linolja till bristvara. Nya bindemedel under 1930-talet och ersättningsmedel under kriget blev följden. Under 1930-talet kom ersättningsmaterial som kinesisk trä- olja som torkade snabbare och gav en hårdare och blankare yta. Efter-
hand som kök och badrum blev vanligare och fokus på hygien därmed ökade, blev blanka och släta ytor viktigare, eftersom de var lättare att hålla rena. Emulsionsfärger för offentliga utrymmen blev vanligare i Norge redan före första världskriget. Cellolusalacker blev vanliga på 1920-talet tack vare stora överskottslager av nitrocellulosa, avsett för bombtillverkning under första världskriget. Cellulosalacken var i för- sta hand tänkt till sprutlackering, men varianter för penselstrykning förekom. Konsthartser blev vanligare under 1930-talet som ersätt- ning till de naturliga hartser man blandade i linoljan. Man fick på så sätt lacker och färger som torkade snabbare. Dessa konkurrerade med cellulosalackerna, men konsistensen påminde mer om traditio- nella färger och var bättre anpassade till penselstrykning. De ersat- tes så småningom av alkydhartser. För framställning av alkydfärger användes initialt linolja, som efter andra världskriget ersattes av soja- olja som inte mörknade i samma utsträckning. Emulsionsfärgerna användes i första hand för offentliga lokaler som krävde luktfri, håll- bar och snabbtorkande färg.
Många nya bindemedel tillkom under 1930-talet bl.a. standolja.
Mellankrigstiden blir en utvecklingsperiod där nya och traditionella material användes var för sig eller blandade. Som ett resultat av mate- rialbristen i början av perioden och de många nyutvecklade materi- alen senare, krävdes mer kunskap och försöksstationer inrättades i syfte att få ett grepp om utvecklingen på marknaden.
Andra världskriget innebar nya utmaningar för målarna. Såväl lin- olja som träolja blev bristvara och den tyska ockupationsmakten lade beslag på huvuddelen. Användningen av resterande volymer regle- rades hårt. Som ersättning användes tran-, sill- och tallolja, beck, svartlut och cellulosalim bland annat. Det dröjde innan förkrigsti- dens bindemedel återkom på marknaden, bl.a. på grund av import- restriktioner i syfte att gynna den egna produktionen. Linolja blev fritt tillgänglig först 1952.
Följden av materialbristen blev att färre ytor målades, man målade i tunnare skikt, mer sällan och surrogatfärg med kraftigt varierande egenskaper användes. Vid tiden rapporterades om bristande tork- ningsegenskaper, flagnande färg, dålig vidhäftning och så vidare.
Trots allt skedde ett utvecklingsarbete under kriget som lade grun- den till nya material under efterkrigstiden. Det saknas kunskap om hur dessa ytor målade med ersättningsfärg ter sig idag, med undan- tag för tranoljestrukna ytor, som tycks ge vidhäftningsproblem för senare påförda färglager.
Publiken undrade vad som låg bakom mellankrigstiden utveck- lingsboom inom materialutvecklingen. Barbro svarade att första
världskriget (liksom det andra) innebar brist på linolja och fabrikan- terna fokuserade därmed på forskning i större uträckning än under perioder av god tillgång på råmaterial. Parallellt hade det inom psy- kologin vuxit fram ett intresse för färglära, vilket också hade inver- kan på utvecklingen.
Vicki Wenander, Wenanders AB
Högblankt och lösningsmedelsburet – rekonstruktion av Kulturhusets arkitektoniska måleri
Under 2019 och 2020 genomgick Kulturhuset i Stockholm en omfat- tande upprustning av de tekniska systemen. Samtidigt fräschades inredning och ytskikt upp i offentliga utrymmen. Ett av de bärande karaktärsdragen hos interiören är kontrasten mellan rå betong och högblankt bemålade kulörta ytor, ett uttryck som till viss del gått för- lorat under de 50 år som gått sedan byggnaden uppfördes. Därför kom restaureringsåtgärderna i den kulturhistoriskt högt klassade byggna- den att bland annat fokusera på värnandet av kvarvarande ursprungs- bemålning och rekonstruktion av förlorade målningsytor.
Det finns ett utförligt vårdprogram för Kulturhuset från 2014, där man inte helt uppmärksammat komplexiteten i den till synes enkla färgsättningen. Det finns också nu en väckt fråga om byggnadsmin- nesförklaring av Kulturhuset och länsstyrelsen hade belagt byggna- den med anmälningsplikt vid förändringar i huset, men det är bara de obemålade betongpartierna som berörs av detta, inte de bemålade ytorna. De anses inte så viktiga eftersom de inte lyfts fram i vårdpro- grammet.
Celsingarkivet, som förvaltas av Celsings arkitektkontor, blev en viktig källa till kunskap om färgsättningen i byggnaden. Här fanns en omfattande dokumentation över hur färgsättningen arbetats fram mellan arkitekter, konstnärer och målarmästare. Vid den tiden fanns inte NCS-skalan som standard, utan man använde olika färgkartor för att ta fram och beskriva kulörerna. Det hela gick dock att spåra i arkivet via korrespondensen mellan aktörerna.
Av arkivmaterialet framgick även att ytbehandlingen varit viktig för slutresultatet. Ytorna genomgick många olika behandlingar och
här fick man bekräftelse på att de till synes lackade ytorna varit pen- selstrukna från början. Sedan Kulturhuset uppfördes har man dock målat om vid flera tillfällen, men det har skett på ett för ursprunget felaktigt sätt.
Det uppstod en problematik kring att måla med lösningsburen färg inomhus. Det finns en överenskommelse mellan måleribranschen och Riksantikvarieämbetet om att linoljefärg ska få användas inom- hus om de kulturhistoriska värdena kräver detta. Målarfacket mot- satte sig användning av lösningsmedelsbaserad färg i Kulturhuset, varför provmålning med vattenbaserad färg gjordes, men med nega- tivt resultat. Arbetsmiljöverkets jurister fick då titta på frågan och kom fram till att det inte krävdes någon dispens för att måla med lös- ningsmedelsburen färg, eftersom de kulturhistoriska värdena fanns i byggnaden. Resultatet blev högblankt och lösningsmedelsburet.
En del konferensdeltagare ifrågasatte användningen av lösnings- medelsburen linoljefärg. Vicky svarade att om man vill nå ett glanstal på 90 och en fullständigt slät yta i slutresultatet, i enlighet med det ursprungliga utförandet, fungerar inte ren linoljefärg.
I mars 2021 tilldelades upprustningsprojektet Kasper Salinpriset, med motiveringen att betydelsen av öppenhet, föränderlighet och publik närhet revitaliserats, utan att arkitekterna kompromissat kring ursprungsbyggnadens värden.
Conny Hansen & Anja Liss Petersen, Nationalmuseet Danmark
Når den eneste løsning er afmontering af en bygnings-dekoration – valg af moderne og kommercielle materialer til konservering
Föreläsningen handlade om de val en konservator måste göra kring metoder och material i en mycket otraditionell konserveringsuppgift, med utgångspunkt i två fallstudier: Sigurd Swanes oljemålade vägg- dekorationer från 1928–1929 på Gamle Hjortespringskole i Herlev och Seppo Mattinens akrylmålade Cykelpige från 1993 på Nørrebro- gade i Köpenhamnn.
Vid valen av material lade de stor vikt vid att så långt möjligt
använda samma material till flera objekt. Några av dessa material är väl kända inom konserveringskretsar, andra är av mer kommersi- ell karaktär från bygg- och måleribranschen. Huvudsyftet med båda uppdragen var att rädda och bevara ett byggnadsanknutet måleri, vil- ket gjorde att de inte lade så stor vikt vid reversibilitet. Demontering var den absolut sista utvägen för bevarandet av dessa konstverk, som i båda fallen åter skull ingå i en byggnadsdekoration. Det var aldrig tänkt att målningarna skulle få en museal behandling eller karaktär.
Vid arbetet med specifikt Sigurd Swanes verk hade de stor nytta av deras erfarenheter från såväl målaryrket som konserveringsvärlden.
Detta gjorde sig gällande vid både val av metod, material och verktyg.
Fördelarna med att välja kommersiella produkter är att de är relativt lätta att få tag på och att priset är överkomligt. Oftast valdes plast- eller akrylprodukter, p.g.a. de korta torktiderna och det stora antalet behandlingar som dekorationerna skulle genomgå. På Nationalmu- seet finns också en vana att även använda nya material, och de använ- der mycket gärna akrylfärger på tub till retuschering, då de är mycket färgäkta och stabila.
Seppo Mattinens konstverk ”Cykelpigen” målades med plastfärg på putsad stenvägg. Demonteringsmetod och val av material krävde eftertanke. Man experimenterade här med syntetiska och kommer- siella produkter, eftersom det i de här fallen rör sig om flexibla och sammanhängande färgfilmer till skillnad från mer styva och porösa färgskikt i kalkmåleri.
Nedtagningen innebar att dekorationen skars fri från omgivande vägg och en tjock framsidessäkring bestående av flera lager byggdes upp. Först en varm Beva-pasta, utspädd med bensin. Sedan om vart annat tjock Beva-film och japanpapper och avslutningsvis en bit kraf- tigt polyestertyg. Därefter bankade de på framsidessäkringen med en hammare med påmonterad gummihandske, så att den underlig- gande putsen krossades och dekorationen lossnade från väggen. Inför monteringen rengjordes baksidan med hammare och sandpapper och grundades med Lasceaux Hydrogrund för att mätta den putsade och sugande ytan. Med hänsyn till kommande hantering lades ett mel- lanlager av tunt polyestertyg (chiffon) som sedermera fixerades med lättviktsfiller (spackel) uttunnat med samma hydrogrund som ovan.
Mellanlagret utgör ingen garant för reversibilitet, men kan möjligen fungera som skiljeskikt, om det skulle bli nödvändigt någon gång i framtiden. Framsidessäkringen avlägsnades lätt efter att den mjukats upp med testbensin under 1 timme. Efter denna process stoppades all vidare behandling av konstverket ”Cykelpigen”, då finansiering av projektet tyvärr saknades. Deras fortsatta redogörelse rörde där-
för enbart den fortsatta behandlingen av Sigurd Swanes dekorationer.
Baksidan på Sigurd Swanes dekorationer spacklades med lättvikts- filler för att uppnå en enhetlig tjocklek. Denna produkt valdes för att den är beprövad och utvecklad för användning i byggnader. Redan tidigt i processen bestämdes att man skulle betrakta dekorationerna som en del av en vägg eller mur och därför föll valet på kommersi- ella målningsprodukter från byggbranschen. Efter spackling slipades baksidorna och grundades med hydrogrund. Vid monteringen val- des honeycombskivor med polypropylenkärna, bland annat utifrån dess låga vikt. Denna typ av skiva är mycket lättare än den vanligt- vis använda Honeycomb med aluminiumkärna. En annan fördel är att de kan sammanfogas med epoxy för att få till mycket stora format.
Dessutom är de lätta att skära efter exakta mått. Montering av dekora- tionen på honeycomb-skivor utfördes med BEVA 371-film på värme- bord. I en av Sigurd Swanes bilder saknades ett större stycke där den ursprungligen anpassats till en dörr. Där var det viktigt att återskapa samma ytstruktur som på resten av originalet, så att rekonstruktio- nen skulle bli så osynlig som möjligt. En avgjutning av ytstrukturen gjordes med flytande silikon, som efter torkning stelnade. Det gav ett avtryck av ytan som möjliggjorde en avgjutning. För avgjutningen användes Fiber-pasta från Golden, då fyllnadsmedlet hade lämpliga visuella egenskaper. Efteråt blev dessa tapetliknande bitar limmade på Honeycomb-skivan med Vinnapas EP1.
Nedtagning eller demontering är den absolut sista utvägen för en dekoration, men det kan vara en möjlighet när det finns nya planer för ett område där ett konstverk är placerat. Ekonomin spelar alltid en stor roll i avgörande beslut om verkens fortlevnad. Det är ofta til- lfälligheter som gör att allmänhetens uppmärksamhet riktas mot en byggnadsdekoration eller ett konstverk, som löper risk att förstöras.
Flera exempel på byggnadsanknutet måleri som befunnit sig i faro- zonen i närtid nämndes. Y-blokka i Oslo till exempel, skadades i ter- rorangreppet 2011 och skulle inte bevaras då byggnaden sågs som en påminnelse om det som hänt. Problemet var att det fanns dekorati- oner av Pablo Picasso i byggnaden. Demonstrationer lyckades skapa stor uppmärksamhet kring dessa och slutligen beslutades det att skaffa fram pengar för en demontering av dessa Picassodelar.
Bruket av Strappo-metoden i de beskrivna fallen har visat sig vara mycket användbart för färgskikt av såväl olje-, plast- och akryltyp.
Metoden är ursprungligen känd från demontering av kalkmåleri, där förlustprocenten ligger på 40–50 %. I dessa fall, med demontering av olje- respektive plast- och akrylmåleri, uppgick materialförlusten till max 2 %. Dessutom var det förhållandevis okomplicerat att åter-
montera de få och små delar som ramlade av under demonteringen, beroende på bruket av lätta, flexibla och termoplastiska material, som gjorde det lätt att montera och fixera.
En fråga i chatten efterlyste en dokumentation över arbetet och föredragshållarna hänvisade till s. 131–137 i konferensrapporten Cul- tural heritage facing catastrophe. Prevention and recoveries från 2018:
https://nkfisland.files.wordpress.com/2019/03/nkf_xxi_cultural_
heritage_facing_catastrophe-1.pdf
Anna Katrine Hansen, Nationalmuseet Danmark
Tilgangen til konservering af Gernes' udsmykning af trappeopgangen, Havnegade 25, København (1990)
Målningen av trapphuset på fastigheten Havnegade 25 i Köpenhamn utfördes 1990 på uppdrag av danska vägverket som då hade kontor där. Poul Gernes var professor vid Det Kongelige Danske Kunstaka- demi och hans viktigaste verk utgörs av en totalfärgsättning av Herlev Hospital (inklusive teknisk utrustning), färgsättning av hela fasaden på Palads Biograf och dekoreringen av Centrum for Kommunikation och Utbildning i Viborg.
Inför konserveringen av Havnegade 25 har Anna Hansen utgått ifrån The Decision Making Model (DMM) som tagits fram i forsk- ningsprojektet Conservation of modern Art i Holland från 1995–1997.
Det handlar om en normerande modell som tagits fram för hante- ring av modern och samtida konst på museer. Då det här handlar om offentlig konst har den använts så långt möjligt.
Gernes använde färg som var vanligt förekommande i byggsek- torn, t.ex. Flügger Dekso Plast 25, och använde alltid producenternas koder eller NCS-koder. Han blandade aldrig själv färgerna med pig- ment utan använde färdigproducerade färger, även vid toning. Han arbetade med schabloner och/eller egentillverkade stämplar. Vid Havnegade 25 har han använt alla tre teknikerna. Som underlag för konserveringsarbetet har fotografier använts, som togs när arbetet var färdigt. Där framgår till exempel att ändringar av färgsättning hade skett under senare tid, trappan hade målats svart och vissa ytor hade blivit vita. Skador hade uppstått genom att frisen bitvis hade målats
över och genom ombyggnationer som hade skett i trapphuset innan man varit medveten om vem som hade utfört målningen. Här fanns också förslitningsskador och smuts efter daglig användning.
Genom CMA-projektet framkom att konserveringsproblem upp- står när verkets skick inte hänger samman med dess betydelse. Modern konst kräver insikt om konstnärens val av material och metoder. Ger- nes var övertygad om att konsten skulle vara en vardaglig upplevelse och skulle vara tillgänglig ute i samhället. ”Kunstens naturlige formål er at være en forskønnende, løftende, aktiverende og stimulerende del af hverdagen – for hele befolkningen.” Eftersom Gernes menade att konsten skulle vara förskönande kan en konservering av verket anses nödvändig för att uppnå detta.
För att återskapa färgsättningen genomfördes en färgarkeologisk undersökning för att bestämma originalfärgsättningen och sedan utarbetades en vägledning till målarna som skulle återskapa interi- ören. Därefter gjordes konservering av frisen. Detta genomfördes med hjälp av Gernes dotter Ulrikka. Allt dokumenterades för att redovisa vilka ytor som rekonstruerats.
När det gäller autenticitetsfrågan utgick Anna Hansen från en artikel av Nynne Raunsgaards Sethias där det talas om två typer av autenticitet. Materiell autenticitet var svår att uppnå här, då vissa fär- ger inte produceras längre. Visuell autenticitet hanteras genom att studera glans, kulör och applikation, vilka påverkar hur en yta upp- fattas. Gernes dekor och hans uttalade mål med verket ledde till att den visuella autenticiteten prioriterades. Syftet med verket var att för- sköna och lyfta upp rummet och därmed blev ett korrekt intryck av verket viktigt för att skapa en helhet och det uttryck som Gernes hade som mål.
Gernes verk är utförda med hjälp av medarbetare och är alltså inte alltigenom utförda av honom själv. Ulrikka Gernes deltagande i kon- serveringsarbete innebar att hon i praktiken arbetat vidare med den.
Konstnärens eventuella egna syn på konserveringen kan härledas till de knappt synbara ändringar som utförts under senare tid, ändringar som uppenbarligen är utförda av Gernes själv. Gernes färgsättning av Herlev Hospital var banbrytande på internationell nivå. Havnegade 25 är inte ett av hans mest betydande, men eftersom han inte signe- rade sina målningar försvinner de. Anna Hansen visade exempel på Gernes verk som redan utsatts eller till delar tagits bort.
Vissa utmaningar uppstod i samband med konserveringen av trapp- huset. Anna Hansen visade bilder med exempel på hur värmeelement monterats på de åtgärdade ytorna och att hissens insida ännu återstår
att måla efter mycket argumentation för det hela.
För svar på frågor om materialegenskaper, pigment och bindeme- del hänvisade Anna Hansen till rapporten Analysis of Poul Gernes’
painted folding doors at Herlev Hospital från 2018: https://www.resear- chgate.net/publication/325092213_Analysis_of_Poul_Gernes'_pain- ted_folding_doors_at_Herlev_Hospital.
Hélène Hanes, Statens fastighetsverk & Stephan Fickler, Svenska byggnadsvårdsföreningen
Reflektion kring färgsättning i Scen- konstmuseet samt diskussion kring begreppet autencitet
Hur värdesätter vi ett senare måleri, som inte har samma dignitet som ett måleri från exempelvis 1800-talet? Det gäller både material- mässigt och kulörmässigt. Kulörerna är ofta helt annorlunda än dem som många antikvarier vanligtvis arbetar med. Det är en pedagogisk uppgift att förklara en tidsperiod som du själv har upplevt och som du kan ha starka åsikter om, men som du ändå måste förhålla dig till.
Scenkonstmuseet i Stockholm är inrymt i en byggnad som använ- des som kronobageri från sin tillkomst under stormaktstiden fram till 1952 och som sedan stod öde fram till 1970-talet, då den reno- verades för att bli musikmuseum. Renoveringen hade ett ambitiöst anslag och interiören fick en för 1970-talet aktuell färgsättning. 2014 renoverades lokalerna igen, varvid större delen av denna färgsättning försvann. Förvaltaren Statens fastighetsverk slog dock vakt om delar av 1970-talsmåleriet. Byggnaden fick skyddsbestämmelser 1993 men någon tanke kring 1970-talsinteriörerna fanns inte då.
Statens fastighetsverk samarbetade med hyresgästen i stor utsträck- ning, för att bl.a. få fungerande kontorsutrymmen till vad som skulle bli Scenkonstmuseet.
Reflektionerna ledde över till ett samtal mellan Hélène Hanes och Stephan Fickler kring begreppet autenticitet. Stephan drog paral- leller till Riksförsäkringsverkets byggnad, som haft samma hyres- gäst sedan nybyggnationen, men som omgestaltades helt invändigt på verksamhetens begäran vid den senaste renoveringen. Efter en tid
flyttade ändå verket därifrån.
Den snabba förändringen genom att verksamheter flyttar har stor inverkan på de historiska miljöerna. Begreppet autenticitet betyder enligt ordboken äkta, verklig, genuin, tidstrogen. Hélène exemplifie- rade med ord ur Jan af Geijerstams bok Miljön som minne från 1988:
”Äkthetens betydelse är inte objektiv och oföränderlig. Den kräver kunskap, men dessutom en balans mellan sinnlighet, kunskap och intellekt. Autenticitet är därför inte något man bara känner.” Stephan replikerade att en upplevelse av autenticitet kan finnas där utan kun- skap. Hélène visade en bild av fartyget S/S Mariefred och beskrev upplevelsen av autenticitet genom interiörens uttryck och att dess ångmaskin ännu är koleldad. Trots att Mariefred har brunnit och byggts om finns upplevelsen av äkta vara ändå där. Stephan sköt in att upplevelsevärdet kan vara autentiskt samtidigt som dokumentvärdet inte är det och exemplifierade med bilder från katedralen i Chartres, där patinan i långhusets innertak ger en känsla av förbindelse med historien medan taket i det nyrestaurerade koret inte gör det. Här sva- rade Hélène med att det finns en autenticitet i det korrekt restaurerade koret genom att man på så sätt kommit närmare den upplevelse som människan i historisk tid fick av interiören.
Att förklara vad som är äkta kräver kunskap och den antikvariska professionen måste kunna definiera vad som är äkta. Stephan beto- nade vikten av att vi inte luras och att vi måste sträva efter någon slags sanning och lade till vikten av att flera kompetenser involveras i detta.
Hélène avrundade med behovet av kunskap, medvetenhet, planering och finansiering för att klara utmaningen. De verk som visats under konferensen är exempel på konstverk som ställts till allmänhetens förfogande och bör bevaras därefter.
Arrangörerna tackar för i år. Foto: Tom Sandström.
Havnegade 25, Köpenhamn. Foto: Nationalmuseet Danmark.
Mentimeterfråga 5
Vilket tema skulle du vilja ha för Färgforum 2022?
Mentimeterfråga 6
Skulle du vilja att Färgforum var...?
Mentimeterfråga 7
Var skulle du vilja att Färgforum arrangerades
framöver?
Presentation av föredragshållarna
Camilla E Boström
S Camilla E Boström/SCEB är designer (MFA) och konstnär och jobbar mest med väggmålningar i offentlig miljö. Projekten ser olika ut. Ibland jobbar hon mot en brief med tydlig färgskala och motiv- val och ibland får hon jobba helt fritt beroende på var motivet skall placeras. Som designer har hon bakgrund inom glas, keramik, textil, mönster och mode. Och som konstnär teckning och måleri. Materi- alet är inget hinder, det är ideér och visioner som är drivkraften. Hon tar hänsyn till den miljö och det sammanhang konsten visas i .
Stavroula Golfomitsou
Stavroula Golfomitsou (BA, PhD, FIIC) är universitetslektor vid Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet och samordnare av kandidat- och masterstudier i kulturvård. Tidigare var hon lektor i kulturvårdsstudier vid UCL Qatar, där hon inrättade och samord- nade masterstudier i kulturvård. Hennes forskning har fokuserat på korrosion och bevarande av metaller och polymerer och bevarande- arbetets betydelse för uppfattningen av ett konstverk. Hon undersö- ker beslutsprocesser vid rengöring av kulturarv, med särskild tonvikt på offentlig konst.
Paulina Öquist Haugen
Paulina Öquist Haugen är etnolog på Norrbottens museum i Luleå där hon bland annat leder arbetet med museets samtidsdokumenta- tion. Paulina har ett särskilt intresse för frågor som rör inkludering och mångfald.
Tobias Barenthin Lindblad
Tobias Barenthin Lindblad är redaktör på bokförlaget Dokument Press, författare och debattör i frågor gällande den allmänna platsen, medborgardeltagande och demokrati. Han har föreläst om och varit workshopledare i graffiti i tjugofem år.
Petter Jansson
Petter Jansson är byggnadsantikvarie/arkeolog och har sedan 33 år arbetat med undersökningar, dokumentationer och olika projekt med inriktning på främst skånska kyrkomiljöer genom Region- museet/Landsantikvarien i Skåne, Lund. Fil. Kand, utbildning på Lunds universitet. Har deltagit vid restaurering av kyrkor i Etiopien, ett pilotprojekt 2005, och är medlem av The Swedish Society for the Conservation of the Ethiopian cultural Heritage (SCECH).
Austin Nevin
Austin Nevin är professor vid och chef för Institutionen för kon- servering vid Courtauld Institute of Art i London där han undervisar på två 3-åriga utbildningsprogram i konservering på avancerad nivå;
muralmåleri och måleri på duk. Austin är konservator, specialiserad på muralmåleri och kemist. Austin är även vice president för Interna- tional Institute of Conservation (IIC). Innan han började vid Cour- tauld var Austin universitetslektor i konservering och Conservation Scientist, vid Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet.
Margareta Ståhl
Margareta Ståhl arbetade som arkivarie på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm i nästan 30 år. Hennes specialområde var bildarkivering. Hon doktorerade 1999 i visuell kommunikation vid Linköpings universitet, på en avhandling om arbetarrörelsens tidiga fanor och hur deras bild- och symbolspråk växt fram, Vår fana röd till färgen. Fanor som medium för visuell kommunikation under arbetar- rörelsens genombrottsår i Sverige fram till 1890. I samband med LO:s 100-årsjubileum 1998 skrev hon boken Vår enighets fana – ett sekel fackliga fanor. Hon har även lett forskningsprojekt som Demokratins mötesplatser, som resulterade i boken Möten och människor i Folkets Hus och Folkets Park, 2005 samt Konsten i Folkets Hus och Folkets Park, som ledde till den konstdatabas med omkring 3500 objekt som finns på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Flemingsberg. Just nu håller hon på med en bok om arbetarrörelsens kvinnofanor.
Barbro Wedvik
Barbro Wedvik arbetar som målerikonservator och forskar vid kon- serveringsavdelingen vid Norsk institutt for kulturminneforskning (NIKU) i Oslo. Hon har bland annat arbetat med färgundersök- ningar i byggnader. De senaste åren har hon, finansierad av Nor- ges Forskningsråd, studerat produktions- och användningshistoria för målarmaterial från första hälften av 1900-talet i Norge, och vilka bindemedel som användes i tider med dålig tillgång på linolja, såsom under andra världskriget.
Vicki Wenander
Vicki Wenander är bebyggelseantikvarie och byggnadsingenjör.
Genom den egna firman arbetar hon med frågor som vårdar, skyddar och utvecklar våra kulturmiljöer på deras egna villkor. Uppdragen varierar, men ett återkommande tema är färg och måleri. De senaste åren har allt fler uppdrag handlat om den bebyggelse som uppfördes under 1900-talets slut, när linolja inte längre var det självklara binde- medlet i färgen. Att restaurera ytskikt från den tid när lösningsme- delsburen alkydfärg var en förutsättning för det önskade resultatet, utmanar och ifrågasätter etablerade förhållningssätt och vedertagna sanningar. Så blev fallet när Kulturhuset i Stockholm de senaste åren genomgick en omfattande upprustning.
Conny Hansen
Konservator Conny Hansen arbetar på Nationalmuseet i Danmark, avdelningen för byggnader och inventarier. Hon är inriktad på måleri på puts, duk och trä. Andra anställningar: Karsten Larsen konser- veringsværksted, Ringe; Värmlands Museum, Karlstad; Herman Anderson konservering, Kristiansstad.
Anja Liss Petersen
Anja Liss Petersen tog examen vid konservatorskolan i Köpenhamn 2007. Hon arbetar sedan 2008 vid Nationalmuseet i Danmark, avdel- ningen för byggnader och inventarier, med måleri på trä, duk, puts, sten m.m. Dessutom håller hon på med färgarkeologiska undersök- ningar och byggnadsinteriörer. Hon har också hand om National- museets webbplats för byggnader och inventarier, bloggen ”Aktu- elt Bevaring” och Facebooksidan ”Nationalmuseet Konservering og Restaurering”.
Anna Katrine Hansen
Anna Katrine Hansen har studerat monumentalkonst vid konserva- torskolan i Köpenhamn och tog examen 2015, specialiserad på Poul Gernes. Anna har varit anställd vid Nationalmuseet i Danmark sedan 2017, där hon arbetar med måleri på puts och sten vid avdelningen för byggnader och inventarier, samt rådgivning i samband med restaure- ring av danska kyrkor.
Program för Färgforum 2021
Tema: Otraditionella material
Torsdag 20 maj 2021, kl. 13.00–16.40 Tema dag 1: Graffiti
Moderatorer: Mathias Strömer, Riksantikvarieämbetet & Maria Höijer, Göteborgs universitet.
13.00 | Välkommen till Färgforum
Eric Fugeläng, Riksantikvarieämbetet & Anneli Palmsköld, Göteborgs universitet hälsar välkomna.
13.10 | Mellan föreställande och abstraktion Camilla Boström, konstnär.
13.40 | Graffiti on sculpture: the extraordinary tales of people’s interaction with artworks Stavroula Golfomitsou, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet (på engelska).
14.10 | Paus
14.25 | Att bevara det tillfälliga
Paulina Öquist Haugen, Norrbottens museum & Tobias Barenthin Lindblad, Dokument press.
14.55 | Klotterkyrkan: Färgstarka budskapare i skymundan Petter Jansson, Regionmuseet Skåne.
15.25 | Paus
15.40 | En lägesrapport från FoU-projektet A critical assessment of Wall Painting Conserva- tion in Sweden, vid Kulturvård, Göteborgs universitet
Austin Nevin, Courtauld Institute of Art, London (på engelska).
15.50 | Arbetarrörelsens muralmålningar: föga kända och utsatta Margareta Ståhl
16.15 | Samtal om intryck från dagen Hélène Hanes, Statens fastighetsverk.
Mathias Strömer, Riksantikvarieämbetet.
Maria Höijer, Göteborgs universitet.
16.35 | Avslutande ord för dagen 16.40 | Dag 1 avslutas
Fredag 21 maj 2021, kl. 9.00–12.15 Tema dag 2: Konservering & byggnadsvård
Moderatorer: Stephan Fickler, Svenska byggnadsvårdsföreningen & Hélène Hanes, Statens fastighetsverk.
9.00 | Välkommen till dag två
9.05 | Examining and Analysing Postwar Pigments and Paint Austin Nevin, Courtauld Institute, London (på engelska).
9.30 | Malematerialer i krig og fred, med fokus på interiører 1930–1945 Barbro Wedvik, NIKU.
9.55 | Paus
10.10 | Högblankt och lösningsmedelsburet – rekonstruktion av Kulturhusets arkitekto- niska måleri
Vicki Wenander, Wenanders AB.
10.35 | Når den eneste løsning er afmontering af en bygningsdekoration – valg af moderne og kommercielle materialer til konservering
Conny Hansen & Anja Liss Petersen, Nationalmuseet Danmark.
11.00 | Paus
11.15 | Tilgangen til konservering af Gernes' udsmykning af trappeopgangen, Havnegade 25, København. (1990)
Anna Katrine Hansen, Nationalmuseet Danmark.
11.40 | 1970-tal i 1700-talet: Reflektion kring färgsättning i Scenkonstmuseet, kv. Kusen i Stockholm
Hélène Hanes, Statens fastighetsverk.
11.55 | Samtal kring autenticitet och moderna material Stefan Fickler, Svenska byggnadsvårdsföreningen.
Hélène Hanes, Statens fastighetsverk.
12.10 | Avslutande ord 12.15 | Konferensen avslutas
