• No results found

PLOG och KRÄKLA

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "PLOG och KRÄKLA"

Copied!
165
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Det här verket har digitaliserats i ett samarbete mellan Litteraturbanken och universitetsbiblioteken i Göteborg, Lund, Umeå och Uppsala.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den tolkade texten kan innehålla fel.

Därför bör du visuellt jämföra den tolkade texten med de scannade bilderna för att avgöra vad som är riktigt.

Om du anser dig ha upphovsrätt till detta material, ber vi dig vänligen kontakta Göteborgs universitetsbibliotek.

The digitisation of this work is a collaboration between The Literature Bank and the university libraries in Gothenburg, Lund, Umeå and Uppsala.

All printed text is OCR processed into machine readable text. This means that you can search the document and copy its text. Older documents with print in poor condition can be hard to process and may contain errors. Compare the interpreted text visually to the scanned image to determine what is correct.

If you believe you own the copyright to this work, please contact the Gothenburg University Library.

L B

(2)

V \ r.

m'W

'W

X,

4P

;^****f**k

.jNf- **»•

Ç;

(3)

'y'ï-f-X. ' -^0 ï'^p:

'* W‘J ' '"**}■$

: ' f- 3i\ i: - '■ / ■ ; '*

' *" ■' x - • ’ - j>H r-' v ^V"

(4)

mmm■/^ i..? ymm&w; mm-'v p :

r- J / I 'h

'%Ay'. ' ■ v;v A

t. .4 V t ‘'.■/i-'.-'".'.!

Ill‘fktr'fV Î;

t, 1

' I '

-'ii I >

1 * ' mmm

&

Y-il ' Ay#

P.ffPM

ji|<: iMS

> y

hi/ v «JF

if |M

7ît

-■': '< ' ■' — V 1 MÄf;

t.lr 1 •!

A,'-! ..

yfXf>: :

' 1 J? U'

Wwmfi

PMk

- i 3Ë M)$p .ÎA... ' :

, ; ' . , pppfv,

Wi& 'yl'-Xgj

Mmk\

fMfe

(5)

Y' : ' ■$

■ ' > v

YY'VyYY

>V' '..y^ïV;,

-T'. -Y - , , ;. Yyyy',; ' y

i -y

■ - ,

. ... , , - ,

. , & : - ^ ■ ■ .-. - y 1 -1

:J YYYYy: ■'YYYbyY. \ ; : Y/Y-,-; :r- YY:> YY' ■ ■ Y; ' Y!

'VI ^ ' ■ . ' . ... r ... t . . ' f . / , ;

■ r -

r Y F * yVVf» 1 .

' * 1 1 ' ' - * ’ r ’ - y yyyy; ■" ' yy.Yy.y vYr -y y ■;:■■

V'WV-rV, vY r:\rV:y:p^V:-V ■■* yr^yy , j, y<

; -• :-k? , V Y '■ ? >, . • • . .

YY-yY-yY '": \ - yYyyy> 'Y,'y y

Y ' ;A

„ ,;• 'JfC , • ■ , ''<, .AA.., ' , >11-, / '•' •■■ 7 •. '4 ». . ' « '.sw- ' . / ' VJ! • - >.,>

: Yv w, v»'c Y >î * ', Y. » \ ' x.y . ■-- - '„ y

- w ' 1 1 '

>,

‘ 1 ■ ' - , '

; : : S'Ai ?4 YY- Yi v -vl

- -Y YYY' - Y Y. YYy Y^Y-Y: YYj

-\ •■■.-. ■• ; YYYYYYY Y- ' "YYvYvY: YYYYYY Yv vYYv ,-YY *•

YYY' YY: y yY Y; Y >> YYYY.YY - ^ ■. y^y ïIyJs■' -:;v>'y'y;'v4wY" ^y-yy

V, ,. : ■ - .■) , > : •: -v . - . . '

' Yy - -.. - Y iC Y-Y- :: ' Y: . > >: Y Y ■

y ; và . ■• "'yyy. - j ;

JY...J.'JJ i YU .*»», .. t L. . , . ? . . .. -..r-v, • --Y-

S ' * ‘t 4 ' *

.1 I , 1 : !

> , '* )' : I YY r f ■

•■ • ;■ ■ \,7 ■■ .

- r‘ .7S-,.:-' "t-. :--'r ,•, ■'" i.y-' -.; ,-*? > . '4

. . . v . .... Y

! ■; i- Y" "■ 1

I ' . !

f , r r . , ' . , r

I . : , , 'Y ; . / ' -V ^ __ -- ' -; '

■■.■. 1 ... .. , 1 ... '

... '■ - -Vi

Y ' f - / ' 7 : . r-K ■> ~>S ■ .:

- y- J~ - * >- i:- .’., i"! ■ '.. .

, J i‘Y^t B I A.

- , :

' . tfY:YYY.ftâ':7:;Y:YrW:-V <- y: ->V V ■ ' V :

■ . . ■ '•, ,

" """' ■ - • y ■■■ ï ■. ;_, : - . .-, ■ ■-•• y- -

•;;■"■■. YvY •$ l ' Yv,?'Y

-.. -v . ■'. Vr~ 4 -;,i :;Yï '■ 'Y - 'Y..-; Y - .

(6)

PLO

J

■ .v rf('vv>vij

i ,T>: -r T' — .■■- : :I

/ v,'.-;;-,

^y~Å. ’ V-R V

HISTORISKT SKÅDESPEL

, . ^ ’’ ! ; II

' i

I FEM AKTER

L. BERGER

Stockholm 1887. Looström & c:o (I distribution )

is: 2 kr.

(7)

Alla rättigheter författaren förbehållna.

(8)

PLOG OCH IKilLå

a v

A/ v »

(9)
(10)

PLOG och KRÄKLA

HISTORISKT SKÅDESPEL

I FEM AKTER

L. BERG ER.

HELSINGBORG

II. ÖSTERLING & C:IS BOKTRYCKERI, 1887.

(11)

« > ,

(12)

PERSONERNA:

'VALDEMAR den Este, Danmarks konung.

ABSALON, erkebiskop i Lund, biskop i Roskilde, Sveriges och Norges primas och Påtliga Stolens legat i Norden.

ÄKE, öfverlänsman i Skåne.

THORD GJELKERE, erkebiskopens befallningsman i Lund.

Kungliga och erkebiskopliga länsmän.

PETER LANGE, erkebiskoplig drabant.

Två andra erkebiskopliga drabanter.

OVE NILSSON SVEN ULFSSON .JAKOB ERLINOSSON KNUT BÖRRESON INGRID, Oves dotter.

o

HAKAN, väpnare.

'■

Skånska stormän.

NIKLAS ]

WILHELM / Kamker frän Lund.

KARL

MÄSTER JAKOB, missnöjd prest.

En Relikkrämare.

ERIK !

NILS Z Bondeanförare.

HARALD J

Tre andra bondeanförare.

JESPER, MAGNUS, OLOF, PETER, BERTEL, KNUT, JOHAN m. fl. erkebiskopliga bönder. En fogde och två fogde­

drängar. Två handtverkssvenner. Murare. Borgare i Lund Bondehären. Kungliga och erkebiskopliga trupper.

Handlingen försiggår mellan våren 1180 och samma årstid 1181.

(13)

s'

(14)

Första Akten.

i T rak i i Östra ööinge. I bakgrunden ses halffullbordade murar af ett erke- Idskopligt slott. Vid den åt seenen vända sidan af slottet fins en ställning, från livilken en Lrädgång leder ner på scenen, hvarpå ligga om livarandra stenar och. timmerstockar. Längre bort i fonden synas öfver murarna tornen af ett gammalt träslott och en kyrka. Vid ridans uppgång ses några murare på ställningen,, sysslande med arbete, och.

strax efteråt inkommer från venster en trupp bönder, som bära1 en större sten på en bår. De nedsätta båren midt på scenen och hemta sig dels stående, dels livilande efter ansträngningen,)

FÖRSTA SCENEN.

ERIK, JESPER. MAGNUS, OLOF, PETER, BERTEL, JOHAN, KNUT j Mureriarbetare.

JESPER.

Ett odrägligt slit, detta här! Arbeta måste vi från tidigt till sent ; dålig kost ; ingen rast efter måltiderna. Och allt detta för att den nye erkebi- skopen snart må få ännu en borg för de själländska

förtryckare, som han skickat oss på halsen. ä

ERIK.

Sant, Jesper, vi ha ett svårt göra. Men än värre derail äro dock de af oss, som måste släpa hit furorna från skogen. Marken i skogen är ännu mycket vattensjuk och halkig; och derför är det på sina ställen lifsfarligt för dem som bära.

OLOF.

Ja, en sorglig lott är att vara denne erkebiskops bonde. Tacka vill jag då gamle erkebiskopen, den

(15)

PLOG OCH KRAKLA.

högvördige fader Eskil; lian var för oss alla en god husbonde.

JESPER.

Hans tid kommer aldrig åter, lika litet som han nånsin sjelf vänder tillbaka från Frankrike, der han delar sin tid mellan böner vid den helige Bernhards graf, fasta och gudliga betraktelser.

Det är ett lefverne, det, som anstår en kyrkans man, då deremot denne Absalon . . .

PETER.

Finner bönbok och fästa tråkiga, efter hvad som är uppenbart för allas ögon. Han gör ju intet annat än kriga, jaga och samla pengar.

JESPER.

Besynnerligt, att en biskop så kan älska mord och mammon! Hur rimmar det sig med den from- het, soin en prost bör ha?

MÅUNUS.

Det värsta är dock, att han satt ölver oss Skånebönder sina hårda och snikna slägtingar som länsmän. Hin Onde tage dem och deras följen, dessa odjur till fogdar, tillika med deras gemena knep !

BERTEL.

En ärlig mans bön var det, Magnus! Ty de der utbördingarne bekymra sig hvarken om lag eller sedvänja. Så ha de ju fördubblat våra dags­

verken och skinna oss fattige bönder på det skam­

ligaste genom att ta tull af sill, säd och salt. Gfud fördöme de skurkarne, de tjufvarne!

(16)

FORSTA AKTEN. 9

.I OHAN.

Milita, detta regemente blir svårligen långva­

rigt. Nils skog]röstare förtäljde i går. att herr Ove Nilsson på Djursholm, är mäkta vred på erkebisko- pen för det att Sune Ebbesen, erkebi skopens ku­

sin, och ej herr Ove sjelf fick detta län. Och herr Oves missnöje delas — varom vissa om det — af våra öfriga stormän.

KNUT,

Ja, hända kan det fullväl, att erkebiskopen får ångra, att han bortgett alla de bättre länen åt sina, snåla slägtingar, eliuru desse redan hade län på Själland eller annorstädes.

\ OLOP.

Och — veten det — äfven våra près ter äro ej belåtna med den nye erkebiskopens välde. Många af' dem har han gjort missnöjda, ja upproriska ge­

nom sitt stränga påbud om ogifta lefnaden.

JESPER.

Ja, till dömes denne mäster Jakob, som nu vandrar kring i våra bygder.

MURARE [från ställningen].

Hallå der nere! Hur länge skola vi murare vänta på stenen?

ERIK.

Stenen kommer strax. Till arbetet åter, kam­

rater !

BERTEL.

Ja, ja, om herr Ove blifvit vår länsman, hade vi nog haft det drägligt; han är åtminstone ingen

(17)

10 PLOG OCH K RA KLA.

själländare. Dock vet jag en, som bättre än herr Ove skulle passat som vår husbonde; det är herr Sven Ulfsson på Elgin o. Han är ej så rik som herr Ove. men han är folkets vän, liksom far hans.

ERIK.

Nog prata dt nu! ( Alla göra sig skyndsamt i ordning att uppforsla stenen.)

JESPER (till muraren, under tillredelsen).

Nu kommer stenen. Men du behöfver ej skynda pa så myckjjt, du Mårten murare; vi måste fara varliga. Du har väl ej redan glömt, hur Anders och Tobias för åtta dagar sedan trampade miste på den usla, ställningen och bl civ o bogge lemlästacle till döds, när de föllo i marken?

MERA HEX.

Jag måste drifva på verket, annars far jag fogden öfver mig. Hade jag fått råda, skulle ställ­

ningen ej blifvit så trasig.

JESPER,

Ja, slottet det skall vara starkt med aln stjo eka stenmurar och innantill fodradt med kärnftir, ty i det skola erkebiskopens länsmän och fogdar bo;

men ställningen göres klen och trasig, ty det är ingen synd, om erkebiskopens bönder dö knall och fall. (Fogden kommer från veneter].

(18)

FÖRSTA AKTEN 11

ANDRA SCENEN,

DE FÖRRA, FODDER (med pmka i hand).

FOGDEN,

Hvad ser mg? I låten murarena vänta! Jag skall, vid Gud, lära Eder, edra latkundar, huru det går till att arbeta. Genast upp med stenen ! [Svän­

ger hotande med piskfåS.]

ERIK,

Arbeta, lierr fogde, förstå vi nog. Men det öfvergår i längden en mans krafter att arbeta, som vi nu gjort i flera veckor, utan att få rastetid.

FOGDEN.

Rasta! Nej, söla, söla dagen lång, det är livad I viljen, när det gäller att arbeta för Gud ocli erkebiskopen.

ERIK.

Med förlof, fogde, ingen klagade, att vi voro tröga i vårt arbete, under den högvördige fadern Eskils tid.

FOGDEN.

Ha, ha, hör på du, Erik, det är straff på att tala som du nu gör —- så talar ingen, som ej hy­

ser vanvördnad för min herre erkebiskopen.—Och ditt straff blir att du ensam skall bära npt fyra vid uppfor slingen af stenen här. Det blir ett tag, som anstår dig, starke Erik!

JESPER.

Vi äro fria bönder och inga trålar!

(19)

12 PLOG OCH KRÄKLA.

FOGDEN (ger Jesper ett piskslag

Tyst du! Annars skall jag lära dig, livad din frid tillhör!

MAGNUS.

Herr fogde . . .

FOGDEN (ger honom ett slag.)

Tyst karl!

OLOF.

Om ställningen ändå ej vore så usel! Jag be­

träder den aldrig med börda utan att anbefalla min syndiga själ i Ghids våld,

FOGDEN.

Karlar, ä’ I då alldeles förbannade; vilja så­

dana som I räsonnera? Fatten genast tag i bå­

ren, och du, Erik, bär ensam framtill! I, edra ynkryggar (pekar på Magnus, Olof och Jesper)- gån bogjt I Och bryten lös en ny sten! [De m under halthögt knorr.)

ERIK.

Om jag förr kunnat ta ett hårdare tag än mån­

gen ann, så var det derför att jag ej tvangs att t pila.

FOGDEN.

Det är kanske en sanning, hvad jag hört för­

täljas, att mången, som egentligen är en kruka, genom skräfvel lyckas förvärfva sig rykte att vara- en hjelte.

ERIK.

Jag en kruka! -—- Helclre än att så låta mig vanäras inför mina kamrater, vore jag färdig att göra som fogden vill.

(20)

FUMA AKTEN. 13

FOGDEN (håiiande.)

Bra, men se till, att du ej svigtar, ty då kan det lätt gå dina kamrater illa. Ocli det vill du väl ej? Du är ju liksom en anförare för dem, Erik.

ERIK (för sig sjedf.)

Hvartliän kan vill komma, ser jag nu klart:

kan vill störta mig i förderfvet på ett eller annat sätt. Men- vänta du! [Högt.] Nå väl, när ingen undflykt hjelper, så låtom oss försöka, kamrater.

Jag släpper ej mitt tag, så länge jag kan draga andan. [Erilv fattar tag framtill, de fyra andra bönderna baktill på bå­

ren, fogden ser hånleende pä, murarena blicka med spänd nyfikenhot nedåt. — Stenen bäres stadigt upp, och murarsvennerna uppstämma ett hurra.]

FOGDEN.

Yid min själ! Han gick lyckligt genom per- sen. Men vänta du, starke Erik, jag skall väl finna dig med någon öfverträdelse, ock det, när du kan­

ske minst förmodar det. Jag skall då låta dig känna, kvad vi ka att traktera sturskabönder med:

piskan ock ett fängelsekål, som ej skäms för sig, tror jag. (Till de nedkommande bönderna.) Na Erik, det var ju som jag trodde: du är stark som en björn. Ock likväl klagar du öfver hårdt arbete, narrar dina kamrater att knorra ock skaftar mig namn för att vara kård ock grym.

KNUT,

Med förlof, fogde! Erik förtalar Er ej, söker ej keller att uppvigla oss ; han talar endast stund­

om om det som är rätt ock billigt enligt bondens gamla frihet.

(21)

PLOG oca KRAKLi.

FONDES.

Ir

I t

I ■

Ocli det skulle ej vara att uppvigla! Vänta du, Erik, än ka vi ej talt sista ordet med livar­

ann. Du skall nog bli spak en vacker dag, du som många andra. — Bondefrihet ! Ja, det är en sak, som hette duga i kung Frodestid! Vu är det deremot blott fråga om att I bönder gören eder pligt och skyldighet mot er herre, erkebiskopen, och mot mig, hans tjenare. Slottet måste bli fär­

digt i år, så har hans högvördighet befalt, och om hans bönder trilskas, skall han veta att straffa dem.

J Vu bort. efter flera stenar! fVandjt sig mot höger.)

Se här ha vi våra tvåbenta bondhästar åter med en fura! (Erik och hans kamrater gå dröjande och stanna vid utgången, obemärkta af fogden.)

TREDJE SCENEN.

FOGDEV, VILS m. fl. Bönder.

(En trupp bönder kommer, åtföljd af två piskbevftpnade fogdedrängar, från hö­

ger. Knappt inkomna på scenen stanna de och nedsätta bördan.) EN BONDE (neeklignan.de af trötthet.)

Jag tror denna färd blir min sista! Gfuds härnd drabba dem, som tvinga oss att så här slita ihjäl oss!

EOGDEN (ger dën sanslöse fiera slag med piskan.)

Du skall yttermera få betala dina ord, när du kvicknar vid igen!

EN ANNAN BONDE.

Sakta i backarne, fogde! På denna färd har redan en tagit sin död. Han tog ihjäl sig, när det gälde att få furan öfver stenarne i ån och lig­

ger nu död der uppe i skogen. Död som en sprängd häst, hå, hå, min son!

i i

(22)

FÖRSTA AKTEN. 15

MLS.

Erkebiskopeii är den djefvul, som tvingar oss att släpa värre än de oskäliga djuren. Aldrig får lian mer arbete af mig, vid Gud ocli alla helgon!

ALLA.

Yi svärja samma ed!

FOGDEN,

Hallå! Yid sankt Knut, här är skändligtmy­

teri och uppror. ( Till drängarne. ) Eängslen den för­

rädaren Kils ! (Fogdedrängame rusa mot Nils, men tillbakastötas af dennes kamrater. Erik och hans följeslagar skynda tillbaka; sedan Jesper,, Olof och Magnus.)

ERIK.

Ett ord, fogde!

FOGDEN (vänder sig om mot Erik.)

Hvad nii bonde, hvad vill du?

ERIK (lägger venstra lianden på fogdens högra skuldra och vrider med den andra piskan ur hans hand.)

Försöka lära dig en smula mensklighet!

FOGDEN, (under fåfängt motstånd.)

L ur k ! Hj elp, h j elp !

ERIK (fattande fogden om halsen.)

Tig, eller jag vrider nacken af dig! (tüi sina

kamrater.) Sköten I hans drängar, jag skall sköta honom sjelf. (Drängarne afväpnas.) — Jaså, en fattig bonde far ej ha fred för dig? (skakar fogden hårdt.)

(23)

16 PLOG OCH KKÄKLA.

FOI DEN.

Nåd, nåd! Jag skall belöna dig, om du släp­

per ditt tag.

.i i-;s ra;.

Nej, släpp honom inte, släpp honom inte!

MAGNUS.

Ner i brunnen med honom!

EID K.

Nej, jag vill ej döda honom, ehuru han är en bödel, en blodhund! ( Skakar Anyk hardon.)

BONDEN (uppvaknande ur dyalan,)

Hvad ser jag? Fogden och hans drängar fängs­

lade! Eller är det blott en gäckande dröm?

ERIK.

Nej du, det är dagsens sanning.

NILS,

I brunnen med dem alla, fogden och hans drängar !

ERIK.

Nej, de kanske handla, såsom de göra. pä be­

fallning af sina herrar, och det urskuldar dem nå­

got. Må vi vara rättvisa! Vi vilja hålla dem fång- na tills vidare, men döda dem ej. (smpper fobien, om- Icringr hvilkeu flera Winder hotande ställa sis',)

NILS (till limrarsveimerna, som nyfiket betraktat uppträdet.)

murare

Eder på väg?

vi

(24)

i I

FÖRSTA AKTEN. 1?

Eu ul murarena (dén samme, sum talat förut.)

\i ä’ redo att gä, -— Kamrater, vi lia lagligt

iörfall. Bort! (r»o komma ned med några verktyg i händerna.)

NILS. (

Visen Eder ej här mera, så sant edra lif äro Eder kära ! (Murarena skynda hort.)

KR] K.

Låtom oss nu eftersinna, livad vi skola före­

taga oss.

' NILS.

Fattom bågar, yxor och svärd och lefvom i skogen!

JESPER.

Sättom eld på det gamla slottet

ERIK

Nej, bröder; sådana råd duga ej. Skulle vi prisgifva våra hustrur och barn åt erkebiskopens hämd, eller skulle vi låta dem förgås af svält och elände, om de följa oss? Nej, låtom oss gå om­

tänksamt och lagligt till väga. Vi lemna arbetet här, men vi göra ej någon åverkan på erkebisko­

pens slott.

FLERA STÄMMOR.

Bra taladt, Erik.

ERIK.

Ändamålet med vår resning är att värja oss mot förtryck. Våra fordringar äro: bort med de främmande länsmännen och deras tjenaretross, bort med alla nya, olagliga pålagor! Vi vilja stämma

Plog <>ch Kräk la. 2

0 a

:

yt iau

.1

yiJI

" I

îfîf" -•I

1 ; : ‘H

0'M

f fl

! Al

;

(25)

28 PLOG- OCH KRÄKLA.

folket tillsammans till landstinget i Lund genom att utsända budkaflar med uppmanmg, att bönderna

J

dit man ur huse för att på landstinget fora sin talan inför öfVerlänsmannen. Men ännu foie tinget vil i a vi rådgöra med lröfdmgarne bar i trak­

ten! Sven Ulfsson ocb Ove Nilsson. De blifva oss kanske till ej ringa hjelp, ty äfven for dem ar det främmande väldet förhatligt.

NILS,

Men om de vägra att hjelpa oss?

ERM.

Då hjelpa vi oss sjelfva, så godt vi kunna!

NILS.

Må, om erkebiskopen trots allt ej vill göra oss rätt ?

ERIK.

Då vädja vi kraftigt till konungen.

NILS.

Men konungen är det, som gjort biskopen i.

Koskilde till vår herre.

JESPER.

Och det är konungen, som skänker så mycket gods och penningar till kloster, att munkarne hos oss snart blifva lika talrika som korparne.

ERIK.

Om intet annat hjelper, blir det tid för oss att göra som Nils nyss föreslog: vi bränna erkebisko- pens slott och gårdar, döda hans fogdar och tje- nare, hvarhelst vi träffa på dem och fly till vilda

(26)

FÖRSTA AKTEN. 19

skogen5 när vi ej kunna hålla fältet. Men vi vilja ej begynna på det viset. Är det ej rätt?

ALLA.

Jo, jo.

VILS.

Nåväl, låtorn oss göra som Erik vill. (tüi de bevakande.) Foren fångarne ner i det gamla slot­

tets källare! Läggen bojor på dem och sen till, att det göres ordentligt! ( Fångarne utföras åt venster, hvarvid flertalet af 'bönderna medföljer. Mäster Jakob kommer samtidigt in från mot­

satt sida. )

JESPEE,

Se här kommer mäster Jacob, som talte mot erkebiskopen, när han var här för någon tid sedan.

Jag stannar här för att höra hvad han säger om vårt företag.

FJERDE SCENEN.

ERIK, NILS, JESPEE m. fl. Bönder. JAKOB.

JACOB.

Guds fred, bönder! Hvad har händt? Fog­

den och hans drängar fängslade!

ERIK.

Brest, vi bönder lemna detta arbete.

JACOB.

Verkligen? I lemmen ert arbete?

vifts.

Just det, mäster Jakob. Och vi ämna ej åter-

(27)

PLOG OCH KLAR LA.

IV

Pl

taga det, förr än vi på landstinget i Lund fått er- kebiskopens eller hans öfverlänsmans ord oeh löfte på att vi för framtiden skola få okvalda let va ef­

ter våra gamla sedvänjor och vår gamla lag.

ACOB.

Jag önskar Eder lycka! Men jag fruktar, atf erkebiskopen kominer att betrakta ert beteende som uppror.

NILS.

Låt honom göra det då!

JAKOB.

Och bestraffa det som uppror. Det är en far­

lig man «att nappas med.

ERIK.

Yi få väl Jr o det, eftersom du säger det, mä­

ster Jakob. Afven du gjorde ju em gång uppror mot honom.

JAKOB.

Åh ja, så kan det kallas.

NILS.

Berätta, hur det gick till!

barn

JAKOB [försjunker först, i djupa tankar, sedan vän!At.]

I veten ju, att en presf ej får ha hustru och

NILS,

Men frillor få de ha. Vår egen prest är just en. sådan der renlefnadsman.

(28)

FÖRSTA AKTEN. 21

ERIK.

Tig dermed, Nils! — Nåväl, mäster Jakob!

JAKOB.

När vår nye erkebiskop för två år sedan till­

trädde sitt enibete, skickade Iran genast befallning till alla gifta prester, att de skulle skiljas vid sina hustrur. — Jag vägrade.

NILS.

Och deri gjorde du rätt. Det är ju onatur­

ligt, att prester, heldre än andra män, skola lefva ogifta. De ogifta presternas lefnad har ock visat sig bli derefter: bonden får för dem snart ha hvar- ken hustru eller dotter i fred. Fy f— n till ren- lefnad !

ERIK.

Och det märkliga är, att det först nyligen blif- vit synd för presterna att lefva gifta. Sjelfve fa­

der Eskil har ju varit gift och har en dotter.

JAKOB.

Jag vägrade. Då dref kaniken Niklas, livil- ken af erheb is köpen fått fullmakt att inom hela erkestiffcet öfvervaka verkställandet af erkebisko- pens befallning, med våld min hustru och hennes årsgamla barn ur mitt hus.

NILS.

Och du tillät det?

JAKOB.

Jag slets som ett byte mellan fört villans ra­

seri och min inlärda vördnad för mina förmän.

(29)

22 PLOG OCH KPÄKLA.

Först gjorde jag ett ursinnigt motstånd — sedan gaf jag vika.

ERIK.

TTyar lefva ni. din hustru och ditt barn?

JAKOB (dystert.)

Ingenstädes. De äro döda. -—• Det var mot kvällen, när min hustru gick. Redan åk hade ett yrväder börjat. Hon skulle gå till sitt föräldra­

hem, men det var långt dit; yrvädret tilltog tim­

me efter timme. Hvilken natt, du store Gud: min hustru och barnet på den långa, ensliga vägen till hemmet, jag sjelf halft vansinnig af sorg, smärta och blygsel öfver min feghet och kanikens och hans följes råa skratt vid dryckesbägaren!

JESPER.

Stackars Jacob!

JAKOB.

Dagen efter kom bud, att min hustru och bar­

net funnits ihjälfrusna ej långt från hennes för­

äldrahem.

ALLA.

Store Gud!

NILS.

Jag undrar nu ej, att du biel nerbruten då, Jakob.

JAKOB.

Och sedan lemnade jag genast mitt hus. Den vördige fader Niklas hade ej än rest bort, och jag sade honom, att domkapitlet måste skicka en ny pastor i mitt ställe; jag lopp från mitt kall.

(30)

FÖRSTA AKTEN. 23

ERIK.

Och sedan liar du vandrat kring så här . . .

JESPER,

Ett föremål för folkets medlidande . . .

JAKOB.

Kanske, men väl oftare för dess b egal) b er i.

Man kallar mig allmänt för den galne presten.

NILS.

»

Skamligt! Men begabberiet skulle uppköra, om man riktigt kände din historia.

ERIK.

Och var det erkebiskopens vilja, som den der NTiklas utförde?

JAKOB.

Efelt visst. Erkebiskopen hotade vid sitt an- träde till vårt stift, att han i nödfall ville bli en ny Bothildis emot sina gifta, prester.

NILS.

Bothildis, hvad är det, för en?

JAKOB.

Bothildis var en dansk biskop, som för fem­

tio år sen sökte införa ogifta lefnaden hos sitt pre- sterskap genom landsförvisning, skändlfg stymp­

ning, döden.

NILS (häftigt.)

Fick den mannen dö i sin sotsäng?

(31)

24 PLOG OCH KRÄKLA.

JAKOB.

Ja, Kils, det fick han.

NILS.

Hade jag varit prest på hans tid, skulle det ej skett. Min pil skulle ha träffat honom . . .

JAKOB.

En prest kan ej sköta pil och båge.

NILS.

Mitt svärd skulle färgats i hans blod . . .

JAKOB.

En prest kan ej föra svärd.

NILS.

Min dolk skulle genomborrat hans lömska hjort a

JAKOB (leemle).

Jag fruktar, att pr esten Nils skulle varit för feg dertill. Presterna äro mycket fega, Nils. — De äro också fridens män.

NILS.

Jo, vackra fridsmän, eder Bothildis, eder Ab sal on!

JAKOB,

Jä, det är sant: våra förmän äro modiga, ty de äro mäktiga, och de bruka äfven det verldsliga svärdet. Men vi stackars landprester, vi äro så

(32)

FÖRSTA AKTEN. 25

uppammade i feghet, att fegheten blir bos oss en natur : vi äro riktiga as i feghet, Nils.

ERIK.

Jakob, vill du tjena oss bönder i vår sak, så välkommen! Din feghet tror jag nu är till en god del borta.

JAKOB.

Tack, Erik. Jag vill tjena Eder efter förmåga..

Du misstager dig ej heller derpå, att min feghet är förminskad: jag känner mig numera ha mod att dö och att döda.

KILS.

Jag påminner mig nu kaniken Niklas far.

Han var prest på ej många mils afstånd härifrån.

Min far var en gång med om att spela honom ett ärligt puts,

EK BONDE.

Berätta, Nils!

KILS.

Jo, presten var enkling och sökte olohigt um­

gänge, hvar han kunde komma åt. Så var det en bonde, som ville hämnas. Till den ändan samlade han hop en del af byns folk och lät dem, bäst presten och den otrogna hustrun lågo i den äkta bädden, upphäfva ett gallskrik, att elden stod i knutarne. Yid ropen kommo både presten och bond­

hustrun utrusande i blotta linnet, och deras tur blef det att skrika, när de neddoppades i det iskalla förbirinn ande bäckvattnet.

EK ANNAN BONDE.

Jag slår vad, att bonden sedan fick ha sin skatt i fred.

(33)

PLOG OCH KRÄKLA.

• O u6

NILS.

Ja, det fick han; presten dog några dagar efteråt.

-JESPER.

Troligen förkyld i badet?

nils

Troligen, Jesper, men folket sade, att f—-n tog honom. (Stormklockan börjar att trfi.)

ERIK.

De ringa till storms! —■ Nå, det kan vara så godi det. Jag vill göra i ordning bndkaflar.

NILS.

Till kyrkan !

ALLA.

Till kyrkail, till kyrkan! (AlJa utomJakoHenmahimtigt scenen genom utgången åt venster.j

FEMTE SCENEN,

JAKOB.

Ändtligen, erkebiskop, brister folkets tålamod med ditt förtryck! Du har kanske spänt bågen för högt, när dn nu, sedan du kommit till målet för ditt lifs alla sträfvanden : makt i kyrkan, makt i staten, med ett slag vill påtruga vårt folk de bördor, som prestväldets lagar kräfva af det och som du sett södra Europas förslafVade folk under- gifvet bära. Du vill tvinga fram ii onden med hvarje medel, ondt eller god t. Men kanske för­

tryckaren har bedragit sig i sina beräkningar ;

(34)

FÖRSTA AKTEN. 27

kanske fälla honom till sist lians egna lasteno girighet och mannamon. Den skara af snikna släg- tingar, mellan hvilka han skyndade att dela Skånes nästan alla kungliga och erkebiskopliga län, kan lätt bringa ofärd öfver honom sjelf, adelsjnnkern och prelaten i samma person. Och säger icke skriften: herren skall gå till doms med sitt folks äldste och dess furstar och säga : I hafven förderfval vingården, och rofvet från de fattige är i edert hus. Hvi förtrampen I mitt folk och förkrossen den fattiges person? (Går.)

SJETTE SCENEN.

OYE NILSSON, INCfBJD, SVEN ULESSON

(från venster några ögonblick efter Jakobs utgång.) OVE (kastar en hastig blick på slottsmurarne.)

Dessa öde murar tillsammans med klämtningén underrätta mig om hvad som händt här. Folket har, vid Gud, gjort uppror. ■—i Hvad säger du härom, Sven ITlfsson?

SVEN.

Jag säger, att den behandling, som lierr Sune Ebbesens fogde låtit bönderna röna, varit såsom enkom afpassad att göra dem förtviflade. Det är verkligen upprörande och ett bevis på att de tro sig vara våra envålclsherrar, att dessa utlänclingar djerfvas använda bönder i stället för hästar vid skoghösten. Sådant förtjenar näpst.

OVE.

Yäl sagdt, min unge vän! Men hvad skola vi höfdingar nu göra? Att sitta stilla lär ej bli för oss nyttigt eller ens görligt. Ty då kunna vi lätt råka ut for böndernas vrede, hvilka säkert komma

(35)

PLOG OCH KRÄKLA 28

att ställa landsmansskapetS kraf på oss. . Gå vi

åter' öppet på deras sida, så få vi erkebiskopeii till fiende.

SVEN.

Jag för min del känner ingen tvekan: mina känslor lia länge talat for de förtryckta.

i '

OVE.

Du blir sålunda på böndernas sida. — Godt!

Men om du så får konungen till fiende?

SVEN.

Jag tror ej, att konungens sak ocli böndernas äro stridiga. Böndernas sak är landets, ocli landets sak måste vara konungens.

OVE.

Egentligen, Öven, egentligen, men så blir det ej nu, fruktar jag. Ty böndernas sak, livilken jag vill erkänna vara landets, är ej erkebiskopens. Ocli

det betyder mycket.

SVEN.

Jag hoppas, att när kungen tår veta, huru erkebiskopens länsmän ocli fogdar på alla upptänk­

liga sätt förfördelat bönderna, skall lian inse, att erkebiskopens sak är orättvis ocli bandia derefter.

OVE.

Tro, Sven, en man med någon erfarenliet ! Kungen är utan tvifvel rättrådig, men lian börjar blifva slö ocli utsliten ocli låter sig allt mera be- berskas af denne snåle, ränksmidande ocli bög- modige prelat. Kom i båg, att de äro ungdoms­

vänner, kom i båg, bvilken stor andel erkebiskopeii bar i konungens krigsära!

(36)

FÖRSTA AKTEN. 29

SVEN.

Hur viljen I sjelf handla?

OVE (efter några îigoabliobs besinning, hvarundor hans blickar hvila än på Sven, än på doktern.)

Sven, du son af min granne och vän, misstager jag mig, om jag tror, att du inom dig när den ön­

skan att en dag bli min måg?

SVEN (först öfverraskad, sedan ifrigt.)

Nej, sanningen är, att eder dotter länge egt mitt hjertas böjelse. Fastän jag väl visste, att härvid önskan var ett, förhoppning ett annat.

OVE (fattar Ingrids hand.)

Hvad säger du, Ingrid? Har dn något att invända, om jag nu vill denna förbindelse?

INGRID, \

Min far, du har då äfven sett i mitt hjerta?

OVE.

Tänkte jag ej det: min dotter är Sven Ulf sson Iruld! — Nå, Sven är en redlig och tapper yngling, med det bästa rykte för högsinthet och hvar je adlig dygd, men han är ej så rik, att han kunde räkna på att så lätt få Ove Nilssons enda barn till hustru . . ,

INGRID,

Jag fruktade just, att du tänkte så . . ,

SVEN.

Jag vågade derför ej att fråga Eder . . .

(37)

PLOG O OH KRAKLA.

Grodt, mina barn! I dag ocli vid början af den oroliga tid, som vi nu säkert gå till mötes, säger jag likväl: jag ger mitt samtycke till er förening.

INGRID (kastar äg i faderns famn.)

Min gode far!

OVE.

Mitt kära barn ! Men omfamna då din b j erte vän !

INGRID (tar blygt ett steg mot Sven, som skyndar att sluta henne i famnen.) SVEN (ger Ove ett trofast handslag.)

Tack, min iar!

OVE.

Jag tar dig till min son. Men kör på du, Sven, jag uppställer ett vilkor.

SVEN.

Hvilket?

OVE.

Jo det, att du skall följa mina råd under den fejd, som vi nu se utbryta. — Ungdomen är ädel.

storsint, tapper, men sällan klokt beräknande.

SVEN.

Min far, jag skall genast säga dig min ställ­

ning till denna sak. Mitt kjerta kar länge blödt, när jag sett, kuru folket steg för steg, med våld ock list beröfvas alla sina rättigketer ock tvingas med kvar dag allt djupare ner i träldomens dy.

Jag hatar af kela min själ detta lismande, men

(38)

FÖRSTA AKTEN. 31

dock så rofgiriga prestvälde, för livilket folki Vi- heten nppolfras.

OVE.

Jag berömmer dessa dina känslor, Sven. Men här är ett men, som du kanske ej sett.

SVEV.

H vilket?

OVE.

J.o, våra egna, det vill säga, herremännens in­

tressen sammanfalla till en del med presternas.

Yi herremän vinna på deras sätt att gå till väga:

våra bönder göra oss utan knot större tjenst, be­

tala oss högre afgifter, när de se, hur prosterna behandlas hårdt.

SVEN.

Jag för min del vill dock ej bli riktad på så­

dant sätt. Dör folkets kraft, dör till sist också landets, det vet jag.

OVE.

Derpå tänker ej mången af oss, Sven, och der- för tör det lyckas erkebiskopen att under detta tumult få största delen af adeln att sitta stilla.

Farligt blir det då för den, som vågar tala bön­

dernas sak. Förstår du?

SVEN.

Ja, men jag tror dock, att många bland våra höfdingar skola omfatta folkets sak. Besinna, hvil- ken afurid, hvilket hat det uppväckt, att erkebi­

skopen knappt åt någon skånsk herreman velat betro ett län, utan gjtvit nästan alla åt utländin-

(39)

32 PLOG OCH K l « A K L A

gar. Det strider emot gammal god sed och är ett våldförande af de inföddas rättigheter.

OVE,

Sant, Sven. Det der har i sanning gjort erke- biskopen förhatlig för våradel — du vet, att jag s j elf har i det hänseendet att beklaga mig öfver honom.

Men ehuru det nu är otvifvelaktigt, att vår adel hatar honom, är det derför ej gifvet. att den skall våga uppträda öppet fieiidtligt mot honom. Ty han är känd att vara lika hård som han är listig. Ge- iiom sjötågen mot Vender na, genom Eugens eröf- ring har han skaffat sig anseende som en stor här­

förare. Att uppträda mot honom är i sanning ett vågstycke . . .

* SVEK i kiielct. j

Som väl dock måste vågas!

OVE.

Sakta, intet häftigt, öppet framrusande för Guds skull! Det torde ej heller påfordras. Ty bönderna böra sjelfve vara nog kloka att inse, att vår säkerhet förbjuder oss att genast öppet göra sak med dem Mitt handlingssätt blir derför detta:

det understöd som jag i hemlighet kan ge bön­

derna, vill jag ej neka dem. Att åter uppträda som deras ledare kan jag ej göra, förr än de sjelfve tort sin sak så vidt, att en man med min erfaren­

het någorlunda säkert kan se, hvad utgång deras töreli af vande får. Detta är min ställning, och jag beder dig att ej låta förleda dig till ett öfveriladt handlingssätt vare sig at din kärlek till folkfrihe­

ten, en kärlek, som gått i arf på dig från din far och för hvilken han blef älskad af folket, men — låt mig säga dig det — misstrodd eller afundad af herremännen, eller af böner, om bönderna skulle vända sig till dig med sådana.

(40)

FURST A AKTEN.

SVEN.

Tack, min far, Jag litar på din erfarenhet och skall lyda ditt råd nu och framdeles, så länge

]ag JiClTl gÖra. det. (En Vtipnare från venster.

SJUNDE SCENEN.

DE EÖRRA. VÄPNAREN.

VÄPNAREN.

Folkskaran i byn växer med hvarje minut många äro beväpnade.

SVEN.

Gör ingenting, Håkan, min far, att vi skola göra?

Hvad befaller du,

Vanten mig här. (Till väpnaren.) För våra hästar något afsides från vägen! ( Väpnaren går. ) -— Jag vill sjelf gå ut och taga folkskaran lite’i betraktande;

det vore så godt att vi talade ett ord med folket, när vi nu äro här. («.år.

ÄTTONDE SCENEN SVEN. INGRID

SVEN INGRID.

Huru förunderligt, Sven, att denna oro bland folket skulle bli en orsak till vår förening!

Ja, kärestan min: ty nu får jag ju kalla dig så?

Plog och Kräkia. 8

(41)

34 PLOG OCH KEAKLA.

INGRID.

Har jag kanske varit det förr än i dag?

SVEN.

Jo, du liar varit det sen i fjol somras, dag. . •

INGRID.

När då?

SVEN.

*

Jo, sen den gången vi plockade rosor tillsam­

mans i din fars trädgård.

INGRID.

Kanske föll det dig då in, Sven, att äfven jag- vore en ros?

SVEN. .

Det kade jag, min tro, sett långt förut! ifen då såg "jag i rosens ögon liksom ett löfte om att lion ef ville stingas, om jag vågade räcka fram min

kand . . .

INGRID.

För att plocka kenne?

SVEN.

För att erbjuda mig att skydda, stödja ock vårda kenne, mot det att kon lät mig inandas sin friska vällukt.

INGRID.

Hon skulle säkert ej stungits, Sven, men kon fruktade, att kennes far, ej ville bortge kenne åt dig. — Nu, när kan gjort det, är det blott en ting.

som jag är orolig för, ock det är: skola du ock min

(42)

FÖIftTA AKTEN.

far stads kniiiia, draga j emt, i fall denna oro växer till ett uppror?

SV EX.

Jag vill ärligt söka vara honom. till behag, så långt mitt samvete ej förbjuder det.

INGRID.

Tack. Här kommer min får tillbaka.

NIONDE SCENEN.

DE FÖBBA. OVE.

Folkskaran strömmar hjjt, Vi vilja höra, livil­

ka anförarena äro, och tala med dem. (De innevarande draga sig åt höger.)

TIONDE SCENEN.

DE EÖBRA.

[En skara bönder, beväpnade med spjut, yxor, hackor och jernstänger ström­

mar in från vänster, Klämtningen fortfar.]

EN BONDE.

Bönder, låtom oss nerbryta dessa murar och för vam dia dem till en hop grus oeh stenar!

FLERA STÄMMOR,

Ja, ja. Till verket!

EEIIv. (väpnad med ett spjut) träder hejdande framför dem. j

Vi vilja göra det der, men först vilja vi göra det som är oss mera nödvändigt. Sen på herre­

folket der; vi måste höra deras tankar om vårt före- h a t vande.

(43)

plog och kbakla

O Y E (fra inträder.

Glids frid, bönder! Hvad off ed är här pa farde? (Bönderna stanna.]

ERIK

I «IS

Den sak är timad, att vi alla, vi erkebisko- pens bönder här på orten, emedan vi behandlas som djur och ej som menniskor, nedlagt allt ar­

bete på lians slottsbyggnad ocli kalla lians fogdar ock fogdedrängar fängslade tills vidare.

Hvilka klagomål kafven I?

ERIK.

Att vi tvingas att göra dubbelt så mycket ar­

bete som förut, att tull afpressas oss på våra lifs- medel, att vi misshandlas af dessa utländska fog­

dar ock fbgdedrängar, kvilket allt går vår gamla ärliga bondefrihet för nära.

OVE.

Ock hvad viljeil D

ERIK.

Vi vilja ka vårt arbete som under förre ärke­

biskopens tid, vi vilja få köpa vårt bröd, vår sill ock vårt salt fritt ock blifva utbömingarne kvitt.

Ock eftersom I, herremän, ären närvarande, frågar jag Eder nu i mitt ock mina medbröders namn:

hafva vi att påräkna någon hjelp af Eder?

NILS [som trängt sig fram bredvid Erik.]

Ja, I herrar, viljen I stå på böndernas eller er- kebiskopens sida?

(44)

FÖRSTA AKTEN. 37

OVE.

Hvad ger Eder begge, Erik och Nils, rättig­

het att fråga så?

JESPER.

De äro våra valda anförare.

Ja, ja!

FOLKET.

OVE.

När det så är, svarar jag i mitt och min blif- vande mågs namn — herr Sven Ulfsson skall, vill Gud, bli min måg — att I af oss intet hafven att frukta . . .

ERIK [skakar vänligt Svens framräckta hand och bugar sig för Ingrid.]

Ej nog, herr Ove, ej nog!

OVE.

Utan I skolen af oss få all den hjelp, som vi utan att gå den trohet vi svurit konungen, för nära kunna gifva: vapen, så långt våra förråder räcka,

och lifsmedel, om I behöfven sådana.

FLERA RÖSTER.

Bra taladt, herr Ove!

OVE.

Men sjelfve fån I, såsom tullmyndiga bönder, drifva er sak framåt, om I viljen uppnå livad I

önsken. '

ERIK.

Herr Ove ! Vår afsigt är att mangrant samlas på

(45)

38 PLO G OCH KP ALLA.

det snart stundande landstinget i Limd. Infor konungens öfverlänsman vilja vi der föra klago­

mål of ver den orätt vi lida. Höres vår klagan, gå vi åter fredligt till vårt arbete : men bemötas vi med stnrskliet eller tomma nndflykter, tror jag, att ofrid uppstår i hela landet, ty på alla orter för­

spörj es ett jäsande missnöje med erkebiskopens tjenstemän.

OVE.

Det är en god plan, I bönder. Lagen blott, att folket från alla håll kommer talrikt till lands­

tinget. Ty mängden ger styrka ocli visar de sty­

rande, att édra klagomål kräfva uppmärksamhet och skyndsamt afhjelpande.

ERIK (ger tecken åt en bonde, som bär budkaflar i handen, och mottacer dem af denne.)

Se här våra bud! (Vinkar åt Jesper, Olof, Magnus och Knut, kvilka framträda.) Jesper, bär du denne blidkade till närmaste socken vesterut ; tala om livad här skett och påminn om att budkadens ena brända ände säger, att dens gård blir bränd, som ej ögonblick­

ligen fortskaffar budskapet vidare, liksom snöret i andra änden förkunnar, att den försumliges hals är säker om repet. Denne kade skall kungöra kring hela nordvestra Skåne, att bönderna skola mangrant samlas å Lnndating!

JESPER,

Det skall ske! (lår.)

ERIK,

t

Magnus, för du samma bud åt norr och öster!

(Magnus går.) Knut och Olof, begifveii Eder begge söderut, men livar åt sitt håll och gören vårt bud­

skap bekant i de Södra Orterna! ®e gä; i detsamma inkomma från höger fyra män och hära på en bår on död yngling.)

(46)

FÖRSTA AKTEN. 39

FADERN.

Min döde son! Ve. ve öfver förtryckaren!

OVE.

Hvacl är detta?

EBIK.

Denne yngling stupade i dag lippe i skogs­

bäcken, när manskapet skulle forsla denna fura öfver.

INGRID (betraktar-upprörd lilcet.)

O Gud, hvilken olycka nu åter!

SVEN.

Skändligt kar ' kar styrts ock stälts.

OVE.

Hvilket fördömdt påfund att begagna folk som dragare !

ERIK.

Det var denne ynglings döcl, som kom vår vrede att sjuda öfver ock som vållade fogdens och hans drängars fängslande.

INGRID (oroligt.)

I kan väl icke dödat dem?

ERIK.

Nej, vi ka lofvat k varandra att ej döda dem.

Hätt, Erik!

SVEN.

(47)

40 PLOG OCH K PÄ K. LA.

EN BONDE (den samme som i början af scenen.)

Upp män, rifvom ner dessa murar, bygda under folkets förbannelser, färgade med dess blod!

MÅNGA RÖSTER.

Ja, ja, till verket ! '(De rusa mot byggnaden och tränga upp på ställningen.)

ERIK.

Det vore fåfängt att söka Lindra dem derifrån.

— Fören den döde till kyrkan. (Båren bortbäres.) OVE.

Nu vilja vi fara Lem. Farväl Erik! Kom till mig en af dagarne, så skall jag kanske ge dig ocli bönderna ett eller annat god t råd.

ERIK.

Jag skall komma, herr Ove. (Sven och Ingrid, som i förtrolighet hviskat några ord med hvarandra, nalkas hand i hand.)

SVEN.

Farväl Erik. Sök att afstyra alla våldsger- ningar. Sådana komma alltid tids nog.

ERIK.

Jag vill försöka.

INGRID (räcker Erik vid bortgåendet sin hand,)

Jag litar på Edert löfte. (De gå. Knappt äro de utanför scenen, förr än första stenen faller ner från muren under mängdens hojtande och bifallsskri; Mämtningen fortgår.)

Ridån faller.

(48)

I

Andra Akten.

(Till hög-er inåt scenen synes nedra delen af faeaden till Lunds domkyrka.

Framfor portalen är uppförd en estrad ; det öfriga af scenen utgör en öppen plats, till fmlken två gator, en inifrån fonden och en från ve­

tter, leda.)

FÖRSTA SCENEN.

TYÅ ARBETARE ( j|?t- estraden.)

FÖRSTE ARBETAREN [slår ned en spile invid kyrkdörrarna.]

Se så, nu slog jag sista spiken i. Hnr går det med din trappa?

ANDRE ARBETAREN (håller i sittande ställning öfra delen af en trappa intill estraden.)

Yar lugn, du. Trappan passar; jag vill en­

dast profva, om det går något så när vigt för sig att draga henne liit upp.

EÖRSTE ARBETAREN.

Hvad tänker du på? Bönderna må väl aldrig understå sig att begagna den?

ANDRE ARBETAREN.

Hvem vet? Kanske skola de understa sig mer än det? Mästaren har i alla händelser befalt, att trappan ej får fastspikas upptill. Hå, hå, tänkte- jag dervid, det är ugglor i mossen!

References

Related documents

Detta blir kanske en motsättning i ett arbete som handlar om hälsosamma sätt att förhålla sig till sitt arbete men att bli medveten är första steget till förändring så jag

Kjell: Om det skall vara meningsfullt att använda ordet kreativitet i ett konstnärligt sammanhang tror jag att man måste reservera begreppet för den typ av skapande tillstånd

mercedem non caruifife fatis, luculenter patet: compres- fa nempe jam nimis erat manus eandem diiiributura, jam paulum remifiior, plerumque prout Principes, qui nunc fportulam cum

Ett välkänt exempel är örlogsfartyget Elefanten som vid en grundstötning norr om Öland förlorade sin stormast (grundet kallas idag Elefantgrund). Med största

Under 2007 rapporterade sony ericsson Mobile communica- tions en kraftig ökning av försäljning och antal sålda enheter, vilket ledde till en väsentlig förbättring av resultatet

En nämnd får uppdra åt ordföranden, eller en annan ledamot som nämnden har utsett, att besluta på nämndens vägnar i ärenden som är så brådskande att nämndens

Får du ett överskott av din näringsverk- samhet över cirka 39 000 kronor i månaden (2018), så behöver du sätta av 30 procent av det överskjutande beloppet till eget sparande

Men detta med ”relativt sett överut- bildade” flickor är kanske ett problem som känns lite konstlat och perifert när man besöker en pedantiskt välord- nad afghansk