Institutionen för socialt arbete Examensarbete, 15 hp, T6
Socionomprogrammet, 210 hp Vt 2020
”Dessa barn har man
särskilt mycket till låns”
En kvalitativ studie om familjehemsvården ur familjehems och
familjehemssekreterares perspektiv
”These children are only lent to us”
A qualitative study about foster care from foster parents and social workers perspectives
Författare:
Emma Lindgren Mia Näslund
Sofi Ströander Venäläinen Handledare:
Helen Strömberg
Abstract
Barnkonventionen har blivit lag och det ställer högre krav på kommuner och socialtjänst att tillvarata barns rättigheter. Detta gäller i synnerhet barn i samhällsvård, där det sedan länge rapporterats om missförhållanden och brister. Samtidigt är familjehemsbristen ett nationellt problem idag och kommuner har svårt att möta de ökade behoven av familjehem. Syftet med denna studie är därför att undersöka familjehemssekreterares samt familjehems erfarenheter av hur arbetet med familjehem fungerar i Umeå kommun med omnejd. Detta genom
semistrukturerade, kvalitativa intervjuer med familjehemssekreterare och familjehem som sedan analyserades med hjälp av konventionell kvalitativ innehållsanalys.
De huvudsakliga resultaten är att stabilitet behövs på många olika plan, såväl i socialtjänstens organisation som i själva familjehemmets situation. Ytterligare framkommer att ett gott samarbete mellan olika aktörer, inte minst mellan socialtjänsten och familjehemmen, är grundläggande för framgångsrika placeringar. Båda grupperna vittnar emellertid om att det i nuläget finns omständigheter som försvårar stabilitet och samarbete. Som exempel nämns nuvarande lagstiftnings betoning på föräldrarätten, socialtjänstens höga personalomsättning och ovisshet vid placeringar. Studiens resultat påvisar ett behov av vidare forskning kring hur framtidens familjehemsvård ska utformas för att åtgärda de brister som föreligger idag.
Uppsatsens titel är ett citat från en av studiens intervjuade familjehem.
Nyckelord: Familjehem, familjehemssekreterare, socialtjänst, familjehemsvård, biologiska föräldrar, barn i samhällsvård, familjehemsplacerade barn
Förord
Först och främst vill vi rikta tacksamhet till alla intervjupersoner som ställt upp med sitt deltagande. Era erfarenheter, tankar och berättelser har varit mycket värdefulla för arbetet och också gett oss ny kunskap och nya perspektiv.
Vi vill också rikta ett stort tack till vår handledare Helen Strömberg, som hjälpt, stöttat och uppmuntrat oss under hela processen.
Till sist tackar vi varandra för att vi tillsammans med peppning och uppbackning tagit oss genom detta arbete trots motgångar. Det har gett oss mer värdefull kunskap och erfarenheter.
Innehållsförteckning
Inledning ... 1
Syfte och frågeställningar... 2
Arbetsfördelning ... 3
Centrala begrepp och avgränsningar ... 3
Tidigare forskning ... 5
Historisk genomgång av den svenska fosterhemsvården ... 5
Barn i samhällsvård ur ett internationellt perspektiv ... 6
Socialtjänstens lagstiftade ansvar för den sociala barnavården ... 7
Socialtjänstens utmaningar inom den sociala barnavården ... 8
Familjehemsvård ... 9
Metod och etiska överväganden... 12
Metodologisk ansats ... 12
Urval och urvalsprocess ... 12
Litteratursökning ... 14
Intervjuer som datainsamlingsmetod ... 14
Kvalitativ innehållsanalys ... 15
Etisk reflektion ... 15
Validitet och generalisering i forskningen ... 16
Resultat - familjehemssekreterare ... 18
Det organisatoriska sammanhanget ... 18
Vad efterfrågas av ett familjehem? ... 18
Arbetsgång och rollen som familjehemssekreterare ... 19
Gränsdragning och samverkan mellan olika aktörer ... 22
Framtida utmaningar ... 23
Resultat - familjehem ... 26
Familjehemsrollen ... 26
Nätverket runt familjehemmet ... 27
Statushöjning ... 30
Framtida utmaningar. ... 31
Resultatsammanfattning ... 32
Diskussion ... 33
Metoddiskussion... 34
Slutsatser ... 36
Referenslista ... 38
Bilagor... 43
Bilaga 1 ... 43
Bilaga 2 ... 44
Bilaga 3 ... 45
Bilaga 4 ... 46
1
Inledning
Den 1 januari 2020 trädde Barnkonventionen, lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter, i kraft. Alla barns rätt till bland annat trygghet, säkerhet och utveckling finns numera i lagtext. Även i Socialtjänstlagen (2001:453) finns särskilda bestämmelser kring barn och ungas rättigheter i samhället. Här återfinns socialnämndens skyldigheter som bland annat handlar om att främja och verka för att barn och unga har en trygg och god uppväxt samt att ge stöd och hjälp då det kan tänkas behövas. Samtidigt som Sverige har höga ambitioner, och numera även ännu större skyldigheter när det gäller barns rättigheter, visar det sig att Sveriges barn i internationell jämförelse inte får alla sina
rättigheter tillgodosedda. Unicef (2016) visar på att klyftan mellan de barn som är mest utsatta i Sverige och de barn som ses som genomsnittet har ökat. Sverige visar sig också vara ett av de länder där denna klyfta har ökat mest.
Barn har en svagare ställning i samhället i förhållande till vuxna. Inom samhällsvård står barnen generellt sett även under flera vuxnas viljor, såsom socialtjänst, vårdnadshavare och vårdgivare, vilket leder till att barns perspektiv behövs på många olika samhällsnivåer. Det kan beskrivas som att de befinner sig i dubbel utsatthet. Speciellt viktigt är detta beträffande placerade barn där deras röster inte alltid tillvaratas (Skoog, 2013).
Redan innan Barnkonventionen blev lag i Sverige redogjorde Barnombudsmannen (2019) för förändringar som behövde vidtas för att kunna leva upp till konventionen. Barn som av olika anledningar omhändertas och placeras av samhället har stort behov av att deras rättigheter tillvaratas. Trots denna vetskap verkar systemet för placeringar ha varit bristfälligt under en lång period vilket i slutändan leder till att barn som redan befinner sig i utsatthet tas ifrån vissa av sina rättigheter. Det visar sig också att det finns brister när det kommer till att barnen som skiljs från sina föräldrar, inte alltid möts av respekt och omtanke från samhällets sida.
Det finns även brister gällande barnens rätt till placeringar utifrån en individuell anpassning, och dessutom visar Barnombudsmannen (2019) på att placerade barns hälsa är oroväckande dålig samt att hälso- och sjukvården inte är lika tillgänglig för dessa barn som de är för andra barn i samhället. Att placerade barn behöver extra stöd från samhället visas också genom att placerade i genomsnitt har lägre och i större utsträckning ofullständiga skolbetyg än andra barn, detta är allvarligt då en av de starkaste skyddsfaktorerna för placerade barn är just att garantera en bra skolgång.
Enligt Barnombudsmannen (2019) är det sedan långt tillbaka välkänt att det funnits övergrepp och vanvård inom den svenska sociala barnavården och att det fortfarande förekommer. Dagens och framtidens sociala barnavård måste därför vara betydligt bättre än den historiska, särskilt då behovet av heldygnsinsatser blivit allt större. Inspektionen för vård och omsorg (2017) uppger att antalet placeringar har ökat under hela 2000-talet, vilket bland annat förklaras med den ökade mängden ensamkommande flyktingbarn under 2015.
Vanligast förekommande är placering i familjehem och antalet barn med denna
2
placeringsform år 2018 var enligt Socialstyrelsen (2019) 23 100 stycken.
Det framgår av SOU 2014:3 att kommuner under många år mött svårigheter i rekryteringen av familjehem. Det förs i nuläget ingen nationell statistik över antalet familjehem, men många kommuner uppger att det råder brist på dessa. Ett framträdande skäl anges vara att samtliga vuxna i svenska hushåll i större utsträckning förvärvsarbetar och inte längre har familjehemsuppdraget som enda sysselsättning. Ett annat skäl tros vara att uppdraget har blivit alltmer krävande i takt med att placerade barn har fått större behov av särskilt stöd.
Vidare konstaterades i SOU 2014:3 att såväl regionala som statliga satsningar måste göras för att öka rekrytering och handledning av familjehem. Av aktuell nyhetsrapportering tycks dock bristen på många ställen kvarstå, såväl i storstadsområden som i mindre kommuner (Peterson, 2020, 7 januari; Aftonbladet, 2019; Brusén, 2020, 18 februari; Dikalow, 2019, 26 juni).
Umeå är en kommun som under lång tid haft en stabil årlig befolkningstillväxt (Umeå kommun, 2019). Detta har också gett ringar på vattnet och gynnat närliggande kommuner.
Även i Vännäs kommun har antalet invånare ökat stadigt (Vännäs kommun, 2018). En växande befolkning ställer rimligtvis allt större krav på kommunernas välfärd. Det är dock oklart om kommunerna kan möta de kraven. En granskning av kommunernas rutiner påvisar att det inte är säkerställt att behoven av familjehem kan tillgodoses (Umeå kommun, 2017).
Det framkommer i reportage från P4 Västerbotten (2016, 16 november; 2018, 31 maj; 2020, 7 januari) att bristen på familjehem i Umeå kvarstår och att det sedan flera år rapporterats om det som ett problem i kommunen. Medan familjehem rapporterar i media att stödet för familjehem brister i kommunen, så menar enhetschefen för familjehemscentrum att det är ett område som prioriteras (P4 Västerbotten, 2020, 9 januari). Det finns med andra ord anledning att undersöka familjehemssituationen i Umeåområdet ur flera perspektiv. Detta för att utröna vilka eventuella utmaningar som finns och inte minst för att understryka vuxenvärldens ansvar för barns rätt till trygghet, säkerhet och utveckling i enlighet med gällande lagstiftning (SoL 2001:453; Barnkonventionen 2018:1197).
Syfte och frågeställningar
Denna studie syftar till att undersöka familjehemssekreterares samt familjehems erfarenheter av hur placeringar till familjehem fungerar i Umeå kommun med omnejd. Detta utifrån frågeställningarna:
● Vilka erfarenheter har familjehemssekreterare i Umeå kommun av arbetet med familjehem?
● Vad har familjehem i området Umeå kommun med omnejd för erfarenheter av att vara familjehem?
● Vilka framtida utmaningar ser familjehemmen respektive familjehemssekreterarna inom familjehemsvården?
3
Arbetsfördelning
Var för sig har vi sökt och skrivit om tidigare forskning samt läst in oss på ämnet, för att sedan tillsammans väva ihop det insamlade materialet till en text. Tillsammans utformade vi ett informationsbrev och intervjuguider. Sedan hölls intervjuerna två och två, så att alla skulle få intervjua. Intervjuerna delades upp för transkribering och markering av meningsbärande enheter mellan alla tre men analyserades sedan tillsammans. Arbetet har i stora delar skrivits tillsammans men exempel på delar som skrivits självständigt är den kvalitativa
innehållsanalysen som skrivits av Mia, de två översta rubrikerna på tidigare forskning som skrivits av Emma och den etiska reflektionen som skrivits av Sofi. Vi har tillsammans gått igenom alla delar av arbetet och reviderat dem gemensamt.
Centrala begrepp och avgränsningar
Avgränsningarna i studien som gjorts innefattar familjehem som haft eller har barn som placerats enligt SoL och LVU. Placeringar enligt Lag (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) har uteslutits.
Familjehemssekreterare: Jobbar på socialtjänsten med att utreda, handleda och stötta familjehem (Umeå kommun, 2020).
Familjehem: Enligt SoF (2001:937) 3 kap. 2 § avses ett hem som på uppdrag av
socialnämnden tar emot barn för stadigvarande vård och uppfostran eller vuxna för vård och omvårdnad och vars verksamhet inte bedrivs yrkesmässigt vara ett familjehem. Familjehem i detta arbete syftar till hem som tar emot barn, avgränsningen inkluderar därmed inte hem som tar emot vuxna. Socialstyrelsen (2019) skriver att familjehem är ett hem som tar emot barn som av olika anledningar behöver bo i ett annat hem än sitt eget.
Familjehemsföräldrar: Begreppet innefattar, i detta arbete, de vuxna föräldrar som finns i familjehemmet.
Biologiska föräldrar: Vi använder oss av detta begrepp och syftar då på barnens föräldrar som barnen till exempel blivit omhändertagna ifrån. Begreppet kan innefatta att vara vårdnadshavare, men ska inte betraktas som synonyma begrepp. Vårdnadshavarbegreppet förekommer i avsnittet om lagstiftning och tidigare forskning, men i övriga delar av arbetet används biologiska föräldrar. Någon vidare distinktion mellan de två begreppen har inte ansetts nödvändig.
Jourhem: Ett hem som vid upprepade tillfällen tar emot barn för tillfällig vård och fostran, högst under en period på två månader efter att socialnämnden utredning om ingripande till barnets skydd eller stöd avslutats, om inte särskilda skäl finns enligt SoL (2001:453) 6 kap. 6
§ 3 st och 2 st.
4
Nätverkshem: Med nätverkshem menas det som i SoL 6 kap. 5 § beskrivs i första hand ska övervägas när ett barn ska placeras, nämligen om någon anhörig eller annan närstående till barnet kan ta emot barnet. Denne anhörige eller annan närstående blir i så fall ett
nätverkshem.
Förstärkt familjehem: Vid användandet av begreppet i detta arbete innebär det ett familjehem för barn med extra behov av stöd, där minst en vuxen är hemma på heltid och jobbar med familjehemsuppdraget (Umeå Kommun, 2020).
Hem för vård och boende (HVB): SoF (2001:973) 3 kap. 1 § definierar HVB som ett hem inom socialtjänsten som tar emot enskilda för vård eller behandling i förening med ett boende. Det kan drivas av ett bolag, en förening, en samfällighet, en stiftelse eller en enskild individ men det krävs då att verksamheten bedrivs yrkesmässigt.
Social barnavård: Innefattar socialtjänstens breda arbete med barn samt de insatser som socialtjänsten har ansvar för men som andra i samhället utför. Så som till exempel
familjehem. Den sociala barnavården är bred men innefattar det sociala arbetet som arbetar med barn som är utsatta. (Andersson och Sallnäs, 2019)
Social dygnsvård: Vård som ges 24 timmar om dygnet i familjehem eller på institution (Vinnerljung och Andreassen, 2015).
Samhällsvård: Barn som under socialtjänstens ansvar vårdas i familjehem eller på institution (Skoog, 2013).
Placering genom SoL: Efter beslut av socialnämnden beredas vård utanför det egna hemmet (SOU 2014:3). En placering för barn utanför det egna hemmet där vårdnadshavare och barn som fyllt 15 år samtycker till placeringen (SoL 1:1, SoL 5:1:8, SoL 6:1).
Placering genom LVU: Efter beslut av socialnämnden beredas vård utanför det egna
hemmet (SOU 2014:3). En placering där samtycket saknas från vårdnadshavare, en placering genom tvång. Krävs beslut i rätten (LVU 1§, 4§).
SoF - Socialtjänstförordningen (SFS 2001:937) SoL – Socialtjänstlagen (SFS 2001:453)
LVU – Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (SFS 1990:52)
5
Tidigare forskning
Förförståelsen inför denna studie baseras på intresset för ämnet då familjehemsplaceringar ingår i stora delar av det sociala arbetet. Det är ett aktuellt ämne i samhällsdebatten, där det även framkommit att det är brist på familjehem i stor utsträckning och under lång tid varit ett problemområde. I förförståelsen ingår också den tidigare forskning på ämnet som studerats under arbetets gång och presenteras nedan.
Historisk genomgång av den svenska fosterhemsvården
Det framgår av Vanvårdsutredningen (SOU 2011:61) att familjehem, eller fosterhem som det historiskt kallats, under lång tid varit en till stor del privat företeelse i Sverige. Runt 1800- talets slut problematiserades att familjer tog emot fosterbarn med ekonomisk ersättning som huvudsakligt motiv. Som reaktion mot den så kallade fosterbarnsindustrin uppkom den första fosterbarnslagen år 1902. Där fastställdes regler om anmälningsplikt till kommunen hos de familjer som vårdade fosterbarn mot ersättning. Därefter har samhällets ansvar för utsatta barn i allt större utsträckning markerats. År 1926 trädde Lagen om samhällets barnavård i kraft. Den medförde att barnavårdsnämnden fick större ansvar att utöva tillsyn över fosterhemsplacerade barn, samt befogenhet att omhänderta barn som vistades i skadliga miljöer (SOU 2011:61, Höjer, 2001).
Vilka som har ingått i fosterbarnsbegreppet har förändrats över tid. Åldersgränsen för vilka barn som omfattades höjdes successivt från 7 till 16 år under 1920- och 30-talet. Fram till 1945 räknades enbart de barn som vårdades mot ersättning. Därefter kom alla barn som vårdades hos andra än sina föräldrar eller förmyndare att betraktas som fosterbarn. År 1960 infördes Barnavårdslagen, där den tidigare anmälningsplikten ersattes med kravet på inhämtande av tillstånd för att vårda fosterbarn (SOU 2011:61). Lagen innebar också enligt Höjer (2001) att större tonvikt lades vid själva utredningsförfarandet; i de fall som
myndigheter själva placerade barnen så skulle det först säkerställas av barnavårdsnämnden att fosterhemmen kunde erbjuda goda levnadsförhållanden.
I samband med införandet av Socialtjänstlagen år 1980 så övergavs fosterbarnsbegreppet och ersattes med familjehemsvård. Åldersgränsen höjdes samtidigt till 18 år. Från den tidigare Barnavårdslagen överfördes bestämmelserna om att familjehemsvården kräver utredning och medgivande från socialnämnden. Detta gällde både familjehem som anlitats av
socialnämnden själva, men också barn som placerats privat i så kallat annat enskilt hem (SOU 1970/80:44). Höjer (2001) framhåller att Socialtjänstlagen präglades av ett annat fokus än tidigare lagstiftning – nu betonades barns rätt till en gynnsam utveckling och insatsernas innehåll framför de mer praktiska aspekterna som exempelvis kontroll av fosterhemmen.
Så tidigt som i förarbetena till 1960 års barnavårdslag så underströks att fosterbarnsvård var att föredra framför institutionsvård (SOU 2014:3). Samma resonemang förs i
Socialtjänstlagens förarbeten, där det konstateras att familjehemsvården ger bättre
förutsättningar för barn att få en trygg och fridfull uppväxt jämfört med placeringar inom
6
institutionsvård (prop. 1979/80:1). Synen på familjehemmets roll har dock enligt Höjer (2001) genomgått förändringar över tid. Fram till 1970-talets slut betraktades
familjehemsföräldrar i huvudsak som “ersättningsföräldrar” - det vill säga vuxna som i princip skulle ta över föräldrarollen från de biologiska föräldrarna. I takt med att alltmer forskning gjordes på området så övergavs det perspektivet, och utgångspunkten blev istället att barn i så stor utsträckning som möjligt ska behålla kontakten med sina biologiska föräldrar och sitt ursprung överlag (Höjer, 2019). Det förändrade synsättet återfinns i lagstiftning från tidsperioden; i förarbetena till Socialtjänstlagen formulerades anhörig-, närhets- samt
återföreningsprincipen (prop. 1979/80:1) som är aktuella än idag. Familjehemsvården ska genom dessa principer utformas så att barn i första hand placeras hos sina anhöriga, så nära sitt ursprungliga hem som möjligt samt med målet att en dag återförenas med sina biologiska föräldrar. Mot bakgrund av detta kan rollen som familjehem enligt Höjer (2001) uppfattas som mångtydig; samtidigt som familjehemmen förväntas ta över många föräldrafunktioner, exempelvis omsorg och vård, så är utgångspunkten att det ska ske under en begränsad
tidsperiod, mot ersättning och utan någon juridisk bestämmanderätt. Familjehemmet är därför numer att betrakta som ett komplement snarare än ett ersättande av de biologiska föräldrarna.
Höjer (2019) framhåller vidare att familjehemsplaceringar till sin natur kan betraktas som en instabil konstruktion, då det saknas tydliga ramar för hur länge vården ska fortgå och att den i princip när som helst kan avbrytas av de inblandade parterna.
Av SOU 2014:3 framgår att det på senare år pågått en diskussion om professionalisering av familjehemsvården, men att det samtidigt är svårt att peka ut en tydlig trend. I SoF är ett kriterium för familjehemsvård att det inte bedrivs yrkesmässigt. Utredningen påvisar inte heller att fler familjehem har det som ett yrke idag än tidigare – däremot utbetalas ersättning för inkomstbortfall i större utsträckning, i takt med att allt fler kvinnor börjat arbeta heltid.
Något annat som talar för en professionalisering är de privata konsulentverksamheter som numera i många fall fungerar som förmedlare mellan familjehem och socialtjänst.
Barn i samhällsvård ur ett internationellt perspektiv
Trots att det finns stora internationella skillnader i hur den sociala barnavården är
organiserad, så tycks det emellertid finnas samstämmig kunskap om att barn i samhällsvård är en särskilt utsatt grupp världen över. Forskning från olika delar av världen lyfter fram
barnperspektivet genom att understryka de risker och konsekvenser som finns för de barn som växer upp i någon form av social dygnsvård. Flertalet studier visar på att barn som växer upp i olika placeringsformer utanför det egna hemmet har en övervägande risk att drabbas av bland annat hälsoproblematik som gör avtryck både på ett psykiskt och fysiskt plan
(Vinnerljung & Hjern, 2018). Andra aspekter som Vinnerljung och Andreassen (2015) betonar är att de placerade barnen har en högre risk för en för tidig död i vuxen ålder, där suicid är en vanlig orsak, samt även ett större behov av vård eller problematik med missbruk eller kriminalitet än andra jämnåriga barn som inte befinner sig i social dygnsvård. Samtidigt som dessa studier konstaterar att det föreligger stora brister och utvecklingsområden för dygnsvården som barn lever i, framhåller Statens beredning för medicinsk och social
7
utvärdering (2017) exempelvis att placering i familjehem som dygnsvårdsinsats inte nödvändigtvis kan härledas vara orsaken till barnen får en viss problematik i vuxen ålder.
Socialtjänstens lagstiftade ansvar för den sociala barnavården
Den svenska samhällsvården för barn regleras i huvudsak i SoL och LVU. Därutöver trädde Barnkonventionen i kraft den 1 januari 2020 i syfte att ytterligare stärka barns rättigheter.
Detta innebär att ännu större krav nu ligger på socialtjänsten att tillvarata barnperspektivet inom den sociala barnavården. De placeringsformer som finns är familjehem, stödboende, hem för vård eller boende (HVB) samt Statens institutionsstyrelses särskilda ungdomshem (SiS-hem). Det framgår av 6 kap. 2 § SoL att socialnämnden i varje kommun ansvarar för tillgången till dessa boendeformer. Det är socialtjänsten som utreder och beslutar kring såväl barns behov av familjehemsvård (SoL 11 kap. 1 §) som familjehems lämplighet att ta emot barn (6 kap. 6 § SoL). Placeringar med stöd av SoL baseras på frivillighet och samtycke från vårdnadshavare och barn över 15 år. I de fall samtycke inte kan inhämtas och övriga kriterier är uppfyllda så kan barn omhändertas med tvång genom LVU. Vid tvångsplacering så krävs dock en rättslig prövning genom att socialnämnden ansöker om ett beslut hos
förvaltningsrätten (4 § LVU).
När barn placeras i samhällsvård så ansvarar socialtjänsten för att en vårdplan samt en genomförandeplan upprättas. Vårdplanen anger vad det är för vård som ska bedrivas, medan genomförandeplanen ska innehålla detaljer om själva utförandet (11 kap. 3 § SoL).
Socialtjänsten har också ansvaret att ge den utbildning som familjehem behöver samt finnas till för de råd, stöd och hjälp som familjehemmen kan tänkas behöva (6 kap. 6 c samt 7 a §§
SoL). Därtill ska vården noggrant följas upp av socialtjänsten genom regelbunden kontakt med såväl barnet i fråga som familjehemmet och vårdnadshavare (6 kap. 7 b § SoL). Var sjätte månad ska omplaceringar som gjorts med stöd av SoL övervägas (6 kap. 8 § SoL). Med samma tidsintervall ska placeringar enligt LVU omprövas. Sallnäs (2019) framhåller att omprövningar av tvångsvård är mer formella i avseendet att det är överklagningsbara, medan överväganden inte utmynnar i något formellt beslut. Detta då familjehemsvården enligt SoL inte behöver prövas rättsligt, utan kan upphöra närhelst vårdnadshavare eller ett barn över 15 drar in sitt samtycke. Vidare framgår av 6 kap. 8 § SoL att socialtjänsten ska överväga att ansöka om vårdnadsöverflyttning när ett barn varit placerat i samma familjehem under tre år;
det vill säga att överföra den juridiska vårdnaden till familjehemsföräldrarna. Höjer (2019) menar att tanken bakom bestämmelserna om vårdnadsöverflytt var att möjliggöra mer stabila boendesituationer för barn. Det har dock också problematiserats, då en annan följd har blivit att familjehem i samband med vårdnadsbeslutet har förlorat mycket av stödet som
socialtjänsten tidigare erbjudit.
Barnombudsmannen (2019) menar att barn endast ska skiljas från sina föräldrar och hem som en sista åtgärd och om det bedöms vara nödvändigt för barnets bästa. Ett omhändertagande är en åtgärd som är något av det absolut mest ingripande samhället kan göra i en familj. Att placera ett barn i samhällsvård är, även enligt Sallnäs (2019), något som betraktas som en sista insats när ingen annan rimlig lösning tycks finnas. Trots mål och strävan efter att antalet
8
barn som placeras ska hållas på en låg siffra, visar det sig att antalet under de senaste decennierna istället har ökat. Familjehem är den vanligaste placeringsformen, följt av HVB- hem (Socialstyrelsen, 2019). Ökningen har skett hos gruppen tonåringar och gruppen
ensamkommande bland annat på grund av 2015 års flyktingkris. Samtidigt som denna ökning av antalet placeringar har skett finns inte heltäckande statistik på barnen som är placerade.
Detta då det efter 2014 endast var barn med svenskt personnummer som fanns med i statistiken, barn utan uppehållstillstånd finns därmed inte med (Sallnäs, 2019; Myndigheten för vård- och omsorgsanalys 2016). Från och med 2018 ingår asylsökande barn och unga i Socialstyrelsens statistik över socialtjänstinsatser, men kan alltså ännu inte jämföras med tidigare år (Socialstyrelsen, 2019).
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) är den statliga myndighet som har ansvar över tillsynen av socialtjänsterna i Sveriges kommuner. IVO ansvarar även över tillsynen för boende- och vårdverksamheter, det vill säga både familjehems- och HVB-vården. Tillsynen innebär att säkerställa att vården inom dessa verksamheter uppnår god kvalitet, är säker och uppfyller de mål och krav som finns lagstadgade. En inspektion av HVB-vården för barn och unga ska ske minst en gång om året. Det saknas dock motsvarande inspektionskrav när det kommer till familjehemsvården (Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, 2016).
Socialtjänstens utmaningar inom den sociala barnavården
Eftersom Sveriges kommuner är självstyrda är socialtjänsternas organisationer utformade på olika sätt i olika kommuner, då även den enhet som arbetar med barn och unga (Myndigheten för vård- och omsorgsanalys 2016). Sallnäs, Wiklund och Östberg (2019) förklarar emellertid att den sociala barnavården i stort är relativt lika i hela landet, men att den
självbestämmanderätt kommunerna har leder till stora handlingsutrymmen. Detta tillsammans med den politiska nämnden som finns i varje kommun och har som ansvar att leda
socialtjänsten och den sociala barnavårdens arbete, gör att det skiljer sig mellan olika socialtjänster. Det är politikerna som har det ekonomiska ansvaret över socialtjänsten, och som tillsammans med de professionella inom socialtjänsten står ansvariga bakom
myndighetsbeslut. Hur socialtjänsten i en kommun ser ut beror mycket på kommunens storlek och detta påverkar i vilken utsträckning det finns olika specialiseringar inom
organisationen. Detta, i kombination med att det är stora skillnader i antalet placerade barn i Sveriges olika kommuner, gör att kommunernas möjlighet att tillgodose barns olika behov varierar. Relativt stora skillnader mellan kommuner i mängden anmälningar och ansökningar, inledda utredningar och beviljade insatser, visar sig också finnas inom den sociala
barnavården (Myndigheten för vård- och omsorgsanalys 2016; Sallnäs m.fl. 2019).
Rapporter och utredningar har genom åren visat på att det finns brister i den sociala
barnavården och att barn som placeras riskerar att bli utsatta för övergrepp, försummelse eller grova kränkningar (SOU 2011:61; Barnombudsmannen, 2019). Lagändringar har gjorts, såsom att det är barnets bästa som ska vara avgörande när det kommer till beslut gällande insatser om vård eller behandling, att barn ska ha en egen socialsekreterare vid vård inom familjehem eller HVB samt barns rätt till delaktighet. Trots detta uppstår ibland brister på
9
dessa punkter, vilket riskerar svåra situationer för en del barn som befinner sig inom den sociala barnavården. Brister har även uppvisats när det kommer till uppföljning av barn som är placerade på HVB, barns rätt till stöd, familjehemsutredningar som tar för lång tid och är undermåliga, i vissa fall obefintliga (Myndigheten för vård- och omsorgsanalys 2016, Barnombudsmannen 2019).
Privata aktörer har i allt större utsträckning tagit plats när det kommer till stöd- och
behandlingsarbetet i samhället. I synnerhet HVB-hem för barn och unga drivs idag till stor del i privat regi. Det har hänt mycket under en kort tidsperiod och förändringarna har skett med liten styrning från statens sida. Vad som anses vara av vikt är att ta reda på vad denna privatisering har lett till för de barn och familjer som kommer i kontakt med den sociala barnavården (Sallnäs m.fl. 2019). Ett annat område där privata verksamheter brett ut sig är inom den förstärkta familjehemsvården som infördes under 1990-talet. De privata företagens tjänster har köpts allt oftare av kommuner under 2000-talet. Dessa erbjuder familjehem med konsulentstöd, som i juridisk mening inte är en särskild placeringsform utan en vanlig familjehemsplacering med kompletterande handledning och stöd (SOU 2014:3). En
kartläggning av Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2016) påvisar att 96 procent av svenska kommuner anlitar konsulentverksamheter, men i varierande utsträckning. Medan konsulentverksamheterna i många fall utgör ett nödvändigt extra stöd för familjehem med särskilda behov, så anlitas de ibland snarare av skälet att kommunerna inte hittar egna familjehem. Samtidigt som de privatdrivna konsulentverksamheterna gör
familjehemsutredningar så är socialnämnden skyldig att göra egna utredningar av
familjehemmen innan barn kan placeras. Det har dock påvisats att det kravet inte alltid har efterlevts. Under 2015 års flyktingkris använde sig många kommuner i vissa fall enbart av konsulentverksamheternas egna utredningar (Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, 2016; IVO, 2017).
Något annat som idag ses som en svårighet för socialtjänsten är den höga
personalomsättningen. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys (2016) framhåller att det finns svårigheter att rekrytera både chefer och socialsekreterare, samt att det har blivit allt vanligare att kommuner tvingas anlita bemanningsföretag. En hög personalomsättning påverkar kompetensen som finns på en socialtjänst, då erfarenhet och kompetens ofta samspelar. Det uppkommer ofta situationer och beslut som är komplexa inom den sociala barn- och ungdomsvården och därför är kompetens och erfarenhet hos socialarbetarna av stor vikt. Problematiken med hög personalomsättning och viss brist i kompetens kan leda till att kvaliteten på barn- och familjehemsutredningar riskerar att bli lidande (Myndigheten för vård- och omsorgsanalys, 2016).
Familjehemsvård
Colton, Roberts och Williams (2008) framhåller att familjehemsvård är en placeringsform som möter likartade svårigheter världen över. Förutom i Sverige så uppges
familjehemsbristen vara stor bland annat i Storbritannien och USA. Huruvida
familjehemsuppdraget ska professionaliseras eller baseras på altruism är en internationellt
10
omdiskuterad fråga. Barn som placeras har därtill fått alltmer komplexa behov, vilket föranleder allt större behov av stöd och handledning hos familjehemmen (Colton, Roberts och Williams, 2008). Vinnerljung och Andreassen (2015) diskuterar insatser till familjehem under placeringstiden, exempelvis i form av standardiserade program. Dessa syftar till att stötta familjehemmen i deras uppdrag och ge strategier för att bättre bemöta och hantera barnets behov. I internationella studier beskrivs flera insatser ha positiva effekter för familjehemmet och de placerade barnet. Stressreducerande metoder för barnet och familjehemsföräldrar samt stöd för anknytningsbeteende är exempel som uppvisat goda resultat (Vinnerljung & Andreassen, 2015). Det tycks dock fortfarande finnas behov av vidare forskning. Festinger och Baker (2013) har i sin internationellt omfattande studie, för avsikt att undersöka kvalitén på utbildning av olika slag till familjehemsföräldrar. De landar i slutsatser kring att ett glapp mellan uttalade krav på utbildning till familjehem och bristen på evidens kring effekten av utbildningsinsatser åligger. Slutgiltiga resonemang understryker vikten av att utvärderingar genomförs i syfte att stärka familjehemsföräldrar med
evidensbaserade metoder.
Samma sak tycks kunna appliceras på det svenska kunskapsläget. Vinnerljung och Andreassen (2015) återger att den svenska sociala dygnsvården saknar en ordentlig genomförd effektutvärdering. På samma gång poängterar de att just familjehemsvård som insats är svårutvärderad. Utvärdering av insatser som ges till barn och familjehemsföräldrar under placeringstiden är dock en stor del av familjehemsvården som både kan och behöver utvärderas för att kunna avgöra insatsernas lönsamhet. Hur lönsamma de är kan ses både ur ett ekonomiskt och ett individperspektiv. För att bedöma vilken typ av insats som är lämplig för exempelvis ett barn under placering, behöver socialarbetaren motivera hur en viss insats gagnar just det individuella barnet, i och med att olika insatser har skilda huvudfokus.
Effekten av insatserna i Sverige har en svag kunskapsgrund och det är därför inte helt okomplicerat att veta hur en insats fungerar för barnet i fråga. Den ekonomiska lönsamheten är något mer tudelad, beroende på vilken förklaringsgrund som antas. Det kan till exempel vara om det som prioriteras är att minska framtida samhällskostnader eller om det är nutida, direkta samhällskostnader som avses minska. I rapporten förklaras att avsaknaden av
insatsutvärderingar för barn i familjehemsvård riskerar att medföra en etisk problematik i och med den rådande kunskapsbristen kring dess effekter och otydligheten i huruvida samhället är ansvarstagande eller inte (SBU, 2017).
Vinnerljung och Andreassen (2015) nämner även ett starkt strukturerat stöd som en grundsten för att skapa stabilitet och minska risken av instabilitet, som här förklaras vara en betydande anledning till att placeringar i familjehem avslutas oplanerat. Instabilitet är även något som Skoog (2013) påtalar som vanligt förekommande inom familjehemsvården. Begreppet instabilitet definieras och avgränsas i Skoogs (2013) studie till planerade byten av
vårdmiljöer eller oplanerade sammanbrott. Planerade byten av vårdmiljöer preciseras till när barnet med en planering från socialtjänsten flyttas från en vårdgivare till en annan inom den sociala barnavården. Med sammanbrott innefattas istället att vården för barnet avbryts med kort varsel och utan planering. Instabilitet menas i studien i viss utsträckning kunna kopplas samman med negativa konsekvenser för de placerade barnen i vuxen ålder. Detta
11
exemplifieras bland annat med svårigheter att skapa hållbara relationer, känna tillit till andra människor, känslan av förlust över materiella ting men även relationer, både till andra men även sig själv och sitt eget liv. Skoog (2013) menar att instabilitetsbegreppet kan ge
indikatorer på vårdens kvalitet, dock inte till fullo då även stabila placeringar kan innefatta brister. En annan viktig aspekt att betona är att instabilitet i vissa sammanhang ses som nödvändigt för att barnet ska uppnå en stabilare vård över tid.
En återkommande prövning inom den svenska familjehemsvården är att möta behoven av tillräckligt många familjehem. Redan i förarbetena till första Socialtjänstlagen
problematiseras svårigheten med att rekrytera familjehem (prop. 1979/80:1). Bristen har bland annat förklarats med att familjemönster förändrats över tid och båda vuxna i hushållet numera arbetar heltid (SOU 2014:3), och på senare år har det ökade antalet ensamkommande unga flyktingar varit en bidragande faktor till ett ökat behov (Höjer, 2019). Mattsson och Vinnerljung (2016) menar därutöver att socialtjänstlagens relativt svaga reglering och avsaknaden av tvingande rutiner medför stora kommunala skillnader i familjehemsvården.
Som exempel nämns att det idag inte finns lagstadgade krav på kommuner och regioner att erbjuda hälsokontroller när barn placeras. Trots att placerade barn ofta är i behov av extra insatser i skolan så finns inte heller några nationella rutiner kring samarbetet mellan skola och socialtjänst i samband med familjehemsplaceringar (Mattsson och Vinnerljung, 2016). Vidare redogör Kling (2010) för att en granskning av barns journaler och socialtjänstakter påvisar stora brister gällande dokumentation och systematisk kontroll av exempelvis vaccinationer och undersökningar som barnet genomgått.
12
Metod och etiska överväganden
Metodologisk ansats
Studien har en abduktiv ansats då empirin tolkas utifrån den förförståelse som tidigare beskrivits (Bryman, 2018). Därutöver är studien kvalitativ och baserad på intervjuer, vilket Patel och Davidson (2019) beskriver som en inriktning där fokus ligger i att tolka och förstå till exempel olika upplevelser. Datainsamlingen grundar sig ofta i intervjuer som ses som
“mjuka” data. Då avsikten var att undersöka erfarenheter i form av exempelvis upplevelser kring familjehem passar den kvalitativa ansatsen.
Studien baseras på kvalitativa, semistrukturerade intervjuer. Kvalitativa intervjuer används enligt Bryman (2011) när syftet med forskningen är att belysa människors upplevelser och tankar kring ett fenomen. Då denna studie intresserar sig för familjehems och
familjehemssekreterares egna perspektiv, så bedömdes intervjuer som lämpliga för ändamålet. Samtidigt som intervjuerna krävde en relativt fri utformning för att inte styra intervjupersonernas svar för mycket, så fanns behov av en övergripande struktur för att intervjuerna ska kunna bli jämförbara och beröra samma centrala punkter. Därför valdes den semistrukturerade intervjun, som enligt Bryman (2011) tillåter stor flexibilitet vid
intervjutillfället samtidigt som man utgår ifrån en intervjuguide med förbestämda teman.
Urval och urvalsprocess
Studien syftar till att undersöka familjehemssekreterares samt familjehems erfarenheter av hur familjehem fungerar i Umeå kommun med omnejd. Valet av geografiskt
avgränsningsområde gjordes framförallt med anledning av praktiska skäl för att underlätta insamlingen av datamaterialet. Närhet och flexibilitet var därför viktiga aspekter att ta hänsyn till, framförallt med anledning av intervjupersonernas arbets- och livssituation som hastigt kunde påverka när, var och hur intervjutillfällena ägde rum.
Rollen som familjehem resulterar i en stor variation av erfarenheter. Likaså finns inte heller endast en uppfattning av familjehemssekreterares arbete. Att fånga flera perspektiv och erfarenheter har därför varit en betydelsefull faktor som avspeglats i studiens
syftesformulering och vidare även motiverat tillämpning av ett målinriktat urval. Bryman (2011) beskriver att det målinriktade urvalet innefattar att deltagarna i studien uppfyller särskilda kriterier för att besvara studiens ställda syfte. Uttalade kriterier som angavs för familjehemssekreterare var att de skulle ha olika lång erfarenhet av arbetet med familjehem samt arbeta i Umeå kommun. Valet av antalet medverkande familjehemssekreterare i studien gjordes för att urskilja fler än endast en uppfattning av arbetet med familjehem. Då större delen av intervjuguiden för familjehemssekreterarna fokuserar på frågor som berör
arbetsprocess och arbetsfördelning, och de två är verksamma inom samma socialtjänst och arbetsområde, så uppfattades det emellertid som rimligt att begränsa antalet till just två.
13
Desto fler olikheter kan däremot tänkas föreligga hos familjehemmen. Erfarenheter av antalet placeringar, barnens behov, bemötande från myndigheter, stöd samt förbättringsmöjligheter är några exempel där upplevelserna kan variera. Intervjuguiden som utformades för samtliga familjehem lade, till skillnad från familjehemssekreterarnas intervjufrågor, störst vikt vid erfarenheter med utrymme för fylliga beskrivningar och berättelser (se bilaga 2 och 3). Detta motiverade valet av fler familjehem än familjehemssekreterare som intervjupersoner. Kvale och Brinkman (2014) tar upp frågan om hur många intervjupersoner som behövs och menar att det enkla svaret är att det behövs så många som krävs för att få svar på de frågor som finns. De fortsätter och visar på att antalet intervjupersoner i en studie beror bland annat på tiden och de resurser som finns tillgängliga under studien. Med hänsyn till denna studies tidsram, logistik bakom planering av intervjutillfällen och ett omfattande analysarbete av datamaterialet, har antalet familjehem avgränsats till tre stycken. De urvalskriterier som angavs för familjehemmen var att de i närliggande tid skulle varit verksamma som familjehem i Umeå med omnejd.
Lindberg och Sjöström (2019) redovisar flera typer av rekryteringsmodeller, det vill säga vägar för att komma i kontakt med tänkbara respondenter villiga att delta i studien. Vid rekryteringen av familjehemssekreterare till studien har förmedlingsmodellen använts. För att komma i kontakt med familjehemssekreterare kontaktades en enhetschef inom Umeå
kommuns socialtjänst som gavs information om studiens syfte. Hen, som i sammanhanget utgör förmedlaren, tillfrågade därefter två familjehemssekreterare utifrån författarnas
formulerade kriterier för intervjupersoner. De två tillfrågade tog själva kontakt med forskarna via mottagna kontaktuppgifter från enhetschefen. Därefter bokades intervjutillfällen in och intervjuguide (se bilaga 2) samt informationsbrev (se bilaga 1) skickades ut till båda familjehemssekreterarna.
Något som Lindberg och Sjöström (2019) framhåller är att en etisk problematik med
förmedlingsmodellen kan vara att den som tillfrågas befinner sig i ett beroendeförhållande till personen som verkar som förmedlare och genom det känner sig tvingad till att medverka. Ett sådant förhållande kan tänkas finnas mellan familjehemssekreterarna och den enhetschef som innehade rollen som förmedlare. Det bedömdes emellertid som ett nödvändigt
tillvägagångssätt då författarna av studien inte hade någon inblick i verksamheten eller kontaktuppgifter till familjehemssekreterare. För att minska förmedlarens insyn i frågeställningarna så skickades informationsbrev och intervjuguide endast ut till de medverkande.
Med anledning av ovanstående beskrivna beroendeförhållande så uteslöts
förmedlingsmodellen dock mellan familjehemssekreterare och familjehem. Detta för att undkomma risken att familjehemssekreterarna hade kunnat välja ut familjehem som gav en, från socialtjänstens sida, önskvärd bild av hur familjehemsarbetet fungerar.Familjehem 1 och familjehem 2 rekryterades därför istället genom direktkontaktmodellen. Lindberg och
Sjöström (2019) förklarar att modellen går ut på att forskaren själv söker upp och tar kontakt med passande respondenter för att tillfråga dem om deltagande. Vid informationssökandet kring familjehem påträffades kontaktuppgifter till en person som varit verksam som
14
familjehem i Umeå kommun. Vid förfrågan så ville båda vuxna i hushållet ställa upp på intervju. Detta familjehem benämns hädanefter som familjehem 1. Kontakt upprättades därefter med en person via en familjehemsförening, som angav att hen tillsammans med den andra familjehemsföräldern ville delta som intervjupersoner. Detta familjehem benämns hädanefter som familjehem 2. Lindberg och Sjöström (2019) påpekar att eventuella följder av att en främmande forskare kontaktar intervjupersoner direkt, kan vara att det ger upphov till känslor av obehag och integritetsintrång hos den tillfrågade. Familjehem 1 och 2 tycktes vid notering av kontaktuppgifterna ha ett synbart intresse i familjehemsfrågor, vilket motiverade tillvägagångsättet. Kontaktuppgifter till familjehem 3 förmedlades till författarna genom familjehem 2, där relationen inte präglas av samma uppenbara maktskillnad som mellan myndighetsperson och familjehem. Under rekryteringen av intervjupersoner så avbokade ett familjehem sin medverkan. Detta resulterade i att ett av familjehemmen som ställde upp är verksamma i en angränsande kommun till Umeå. När tre familjehem slutligen tackat ja till intervju och medverkan i studien så bokades alla intervjuer in och informationsbrev och intervjuguide (se bilaga 1 och 3) mailades ut till dem.
Litteratursökning
Sökmotorer som använts är Google Scholar, Soc index, Swepub och Umeå
universitetsbiblioteks sökfunktion. Exempel på sökord som använts är familjehem, omhändertagande av barn, samhällsvård, foster care och foster parents.
Intervjuer som datainsamlingsmetod
Två separata intervjuguider utformades till studien; en till familjehemmen samt en till
familjehemssekreterarna (se bilaga 2 och 3). Detta för att lättare kunna anpassa frågorna efter de två målgruppernas olika erfarenheter. Båda intervjuguiderna utgår dock från snarlika övergripande teman. Tillhörande frågor sorterades därefter under dessa teman och
formulerades till största del som öppna. Detta för att möjliggöra så detaljerade beskrivningar som möjligt från intervjupersonerna (Bryman, 2011). I den inledande delen av intervjun så ställdes enklare frågor om exempelvis antalet år i yrket, något som Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Towns och Wängnerud (2017) kallar för ”uppvärmningsfrågor” för att etablera kontakt. Även Bryman (2011) framhåller vikten av att ta reda på bakgrundsinformation om intervjupersonerna för att kunna förstå svaren utifrån det sammanhang de befinner sig i. Ju längre in i intervjun, desto mer efterfrågades upplevelser, åsikter och beskrivningar. Ibland ställdes uppföljningsfrågor och tolkande frågor, vilket enligt Bryman (2011) kan användas för att låta intervjupersonen utveckla sitt svar ytterligare. Vid vissa tillfällen ställde författarna frågor från intervjuguiden vars svar redan hade berörts tidigare. Enligt Esaiasson et al. (2017) kan återupprepningen av en fråga ge intervjupersonen möjlighet att mer noggrant tänka efter och ge utförligare svar.
Samtliga intervjuer hölls under fysiska möten med intervjupersonerna, vilket kan ha inneburit större geografiska begränsningar och färre intervjupersoner än med exempelvis
telefonintervjuer som metod. Bryman (2011) framhåller emellertid att telefonintervjuer ofta
15
blir något mindre personliga än direkta intervjuer. I denna studie bedömdes det vara mer värdefullt med fysiska möten för att göra intervjutillfället mer avslappnat och lättare kunna fånga upp icke-verbal kommunikation som kroppsspråk och sinnesstämningar. Två författare deltog vid varje intervjutillfälle och turades om att ställa frågor. Detta då det uppfattades som praktiskt att en person får möjlighet att skriva ner eventuella följdfrågor eller reflektioner medan en person ställer frågor. Mot bakgrund av att allt det transkriberade materialet sedan skulle analyseras av samtliga tre författare så ansågs det också fördelaktigt att fler än en person var insatt i sammanhanget för var och en av intervjuerna. Att delta alla tre uteslöts, då det bedömdes kunna störa mer än att tillföra något till intervjutillfället. Två av intervjuerna ägde rum på universitetet, två på socialtjänsten i Umeå och en intervju hölls hemma hos intervjupersonen. Intervjuerna spelades in med hjälp av röstinspelningsfunktionen på författarnas mobiltelefoner. Tiden för intervjuerna varierade mellan 60 till 90 minuter vardera. Under två av familjehemsintervjuerna så deltog båda vuxna i hushållet. I den tredje intervjun deltog endast en familjehemsförälder.
Kvalitativ innehållsanalys
Datamaterialet har analyserats med hjälp av konventionell kvalitativ innehållsanalys. Hsieh och Shannon (2005) beskriver att den konventionella kvalitativa innehållsanalysen lämpar sig bäst när man undersöker ett område där forskningen är begränsad och där studien syftar till att illustrera nya perspektiv som framkommer från det insamlade empiriska materialet.
Analysen av den insamlade datan har genomförts separat för familjehemmen respektive familjehemssekreterarna, men med samma tillvägagångssätt. Inledningsvis transkriberades intervjuerna kort efter att de spelats in och sedan påbörjades analysen i närliggande tid med att författarna var för sig, läste igenom intervjun upprepade gånger i dess transkriberade form.
Därefter markerade författarna, återigen enskilt, meningsbärande enheter som Hsieh och Shannon (2005) förklarar är beskrivande delar ur texten som återkopplar till studiens syfte.
Efter de meningsbärande enheterna identifierats, jämfördes dessa mellan författarna för att slutligen landa i ett antal gemensamma. Vidare fortsatte analysen med att förutsättningslöst skapa koder för de meningsbärande enheterna, som speglade det centrala innehållet
(Graneheim och Lundman, 2004). Hsieh och Shannon (2005) belyser att den konventionella innehållsanalysen inte utgår från förbestämda kategorier eller teoretiska utgångspunkter, utan att dessa växer fram under analysens gång. Utifrån koderna bildades kategorier som de olika meningsbärande enheterna med relaterade koder sorterades under (se bilaga 4). Hsieh och Shannon (2005) beskriver det som en klusterindelning där kategorins benämning avspeglar den gemensamma kontexten. Analysen av datan resulterade i fem övergripande kategorier för familjehemssekreterarna och fyra stycken för familjehemmen. Dessa kategorier utgör
rubrikerna i resultatdelen.
Etisk reflektion
De olika kraven som Vetenskapsrådet (2017) beskriver vara av betydelse för god
forskningssed har sin grund i vanliga etiska normer som finns i vårt samhälle idag. De menar
16
på att etik är en teori för moral och moral är då praktiken. Thornqvist (2012) beskriver etik som forskarens moraliska ansvar för sin forskning.
Denna studie utgår ifrån kraven som Vetenskapsrådet (2017) beskriver. Gällande samtyckeskravet och informationskravet skickades ett informationsbrev ut till alla intervjupersoner som gav sitt samtycke till att medverka i studien (se bilaga 1).
Informationsbrevet innehöll en kortare beskrivning av studiens innehåll och syfte,
information kring att med samtycke från intervjupersonerna skulle intervjuerna spelas in för att sedan raderas efter användning. Brevet innehöll även vad intervjupersonernas roll var, deras frivillighet att svara på frågorna och rätten till att avbryta sin medverkan samt var det färdigställda arbetet sedan kommer att finnas tillgängligt. Också nyttjandet av materialet framkom i informationsbrevet, att det som samlades in endast kommer att användas i studiens syfte. Detta informationsbrev skickades ut tillsammans med intervjuguiden innan intervjuerna för att sedan också upprepa innehållet vid intervjutillfället. Efter transkribering av
intervjuerna skickades dessa till intervjupersonerna för genomgång och eventuella ändringar, tillägg eller borttagning av information.
För att säkerställa konfidentialitet, som Vetenskapsrådet (2017) beskriver vara att uppgifter inte sprids till obehöriga, informerades intervjupersonerna om att det endast är författarna som kommer att ta del av uppgifterna och att materialet i intervjuerna kommer att
avidentifieras för att också säkerställa anonymisering. Materialet från intervjuerna har handskats varsamt och bevarats på låsta mobiltelefoner och datorer för att obehöriga ej ska kunna ta del av det. För att, så gott som det går, garantera att det inte går att koppla empiri som används i arbetet till intervjupersoner har de citat som valts ut varit sådana som inte direkt går att koppla till en specifik händelse, situation eller individ.
När Vetenskapsrådet (2017) visar på vad nytta inom forskning innebär menar de att en del handlar om att gynna värden som handlar om att stimulera samhällsdebatt, kritiskt tänkande och förbättrad livskvalitet. Nygren (2012) diskuterar kring nyttan och risken med forskning och visar på att det finns risker i studier som använder sig av intervjuer. Han menar på att intervjuer inte sällan handlar om att intervjupersoner ska berätta om upplevelser som kan vara känsliga eller obehagliga och att detta är något att beakta och reflektera kring vid en sådan studie. Denna studie hamnar i det facket då syftet handlar om intervjupersonernas erfarna upplevelser och frågor kring upplevelser ställdes under intervjutillfällena. Då frivillighet i att svara på intervjufrågorna framförts samt möjligheten att själv välja utgivandet av personliga och privata svar bedömdes risken inte vara för stor. Samt i och med att avidentifiering i svaren också skulle säkerställas.
Validitet och generalisering i forskningen
Validitet i en kvalitativ studie, menar Patel och Davidson (2019) handlar om hela
forskningsprocessen. I en kvalitativ studie ligger fokus på att finna företeelser vilket medför att innebörden av validitet skiljer sig från en kvantitativ studie. Man vill ha en god validitet i alla olika delar av forskningsprocessen. Det kan visa sig i på vilket sätt man använder sig av
17
förförståelsen som finns, i vilken utsträckning det underlag som samlats in räcker för att kunna göra en tolkning som är trovärdig, samt hur det som är flertydigt och möjligtvis motsägelsefullt har tagits vara på av forskaren. Även att de tolkningar som har tagits fram i en studie kommuniceras på ett sådant sätt att tolkningarnas mening blir synliga, menar Patel och Davidson (2019) kan knytas till validitet. Förförståelsen i denna studie har använts som en utgångspunkt och grundförståelse för hur det verkar se ut kring arbetet och uppdraget med familjehem. Diskussion och slutsatser har framkommit genom stöttning mot tidigare
forskning och framställning av den empirin som samlats in genom tidigare beskriven metod.
Kommunikativ validitet beskriver Patel och Davidson (2019) vara att studiens läsare själva har möjlighet att skapa sig en uppfattning om tolkningarnas trovärdighet genom att
författaren presenterar dessa tolkningar med tillräckligt underlag. I denna studies
metodavsnitt har vikt lagts vid att noggrant beskriva varje steg av forskningsprocessen samt hur analysen gått till. Med hjälp av ett exempel ur ett kodningsschema har de olika stegen av tolkningar av materialet kunnat demonstreras (se bilaga 4).
Generalisering, beskriver Kvale (1997) i former som passar in i kvalitativa studier. Det beskrivs finnas tre olika former av generaliserbarhet, naturalistisk, statistisk och analytisk.
Den analytiska generaliserbarheten beskriver han betyda att en bedömning, som är noga planerad, görs på vilket sätt och i hur stor utsträckning resultatet från en studie kan vara guidande i hur en annan situation kommer att te sig. Den bygger på en påståendelogik där en analys av skillnader och likheter i de olika situationerna. Vår studie tittar på erfarenheterna som familjehemssekreterare och familjehem har kring familjehemsarbetet och uppdraget. Här görs sedan jämförelser i vilka erfarenheter som liknar varandra eller skiljer sig åt. Vad det är som fungerar eller inte fungerar samt lagstiftning. Resultat och slutsatser från denna studie kan sedan användas och jämföras med liknande studier i en fortsatt analytiskt generaliserad form.
18
Resultat - familjehemssekreterare
Det organisatoriska sammanhanget
Nedan presenteras familjehemssekreterarnas beskrivningar av hur utbud och efterfrågan på familjehem har förändrats över tid samt de nuvarande riktlinjer socialtjänsten har att förhålla sig till.
En av de intervjuade redogör för hur 2015 års flyktingkris höjde efterfrågan av familjehem drastiskt. Detta ledde till ett oavbrutet högt tryck mot familjehemscentrum och att privata aktörer inom familjehemsvården började träda fram. Familjehemsmarknaden beskrivs till följd av detta varit mättad en längre period, men att det svalnat något och att
familjehemscentrum därmed tagit tillbaka marknaden en aning. En intervjuperson beskriver erfarenheter av att vissa privata företag inte haft tillräckligt med kompetens kring
familjehemsvård och uttrycker det som att kommunen måste bli bättre på att hålla i
plånboken. Från och med årsskiftet har beslut fattats om att socialtjänsten inte ska köpa privat familjehemsvård, vilket beskrivs innebära ett större tryck på socialtjänsten att hitta egna lösningar.
Intervjupersonerna redogör för att inriktningen inom socialtjänsten är att öppenvård i första hand ska testas innan placering i familjehem blir aktuellt. Detta gäller i de fall det bedöms som möjligt och läget inte är akut. Det beskrivs dock att öppenvården ibland tenderar att pågå under en alltför lång tid, vilket medför konsekvenser för barnen i fråga.
“vi i socialtjänsten medvetet jobbar ju längre inom öppenvården med dom här placeringsnära ärendena. Och det…dom det går mindre bra för, dom blir ju hemma längre också, i dom här jobbiga situationerna. Jag säger inte att man inte ska göra, ha öppenvård, så har vi ju alltid tänkt att pröva öppenvård innan placering, men…ibland kanske det är så
också att de bor hemma länge, de här barnen och mår då sämre när de placeras” - Familjehemssekreterare 1
Vad efterfrågas av ett familjehem?
Intervjupersonerna beskriver att en variation bland personer som är familjehem är att föredra.
De berättar att det finns olika typer av familjehem som kan ha olika funktioner beroende på barnets individuella behov. I exempelvis traditionella familjehem kan båda
familjehemsföräldrarna börja arbeta heltid efter en tids inskolning, medan det i ett förstärkt familjehem krävs att minst en vuxen är hemma på heltid. Därutöver nämns att vissa
familjehem tar emot långtidsplaceringar medan andra fungerar som så kallade jourhem där barn placeras i högst två månader.
Vilka som lämpar sig för att bli familjehem styrs av ett antal olika kriterier samt en individuell bedömning som utreds av familjehemssekreterarna på socialtjänsten. Ena familjehemssekreteraren klargör att det bara finns ett begränsat antal personer som både är intresserade och lämpliga för att bli familjehem utifrån de krav som ställs. På liknande spår
19
beskriver den andra familjehemssekreteraren att det bara är 1 av 10 som blir familjehem utifrån mängden inkomna intresseanmälningar.
“Ja, alla kan bli familjehem, alltså alla konstellationer av familjer är okej så att säga. Och då menar jag ensamstående, samkönade, vanlig kärnfamilj, alltså det finns…ja. Det går bra. Det viktiga är ju vad man har för egenskaper egentligen” -Familjehemssekreterare 1
Kraven som ställs på familjehem präglas framförallt av stabilitet. Personer med en historia av exempelvis närliggande bortgångar, skilsmässor, sjukdomsbilder inom familjen eller
långvariga sjukskrivningar anses inte uppfylla kraven för att bli familjehem om en tid av bearbetning inte först förelegat. Andra viktiga aspekter som tas i beaktande är bland annat känslomässig tillgänglighet, mentaliseringsförmåga, samarbetsförmåga, motiv och
anknytningsmönster. Även att personen är mellan 25–65 år gammal, att egna barn är minst tre år gamla, stabilitet i ekonomi, arbete eller studier samt att man i relation bott tillsammans i minst tre år. Dessutom bör familjehemmen visa öppenhet inför grundutbildning, stöd och handledning under placeringstiden.
Något annat som nämns är kontakten med barnets föräldrar. Båda intervjupersonerna framhåller att kontakten mellan familjehemmet och de biologiska föräldrarna inte alltid är enkel eller ens möjlig, men att det är ett faktiskt krav som åligger familjehemmen. De
förväntas bland annat ställa upp för att underlätta umgänge och återplacering. Kraven sträcker sig under hela perioden de är verksamma i uppdraget.
De intervjuade talar dock om vikten av att ställa rimliga krav på familjerna för att inte bränna ut dem, men att det samtidigt är viktigt att kraven efterlevs. Att familjehemssekreterarna kontinuerligt följer upp och utvärderar familjehemmen beskrivs därav som viktigt för att säkerställa att familjehemsvården är av god kvalitet över tid.
Arbetsgång och rollen som familjehemssekreterare
Nedan presenteras övergripande arbetsuppgifter samt vad rollen som familjehemssekreterare innebär för intervjupersonerna.
En grundläggande del i arbetet med familjehem är rekryteringen av familjehem.
Familjehemssekreterarna beskriver att de tidigare haft större ansvar för marknadsföringen samt rekryteringen av familjehem. 2018 anställdes en kommunikatör som båda
intervjupersonerna belyser som en höjdpunkt. De menar att marknadsföringen och rekryteringen förbättrats samt att det inte längre kräver tidsuppoffring från
familjehemssekreterarnas andra arbetsuppgifter.Familjehemmen framhävs vara nyckelpersoner i rekryteringen av framtida familjehem.
“Våra bästa ambassadörer är ju de familjehem som är nöjda med vad vi ger dem, är de nöjda sprider ju de budskapet till andra och är de missnöjda kanske de väljer att gå till
privat företag.” -Familjehemssekreterare 2
20
Det finns olika vägar till när olika arbetsuppgifter inleds för familjehemssekreterarna. Det kan exempelvis handla om akuta situationer där placeringen behöver ske innan utredningen är slutförd, eller att en utredare lämnar in en beställning till familjehemscentrum efter en tid av öppenvård som inte lett till några förbättringar.
När placering blir aktuellt, blir familjehemssekreterarnas uppgift att försöka matcha till ett lämpligt familjehem utifrån barnets behov. Matchningen beskrivs som en central del i arbetet för att nå framgångsrika placeringar. En av familjehemssekreterarna menar att en önskan är att ha tillgång till en stor bank av familjehem att välja mellan för att kunna matcha så bra som möjligt. Efter matchningen är tanken att barnet ska placeras i familjehemmet. De redogör inte för specifika tillvägagångssätt, utan menar på att inskolningens utformning bestäms i dialog med berörda parter. En successiv inskolning är att föredra, men det beror till stor del på omständigheterna.
När familjehemssekreterarna utreder potentiella familjehem använder de sig av olika typer av intervjumetoder och förscanningsmaterial. Utredningsförfarandet består huvudsakligen av tre delar och en av de intervjuade benämner det som förarbete, djupintervju och analys. Delarna består av att ta reda på om grundförutsättningarna för att bli familjehem uppfylls. BRA-fam är ett förscanningsmaterial som familjehemmen fyller i och där svaren sedan diskuteras med familjehemssekreteraren. Nästa del av utredningsförfarandet utgörs av Nya Kälvestens- utredningen, en omfattande manualbaserad intervjumetod. Nya Kälvesten får bland annat fram anknytningsmönster, mentaliseringsförmåga, känslomässig tillgänglighet, motiv och stabilitet. Efter genomförd intervju tar familjehemssekreterarna hjälp av en person från psykiatrin som analyserar det som kommit fram, utrönar sårbarheter och ger tips inför framtida handledning av familjehemmen.
Redan vid utredningens start informeras familjehemmet om att de när som helst under utredningens gång kan avbryta. Familjehemssekreterarna kan även välja att när som helst under processen lägga ner utredningen av familjehemmet, om de upptäcker något som står i vägen för att de ska kunna godkännas. Om familjehemmet godkänts så sammanställs utredningen och lämnas till familjehemmet för genomläsning. En familjehemssekreterare uppger att processen kan ta upp till fyra månader.
Familjehemssekreterarna redogör vidare för olika former av utbildning till de verksamma familjehemmen. Ett av kraven på familjehem är att de ska vara öppna för utbildning.
Socialstyrelsen tillhandahåller en grundutbildning som familjehemscentrum vill att alla nya familjehem ska genomföra. Ännu en utbildning som familjehemssekreterarna framhäver är en större årlig konferens på Medlefors folkhögskola i Skellefteå som infinner sig under en helg.
Under de två dagarna får familjehemmen möjlighet att träffas för att utbyta erfarenheter samt ta del av olika föreläsningar. Familjehemscentrum anordnar även vidareutbildningar med varierande fokusområden som exempelvis anknytning eller trauma. En av
familjehemssekreterarna lyfter även att specifik utbildning till enskilda familjehem erbjuds vid behov.
21
Stödet beskrivs som en central del av familjehemssekreterarnas uppdrag när ett familjehem tar emot ett barn. De förklarar att mycket i deras uppdrag även handlar om att jobba tillsammans med barnsekreteraren, exempelvis då de åker på
uppföljningar till familjehemmen. Beroende på om man är familjehemssekreterare till exempelvis traditionella eller förstärkta familjehem så beskrivs stödet se olika ut.
De förstärkta familjehemmen träffar familjehemssekreterarna varannan vecka, medan kontakten och stödet till ett traditionellt familjehem kan variera i omfattning och ske i form av ett telefonsamtal. Något som förklaras som viktigt av en
familjehemssekreterare är att få familjehemmet att känna trygghet i uppdraget, stötta och uppmuntra dem så att de förstår vilken viktig roll de har som familjehem.
Intervjupersonerna menar även på att deras uppdrag handlar om att begripliggöra eller sätta nytt ljus på saker som händer under uppdraget eller i olika situationer. Det kan också handla om att tydliggöra gränser mellan familjehemmets och
socialtjänstens uppdrag.
“Man kan ju tycka vad man vill om en förälder till exempel som familjehem, alltså hur kan det vara så att det här barnet ska träffa föräldern…men det är inte familjehemmets sak att
avgöra det, utan det är barnsekreteraren som ändå ska bedöma vad som blir bäst för barnet. Och så ska då familjehemmet hjälpa till. Det är ju våra förväntningar.” -
Familjehemssekreterare 1
Vidare beskriver familjehemssekreterarna återplaceringsprocessen. De uttrycker att den inte ser ut på ett visst sätt, utan framförallt bygger på ett bra samarbete mellan
familjehemssekreteraren och barnsekreteraren samt en dialog med de biologiska föräldrarna och barnet i fråga. Intervjupersonerna understryker vikten av att upprätthålla fortsatt kontakt med familjehemmet efter att barnet flyttat hem till sina biologiska föräldrar. De berättar om föräldrarnas bestämmanderätt samt de svårigheter som kan uppstå om kontakten mellan familjehemmet och de biologiska föräldrarna varit komplicerad eller laddad under placeringen.
“för barnets skull så tänker man ju att det är viktigt att ha en kontakt, men det behöver ju inte vara så för biologiska föräldrarna säger nej, det ska inte vara någon kontakt. Och då försöker ju barnsekreterare vädja ”ja men det kan vara bra att få komma och hälsa på” -
Familjehemssekreterare 2
En familjehemssekreterare menar att skillnader i erfarenhet mellan de
yrkesverksamma kan leda till att olika bedömningar görs, då det finns varierad medvetenhet om det handlingsutrymme som socialsekreterare har. Det beskrivs att en del socialsekreterare säger att de vid vissa tillfällen inte kan göra något, medan intervjupersonen själv ser handlingsmöjligheter vid de tillfällena.
Handlingsutrymmet beskrivs av familjehemssekreterarna som någonting positivt, att de tillsammans med sin chef kan vara flexibla för att det ska bli så bra som möjligt för
familjehemsföräldrarna i deras situation. Det kan handla om att behöva gå ner i arbetstid eller låta en förälder jobba heltid med bara uppdraget för att det krävs just då. Ett annat positivt inslag är den frihet som en familjehemssekreterare beskriver att hen känner i arbetet med att stötta familjehemmen.
