• No results found

Barn som far illa –

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Barn som far illa –"

Copied!
37
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Sjuksköterskeprogrammet

Barn som far illa –

sjuksköterskors bedömning i samband med att

orosanmäla

En litteraturöversikt

Författare: Examinator: Lena Gunningberg

Bergom Larsson, Hannah Handledare: Helena Fabian Hedström Lövgren, Jennifer

Examensarbete, 15 hp 2020

(2)

SAMMANFATTNING/ABSTRACT

Introduktion: Barnkonventionen slår fast att barn i alla länder ska skyddas mot alla typer av våld. Trots detta inkommer det orosanmälningar om att barn misstänks fara illa i hemmet. I Sverige står hälso- och sjukvårdspersonal för en del av anmälningarna som inkommer till Socialtjänsten årligen. Det är viktigt att sjuksköterskor vet hur de ska identifiera att ett barn far illa eftersom våld mot barn kan upptäckas på många olika sätt.

Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors bedömning i samband med orosanmälan av barn, samt möjligheter och svårigheter i samband med detta.

Metod: En allmän litteraturöversikt användes som metod där både kvalitativa och

kvantitativa artiklar studerades och kvalitetsgranskades. Totalt tio studiers resultat ingår i den här översikten.

Resultat: Utifrån syftet formulerades tre teman och tio kategorier identifierades ur resultatet.

De teman som formulerades var Bedömning, Möjligheter och Svårigheter. Kategorierna som identifierades under Bedömning var Prevalens, Mötet med barnet, Föräldrar och hemmiljöns påverkan och Kollegors inflytande på bedömningen. Under temat Möjligheter identifierades tre kategorier och tre subkategorier vilka var Faktorer som påverkar anmälan, Utbildning med tre tillhörande subkategorier samt Lagstiftning. Under temat Svårigheter identifierades de tre kategorierna Rädsla, Misstro till systemet och Tidsbrist och arbetsbörda.

Slutsats: Mer utbildning och tydliga lagar och riktlinjer efterfrågas i ämnet för att

sjuksköterskor över hela världen ska känna sig trygga att identifiera och orosanmäla när barn misstänks fara illa.

(3)

Introduction: The Convention on the Rights of the Child states that children in all countries must be protected against all forms of violence. Despite this, reports are made that children are suspected of being victimized in their homes. In Sweden, health care personnel account for some of these reports submitted to the Social Services annually. It is important that nurses know how to detect and identify if a child is abused, also violence against children can be detected in many different ways.

Aim: The aim was to describe nurses assessment in connection with reporting when a child is suspected to be victimized or abused, as well as to illuminate both opportunities and

difficulties associated with this.

Method: A general literature review was used as a method where both qualitative and quantitative articles were quality checked and their result where analyzed. A total of ten studies were presented in this review.

Result: Based on the aim, three themes were formulated and ten categories were identified from the results. The themes that were formulated were Assessment, Opportunities and Difficulties.The categories identified under Assessment were Prevalence, Meeting with the child, Parents and the home environment's influence and Colleagues' influence on the assessment. Under the theme Opportunities, three categories and three subcategories were identified, which were Factors that affect the report, Education with three associated

subcategories and Legislation. Under the theme Difficulty, the three categories Fear, Mistrust of the system and Lack of time and workload were identified.

Conclusion: More education and more distinct laws and guidelines was requested so that nurses all over the world can feel safe to identify and report concerns when children are suspected to be victimized or abused.

Nyckelord: Barn som far illa, sjuksköterskans bedömning, orosanmäla.

Keywords: Child abuse, the nurse's assessment, reports of concern

(4)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

BAKGRUND ... 5

Barnkonventionen ... 5

Orosanmälningar ... 5

Tidigare forskning i ämnet ... 6

Teoretisk referensram ... 7

Barnets miljö ... 7

Sjuksköterskans miljö ... 7

Problemformulering ... 8

SYFTE ... 8

METOD ... 8

Design ... 8

Sökstrategi ... 9

Bearbetning och Analys ... 10

Kvalitetsanalys ... 10

Resultatanalys ... 10

Etiska överväganden ... 11

RESULTAT ... 12

Bedömning ... 12

Möjligheter ... 14

Svårigheter ... 16

DISKUSSION ... 18

Resultatdiskussion ... 19

Metoddiskussion ... 22

Slutsats ... 23

REFERENSER ... 25

Bilaga 1. ... 28

Bilaga 2. ... 33

Bilaga 3. ... 35

(5)

BAKGRUND Barnkonventionen

Barnkonventionen eller FN:s konvention om barnets rättigheter är en värdegrund och definierar vilka rättigheter som ska gälla för samtliga barn i världen oavsett bakgrund

(Barnkonventionen, 1989). Idag har 196 stater ratificerat barnkonventionen. USA är den enda staten som inte har skrivit under konventionen (UNICEF, i.d). Ratificering innebär att de länder som skriver under konventionen lovar att följa reglerna i den samt rapportera till Barnrättskommittén vart femte år (Plan International, i.d.). Trots ratificering av

Barnkonventionen är våld mot barn förbjudet enligt lag i tre länder av de tio studier som presenteras i resultatet (Rädda Barnen, i.d). Barnkonventionen (1989) beskriver i artikel 19 hur konventionsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att skydda barnet mot alla former av psykiskt eller fysiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling,

misshandel eller utnyttjande samt sexuella övergrepp. I Sverige är barnkonventionen från och med 1 januari 2020 lagstadgad (SFS, 2018:1197). FN:s Barnrättskommité är ett oberoende expertorgan som syftar till att observera och övervaka hur olika länder lever upp till

barnkonventionens principer och värdegrunder (Socialstyrelsen, 2014). Barnrättskommitén uttrycker att barnet har rätt till frihet från alla former av våld samt att bland annat

förebyggande insatser inom hälso- och sjukvården är väsentliga för att identifiera och förebygga våld mot barn.

Orosanmälningar

Under 2018 inkom 331 000 orosanmälningar till Socialtjänsten i Sverige, av dessa ledde 126 000 till att en utredning inleddes (Socialstyrelsen, 2019). Privatpersoner står knappt för var tionde anmälan (Socialstyrelsen, 2019), vilket innebär att skola, polis, tandvård och sjukvård står för majoriteten av anmälningarna. Trots att anmälningarna ökat tack vare ökad kunskap om anmälningsskyldigheten är det fortfarande många barn som lever i hem där barnet eller barnen far illa (Socialstyrelsen, 2019).

Enligt en rapport från Socialstyrelsen (2018) stod hälso- och sjukvården för 17% av alla anmälningar som kom in till Socialstyrelsen. Enligt rapporten är också andelen anmälningar från hälso- och sjukvården större i storstäder än i de minsta städerna (Socialstyrelsen, 2018).

I samma rapport redovisas även att 39% av anmälningsorsakerna är relaterade till förälder

(6)

eller vårdnadshavare till barnet, medan 33% av orsakerna är relaterade till barnet självt. En anmälan kan vara skriftlig eller muntlig. Den kan göras muntligt vid brådskande fall men bör bekräftas skriftligt i efterhand. Enligt Socialstyrelsen (2018) har regeringen betonat att det bör finnas tydliga rutiner hos anmälningsskyldiga för hur anmälningar hanteras men att det är upp till varje enskild verksamhet att utforma dessa rutiner.

I Socialtjänstlagen §1. kap 14 beskrivs det tydligt hur yrkesverksamma inom bland annat hälso- och sjukvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om det finns

kännedom eller misstanke kring att ett barn far illa (SFS, 2001:453). Det beskrivs även hur anmälningsskyldigheten gäller trots att den yrkesverksamma inte träffat barnet i fråga (Socialstyrelsen, 2014). Yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården kan träffa en förälder till barnet och utifrån uppgifter från denne bedöma att det föreligger misstanke om att barnet far illa eller försummas (Socialstyrelsen, 2014). Det är alltså aktuellt för alla sjuksköterskor, inte bara de som arbetar inom barnhälsovård, att uppmärksamma tecken som tyder på att barn far illa.

Tidigare forskning i ämnet

Rinkebymodellen är ett hembesöksprogram för förstagångsföräldrar vid Rinkeby

barnavårdscentral i Stockholm. Programmet bedrivs i samverkan mellan socialtjänst och sjuksköterskor och syftar till att stödja familjer i socioekonomiskt utsatta områden. Från Rinkeby barnavårdscentral gjordes orosanmälningar för 21 barn per 1000, till skillnad från Stockholms län som helhet, där 4 barn per tusen orosanmäldes till Socialtjänsten (Martilla, Lindberg, Burström, Kulane & Burström, 2017). Sjuksköterskorna som arbetade med hembesöksprogrammet upplevde i början av projektet en stor tidsbrist och att de inte hann utföra arbetet ordentligt. Senare under projektets gång upplevde sjuksköterskorna att genom hembesöken förbättrades även kvaliteten på andra besök till barnavårdscentralen samt att föräldrarna uttryckte uppskattning och en känsla av stärkt föräldraskap i samband med hembesöken (Martilla et al., 2017).

En studie av Davidov, Nardorff, Jack & Coben (2012) som undersökte våld i nära relation visade att ungefär hälften av de deltagande sjuksköterskorna som arbetade i hemsjukvård tycker att en orosanmälan om att barn i hemmet far illa skulle skada relationen till patienten.

Trots att sjuksköterskorna tyckte att det kunde skada relationen var ändå 92% övertygade om att en orosanmälan kunde hjälpa barnen. Två tredjedelar av de deltagande sjuksköterskorna

(7)

trodde också att en anmälan till socialtjänsten kunde hjälpa utsatta kvinnor att ta hjälp, medan 35% var osäkra på om en orosanmälan kunde utsätta kvinnan för en större risk gällande våld i hemmet. Trettio procent var osäkra på om de skulle göra en anmälan om en kvinna

misshandlades då barnen hörde, men inte såg misshandeln medan 95% av deltagarna uppgav att de skulle göra både en orosanmälan och en polisanmälan om mamman misshandlades medan hon höll barnet i famnen.

Teoretisk referensram Barnets miljö

Begreppet miljö kan innebära både den fysiska miljön, men även annat viktigt i personens omgivning. Det kan syfta till den enskilda personens hem, till samhället i stort eller till

situationen och omständigheterna under vilka omvårdnaden sker (Bergbom, 2012). När barnet står i fokus är förståelsen för miljön viktig för barnets omvårdnad då den omgivande miljön är en förutsättning för barnets framtida utveckling (Enskär & Golsäter 2009). Barnet formas och påverkas av miljön det lever i i form av familj och skola, där familjen och föräldrarna är den viktigaste faktorn. Om familjen är otrygg eller föräldrarnas omsorg brister kan det utgöra ett hot mot barnets hälsa och utveckling. Begreppet miljö kan även syfta till vårdsituationen barnet befinner sig i där vårdpersonalen utgör en del av barnets miljö. Eftersom barnets miljö innefattar dess föräldrar blir även vårdandet av en förälder ett indirekt vårdande av barnet självt. Därför är det viktigt att sjuksköterskan är uppmärksam på tecken hos föräldrarna som kan tyda på att barnet inte behandlas enligt de rättigheter som ett barn har. Enligt

Socialstyrelsen (2014) är det inte ett krav att sjukvårdspersonalen träffar barnet för att ha skyldighet till att göra en orosanmälan. Genom att föräldern vittnar om svåra hemförhållanden eller söker vård för skador uppkomna av våld ligger det till grund för sjuksköterskans

skyldighet att anmäla (Socialstyrelsen, 2014).

Sjuksköterskans miljö

Sjuksköterskans miljö utifrån den fysiska aspekten omfattas av avdelningen hen jobbar på (Ylikangas, 2017). Den sociala miljön innefattar kollegerna som sjuksköterskan jobbar tillsammans med, men också patienterna och deras anhöriga som sjuksköterskan skapar relationer med. Stämningen, kulturen och normer som råder på avdelningen omfattas av den symboliska och andliga miljön (Ylikangas, 2017). Den andliga miljön kan också innefatta

(8)

lagar och regler som sjuksköterskan behöver förhålla sig till i sin tjänsteutövning. Enligt ICN:s etiska kod för sjuksköterskor (2014) ska sjuksköterskan ingripa på lämpligt sätt för att skydda en enskild individ vars hälsa hotas av medarbetare eller andra personers handlande.

Med detta i åtanke blir det sjuksköterskans skyldighet både enligt lag och den etiska koden att upptäcka och anmäla om barn misstänks fara illa. Detta som beskrivits ovan är

sjuksköterskans omvärld och är således bestående så länge sjuksköterskan befinner sig i denna miljö, alltså i tjänsten. Sjuksköterskans miljö innefattar också situationer som uppstår i relation till personer som finns i sjuksköterskans miljö. Att orosanmäla eller bedöma om det behövs göras en orosanmälan blir situationen. Sjuksköterskan kommer grunda sin bedömning utifrån flera faktorer, såsom kulturen som råder på avdelningen gällande orosanmälningar, kolleger hen arbetar med, patientens miljö, alltså föräldrar eller vårdnadshavare, samt sjuksköterskans egna värderingar och normer.

Problemformulering

Enligt Barnkonventionen ska barn skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp. Det är av största vikt att hälso- och sjukvårdspersonal är införstådd med de riktlinjer som råder eftersom barn som söker vård eller barn till patienter kan vara utsatta för våld eller försummelse. Socialstyrelsen beskriver att det är upp till varje enskild verksamhet att utforma rutiner för hur orosanmälningar ska gå till. Eftersom det fortfarande råder situationer då sjuksköterskor avstår från att anmäla (Davidov et al., 2012), trots att våld förekommer är det viktigt att få mer kunskap i ämnet samt tydligare riktlinjer för att säkerställa att inga barn far illa.

SYFTE

Syftet var att beskriva sjuksköterskors bedömning i samband med orosanmälan av barn, samt möjligheter och svårigheter i samband med detta.

METOD Design

Designen var beskrivande och en allmän litteraturöversikt användes som metod för att

(9)

kartlägga sjuksköterskors bedömning i samband med orosanmälningar utifrån tidigare

forskning. Eftersom det var övervägande kvalitativa faktorer som skulle undersökas i form av erfarenheter och upplevelser var det passande att använda en allmän litteraturöversikt då en systematisk litteraturstudie kräver en ingående sammanvägning av kvantitativa resultat och en metaanalys (Friberg, 2017). En allmän litteraturöversikt behöver inte heller avgränsas till enbart kvalitativa eller kvantitativa artiklar (Friberg, 2017) vilket kan vara värdefullt för syftet då det öppnar för ett bredare resultat.

Sökstrategi

Sökorden som användes var child abuse, child maltreatment, nurse, report, mandatory, attitudes, encounter och experiences (Tabell 1). För att bredda och avgränsa sökresultaten användes booleska termer. Inklusionskriterier var att studierna skulle vara skrivna på engelska eller svenska, vara originalartiklar, studierna skulle gå att hitta i Pubmed eller CINAHL samt finnas tillgängliga i fulltext. För att besvara syfte användes och granskades kvalitativa och kvantitativa studier i översikten. Exklusionskriterier var studier som inte svarade mot översiktens syfte, studier som var äldre än tjugo år samt studier som inte hade ett relevant etiskt resonemang. Artiklarna valdes ut genom att efter sökningen i databasen genomförts lästes först titlarna, sedan lästes abstract för att få en uppfattning om huruvida artikeln svarade mot litteraturöversiktens syfte och därefter lästes hela artikeln. Totalt gjordes fem sökningar i databasen PubMed och en i CINAHL. Sökningen i CINAHL gav inga träffar som svarade mot den här litteraturöversiktens syfte och uteslöts därför ur tabellen. Totalt lästes 20 abstract och utifrån dessa valdes tio artiklar ut för att kvalitetsgranskas.

Tabell 1. Tabell för litteratursökning

Databas Sökord, kombination av sökord Antal

träffar Antal lästa abstract

Antal lästa artiklar

Antal utvalda artiklar till granskningen PubMed (child abuse OR child maltreatment)

AND nurse AND report 176 3 3 3

Pubmed

("child abuse" OR "child maltreatment") AND nurse AND report

142 9 4 4

Pubmed ("child abuse" OR "child maltreatment") AND nurse AND report AND mandatory

38 3 1 1

(10)

Pubmed ("child abuse" OR "child maltreatment") AND nurse AND report AND mandatory AND encounter AND attitudes

58 4 2 2

Pubmed ("child abuse" OR "child maltreatment") AND nurse AND report AND mandatory AND encounter AND attitudes AND experiences

42 1 0 0

Bearbetning och Analys

Kvalitetsanalys

För granskning av vald litteratur användes granskningsmall för observationsstudier för

kvantitativa studier, samt för kvalitativa studier avsedd mall, hämtad från SBU, se bilaga 2+3.

Granskad litteratur redovisas i Tabell 2. Samtliga artiklar lästes tillsammans och granskades av båda författarna för att säkerställa att artiklarnas innehåll återgavs korrekt.

Studier vars granskningsresultat inte uppnådde hög eller medelhög kvalitet redovisades ej i tabellen för kvalitetsgranskad litteratur. Utifrån granskningsmallarna sammanställdes antalet relevanta svar. De svar som ansågs både relevanta och tillfredsställande gav ett poäng, svar som ansågs relevanta men ej tillfredsställande gav noll poäng. Samtliga tillfredsställande svar adderades och räknades om till procent av antalet relevanta svar. För att studien skulle anses hålla hög kvalitet skulle procenten av tillfredsställande svar uppnå minst 80%. För att studien skulle anses hålla medelhög kvalitet skulle procenten av tillfredsställande svar uppnå minst 50%. Studier som ej uppnådde 50% eller högre ansågs vara av låg kvalitet och redovisas ej.

Kvalitetsgranskningen resulterade i att hälften av artiklarna bedömdes vara av hög kvalitet och den andra hälften bedömdes vara av medelhög kvalitet. Poängsystemet utformades av författarna till litteraturöversikten.

Resultatanalys

De utvalda artiklarnas resultat lästes igenom flera gånger av båda författarna för att bilda en uppfattning om innehållet. Därefter delades det utvalda materialet in i tre teman för att sedan delas in i tio kategorier. En av kategorierna delades in i tre subkategorier. En översikt över teman och kategorier presenteras i Figur 1. Resultaten från de olika artiklarna färgkodades

(11)

efter tema och kategori och återgavs sedan i löpande text under respektive kategori i litteraturöversiktens resultat.

Etiska överväganden

Genom att kvalitetsgranska valda artiklar enligt en granskningsmall avgjordes det huruvida studierna hade ett relevant etiskt resonemang samt hade godkänts av forskningsetisk kommitté (CODEX, 2019). Alla studier som kvalitetsgranskades samt presenterades i resultatet hade godkänts av forskningsetisk kommitté. Om en artikel inte uppnått tillräckligt hög kvalitet enligt granskningsmallen hade dessa exkluderats och inte inkluderats i resultatet.

Alla resultat som var relevanta för litteraturöversiktens syfte, både positiva och negativa, presenterades i resultatet.

Figur 1. Resultatet av analysen indelat i tre teman med respektive kategorier.

Bedömning

Prevalens

Mötet med barnet

Föräldrar och hemmiljöns

påverkan

Kollegors inflytande på bedömningen

Möjligheter

Faktorer som påverkar anmälan

Utbildning - Tidigare utbildning - Önskan om mer

utbildning - Behov av utbildning om

processen

Lagstiftning

Svårigheter

Rädsla

Misstro till systemet

Tidsbrist &

arbetsbörda

(12)

RESULTAT

Av de tio ingående artiklarna var fyra gjorda med kvalitativ metod och sex med kvantitativ metod. Två av studierna var från Brasilien och övriga från Iran, Hong Kong, Saudiarabien, Korea, Australien, Sri Lanka, Nederländerna och Sverige. Resultaten strukturerades utifrån tre teman vilka var bedömning, möjligheter och svårigheter, samt så identifierades totalt

nio kategorier under dessa teman (Figur 1).

Bedömning

Under temat som handlar om sjuksköterskans bedömning om behov av orosanmälan framkom flera kategorier. Bland annat sjuksköterskors uppfattning om förekomsten av våld mot barn, denna information presenteras under kategorin Prevalens. Olika tecken hos barnet som sjuksköterskan identifierade presenteras under kategorin Mötet med barnet, här tas också svårigheter direkt kopplade till barnet upp. Övriga tecken i barnets miljö presenteras under kategorin Föräldrar och hemmiljöns påverkan. Slutligen ingår också kategorin Kollegors inflytande på bedömningen eftersom sjuksköterskor enligt studierna i en del fall vände sig till sina kollegor för ytterligare bedömning av barnet.

Prevalens

Material till kategorin Prevalens identifierades i fyra av de tio studierna. I en enkätstudie gjord i Sverige uppgav nästan alla av totalt 233 skolsjuksköterskor i en enkät att de hade erfarenhet av att misstänka att barn utsattes för fysiskt eller psykiskt våld i hemmet. De flesta (86%) uppgav att barnet i samtal med sjuksköterskan uppgivit att hen utsatts för fysiskt eller psykiskt våld, av dessa hade 84% lett till en orosanmälan till socialtjänsten (Sundler, Whilson, Darcy & Larsson, 2019). I samma studie uppgav 14% av sjuksköterskorna att de träffat barn som talat om att de utsatts för sexuellt övergrepp i hemmet, av dessa uppgav 8% av

sjuksköterskorna att de gjort en anmälan om detta. Majoriteten av deltagarna (62%) i en enkätstudie gjord på Sri lanka hade någon gång misstänkt att barn for illa, 64% hade någon gång gjort en anmälan. Av de fall som misstänktes men inte anmäldes uppgav 39,1% att en anmälan inte gjordes på grund av brist på bevis och adekvat berättelse (Sathiadas,

Viswalingam & Vijayaratnam 2018). I en enkätstudie från Hong Kong uppgav Chan och medarbetare (2019) att endast sex (6,6%) sjuksköterskor av 91 stycken någonsin gjort en orosanmälan om barn som far illa. Fem sjuksköterskor (5,5%) hade misstänkt att ett barn for

(13)

illa men inte gjort en orosanmälan. I en annan enkätstudie från Saudiarabien hävdade 80,7%

av de 145 deltagarna att de skulle orosanmäla barn som far illa (Elarousy & Abed, 2019).

Mötet med barnet

Material till denna kategorin identifierades i tre av de tio studierna. Ett fåtal (n=42)

skolsjuksköterskor från Sverige angav i öppna svarsalternativ exempel på hur de fick fram information, till exempel vikten av att ge barnet uppmärksamhet, lyssna till barnets historia, ställa frågor samt att tro på barnets historia (Sundler, et al., 2019). I en studie gjord på Sri Lanka av Sathiadas, Viswalingam & Vijayaratnam (2018) där 59 sjuksköterskor deltog framkom att samtliga deltagare ansåg sig kunna identifiera barn som for illa. Enligt

sjuksköterskor i en intervjustudie av Schols, Ruiter & Öry (2013) från Nederländerna var det viktigt att titta på barnets beteende och fysiska tecken som tyder på misshandel. Exempel på tecken som kan tyda på att barnet far illa kunde vara att barnet var nervöst eller klättrade upp i knäet på en okänd person. Sjuksköterskorna menade också att barnet inte behövde visa några tecken alls på att det for illa. Detta kan enligt studien vara försvårande omständigheter i bedömningen av barn som far illa. Sjuksköterskorna tyckte också det var viktigt att lyssna till sin magkänsla.

Föräldrar och hemmiljöns påverkan

Resultat till denna kategorin framkom i två av tio artiklar. Enligt en intervjustudie från Brasilien av Leite, Beserra, Scatena, Pereira da Silva & Ferriani (2016) menade

vårdpersonalen att deras brist på förberedelser att hantera familjer där våld mot barn och ungdomar förekom var försvårande. De menade också att det var svårt att skilja på om barnen försummats eller att familjen var socioekonomiskt utsatt. Enligt sjuksköterskor i en studie gjord av Schols, Ruiter & Öry (2013) ansågs det lättast att upptäcka att barn for illa genom föräldrarna. Detta kunde vara om föräldrarna visade tecken på alkoholmissbruk, drogmissbruk eller låg levnadsstandard. Enligt studien var det också viktigt att sjuksköterskan som

misstänkte att det kunde förekomma våld mot barn eller försummelse lyssnade på föräldrarna, ställde relevanta frågor, följde upp och visade respekt för föräldrarna. Sjuksköterskorna uppgav även andra metoder som kunde vara till hjälp i att upptäcka barn som for illa. Detta kunde enligt studien vara oannonserade hembesök och bygga upp en relation till barnets föräldrar.

(14)

Kollegors inflytande på bedömningen

Kategorin kollegor identifierades i tre av de tio artiklarna. I en intervjustudie av Kuruppu, Forsdike & Hegarty (2018) beskrev hur sjuksköterskor kände att de behövde stöd och bekräftelse från kollegor i deras beslutsfattande gällande orosanmälningar. Sjuksköterskor beskrev också vikten av att diskutera fallet med kollegor (Kuruppu et al., 2018; Schols et al., 2013). Sjuksköterskor i studien av Chan et al., (2019) menade att de var osäkra på att

orosanmäla på grund av en icke-stödjande kultur bland kollegor på arbetsplatsen.

Möjligheter

Genom att i materialet analysera vilka möjligheter som fanns i samband med att orosanmäla barn som misstänktes eller for illa identifierades tre kategorier: Faktorer som påverkar anmälan, Utbildning och Lagstiftning. Dessa tre var förutsättningar för att sjuksköterskor skulle göra en anmälan och var även del i att sjuksköterskor skulle känna sig säkra i att orosanmäla.

Faktorer som påverkar anmälan

I studien från Sri Lanka av Sathiadas, Viswalingam & Vijayaratnam (2018) uppgav 90% av deltagarna att de skulle göra en anmäla om det handlade om fysiskt våld, 97% uppgav att de skulle anmäla om det handlade om sexuellt våld och 65% uppgav att de skulle anmäla om det handlade om försummelse. Majoriteten (76,4%) av deltagarna kände sig trygga i att göra en orosanmälan och 24% uppgav att de skulle vänta med att göra en anmälan tills de samlat konkreta bevis. I en studie från Australien av Kuruppu och medarbetare (2018) där tolv läkare och fem sjuksköterskor deltog uppgav vissa av deltagarna att de skulle anmäla vid misstanke om alla typer av misshandel inklusive om barnet exponerades för våld i hemmet, medan andra uppgav att de behövde bevis för att allvarligt våld förekom för att en anmälan skulle

upprättas. I studien framgick att typen av våld var avgörande för att en anmälan skulle upprättas. Generellt sett var sexuellt våld det våld som mest sannolikt anmäldes följt av

fysiskt våld, försummelse och psykiskt våld. Vissa av sjuksköterskorna upplevde även att våld mot barn kunde vara en gråzon. De tyckte att sexuellt våld och fysiskt våld alltid skulle

anmälas men vidhöll att fysiskt våld för att disciplinera barnet eller att lämna barnet hemma när föräldrarna arbetar inte var belägg nog för att anmäla (Chan et al., 2019). I studien av Schols, Ruiter & Öry (2013) sade en av elva sjuksköterskor: “jag tycker att om barnet inte visar några tecken på misshandel men många hinder är närvarande och ingen tar ansvar för att

(15)

göra något åt dessa hinder så tycker jag att du har del i försummelsen av barnet”. I en enkätstudie som gjorts i Korea av Lee & Kim (2017) framgick att sjuksköterskornas egna värderingar och syn på barn som far illa var den mest avgörande faktorn i huruvida en anmälan skulle göras eller ej. En annan avgörande faktor var sjuksköterskans kunskap om barnmisshandel sedan tidigare. I studien av Elarousy & Abed (2019) tillfrågades deltagarna under vilka omständigheter de inte skulle anmäla. Några få (16,6%) uppgav att om ingen annan verkade misstänka att barnet for illa skulle de inte upprätta en anmälan. En mindre andel (6,9%) uppgav att de inte skulle anmäla ifall “skadan inte var så allvarlig” och en del av den mindre andelen menade “det finns ingen lag att anmäla, så varför anmäla?”.

Utbildning

Kategorin Utbildning identifierades i samtliga tio artiklar som studerades och delades sedan upp i tre subkategorier, Tidigare utbildning, Önskan om mer utbildning och Behov av utbildning om processen. Deltagare i sju av studierna uttryckte att de inte hade hade fått någon utbildning i ämnet barn som far illa sedan tidigare. En studie av Lee & Kim (2018) visade att 30,5% av deltagarna hade fått utbildning i ämnet barn som far illa. I samma studie fanns ett samband mellan att ha fått utbildning och avsikten att anmäla barn som misstänktes fara illa. Ett annat samband sågs i den svenska studien av Sundler et al., (2019), där

skolsjuksköterskor med mindre arbetserfarenhet rapporterade signifikant lägre erfarenhet av att ha mött barn som for illa. Studien av Chan et al., (2019) beskrev hur 57,1% av

sjuksköterskorna inte fått någon utbildning i ämnet barn som far illa under deras studietid.

Samma studie visade att 85,7% av sjuksköterskorna inte heller fick någon utbildning i ämnet under tiden de jobbade som sjuksköterskor. Åttionio procent av sjuksköterskorna hade svarat på en fråga i undersökningsformuläret att de trodde att de flesta anmälningar av barn som for illa resulterade i att barnet blev omhändertaget vilket var felaktigt (Chan et al., 2019). I studierna av Sathaidas et al., (2018), Borimnejad & Fomani (2015), Elarousy & Abed (2019)

& Leite et al., (2016) beskrevs att färre än hälften av sjuksköterskorna hade fått utbildning i ämnet våld mot barn.

Den andra subkategorin beskriver sjuksköterskors önskan om mer utbildning inom ämnet barn som far illa. Sjuksköterskor i sju av tio artiklar beskrev detta som ett behov för att tidigt upptäcka och identifiera barn som far illa (Borimnejad & Fomani, 2015; Chan et al., 2019;

Kuruppu et al., 2018; Leite et al., 2016; Martins junior et al., 2017; Schols et al., 2013 &

Sundler et al., 2019). Olika metoder för utbildning beskrevs i de olika artiklarna. I

(16)

enkätstudien av Martins Junior et al., (2017) beskrev 87,1% av deltagarna att workshops, föreläsningar och kurser kunde underlätta identifieringen av barn som far illa. Sjuksköterskor i studien av Schols et al., (2013) beskrev hur ett instrument eller en checklista skulle vara hjälpsamt i arbetet med barn som misstänks fara illa. Sjuksköterskor i samma studie beskrev även hur de hade ett behov av träning i deras kommunikation med föräldrar till barn som far illa.

Den tredje subkategorin beskriver sjuksköterskors behov av utbildning i hur en anmälan upprättas. Denna subkategori identifierades i sju av de tio artiklarna. Sjuksköterskor i de sju artiklarna uttryckte att de saknar praktisk kunskap i att upprätta en anmälan (Borimnejad &

Fomani, 2015; Elarousy & Abed, 2019; Kuruppu et al., 2018; Lee & Kim, 2018; Leite et al., 2016; Martins Junior et al., 2017 & Sathiadas et al., 2018).

Lagstiftning

Kategorin Lagstiftning identifierades i sex av de tio artiklarna. En minoritet av deltagarna i två studier uttryckte att anledningar till att de inte utförde en orosanmälan vid misstanke om att barn far illa var en känsla av bristande juridiskt stöd och byråkratiska anledningar samt att det inte finns något straff mot att inte orosanmäla så att då utföra en orosanmälan kändes överflödigt (Elarousy & Abed., 2019; Martins Junior et al., 2017). Sjuksköterskor i tre studier uttryckte att de var osäkra på hur lagstiftningen angående orosanmälningar såg ut i respektive länder (Borimnejad & Fomani., 2015; Kuruppu et al., 2018; Sathiadas et al., 2018). En sjuksköterska i intervjustudien av Borimnejad & Fomani (2015) uttryckte att om de hade anmälningsplikt att förhålla sig till hade flera problem som rör barnmisshandel kunnat lösas.

Även sjuksköterskor i studien av Chan och medarbetare (2019) menade att införande av anmälningsplikt skulle kunna öka medvetenhet kring ämnet samt att det skulle kunna leda till tidigare identifiering av barn som far illa och ökning av resurser till att stötta sjuksköterskor som arbetar med att skydda barn. Sjuksköterskor i samma studie uttryckte även att

anmälningsplikt skulle kunna leda till ökad arbetsbörda (Chan et al., 2019).

Svårigheter

Genom att undersöka vilka svårigheter som fanns i samband med att orosanmäla barn som misstänktes eller for illa identifierades ur materialet tre kategorier: Rädsla, Misstro till systemet och Tidsbrist och arbetsbörda. Dessa kategorier kunde vara anledningar till varför

(17)

sjuksköterskor tvekade eller avstod från att anmäla trots misstanke eller vetskap om att barn for illa.

Rädsla

Kategorin Rädsla identifierades i åtta av de tio studierna. I sex studier beskrev deltagarna hur rädsla för föräldrarnas reaktion kunde ligga till grund för att avstå att orosanmäla.

Sjuksköterskor beskrev hur de både erfarit och var rädda för att föräldrar till barn som orosanmälts blev aggressiva och hotfulla mot vårdpersonalen och hur de inte kände sig säkra på sin arbetsplats (Borimnejad & Fomani., 2015; Leite et al., 2016; Sathiadas et al., 2018, &

Schols et al., 2013). I studien av Kuruppu och medarbetare (2018) beskrev sjuksköterskor hur de kände skuld av att orosanmäla eftersom det skulle kunna tolkas som att de pekade ut föräldrarna till barnet som dåliga föräldrar. Deltagarna var också rädda för att en anmälan gjordes trots att inget våld förekom och att föräldrarna till barnet skulle få reda på detta (Kuruppu et al., 2018). I två studier beskrev sjuksköterskor hur de kände rädsla över att orosanmäla om de bodde i närheten av sitt arbete eftersom de upplevde att detta försvårade situationen att orosanmäla då folk i området kände till både sjuksköterskan och familjen där barnet orosanmälts (Leite et al., 2016; Schols et al., 2013). I studien av Elarousy & Abed (2019) uppgav de flesta att osäkerhet på om barnet verkligen misshandlades var en av anledningarna till att inte anmäla. En del (13,8%) uppgav hur de hade haft negativa

upplevelser med familjen efter att de hade orosanmält ett barn. I samma studie beskrev 12,4 procent av sjuksköterskorna att en anledning till att de inte hade orosanmält ett fall där barn misstänkts fara illa var att de hade haft negativa upplevelser med sin chef (Elarousy & Abed, 2019). I en annan studie av Chan och medarbetare (2019) beskrev sjuksköterskor hur de upplevde att införa anmälningsplikt för fall där barn for illa skulle kunna uppröra deras chefer och ifrågasätta hierarkin på arbetsplatsen. Studien tog också upp att sjuksköterskor som var emot anmälningsplikt uppgav att anledningen till detta var konsekvenserna av att anmäla, såsom konflikter inom familjen, att blanda in polis samt att barn riskerade att tas ifrån sina föräldrar (Chan et al., 2019). Sjuksköterskor i en annan studie uttryckte även rädsla för att en orosanmälan skulle ge effekt på deras karriär. I samma studie uttrycktes även en rädsla för att bli inblandade rättegångsprocesser (Sathiadas et al., 2018). I en studie uttryckte majoriteten av sjuksköterskorna rädsla för att bli inblandade i fallet (Martins-Junior et al., 2017). En studie från Iran av Borimnejad & Fomani (2015) visade att sjuksköterskorna kände sig osäkra på att göra en orosanmälan eftersom de var osäkra på hur detta skulle påverka barnets framtid.

(18)

Vidare beskrev sjuksköterskorna skuldkänslor gentemot barnet som en viktig faktor till att inte anmäla.

Misstro till systemet

Sjuksköterskor i sex av tio artiklar vittnade om att misstro till systemet kunde vara

försvårande när det kom till att orosanmäla barn som misstänktes fara illa. Bland annat trodde sjuksköterskor att fallet, trots deras anmälan inte skulle utredas och lösas (Borimnejad &

Fomani, 2015; Martins junior et al., 2017). I studierna av Leite et al (2016), Kuruppu et al (2018) & Schols et al (2013) beskrev sjuksköterskor att en anledning till att inte orosanmäla var deras upplevelser av icke tillfredsställande hantering av tidigare anmälningar. Enligt Kuruppu et al (2018) beskrevs det också hur sjuksköterskor önskade att de fick mer

information från motsvarande socialtjänst om vad som händer i processen efter att en anmälan gjorts.

Tidsbrist och arbetsbörda

Tidsbrist och arbetsbörda ansågs vara en svårighet att inte anmäla i två av tio artiklar.

Sjuksköterskor i studierna beskrev att det kunde vara så att det inte fanns tid att sätta sig in i och förstå det aktuella fallet, och att detta kunde vara avgörande för att en anmälan inte upprättades (Chan et al., 2019). Sjuksköterskor i studien av Leite et al (2016) beskrev att de ibland erbjudits samtal och workshops om att förebygga våld mot barn men att personalen inte alltid kunde gå på grund av tidsbrist och arbetsbörda. Sjuksköterskor sade också att de inte kunde hantera barn som for illa effektivt relaterat till hög arbetsbelastning, personalbrist, samt kunskapsbrist.

DISKUSSION

Resultatet strukturerades in i tre teman utifrån syftet som var att beskriva bedömning, möjligheter och svårigheter i samband med orosanmälningar av barn som sjuksköterskor misstänker fara illa. I respektive tema identifierades likaså tio kategorier och tre

subkategorier. Under temat bedömning identifierades fyra kategorier, bland annat prevalens som beskrev sjuksköterskors förförståelse kring våld mot barn och orosanmälan. Kategorin mötet med barnet beskrev vilka tecken hos barnet som fick sjuksköterskan att misstänka att barnet utsatts för våld. Kategorin föräldrar och hemmiljöns påverkan beskrev vilka faktorer som inte var direkt kopplade till barnet själv som kunde få sjuksköterskan att misstänka att

(19)

barnet utsattes för våld. I den sista kategorin kollegors inflytande på bedömningen beskrevs hur sjuksköterskor tog hjälp av sina kollegor för att kunna bedöma om det kunde förekomma våld mot barn de träffar. Under temat möjligheter identifierades tre kategorier och tre

subkategorier. Kategorin Faktorer som påverkar anmälan beskrev sjuksköterskors attityder och åsikter om våld mot barn. Kategorin utbildning hade tre subkategorier vilka beskrev hur sjuksköterskors redan existerande utbildning om ämnet barn som far illa såg ut, hur de uttryckte ett behov av mer utbildning om ämnet samt hur de upplevde en brist på utbildning om själva anmälningsprocessen. Den tredje kategorin lagstiftning beskrev sjuksköterskor förhållande till lagen i respektive land om att orosanmäla och hur detta kunde påverka deras beslut att orosanmäla. Under det tredje temat Svårigheter identifierades tre kategorier.

Kategorin rädsla beskrev hur sjuksköterskors rädslor kunde ligga till grund för att inte

orosanmäla trots misstanke om att ett barn for illa. Kategorin misstro till systemet beskrev hur sjuksköterskor inte kände sig trygga i att orosanmäla på grund av att de kände misstro till systemet. Den sista kategorin tidsbrist och arbetsbörda beskrev hur sjuksköterskor kände att de inte hade tid nog för att kunna orosanmäla eller bemöta barnet de misstänkte fara illa korrekt.

Resultatdiskussion

I Socialtjänstlagen §1. kap 14 beskrivs hur yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om det finns kännedom eller misstanke kring att ett barn far illa (SFS, 2001:453). Den svenska studien som ingick i föreliggande resultat visade dock att skolsjuksköterskor trots kännedom om barn som for illa i liten utsträckning inte orosanmälde. Sverige är tillsammans med Nederländerna och Brasilien de enda länderna, av studierna som granskades, som har lagstiftat mot barnaga (Rädda barnen, i.d). I Hong Kong uppgav få av sjuksköterskorna att de någon gång gjort en orosanmälan, i och med att Hong Kong inte har lagstiftat utifrån barnkonventionen betyder den låga andelen anmälningar inte nödvändigtvis att våld mot barn är mindre förekommande i Hong Kong än i andra länder.

Vidare sågs i studien att sjuksköterskor inte såg på aga som att det hörde ihop med disciplinering som våld mot barn.

Barnkonventionen beskriver i artikel 19 att alla barn ska skyddas mot alla former av våld.

Artiklarna som ingick i resultatet hade alla gjorts i länder som har ratificerat

barnkonventionen. Ratificeringen innebär dock inte att barnkonventionen är lag, trots att länderna är ålagda att följa barnkonventionen och var femte år rapportera till

(20)

barnrättskommittén att reglerna följs (Plan international, i.d). I en annan enkätstudie hade en liten andel av sjuksköterskorna kryssat i alternativet “det är ingen lag att anmäla, så varför anmäla?”.

Enskär & Golsäter (2009) menar att barnet formas och påverkas av miljön det lever i, där familjen är den viktigaste faktorn. Om familjen är otrygg eller föräldrarnas omsorg brister kan det utgöra ett hot mot barnets hälsa. Sjuksköterskor i en av studierna ansåg att det lättaste sättet att upptäcka att ett barn for illa var genom föräldrarna, därför är det viktigt att

sjuksköterskor uppmärksammar föräldrarnas samspel med barnet i fråga för att främja barnets miljö. Tecken som kunde tyda på att barn for illa var att barnet exempelvis klättrade upp i knät på okända människor eller att barnet var nervöst. Enligt Socialstyrelsen (2018) är 39% av de anmälningar som kommer in kopplade till barnets föräldrar medan 33% är kopplade till barnet, med detta i åtanke är det viktigt att uppmärksamma tecken hos både föräldrar och barn för att upptäcka att ett barn far illa.

Begreppet miljö innefattar sjuksköterskans arbetsmiljö, kollegor och patienter och dess anhöriga men även stämningen som råder på arbetsplatsen samt lagar och regler

sjuksköterskan är skyldig att följa (Ylikangas, 2017). Enligt flera av studierna var kollegor en viktig del när det kom till att göra en orosanmälan. Sjuksköterskor kände att de behövde stöd när de skulle göra en anmälan.

Enligt ICN:s etiska kod för sjuksköterskor (2014) ska sjuksköterskan ingripa på lämpligt sätt för att skydda en enskild individ vars hälsa hotas av medarbetare eller andra personers handlande. Några sjuksköterskor i en studie uttryckte att om ingen av deras kollegor misstänkte att ett barn for illa så skulle de inte orosanmäla. Att i detta läge inte göra en anmälan går alltså emot sjuksköterskans etiska kod, vilken alla sjuksköterskor uppmanas följa. I en av studierna trodde nästan alla deltagare (89%) att de flesta anmälningarna resulterade i att barnen omhändertogs. En rapport från Socialstyrelsen visar dock att endast 126 000 orosanmälningar av totalt 331 000 leder till att en utredning inleds (Socialstyrelsen, 2019). Att en utredning inleds behöver inte innebära att ett barn omhändertas, men om okunskap om hur processen går till råder på olika avdelningar kan det innebära att

sjuksköterskor undviker att orosanmäla i fall där det är nödvändigt för barnets bästa. Ovan nämnd studie var inte gjord i Sverige och därför är det svårt att säga huruvida Socialstyrelsens rapport är applicerbar på det resultatet.

(21)

Sjuksköterskor beskrev i en studie att det fanns behov av träning i att kommunicera med föräldrar till barn som far illa. I samma studie, och ytterligare en beskrev sjuksköterskor att det var viktigt att bygga en relation till föräldrarna samt att hembesök kan användas till hjälp för att upptäcka barn som for illa. Hembesöksprogrammet Rinkebymodellen visar att föräldrar som ingått i programmet uttryckt uppskattning samt upplever ett stärkt föräldraskap (Martilla et al., 2017). Enligt studierna var det också viktigt att visa föräldrar till barnen respekt, ställa relevanta frågor och följa upp frågor för att skapa en god relation med föräldrarna.

Sjuksköterskor menar att de i början av projektet upplevde att de inte hann utföra sina arbetsuppgifter ordentligt, detta förbättrades dock senare under projektets gång (Martilla et al., 2017). Sjuksköterskor i två av studierna upplevde tidsbrist och hög arbetsbörda som en svårighet i arbetet mot våld mot barn. Det är viktigt att ha i åtanke att alla projekt som inte ännu blivit rutin kan vara tidskrävande i början, för att förhoppningsvis sedan ha en positiv effekt på arbetet mot våld mot barn.

I två av de ingående studierna beskrev sjuksköterskor hur de kände rädsla över att orosanmäla om de bodde i närheten av sitt arbete eftersom de upplevde att detta försvårade situationen ytterligare. En rapport från socialstyrelsen (2018) visar att andelen anmälningar från hälso- och sjukvården är större i storstäder än i de minsta städerna. Vad detta beror på är inte säkerställt, men det kan antas att sjuksköterskor i småstäder arbetar närmare sitt hem och därför anmäler i mindre utsträckning, såsom sjuksköterskorna i ovanstående studier beskrev.

Sjuksköterskor i flera studier beskrev rädsla för att föräldrar skulle bli aggressiva och hotfulla och att det kunde ligga till grund för att avstå orosanmälan, trots att det fanns misstanke om att barn kunde fara illa. Detta skulle kunna vara en anledning till att anmälningar i mindre städer sker i mindre utsträckning eftersom det är möjligt att föräldrarna i mindre städer vet var sjuksköterskan bor och vem hen är. Det är inte omöjligt att tänka sig att sjuksköterskor i småstäder i Sverige avstår att anmäla på grund av rädsla för hot och våld från föräldrar. Det är heller inte omöjligt att tänka sig att sjuksköterskor, på grund av anmälningsplikten, avstår från att tala om för kollegor och chefer att de avstod från att anmäla trots misstanke eller vetskap om att barn far illa. En del studier beskrev att orosanmälningar lett till negativa upplevelser med familjerna och att en orosanmälan skulle kunna skada relationen med familjen i fråga.

En del sjuksköterskor i studien av Davidov och medarbetare (2012) beskriver också att en orosanmälan kan skada relationen till föräldrarna. Anmälan i detta fallet var på grund av våld i nära relation och barn som tvingas bevittna eller blir buren av en mor som misshandlas

(22)

under tiden. Trots detta var majoriteten övertygad om att en anmälan, trots skadan på relationen, skulle hjälpa barnet i fråga. Det finns många olika anledningar till att avstå en orosanmälan. Sjuksköterskor i Sverige får dock aldrig avstå eftersom alla sjuksköterskor i Sverige är skyldiga enligt lag att anmäla om misstanke finns (Socialstyrelsen, 2014). Trots detta visade resultatet från studien gjord i Sverige att en liten del sjuksköterskor avstod från att anmäla, trots att vetskap eller misstanke om våld fanns. Eftersom barn formas av och är beroende av de vuxna i barnets miljö, framför allt sina föräldrar, men också vårdpersonal när barnet vistas i vårdmiljö är det, trots svårigheter, av yttersta vikt att orosanmäla för att skydda barnet och säkerställa att de vuxna i barnets hemmiljö gör det de behöver för att främja god fysisk och psykisk hälsa hos barnet.

Metoddiskussion

Valet av design var en litteraturöversikt som syftade till att undersöka sjuksköterskors bedömning i samband med orosanmälningar i tjänsten. En styrka med valet av design var att studier från olika delar världen kan granskas och jämföras, och på så sätt ge en uppfattning om hur utbrett problemet är runt om i världen. Trots att det fanns skillnader i både kultur och lagstiftning visade ändå materialet att sjuksköterskor världen över stöter på liknande problem i sin bedömning av barn som far illa oavsett om anmälningsplikt råder eller ej.

Detta är en litteraturöversikt med material hämtat från flera olika länder. Om en empirisk studie hade gjorts hade resultatet enklare kunnat överföras till svensk kontext vilket blir en svårighet nu. En svaghet med urvalet var att materialet hämtades från olika delar av världen där lagstiftning och värderingar skiljer sig från de svenska angående våld mot barn.

I vissa av studierna undersöktes fler yrkesgrupper. För att besvara syftet med denna översikt exkluderades de yrkesgrupper som inte var relevant för studiens syfte. I vissa av studierna exkluderades också vissa kulturella och religiösa aspekter som kunde vara försvårande i arbetet mot våld mot barn, detta eftersom detta ämne endast berördes i en väldigt liten del av granskat material.

För studien användes både kvalitativ och kvantitativ forskning, detta för att bredda resultatet och ge en nyanserad bild av prevalens och inställning till våld mot barn. En svaghet med att båda metoderna användes skulle kunna vara att resultatet hade blivit mer enhetligt om endast en av metoderna konsekvent hade använts i litteraturöversikten. Valet av metod gav bredd och

(23)

djup åt resultatet, eftersom det kvantitativa resultatet mer bidrog till information om hur utbrett problemet är i världen och den kvalitativa metoden vittnade om erfarenheter och tog upp sjuksköterskors berättelser.

Hälften av det granskade materialet bedömdes vara av hög kvalitet vilket säkerställer att studierna hade hög kvalitet. Fler studier av hög kvalitet hade varit att föredra men då tiden inte fanns till detta och artiklarna som valdes svarade bra mot översiktens syfte inkluderades dessa ändå. Poängsystemet för granskningsmallarna utformades av författarna till denna litteraturöversikt. Detta gjordes för första gången av författarna, och med annan utformning av andra författare är det inte omöjligt att poängskalan hade sett annorlunda ut. Om detta skett hade kanske artiklarna fått en annan kvalitetsgrad, och resultatet av granskningen hade kunnat bli annorlunda.

Av de kvantitativa studierna som studerades var de flesta tvärsnittsstudier. Vid

kvalitetsgranskningen användes SBU:s granskningsmall för observationsstudier som var specifikt inriktad på interventionsstudier. I mallen fanns flera frågor som ej var relevanta för tvärsnittsstudier och uteslöts därför. Det skulle kunna finnas möjlighet att

kvalitetsgranskningen fått ett annat resultat om en annan granskningsmall använts för de kvantitativa studierna.

Syftet med litteraturöversikten var att beskriva sjuksköterskors bedömning i samband med orosanmälan av barn, samt möjligheter och svårigheter med detta. Resultatet besvarar väl vilka möjligheter och svårigheter som finns, dock finns ytterligare behov av forskning när det kommer till att beskriva sjuksköterskans bedömning av barn som far illa. I resultatet fanns en del beskrivet om hur sjuksköterskan bedömer behov av orosanmälan, dock var en del av bedömningen enligt resultatet grundat i sjuksköterskors “magkänsla”. Det hade varit

intressant att undersöka fenomenet “magkänsla” ytterligare vilket inte kunde rymmas i denna litteraturöversikt.

Slutsats

För att sjuksköterskorna ska känna sig trygga att anmäla ett barn som misstänks fara illa framkom att information behöver inhämtas från flera olika håll, bland annat från: barnet, föräldrarna, kollegor och i miljön kring barnet. Trots misstanke om att våld mot barn

förekommer sågs i resultatet att orosanmälan inte alltid görs. Detta av flera olika anledningar, till exempel fanns rädsla för föräldrarnas reaktion. Sjuksköterskor från flera länder beskrev en

(24)

misstro till systemet samt okunskap över hur lagstiftningen samt anmälningsprocessen ser ut.

Mer utbildning och tydliga lagar och riktlinjer efterfrågades för att sjuksköterskor ska känna sig trygga att orosanmäla när barn misstänks fara illa

(25)

REFERENSER

Barnkonventionen (1989). Barnkonventionen. Unicef.se. Hämtad 13 januari, 2020, från https://unicef.se/barnkonventionen/las-texten#kort-version

Bergbom, I. (2012). Konsensusbegrepp som epistemologiska begrepp. I L. Wiklund Gustin &

I. Bergbom (Red.), Vårdvetenskapliga begrepp i teori och praktik (s. 51-52). Lund:

Studentlitteratur.

*Borimnejad, L. & Khoshnavay Fomani, F. (2015). Child abuse reporting barriers: iranian nurses experiences. Iran Red Crescent Medical Journal , 17(8), doi: 10.5812/ircmj.22296v2

*Chan, A. C. Y., Cheng, W. L., Lin, Y. N., Ma, K. W., Mark, C. Y., Yan, L. C.,... Ho, G. W.

K. (2019). Knowledge and Perceptions of Child Protection and Mandatory Reporting: A Survey of Nurses in Hong Kong. Comprehensive Child and Adolescent Nursing, 43(1), 48-64.

doi: 10.1080/24694193.2018.1561763

CODEX, (2019). Forskningsetisk prövning. Codex.se. Hämtad 29 januari, 2020, från http://www.codex.vr.se/manniska5.shtml

Davidov, D., Nardorff, M., Jack, S. & Coben, J. (2012). Nurse Home Visitors’ Perspectives of Mandatory Reporting of Children’s Exposure to Intimate Partner Violence to Child Protection Agencies. Public Health Nursing, 29(5), 412-423. doi: 10.1111/j.1525-1446.2011.01003.x

*Elarousy, W. & Abed, S. (2019). Barriers that inhibit reporting suspected cases of child abuse and neglect among nurses in a public hospital, Jeddah, Saudi Arabia. East Mediterr Health Journal, 25(6), 413-421. doi: 10.26719/emhj.18.055

Enskär, K. & Golsäter, M., (2009). Från barndom till ungdom - den växande människans omvårdnadsbehov. I F. Friberg & J. Öhlén (Red.), Omvårdnadens grunder: perspektiv och förhållningssätt. (s. 110 - 142). Lund: Studentlitteratur.

Friberg, F., (2017). Att göra en litteraturöversikt. I F. Friberg (Red), Dags för uppsats.

Vägledning för litteraturbaserade examensarbeten. (3.uppl., s. 141-152). Lund:

Studentlitteratur.

(26)

*Kuruppu, J., Forsdike, K. & Hegarty, K. (2018). ‘It’s a necessary evil’: experiences and perceptions of mandatory reporting of child abuse in Victorian general practice. Australian Journal of General Practice, 47(10), 729-733. doi: 10.31128/AJGP-04-18-4563

*Lee, H.M. & Kim, J.S. (2017). Predictors of intention of reporting child abuse among emergency nurses. Journal of Pediatric Nursing, 38(2018), e47-e52. doi:

10.1016/j.pedn.2017.10.007

*Leite, J.T., Beserra, M.A., Scatena, L., Silva, L.M. & Feriani, M.G.C. (2016). Coping with domestic violence against children and adolescents from the perspective of primary care nurses. Revista Gaucha de Enfermagem, 37(2), e55796. doi: 10.1590/1983-

1447.2016.02.55796

Martilla, A., Lindberg, L., Burström, K., Kulane, A. & Burström, B. (2017). Utökat hembesöksprogram för förstagångsföräldrar - samverkan mellan Rinkeby BVC och

föräldrarådgivare inom Rinkeby-Kista socialtjänst. Slutrapport utvärdering 2017. Stockholm:

Karolinska institutet. Hämtad 27 januari 2020 från

http://dok.slso.sll.se/CES/FHG/Jamlik_halsa/Rapporter/BVC-rapport-2017.pdf

*Martins junior, P.A., Ribeiro, D.C., Peruch, G.S.O., Paiva, S.M., Marques, L.S. & Ramos- Jorge, M.L. (2017). Physical abuse of children and adolescents: do health professionals perceive and denounce? Ciência & Saúde Coletiva, 24(7), 2609-2616. doi: 10.1590/1413- 81232018247.19482017

Plan International (i.d.). Barnkonventionen. Plansverige.org. Hämtad 9 mars, 2020 från https://plansverige.org/barnkonventionen/

Rädda Barnen (i.d.). Länder som förbjuder våld mot barn. Räddabarnen.se. Hämtad 9 mars, 2020, från https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/skolmaterial/barnens-varldskarta/

*Sathiadas, M.G., Viswalingam, A. & Vijayaratnam, K. (2018). Child abuse and neglect in the Jaffna district of Sri Lanka - a study on knowledge attitude practices and behavior of health care professionals. BMC Pediatrics, 18:152. doi: 10.1186/s12887-018-1138-3 SFS 1949:381. Föräldrabalk. Justitiedepartementet. Hämtad från

https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk- forfattningssamling/foraldrabalk-1949381_sfs-1949-381

(27)

SFS 2018:1197. Lag om förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Stockholm:

Arbetsmarknadsdepartementet. Hämtad från https://www.riksdagen.se/sv/dokument- lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-20181197-om-forenta-nationernas- konvention_sfs-2018-1197

*Schols, M.W., deRuiter, C. & Öry, F.G. (2013). How do public child health care

professionals and pimary school teachers identify and handle child abuse cases? A qualitative study. BMC Public Health, 13(807). doi: 10.1186/1471-2458-13-807

Socialstyrelsen. (2014). Barn som far illa eller riskerar att fara illa - En vägledning för hälso- och sjukvården samt tandvården gällande anmälningsskyldighet och ansvar. Stockholm:

Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen. (2018). Anmälningar om barn som far illa eller misstänks fara illa. Nationell kartläggning 2018. Stockholm: Socialstyrelsen. Hämtad 22 januari, 2020, från

https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2019- 12-6502.pdf

Socialstyrelsen (2019). Nära tusen orosanmälningar varje dag till socialtjänsten.

Socialstyrelsen.se Hämtad 13 januari, 2020, från https://www.socialstyrelsen.se/om- socialstyrelsen/pressrum/press/nara-tusen-orosanmalningar-varje-dag-till-socialtjansten/

*Sundler, A.J., Whilson, M., Darcy, L. & Larsson, M. (2019). Swedish school nurses

experiences of child abuse. The Journal of School Nursing. doi: 10.1177/1059840519863843 Svensk sjuksköterskeförening (2014). ICN:S etiska kod för sjuksköterskor. Svensk

sjuksköterskeförening.

UNICEF (i.d.). Hur många länder har skrivit under barnkonventionen? UNICEF.se. Hämtad 27 januari, 2020, från https://unicef.se/fragor/hur-manga-lander-har-skrivit-under-

barnkonventionen

Ylikangas, C. (2017). Miljö - ett vårdvetenskapligt begrepp. I L. Wiklund Gustin & I.

Bergbom (Red.), Vårdvetenskapliga begrepp i teori och praktik (2. uppl., s. 269-279). Lund:

Studentlitteratur.

* Studier som ingår i resultatet

(28)

Bilaga 1.

Tabell 2. Kvalitetsgranskad litteratur

Författare, år,

land, tidsskrift. Titel Syfte Metod

Deltagare

Resultat Kvalitets-

gransknin g

Borimnejad, L.

& Khoshnavay Fomani, F.

2015 Iran Iran Red Crescent Med J.

Child abuse reporting barriers:

Iranian nurses experience s.

Att undersöka iranska sjuksköterskor s upplevelser av

orosanmälning ar och att utforska vilka hinder som finns.

Design:

kvalitativ metod.

Datainsamlings metod:

individuella intervjuer.

Etik: granskad av etisk kommité

Inklusionskriterier:

sjuksköterskor som har erfarenhet av att möta barn som farit illa.

Exklusionskriterier:

beskrivs ej

Urval: strategiskt urval utifrån den första deltagaren i studien.

Antal deltagare: 16 sjuksköterskor.

61,3% kvinnor.

38,7% män.

Materialet

transkriberades och kodades samt delades in i teman.

Fem teman identifierades utifrån materialet:

Kunskapsluckor

Otrevliga upplevelser vid tidigare anmälningar Etiska svårigheter Utmaningar i lagstiftningen.

Kulturella uppfattningar

Hög

Chan, A. C. Y., Cheng, W. L., Lin, Y. N., . Ma, K. W., Mark, C.

Y., Yan, L.

C., Yim, K. W., Yim, P. Y .&

Ho, G. W. K.

Hong Kong 2018

Comprehensive Child and Adolescent Nursing

Knowledge and Perceptions of Child Protection and Mandatory Reporting:

A Survey of Nurses in Hong Kong

Att undersöka kunskaper, attityder och avsikter med att rapportera barn som far illa hos sjuksköterskor i Hong Kong samt

tillhandahålla en modell för att undersöka dessa variabler hos andra yrkesverksam ma.

Design:

Tvärsnitts- studie.

Intervention:

ingen Utfallsmått:

inget

Datainsamlings metod:

Webbaserat frågeformulär med öppna och slutna frågor.

Dataanalys:

chi2-test, Pearsons korrelationskoef ficient,

oberoende t-test.

Inklusionskriterier:

Sjuksköterska som är registrerad och praktiserande i Hong Kong, kunna läsa kinesiska och ha tillgång till internet.

Exklusionskriterier:

Sjuksköterskor som arbetade utomlands.

Antal deltagare: 91 Män/kvinnor: 14,3%

resp 85,7%

Bortfall: 211

Sexuella övergrepp ansågs vara den allvarligaste formen av våld mot barn och den som angavs vara den mest troliga att rapporteras. Uppfattning och attityder till ämnet våld mot barn var signifikant förknippade med sjuksköterskans avsikt att rapportera.

58% var för att det skulle införas en lag om

obligatoriska anmälningar av fall där barn far illa.

Hög

(29)

etik: Granskad av etisk kommitté

Elarousy, W. &

Abed, S.

Saudiarabien 2019

East Mediterr Health J.

Barriers that inhibit reporting suspected cases of child abuse and neglect among nurses in a public hospital, Jeddah, Saudi Arabia.

Att undersöka barriärer som hindrar sjuksköterskor från att rapportera misstänkta fall av barn som far illa.

Design:

deskriptiv klinisk studie Intervention:

ingen Utfallsmått:

inget

Datainsamlings metod: enkäter Dataanalys:

chi2-test Etik: Granskad av etisk kommitté

Inklusionskriterier:

redovisas ej

Exklusionskriterier:

redovisas ej

Antal deltagare: 145 Män/kvinnor: 13,8%

resp 86,2%

Bortfall: 97

Forskarna fann att det fanns barriärer som hindrade sjuksköterskan från att anmäla misstänkta fall av barn som far illa. De fann också att det behövs utbildning och

träningsprogram inom ämnet.

Medel- hög

Lee, HM. &

Kim, JS.

2017 Korea Journal of pediatric nursing

Predictors of Intention of Reporting Child Abuse among Emergency Nurses

Att undersöka förutsättningar för att

rapportera våld mot barn bland akutsjuksköter skor

Design:

deskriptiv tvärsnittsstudie Datainsamlings metod: enkäter Dataanalys:

oberoende t-test, pearsons korrelationskoef ficient

Etik: granskad av etisk kommité

Inklusionskriterier:

redovisas ej

Exklusionskriterier:

mindre än ett års arbetserfarenhet, inte jobbat med barn tidigare.

Antal deltagare: 200 sjuksköterskor Bortfall: redovisas ej Urval:

bekvämlighetsurval

Forskarna fann att kunskap om våld mot barn var avgörande för huruvida en anmälan upprättades eller ej. Även sjuksköterskans attityd gällande våld mot barn hade stor stor betydelse.

Hög

Leite, JT., Beserra, MA., Scatena, L., Silva, LM. &

Ferriani, MGC.

2016 Brasilien

Coping with domestic violence against children and adolescents from the perspective

Att analysera vilka åtgärder sjuksköterskor i primärvården vidtar då de kommer i kontakt med barn som misstänks fara illa

Design:

kvalitativ Datainsamlings metod:

semistrukturerad e intervjuer Etik: granskad av etisk kommité

Inklusionskristerier:

redovisas ej

Exklusionskriterier:

redovisas ej Antal deltagare: 5 sjuksköterskor Endast kvinnor deltog

Forskarna fann att

sjuksköterskorna tyckte det var svårt att anmäla våld mot barn eftersom de i många fall inte visste vad de skulle lägga märke till och hur de skulle gå tillväga för att anmäla. De tyckte också att tidsbrist, kunskapsbrist och och personalbrist var en försvårande omständighet

Medelhö g

References

Related documents

I vårt arbete vill vi lägga tyngdpunkten på lärarens perspektiv i arbete med barn som far illa. Vi önskar större insikt i vad dessa barn behöver och hur vi kan tillgodose deras

Bristande rutiner kring upplevelser av osäkerhet eller tveksamma hos sjuksköterskor som uppstod när lämplig evidens saknades i frågan om ett barn far illa, kunde leda till

Anders säger att det är mycket viktigt att polisen anmäler enligt SoL 14:1 när barn far illa, det är ofta polisen som kommer i kontakt med barnen i det akuta skedet och när

Personal inom hälso- och sjukvården har anmälningsskyldighet till Socialtjänsten vid misstanke om misshandel, vanvård eller i andra fall där det finns misstanke om att barnet far

Detta för oss in på våran tredje och sista frågeställning om förskolorna har stödjande dokument eller riktlinjer för situationer där det uppmärksammas att barn far illa,

He decided to continue his career in Sweden and from 2004 was engaged in teaching Clinical Anatomy to medical students at Uppsala University, where later on, in 2005, he

cult to imagine internationd student cooperation without German parti- cipation, in view of the heavy orientation ofthe Swedish students' foreign contacts to Germany.. The role

En sådan utsikt kan givetvis icke vara lockande för tys- karna; den måste vara rent dekuragerande även för Västmak- terna, i dessas krig för Polens frihet, liksom