Vilken fabrik sköt dig?

Institutionen för arkeologi och antik historia

Vilken fabrik sköt dig?

En jämförande studie om isotopanalys av blykulor och dess roll inom slagfältsarkeologin

Benjamin Rostén

Kandidatuppsats 15 hp i Arkeologi VT 2021

Handledare: Paul Wallin Campus Engelska parken

Abstract

Rostén, B. 2021. Vilken fabrik sköt dig? Kandidatuppsats. Examensarbete vid institutionen för arkeologi och antik historia.

Rostén, B. 2021. Which factory shot you? Bachelor’s thesis. Department of Archaeology and Ancient history.

The paper examines lead isotope and trace element analysis in the context of a battlefield and their role in determining the course of the battle and categorizing the bullets within and to each participating side.

It uses a theoretical framework with papers from both the archaeological and the forensic field. It concludes that trace element analysis has its criticism, especially from the forensic field, but can act as a complement to lead isotope analysis as it can give different answers from other parts of the bullet’s life cycle and should have a place in archaeology. The focus is on lead isotopes but concludes ICP-MS as a tool for examining bullets and other ammunition from archaeological battlefields is preferable.

This is because of ICP-MS’s capability to analyse both lead isotope and trace elements. The paper also studies the ethical problems of using these methods and the answers they may give as a vessel for a discussion about what actions we are measuring with these methods.

Keywords: lead isotope, trace elements, battlefield archaeology, ICP-MS, bullets, ammunition.

Kandidatuppsats i Arkeologi 15hp. Handledare: Paul Wallin. Examinator: Joakim Wehlin Ventilerad och godkänd 2021-06-15.

© Benjamin Rostén

Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Box 626, 75126 Uppsala, Sweden

Omslagsbild: Women commonwealth small arms factory, Australian War Memorial, Wikipedia commons. (Hämtad 2021-05-18)

Tack

Till Paul Wallin för handläggning och tillåta mig att få låta uppsatsen ta den plats den behöver. Till Veronica Lindholm på Ålands museum för att tillhandahålla mig med bilder från deras arkiv och att fortsättningsvis fortsätta sporra min vidareutbildning inom ämnet. Till Mona Karlsson för din expertis när det kommer till att tyda röntgenplåtar.

Innehåll

1. INLEDNING ... 1

2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR ... 2

2.1SYFTE ... 2

2.2FRÅGESTÄLLNINGAR ... 2

3. TEORI OCH METOD ... 3

3.1.PRESENTATION AV KÄLLMATERIAL ... 4

3.1.1. Analysmetoder, mätinstrument och kultyper ... 4

3.1.2. Metoder för att spåra kulor ... 4

3.1.3 Olika modeller av kulor ... 5

3.1.4. Mätinstrument och metoder ... 5

3.2.FORSKNINGSHISTORIK ... 7

3.3.PRESENTATION AV TIDIGARE FORSKNING ... 8

3.3.1 Nutida kulanalys ... 8

3.3.2 Arkeologisk kulanalys ... 9

4. ANALYS ... 13

4.1EN KRITISK SYN PÅ DET PRESENTERADE MATERIALET ... 13

4.2ETISK ASPEKT ... 14

4.3TVÅ EXEMPEL ... 15

4.4TEKNISKA ANALYSMETODER ... 16

5. DISKUSSION ... 17

6. SAMMANFATTNING ... 20

7. BIBLIOGRAFI ... 21

1. Inledning

Slagfält är en del av människans utvecklingshistoria och att undersöka de platser där slag ägt rum kan hjälpa oss att kasta ljus på frågeställningar om hur människor i fält har levt och agerat.

Informationen som hämtas är en del i det pussel som arkeologer lägger för att få svar på hur människor genom historien och förhistorien har utfört och levt sina kulturer genom att ge oss inblickar i mönster och enskilda händelser i individens liv. Här kan vi se slag som en viktig del i både utövandet och skapandet av kulturella normer och ideér.

Att arkeologiskt analysera ett slagfält där skjutvapen har använts kan ofta presentera sig självt med flera specifika utmaningar (Nicklisch et al. 2017: 3). Slaget behöver inte ha varit av en större karaktär eller vara speciellt ungt i tiden för att hundratals kulor skall ha avfyrats på platsen (Bonsall 2007: 34). Dessa kulor och främst deras placering i slagfältets kontext kan ge viktig information om hur slaget tog sin form när det begav sig. Förutsatt att de olika parterna i ett slag hade olika gevär kan man genom en kulas morfologi ofta utläsa en typologi. Denna typologi kan berätta för arkeologer om vilket vapen kulan kom ifrån och därmed påvisa vilken sida av slaget som var som avfyrat kulan (Laterza et al. 2018: 166). Samlar man ihop dessa kulor och kartlägger deras fyndplatser kan man lägga ett pussel över slagfältet (Patch et al.

2015: 117). Därigenom kan man börja utläsa var kluster av kulor har samlats och på så vis räkna ut från vilken sida dessa kulor härstammar. Från den samlade datan kan man anta att det har skjutits mot något av en orsak och därifrån kan man också göra vissa antaganden om varifrån de har skjutits. Genom detta får man en inblick i hur trupper har varit positionerade och utför man metoden över ett större område kan man också se rörelsemönster av gruppformationer och enskilda soldater genom att granska de olika klustren i förhållande till varandra.

Hur går man då till väga om man inte kan utläsa typologin eller morfologin ur kulorna?

Orsakerna till att man inte kan avläsa en kulas ursprungliga form kan vara flera; kulorna kan ha fragmenterats eller på annat sätt deformerats när anslag skett, eller utsatts för ärg eller annat sönderfall. Dessa företeelser kan ha påverkat kulan till den grad att en typologi inte kan fastslås.

Slaget kan också vara av en sådan karaktär att det inte finns någon skillnad mellan ammunitionen som använts av kombattanterna (Nicklisch et al. 2017: 99). Just den här delen av slagfältsarkeologi är mångfacetterad då det kan röra sig om ett gammalt slag där sfäriska muskötkulor har använts och skillnaden mellan sidorna kan vara försumbar. Det kan också röra sig om en konflikt likt ett inbördeskrig, där båda sidor använder sig av samma vapen och ammunition eller andra situationer där motståndarens kulor har använts.

Den här uppsatsen kommer att undersöka analys av blyisotoper i kulor som verktyg i slagfältsarkeologin, i sådana fall där påträffade kulors provenienser är svåra att fastställa på andra sätt. Uppsatsen kommer att lyfta upp analys av blyisotoper som en användbar laborativ metod, men kommer också att undersöka andra laborativa metoder, såsom spårämnesanalys och legeringsanalys. Analysmetoderna kommer att sättas in i sammanhanget som hjälpmedel när det kommer till kartläggning av slagfält och spårbarheten i materialet. Dessutom kommer de etiska aspekterna som berör metoden och dess utförande att diskuteras.

2

2. Syfte och frågeställningar

2.1 Syfte

Att använda sig av kartläggning över slagfält inom arkeologin är av vikt ur en forskningssynpunkt (Patch et al. 2015: 117). Med hjälp av moderna kartläggningsmetoder kan vi få en inblick i ett slagfält och hur de individer som deltagit har agerat inom det. Det kan dessutom ge inblickar i slaget och historien inom och utom själva slaget. Att använda sig av de mer klassiska aspekterna av att bestämma en kulas proveniens, dvs typologi, kan i de flesta fall visa sig vara fullgott (Bonsall 2007: 38). Att kulor fragmenteras, deformeras eller förfaller över tid är inte ovanligt, speciellt inte om det rör sig om musköt- eller miniékulor.

Uppsatsen behandlar analys av blyisotoper i kulor från ett jämförande perspektiv, där isotopanalysmetoden jämförs med andra metoder men också undersöks i olika slagfälts- kontexter där metoden kan vara användbar. Detta för att få en klarare bild av metodens styrkor och svagheter inom slagfältsarkeologin när det kommer till att spåra kulors provenienser.

Metoden kan tillhandahålla resultat som annars inte är möjliga att uppnå när det kommer till att spåra ett slag, dess konfliktutveckling och förlopp. Jag vill dessutom undersöka möjligheten att använda blyisotopanalys som ett komplement till historiska källor, då de inte alltid kan förtälja hela historien eller alla de vinklingar som ofta är representerade i ett slag (King 2017: 4).

2.2 Frågeställningar

• Hur kan blyisotopanalys användas inom kartläggning av slagfält?

• Hur kan blyisotopanalys utföras tillsammans med andra metoder för att erhålla komplementerande data?

3. Teori och metod

Uppsatsen är främst ett jämförande arbete där jag undersöker styrkor och svagheter i tre analysmetoder. I uppsatsen används ett ramverk av tidigare forskning inom de ämnen som berör metoden för att sätta upp premisserna av vad som är möjligt. Forskningen som har valts att presenteras är utvald för att inviduellt representerar de olika problemen eller användningsområdena som finns presenterade inom området.

Texten utgår från en materialistisk utgångspunkt när det kommer till att tolka de svar som metoden kan ge, då materialet som undersöks är artefakter, dess position och förhållandet mellan artefakt och individ är det som uppsatsen försöker hitta olika svar på (Knappett 2014:

4701). Vi kan se i både Fox (1991) och Laterza et al. (2018) att människans förhållande till materialet och den dialektik som existerar mellan de arkeologiska fynden och de historiska källor som finns bevarade är det som ger oss den information som kan berätta vad det är som hänt under ett slag (Stanford.org). Fox (1991) tittar på förhållandet till de olika slängda hylsorna från en konflikt och att detta inte bara berättar åt oss den dåvarande människans synsätt på hylsor, den ger oss också en inblick i hur en människa har rört sig och förhållit sig i slagfältet.

Människan påverkar sina verktyg och de produkter hon skapar lika mycket som de påverkar henne, vi upplever verkligheten genom materiella ting och det är kontinuiteten hos dessa som undersöks (Knappett 2014: 4072). Laterza et al. (2018) ser i sin tur på ammunitionen, där de olika kalibrarna inte enbart berättar åt oss vad det är som avfyrats men också varifrån det kan ha kommit och hur de människor som var i närheten har förhållit sig till detta genom t.ex skyttegravar. Vi ser också att mängden återvunnen ammunition som påträffats berättar åt oss att den ena sidan återbrukat ammunition, av någon orsak (Laterza et al. 2018: 176). Dessa två exempel belyser relationen mellan de materiella artefakterna och den kunskap som vi kan skapa om människorna i den kontexten. Knappett (2014: 4701) skriver att

”material culture more obviously includes the cultural component that concerns the social scientist and humanist, though it does also risk portraying a polarized world of materials on the one hand and culture on the other, with the former acted upon by the latter “.

Han belyser här att det är i samspelet mellan artefakter och människor som kulturella normer utformas.

Eftersom människor är en den drivande kraften i de slag eller konflikter som har utkämpats genom historien, och att människan i alla de fall som tas upp i den här uppsatsen använt sig av vapen som kräver ammunition, så är det mycket viktigt att förstå vad det är dessa vapen har lämnat efter sig. Vi ser alltså hur de materiella som har använts ger oss en kontinuitet ända fram i modern tid. Människan är den som skapar sin kultur och historia, dessa kan spåras genom de verktyg hon lämnat efter sig och desto mer vi förstår det material som lämnats efter i kulturella händelser desto mer kan vi förstå om den kultur som producerat och använt sig av dessa (Shriver-Rice 2009: 10). Shriver-Rice poängterar att,

“Although it has been widely accepted that objects do not appear in our world in an entirely unmediated form (Barrett, 2001, 147), current theorists are broadening this concept to include the material world as not just central to social reproduction, but actually constituting social relations in the creation of meaning (Dobres & Robb, 2005, 162). This implies that we must attribute agency to both subjects and objects as we encounter people and things in some mutually constitutive sense (Rowlands, 2005, 198).” (Shriver-Rice 2009: 2)

Här tar hon upp att objekt inte skapas i ett kulturellt vakuum och att agensen kan finnas i både subjekt och objekt. I kontexten av uppsatsen vill jag påpeka att detta kan appliceras på ammunitionen att både tillverkningen och användandet kan agera subjekt och att både kulan och de eventuella kvarlevorna kan agera som objekt. Det är samspelet mellan dessa som kan

4

berätta något om de kulturella fenomenen som finns bakom.

3.1. Presentation av källmaterial

Denna uppsats jämför ett antal artiklar och rapporter som berör slagfältsarkeologi och isotopanalys, därför finns det inget direkt fysiskt material att presentera. Nedanför följer förklaringar över olika facktermer, förkortningar och till sist en presentation av utvalda artiklar i ämnet som individuellt förklarar viktiga aspekter när det kommer till både laborativa analysmetoder och slagfältsanalys.

3.1.1. Analysmetoder, mätinstrument och kultyper

3.1.2. Metoder för att spåra kulor

Metoder för att spåra kulor har för denna uppsats valts att dela in i två klassifikationer, detta för att initialt introducera de olika metoderna och vad de för med sig när det kommer till för- och nackdelar. Den första klassificeringen innehåller de metoder som kan spåra en kula på en individuell nivå. I den andra klassificeringen kommer de metoder som spårar kulans tillverkning att ingå. Detta för att metoderna inte kan gå ner på individnivå över vem som avfyrade skottet utan kan endast spåra övergripande från vilken sida av ett slag som kulan har tillverkats av.

I den första klassifikationen ingår metoderna: Analys av det mönster som lämnats på kulorna av den räfflade pipan och analys av hylsor.

Det är möjligt att studera de mönster som lämnats av den räfflade pipan i kulan för att kunna spåra kulan till ett eventuellt vapen, men detta förutsätter både att kulan är i analyserbart skick och att pipan hos vapnet var räfflat (dofs-gbi.georgia.gov). Även om räffling i pipor finns representerat tidigt i skjutvapnets utveckling så var det först med miniékulans intåg som räfflingen fick en bredare anpassning. Räfflade pipor finns representerade i många av historiens slag, men i begränsade upplagor, då den långa omladdningstiden inte passade sig till det vanliga infanteriet utan gavs till specialförband (Tylden 1938: 112). Dessutom måste en kula vara i mycket bra skick för att ha möjlighet att avläsa räfflor, den kan inte ha blivit utsatt för ärg eller fått sin morfologi förändrad i större utsträckning från det att den lämnat pipan. Samtidigt ges möjlighet att spåra individuella aktörer på ett slagfält genom att spåra räfflingen, då den avlägger ett unikt mönster som kan kopplas till ett specifikt gevär.

Att analysera hylsorna från ett slag kan tillhandahålla information åt arkeologer om enskilda aktörers rörelsemönster i kontexten av ett slag. Detta görs genom att man studerar anslagsytan av hammaren in i tändhatten. Varje hammare har ett unikt mönster, något liknande en människans fingeravtryck (Vorburger et al. 2015: 3). Detta mönster kan undersökas i ett mikroskop, där tändhattarna på hylsorna undersöks (Fox 1991: 96). Detta tillåter en arkeolog att spåra hur en enskild soldat har rört sig och varifrån han har avfyrat sina kulor, antaget att han har gjort sig av med tomhylsorna i närheten av där han avfyrat (Fox 1991: 94). För att detta ska vara användbart så krävs det också att metoden kombineras med en annan för att koppla de avfyrade kulorna till hylsorna.

I den andra klassen ingår: Typologi, legerings-, spårämnes- och isotopanalys.

Den vanligaste metoden är att använda sig av när det kommer till att analysera ammunition är att mäta storlek och form för att därigenom utläsa en typologi, vilket ofta ger en indikation på vilken sida vid ett slag som avfyrade skottet (Laretza et al 2018:176 ;Buttigeg et al. 2003: 2;

Dodd 1990: 471-475).

Analys av legering, spårmetall och isotoper är laborativa metoder som i sin tur kräver speciell utrustning. De har fördelar gentemot typologin då man inte behöver ha tillgång till hela kulans morfologi för att spåra kulans tillverkning. Samtidigt skiljer sig metoderna sinsemellan åt, dessa skillnader presenteras mera djupgående i analyskapitlet.

3.1.3 Olika modeller av kulor

Muskötkula: Sfäriska muskötkulor är de tidigaste som kom i användning tillsammans med skjutvapnets intåg (Dougerthy 2009: 403). Kulan hade en relativt kort räckvidd för att förenkla laddning och uppbyggandet av slagg i pipan, det lämnas en tolerans mellan pipan och kulan vilket resulterar i gasläckage och förlust av tryck och däri blir den kinetiska energin i kulan mindre (Tylden 1938: 112). Muskötkulor består av rent bly och lämnar därför goda chanser till spårning även av splitter och skraplämningar. Muskötkulorna var i användning från ca 1300- talet till 1870-tal (britannica.com).

Miniékula: Miniékulan användes från mitten på 1850-talet upp till 1880 (Shoop 2019: 3). Den är av samma storlek som muskötkulor och består också helt av bly. Skillnaden är att man har börjat gå mot konisk form från den sfäriska. Orsaken är inte bara en stabilare bana under flygtiden utan även att kulans konstruktion tillåter den att ha en något mindre omkrets än pipan när man laddar geväret, men när krutet antänds och gaserna expanderar så gör också kulan det (Shoop 2019: 5). Resultatet är att kulan vid avfyrning ligger tätt med innerdiametern i pipan (Dougherty 2009: 404). Detta för med sig en gastätning mellan pipa och kula som ökar trycket betydligt och tillåter en längre flygtid och högre träffsäkerhet. Båda dessa metoder använder uteslutande svartkrut.

Spitzerkula: I den här uppsatsen kommer jag inte att gå in på alla de olika former av spitzerkulan som finns idag utan presenterar den generellt och specificerar mig där det berör uppsatsens problemområde. Spitzerkulan är den moderna kula vi har idag (Figur 4), den är noterbart mindre och går betydligt snabbare än de tidigare kulorna då både bomullskrut och hylsa används idag. Det som är viktigt med spitzerkulan i den här kontexten är mantlingen. Det finns tre större kategorier av mantling, hel, halv och ingen. Mantling betyder att man har placerat en kappa (=mantel) av metall över kulans blykärna. Det här är för att minska splittring vid anslag och öka penetrationsförmågan hos kulan. En helmantlad kula kan penetrera mycket djupare än en kula utan mantling, men den utan mantling kommer att expandera och orsaka större skada om den träffar något som inte är skyddat (Farrugia et al 2009: 1-4). Olika grader av mantling lämnar efter sig olika grader av blyrester kring och i anslags ytan (Wunnapuk 2009:

208).

3.1.4. Mätinstrument och metoder

Morfologi och typologi

I den bifogade bilagan ser vi två väldigt tydliga exempel på att typologiskt fastställa en kulas proveniens. Den översta bilden (Figur 1) är tagen från slaget vid Bomarsund på Åland och man kan fastslå att den i sin utformning måste ha skjutits ur en brittisk variant av Miniégeväret (Smithurst 2013: 137). Den andra bilden (Figur 2) visar olika modeller av ryska muskötkulor från samma slag. Vi ser här den tydliga skillnaden i utformning och därigenom typologi mellan de två nationernas kulor. Orsaken till att processen i att spåra kulorna via typologin här är att kulorna är i bra skick och vi kan följa de historiska och arkeologiska källorna och fastslå att den

6

ryska staten inte hade investerat i den nya teknologin som tillät Miniékulor.

Hylsanalys

En annan metod som faller under typologi och morfologi är en del som från mitten av 1800- talet var en viktig del i att avfyra ett vapen. Hylsan introducerades och förenklade laddningsprocessen av de krutvapen som används ända upp i nutid (Figur 3). Innan hylsan bestod laddningsprocessen av ett skjutvapen i att man placerade krut, ett tätningsmaterial (ofta bomull eller papper) och kula i pipan, efter det placerades en tändhatt under hammaren som var den som antände krutet och skickade iväg kulan. Alla dessa element förenklades med introduktionen av mässingshylsan (Bryant 1999). Nu behövde en soldat endast ta ut den avfyrade hylsan och lägga in en ny. Det är den avfyrade och kastade hylsan som är intressant för slagfältsarkeologi. Hylsan lämnades oftast på samma plats eller i den direkta närheten av där den också avfyrats så bidrar det till att först och främst berätta rörelser hos en sida i ett slag (Fox1991: 93). Det som också gör hylsan intressant är att längst bak så sitter tändhatten, det är den som hammaren slår på med relativt hög kraft för att antända krutet. Hammare har mikroskopiska mönster som kvarstår från deras tillverkning på den yta som träffar tändhatten.

Det mikroskopiska mönster lämnas som avtryck i tändhatten och om man hittar samma mönster på flera hylsor kan man dra slutsatsen att samma gevär avfyrat kulorna (Fox1991: 94,95).

Det hylsanalysen tillåter är alltså att man kan följa enskilda individers rörelser på slagfältet genom att utläsa var de har gjort sig av med sina hylsor, en möjlig indikation på att de också avfyrat sitt vapen i närheten. Det som är hylsanalysens nackdel är att man inte kan spåra själva kulan. Därmed vet man inte heller vad individen har skjutit på utan bara att det hänt och varifrån.

Legerings- och spårämnesanalys

För den här uppsatsens omfång placeras dessa två analysmetoder i samma kategori. Orsaken motiveras med att de i vårt fall representerar liknande resultat och till viss del metod.

Metoderna är ute efter liknande resultat, då de letar efter den kemiska kompositionen hos en kula och därigenom letar efter olika föroreningar i metallen (Ulrich et al.2004: 1064). En distinktion mellan de olika metoderna som för den här uppsatsen gör, för kontexten av att introducera ämnet och metoderna på en introducerande nivå. Att vi ser på legeringsanalys för att spåra något som medvetet blandats i blyet för att ändra dess förmågor. Spårämnesanalys kan vi se som ofrivillig kontaminering av blyet under tillverkningsprocessen.

Det som de båda metoderna har gemensamt i fallet med att spåra blykulor är att man via de föroreningar i blyet hittar konsekventa mönster i tillverkningsprocessen. Som exempel kan vi se till Laterza m fl och hur de kunde spåra vissa italienska gevär kopplade till mängden zink i mantlingen på deras kulor (2018: 176). Fördelarna med den här formen av analysmetod är att man i vissa fall kan spåra kulan till en viss fabrik. Den kritiska aspekten över dessa metoder när det kommer till analys av blykulor är att det kräver att fabriken har varit konsistent i sin förorening av materialet. Om detta varierar under tillverkningen och om soldaterna i fält använder kulor från olika fabriker med olika föroreningar så kompliceras metoden (Laterza et al. 2018: 178). Med det sagt är det metoder som kan ge arkeologer viktiga svar och speciellt om det kombineras med blyisotopanalys.

Blyisotopanalys

Isotoper är olika varianter av atomer av samma grundämne men med skilt antal neutroner. De har också därför olika masstal men samma antal protoner (Wunnapuk et al. 2009: 279).

Det finns elva stycken blyisotoper, men av dessa elva är det fyra stycken som är av betydelse för den här uppsatsen och för spårning av bly. Dessa fyra är intressanta för att de förekommer i störst utsträckning i naturen av bly isotoperna och det är förhållandet mellan dem som man mäter för att det skiljer sig beroende på vilken geografisk plats blyet har brutits.

Isotoper som är intressanta är PB204, PB206, PB207 och PB208, av dessa är det endast

PB204 som inte är radioaktiv (Wunnapuk et al. 2009: 279). Det som gör isotoper intressanta är att de inte påverkas av kontaminering i samma utsträckning som de andra metoderna. Det är av vikt att proverna kan vara små, då det finns tillfällen då det enda man stöter på är fragment av splitter eller att det enda som finns kvar är det bly som lämnats kvar på en anslagsyta. Isotoper har också fördelen med att vara jämnt fördelade i materialet, till skillnad från eventuella föroreningar eller legeringar som kan beroende på tillverkningsprocessen inte nödvändigtvis fördela sig jämnt i blyet.

Skillnaden i vad man mäter är också viktigt att poängtera här, med isotopanalys kan vi se varifrån geografiskt en kula härstammar medans legerings och spårämnesanalys snarare ger oss indikationer på förädlingsprocessen av kulan.

ICP-MS (Inductively Coupled Plasma- Mass Spectrometry)

ICP delen av det här analysverktyget står för Inductively Couple Plasma, det betyder i kort att provet joniseras och värms upp till extremt höga temperaturer för att fördela provets beståndsdelar i mycket små delar, provet atomiseras. Därefter skickas dessa atomer in i den andra delen av namnet MS, som står för Mass Spectrometry, och det är i den delen som dessa atomer registreras och mäts (Wilschefski & Baxter 2019). Utifrån detta kan man få mycket noggranna resultat från ett prov. Noggrannheten reflekteras också i att man inte är i behov av en större mängd materia för att kunna fastställa vad som provet bestod av (Ulrich et al. 2003:

1066). Men trots att provet inte behöver vara stort är ICP-MS i och med sin atomisering av provet en destruktiv metod. (L) ICP-MS finns som alternativ, då använder man en laser för att hämta sitt prov och skadan på artefakten är minimal, men ändå representerad.

Det som gör att ICP-MS står i fokus i denna uppsats är för att metoden med sin höga känslighet kan upptäcka isotoper och förhållanden mellan dessa isotoper, detta gör att blyisotopanalys av kulor möjlig att utföra. Dessutom kan man även mäta både legerings- och spårämnen, vilket tillåter tester att utföras med båda metoderna. Detta är av stor vikt för att kartlägga eventuella skillnader i ammunition från olika sidor som deltagit i en konflikt. Då de olika metoderna mäter olika händelser i en kulas tillverkningsprocess (Ulrich et al. 2003: 1067,2068). Skillnader som kan uppstå i funnet material kan alltså mätas i båda metoder för att ge arkeologer en bredare bas att stå på när det kommer till att fastställa vilken sida det var som har tillverkat och möjligen avfyrat kulan och däri också ge oss mera information när det kommer till att tolka en konflikt som helhet.

3.2. Forskningshistorik

Som presenteras i källmaterialet finns det en gedigen bakgrund inom isotopanalys av blykulor, dessutom en historia av att kartlägga slagfält för att förstå deras utveckling (Foard 2009: 2).

Isotopanalysmetoden har sin problematik när det kommer till att kombinera dessa metoder.

8

3.3. Presentation av tidigare forskning

Det som är avhängigt för att blyisotopanalys metoden är förhållandet mellan de fyra primära blyisotoperna (Sjåstad 2016: 67,68). De har distinkta skillnader mellan de sidor som är delaktiga i ett slag men också att inom de enskilda stridande parterna så är likheten i förhållande såpass hög att man kan hävda att de kommer från samma nation (Sjåstad2016: 68 ;Müller et al 2014: 5). Isotopvärden och speciellt förhållandet mellan olika blyisotoper är det som gör spårning av blykulor möjligt. Detta gör man med att förstå att varje område där bly bryts ur marken har ett unikt förhållande i sig mellan främst dessa fyra olika blyisotoper (Gomes et al2017: 150). Metoden blir med detta kopplad till i huvudsak internationella konflikter, då den är sammanbunden i stort till standardisering av distribution av ammunition för att i längden passa de standardiserade vapen som delades ut av nationer till sina armeér. Metoden blir användbar endast då två sidor har använt ammunition som skiljer sig från varandra, men också då åtminstone ena sidan har likheter inom sig som är relativt konsistenta. Detta är endast troligt att inträffa när det kommer till standardiserad produktion av ammunition och på en nationell nivå.

3.3.1 Nutida kulanalys

Den forensiska metoden visar oss när metoden fungerar som bäst, vad den kan berätta för oss och vad de eventuella svagheterna är när situationen är så nära klinisk som möjligt. Moderna kulor delar samma egenskaper som de historiska men har de fördelar som är förknippade med modern tillverkning och förädling, d.v.s noggrannare data om vad som tillsatts under tillverkningen och en bättre förståelse över kontamineringsrisken, något som tillverkningen av ammunition under historisk tid vi inte kan förutsätta. Jag kommer att lyfta artiklar inom ämnet som svarar för sin del av frågeställningen som ställts i den här uppsatsen.

Validitet i spårning

Sjåstad et al. ifrågasätter isotopanalys av kulor och metodens noggrannhet i att spåra kulans proviniens (2016: 63). Författarna till texten har också till viss del undersökt hur det står sig med spårämnesanalys, och de kommer fram till att det finns en viss möjlighet att spåra proveniensen men att isotopmetoden är mer noggrann och ger ett bättre resultat (Sjåstad et al 2016: 68). De kommer fram till att man med hjälp av isotopanalys kan spåra en enskild kula till en specifik tillverkare, detta för att varje tillverkare enligt studien har distinkta skillnader i förhållandet mellan de fyra viktiga isotoperna (Sjåstad et al. 2016: 65). Det som är till studiens nackdel är att den har utförts på ett relativt litet antal kulor, men de tar också upp att för att få en mer tillförlitlig data så bör man även utföra spårämnesanalys för komplementerande information. Om vi ser på analysverktyget ICP-MS så är noggrannheten och känsligheten i verktyget så pass hög att man kan lyfta ut både spårämnes- och isotopanalys, alltså kan man från ett verktyg få svar på flera frågor.

Ifrågasättande av spårämnesanalys

Kapitlet av Koen et al. ur boken Compositional Bullet Lead Analysis (2017) är synnerligen intressant för uppsatsen. De diskuterar hur Compositional bullet lead analysis (CBLA) är felaktigt att använda sig av när det kommer till att spåra kulor till en tidigare påstådd hög upplösning (Koen et al. 2017: 6-7). De lyfter speciellt ett fall där en man dömts till döden främst på grund av CBLA-analys. Metoden är främst en spårämnesanalys där man har mätt

förhållanden av arsenik, tenn, koppar, kadmium, antimon och bismuth (Koen et al. 2017: 18).

Kapitlet lyfter upp de svagheter som finns och den osäkerhet som råder i att hävda att de blandningar som uppstår i en fabrik är så pass konsistenta att man kan dra absoluta slutsatser (Koen et al. 2017: 12). Anledningen till att studien av Koen m.fl lyfts upp och diskuteras i kontexten av denna uppsats är för att belysa svagheterna i spårämnesanalys. Författarna kritiserar den metod som använts av FBI och CIA under en lång tid (Koen et al. 2017: 19).

Kapitlet spelar roll inte enbart som ett vittnesmål över spårämnesanalys metodens svagheter, utan också för att den belyser den delen som skiljer forensiskt metafokus från det arkeologiska, då slagfältsarkeologin och forensiken har skilda förutsättningar och skilda målsättningar. För den här uppsatsens skull vill jag poängtera att även om spårämnesanalys är mycket användbart så kan den inte i sig spåra till en individuell skytt. Dock kan den möjligtvis ge en indikation om i vilken fabrik materialet har förädlats.

Mängden material nödvändigt för analys

Rapporten av Wunnapuk et al. (2009) undersöker hur väl man kan spåra blyisotoper från en kula, när blyet har deponerats på huden kring ett ingångshål i en människokropp (Wunnapuk et al. 2009: 280). Den här rapporten tas med för att belysa hur små mängder bly som behövs för att kunna utföra en isotopanalys. I rapporten undersöks flera typer av mantling på kulor och andra metoder som kan användas för att spåra en kula från ett litet testmaterial (Wunnapuk et al. 2009: 279). Detta är av vikt i sig då det visar att man kan lyfta ut blyisotoper även när annan metall är närvarande i kulans morfologi. Rapporten lyfter problematiken med att typologisera ammunition när den är deformerad. Wunnapuk et al. lyfter det genom röntgen som används för att avläsa storlek och form på kulan för att därigenom hitta typologin hos kulan. Problematiken med kulor är att de inte sällan är skadade och deformerade av kraften i anslaget som gjorts före, under eller efter det att kulan har träffat en kropp (Wunnapuk2009: 278,279). De lyfter också inledande fördelarna med ICP-MS jämfört med tidigare använda metod som främst har varit spårämnesanalys. Rapporten berättar om de tester som gjorts på människokroppar, där de har tagit små mängder bly från huden på offren. Mängden bly har varit tillräcklig för att kunna dra slutsatser om isotopsammansättningen och se skillnaden i mantlingsgrad (Wunnapuk et al 2009:

287).

Vi kan i det här avsnittet om den nutida kontexten se att isotop- och spårämnesanalys kan ge oss information om vad för slags kula det är som har träffat en kropp i en nutida kontext.

Informationen hämtas genom att man spårar kulans produktionshistoria (Sjåstad et al. 2016: 68

& Laterza et al. 2018: 177). Informationen om vad för slags kula och var kulan har blivit tillverkad är något som kan bistå arkeologin. Arkeologin arbetar med samma metoder men med andra målsättningar än rättsmedicin, eftersom slagfältsarkeologi utgår från ett begränsat antal kultyper som använts i ett slag eller en specifik konflikt. Arkeologen å sin sida behöver enbart peka på skillnaderna mellan de utvalda kulorna är tillräckliga för att kunna hämta ut information om slaget. En forensiker måste ställa sina fynd mot alla kulor och deras produktion för att bortom alla rimliga tvivel fastställa en kulas typologi och produktionshistoria. Det här ger alltså arkeologen ett bredare spektrum att arbeta inom.

3.3.2 Arkeologisk kulanalys

I det här kapitlet belyses samma problematik som i föregående kapitel men med ett annat perspektiv. Artiklarna och rapporterna presenterade här nedan belyser metoder och analyser ur ett arkeologiskt perspektiv och med de problemområden och möjligheter som framstår ur ett sådant förhållningssätt.

Kartläggning av kulfynd

Patch et al. (2015) har de lagt upp en kartläggning över funna kulor kring ett mindre slag.

Rapporten är med för att undersöka de fördelar och nackdelar som kan presentera sig i en

10

mindre kontext men som kan appliceras på liknande slag av större omfång. Patch et al. har grävt ut en mängd blykulor och markerat var dessa kulor har legat. De har sedan kategoriserat dessa kulor utifrån deras morfologi i avfyrade och icke-avfyrade kulor. Här dras slutsatsen att de avfyrade kulorna har skjutits ur ett gevär och de som inte avfyrats har tappats av soldaterna.

(Patch et al. 2015: 121). I rapporten på sidan 127 ser vi en karta där de gröna prickarna är utmärkta där man hittat vad man antar är tappade kulor och de röda är avfyrade kulor (Patch et al 2015: 127). Här kan man se att även om det finns representerad av båda så är den nord- nordvästliga sidan av slaget överrepresenterad när det kommer till röda markeringar (Patch et al 2015: 128). Utifrån denna, relativt småskaliga, utgrävningen över endast ett hus med närliggande område kan man börja dra vissa slutsatser om varifrån en eventuell attack har kommit. Det som presenterar sig som en viss kritik av en sådan metod över att spåra kulor genom deras morfologi är att vi inte kan fastställa när och hur kulorna har deponerats i marken.

Om människor rört sig i området under en längre tid är det möjligt att de tappade kulorna inte är endast från slaget, om de har utfört övningar så gäller det också de avfyrade kulorna. I sådana fall kan det vara viktigt att syna de historiska källorna kritiskt.

Kartläggning som analysverktyg av slagfält

I Bonsall (2007) presenteras hur man kan läsa ut händelser från ett slag via kulanalys. Han har samlat ihop en mängd olika metallföremål från ett slag som ägde rum 1644 och katalogiserat både typ och plats som artefakterna har påträffats (Bonsall 2007: 34,37). Rapportens plats i den här uppsatsen är för att visa en mer djupgående analys av kulmaterial i förhållande till kartläggning och speciellt i att försöka utröna i vilket förlopp som de olika händelserna har ägt rum. Han har plottrat en kartbild över slagfältet med all funnen ammunition och fått en bild som visar en koncentrering i mitten av det förmodade slagfältet (Bonsall 2007: 37). Därefter har de lagt in informationen om vilken typ av ammunition som har påträffats, då framträder det flera mönster mönster på kartan. Här kan man nu initialt se att det finns fyra grupperingar, dessa grupperingar antas vara där delar av slaget varit intensiv och grupperingar av ammunition har ansamlas (Bonsall 2007: 39). Ur dessa ansamlingar ser vi hur olika typer av ammunition och annan metall som förknippas med ett slag har samlats och man kan genom detta läsa ut ett visst händelseförlopp. Detta görs med att titta på just vilken typ av ammunition som finns samlad och var (Bonsall 2007: 40). Det är genom detta man kan få ut information om var slaget har varit som intensivast och delar ur händelseförloppet, då vi kan se att muskötkulor finns representerade i alla grupperingar kan man dra slutsatsen att de använts i striden som helhet.

Handgranatrester finns endast representerade där också fynden ligger som mest och tätast.

Handgranater kastades med armkraft så räckvidden var låg. Detta i kombination med att också mindre kulor än muskötkulor och hästskor finns representerade kring samma område tyder på att striden här har varit som mest intensiv och att sidorna stått så pass nära att handgranater har använts. De mindre kulorna och hästskorna tyder på att kavalleri har använts, då dessa ofta använde pistoler förklarar det de mindre kulorna (Bonsall 2007: 41). De har också hittat kanonkulor på platsen vilket också tyder på att soldaterna inte direkt gick in i närkamp, då kanoner inte skulle ha använts för risk att skjuta de egna (Bonsall 2007: 43).

En intressant del i Bonsalls studie är att när kanonkulor hittas så kan arkeologer börja dra slutsatser om varifrån den har avfyrats. Eftersom vi har en god uppfattning om räckvidden hos dåtidens kanoner kan man genom att mäta ut en diameter runt kanonkulan med den maximala räckvidd så kan vi i kombination med att studera landskapet och historiska källor få ett område varifrån kanonkulan måste ha avfyrats från (Bonsall 2007: 44).

Alla dessa delar ur ett slag hjälper oss att kategorisera och kartlägga en händelse, men arkeologer kan inte alltid bestämma i vilket händelseförlopp som de olika händelserna har skett i förhållande till varandra. Däremot kan man börja arbeta med vissa antaganden, som att kanonbeskjutningen kom före kavallerianfallet och att parterna initialt rörde sig mot varandra (Bonsall 2007: 48).

Individuell spårning och vilken händelse man mäter

Fox & Scott (1991) presenterar ett intressant alternativ när det kommer till slag där skjutvapen som använt sig av hylsor använts.

Slaget vid Little Bighorn är ett berömt slag, en militär ledare vid namn Custer ledde sitt kavalleri till anfall mot en by bebodd av den amerikanska ursprungsbefolkningen under de så kallade ‘Indiankrigen’ år 1873 (Utley 2002: 244,246). Slaget slutade i och med att Custer och hela hans kavalleri föll och tack vare Fox & Scotts analys får vi också reda på mycket om de enskilda truppernas rörelsemönster under slaget (Fox & Scott 1991: 96,97). De har använt sig av kartläggning och analys av hylsor för att på både en individnivå och gruppnivå fastställa hur slaget tog sin form (Fox & Scott 1991: 94,98). De har bland annat använt sig av analys av de hylsor som påträffats i och på slagfältet. En hylsanalys kräver inte att vapnet som har avfyrats finns kvar för analys utan endast de avfyrade hylsorna som oftast slängdes av den individuella soldaten under själva slaget. I ett avseende är metoden lik isotopanalysmetoden, då man endast behöver det som oftast lämnats kvar på slagfält för att kunna nå fram till resultat. Det som hylsan ger arkeologer är dock en mycket närmare upplösning på vilket typ av vapen som avfyrat kulan. Detta är för att varje hammare lämnar sitt “fingeravtryck” på hylsan. Alltså kan man genom att studera de hylsor man påträffar och koppla de till de gevär de har avfyrats från, det här kräver inte att man har tillgång till geväret utan att man endast kan läsa det avtryck som hammaren gjort i tändhatten (Fox & Scott 1991: 94). Om man då har samlat hylsor och kartlagt platserna man funnit dessa på så kan man spåra individers rörelsemönster i slaget. Genom detta kan man också läsa ut gruppers rörelsemönster med att koppla ihop de olika rörelsemönstren (Fox & Scott 1991: 101). Vi kan i deras arbete se hur viktigt det är med att spåra ammunition och det som lämnas kvar efter avfyrning för att göra oss förstådda på vad det är som skett på ett slagfält. Hylsanalysen är en av få metoder som finns för att spåra individuella soldaternas agerande på ett slagfält och i kombination med historiska källor och isotopanalys så kan metoden vara en mycket viktig del för att förstå ett slags utveckling.

Kombination av analysmetoder

Rapporten skriven av Laterza et al. (2018) är intressant ur en laborativ vinkel, men också när det kommer till att kombinera laborativa metoder och resultat med slagfältsanalys. De kan visa på en skillnad mellan olika typer av artilleri (Laretza et al 2018: 171). De lyfter också samspelet mellan legerings- och isotopanalys, i likhet med Sjåstad et al. som också nämner att det är av vikt att ha med båda typer av analys. I rapporten lyfter de att man via spårämnesanalys och isotopanalys inte bara kan fastställa information om från vilket land ett objekt har kommit, de kan också hitta tillräckliga skillnader i materialet för att kunna fastställa vilken kaliber de har tillhört (Laretza et al. 2018: 172,175). Laretza et al. tar också upp en av det viktigaste punkterna ur en kritisk vinkel när det kommer till isotopanalys metoden. Om man studerar de olika tabellerna som Laretza et al. har framställt i sin rapport ser man också hur det finns en mängd prover som har märkts “unknown” (=okänd) (Laretza et al. 2018: 176). Resultaten är inte okända för att grundmaterialet lämnade luckor eller för att metoden inte har varit exakt nog för att mäta den kemiska sammansättningen i blyet, utan resultatet går inte att fastställa för att sidorna använde sig av återanvänd ammunition, det beskrivs i rapporten som att funnen ammunition skickades tillbaka till fabriken och smältes om (Laretza et al. 2018 : 174). Detta för såklart med sig en tidigare nämnd problematik över ammunitions eventuella förmåga att bli spårad. Det som alltså har hänt är att delar av ammunitionen har skickats tillbaka och sedermera smälts med ammunition från andra källor, detta har i sin tur förändrat den kemiska sammansättningen hos ammunitionen och med det förändrade förhållandet mellan de fyra blyisotoperna till något unikt för varje sats som produceras. Med detta gör de också eventuell spårning med isotopanalys omöjlig då graden av variation mellan återvunna kulor och nytt material presenterar en allt för stor mängd variation för att dra vetenskapliga slutsatser (Laretza et al. 2018: 178). Det som skall tilläggas är att om endast ena sidan ur ett konflikt använder sig av återvinning, så kan det via isotopanalys ge en viss spårbarhet när det kommer till vilken av parterna som avfyrade skottet.

12

Kontamineringsrisk och statlig produktion

När det kommer till att använda sig av blyisotoper för analys och metodens eventuella tillkortakommanden som tas upp som exempel i rapporten av Laretza et al. måste man även ta med diskussionen om den eventuella kontamineringsrisken när något har befunnit sig i marken under långa tidsperspektiv. En artikel som bevisar blyisotopanalys som ett fullgott alternativ när det kommer till att undvika just den formen av kontaminering är rapporten från Müller et al. (2014). Rapporten är i sammanhanget för uppsatsen intressant, då den ger det en mycket viktig inblick i blyisotopsanalys-metodens styrka när det kommer till att undgå kontaminering in situ.

I rapporten har man undersökt de blyklumpar som romerska slungkastare använde sig av under den sena republiken (Müller et al. 2014: 4). Dessa klumpar tillverkades och till viss del förädlades av det romerska imperiet (Müller et al. 2014: 9). En initial orsak till att jag anser den viktig för uppsatsens frågeställningar är att man kan se hur den romerska staten agerar som en nationell distributör av ammunition till alla sina armeér. Det talar för den typ av slag där blyisotopanalys främst är användbart. Om man i en slagfältskontext kan se varifrån en kula har avfyrats och tillverkats snarare än vilket individuellt vapen som använts. Det här påverkar inte rapportens funktion i den här uppsatsen. I rapporten har man använt sig av ICP-MS för att spåra blyet i dessa blyklumpar och har med hjälp av denna metod kunnat konstatera att blyet som använts skiljer sig åt, men att det också går att sätta dessa skillnader i grupper som härstammar från områden inom det romerska riket som brutit bly (Müller et al. 2014: 13). Alltså har det i den mån som deras kontext möjliggör tillåtits att spåra bly ammunitionens proveniens från så pass tidigt som romartiden. Det här visar främst på ICP-MS metodens möjlighet att extrahera information ur något som har legat i marken under en längre tid.

Som avslutande poäng för isotopanalysens roll inom arkeologin kommer en samling av forskning att tas upp för att belysa problemet med grav- och likplundring av individer som stupat i eller i närheten av ett slag. De problem som uppstår med att identifiera kroppar när de saknar både interna och externa identifieringsmöjligheter kan till viss del underlättas av blyisotopanalys. Det kan röra sig om att kroppen av olika anledningar har blivit av med alla sina tillhörigheter före dödsögonblicket, likt den judiska populationen under förintelsen (Anstett 2015: 4), eller situationer när gravar har blivit störda av antingen plundrare eller av misstag (Saunder 2002: 103). Att använda sig av isotopanalys från de kulfragment eller skrap/smet som kan finnas representerade på dessa kroppar kan ge en av få indikationer på vilken sida det var som sköt individen. Det kan också vara av intresse för att se hur en människa har dött (Nicklish et al. 2017: 7). I en artikel av Nicklish et al. ser vi att de kan katalogisera olika former av kulor, men att de har problem med de kalibrar som överlappar varandra och därför lämnas också frågan om vem eller vilken sida det var som sköt dem öppen (2017: 8). Det är en svårighet när det kommer till äldre slag, där muskötkulor har varit den primära formen av ammunition, då den sfäriska formen i kombination med att kulorna inte skulle ha en tätning mellan kula och pipa vid avfyrning. Detta leder alltså till att toleransen hos vapentillverkare var betydligt högre än vad senare tillverkare har. Dessa faktorer leder till att det är svårt att avgöra utifrån ett typologiskt ramverk var kulan har blivit tillverkad. Detta är ett område där isotopanalys skulle vara till stor hjälp, då spårandet av tillverkningsort skulle ge en mer exakt bild av vilken sida av konflikten det var som avfyrade skottet. Detta förutsätter dock att soldaterna på båda sidor använder sig av sin egen nations kulor och bly, något vi tack vare Laretza el al. (2018) kan säga att inte alltid är fallet.

Vad vi alltså kan se ur dessa artiklar är att kartläggning av slagfält är likt isotopanalys vedertagna metoder inom arkeologin. Vi ser hur isotopanalyser har sina klara fördelar över de andra metoderna när det kommer till exakthet och till i vissa fall en minskad kontaminering faktor. Verktyget man använder för att hitta isotoper är ICP-MS som också har möjligheten att visa spårmetaller och legeringar. Alltså är det kanske verktyget som skall belysas i det att det ger oss de svaren som vi är ute efter på ett grundligt sätt.

4. Analys

Att använda sig av kartläggning över slagfält inom arkeologin är av vikt, både som hjälpmedel och ur forskningssyfte (Patch et al. 2015: 117). Med hjälp av moderna kartläggningsmetoder får vi en inblick i ett slagfält och hur de som har deltagit har agerat. Den kan också ge inblickar i slaget och historien inom och utom själva konflikten genom att visa på produktionshistoriken i kulorna. Att använda sig av de mer klassiska aspekterna av att bestämma en kulas proveniens kan i de flesta fallen visa sig vara fullgott (Bonsall 2007: 38). Om vi följer den materialistiska teorin så är det viktigt att vi tar reda på så mycket som möjligt över de föremål som har deltagit i en händelse och därför är det viktigt att studera kulor och deras livscykel och process. Att kulor fragmenteras, deformeras eller förfaller över tid är inte ovanligt, speciellt inte om det rör sig om musköt- eller miniékulor, detta tar Müller et al., Laretza et al. & Wunnapuk et al. upp i sina texter. För att förstå i sådana fall vad det är för kula är det avhängigt att utföra kemiska och laborativa analyser.

Kritiken som lyfts upp i materialet som tidigare har presenterats kan summeras till problematiken som uppstår när man återanvänder kulor och osäkerheten i spårämnesanalys som lyft upp bland annat av Laretza et al. och Koen et al. De komplikationer som uppstår i återanvända kulor härstammar i det att den unika sammansättning som både ett smälteri och den geografiska platsen tillför kulan, kommer vid återanvändning att försvinna (Wunnapuk et al. 2009: 287). Som exempel på detta kan vi se i rapporten av Laretza et al, där de har en del av ammunitionen som inte kan spåras för att den antagligen har delar i sig som härstammar från att ena sidan har samlat upp redan avfyrad ammunition, både från den egna och motståndarsidan, för att sedermera smälta ner detta igen tillsammans med i den här kontexten nytt bly som kommer som råmaterial från en blygruva. Här ser vi hur viktigt det är att placera både metoderna och materialet i sin kontext, om vi följer det materialistiska spåret så kan vi både lyfta ut information om de som tillverkar kulorna och om kulorna själva i var och när viss

ammunition har avfyrats.

Det som Koen et al tar upp är också intressant ur en analytisk process men där vinkeln kommer från slagfältsarkeologin och inte från forensiken, då artikeln tar upp hur osäker metoden är när det kommer till de små marginaler som existerar när det kommer till beslutfattande inom forensiken, något som också Sjåstad et al tar upp (Sjåstad et al 2016: 68).

Frågan som kvarstår är dock inte om den här metoden trots sina brister kan vara av användning för arkeologin när det kommer till kontexten av ett slag. Frågan är inte direkt lätt att svara på då det i mycket beror på i vilken större kontext som det aktuella slaget befinner sig i. Är det en del i en längre konflikt mellan två parter som besitter möjligheten att återanvända kulor likt den som Laretza et al presenterar så är metoden i flera steg möjlig att kasta tvivel på.

4.1 En kritisk syn på det presenterade materialet

Det som framgår i presentationen av källmaterialet är att möjligheterna till att klassificera en kula och de fragment som kan lämnas av dem i en slagfältsarkeologisk kontext är stora. Det lämnas också stor möjlighet till spårning av kulornas proveniens men det är avhängigt att man vet vad det är som spåras och att man har en tillräckligt stor mängd test material för att säkerställa eventuella spårning och till viss del även klassificering.

Det här presenteras genom att både se på material ur en modern kontext men också ur en

14

äldre. Metoderna skiljer sig från varandra och ger oss en möjlighet till att ställa olika frågor och däri få olika svar. De främsta laborativa metoder som tas upp är spårämnes- och legeringsanalys som har använts men på senare tid stött på kritik från den rättsmedicinska världen då den anses alltför opålitlig och att de svar som vi kan lyfta ut har en för stor osäkerhet. Samtidigt måste vi igen komma ihåg att rättsmedicin och arkeologi inte är samma fält och vi är ute efter olika svar.

Metoden som den här uppsatsen har fokuserat på är analys av blyisotop, fördelarna har presenterats genomgående och den står sig stark gentemot spårämnes- och legeringsanalyser när det kommer till kontaminering. Då förhållandet mellan blyisotoper inte förändras om inte annat bly introduceras i smältprocessen, detta kan ske både under tillverkning och vid återanvändning av ammunition. Till skillnad från den tidigare metoden, där olika metaller kan introduceras i materialet under sin livstid och sannolikheten är större att olika mängd främmande metaller tillsätts i förädlingsprocessen, speciellt i historisk tid. Orsaken är att mätmetoder inte var lika noggranna och tillverkningsprocessen inte lika övervakad som i modern tid. Slutledningen blir till viss del att om problemen finns representerade i modern tid och är orsaken till att metoden kritiseras så finns samma problematik i det arkeologiska materialet. När det kommer till att utföra dessa analyser så är det också en fråga om tillgänglighet, där blyisotopanalys främst utförs av ICP-MS så kan spårämnes- och legeringsanalyser utföras av andra verktyg. ICP-MS är i förhållande en relativt dyr och inte vanligt förekommande analysverktyg, om man jämför med de som finns tillgängliga för spårämnes- och legeringsanalys. Detta måste vägas in i en diskussion om de olika metoderna.

Det som talar för ICP-MS är att noggrannheten i verktyget också mäter spårämnen och legeringar, man kan alltså mäta båda av de i uppsatsen representerade metoderna i samma maskin. Faktorer som måste tas i beaktande är naturligtvis kostnader och tillgänglighet.

4.2 Etisk aspekt

Det finns en etisk aspekt av blyisotopmetoden som berör vad levande släktingar till en avliden kan uppfatta om det visar sig att den avlidne har blivit skjuten av sin egna sida. Det finns två kategorier för det som på engelska heter “friendly fire”; fratricide sker när någon avfyrar ett vapen, till exempel pilbåge, kanon eller gevär som i sin tur medvetet orsakar förluster på den egna sidan, amicide är när någon i misstag orsakar förluster på den egna sidan (Shrader 1982 : viii). Vi kan anta att den här formen av förluster har förekommit lika länge som projektilvapen har använts (Garrisson 1999: 5). Här kan blyisotopmetoden endast ge en sannolikhet på att någon har träffats av ammunition från den egna sidan, inte om det sker medvetet eller ej. Ett exempel på när detta kan bli problematiskt är när det rör sig om avrättningar. Just avrättningar kan vara händelser som är laddade för de efterlevande, då om den egna sidan har avrättat någon kan det finnas konnotationer till förräderi eller desertering. Samtidigt är det mycket viktigt att i sådana fall poängtera att metoderna inte kan avgöra vem som höll i vapnet. Till exempel är det inte otroligt att någon från motståndarsidan plockat upp ett gevär från samma sida som den avrättade.

Problematiken ligger i att hitta de händelser då det har noterats i historieskrivningen, då vi kan utgå från att dessa siffror av olika anledningar inte finns korrekt beskrivna i de historiska källorna (King 2017: 6; Shrader 1982 : x).

Som arkeologer utgör vi en del av en process, vi berör ofta områden som är känsloladdade för olika människor i olika kulturer (Fleischer 2016: 3). Här måste arkeologer vara noggranna med att belysa vad det är vi kan besvara, i fallet med isotopanalys kan vi i bästa fall endast säga att någon dog av en kula som med en viss sannolikhet har tillverkats av ena sidan. Vi kan inte ge någon mera information om vem det var som sköt.

Det som också är viktigt att ta upp är att noggrannheten i de metoder som den här uppsatsen har behandlat. Vi ser att när det kommer till spårämnesanalys så finns det en kontrovers från den forensiska forskningen, då exaktheten kan vara komprometterad och därmed kommer också resultatet inte alltid att vara fullständigt. När vi gör isotopanalyser brottas vi inte med samma osäkra mätmetoder, men problematiken av återanvändning finns fortfarande där, samtidigt som vi ännu inte har kartlagt alla jordens blyfyndigheter genom tiderna och därefter har en ofullständig karta att orientera oss efter. Det presenterar sig själv med inneboende problem.

4.3 Två exempel

När man ser på de analysmetoder av blykulor som tidigare presenterats är det också viktigt att se på fall där metoderna skulle eller kan vara användbara. Vad kan metoderna tillföra för information till arkeologerna?

Det första exemplet är en utgrävning av en massgrav från slaget vid Lützen år 1632, som utkämpades mellan svenska protestantiska styrkor och de tyska katolska. I undersökningsrapporter av Nicklish et al (2017) studeras de massgravar och kroppar som finns representerade. De fastställer härkomst, ålder och de skador som finns representerade på kropparna genom osteologiska undersökningar som inkluderar isotopanalys av strontium och analys av benmaterial (Nicklisch et al. 2017: 23). De kan fastställa en rad parametrar för kropparna, alla är mellan 15-50 år, majoriteten är män (de har inte hittat kvinnor men vissa kroppar kan de inte otvetydigt säga att är manliga) och de flesta har skador förknippade med soldater (Nicklisch et al. 2017: 31). Av dessa skador är projektilskador de dominerande (Nicklisch et al. 2017: 4). Projektilskador i det här fallet menar främst på skador orsakade av eldvapen, det klargörs i att de har hittat en mängd kulor i varierande storlek och skick runt och i kropparna. Nicklisch et al. påpekar även att CT-skanning av kvarlevorna visar på att det finns blyrester kvar, något som igen tyder på skador från blykulor. De lyfter en problematik som är viktigt för den här uppsatsen i att de kulor de hittar är av varierande storlek. Eftersom kaliber inte var standardiserat kan de inte utgående från typologi spåra kulorna till vilken sida det är som avfyrat skotten (Nicklisch et al 2017: 9). I det här fallet skulle en analys av blykulor och de blyfragment som påträffas på benen eventuellt ge information till arkeologerna om vilken sida det var som avfyrade skotten. Av de kulor som har samlats in är både en spårämnes- och en isotopanalys av intresse, då det kan påvisa skillnader och likheter kulorna emellan som gör att slagets förlopp kan framträda klarare. Det kan också hjälpa till med att avgöra vilken sida det var som avfyrade skotten. Detta kräver dock att man utför analyserna på majoriteten av kulorna, då mängden data som behövs är av vikt i detta fall. Konflikten som slaget vid Lützen var en del av en konflikt hade pågått under flera år, i och med kan man inte utesluta att det finns fall av återanvändning av kulor och bly material. Det är också troligt att delar av ammunitionen som använts är så pass koherent att åtminstone marginell kunskap kan hämtas från en grundlig analys.

Som ytterligare ett exempel där analys av blypartiklar funna i eller på kroppar kan vara till nytta vill jag lyfta upp Karl XII död den 30 November år 1718. Främsta orsaken till att analys av blypartiklar här blir intressant är alla de teorier som omger kungens döds (Englund 2018;

Strömberg 1944). Att göra en modern analys av kvarlevorna för att med säkerhet fastställa om det finns rester av blymaterial i kraniet är viktigt. Om så skulle vara fallet, kan en isotopanalys utföras och resultatet jämföras med tidsenlig ammunition, eller knapp, för att ge en indikation på vilken sida av slaget som kan ha avfyrat skottet, eller åtminstone ge indikation på vilken typ av vapen som använts. Man kan inte fastställa exakt vem det var som sköt kungen, men man skulle kunna bidra med en viktig del i diskussionen om varifrån skottet kom.

16

4.4 Tekniska analysmetoder

Vi ser hur de olika metoderna kan ge oss olika svar. Där Laretza et al. tar upp att isotopanalysen ger oss en inblick i vilken geografisk plats som råmaterialet till kulan kommer ifrån, kan de metoder som varje fabrik har använt sig av spåras bättre genom spårämnes- och legeringsananalys. Vi kan se att när man endast använder sig av kulorna för en kartläggning av slagfältet så är det isotopanalysen som tillhandahåller de bästa och säkraste resultaten som stöds av Sjåstad et al. Detta för sin förmåga att ge svar trots liten mängd material och att kontamineringsrisken är betydligt lägre än hos legerings- och spårmetallerna. Som tidigare poängterat så är informationen man kan få ut av dessa analyser inte oanvändbara för arkeologer.

Det som har framträtt genom arbetet och som visas i källmaterialet är att en kombination av dessa metoder kan ge den största mängd och adekvat information till det arkeologiska arbetet.

Där blyisotoperna kan ge en stark indikation på vilket land som producerat kulan kan å andra sidan spårämnes- och legeringsanalyser ge oss svar på vilken fabrik det är som förädlat materialet. Det här kan visa sig vara mycket viktigt när det kommer till att ge svar på vem det är som skjutit med en högre noggrannhet. Med de båda metoderna kombinerade kan vi också urskönja flera mönster av ammunitionstillverkning inom de olika sidorna och på så vis ge oss en djupare förståelse över vad det är som har ägt rum.

5. Diskussion

Att analysera den ammunition och de ammunitionsrester som finns representerade på ett slagfält ger oss inte bara svar på vad ammunitionen kemiskt består av, vi kan även med den informationen se likheter och skillnader i ammunitionen på slagfältet och därigenom tillsammans med andra metoder få chansen att utläsa rörelsemönster, slagförlopp, samt vilken sida som antagligen avfyrade skotten och i vissa fall även vem det är som är träffad.

Det kan därför vara av stor nytta för slagfältsarkeologer att använda sig av både blyisotopanalys och av spårämnes- och legeringsanalys då de kartlägger ett slag. Tidigare har man främst använt typologi för att avgöra varifrån en kula kommer och för att förstå dess proviniens. De analysmetoder som tas upp i uppsatsen så tillåter en djupare förståelse över den materialistiska verklighet som format kulorna och kan besvara frågor om varifrån kulan kom även när typologi, av olika orsaker inte går att urskilja.

De metoder som har analyserats i denna uppsats har alla sina styrkor och svagheter, men de kan alla hjälpa till att ge svar på flera av de frågor som dyker upp under ett arkeologiskt projekt. Spårmetall- och legeringsanalyser kan ge information om tillverkningen och analys av blyisotoper kan ge oss den geografiska platsen där blyet kommer ifrån. Dessutom kan analys av blyisotoper ha den klara fördelen av att ge resultat även när morfologin hos ammunitionen inte går att utläsa. Det verktyg som är vanligt för utförande av blyisotopanalys är ICP-MS, verktyget är så pass noggrant att man även kan avläsa legerings- och spårmetaller i materialet. Man kan alltså använda sig av båda metoderna för att hämta ut den maximala mängden information från materialet med samma instrument. Att använda sig av metoden för att kartlägga ett slagfält har en klar validitet, då man med relativt hög upplösning kan att få en bild av hur slaget har förlöpt tack vare grupperingar av kulor och klassificering av dessa. Dessa grupperingar och klassificeringar är mycket behjälpliga när man skall kartlägga ett slags omfång och händelseförlopp.

Metoderna kan också agera som referensmaterial att jämföra med de historiska källorna, som inte alltid stämmer överens med de arkeologiska.

Genom min analys argumenterar jag att när en laborativ analys av kulmaterial skall utföras för att hämta information för att kartlägga ett slagfält, så skall blyisotopmetoden komnineras med spårmetall- och legeringsanalys. Den lägre tillförlitligheten i slagfältskontext hos spårmetall- och legeringsanalys vägs upp av tillförlitligheten i blyisotopanalysen, om tillförlitlig data hämtas från spårmetall- och legeringsanalys så visar de på andra händelser än blyisotopanalysen och ger därför ny information till arkeologen som kan användas i kartläggning av slagfältet. Det kan alltså göra påståendet att verktyget spelar en avgörande roll i analys av kulor i den roll som presenteras i uppsatsen, d.v.s spårning och klassificering av kulor och verktyget som konstateras är ICP-MS med sin förmåga att mäta alla de olika analysmodeller som tagits upp i uppsatsen. Metodens starka sida är att ge möjligheten att spåra sidorna ur en konflikt, det här kan vara av vikt i olika situationer. Det är mycket användbart när det rör sig om äldre slagfält där runda muskötkulor har använts och där kalibrarna både inom och mellan de stridande parterna varierar mycket.

Tillfällen där blyisotopmetoden kan vara behjälplig är när man inte har tillgång till hela kulan. Det kan röra sig om att de är så pass deformerade att typologi inte går att utläsa, men det kan också endast finnas småsplitter eller skraprester av kulan. I dessa fall rör man

18

sig nära både osteologin och forensiken i sitt arbete men resultaten kan vara mycket behjälpliga för arkeologer och historiker. Här kan vi se till utgrävningen som gjordes i Lützen, där Müller m.fl. inte kunde avgöra kulornas provenienser på grund av den mängd olika typer av kaliber som påträffades i utgrävningen. Det gjorde det också svårt att avgöra från vilken sida soldaterna hade blivit skjutna. En grundlig kemisk analys av kulorna och de rester som påträffats i kropparna hade kunnat berätta mycket åt arkeologerna om hur slaget utformade sig.

Jag har valt att inte ta upp andra analysverktyg än ICP-MS, målet med uppsatsen var inte att jämföra verktyg utan att se på vad blyisotopanalys kan säga oss i en slagfältskontext när det kommet till att kartlägga slagfält. Arbetet skulle ha blivit för stort om jag skulle introducerat och förklarat de olika analysverktygen såsom t.ex NAA (Neuron Activation Analisys) och TIMS(Thermal ionization mass spectrometry). Det verktyget som tas upp och diskuteras är ICP-MS, detta för att verktygen är det enda jag stött på som har egenskapen av att mäta båda metoder från samma prov och verktyget presenteras därför i den förmågan.

Det finns i uppsatsen en representerad kritik mot att uteslutande använda sig av spårämnes- och legeringsanalys, då isotopanalysens kapacitet för att vilken sida det är som producerat kulan är mer pålitlig. Alla former av närmare spårning kopplad till individen måste beaktas med försiktighet. Att använda sig av metoden, speciellt i kombination med legerings- och spårämnesanalys kan med fördel ge arkeologer tillräckligt mycket information för att avgöra vilken sida ur slaget som antagligen har avfyrat kulan.

Tillgängligheten till ICP-MS är också något som skall tas i beaktande, då både tillgången och kostnaderna för dessa analyser presenterar problem för att analysera större slag och tillhörande slagfält.

Det finns dock flera tillfällen då metoden inte lär vara framgångsrik. Dessa tillfällen representerar sig främst inom två områden, det första; när det rör sig om inbördes- eller gerillakrig. Orsakerna till detta är att ammunitionen som används i dessa konflikter tenderar att vara samma. Ett inbördeskrig har i de flesta fallen de stridande parterna tillgång till samma vapen och ammunition från samma ställe. Samma poäng kan göras om gerillakrig, då det utförs då en eller flera sidor i en konflikt är militärt svagare än den andra sidan och den sidan använder sig av övertagna vapen och ammunition. Eller, då alla inblandade sidor i en konflikt använder sig av en sådan myriad av olika vapen och ammunition att säkra mönster inte går att fastställa. Det andra tillfället där metoden renderas obrukbar är när någon eller alla inblandade sidor har tagit avfyrad ammunition från varandra och “stöpt om” den likt materialet presenterat av Laretza el al. De stridande sidorna har alltså tagit avfyrade kulor och skickat dem till en fabrik för förädling. Där har ammunitionen smälts ner för att sedan gjutas om till ny ammunition. Den här processen inför förändringar i blyet till en sådan grad att spårning i kemisk form blir mycket svårt.

De etiska aspekterna hos metoden är något som diskuteras, eftersom arkeologin är en del av kulturen och är med och utformar de kulturer vi berör är det viktigt att se på vad för slags svar vi kan få av metoden när den fungerar som bäst. Det är frågor som varje arkeolog måste ställa vid det enskilda tillfället men också något som vi vet får reaktioner om det visar sig att någon blivit skjuten från fel sida. Men en kanske viktigare etisk vinkel är att förstå metodens begränsningar. Att även när den fungerar som bäst så kan den bara visa varifrån ett material har härstammat i från, materialets egen materialistiska historia.

Metoden kan inte i sig visa vem det var som avfyrade skottet utan bara ge en fingervisning om sannolikheten. Om vi igen lyfter exemplet med Karl den XII, Det är inte omöjligt att tänka sig att norrmännen återanvände svenska muskötkulor som skjutits mot deras fästning och laddat de i sina kanoner när de avfyrade snabbt ihopsatta kartescher. Vi kan alltså i ett