Institutionen för ABM
Biblioteks- och informationsvetenskap
”Att utnyttja de andras kompetenser
är det värdefulla”
En professionsteoretisk undersökning av personalens kunskaper
i en mångspråkig biblioteksverksamhet
Malin Svensson
Magisteruppsats, 20 poäng, vt 2004
Institutionen för ABM
Handledare: Marie Lennersand
Innehållsförteckning
Inledning ... 3
Syfte och frågeställningar ... 3
Teori... 5
Professionsteoretiska utgångspunkter ... 5
Professionsbegreppet ... 5
Olika typer av expertis ... 6
Professionaliseringsstrategier ... 6
Bibliotekariekårens professionaliseringssträvanden... 7
Bakgrund och forskningsläge... 10
Ämneskunskaper ... 10
Specialbibliotek... 11
Mångspråkig biblioteksverksamhet ... 12
Personal i en mångspråkig biblioteksverksamhet ... 13
Invandrarlånecentralen... 15
Internationella biblioteket ... 16
Metod och material ... 20
Samspel mellan informant och intervjuare ... 21
Behandling av materialet ... 22
Undersökning... 23
Informanterna... 23
Anställning ... 23
Utbildning och kompetens ... 25
Språkkunskaper utan övriga meriter ... 26
Fort- och vidareutbildning ... 26
Allmänbildning ... 27
Relationen mellan bibliotekarier och biblioteksassistenter ... 28
Assistenter i en rådgivande funktion... 30
Gemensam informations- och lånedisk... 31
Möte med låntagare... 31
Språkets sociala funktion ... 32
Avsaknad av språkkunskaper... 32
Depositioner... 34
Inköp ... 35
Efterfrågan ... 35
Kontakter utanför biblioteket ... 36
Kulturella, politiska och personliga bindningar... 37
Stöd till andra bibliotek... 38
Framtidsutveckling... 38
Sammanfattning av undersökningsresultat ... 40
Inledning
Ämneskunskaper har under bibliotekarieyrkets historia ansetts mer eller mindre viktiga. Ända in på 1960-talet hade bibliotekarier anställda på forskningsbibliotek ofta en doktorsgrad, och hade sålunda forskningserfarenhet inom sitt ämne. I och med inrättandet av Bibliotekshögskolan på 1970-talet avtog kraven på djupgående ämneskunskaper i takt med att man började man ställa högre krav på rent yrkesmässiga kunskaper hos de blivande
bibliotekarierna.1 Detta hindrar dock inte att ämneskunskaper och andra
specialistkunskaper fortfarande spelar en stor roll för bibliotekarier på vissa typer av arbetsplatser, och därför kan det vara intressant att titta närmare på den här sortens kompetens. Jag är närmast intresserad av se vilken roll språkliga specialistkunskaper spelar i en mångspråkig biblioteksverksamhet.
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna magisteruppsats är att granska den specialistkompetens som finns i form av språkkunskaper hos personalen på Internationella biblioteket i Stockholm, för att försöka utröna vilken betydelse den har för arbetet på biblioteket.
Jag är intresserad av personalens attityder kring behovet av språklig kompetens och jag kommer bl.a. att titta på hur man vid nyrekrytering till biblioteket förhåller sig till en sökandes språkkunskaper, och hur tungt dessa kunskaper i en sådan situation väger i förhållande till den akademiska utbildningen.
Vad krävs egentligen av personalen på ett mångspråkigt bibliotek? Ser kraven annorlunda ut än kraven på personalen på ett vanligt folkbibliotek? Hur viktigt är det att de anställda har gedigna språkkunskaper? Hur påverkas arbetet på det mångspråkiga biblioteket av eventuell avsaknad av språklig kompetens? Hur går det t.ex. att göra inköp på ett språk man inte alls
1
Teori
Jag kommer att anlägga ett professionsteoretiskt perspektiv på min undersökning, vilket jag anser vara lämpligt eftersom två yrkesgrupper som möts och arbetar sida vid sida är ett centralt tema i uppsatsen. Professionsteorin kommer att ligga som grund till min diskussion kring arbetsfördelningen på Internationella biblioteket.
Professionsteoretiska utgångspunkter
Inom professionsteorin studeras bl.a. relationen mellan abstrakt kunskap och möjligheterna för en yrkesgrupp att tillämpa denna kunskap i yrkespraktiken. Den traditionella professionsforskningen fokuserade till stor del kring att studera yrkesgrupper och att utifrån vissa kriterier särskilja vilka som kunde
benämnas professioner från dem som inte kunde det.2 Läkare, präster och
advokater är exempel på några av de mest traditionella professionerna.3
Professionsbegreppet
Det finns mängder av olika definitioner av professionsbegreppet, där olika särskiljande drag brukar anges. Några vanligt förekommande kriterier som brukar anges för att ett yrke ska kallas en profession är att de yrkesutövande ska behärska en speciell teori som bildar grunden för yrkespraktiken, att de ska godta vissa etiska normer gällande förhållningssätt till klienter och kollegor, och att de ska ha en särskild kåranda, åstadkommen dels genom den utbildning professionens medlemmar har genomgått, dels genom att vissa personer har sållats bort vid antagningen till utbildningen.4
En annan vanlig definition av en profession är en yrkesgrupp som lyckats skaffa sig monopol på ett verksamhetsområde och även fått statlig garanti för
2
Sundin, Olof, 2003, Informationsstrategier och yrkesidentiteter: en studie av sjuksköterskors relation
till fackinformation vid arbetsplatsen, s. 46.
3
Abrahamsson, Bengt, 1985, ”Vad är intressant med professioner?”, s. 19 f.
4
detta monopol t.ex. genom legitimering av dem som har den rätta utbildningen. Andra menar att en profession helt enkelt är en yrkesgrupp som monopoliserar viss kunskap, oavsett om detta har garanterats genom en officiell legitimering
av yrket eller inte.5 Det väsentliga här är att de yrkesverksamma ska ha en
gemensam kunskapsbas som ska vara speciell för just den professionen, d.v.s.
att ingen annan yrkesgrupp ska ha samma kunskaper.6
Olika typer av expertis
Svante Beckman menar att professioner försöker göra anspråk på en socialt
sanktionerad expertis, som är en speciell typ av auktoritet. Den socialt
sanktionerade expertisen innebär att en person eller yrkesgrupp står i expertrelation till sin omgivning, och att expertisen är sanktionerad genom
någon form av legitimation eller auktorisation.7 Som motsats till den
sanktionerade expertisen står den fria expertisen, som istället svarar mot expertauktoritet utan sanktionering. I den fria expertisens fall är det användarna som själva avgör hur stor tilltro man ger expertisens kompetens. Beckman menar vidare att vissa semiprofessioner är ambivalenta inför om de ska hävda den fria eller den sanktionerade expertisens auktoritet, och han säger också att sanktioneringen av expertstatus kan framstå som en strategi att med hjälp av statsmakterna och formaliserade utbildningskrav sätta stopp för ett konkurrerande utbud av fri expertis.8
Patrick Wilson skiljer i sin tur mellan en expert och en kognitiv auktoritet, och han menar att för att bli en kognitiv auktoritet på ett område måste man accepteras som en sådan av samhället: ”It is not enough, in order to be a contributor to public knowledge, to think one is; the rest of us have got to think so, too”.9
Professionaliseringsstrategier
Inom den nyare professionsforskningen studeras både yrkesgruppers strategier för att upprätthålla sin dominans och andra yrkesgruppers strategier för att göra
motstånd mot denna dominans.10 Enligt Uno Westerlund behöver nämligen
professionaliseringen inte bara innebära att en yrkesgrupp stärks, utan kan
5
Hellberg, Inga, 1985, ”Professionaliseringsprocessens förutsättningar”, s. 25.
6
Ducander, Jesper, 1999, Quo vadis bibliotekarie?, s. 97.
7
Beckman, Svante, 1989, ”Professionerna och kampen om auktoritet”, s. 63.
8
Beckman, 1989, s. 77 f.
9
Wilson, Patrick, 1977, Public knowledge, private ignorance, s. 16.
10
också medföra att en annan yrkesgrupps arbetsinnehåll utarmas. Professionalisering kan alltså ske på bekostnad av andra yrkesgrupper.11
En yrkesgrupps strategier för att uppnå professionell status brukar kallas
professionaliseringsstrategier. En sådan strategi är closure, d.v.s. att inhägna
eller avgränsa sitt eget verksamhetsområde. Begreppsparet exclusion och
usurpation kan ses som olika typer av closure. Ett exempel på exclusion är att
man kan se utbildning som sätt att stänga ute dem som inte har rätt utbildning ifrån tillträde till yrket och därigenom uppnå kontroll över sitt
verksamhetsområde.12 Exclusion är alltså en strategi för att avgränsa sitt
yrkesområde uppifrån, gentemot de yrkesgrupper som finns underordnad den egna gruppen eller som finns som konkurrent. Ett exempel på detta är sjuksköterskornas professionella strategi att dra en skarp gräns mellan den egna yrkesgruppen och sjukvårdsbiträdena.13 Usurpation å andra sidan är snarare en
strategi som innebär att underordnad grupp försöker utöka sina befogenheter genom att tränga in på ett verksamhetsområde som innehas av en annan yrkesgrupp. Ett exempel på denna strategi är sjukvårdsbiträdenas organiserade försök att få vissa rättigheter som sjuksköterskorna hade.14
Bibliotekariekårens professionaliseringssträvanden
I undersökningen The Image of the Library and Information Profession, där bibliotekariers åsikter om yrkets status kartläggs världen över, konstaterar Hans Prins att det i princip världen över är ett accepterat faktum att yrket har låg status. Han presenterar bl.a. resultat som visar att 58% av bibliotekarierna i de undersökta länderna håller med om att bibliotekets användare har svårt att avgöra skillnaden mellan bibliotekarier och övrig bibliotekspersonal, och att detta bidrar till bibliotekarieyrkets låga status. Denna åsikt finner mer stöd i Nord- och Sydamerika, där 77 respektive 84% håller med, gentemot 45% i Europa. Några andra faktorer som världens bibliotekarier till stor del ansåg bidra till yrkets låga status var osynlighet, d.v.s. att allmänheten inte vet vad bibliotekarier egentligen gör. Även bristen på socialt och ekonomiskt ansvar och de låga lönerna ansågs bidra till den låga statusen.15
11
Westerlund, Uno, 1985, ”Professionalisering och polarisering”, s. 12.
12
Selander, 1989, ”Inledning”, s. 16.
13
Emanuelsson, Agneta, 1990, Pionjärer i vitt. Professionella och fackliga strategier bland svenska
sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden 1851-1939, s. 130 ff.
14
Emanuelsson, 1990, s. 18 ff.
15
Bibliotekariekåren har genom de senaste årtiondenas strävanden gjort framsteg i professionaliseringsprocessen, inte minst genom att utbildningen har utvecklats från att ha varit en ren yrkesutbildning till att bli ett akademiskt ämne. Men trots detta anses bibliotekarieyrket ofta inte motsvara kraven för att kallas en profession utan betecknas ibland istället som en semiprofession, vilket bl.a. understöds av att bibliotekarier fortfarande förvärvar stora delar av sina kunskaper genom yrkeserfarenhet snarare än teori, samt det faktum att de kan utmanas av t.ex. biblioteksassistenter som ibland kan utföra samma arbetsuppgifter.16 Anledningen till en grupps status som semiprofession anges
ofta vara att den inte använder en egen kodifierad kunskap i yrkespraktiken. Andra yrkesgrupper som brukar räknas till semiprofessionerna är sjuksköterskor, lärare och socionomer.17
I Quo vadis bibliotekarie? redogör Jesper Ducander för resultaten av en undersökning om bibliotekarierollen utifrån de dåvarande fyra utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap i Sverige. De utbildningsansvariga som Ducander intervjuat är alla överens om att det finns en gemensam kunskapsbas som erhålls genom en utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap, nämligen kunskapsorganisation. Detta skulle enligt de definitioner av professionsbegreppet som menar att kriteriet för att bli kallad en profession är att yrkesgruppen i fråga monopoliserar viss kunskap, tyda på att bibliotekarieyrket är en profession snarare än en semiprofession. De bibliotekarier som intervjuats i Ducanders undersökning har dock varierande uppfattningar om huruvida det finns en gemensam kunskapsbas eller inte.18
För att utöva bibliotekarieyrket behöver man inte någon officiell legitimation, utan vem som helst kan egentligen kalla sig bibliotekarie. Orden ’bibliotekarie’ och ’informationsspecialist’ är enligt Prins inte några särskilt specifika indikatorer för en profession. Eftersom professionen täcker ett så stort spektrum av arbetsuppgifter och alla bibliotekarier inte gör samma jobb, blir det svårt att definiera yrket. Ett annat försvårande moment i professionaliseringsprocessen är att delar av bibliotekariers arbetsbeskrivning består av arbetsuppgifter som andra än bibliotekarien kan utföra.19
Bibliotekariekårens professionaliseringssträvanden ses inte alltid som något enbart positivt, utan har ibland också kritiserats. Roma Harris ställer
16
Olsson, Lena, ”Sammanfattning”, 1991, s. 170.
frågan om det blir användarna som i slutändan kommer att få betala priset för bibliotekariekårens ökade status. Hon menar att professionaliseringssträvandena i vissa fall kan betraktas som ”a movement away from service”, d.v.s. att servicen till låntagarna kan bli lidande om man satsar på att till varje pris uppnå professionell status. Istället för att kämpa för att höja yrkets status, menar kritikerna att man borde koncentrera sig på att utveckla en så bra verksamhet som möjligt.20
20
Bakgrund och forskningsläge
Det har inte skrivits särskilt mycket om ämnes- eller specialistkunskaper hos bibliotekarier, och det jag har hittat är mestadels avsnitt i debatterande texter som inte har något direkt forskningsunderlag. Detta kapitel är upplagt med ett allmänt avsnitt om ämneskunskaper, ett avsnitt om specialbibliotek och sedan ett avsnitt som mer specifikt går in på mångspråkiga biblioteksverksamheter, med särskild hänsyn till personalens språkliga kompetens. Avslutningsvis följer en presentation av den tidigare Invandrarlånecentralen och det nuvarande Internationella biblioteket.
Ämneskunskaper
Ämneskunskaper har som tidigare nämnts ansetts mer eller mindre viktiga under bibliotekarieyrkets historia. Ända in på 1960-talet krävdes att man skulle ha avlagt minst licentiat- och helst doktorsexamen, och därmed själv hade forskningsbakgrund, för att anställas som biblioteksamanuens på ett forskningsbibliotek. I och med inrättandet av Bibliotekshögskolan på 1970-talet började man ställa högre krav på rent biblioteksmässiga yrkeskunskaper hos de blivande bibliotekarierna, och kraven på djupgående ämneskunskaper avtog.21
Åsikterna har under de senaste årtiondena varierat om till hur stor nytta ämneskunskaper egentligen är för den yrkesverksamma bibliotekarien. I
Bibliotekariesamfundet meddelar från 1981 uttrycker sig Lars-Erik Sanner på
följande sätt i ett meningsutbyte med Åke Lilliestam:
Bibliotekarier och i synnerhet förste bibliotekarier och överbibliotekarier har mestadels arbetsledande och administrativa arbetsuppgifter som inte ger någon egentlig användning för ämneskunskaper, hur goda de än kan vara.22
21
Sanner, Lars-Erisk, 1991, ”Bibliotekarien – bokmal eller skärmsvärmare?”, s. 128.
22
Lilliestam är av en annan åsikt och beklagar sig över att vetenskapliga meriter inte längre tillmäts samma värde som tidigare:
Anmärkningsvärt är, att djupare boklig bildning inte längre tillmäts något värde vid anställning eller befordran i ett bibliotek som KB med dess rika in- och utländska samlingar inom historiska, språkliga och estetiska ämnen.23
Även Harry Järv motsätter sig å det bestämdaste att bibliotekarier inte skulle ha någon större användning av ämneskunskaper i sitt arbete. Tvärtom menar han istället att vetenskapsmän just på grund av sina ämneskunskaper bättre kan se vilka behov som finns på biblioteket än renodlade administratörer kan. Bibliotekarier bör kunna diskutera vetenskap med forskare på en jämställd nivå, och detta anser Järv är den bästa grunden för god service.24
Behovet av ämneskunskaper för bibliotekarier varierar givetvis beroende på vilken typ av bibliotek man arbetar på. Man kan t.ex. tänka sig att kunskaper i specifika ämnen generellt är mer användbara för en bibliotekarie som arbetar på ett specialbibliotek än för en bibliotekarie på ett vanligt folkbibliotek.
Specialbibliotek
Ett specialbibliotek skiljer sig från andra bibliotek på ett antal olika punkter, bl.a genom att de täcker begränsade ämnesområden och riktar sig till en begränsad grupp användare.25
I Competencies for special librarians for Special Librarians of the 21st
Century identifieras elva professionella kompetensområden som är väsentliga
för specialbibliotekarier. Ett av dessa är att specialbibliotekarien bör ha “specialized subject knowledge appropriate to the business of the organization or client.” Förutom de professionella kompetensområdena identifierade man även 13 personliga kompetensområden som är av vikt för specialbibliotekarier. Två av dessa var att specialbibliotekarien “looks for partnerships and alliances” och “recognizes the value of professional networking and solidarity”. Förutom ämneskunskaper anses alltså olika typer av samarbetsförmåga vara en viktig egenskap för specialbibliotekarien. 26
23
Lilliestam, 1981, s. 28.
24
Järv, Harry, ”Bibliotekarierollen är sig evigt lik”, 1991, s. 66 f.
25
Mukherjee, A. K., 1969, Fundamentals of special librarianship and documentation, s. 15 f.
26
I samma skrift redogör man även för en undersökning där man har granskat utbildningar i biblioteks- och informationsvetenskap i USA och Kanada för att kartlägga utbudet av kurser inriktade på specialbibliotek. Där kommer man fram till att 52% av utbildningarna erbjuder allmänna specialbibliotekskurser. Vissa skolor erbjuder även ämnesspecifika specialbibliotekskurser, där de kurser man har hittat är inom ämnesområdena Government/International, Humanities, Health Science, Science and Technology, Engineering, Corporate, Legal/Law, Art/Music, Geography/Map och Social Sciences. Av totalt 266 allmänna och ämnesspecifika specialbibliotekskurser var endast tre stycken obligatoriska kurser.27
Mångspråkig biblioteksverksamhet
Sverige har under de senaste årtiondena blivit ett allt mer mångkulturellt samhälle, och idag talas mer än 100 olika språk i landet. Det kan därför tyckas rimligt att denna situation även avspeglas i biblioteksvärlden. Biblioteksservice till invandrare och språkliga minoriteter måste numera betraktas som en naturlig del av folkbibliotekens verksamhet, och det kommunala flyktingmottagandet ställer stora krav på biblioteken och deras personal.28
1983 utkom KITAB: nordisk bibliotekhåndbok om invandrere og
minoriteter som utarbetats av en nordisk arbetsgrupp bestående av
representanter från respektive lands biblioteksföreningar. Handboken ger en inblick i olika folkgruppers språkliga och religiösa bakgrunder, och det tas även upp allmänna principer och värderingar rörande uppbyggande av mediebestånd på invandrarspråk. Grete Bergh menar att generellt bör kriterierna för urval av medier på invandrarspråken inte skilja sig från dem som gäller för medier på norska, danska och svenska i respektive land. Skillnader uppstår dock ofta ändå eftersom det saknas kompetens på många av språken i
de nordiska länderna.29 1993 kom en ny version av KITAB med uppdaterade
uppgifter och utökad med bl.a. transkriptionstabeller för en mängd olika skriftsystem.30
I Bättre utbildning för framtidens folkbibliotek från 1989 propagerar Heli Henriksson Vasara för att kunskaper i minoritetsspråk ska räknas som en merit vid antagningen till Bibliotekshögskolan. Hon menar att vi som mål bör se en
27
Competencies for special librarians for Special Librarians of the 21st Century, 1998, s. 16.
28
Det mångspråkiga biblioteket, 1986, s. 7 ff.
29
KITAB: nordisk bibliotekhåndbok om innvandrere og minoriteter, 1983, passim.
30
bibliotekariekår ”vars kunnande motsvarar de olika minoriteternas andel och krav på det svenska samhället”. Hon tycker också att detta bör reflekteras i själva utbildningen, och att även om man inte kan begära att nyutexaminerade bibliotekarier ska behärska arabiska, persiska, kurdiska osv. så bör de i alla fall kunna identifiera dessa språk och ha grundläggande kunskaper i hur man överför t.ex. arabiska och kinesiska skrivtecken till latinska. Hon menar också att bristen på kunskaper påverkar beståndsutvecklingen på minoritetsspråken: ”Biblioteken fortsätter etnocentriskt att köpa in angloamerikansk och svensk litteratur i översättning på de olika minoritetsspråken; för dessa författare känner de väl till.”31
Vad gäller de nuvarande utbildningarna i biblioteks- och informationsvetenskap är det glest med utbud av kurser som knyter an till mångspråkig eller mångkulturell biblioteksverksamhet. Utbildningen vid Växjö universitet planerar att hösten 2004 eller våren 2005 starta en kurs i
mångkulturellt biblioteksarbete.32 Bibliotekshögskolan i Borås erbjuder den
valbara kursen International and intercultural communication. Övriga utbildningar i landet erbjuder inte några liknande kurser.
Personal i en mångspråkig biblioteksverksamhet
I utredningen Det mångspråkiga biblioteket från 1986 menar man att brist på kunnig personal ofta anges som ett skäl till att folkbibliotekens service till invandrare och språkliga minoriteter inte utvecklats på önskvärt sätt. Som lösning på detta problem föreslås att man ska utse ansvarig personal på biblioteket, att länsbiblioteken utser en konsulent med ansvar för invandrarfrågor, samt att en föreslagen lånecentral för utländsk litteratur får en central konsulentfunktion som gäller biblioteksservice till invandrare och språkliga minoriteter.33
Tidigare anställde man ibland finska ”invandrarbibliotekarier” på svenska folkbibliotek, på grund av att finskan är det största minoritetsspråket i Sverige. Dessa bibliotekarier har ofta även fått ta ansvar för övriga invandrarspråk, för vilket de kanske inte alls har varit lämpade.34
Men vilka egenskaper är det då som är viktiga att ha för en person som arbetar med mångspråkig biblioteksservice? Olaf Berggren menar att ”only by
31
Bättre utbildning för framtidens bibliotek, 1989, s. 28.
32
Telefonintervju med Ingrid Kjellqvist, Växjö universitet, 040311
33
Det mångspråkiga biblioteket, 1986, s. 42.
34
insisting on high qualifications can the professional quality of library services to ethnic minorities be protected”. Samtidigt betonar han att det är lätt att överdriva betydelsen av den språkliga kompetensen och att viktiga kriterier för valet av ny personal till det multikulturella biblioteket är intresse, utbildning och personlig lämplighet. En person som har ett intresse för att ge service till invandrare och har en vilja att lära sig, kan övervinna de största svårigheterna i arbetet, medan en mycket kunnig lingvist som inte har något sådant intresse är mindre lämpad för ett sådant arbete.35
Berggren anser dock att även om det inte är nödvändigt för dem som jobbar med minoritetsspråkssamlingar att kunna alla inblandade språk, så har de som kan tala eller skriva flera språk ett stort försprång när det gäller att uppnå effektiv service. Han menar också att personalen på ett mångspråkigt bibliotek i högre grad än personal på andra bibliotek får en roll som inbegriper samarbete och förhandlingar, samt att de inte bör vara fast i gamla invanda arbetsrutiner, utan istället bör kunna hitta nya kreativa lösningar. Det är därför viktigt att personalen på en sådan arbetsplats är anpassningsbar, och eftersom de ofta kommer i kontakt med användare som är ovana vid sina nya omgivningar och kan ha svårt att kommunicera betonas också vikten av att ha en varm och vänlig personlighet för denna typ av arbete.36
I artikeln Invandrarbibliotekarie – vad är det? från 1982 menar Ulla-Britt Nordin att ingen kan bedriva mångspråkig biblioteksverksamhet ensam, och att det är mycket viktigt att bygga upp ett bra kontaktnät. Hon förklarar också att det inte finns något allmängiltigt svar på hur en invandrarbibliotekarie bör arbeta, utan att det i hög grad varierar med ett antal olika faktorer, såsom kommunens storlek och antalet invandrare i kommunen. Nordin betonar också att varje enskild grupp har olika behov, och att en god service till invandrare är en angelägenhet för hela personalen på folkbiblioteket. 37
Ett vanligt sätt att hantera avsaknaden av språkkunskaper hos bibliotekets personal är att samarbeta med externa konsulter som är experter på det aktuella språket. Berggren varnar dock genom att säga att det finns en mängd detaljer att ta hänsyn till förutom de rent språkliga. Man bör t.ex. inte nödvändigtvis acceptera första bästa person som frivilligt erbjuder sina tjänster, eftersom en sådan person mycket väl kan ha sin egen agenda och representera smala åsikter, vilket kan ha en skadlig effekt på beståndsutvecklingen. Det är viktigt 35 Berggren, 1992, s. 113 ff. 36 Berggren, 1992, s. 114. 37
att inte låta sig påverkas av utomstående lobbygrupper. De slutgiltiga besluten bör alltid fattas av utbildad och erfaren bibliotekspersonal, menar Berggren. De externa konsulterna ska ses som ett stöd, och inte som en ersättning, och biblioteksservicen på alla språk måste forsätta att vara bibliotekets ansvar.38
Anne Holmes anser att arbete med inköp av medier på främmande språk kan vara en stor utmaning och att det kräver lika mycket professionell intuition och sunt förnuft som språkliga färdigheter och kulturkunskaper. Vidare säger hon att ”the multicultural services librarian who specializes in acquisitions is an explorer, bringing the world to the library shelves from its bookstalls, binderies and bazaars.”39
Invandrarlånecentralen
I Det mångspråkiga biblioteket föreslås bl.a. att en lånecentral för inköp och medieförsörjning av utländsk litteratur ska inrättas. En bidragande orsak till detta förslag var det kommunala flyktingmottagandet. Man hade nämligen märkt att många flyktingar, som vid sin ankomst till Sverige placerades i en mindre kommun i landet, ofta flyttade in till storstadsområden i ett senare
skede.40 Detta innebar att många kommuner som inte hade någon tidigare
erfarenhet av biblioteksservice till invandrare skulle bygga upp ett bestånd på
vissa aktuella språk, och sedan inom kort se låntagarna lämna kommunen.41
Utredningen föreslår sålunda att ansvarsfördelningen omprövas när det gäller medier på invandrarspråken.42
1991 öppnades Invandrarlånecentralen i Stockholm, som en självständig enhet inom Stockholms stadsbiblioteks organisation. Lånecentralen var stängd för allmänheten, och hade som sin huvudsakliga uppgift att tillgodose landets behov av litteratur på invandrarspråken genom enstaka fjärrlån och
depositioner, d.v.s. ett större antal böcker som fjärrlånas ut till andra bibliotek,
utan att enskilda titlar är specificerade, där det beställande biblioteket kan komma med mer eller mindre specifika önskemål med avseende på t.ex. ämne och åldersgrupp.43
38
Berggren, 1992, s. 106 ff.
39
Holmes, Anne, “Aquisitions”, 1992, s. 171.
40
Det mångspråkiga biblioteket, 1986, s. 49.
41
Antonsson, Helen, Internationella biblioteket. Från lånecentral till publikt bibliotek, 2000, s. 23.
42
Det mångspråkiga biblioteket, 1986, s. 49.
43
Internationella biblioteket
Sverige fick 1997 en bibliotekslag där §8 stipulerar att ”Folk- och skolbiblioteken skall ägna särskild uppmärksamhet åt funktionshindrade samt invandrare och andra minoriteter bl.a. genom att erbjuda litteratur på andra språk än svenska och i former särskilt anpassade till dessa gruppers behov”.44
Samma år började man också utreda möjligheten att inrätta ett öppet mångspråkigt bibliotek, och i maj 2000 öppnade Internationella biblioteket i Annexet på Odengatan i Stockholm, i nära anslutning till Stadsbiblioteket. I samma lokaler finns även Tidnings- och tidskriftsbiblioteket.
Internationella biblioteket utvecklades ur den tidigare Invandrarlånecentralen. Funktionen som lånecentral finns fortfarande kvar, numera under namnet Internationella bibliotekets lånecentral, fastän biblioteket sedan invigningen år 2000 även är öppet för allmänheten.
Som en självständig del av Stockholms stadsbibliotek är Internationella biblioteket att betrakta som ett folkbibliotek, men i och med att man har en specialsamling har det även en specialbibliotekskaraktär. Biblioteket har i sitt bestånd ca 200 000 böcker på ca 130 språk. Beståndet täcker alla de språk som talas i Sverige idag, undantaget svenska, danska och norska och de traditionella
skolspråken engelska, tyska och franska.45 Inte heller samiska finns
representerat på biblioteket. Resonemanget bakom denna uppdelning av språk stöds bl.a. av att SAB:s klassifikationsystem anger följande uppdelning av språk:
I: svenska
II: danska, norska, engelska, tyska, franska III: övriga språk46
Sålunda ansvarar Internationella biblioteket för kategorin för övriga språk, undantaget samiskan. Fjärrlån av samiska medier kan göras från Samernas bibliotek i Jokkmokk.47
Internationella bibliotekets främsta uppgifter är:
44
SFS 1996:1596
45
Internationella biblioteket, http://www.ssb.stockholm.se/templates/OneColumn.asp?id=4006 46
Det mångspråkiga biblioteket, 1986, s. 47.
47
Att på olika språk informera organisationer, föreningar, utbildningar, landets bibliotek och enskilda om IB:s verksamhet.
Att vara rådgivande när det gäller biblioteksservice inom ansvarsområdet Att anordna fortbildning i form av kurser, konferenser och arbetsmöten Att hålla den publika delen av biblioteket öppet 7 dagar/vecka
Att effektuera enstaka lån och beställa bokdepositioner till biblioteken i hela landet48
Internationella biblioteket har det totala ansvaret för försörjningen av medier på språk som talas av mindre grupper i landet. Lånecentralen har även särskilt ansvar för medieförsörjningen till asyl- och flyktingförläggningar i landet.49
På Internationella biblioteket arbetar idag ca 30 personer som sammanlagt behärskar ett trettiotal olika språk. Många av de anställda har kunskaper i flera språk. Biblioteket har en katalogiseringsavdelning där man arbetar med att katalogisera ett trettiotal olika språk. De språk som inte Internationella biblioteket själva katalogiserar skickas till Bibliotekstjänst i Lund. År 2002 skapades genom Internationella bibliotekets försorg 4527 katalogposter. 2789 av dessa skapades genom egen katalogisering, medan 1112 var utförda av Btj. Endast 663 var externa poster hämtade från andra kataloger.50
År 2002 utlånades totalt 209 000 medieenheter från Internationella biblioteket, varav 98 000 från det publika biblioteket och 111 000 från lånecentralen. 93% av utlånen från lånecentralen utgjordes av depositioner till andra bibliotek i landet.51
De tio mest utlånade språken från det publika biblioteket år 2002 var:
Ryska Persiska Spanska Kinesiska Arabiska 48
Internationella biblioteket. Verksamhet 2002.
49
Tapaninen, Maria, 2002, Litteratur på mer än 100 språk, passim.
50
Internationella biblioteket. Verksamhet 2002.
51
Serbiska/kroatiska/bosniska Thai
Polska Turkiska Italienska
De tio mest utlånade språken från lånecentralen samma år var:
Ryska Arabiska Thai Serbiska/kroatiska/bosniska Persiska Spanska Kinesiska Polska Albanska Turkiska
Internationella biblioteket har en omfattande inköpsverksamhet med
kontakter över hela världen.52 År 2002 genomfördes på initiativ av
Internationella biblioteket en kartläggning av hur litteratur på invandrarspråken köps in och katalogiseras i Danmark, Norge, Sverige och Finland. Utredningen innehöll också förslag på hur de nordiska länderna ska kunna samarbeta inom dessa områden.53
52
Internationella biblioteket, http://www.ssb.stockholm.se/templates/OneColumn.asp?id=4006
53
Metod och material
För att genomföra den här undersökningen har jag valt att använda kvalitativa intervjuer. Denna typ av intervjuer fokuserar kring vissa teman och syftar till att ge en nyanserad bild av informanternas syn på olika aspekter av dessa teman.54
Jag har valt att intervjua sju av de ca 30 anställda på Internationella biblioteket i Stockholm, för att på så sätt kartlägga deras attityder kring den språkliga kompetensen bland personalen och försöka få fram hur viktig denna kompetens är för deras arbete.
I ett inledande skede tog jag kontakt med bibliotekschefen på Internationella biblioteket, och han hjälpte mig sedan att få kontakt med den övriga personalen, samt med att göra ett strategiskt urval av informanter för att få en så stor variation och spridning som möjligt. Intervjuerna har sålunda fördelats mellan bibliotekschef, tre bibliotekarier och tre biblioteksassistenter. Jag anser det vara av intresse att intervjua både bibliotekarier och biblioteksassistenter, främst för att fördelningen av arbetsuppgifter inte alltid är så tydligt avgränsad mellan dessa två yrkeskategorier på Internationella biblioteket. Fyra av mina informanter har svensk bakgrund och tre har utländsk bakgrund. Tre av dem är kvinnor, fyra är män.
Intervjuerna jag har genomfört har varit riktat öppna. Intervjufrågorna är vid en sådan metod tänkta att fungera som en mall som informanten får tala fritt kring, vilket lämnar utrymme för ämnen som informanten finner av särskilt intresse, och ger frågeställaren möjlighet att fördjupa resonemangen genom att ställa relevanta följdfrågor. Dessa samtalsliknande intervjuer anser jag vara en lämplig metod för den här typen av undersökning eftersom informanten ges möjlighet att ge mer nyanserade svar än t.ex. vid en enkätundersökning.55
Jag har i stora drag använt mig av samma intervjumall för alla informanter som deltog i min undersökning, men den varierades i viss mån beroende på
54
Kvale, Steinar, 1997, Den kvalitativa forskningsintervjun, s. 36 f.
55
vilken yrkesgrupp informanten i fråga tillhörde, d.v.s. om det rörde sig om bibliotekschef, bibliotekarie eller biblioteksassistent. Anledningen till detta var att alla typer av frågor inte kändes lika relevanta för alla grupper. Frågorna varierades också beroende på vilken typ av tjänst den enskilde informanten hade. Jag ställde t.ex. fler frågor som gällde inköp till den inköpsansvariga bibliotekarien än till övriga informanter. Intervjuerna varierade i längd mellan ca 25 och 45 minuter, beroende på hur mångordigt eller fåordigt informanten i fråga valde att svara på frågorna.
Samspel mellan informant och intervjuare
Intervjuaren bör vara medveten om att intervjun är ett samspel mellan människor, och att intervjuaren och informanten påverkar varandra ömsesidigt. Vid ett intervjutillfälle är kommunikation mellan de båda parterna ofrånkomligt, vare sig det gäller frivillig eller ofrivillig, medveten eller omedveten, verbal eller icke-verbal kommunikation. Att vara tyst eller att undvika ögonkontakt vid ett intervjutillfälle är också en typ av kommunikation som kan påverka de svar informanten ger vid intervjutillfället. Man bör också vara medveten om att intervjuaren under intervjuns gång oundvikligen tolkar det som sägs. För att en följdfråga ska kunna ställas krävs att intervjuaren har förstått informantens föregående svar och alltså gör en tolkning av vad som har sagts, och även detta element kan påverka informantens fortsatta svar.56
Det inflytande som intervjuaren och informanten utövar på varandra behöver dock inte nödvändigtvis betraktas som en felkälla, utan kan tvärtom vara en styrka hos den kvalitativa intervjun. Det gäller därför att erkänna och utnyttja de insikter som kommer av detta samspel.57
Behandling av materialet
Presentationen av resultaten i en kvalitativ undersökning inbegriper både beskrivning och analys, d.v.s. att reflektera och abstrahera kring det som är beskrivet för att öka förståelsen av det undersökta ämnet.59
Jag har valt att spela in de intervjuer jag har genomfört, p.g.a. att denna metod känns mer tillförlitlig än att enbart föra anteckningar, eftersom man i det senare fallet riskerar att information väljs bort på ett osystematiskt sätt redan vid intervjutillfället. Har man däremot ett transkriberat material utskrivet är det lättare att ta ställning till informationens kvalitet och relevans. Vid bearbetningen av det utskrivna materialet kan istället den information som inte anses relevant för undersökningen systematiskt väljas bort. Denna typ av
datareduktion är nödvändig för att materialet inte ska bli ohanterligt. Det är
dock viktigt att bortsållandet av information sker i enlighet med undersökningens frågeställningar.60
Efter att intervjuerna transkriberats och data reducerats har intervjuinnehållet sammanställts. Den första uppfattade helheten har delats upp i olika delar i syftet att försöka skapa en struktur för att kunna se mönster i informanternas beskrivningar av olika aspekter av de fenomen som har undersökts. Utifrån innehållet i intervjuerna har olika teman skapats, beroende på vad informanterna refererar till, för att lättare kunna studera och analysera detaljerna och uppnå en fördjupad förståelse av helheten.61
Undersökning
I detta kapitel presenteras resultaten av de intervjuer jag har gjort. Kapitlet inleds med en kort presentation av informanterna, som följs av en redovisning av undersökningsmaterialet indelat i lämpliga teman. Kapitlet avslutas med en kort sammanfattning av resultaten.
Informanterna
A: Bibliotekschef
B: Bibliotekarie, katalogisatör, svensk bakgrund C: Bibliotekarie, katalogisatör, rysk bakgrund D: Bibliotekarie, inköpsansvarig, svensk bakgrund E: Biblioteksassistent, katalogisatör, persisk bakgrund F: Biblioteksassistent, kurdisk bakgrund
G: Biblioteksassistent, svensk bakgrund
I presentationen av undersökningsresultaten benämns varje informants identitet med den bokstav de har blivit tilldelade i ovanstående uppställning. Varje blockcitat avslutas med sagda bokstav inom parentes, som t.ex. ”(A)”.
Vissa av informanterna behärskar flera språk än de som antyds ovan, och använder ett flertal av dessa i sitt arbete på biblioteket, men jag anser det inte vara relevant för undersökningens syfte att räkna upp exakt vilka språk det rör sig om, särskilt som det i vissa fall rör sig om begränsade kunskaper.
Anställning
kunskaper i arabiska så annonseras det efter en sådan, medan det ibland inte är något särskilt språkområde som efterfrågas. G berättar t.ex. att när han sökte sin nuvarande tjänst så angav man över huvud taget inga krav på språkkunskaper.
Ett år innan C fick sin nuvarande tjänst sökte hon en annan tjänst på Internationella biblioteket, som hon inte fick. Hon tror att anledningen till att hon inte fick tjänsten var på grund av att det var arabiska som efterfrågades just den gången, och hon inte hade kunskaper i det språket.
Första gången var det en katalogiseringstjänst, men då prioriterade de arabiska och [B] fick den här tjänsten. Men ett år efter annonserade de den här tjänsten, och jag sökte och jag fick den för att det var just ryska som stod i centrum den här gången. Så jag tror det är språkkunskaper och litteraturkunskaper. (C)
F anser att man vid en nyanställning i första hand bör gå efter yrkeserfarenhet eller yrkesutbildning, och att man först därefter bör se till vederbörandes språkkunskaper. Om två personer i övrigt har likvärdiga meriter bör man välja den som har bättre språkkunskaper.
Man ska prioritera yrkeserfarenhet eller yrkesutbildning. Sedan […] språket. Jag tycker det hänger ihop. Det är bättre. Om jag ska välja personal som ska anställas… jag kanske väljer bland två personer samtidigt. Om båda har bibliotekserfarenhet eller utbildning och kunskaper väljer jag en person som kan mera språk än den andra. (F)
Mina informanter verkar vara överens om att en kombination av både akademiska meriter eller språkkunskaper är att föredra. Har personen i fråga även kunskaper om litteraturen på det aktuella språket så är det ytterligare en fördel. Idealpersonalen får gärna ha alla dessa kompetenser, d.v.s. kunskaper i främmande språk, litteraturkunskaper och en utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap:
Det ultimata det är ju en bibliotekarie som kan språket, kan tala språket, har det aktuellt och naturligt, plus har translittereringskunskaper, plus har litteraturkunskaper och kulturkunskaper. (B)
I verkligheten är det dock sällan möjligt att kombinera alla dessa kompetenser i en och samma person, vilket C uttrycker på det här viset:
C har dock själv just en sådan bakgrund hon beskriver. Hon har ett annat modersmål, har studerat språk och litteratur i sitt hemland, och hon har en svensk utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap, men hon förklarar att den kombinationen inte är så vanlig. Hon håller för troligt att det är just på grund av denna specifika bakgrund som hon fick sin nuvarande tjänst:
Det var hundra sökande på den här tjänsten, och jag tror att det fanns svenskar som kunde ryska, som läste ryska kanske vid slaviska institutionen här i Stockholm eller någon annanstans och som var intresserade av rysk litteratur. Och i konkurrens med dem vann jag för att ryska var mitt modersmål, jag hade alltså kunskaper om rysk litteratur på högskolenivå. Sen fanns det kanske ryssar som också sökte den här tjänsten, som kanske kunde mycket om rysk litteratur, men som saknade bibliotekarieutbildning från Sverige, och i konkurrensen med dem vann jag för att jag hade bibliotekarieutbildning från Sverige. Kanske det är därför, men det vet man aldrig. Jag vet inte vilka som sökte. Det är bara en gissning. (C)
A menar att om man har möjlighet att välja försöker man sprida personalens språkliga kompetens över så många olika språkområden som möjligt. Även G menar att man försöker få en spridning av personalens språkkunskaper: ”När man anställer folk, så försöker man ju ändå hitta någon som har… det är en fördel i alla fall om man kan täcka upp ett område som vi saknar.”
Utbildning och kompetens
Samtidigt som en utbildning inom biblioteks- och informationsvetenskap anses vara av stort värde, menar flera av mina informanter att en akademisk utbildning inom ett annat område också kan vara värdefullt i arbetet, även om den inte är inom just bibliotek- och informationsvetenskap.
En av mina informanter som har en bibliotekarietjänst saknar fem poäng i sin utbildning, och har alltså inte tagit ut sin examen. E har persiska som modersmål och arbetar med katalogisering av bl.a. persisk litteratur, trots att hans formella titel är biblioteksassistent. Han har dock en akademisk utbildning inom samhällsvetenskap, samt en påbörjad utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap.
Tekniken lärde jag mig på jobbet. Och sen läste jag själv KRS och klassifikationssystemet. Men sen har jag en akademisk utbildning. För mig är det inte så svårt att sätta sig in i […] den typen av problem… det handlar om teknik. (E)
utbildning i ett annat akademiskt ämne med en utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap:
Många assistenter har en utbildning som är likvärdig. Det som är värdefullt med den akademiska examen är att den lär oss tänka kreativt och att använda vetenskapliga metoder. (A)
A ser alltså en akademisk utbildning som en väg in i ett vetenskapligt tänkande, vilket i sig anses värdefullt. Även E menar att den akademiska utbildningen lär personen i fråga att tänka kritiskt:
Sen tycker jag att den akademiska [utbildningen] ger en fördel, att du på ett sätt kan analysera, strukturera, du kan tänka kritiskt, alltså du kan se helheten. På ett sätt är du tränad i det här, och det är klart en fördel. (E)
Språkkunskaper utan övriga meriter
Även om språkkunskaper på många sätt är till hjälp i arbetet så garanterar de på intet sätt att en person skulle vara lämplig att arbeta på ett bibliotek. F uttrycker sig på följande sätt: ”Föreställ dig det kommer en person som kan tio språk, men kan ingenting om jobbet, det går ju inte.” Även E menar t.ex. att ” det räcker inte att man bara talar språk […] man kan tala flera språk och ändå vara analfabet” och G förklarar att ”bara för att man har ett visst modersmål behöver man inte vara expert på det landets litteratur”. Även D är inne på samma spår:
Där ser man också att när en person kan språket, att det är inte a och o utan det gäller den här kombinationen. Kan man bara språket och inte kan någonting om böcker […] fungerar det jättedåligt. […] Det är ju inget som säger att en person som pratar ett visst språk, att den personen är lämplig att hantera detta språk, förrän man kanske har fått mer utbildning. (D)
Fort- och vidareutbildning
A berättar att man under våren ska göra en inventering för att utreda hur personalen behöver utvecklas. Som ett exempel tar han upp en anställd som kan kinesiska, men inte kan så mycket om kinesisk litteratur, och menar att det skulle vara värdefullt om hon gick en kurs i kinesisk litteraturhistoria.
G betonar dock att hans kunskaper är begränsade. ”Jag kan inte säga att jag kan armeniska, men jag har lärt mig grunderna, vissa bra ord och alfabetet, och sådana grejer.” Numera använder han i viss utsträckning sina nyförvärvade kunskaper i sitt arbete, vilket har gett upphov till vissa förändringar i hans arbetsuppgifter:
Det blir ju lite skillnad, för att då är det ju jag som plockar de beställningar som kommer, både depositioner och enstaka […] Om det är någon som vill ha en speciell författare, så är det som regel bara jag som kan hitta den. Och sen har jag även läst på om litteraturen och kulturen, och det är därför jag fungerar som rådgivande vid inköp också. (G)
F har kunskaper i flera olika språk, och använder särskilt fyra av dem i sitt arbete, ibland fler. Han saknar dock kunskaper i engelska, vilket han ibland upplever som ett hinder, trots att Internationella biblioteket inte har medier på engelska. Eftersom många låntagare kommunicerar på engelska i de fall då de inte kan svenska eller har något annat språk gemensamt med personalen, så funderar F ändå på att någon gång lära sig språket. ”Ibland tänker jag att […] man orkar inte lära sig språk, men det är ett bra arbetsredskap att kommunicera med […] jag försöker att så småningom lära mig”.
C tycker att det är en viss snedfördelning av personalen och att det skulle vara fördelaktigt att öka andelen bibliotekarietjänster i förhållande till antalet biblioteksassistenter. Hon tror även att biblioteket skulle vinna på att biblioteksassistenterna skulle ökade sin formella kompetens genom vidareutbildning.
Jag tycker att fördelningen skulle vara […] att vi behöver flera bibliotekarier och färre biblioteksassistenter. Och det arbete som biblioteksassistenterna gör nu, omplastning, sätta på etiketter, det skulle vi kanske skicka någonstans, och, ja, köpa den här tjänsten från någonstans. Så tror jag, jag vet inte. Jag har jobbat här ganska kort tid, så mina föreställningar kanske är felaktiga och kanske ändras så småningom, men sådana tankar har jag också… att kanske lite flera personer med bibliotekarieutbildning än biblioteksassistenter. […] Då menar jag inte att vi ska avskeda biblioteksassistenter, just därför att deras språkliga kompetenser [behövs]. Men vi kan lyfta dem. Istället för att skicka en högkvalificerad person till att göra mindre kvalificerade uppgifter skulle man kunna skicka de biblioteksassistenter som har jobbat här ett antal år, som kan ganska mycket om biblioteket, som dessutom pratar språk som vi har litteratur på, och vi behöver dem… vi kanske skulle skicka dem på någon extra kurs. (C)
Allmänbildning
person ofta har ansvar för hela beståndet på ett visst språk, oavsett vilket ämne det gäller, och det kan därför vara bra att vara insatt i många vitt skilda ämnen. E uttrycker detta på följande sätt:
Du ska ha språket från a till ö, alltså från skönlitteratur till hur man odlar blommor, alltså när du köper böcker och har hand om ett bestånd, ett språk, har du hela, men på andra bibliotek är man ofta ämnesuppdelade, att någon har hand om bara filosofi och språk, den andra tar hand om historia och religion. Men här har du ett språkansvar för hela språket. (E)
E menar också att det är viktigt att ha en god allmänbildning när det gäller klassifikation av litteratur:
Det räcker inte att du kan klassifikationen. Du måste ha också en allmänbildning. Du måste också kunna bedöma innehållet. Om du inte har kännedom om olika grenar t.ex. inom islam, om du har en bok om en gren inom islam, då kan du bara välja ”Islam”, alltså allmänt. Men om du har kännedom om de här grenarna, då kan du göra lite bättre klassifikation. Det här beror på ett sätt på dig själv, alltså det får du inte i utbildningen. […] Innehållet får du via andra kanaler. (E)
Relationen mellan bibliotekarier och biblioteksassistenter
Uppdelningen mellan bibliotekariers och biblioteksassistenters arbetsuppgifter är inte lika tydlig på Internationella biblioteket som på många andra bibliotek. Däremot finns det klara gränser mellan vad som är en bibliotekarietjänst och vad som är en biblioteksassistenttjänst. De två yrkesgrupperna tillhör olika fackförbund, och har därmed olika löner, men i praktiken är det inte alltid så stora skillnader mellan de arbetsuppgifter de utför. G menar dock att det inte rör sig om några gigantiska löneskillnader, särskilt inte med tanke på att han själv inte har några studielån att betala tillbaka.
Det går inte att omvandla en biblioteksassistenttjänst till en bibliotekarietjänst eller tvärtom utan att förhandla med facket. A menar att han skulle önska att det var enklare, men att personen i fråga i så fall ska ha gedigen bibliotekserfarenhet.
G tror att anledningen till att man inte drar så skarpa gränser mellan bibliotekarier och assistenter är just de viktiga språkliga specialistkunskaperna: ”Man ser mer till språklig kompetens, att alla assistenterna ska kunna söka i katalogen och kunna svara på alla frågor. ”
Om vi skulle gå strikt efter de här kategorierna skulle det inte fungera. […] Det ska vara som en utgångspunkt vad man gör och vad man kan och vad man har potentialen att göra […] Man kan inte gå bara efter den formella titeln. Man ska vara öppen i den frågan… just i en sån här verksamhet […] annars jag tror att det blir lite problem. (E)
Denna situation kan tyckas upplagd för konflikt, men en genomgående åsikt bland mina informanter är att alla vinner på att utnyttja varandras kompetenser. Personalen verkar hysa en stor respekt för varandras kunnande. ”Personligen känner jag mig ganska ödmjuk inför biblioteksassistenternas kunskaper, […] vi har olika kunskaper och jag tror att det är väldigt viktigt att respektera det” (B). A uttrycker sig på följande sätt:
Detta utbyte av varandras kompetenser det tror jag är det viktigaste. Den korsbefruktningen, som det så fint heter. […] Att utnyttja de andras kompetenser är det värdefulla. (A)
Både bibliotekarier och biblioteksassistenter verkar vara överens om att detta arbetssätt passar bra för just den här typen av bibliotek. C är den enda som enda som i någon mån ställer sig kritisk till hur arbetet fördelas på biblioteket. Hon menar att även om hon inte har känt av några direkta spänningar mellan de två yrkeskategorierna på Internationella biblioteket, så är det inte en oproblematisk situation. Hon gör en talande jämförelse mellan bibliotekarieyrket och läkaryrket:
I andra yrken, i medicin t.ex. vet man vad läkaren gör och vad sjuksköterskan gör, alltså deras befogenheter. Även om jag har jobbat på sjukhuset i tjugo år blir jag inte läkare om jag inte skaffar en läkarutbildning, eller hur? Men här är det möjligt. […] Här det finns inte några tydliga gränser. Och de som har skaffat en bibliotekarieutbildning, som har gått en ganska lång utbildning, det är ju alltså fyra år, nästan lika lång som lärarutbildning, ja, de vill ha någonting alltså för det. De har skaffat sig studielån, och de har gått igenom massa prov som tar på krafterna, eller hur? Och sen att försona sig med att det finns bibliotekarier som inte har den här speciella utbildningen. Det här är lite känsligt. Jag har inte känt någonting av någon sådan konflikt här, just på den här arbetsplatsen, men jag vet att sådana problem finns. (C)
B anser att erfarenhet av arbete på bibliotek väger tungt och i viss mån kan uppväga bristen på akademisk utbildning: ”Och sen är det ju många av assistenterna som har jobbat så otroligt länge, som faktiskt har kunskaper som riktiga bibliotekarier.”
Även D är inne på samma spår:
är ju så att vi har ju så många områden här också, så att det är ju kul för personalen att jobba på ett sådant här bibliotek, och också om man inte är bibliotekarie så är det ju roligare arbetsuppgifter inbillar jag mig, än på andra ställen. (D)
Assistenter i en rådgivande funktion
Många av de assistenter som har kunskaper i främmande språk frågas då och då till råds i frågor som rör deras kompetensområden. Därmed skiljer sig deras arbetsuppgifter från traditionella biblioteksassistenters, och de får ta sig an mer kvalificerade uppgifter.
D förklarar att många av hans kollegor, liksom han själv, är mycket välutbildade inom andra ämnesområden, och han menar att det mest är på papperet som indelningen i olika yrkeskategorier känns relevant:
I den här organisationen finns bara två kategorier, och den ena kategorin är bibliotekarie, alltså de som har examen, […] och så de andra som kallas assistenter. Men för mig, på det här biblioteket… vi har de som är bibliotekarier, och de övriga. […] de övriga hamnar alla i en kategori som kallas assistent. Jag har arbetskamrater som är magister i franska, eller kanske tio, tolv års arbetserfarenhet […] Alltså i praktiken blir det så att vi inte jobbar efter de kategorierna. Formellt på papperet är vi i två kategorier, men om man tittar i praktiken, den verkligheten som vi jobbar i, där är vi inte så, alltså de kategorierna (E)
Även F menar att biblioteksassistenternas yrkesroll i viss mån skiljer sig från den på ett vanligt folkbibliotek. Han menar att bibliotekarier och assistenter på Internationella biblioteket ibland närmast byter roll med varandra när det gäller att hjälpa låntagare. ”Jag kan persiska, men jag är assistent, vad ska jag göra? […] Jag är expert, jag hjälper.”
Båda de assistenter som har ett annat modersmål än svenska beskriver språkkunniga assistenters arbetsuppgifter på ett sätt som gör att man snarare associerar till ett slags språkliga ämnesexperter än till traditionella biblioteksassistenter.
Även B, som jobbar som bibliotekarie och har svensk bakgrund och kunskaper i arabiska, menar att hon ofta tar stöd av assistenter som har goda kunskaper i det språket:
Gemensam informations- och lånedisk
Det finns inga separata informations- och lånediskar på Internationella biblioteket, utan det finns istället en gemensam disk på de båda våningsplan som är öppna för besökare. Alla anställda har pass i den gemensamma disken, oavsett om vederbörande är bibliotekarie eller biblioteksassistent. Under ett pass hjälper alltså samma person låntagarna med alla förekommande typer av frågor. ”Där skiljer vi inte på bibliotekarier och assistenter. […] alltså, även om man inte har gått biblioteksutbildning så kan man som regel svara på de flesta frågor ändå.” (G)
C ställer sig undrande till varför man inte har någon separat informationsdisk på biblioteket:
Här har vi ingen informationsdisk, det är samma disk. Och jag har inte fått någon direkt förklaring varför vi inte har det. Det finns olika meningar, […] vissa säger att vi inte besitter samma kompetens på alla språk. Biblioteket har medier på 125 språk, men personalen, vi är 25-30 stycken, även om vi behärskar olika språk täcker vi inte alla 125. Och då säger många så här: ”du kan svara på frågor om rysk litteratur, eller åtminstone litteratur på de språk som du katalogiserar. Om du står i disken, informationsdisken, och någon ställer om malaysisk litteratur, kan du svara?” Nej, jag kan inte svara på samma nivå, men jag tycker att det är fel ändå att avstå från informationsdisken. Vi kan ju ändå svara på många frågor. Varför ska du avstå från att svara på de frågor som du kan besvara, bara därför att du inte kan svara på alla frågor? (C)
C tror att det faktum att det inte finns någon separat informationsdisk på biblioteket kan vara en anledning till att det inte kommer så mycket referensfrågor, och hon menar att bibliotekariernas kompetens därför inte kan utnyttjas till fullo.
Folk ställer inte så många frågor. De kan fråga om någon enstaka bok, men de frågor som vi kallar för referensfrågor, som kräver att du mobiliserar dina kunskaper, allt som du har läst på alla dina 160 högskolepoäng, de frågorna kommer bara ytterst sällan. […] Eftersom vi inte får några referensfrågor så vet vi inte vad som… om de bara kommer och säger hej, då är det viktigt att bara vara trevlig och kunna något språk, men om den här personen ställer en mer avancerad fråga räcker det inte att bara vara trevlig, utan då ska man besitta kunskaper. Men tyvärr får vi inte sådana frågor och det är synd. Jag tycker att vi förlorar på det. (C)
Möte med låntagare
I mångt och mycket anser inte mina informanter att deras möten med låntagare skiljer sig mycket från personalen på ett folkbibliotek i t.ex. Rinkeby, där en stor andel av låntagarna har invandrarbakgrund. Skillnaderna mellan arbetet på Internationella biblioteket och ett vanligt folkbibliotek med många invandrarlåntagare visar sig istället på andra områden, som t.ex. den stora fjärrlåneverksamheten och det faktum att man har en egen katalogiseringsavdelning. ”Om man bortser från katalogiseringen så tror jag vi har samma behov.” (B)
De låntagargrupper som kommer till det publika biblioteket skiljer sig i viss mån ifrån de som kommer till filialerna. Vad gäller t.ex. den arabiska låntagargruppen är det inte så mycket kvinnor och barn som kommer som enskilda besökare till Internationella biblioteket, utan mest män. B förklarar detta på följande sätt:
Vilka är det som kommer in till stan, vilka är det som kommer till det här biblioteket? Det är främst män som kommer, inte så mycket familjer. Och de kommer med sina skolklasser, och SFI, men annars […] så är det mest män som kommer. Jag tror att kvinnorna […] inte är lika rörliga. Och sen så tror jag också just att filialerna har ganska bra bokbestånd, så att det är inte säkert att de känner att de behöver komma hit och titta heller. (B)
Språkets sociala funktion
I mötet med låntagarna kan personalens språkkunskaper även fylla en rent social funktion. F menar att språket i sig bär med sig historia och tradition och inte bara bör ses som ett redskap för kommunikation, utan också som någonting som kan väcka väldigt starka känslor: ”När jag pratar på deras språk blir de jätteglada.”
Även G menar att det inte alltid bara handlar om att göra sig förstådd: Som regel går det ju bra ändå, men det är ändå ganska många låntagare som vill prata med någon som kan deras språk. Även om man som regel kan hjälpa dem ändå, så finns det en trygghet i att kunna kommunicera på sitt eget språk. (G)
Avsaknad av språkkunskaper
E menar att katalogposterna ofta är till stor hjälp för att få information om en bok på ett språk man inte är bekant med:
Man får en del information av katalogposten. Vi vet vem som har skrivit boken, för att någon har katalogiserat boken, antingen här eller så har vi skickat den till Bibliotekstjänst. Och vi vet titeln, kanske översätter de ibland titeln, då vet vi vad titeln betyder. Och sen vi har en klassning på boken, vi vet om boken är skönlitteratur, om det är en roman eller novell eller poesi eller historia eller fackbok. Alltså vi får en del information, även om vi inte kan språket, tack vare katalogposten. Och sen vi vet t.ex. utgivningstiden och platsen och så. Men om vi skulle veta innehållet, alltså vi vet att det är en roman, men vad det handlar om det vet vi inte. (E)
D anser att språkkunskaper visserligen är viktiga, men att litteraturkunskaper och allmänna kunskaper om böcker i viss mån uppväga bristen på språkkunskaper. Hon uttrycker sig på följande sätt:
Den här kombinationen med att inte kunna någonting, men att ändå kunna böcker och jobba med det… man lär sig väldigt mycket. Det är som en blind ungefär, man övar upp andra sinnen, och ser och läser saker på ett annat sätt, och man kan läsa av väldigt mycket av att bara hålla i en bok och titta i den, hur den är gjord, och dra mycket slutsatser. (D)
G menar att man oftast kan hjälpa låntagarna även om man inte behärskar deras språk. ”Det viktigaste egentligen är ju att ha en god svenska, trots allt.” Han tror att det skulle gå att driva biblioteket utan personalens språkkunskaper, men att det är en fråga om kvalitet. Även B anser att språkkunskaper påverkar servicens kvalitet: ”Det krävs ju ändå språkkunskaper och litteraturkunskaper för att kunna ge den bästa servicen.”
Även de mest begränsade kunskaper kan vara till stor nytta för att få information om en bok. Kan man t.ex. bara ett visst språks alfabetet så kan man i alla fall slå upp ord i ett lexikon. Detta kan vara till hjälp bl.a. när det gäller katalogisering av skönlitteratur, som inte behöver förses med några ämnesord. B förklarar detta på följande sätt:
Och urdu kan jag inte alls, men i och med att jag kan den arabiska skriften så kan jag åtminstone katalogisera skönlitteraturen. Däremot kan jag inte klassificera facklitteraturen. […] Jag kan se vad det står, jag kan slå upp i ett lexikon och så, men just klassificeringen tar ju så pass mycket tid, så det skulle jag aldrig kunna i och med att jag inte förstår vad orden betyder. (B)
transkriberat till latinska alfabetet, så då kan det vara bra att kunna avgöra om det de har skrivit ser ut att kunna stämma eller inte. G förklarar att man lär sig känna igen hur det brukar se ut efter hand när man arbetar med ett språk:
Sen jobbar jag också med att skriva etiketter till böckerna. De språk som är katalogiserade de har en märkning, så där lär man sig ganska mycket om vad som är rimligt, hur det ser ut vid transkriberingen. (G)
Depositioner
När personalen ska plocka ihop en deposition på ett språk de inte har den minsta kännedom om rör det sig många gånger om mer eller mindre kvalificerade gissningar. Katalogposterna är till stor hjälp, särskilt vad gäller facklitteraturen, som är försedd med ämnesord. Bokomslag kan också vara till hjälp för att ringa in innehållet i en bok, även om det gäller att vara uppmärksam på att de ibland kan vara missvisande:
Ja, tyvärr så får man gå väldigt mycket på omslag, vilket kan vara väldigt förrädiskt. Man har bl.a. skickat singalesiska […] i tron att det var en deckare i flera år, men det visade sig vara Maupassants Fettpärlan. För att det är en kvinna som ligger på golvet med blodfläckar. Eller arabiska Mahfouz, som om man inte visste vad det var så ser det ut som kiosklitteratur. Så man får försöka lära sig vissa namn. (G)
Det varierar hur pass specificerade önskemål som biblioteken anger när de beställer en deposition. E förklarar att det är olika svårt att plocka ihop depositionen beroende på hur beställningen ser ut:
Det finns olika svårighetsgrader, men om någon säger trettio böcker på persiska, eller på albanska, även om man inte kan språket… okej trettio böcker, de vill ha nya böcker, man har katalogen, man går till katalogen, tittar på posten. Jaha, var det nyutkomna böcker, det är skönlitteratur, romaner, och man blandar dem. Men om […] de vill ha kärleksromaner på albanska, då måste man känna till albansk litteratur. (E)
F menar graden av specifikation säger något om relationen mellan personal och låntagare på det beställande biblioteket:
Inköp
När det gäller inköp menar D att om man inte har kompetens på det språk man köper in på finns risken att man köper in mer översatt litteratur, d.v.s. litteratur som man redan är bekant med översatt till det språk man ska köpa in på, än vad man skulle ha gjort om man hade haft kunskaper på det språket.
Tittar man på hur man skulle hantera det här om man inte kan persiska eller har några hjälpredor så att säga, så är det ju klart att då köper man kanske in om det skulle vara någon svensk författare på persiska, det ligger ju väldigt nära till hands. Och sen så tror jag också, och det ser man också på olika bestånd om man tittar, att då köper man kanske några amerikanska deckare, eller någon känd […] ja, nu är det Coetzee som fick Nobelpriset, eller sådana här som rör sig samtidigt i väldigt många länder… sånt som man känner igen och vet att det är god litteratur så att säga. […] Men det är ju svårt, definitivt. Och vad gör man i det läget? Då måste man ju fråga folk. (D)
Efterfrågan
Det finns en mängd olika faktorer som påverkar utlåningsstatistiken. Om biblioteket har ett mindre bestånd på ett språk så kan det t.ex. naturligtvis påverka utlåningen negativt, eftersom det då inte finns så mycket böcker att låna ut.62
B medger att det finns en tendens att de språk som personalen har kompetens på och som redan har stora bestånd gynnas hanteringsmässigt, medan de mindre språken lätt hamnar i skymundan. Det kan vara svårt att avgöra om det handlar om orsak eller verkan.
C utrycker det på följande sätt: ”lånar man ut flera böcker på ryska köper man också flera böcker på ryska. Köper man fler böcker på ryska behöver man väl en katalogisatör”. B menar att man trots att det synd att de mindre språken åsidosätts så måste forsätta att arbeta på samma sätt, och att det är de mest efterfrågade språken som man även fortsättningsvis bör ägna mest tid åt.
Nej, de [små språken] blir inte omhändertagna på samma sätt. Och samtidigt ser jag inte hur vi skulle kunna göra något annorlunda. De stora språken kräver så pass mycket […] så att jag tror att man måste lägga ner mer arbete på just det som är mest efterfrågat (B)
E menar också att andra bibliotek i landet snart märker vilka språk Internationella biblioteket har god kompetens och ett bra bestånd på, och att bibliotekens önskemål vad gäller depositioner kan börja variera därefter, och bli mer specificerade.
62
Men min uppfattning är så att det är de språk som vi har kompetens här […] vi har statistik, såna tio-i-topp, vilka språk lånas mest och allt det här, och på de språken nästan vi har kompetens här va. […] kanske när de skickar beställningar, kanske efter ett tag de märker att på det språket finns mer kompetens här och det finns samtidigt också ett stort bestånd. Då kommer mer och mer specifika frågor. (E)
Kontakter utanför biblioteket
Arbetet med mångspråkig biblioteksverksamhet innebär inte bara att man behöver ta hjälp och stöd av varandra inom samma arbetsplats, utan det är också viktigt att ha kontakter utanför biblioteket. D uttrycker sig på följande sätt:
Jobbar man med den här typen av verksamhet så måste man ha kontaktytor hela tiden, och kontakter, […] man kan inte sitta på sin kammare och arbeta med det här, utan det är i symbios med dels med låntagare och efterfrågan, olika bibliotek och sen att man hela tiden får impulser och blänkare. Att man utbyter erfarenheter. (D)
D berättar också att man har ett informellt kontaktnät som kan vara till hjälp i frågor som rör inköp. Biblioteket har t.ex. ett utbyte med vissa privatpersoner. Ett exempel på detta är att man har fått kontakt med en thailändsk man som kan vara till hjälp när det gäller thailändsk litteratur. Han är en tidigare låntagare som själv tog kontakt med biblioteket och erbjöd sina tjänster.
Han har varit vår låntagare. Han är en redaktör för en thailändsk tidskrift, han har kontakter hela tiden med Thailand, så han arbetar med olika uppdrag i Thailand och han är lärare här också, språklärare. Han hade lite synpunkter på bokbeståndet, och… ju mer man kan… de personerna brukar ju alltid ta kontakt… och tala om vad de tycker och vad de inte tycker om och så vidare. Och han tog kontakt, och för oss har det varit jättebra, för thailändska är nästan snudd på det svåraste språket att köpa på. (D)
Vissa leverantörerna kan i också ha stora kunskaper om litteraturen på språket i fråga och kan ibland även de vara till hjälp. D förklarar att man snart märker vilka leverantörer samarbetet fungerar bra med, och att man kan få impulser och stöd av dem.
