”Det finns inga problembarn, bara problemföräldrar”

JURIDISKA  INSTITUTIONEN

”Det  finns  inga  problembarn,  bara   problemföräldrar”  

-­  Alexander Sutherland Neill (1883-1973)

Andrea  Sköldberg    

Examensarbete  i  förvaltningsrätt,  30  hp   Examinator:  För-­  och  efternamn  

Stockholm,  höstterminen  2015  

SAMMANFATTNING

Familjehemsplacerade barn representerar en utsatt grupp i samhället vars välmående tenderar att falla mellan stolarna. Principen om barnets bästa ska styra alla beslut rörande barn enligt barnkonventionen, detta är dock lättare sagt än gjort då motstående intressen ständigt tvingas balanseras.

Denna uppsats är en kritisk studie av svensk gällande rätts förhållande till

återföreningsprincipen i samband med upphörandet av tvångsplaceringar i enlighet med LVU.

Syftet med uppsatsen är att belysa och redogöra för huruvida svensk gällande rätt tillgodoser varje enskilt barns bästa vid vårdens upphörande. För att besvara frågeställningarna utreds rättskällorna enligt den rättsdogmatiska metoden samt andra relevanta källor för ämnet så som rapporter och rekommendationer från Socialstyrelsen. Det svenska resultatet jämförs sedan med den amerikanska barnavården då det amerikanska förhållningssättet till

återföreningsprincipen ser annorlunda ut, varför en jämförelse bidrar till en fördjupad diskussion.

Uppsatsen tar avstamp i tesen att det inom svensk barnavård föreligger en stark presumtion om att återföreningsprincipen korrelerar med principen om barnets bästa. Denna presumtion minskar incitamenten för socialtjänsten att genomföra individuella utredningar om vad som är den absolut bästa lösningen för varje enskilt barn; vårdens upphörande har blivit

schablonmässig och behovet av stabilitet och kontinuitet förbises helt och hållet till förmån för möjligheten tillåterförening.

Andra beslutsalternativ vid vårdens upphörande har på grund av lagstiftningens utformning ingen reell praktisk betydelse, vilket uppsatsen kommer att visa. En korrekt barnets bästa utredning vid vårdens upphörande kan omöjligt sägas vara utförd så länge presumtionen slår ut alla andra beslutsalternativ.

Familjehemsplacerade barn mår inte bra, det är därför läge att se över rådande lagstiftning som genom presumtionen hämmar möjligheterna att utföra en korrekt barnets bästa utredning vid vårdens upphörande.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

SAMMANFATTNING 1

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 2

FÖRKLARANDE REGISTER 5

1. INLEDNING 6

1.1. Ämnesval 6

1.2. Syfte 7

1.3. Frågeställningar 8

1.4. Metod och material 8

1.5. Avgränsningar 9

1.6. Disposition 10

2. UTGÅNGSPUNKTER FÖR UPPSATSEN 12

2.1. Allmänt om LVU 12

2.1.1. Principen om barnets bästa

13

2.1.2. Miljöfallen, 2 § LVU

14

2.1.3. Upphörande av vård, 21 § LVU

15

2.1.4. Flyttningsförbud, 24 § LVU

17

2.2. Relations- och Behovsorienterade skolorna 19

2.3. Återföreningsprincipen 20

2.4. Vårdnadsöverflyttning 21

2.5. Nationella adoptioner 23

2.5.1. Allmänt om adoption 23

2.5.2. Formella krav

24

2.5.3. Sociala myndigheters roll

26

2.6. Sammanfattande analys av kapitel 2

26

3. TIDIGARE FORSKNING OCH STATISTIK 28 3.1. Fosterhemsplaceringars varaktighet samt upphörande av vård 28 3.2. Återaktualiseringar och återplaceringar 28 3.3. Hur klarar sig fosterhemsplacerade barn i samhället? 29 3.4. Stabilitet, kontinuitet och återföreningsprincipen 30 3.5. Sammanfattande analys av kapitel 3 32

4. RÄTTSFALL OCH JO-UTLÅTANDEN 33

4.1. HFD 2014 ref. 50 33

4.2. Kammarrätten i Jönköping, mål nr. 2008-13 33

4.3. JO 1923-2000 34

4.4. Sammanfattande analys av kapitel 4 35

5. PRAXIS EUROPADOMSTOLEN 37

5.1. Sammanfattande analys av kapitel 5 39

6. AMERIKANSK RÄTT 40

6.1. Inledning 40

6.2. ASFA- reformen 40

6.3. Statistik och forskning 42

6.3.1. Statistik 42

6.3.2. Forskning 42

6.4. Återföreningsprincipen 43

6.5. Nationella adoptioner 46

7. DISKUSSION OCH RESULTAT

7.1. Introduktion 48

7.2. Hur påverkas barnavården av den starka presumtionen om en korrelation mellan principen om barnets bästa och

återföreningsprincipen? 48

7.2.1. Utredningsskyldigheten

48

7.2.2. Långtidsplaceringar och återplaceringar

49

vårdnadsöverflyttningar

51

7.2.3.1. Vårdnadsöverflyttningar

51

7.2.3.2. Nationella adoptioner

52

7.3. Kan återföreningsprincipen och kontinuitetsprincipen kollaborera för att bättre tillgodose principen om barnets bästa? 53

7.3.1. Den amerikanska metoden

53

7.3.2. Hur ska barnavården förhålla sig till återföreningsprinipen i samverkan med kontinuitetsprincipen?

54

ASFA- reformen?

55

7.4. Sammanfattande slutsats 57

KÄLLFÖRTECKNING 58

FÖRKLARANDE REGISTER

ASFA- The Adoption and Safe Families Act of 1997

EKMR - Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

FB - Föräldrabalk (1949:381)

FN- Förenta nationerna

HFD- Högsta förvaltningsdomstolen

JO- Justitieombudsmannen

LVU - Lag (1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga

NJA- Nytt juridiskt arkiv (refererat över domar från Högsta domstolen)

NSCAW-

RF- Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform SoL -

SOSFS- Socialstyrelsens författningssamling

1. INLEDNING

1.1. Ämnesval

Det är en vedertagen mentalitet i samhället att man som vuxen människa inte bör stanna i ett fysiskt eller psykiskt destruktivt förhållande, då ingen människa ska behöva leva under förtryck. Sällan uppmuntrar man en god vän som lever i ett sådant förhållande att han eller hon ska ge sin partner en andra eller tredje chans. Alla förtjänar att leva i en trygg, respektfull och snäll miljö.

Eller?

Under barnrättskursen blev jag varse att barn inte verkar leva under samma premisser som den övriga svenska befolkningen. Det blev tydligt att många barn far illa och speciellt en grupp barn fångade mitt intresse: de barn som av staten, genom tvång, placerats i familjehem.

Denna form av barnavård är ett nödvändigt ont som finns till för att hjälpa och skydda barn.

Barnavården har dock av olika orsaker blivit haltande och den reglering vars primära syfte är att hjälpa och skydda utsatta barn ingår istället i ett system som efterlämnar barn som inte mår bra, varken nu eller i det vuxna livet.

Som så ofta inom juridiken finns motstående intressen och principer. Å ena sidan har föräldrar rätt till ett familje- och privatliv, det är en mänsklig rättighet som skyddas av

EKMR. Å andra sidan har vi den något diffusa principen om barnets bästa som stadgar att alla beslut rörande barn ska fattas med deras bästa i åtanke. Ibland kolliderar dessa två principer och frågan är då vems rättigheter som väger tyngst.

Uppsatsen behandlar hur föräldrars rätt till ett familjeliv och principen om barnets bästa tvingas att samsas när tvångsvården enligt LVU ska upphöra och ett beslut rörande barnets framtid ska fattas. Detta blir intressant då avvägningen som sker nästan alltid utmynnar i ett och samma svar: återföreningsprincipen.

En återförening av barn och ursprungliga föräldrar är förvisso bra för många barn. Den står upp för och beaktar båda parters intressen. Men frågan är om principen verkligen är den bästa

lösningen för alla de barn som återförenas, eller om den har fått oförtjänt stort utrymme i svensk barnrätt och på så vis degraderat andra principers och potentiella beslutsalternativs status så till den grad att de i realiteten knappt existerar?

1.2. Syfte

Jag vill behandla ovan beskrivna dilemma: hur barnperspektivet beaktas vid tvångsvårdens slutskede och hur ofta och varför det sker kompromisser på barnets bekostnad. Jag ställde mig även frågan hur en annan barnavård skulle kunna se ut. Jag valde att jämföra den svenska barnrätten med den amerikanska för att visa hur ett system där återföreningsprincipen tvingas konkurrera med andra principer och beslutsalternativ ser ut. Den nuvarande amerikanska regleringens förhållningssätt till återföreningsprincipen har ändrat utgången vid vårdens upphörande för många familjehemsplacerade barn vid, vilket således utgör en relevant och intressant jämförelse för denna uppsats.

Min tes är att återföreningsprincipen många gånger allt för lättvindigt anses korrelera med principen om barnets bästa. Den svenska barnavården präglas således av en presumtion som svårligen låter sig brytas, detta leder till att det tummas på och kompromissas med det beslut som egentligen skulle ligga i linje med varje enskilt barns bästa.

Med avstamp i just nämnda tes kommer uppsatsens övergripande syfte följaktligen att inriktas på frågan om hur principen om barnets bästa efterlevs vid tvångsomhändertagandets

upphörande. Frågan är om barnets bästa är den avgörande faktorn när socialtjänsten utreder de olika beslutsalternativen för barnets framtid och hur ofta principen tvingas ge vika för andra intressen. Utgångspunkten för uppsatsen är således vilken den avgörande faktorn är när barn som omhändertagits med stöd av 2 § LVU ska flytta hem igen och vems intresse det är som primärt tillgodoses.

Det mer specifika syftet med uppsatsen är att undersöka varför det har blivit så att

återförening är den absolut överlägset vanligaste utgången när tvångsvården upphör. Är det verkligen möjligt att socialtjänsten utreder varje enskilt barns bästa och ändå kommer fram till samma svar för majoriteten barn; att återförening är bäst, eller har vi en presumtion som styr utgången så till den grad att inga andra beslutsalternativ ges en chans och utreds?

1.3. Frågeställningar

Med grund i det ovanstående syftet söks i uppsatsen svar på följande frågeställningar:

-­‐ Hur påverkas svensk barnavård av den påstådda presumtionen om en korrelation mellan principen om barnets bästa och återföreningsprincipen?

-­‐ Kan och borde återföreningsprincipen och kontinuitetsprincipen kollaborera i högre grad för att bättre tillgodose principen om barnets bästa?

1.4. Metod och material

I den deskriptiva delen av uppsatsen använder jag mig av den klassiska rättsdogmatiska metoden. Det vill säga, jag utgår från de juridiska källor som finns att tillgå för att fastställa gällande rätt. Min avsikt är alltså att på ett opartiskt och neutralt tillvägagångssätt redogöra för rättskällorna för att utreda, systematisera och tolka gällande rätt. De olika rättskällorna har en inbördes ordning som bör beaktas, även om det har varit och fortfarande är omdebatterat huruvida denna ordning faktiskt existerar och hur den i så fall ser ut och bör tolkas.¹ Först och främst ska lagtext vara den primära källan som skall följas om den är klar och entydig. Praxis i form av prejudikat och förarbeten till lagarna bör beaktas, medan praxis som inte är

prejudikat och doktrin får beaktas. ² Det räcker dock inte med att enbart fastställa gällande rätt genom interna rättskällorna då mina frågeställningar sträcker sig längre än så. Med andra ord ska gällande rätt utredas för att sedan övergå till en utredning av vad konsekvenserna har blivit samt hur effektiv gällande rätt faktiskt är vid barnskyddsarbetet.

För att få en heltäckande förståelse måste således perspektivet breddas en aning genom en rättsanalytisk ansats, vilket den rättsdogmatiska metoden medger utan problem.³ Vid socialtjänstens barnskyddsarbete finns en stark koppling till sociala aspekter och forskning om gällande rätt i praktiken, varför det är relevant att se till forskning rörande för uppsatsen aktuella sociala spörsmål vilket innebär att den även får en starkt rättssociologisk vinkling.

1  Sandgren,  C,  Debatt-­  är  rättsdogmatiken  dogmatisk?,  s.  651.  

2  Korling, F. (red.) och Zamboni, M. (red.). Juridisk metodlära. (Uppl. 1:3) Lund: Studentlitteratur, 2013. s. 21

3  Jareborg,  N,  Rättsdogmatik  som  vetenskap,  SvJT  2004,  s.4.    

Detta blir särskilt relevant för att kunna avgöra om nuvarande reglering är rättsligt försvarbar eller om det finns utrymme för förbättringar.

I uppsatsen kommer föreskrifter, rapporter samt allmänna råd från Socialstyrelsen att beaktas för att bredda perspektivet där de andra källorna inte ger klara svar (vilket de sällan gör).

Råden är inte är rättsligt bindande då de inte utesluter andra handlingsalternativ.⁴ Trots sin karaktär av en icke-bindande reglering har råden stor inverkan på rättstillämpningen då mycket av det socialrättsliga regelverket utgörs av så kallade ramlagar, varför konkreta tillämpningsråd kan bli vägledande.

Vidare kommer även JO- beslut att beaktas. Besluten är inte juridiskt bindande, men kan vara väldigt betydelsefulla då det ger en tydlig indikation på hur lagen ska tolkas. Detta kan vara särskilt hjälpsamt vid hantering av ramlagstiftning samt i ett rättssamhälle där förhållandevis få ärenden beviljas prövningstillstånd i HFD. I praktiken tas mycket stor hänsyn till JO:s kritik. ⁵

På grund av att det krävs prövningstillstånd för att nå högsta instans finns få prejudicerande domar inom området, varför domar från lägre instanser kommer att ge vägledning i uppsatsen.

Ett internationellt perspektiv kommer även tas i anspråk genom Europadomstolens praxis.

Vad gäller det amerikanska avsnittet är metod och material inte lika hårt knutet till den klassiska rättsdogmatiska metoden. Källorna utgör framförallt lagstiftning, forskning, doktrin samt rapporter från aktuella myndigheter. Detta då den amerikanska rätten endast utgör en komparativ ansats för att fördjupa analysen och diskussionen.

1.5. Avgränsningar

Uppsatsen kommer inte att behandla SoL då syftet är att utreda upphörande av tvångsvård vilket SoL således inte reglerar. Frivillig vård faller alltså utanför ramarna för denna uppsats.

4  von  Essen,U,    Kommunal  normgivning,  s.  60  

5  JO:s  hemsida,  JO-­‐  beslut.  Se:  http://www.jo.se/sv/JO-­‐beslut/    

Vidare avgränsas uppsatsen från behandling av LVU 3 § som rör tvångsvård förorsakat av ett självskadligt beteende. Trots att upphörande av vård i enlighet med LVU 21 § även gäller för LVU 3 § bidrar inte omnämnda lagrum till att uppnå syftet med uppsatsen.

Vid den komparativa studien av den amerikanska rätten framkommer en rad intressanta och aktuella aspekter som skulle kunna belysa problematiken kring upphörande av vård på ett ännu djupare sätt, ett exempel är Critical Race Theory- perspektivet. Tyvärr finns inte utrymme för några sådana ansatser i denna uppsats. Den amerikanska framställningen bidrar enbart till för att föra diskussionen på ett djupare plan, varför den hålls kort och koncis.

Läsaren bör ha i åtanke att uppsatsen således inte ger en helhetsbild av amerikansk gällande rätt.

1.6. Disposition

I uppsatsens inledande kapitel förklaras valet av ämne samt uppsatsens syfte och de frågor som ämnas bli besvarade. Här förklaras även vilken metod som ligger till grund för uppsatsen samt vilka relevanta avgränsningar som görs.

I det andra kapitlet görs en genomgång av relevanta lagrum, principer och teorier som ligger till grund för ämnesvalet och efterföljande analyser och diskussioner. Kapitlet syftar till att ge läsaren en grundläggande förståelse, sätta den rättsliga regleringen i ett sammanhang och ge en bakgrund till kommande kapitel. Kapitlet avslutas med en mindre sammanfattande analys som senare plockas upp i kapitel sju.

I det tredje kapitlet presenteras för uppsatsen relevant forskning och statistik, vilket ämnar ge läsaren en god förståelse för vilka konsekvenser gällande rätt får i praktiken. Kapitlet avslutas med en mindre sammanfattande analys som senare plockas upp i kapitel sju.

I det fjärde och femte kapitlet görs en mindre presentation av svensk och internationell praxis för att bidra till att förstå hur gällande rätt ser ut och uppfattas i domstol. Kapitlen avslutas med en mindre sammanfattande analys som senare plockas upp i kapitel sju.

I kapitel sex presenteras den amerikanska rätten rörande tvångsomhändertaganden av barn vilken utgör underlag till den avslutande diskussionen. På grund av kapitlets karaktär som diskussionsunderlag avslutas det inte med en sammanfattande analys. Diskussionen och analysen kommer istället att föras i kapitel sju, där de svenska och amerikanska regleringarna jämförs.

Kapitel sju utgörs av diskussioner och slutsatser grundade på frågeställningarna i kapitel ett.

2. Utgångspunkter för uppsatsen

2.1. Allmänt om LVU

LVU är som tidigare nämnt en tvångslagstiftning som syftar till att skydda barn och unga såväl från ett självskadebeteende som från andra människors skadliga beteende gentemot dem. De senaste årtiondena har det i Sverige och i många delar av världen vuxit fram en allt starkare ambition kring barnskyddsarbetet. Den har uppmärksammats som en haltande institution och barn har i allt högre grad erkänts vara en utsatt grupp i samhället och deras rättigheter har därav ansetts behöva förstärkas. Senast i juni 2015 släppte regeringen en SOU där tvångsvårdens allvarliga brister utreddes. Ett problem som däri uppmärksammades var LVU:s problem att för långtidsplacerade barn uppnå långvarighet och stabilitet.⁶ Den nya starkare ambitionen kan noteras i de senaste årtiondenas mängd lagförändringar som berör barn.⁷ Det går numer att exempelvis att spåra barns rättigheter i en av Sveriges grundlagar;

RF. Det stadgas däri att det allmänna ska verka för att barns rätt tas tillvara.⁸ Utöver RF och LVU ges för barn skydd i SoL och FB. På internationell nivå har barns rättigheter starkt markerats genom bland annat barnkonventionen.

Barns rättigheter är alltså väl etablerade både i Sverige och ur ett internationellt perspektiv. I förhållande till LVU finns det dock ytterliggare en komponent som socialtjänsten i sitt arbete måste ta hänsyn till: föräldrars rättigheter. Vårdnadshavare och föräldrar står under skydd av FB och EKMR där rätten till ett privat- och familjeliv skyddas.⁹ Ingripanden i enskildas privat- och familjeliv får bara ske om det finns stöd i lag och om det är nödvändigt i ett demokratiskt samhälle, för att exempelvis skydda barn mot brott och utsatthet. Ingripandet måste vara proportionerligt i förhållande till syftet med ingripandet. Föräldrars och barns rättigheter måste således beaktas parallellt. Nyss beskrivna balansgång skapar problem och mycket svåra gränsdragningar för de sociala myndigheterna, som är det organ som är ytterst ansvarigt för barnskyddsarbetet i Sverige.¹⁰

6 SOU 2015:71, s. 567.

7 Schiratzki, J, Barnrättens grunder, s. 16.

8 Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform, 1 kap., 2 §, 5 st.

9 FB 6:8, EKMR art. 8.

10 Leviner, P. Rättsliga dilemman i Socialtjänstens barnskyddsarbete, s .87 och 112.  

Socialtjänstens arbete i enlighet med LVU kan delas upp i två kategorier; beteendefallen och miljöfallen. Följande arbete kommer att inriktas på miljöfallen. De ärenden som faller inom denna kategori är de där barn riskerar att fara illa på grund av en bristfällig hemmiljö, det vill säga, den miljö i vilka barnet bor och lever.¹¹

Både SoL och LVU är utformade med målet att barnskyddsarbetet först och främst ska förverkligas i samarbete med det ursprungliga hemmet. Presumtionen att barn som absolut huvudregel har rätt att växa upp med sina föräldrar är stark. LVU är således ett undantag som därför måste tillgripas med viss försiktighet. LVU är den lag socialtjänsten lutar sig mot när ett barn är i behov av skydd men föräldrarna ställer sig aviga mot hjälp med stöd av SoL.

LVU kan alltså tillämpas utan föräldrarnas godkännande¹², vilket gör LVU till en mycket ingripande lag som inkräktar på vårdnadshavarnas högst personliga sfär.

LVU baseras på vissa fundamentala principer. De mest relevanta principerna för arbetet är principen om barnets bästa, återföreningsprincipen och kontinuitetsprincipen. Det kommer i följande kapitel att ges en mer ingående beskrivning av just omnämnda principer samt de för uppsatsen relevanta lagrummen.

2.1.1. Principen om barnets bästa

Vid beslutsfattande med stöd av LVU ska principen om barnets bästa vara avgörande. Detta kan jämföras med den något svagare formuleringen i SoL där det framgår att principen om barnets bästa ska beaktas och redovisas som en del bland andra faktorer. I LVU är principen avgörande.¹³

För att kunna uppnå en god förståelse för den fortsatta utredningen är det av vikt att läsaren förstår vidden av principen om barnets bästa, som är en mycket utbredd och relevant princip för barnskyddsarbetet i Sverige. Principen har ingen entydig definition, men ett tolkningssätt är att principen varierar över tid, beroende på olika kulturer och sedvänjor.¹⁴ Barnkommittén har tolkat principen som att den måste läsas och kopplas till övriga artiklar och principer i                                                                                                                

11 LVU 2 §.

12 SoL 5:1, LVU 1 §.

13 SOU 2000: 77 s. 146 ff.

14 Schiratzki J. Barnrättens grunder s. 30 f.  

barnkonventionen.¹⁵ Det har dock gjorts uttalanden som gett principen en något tydligare definition. Enligt dessa uttalanden har principen två perspektiv som ska beaktas för att en fullgod utvärdering ska anses vara gjord; ett subjektivt -och ett objektiv perspektiv. Det subjektiva perspektivet representerar barnets egen vilja och korrelerar starkt med barnets rätt att komma till tals. Det objektiva perspektivet ska grundas på vetenskap. Görs en analys och utredning av båda dessa perspektiv kan en fullgod analys av barnets bästa sägas vara gjord.¹⁶

I lagmotiven framkommer att begreppet är relativt och betyder olika saker för olika

människor beroende på hur barnets behov uppfattas. Begreppet förändras över tid, i takt med att nya värderingar och ny kunskap växer fram.¹⁷ Detta innebär således att det för varje enskilt barn måste göras en individuellt grundad barnets bästa utredning.

2.1.2. Miljöfallen, 2 § LVU

2 § LVU avser tvångsomhändertaganden på grund av brister i hemmiljön. Enligt lagrummet ska fyra olika rekvisit vara uppfyllda: en miljöfaktor, en påtaglig risk för skada, avsaknad av samtycke och slutligen ska åtgärden ska ligga i linje med barnets bästa.

Mer ingående beskrivet måste det föreligga kvalificerade brister i hemmet, så som fysisk eller psykisk misshandel. Redan en ringa grad av misshandel kan utgöra en påtaglig risk så länge det inte är fråga om en enstaka handling. Vid högre grad av misshandel gäller det motsatta; en enstaka händelse kan vara tillräcklig. Den psykiska misshandeln kan exempelvis innebära nedvärdering eller systematiska kränkningar. Otillbörligt utnyttjande innebär oftast ett sexuellt utnyttjande av barnet eller ett för tungt åliggande på barnet i hemmet där han eller hon exempelvis måste ta ett stort ansvar för föräldrar eller syskon. Brister i omsorgen kan omskrivas till vanvård i det här sammanhanget, där det kan vara fråga om exempelvis barnets hygien eller mat. Annat förhållande i hemmet innebär att de missförhållanden som existerar i hemmet inte förorsakas av vårdnadshavaren själv, utan exempelvis av dennes sambo.¹⁸

15 SOU 1997:116 s. 133.

16 SOU 1997: 116 s. 134 ff.

17 Prop. 1996/97:124, s. 100.

18 Prop. 1989/ 90:28 s. 107f.    

Det får inte vara en ringa risk för skada, den får inte vara obetydlig, oklar eller avlägsen. Det ska således föreligga konkreta omständigheter.¹⁹

Vård ska inte kunna ges på frivillig väg. Även om samtycke har lämnats till frivillig vård i enlighet med SoL kan barnet vårdas med stöd av LVU om samtycket inte är tillförlitligt och det finns en risk att det kommer att återkallas.²⁰

Det sista rekvisitet för att 2 § LVU ska vara tillämplig är att vården ska vara förenlig med barnets bästa. Barnets bästa kan vara den faktorn som blir utslagsgivande i om vård ska ges eller inte. Det vill säga, även om alla andra rekvisit är uppfyllda kan det brista om det ändå inte anses vara barnets bästa. Det innebär även att det inte räcker att konstatera att det ligger i linje med barnets bästa, om de övriga rekvisiten inte är uppfyllda. Socialtjänsten måste alltså genom sin utredning visa att samtliga rekvisit är uppfyllda.²¹

Vård med stöd av 2§ LVU ska omprövas var sjätte månad för att utredas huruvida vården fortfarande behövs eller ej. När vården inte längre behövs ska barnet återförenas med sina föräldrar i enlighet med 21 § LVU och återföreningsprincipen.

2.1.3. Upphörande av vård, 21 § LVU

Socialtjänsten ska var sjätte månad utreda huruvida vård enligt 2§ LVU fortfarande är nödvändig. Är den inte det ska barnet återförenas med sina vårdnadshavare enligt 21 § LVU.

Barnet ska då noga förberedas för den kommande återföreningen. I förarbetena till lagen stadgas att vården ska förklaras avslutad så snart det inte längre finns behov att utöva de särskilda befogenheter som lagen ger nämnden.²²

Formuleringen i lagrummet leder till tolkningsfrågor. I HFD:s dom 2012 ref. 35, som i mångt och mycket grundar sig på dom 1987 ref. 123, kom Högsta Förvaltningsdomstolen fram till att den oro ett barn kan känna inför en separation från ett föräldrahem och den risk för skada en separation från familjehemmet kan åsamka inte ska vägas in i bedömningen om huruvida                                                                                                                

19  Prop.  1989/  90:28  s.  107f.  

20 SoU 1979/80:44 s. 100

21  Leviner,  P.  Rättsliga  dilemman  i  Socialtjänstens  barnskyddsarbete,  Stockholm,  2011,  s.  221.  

22  Prop.  1979/80:1  s.  587  f.    

vård med stöd av LVU ska upphöra eller ej, utan detta ska istället beaktas vid en eventuell prövning om flyttningsförbud. I linje med förarbetet till lagen lades det i domen stor vikt vid frågan huruvida förhållandena som föranledde tvångsomhändertagandet hade upphört och om mamman kunde tillgodose dotterns vårdbehov.²³ Utifrån detta har det alltså tydliggjorts att det relevanta vid upphörande av tvångsvården är huruvida orsaken till placeringen har upphört eller inte och om föräldern kan ta hand om sitt barn. Det ska alltså inte beaktas hur barnet känner och mentalt mår av att ett sådant beslut fattas.

Vidare framkommer av samma dom från HFD att domstolen anser att lagstiftaren gett socialnämnden flera olika instrument för att kunna tillgodose ett barns behov i olika situationer, de instrument som avses är LVU 13 § som leder in i FB 6:8 om

vårdnadsöverflyttning samt reglerna om flyttningsförbud.

Socialstyrelsen har formulerat egna riktlinjer för att försöka bringa klarhet i hur lagrummet ska tolkas. Dessa är som ovan angetts inte rättsligt bindande. De allmänna råden föreskriver att skälen för vårdens upphörande nära måste anknyta till de skäl som föranledde vården.

Detta är än så länge i linje med just beskrivna avgörandet från HFD. Socialstyrelsen betonar dock att det är den unges vårdbehov som ska avgöra hur länge vården ska fortgå. Vård utanför hemmet ska inte längre vara nödvändigt eller motiverat och vårdnadshavarna ska kunna tillgodose barnets särskilda behov. Den aktuella situationen i hemmet ska vara

tillfredsställande och förbättringarna måste anses vara av permanent karaktär. Detta skulle kunna tolkas som snäppet mer långtgående än HFD:s tolkning som inte anser att barnets vårdbehov, eller med andra ord uttryckt: risken för skada, ska vara avgörande.

Vidare stadgas det i Socialstyrelsens allmänna råd att barn inte kan ses som en del i förälderns rehabilitering, utan förälderns tillstånd måste anses vara stabilt innan barnet kan flytta hem igen. Situationen i hemmet måste ses som en helhet, exempelvis räcker det således inte med att föräldern är drogfri, utan det måste vara förälderns helhetssituation som bedöms. Har nya missförhållanden tillkommit kan det utgöra skäl för fortsatt vård. Dessutom påpekar

Socialstyrelsen att flyttar och separationer oftast är skadliga för barn. Socialstyrelsen avslutar kapitlet med att säga:²⁴

23 HFD 2012 ref. 35 s.

24 SOSFS 1997:15 s. 79 f.    

”En bedömning av om vården med stöd av LVU behöver fortsätta måste utgå från det enskilda barnet, dess behov och

vårdnadshavarnas möjligheter att tillgodose dem. Bedömningen får aldrig göras schablonmässigt.”

Enligt 13 § fjärde stycket LVU ska socialnämnden, när den unge varit placerad i samma familjehem under tre år från det att placeringen verkställdes, särskilt överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 8 § föräldrabalken.

Det har genom åren lagts fram förslag om att risken för att ett barn skadas om det flyttas från ett hem där det vistats under en längre tid även ska kunna vägas in vid

bedömningen av om vården ska upphöra.²⁵ Kontinuitet och stabilitet är viktiga livsbetingelser om vilka en debatt har förts men där det egentligen inte har gjorts några framsteg utöver den om vårdnadsöverflyttning. Den senaste utredningen framlagd av Regeringen är den från år 2015, där förslag på hur man bättre ska tillgodose stabilitet och långvarighet för barn som är långtidsplacerade diskuteras. Det är uppenbart att det finns en vilja att utveckla LVU i den riktningen.

2.1.4. Flyttningsförbud, 24 § LVU

Som ovan nämnts ska vård med stöd av 2 § LVU upphöra när det inte längre finns

förutsättningar att låta den fortgå. Detta ska ske så snabbt det går efter att beslutet har fattats.

Det kan dock krävas att åtgärder vidtas för att barnet i fråga inte ska ta skada av allt för snabba separationer. För att komma tillrätta med allt för abrupta separationer har lagstiftaren instiftat en lag om flyttningsförbud. Förvaltningsrätten kan enligt LVU 24 § utfärda ett sådant flyttningsförbud. Ibland kan socialnämnden själv utfärda ett tillfälligt flyttningsförbud med stöd av 27 § LVU.

Av praxis finns prejudicerande fall, exempelvis HFD 2011 ref. 13, där domstolen hänvisar till riksdagens socialutskotts bedömning av flyttningsförbudet. I SoU:n betonas att lagrummet finns till för att tillgodose barnets bästa. I domen påpekas att en flytt för ett barn som placerats tidig, eller för barn som varit placerade under en lång tid kan vara skadliga. Det fastlås genom                                                                                                                

25  SOU  1986:20  s.  343  och  Ds  S  1987:3  s.  122  ff.  

domen att flyttningsförbud kan beslutas i väntan på att en process om överflyttning av vårdnaden pågår eller ska ta vid.

Det framgår av Socialstyrelsens allmänna råd att en återförening med barnets vårdnadshavare som sker abrupt, eller som sker mot barnets vilja kan aktualisera flyttningsförbudet.²⁶ Enligt råden är dock denna åtgärd tillfällig och ska ses som en lösning under en period då man försöker etablera en mer djupgående kontakt mellan barnet och vårdnadshavaren.

Förutsättningarna för flyttningsförbudets tillämplighet är att det föreligger en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas om han eller hon skiljs från familjehemmet.

Störningar av rent tillfällig karaktär är inte tillräckligt och risken måste vara konkret.²⁷

Socialutskottet har uttalat sig om att vårdnadshavarens vilja att återförenas med barnet ibland måste få ge vika vid en barnets bästa bedömning då barnets behov av stabilitet och trygghet är av hög vikt. Barn som under en längre tid har varit placerade i ett familjehem kan lida stor skada av ett uppbrott, det krävs således tungt vägande skäl för att ett uppbrott i dessa fall ska godtas.²⁸ Det framkommer även av Socialstyrelsens allmänna råd att lagrummet främst har betydelse i anknytning till frivilliga placeringar enl. SoL.²⁹

Enligt förarbetena till lagen ska barnets ålder, egenskaper, utvecklingsgrad samt den tid barnet har varit placerat vägas in i bedömningen. De familjeförhållanden barnet befinner sig i ska jämföras med de hemförhållanden barnet kommer till. Det måste även föreligga en påtaglig risk för att den unge kan ta skada.³⁰

Det bör även uppmärksammas att det är svårt att upprätthålla en god omvårdnad av barnet när ett flyttningsförbud är beslutat då nämndens bestämmanderätt i princip försvunnit.³¹ Det indikerar än tydligare hur tillfälligt flyttningsförbudet faktiskt är.

26  SOSFS  1997:15  s.  82.  

27 Prop. 1979/80:1 s. 541.

28 SoU 1979/80:44 s. 78.

29 SOSFS 1997:15, s. 87.

30 Prop. 1979/80:1 s. 541.

31 Leviner, P, När kan och bör placerade barn flytta hem- en oklar balansering mellan återförening och stabilitet i tre olika processer, s. 311.  

2.2. Relations- och behovsorienterade skolorna

Det finns två dominerande skolor vad gäller synsättet på ett barns sätt att knyta an till föräldrar och andra individer. Skolorna har samma utgångspunkt då de båda är

anknytningsteorier, dock med olika inriktning. En förståelse av synsätten är relevant för att förstå hur olika barnrättssystem är uppbyggda och varför vårdens upphörande behandlas på varierande sätt i Sverige och USA.

Det skulle kunna beskrivs som att den ena av de två, den behovsorienterade skolan, främjar långvariga placeringar medan den andra, den relationsorienterade skolan främjar tillfälliga placeringar med återförening som mål. Det går även att beskriva de två olika synsätten som att den ena teorin framhåller den skada barnet kan ta av att stanna i en skadlig miljö, medan den andra framhåller de skador barnet kan ta av att skiljas från sina föräldrar.³²

Den svenska barnavården grundas på den relationsorienterade skolan, vilken betonar vikten av att barnet ska ha kontakt och umgänge med sina biologiska föräldrar. En naturlig följd av detta blir att målet är att ett fosterhemsplacerat barn ska återförenas med sina föräldrar så snart det är möjligt. Den grundläggande filosofin bakom skolan är att föräldrar inte är direkt utbytbara för ett barn. Barnet får en stark anknytning till sina föräldrar, även om de i

samhällets ögon är bristfälliga. Separationer från föräldrarna ska tillämpas med försiktighet och samhället bör snarare lägga fokus på att jobba förebyggande så att barn och föräldrar inte ska behöva separeras. Är en fosterhemsplacering oundviklig bör samhället se till att kontakten med de biologiska föräldrarna upprätthålls i så hög grad som möjligt.³³

I motsats till detta ställs alltså den behovsorienterade skolan som hävdar att ett barn tar mer skada av att stanna i en skadlig miljö än att skiljas från sina föräldrar. Om de biologiska föräldrarna inte kan tillfredsställa ett barns behov kan de bytas ut. Ett begrepp som har

utarbetats ur denna princip är en så kallad ”psykologisk förälder”, vilket är en person som kan uppfylla alla barnets behov; näring, kärlek, fysisk omvårdnad och så vidare utan att

nödvändigtvis vara genetiskt relaterad till barnet. Denna person kan således vara den biologiska föräldern eller någon annan, familjehemsföräldrar exempelvis. Det viktiga är att personen i fråga är närvarande och tillgodoser barnets behov oavsett biologiska band. Detta                                                                                                                

32 Lagerberg, Dagmar, Fosterbarn. Forskning, teori och debatter, 1984, s. 139.

33 SOU 1986:20, s. 87.

innebär att om de biologiska föräldrarna inte tillgodoser barnets behov kan de bytas ut. Det är samhällets ansvar att se till att ett barn har en psykologisk förälder. När barnet väl har detta ska denna relation vara permanent och barnet ska inte utsättas för fler separationer. Barn behöver stabilitet och kontinuitet, enligt skolan.³⁴ Ett land som har anammat denna skola är USA.

2.3. Återföreningsprincipen

Svensk familjehemsvård är i första hand avsedd att vara av tillfällig karaktär varför återföreningsprincipen är av hög betydelse. Principen går att härleda såväl ur

Europadomstolens praxis som svensk lagtext.³⁵ Principen innebär dels att barn som placerats i familjehem så snart som möjligt ska återförenas med sina ursprungliga vårdnadshavare, samtidigt som vikten av att barnet har god kontakt med de ursprungliga föräldrarna under familjehemsplaceringen betonas. Kontakten mellan barnet och de ursprungliga

vårdnadshavarna är essentiell för att återföreningen ska ske så pass smidigt och smärtfritt för den unge som möjligt. ³⁶ I en förlängning kan det sägas att det inom principens ramar även etableras en rätt för föräldrar att återfå sina barn, med andra ord; rätten att bibehålla sin familj och sitt privatliv.³⁷ Principen finns alltså inte bara till för barnets bästa, utan även för

föräldrarnas vilket eventuellt innebär att principen ibland är den gyllene medelvägen mellan rätten till privat- och familjeliv och principen om barnets bästa, vilket det inom svensk rätt strävas mot.

Det finns undersökningar, såväl svenska som internationella, som pekar på att en av de viktigaste faktorerna för att ett barn ska kunna återförenas med sina ursprungliga föräldrar är kontakten dem emellan; ju mer kontakt desto större chans till återförening. Det finns även en stor skara barn som återförenas med sina föräldrar på grund av så kallade sammanbrott.

Sammanbrott kan uppstå bland annat på grund av att barnet rymmer eller att

fosterhemsföräldrarna inte kan eller vill ta sig an barnet längre. En studie som gjordes på 141 barn som placerades år 1988-1989 i tre mellanstora svenska kommuner, visade på att 44 % av placeringarna drabbades av sammanbrott inom en 5-årsperiod. Av dessa sammanbrott blev                                                                                                                

34 SOU 1986:20, s. 85ff.  

35 Eneroth, Elisabeth, Leviner, Pernilla, Juridik för socialt arbete , s. 152.

36 Vinnerljung, B, Svensk forskning om fosterbarnsvård, 1996, s. 44.

37 Prop. 2012/13:10 s. 84.

resultatet att hälften av barnen återvände hem, medan den andra hälften blev omplacerade inom vårdsystemet.³⁸

Återföreningsprincipen anses vara en grundprincip inom svensk barnrätt³⁹ och har blivit kritiserad av både socialarbetare och forskare som föredragit stabila och långsiktiga

lösningar.⁴⁰ Då målet i Sverige är att barn ska få växa upp med sina biologiska föräldrar i så lång utsträckning som möjligt är återföreningar ett naturligt steg i den mycket etablerade riktning vi strävar mot inom barnavården, trots att den många gånger rimmar illa med just stabilitet och långvarighet. Återföreningsprincipen grundar sig således på den nyss nämnda relationsorienterade skolan där tanken är att biologiska föräldrar inte är utbytbara.⁴¹⁴²

Det finns en mycket stark presumtion att barnet ska återförenas med sina vårdnadshavare och socialtjänsten ska därför verka för att denna återförening de facto ska komma till stånd.⁴³ Återföreningsprincipen måste samverka med andra grundläggande värderingar, så som frivillighet och samförstånd för att en återförening ska kunna aktualiseras så snabbt och så smidigt som möjligt.⁴⁴ Det är oklart i vilket skede socialtjänsten kan sluta verka för att återförening ska komma till stånd och så att säga ”ge upp” hoppet om en sådan.

Ett problem med återföreningsprincipens förverkligande är att många barn tvingas vänta många år på att få återvända hem. Som forskning nedan visar väntar ca 10 % av placerade barn i mer än fem år på att få komma hem till föräldrarna igen. I Socialstyrelsens rapport från år 2013 var mediantiden för vård i enlighet med LVU 15,4 månader. Mediantiden för vård enligt SoL för att sedan övergå till vård enligt LVU var vårdtiden ännu längre; 37,9 månader.⁴⁵Mer statistik om återförening följer nedan.

2.4. Vårdnadsöverflyttning

38 A.a. s. 54.

39 Prop. 2012/13:10 sida 85.  

40 Vinnerljung, B, Svensk forskning om fosterbarnsvård, 1996, s. 41.

41 SOU 1986:20 s. 87-88.

42 Singer, A, Barnets bästa, om barns rättsliga ställning i familj och samhälle, s. 236.

43 SOSFS 1997:15 s. 79.

44 Leviner, P, Rättsliga dilemman i socialtjänsten barnskyddsarbete, s. 131.

45 Socialstyrelsen, Barn och unga, insatster år 2013, 2014, s. 29.

Med utgångspunkt i principen om barnets bästa har den sociala barnavården i Sverige kommit till en punkt där långvariga och stabila förhållanden för fosterhemsplacerade barn förespråkas i allt högre grad.⁴⁶ Ibland kan det vara motiverat att utse andra personer som vårdnadshavare till barnet än de ursprungliga föräldrarna, med andra ord ett steg i riktningen mot ett

behovsorienterat tankesätt. Detta kan vara motiverat även om föräldrarna i fråga inte anses vara bristfälliga eller direkt olämpliga i sitt föräldraskap. Det i sin tur innebär att ett barns behov av kontinuitet och stabilitet kan ges företräde framför möjligheten för föräldrarna att återförenas med barnet.⁴⁷

Vårdnadsöverflyttning i enlighet med 6 kap 8 § FB är ett undantag från, eller snarare en motsats till återföreningsprincipen då avsikten med lagen är att flytta över hela vårdnaden till fosterhemsföräldrarna. Det noterades att lagrummet användes mycket sällan av socialtjänsten varpå en reform av lagen ägde rum år 2003. Reformen resulterade i en åtstramning av

rekvisiten, som nu ställer krav på att socialtjänsten efter tre år ska överväga om en

vårdnadsöverflyttning är lämplig. Statistik visar att antalet vårdnadsöverflyttningar har ökat, men relativt sett är det fortfarande ett mycket begränsat utnyttjande av lagrummet vilket inte var lagstiftarens intention när reformen ägde rum.⁴⁸

Innebörden av vårdnadsöverflyttning är som sagt att vårdnaden av barnet går över på fosterhemsföräldrarna. Detta kan göras utan samtycke från föräldrarna. Det bör dock observeras att de nya vårdnadshavarna har rätt till underhållsbidrag, underhållsstöd, barnbidrag och eventuell barnpension från de ursprungliga vårdnadshavarna. Utredningar gjorda om varför det fanns och finns ett motstånd till att använda sig av denna möjlighet visade på att socialtjänsten var rädda för att kontakten mellan barnet och föräldrarna helt skulle upphöra, en osäkerhet kring det praktiska utförandet samt en rädsla att helt döma ut föräldrarna.⁴⁹

Det är endast socialnämnden som kan ta detta initiativ, fosterhemsfamiljen kan alltså inte själva ta ett ärende likt detta till domstol. Diskussionen rörande om vårdnadsöverflyttning ska bli aktuell måste avgöras utifrån den enskilda situationen, ibland finns det lägen när en sådan                                                                                                                

46Leviner, P, När kan och bör placerade barn flytta hem- en oklar balansering mellan återförening och stabilitet i tre olika processer, s. 306.  

47  HFD  2012  ref.  35.  

48  Leviner,  Pernilla,  Barnrätt-­  en  antologi,  s.  314.  

49  Singer,  Anna,  Barnets  bästa,  s.  240.  

diskussion tidigt kan föras på tal; om återförening är utsiktslös, men ibland kan diskussionen inte föras på tal förrän treårsperioden löpt ut. Faktorer som påverkar hur och när en diskussion kan och ska inledas är enligt regeringen allvarlighetsgraden i den problematik som föranlett placeringen, ursprungsföräldrarnas inställning, deras tillgång till adekvat behandling och så vidare. En annan aspekt är barnets situation och bedömningen av hur det enskilda barnet påverkas av den ovisshet många fosterhemsbarn upplever rörande deras framtida situation, angående bland annat var de ska bo.⁵⁰ Enligt rekvisiten ska det vara uppenbart bäst för barnet att vårdnaden ska bestå för att en vårdnadsöverflyttning ska beslutas.

I ett rättsfall från högsta domstolen, NJA 2014 s. 307 bekräftades det att återförening är målet, men att om ett barn har rotat sig hos sin fosterhemsfamilj och känner sådan stabilitet och gemenskap att han eller hon uppfattar hemmet som sitt eget kan vårdnadsöverflyttning vara ett alternativ. Barnet ska känna en större trygghet och känslomässig förankring till

fosterhemmet än till ursprungshemmet. På grund av detta är det av vikt att utreda barnets anknytning till familjehemmet och kontakten med ursprungshemmet. Vidare noterar HD att lagrummets rekvisit, att det ska vara uppenbart bäst för barnet, kategoriserar

vårdnadsöverflyttningar som undantag.

2.5. Nationella adoptioner

2.5.1. Allmänt om adoption

Reglerna nationella adoptioner i Sverige återfinns främst i Föräldrabalkens 4 kap. Den utgångspunkt som ska gälla vid samtliga adoptioner är att adoptionen ska vara till fördel för barnet. Principen om barnets bästa kommer däremot inte till uttryck i omnämnda lagtext.

Även om principen om barnets bästa inte uttrycks explicit i kapitlet gäller barnkonventionen som lag i Sverige, varför principen om barnets bästa måste ligga till grund för

adoptionsbeslutet. Det uttrycks speciellt i artikel 21 i barnkonventionen att barnets bästa särskilt ska beaktas vid adoption, artikelns krav tillgodoses således i svensk rätt genom 4 kap.

50 Prop. 2012/13:10, s. 82.

FB,⁵¹ och rekvisitet till fördel för barnet ska alltså anses ha samma betydelse som principen om barnets bästa.^52,5354

År 2012 var 14 svenska barn berörda av utredningar om nationella adoptioner.⁵⁵ Samma år fanns det i Sverige 904 barn som var yngre än ett år vid fosterhemsplaceringen och som varit fosterhemsplacerade i fem år eller mer. I propositionen ”Stärkt stöd och skydd för barn och unga” uttrycks att socialtjänsten noga ska följa vården av de barn och unga som placerats i ett familjehem, jourhem eller hem för vård eller boende bland annat genom att överväga vården var sjätte månad enligt SoL och LVU. Detta för att uppnå stabila och långsiktiga lösningar och ta ställning till hur den fortsatta vården bör inriktas och utformas.⁵⁶ Det betonas uttryckligen att vården ska vara stabil och långsiktig.

Likt vårdnadsöverflyttningar går nationella adoptioner emot principen om återförening då detta är ett rättsligt ingrepp som helt och hållet separerar barnet och föräldrarna. En nationell adoption kan dock sägas vara ett mer långtgående och drastiskt alternativ än

vårdnadsöverflyttning då adoptionen skapar ett legalt föräldra- barn- förhållande trots att biologiska band saknas. Det adopterade barnet åtnjuter samma rättigheter och skyldigheter gentemot sina adoptivföräldrar som ett biologiskt barn, vilket inte är fallet med

vårdnadsöverflytningar eller ”vanliga” familjehemsplaceringar där barnet, hur länge det än är placerat, kommer fortsätta att ha familje- och arvsrättsliga band till de biologiska

föräldrarna.⁵⁷

2.5.2. Formella krav

En nationell adoption ska som tidigare nämnts vara till fördel för barnet. Detta bedöms av rätten. Det krävs att adoptanten har uppfostrat barnet eller vill det, eller att det på grund av förhållandet mellan adoptanten och barnet finns omständigheter som gör att det finns en särskild anledning till adoption.⁵⁸ Har barnet vid tiden för ansökan om adoption fyllt 12 år ska                                                                                                                

51 Aa. s.60.

52 https://unicef.se/barnkonventionen.

53 FN:s barnkonvention, art. 3.

54 Singer, A. Barnets bästa, om barns rättsliga ställing i familj och samhälle, s. 63.  

55 Socialstyrelsens rapport, ”nationella adoptioner av barn i familjehem”, Mars 2014, s. 18.

56 Prop. 2012/13:10 s. 74.

57 Schiratzki J. Barnrättens grunder s. 74.

58 FB 4 kapitlet, 6 §, 1 st.

samtycke inhämtas från honom eller henne.⁵⁹ Undantag från detta görs om barnet är under 16 år och om inhämtandet av samtycke skulle vara till skada för barnet, eller om barnet är varaktigt förhindrat från att lämna ett samtycke.⁶⁰ Är barnet under 12 år krävs inte samtycke, dock ska barnets vilja tas i beaktande med hänsyn till barnets ålder och mognad, vilket även betonas i barnkonventionens art. 12.⁶¹

Då biologiska föräldrars rätt i Sverige är stark och deras rätt i hög grad berörs vid adoption gäller ett samtyckeskrav för att en adoption ska kunna komma till stånd.⁶² Tvångsadoptioner förekommer således i princip inte i Sverige vilket kan jämföras med länder så som England, Norge och USA där tvångsadoptioner är mer eller mindre vanligt förekommande inom barnavården.⁶³

Av intresse är att det i föräldrabalken krävs samtycke från föräldrarna, det som däremot åsyftas med föräldrarna är vårdnadshavarna, vilket går att utläsa av omnämnda lagrum i andra stycket där det framgår att samtycke inte krävs av förälder som är utan del i vårdnaden. Detta innebär att det är en legal förälder som ska ge sitt samtycke, det kan vara de biologiska föräldrarna eller en förälder som har rättslig vårdnad om barnet på annat vis. I en förlängning innebär alltså detta att barn som bytt vårdnadshavare genom vårdnadsöverflyttning således har andra vårdnadshavare än de biologiska föräldrarna. Enligt lagrummets andra stycke krävs således inte deras samtycke längre. Detta kan diskuteras om det är att tvångsadoptera bort barn eller ej. Det enda krav som kvarstår är att de biologiska föräldrarna då ges tillfälle att yttra sin åsikt rörande adoptionen, men det behöver nödvändigtvis inte ha någon rättslig verkan alls.⁶⁴ Det förefaller dock vara så att en förälder utan vårdnadsansvar som motsätter sig en adoption tillmäts stor hänsyn.⁶⁵

Farhågor om att just vårdnadsöverflyttning skulle öppna dörrar för adoptioner mot biologiska föräldrars vilja diskuterades vid FB 6 kap 8 § tillkomst. Det har dock uttryckts att lagrummet inte verkar ses som ett kryphål för just detta, även om lagen inte direkt hindrar det.⁶⁶

59 FB 4 kap. 4§.

60 FB 4 kap. 5 §.  

61 SOU 2000:77, s. 142.

62 FB 4 kap. 5a §, 1 st.

63 SOU 2000:77, s. 126.

64 SOU 2000:77, s. 142.

65 Singer, A. Barnets bästa. S. 62.

66 SOU 2000:77, s. 142.  

2.5.3. Socialtjänstens roll

I svensk lag finns det inget lagrum som reglerar i vilka lägen socialtjänsten ska föra adoption på tal. Det finns med andra ord ingen vägledning eller tvångsmekanism kring utförandet vilket har lett till att möjligheten att utföra nationella adoptioner inte utnyttjas.

Även om kravet på samtycke begränsar möjligheterna att utföra en adoption framkommer ytterligare orsaker i en rapport från socialstyrelsen. Det undersöktes varför nationella adoptioner i princip inte utfördes. Det finns som alternativ men utnyttjas inte i realiteteten.

Det framkom att anledningen till den spartanska användningen av lagrummet främst beror på kunskapsbrist, oro över att gå emot den starka återföreningsprincipen på grund av adoptionens definitiva och långvariga karaktär samt familjehemmens inställning.⁶⁷ Ett problem som

framkommit är socialtjänsten motvilja, eller kanske kunskapsbrist och rädsla att ens vidröra alternativet adoption med vårdnadshavarna. Adoption tas helt enkelt inte ens upp som ett alternativ- varken i socialtjänstens interna utredning, eller senare direkt med

vårdnadshavarna.⁶⁸

I en SOU som lämnades år 2000 uttrycks en vilja att kunna tvångsadoptera bort barn i vissa givna situationer. En sådan situation föreligger om barnet blev placerat i fosterhem redan som spädbarn och starka band har skapats samt en återförening ter sig orealistisk inom överskådlig framtid. Vidare uttrycks att barnets behov av kontinuitet bör väga tynge än föräldrarnas vilja att få hem sitt barn. Om beslut kan fattas utan vårdnadshavarnas samtycke kan besluten fattas snabbare än med nuvarande ordning, skrivs det i utredningen. Fosterhemsföräldrar behöver inte sväva i ovisshet lika länge och kan då känslomässigt engagera sig mer i barnet, vilket är positivt för barnet.⁶⁹

2.6. Sammanfattande analys

Med grund i ovanstående kapitel noteras en, om än svag, ambition som växer sig allt starkare;

vikten av att säkra barns behov av stabilitet och kontinuitet. Hur man ska uppnå det parallellt med den hägrande grundprincipen om återförening är inte helt uppenbart. Det finns andra                                                                                                                

67 Socialstyrelsens rapport, ”nationella adoptioner av barn i familjehem”, Mars 2014, s. 31

68 A.s., s. 26

69 SOU 2000:77, s. 142.  

beslutsalternativ än återförening, för vilka det här ovan redogjorts för, men av någon anledning hamnar de i skymundan. I och med att den svenska barnrätten är förankrad i den relationsorienterade skolan präglas barnavården starkt av teorin. Återföreningsprincipen har därigenom, på gott och ont, satts på en piedestal och det svenska hanteringen vi upphörande av tvångsvård blir enspårig och något förenklad.

Socialutskottet uttrycker att barns behov av stabilitet och kontinuitet är viktiga aspekter som borde beaktas och föräldrars vilja att återförenas med barnet kan tvingas ge vika för att uppnå det. Frågan är dock om stabilitets- och kontinuitetsbedömningar verkligen företas av

socialtjänsten? Hur ofta går ett beslut mot återföreningsprincipen till förmån för barnets behov av stabilitet och kontinuitet? I många fall kan återförening vara en stabil lösning, men utan en ordentlig lag som uppställer krav för hur och när andra beslutsalternativ ska utredas kommer vårdnadsöverflyttning och nationella adoptioner aldrig att anses vara socialt accepterade. Innan detta sker blir utredningarna och besluten felaktiga.

Som utrett här ovan varierar bedömningen av vad ett barns bästa är från barn till barn, situation till situation och en individuell utredning måste därför göras för varje enskilt barn.

Man ska ta hänsyn till det subjektiva och det objektiva perspektivet. Men, vid en bedömning av 21§ LVU ska barnets uttryckta vilja inför ett uppbrott, det vill säga den subjektiva delen i en barnets bästa utredning, inte visas någon hänsyn enligt HFD. En sådan form av hänsyn ska istället tas vid en eventuell flyttningsförbudsbedömning. Flyttningsförbudet är dock inte en permanent lösning och är främst applicerbar på SoL- vård. Med andra ord kan en återförening fördröjas genom ett flyttningsförbud, men sällan leder fördröjningen till en annan utgång än återförening.

Risken att barnets vilja (och i en förlängning barnets välmående) aldrig beaktas vid

upphörande av vård blir hög och systemet leds in i en ond cirkel där återförening antas vara det bästa för majoriteten barn. Praxis visar mycket liten hänsyn till ordentliga bedömningar av barnets bästa, det vill säga sådana där både den subjektiva och objektiva delen finns med. Så länge nationella adoptioner och vårdnadsöverflyttningar inte ges samma värde, eller

åtminstone ges tydligare riktlinjer för när och hur de ska ses över kommer socialtjänsten att känna ett motstånd mot att utreda dessa alternativ då incitamenten att göra så är mycket få.

Detta kommer diskuteras vidare i kapitel 7.

3. TIDIGARE FORSKNING OCH STATISTIK

3.1. Familjehemsplaceringars varaktighet och upphörande av vård

Som ovan nämnts är vårdtiden som allra längst när vård med både SoL och LVU har erbjudits och påtvingats barnet. Näst längst blir vårdtiden när den ges med stöd av LVU, vilket även är det mest relevanta för uppsatsen, mediantiden uppmäts till 15,4 månader.

Den kortaste mediantiden för vård är när det enbart ges med stöd av SoL. I samtliga fall är vårdtiden längre för pojkar än för flickor.⁷⁰

I samma rapport presenteras statistik över de vanligaste utgångarna vid vårdens upphörande, där återförening med föräldrarna är absolut vanligast förekommande. Tätt efterföljande är att barnet får en ny placering enligt SoL. Dessa två är relativt likställda i antal för att sedan efterföljas av ett stort glapp ner till övriga alternativ. Absolut lägst är siffrorna för nationella adoptioner.⁷¹

På Barnombudsmannens hemsida och i Socialstyrelsens rapport finns statistik som visar på att allt fler barn får vård med placering utanför det egna hemmet. Ökningen är särskilt stor för pojkar.⁷²⁷³

3.2. Återaktualiseringar och återplaceringar

Statistik rörande återplaceringar är inte alls entydig. Vissa resultat uppvisar så pass höga siffror som att 50 % av de barn som en gång varit aktuella för barnavårdsutredningar blir föremål för ytterligare utredningar- så kallade återaktualiseringar. Studierna säger dock inget om hur vanligt det de facto är med återplaceringar. Begreppen skiljer sig åt på så sätt att återaktualiseringar rör de barn som efter hemkomsten blir föremål för ytterligare utredningar.

Återplaceringar däremot rör de barn som efter en sådan utredning faktiskt åter placeras i                                                                                                                

70 A.a. s. 29.

71 A.a. s. 71.

72 Socialstyrelsen, Barn och unga, insatster år 2013, 2014, s. 51.

73 Barnombudsmannen, Max 18 statistik om barn och unga, andel barn i vård med placering utanför det egna hemmet.    

fosterhem.Det finns en svensk studie som baseras på 142 slumpvis utvalda barn från tio olika kommuner som var föremål för en barnavårdsutredning mellan år 1996-1997. Efter tre år hade 40 procent av barnen återaktualiserats för barnavårdsutredningar som resulterat i insatser. Det betyder således att relativt många barn återkommer för nya barnavårdsutredningar och

insatser.⁷⁴

I en annan svensk studie var siffrorna likande. Av 22 000 barn i åldrarna 0-15 som varit placerade utanför hemmet, blev 22-40 % av barnen (beroende på ålder) återplacerade utanför hemmet inom två år.⁷⁵ Det kan dessutom variera drastiskt mellan olika kommuner. Av Södertörns fyra största kommuner, det vill säga Huddinge, Nacka, Södertälje och Botkyrka skiljde sig återaktualiseringarna med 45 procentenheter. Av samtliga Södertörn-kommuner var variabeln 25 %- 67 %, med ett genomsnitt på 49 %.⁷⁶

3.3. Hur klarar sig familjehemsplacerade barn i samhället?

I Socialstyrelsens rapport ”social rapport 2012” beskrivs och analyseras longitudinella samband mellan skolprestationer i grundskolan, framtida utbildning och psykosociala problem för barn födda 1972–1981. Skolprestationerna har mätts genom betygen från vårterminen i årskurs nio. Undersökningen visade på att en rad olika familjerelaterade faktorer har betydelse för barns prestation i skolan. Barn som är eller har varit placerade i familjehem har mycket lägre betyg i grundskolan än barn med samma kognitiva förmåga. De tenderar att ha lägre utbildningsnivå som vuxna och löper större risk att stöta på sociala problem så som självmord, psykisk ohälsa, alkohol- och narkotikamissbruk längre fram i livet. Forskare har kommit fram till att den starkaste skyddsmekanism mot att falla in i dessa destruktiva förhållanden är att inte uppleva ”skolmisslyckanden”. Med andra ord; de barn som upplever skolmisslyckanden löper större risk att falla in i mönstret av sociala

missförhållanden och som precis nämnts har fosterhemsplacerade barn i snitt mycket lägre betyg och de upplever således skolmisslyckanden.⁷⁷

74 Vinnerljung, B, Sundell, K, Andrée Löfholm, C, SOCIALTJÄNSTENS BARN,

Hur många är de, vilka blir insatserna, hur ofta återaktualiseras de och vad händer dem i vuxen ålder?, 2004, s.17.

75 Vinnerljung, B., Öman, M. & Gunnarson, T. (2004). Återplacering av barn i dygnsvård I: Hur vanligt är det? Socialvetenskaplig Tidskrift, 11, s. 68-69.

76 Södertörnsnycklarna 2012, Individ- och familjeomsorg ur ett brukar- och medborgarperspektiv, http://www.nacka.se/web/omsorg_stod/stj_kvalitet/Documents/sodertorns_nyckeltal_2012-ifo.pdf,

77 Socialstyrelsen, Social rapport 2010.