Box 2206 2004-06-21 103 15 STOCKHOLM
Tel 08/613 48 00 Fax 08/24 77 01 Helena Persson/LE
Till Utbildningsdepartementet
EN NY DOKTORSUTBILDNING – KRAFTSAMLING FÖR EXCELLENS OCH TILLVÄXT (SOU 2004:27)
--- U2004/970/UH
Sammanfattning
Utredningens förslag innebär stora förändringar för universitet och högskolor, liksom för studenter, handledare och forskare. Syftet är bl.a. att anpassa det svenska systemet till övriga Europa. Innan slut- liga beslut fattas behövs grundliga diskussioner för att få så bra och genomtänkta lösningar som möjligt.
En av de centralaste frågorna handlar om en ny exa- mensstruktur. SACO förordar ett alternativt förslag på 3+1+1 år för dem som inte påbörjar en forskar- utbildning och 3+1+4 år för dem som fortsätter till forskarutbildningen. Det första året på masterutbild- ningen är gemensamt för de båda alternativen. Det andra året delas upp i en yrkesförberedande och en forskningsförberedande gren.
Den av utredningen föreslagna examensstrukturen inne- bär problem för flera av de längre yrkesutbildningar som är representerade bland SACO:s medlemsförbund.
Förutsättningarna för att göra om dessa utbildningar diskuteras inte i utredningen.
Av de övriga förslagen tillstyrker SACO att
- forskarutbildning ändras till doktorsutbildning, - licentiatexamen avskaffas,
- den som önskar ska kunna komplettera sina doktors- studier med 25 procent undervisning,
- varje doktorand har en huvudhandledare och minst en biträdande handledare,
- alla doktorander som antas ska ha en doktorand- tjänst under förutsättning att extra medel till- förs, och att även sökande med egen finansiering kan antas,
- uppdragsutbildning ska vara möjlig även för dok- torsutbildning om dessa doktorander får samma villkor som övriga,
- en ny tjänst som doktor inrättas under förutsätt- ning att en översyn görs av det stora antalet tidsbegränsade anställningsformer,
- platser på doktorsutbildningen ledigförklaras och tillsätts i ett öppet förfarande, samtidigt som högskolor/universitet och handledare har kvar ett visst utrymme att ta in doktorander efter eget val,
- en större andel än idag av doktorsutbildningen är finansierad via statsanslag.
SACO avstyrker
- den nya målformuleringen,
- införandet av delmål och att ”ämne” ersätts med ett mer brett definierat område,
- förslaget om fler kvinnliga handledare,
- inrättandet av så många som 50 nya forskarskolor, - möjligheten för högskolor utan vetenskapsområde
att söka examensrätt för områden för forskarut- bildning i stället för vetenskapsområden,
- samtliga föreslagna åtgärder om de inte finan- sieras.
Inledning
Utredningens förslag innebär stora förändringar för universitet och högskolor, liksom för studenter, handledare och forskare. Syftet är bl.a. att anpassa det svenska systemet till övriga Europa. Innan slut- liga beslut fattas behövs grundliga diskussioner för att få så bra och genomtänkta lösningar som möjligt.
Det är också av yttersta vikt att nya resurser till- förs universitet och högskolor för att de föreslagna reformerna ska kunna genomföras. SACO har vid uppre- pade tillfällen betonat vikten av att svensk forsk- ning tillförs resurser. De senaste årens utbyggnad har skett till priset av hög kvalitet.
SACO:s synpunkter över slutbetänkandet följer nedan numreringen och benämningen av kapitlen i betänkan- det.
2 Vad ska vi ha doktorsutbildningen till – syfte och mål
SACO har inga invändningar mot att kalla utbildningen doktorsutbildning, eftersom det stämmer bättre över- ens med examensbenämningen.
SACO avstyrker den nya målformuleringen, eftersom den kan tolkas som en ambitionssänkning. De nya målen ryms inom det tidigare begreppet att ”självständigt kunna bedriva forskning”.
SACO avstyrker införandet av delmål. Enligt utred- ningens förslag till delmål ska doktoranden ha breda kunskaper såväl som avancerade specialistkunskaper.
Som en följd av detta föreslår utredningen att ”ämne”
ska ersättas med ett mer brett definierat område för utbildningen, som annars riskerar att bli för smal.
Innebörden i förslaget att ersätta ”ämne” är oklart och bör utredas mer grundligt. Många ämnen är inter- nationellt väldefinierade och det är inte bra om Sverige frångår etablerade ämnesdefinitioner. Ett annat delmål är att doktoranden ska ha förmåga att kommunicera forskning och resultat till såväl spe- cialister som icke-specialister. Vi anser att den uppgiften är viktig men att det ansvaret inte bör ligga på den enskilde doktoranden. Flera av SACO:s medlemsförbund har dessutom framfört att utredningens förslag om delmål inte innebär högre krav än mot-
svarande delmål för den nya tvååriga masterexamen.
4 En ny doktorsutbildning – ett samlat förslag 4.3 En ny examensstruktur
Denna fråga är en av utredningens centralaste frågor.
Innan vi diskuterar förslaget vill vi påpeka att det är olyckligt att denna utredning inte är samordnad med utredningen ”Högre utbildning i utveckling.
Bolognaprocessen i svensk belysning” (Ds 2004:2). Den utredningen föreslår tillträde till forskarnivån vid minst 160 poäng inom grundläggande högskoleutbild- ning, varav minst 40 poäng på avancerad nivå. Det är ett år mindre på avancerad nivå än vad som föreslås i den här utredningen. I vårt svar utgår vi från för- slaget att en tvåårig masterexamen införs som grund- läggande behörighetskrav för antagning till doktors- utbildning.
En viktig fråga är vem som ska betala det extra året på masterutbildningen. Om studenterna ska finansiera ytterligare ett år med studiemedel kommer deras skul- der att öka och livsinkomsten att minska, givet att
utbildningens lönepremie är konstant. Om staten ska stå för det extra året, kommer det att krävas be- tydande resurser. Det kommer också att krävas mer undervisningsinsatser, oavsett vem som finansierar det extra året.
Indelningen i 3+2+3 år ger problem för flera av de utbildningar som är representerade bland SACO:s med- lemsförbund, bl.a. läkar-, tandläkar- och apotekar- utbildningen. Den struktur som anges är lättare att anpassa till traditionella vetenskapsområden som naturvetenskap, samhällsvetenskap och humaniora än till många yrkesutbildningar som är uppbyggda på annat sätt. Förutsättningarna för att göra om dessa utbildningar diskuteras inte i utredningen. Institu- tioner måste få möjlighet att utforma såväl forskar- utbildningen som grundutbildningen utifrån sina för- utsättningar. Det kräver i sin tur ett flexibelt system, som inte har ambitionen att stöpa alla ut- bildningar i samma form.
Utredningen föreslår en treårig doktorsutbildning.
Det finns skäl som talar för och skäl som talar emot.
Vad som talar för att göra doktorsutbildningen tre- årig är ambitionen att göra högre utbildning mer jäm- förbar mellan de europeiska länderna. Efter omfattan- de reformer som genomförts eller pågår i övriga
Europa är det treårig doktorsutbildning som domine- rar. Norge och Danmark har idag en treårig forskar- utbildning. Ett alternativ är att ha kvar en forskar- utbildning på fyra år och införa de första tvåstegs- nivåerna på 3+2 år. Den nominella studietiden skulle då förlängas med två år i stället för ett. Ett sådant system har man exempelvis i Finland.
Utredningen menar att forskarutbildningen ska betrak- tas som utbildning och inte forskning. Forskning ska i större utsträckning utföras av disputerade forska- re. Man ska ha mindre fokus på avhandlingen och mer fokus på doktoranden. Det är då rimligt att lägga mindre resurser på avhandlingsskrivandet än idag.
SACO:s inställning är att även forskning är ett vik- tigt och önskvärt inslag i forskarutbildningen, spe- ciellt under de sista doktorandåren.
Emot talar att kvaliteten på avhandlingarna antag- ligen kommer att sjunka. Om man vill bibehålla dagens kvalitet är fyra år nödvändigt. Tidspressen på dok- torander är hög redan idag och även om man sänker kraven så är tre år en mycket kort tid att skriva en avhandling på. Vissa typer av avhandlingar är svåra att komprimera, exempelvis är avhandlingar inom ex-
perimentella ämnen mycket tidsödande, liksom avhand- lingar som bygger på eget insamlat material. Incita- menten att satsa på säkra kort i val av forsknings- frågor ökar, eftersom det inte finns utrymme att göra misstag.
Ett sätt att bibehålla kvaliteten som föreslås i ut- redningen är att flytta över kurser från forskar- till masterutbildningen. Ett problem är då när antag- ningen till forskarutbildningen ska ske. Ska den ske vid andra året av masterutbildningen, eftersom det andra året ska innehålla forskarförberedande moment eller till de sista tre åren? I det senare fallet blir det svårt att redan på masterutbildningen läsa relevanta kurser, eftersom man inte vet vilken forsk- ningsinriktning man kommer att välja. Man kanske inte ens läser forskarutbildningen vid samma universitet som man läser masterutbildningen. Det blir också problem om man gör ett uppehåll mellan masterutbild- ningen och forskarutbildningen. Utredningen förut- sätter att inslaget av kurser ska kunnas minskas väsentligt på forskarutbildningen genom att de förs över till det andra året på masterutbildningen, men det finns utbildningar som har ett mycket litet in- slag av kurser i sin forskarutbildning.
SACO förordar ett alternativt förslag till examens- struktur på 3+1+1 år för dem som inte går vidare till forskarutbildning och 3+1+4 år för dem som fortsätter till forskarutbildningen. Det första året på master- utbildningen är gemensamt för de båda alternativen.
Det andra året delas upp i två grenar. De som inte fortsätter på forskarutbildningen går ett andra år med mer yrkesförberedande kurser, medan de som vill fortsätta på forskarutbildningen läser mer forsk- ningsförberedande kurser. Antagningen till forskar- utbildningen sker efter det första året på master- utbildningen.
SACO har inget att invända mot ett avskaffande av licentiatexamen, i synnerhet inte om doktorsutbild- ningen blir treårig. Däremot anser vi inte att licen- tiatexamen ska finnas kvar för vissa specialfall när arbetsgivaren finansierar utbildningen.
Om en treårig forskarutbildning införs så stödjer vi också förslaget att den som så önskar ska kunna komplettera sina doktorsstudier med undervisning med 25 procent och därmed förlänga den totala doktorand- tiden till fyra år.
4.4 Doktorsutbildningen som process
4.4.1 Information, rekrytering, antagning och intro- duktion
Det är bra att antagningsprocessen blir mer transpa- rent och förutsägbar. Samtidigt måste man låta hög- skolor/universitet och handledare ha kvar ett visst utrymme att ta in doktorander efter eget val. Det kan vara personer som har jobbat inom ett projekt flera år innan antagningen till forskarutbildningen görs och det kan vara ett externt finansierat projekt som en potentiell handledare själv väljer ut deltagare till osv.
Det öppna förfaringssättet vid antagning kan också ge problem för dem som har läst speciella forskarkurser på masterutbildningen, om inte antagningen sker redan vid andra året på mastern. Vad händer om studenterna har läst forskarkurser och sedan inte kommer in på forskarutbildningen?
Om uppdragsutbildning ska vara möjlig även för dok- torsutbildning, dvs. om arbetsgivare ska kunna köpa forskarutbildning från universitet och högskolor, är det viktigt att dessa doktorander får samma villkor som övriga. Det gäller inte bara tillträdesvillkoren, utan alla typer av förmåner.
4.4.3 Handledning och handledare
SACO tillstyrker förslaget att varje doktorand har en huvudhandledare och minst en biträdande handledare.
Doktoranden blir då inte lika utlämnad till en person och studieresultaten inte lika beroende av att per- sonkemin och samarbetet med en handledare fungerar.
Orsaken till att det finns få kvinnliga handledare är att det finns så få kvinnliga docenter och profes- sorer. De få som finns är redan hårt belastade med administrativa uppgifter, granskning, handledning etc., eftersom representation av båda könen krävs i många sammanhang. Det ger i sin tur mindre tid åt egen forskning och publicering, vilket är en av de viktigaste meriteringsgrunderna. I stället för att föreslå fler kvinnliga handledare borde utredningen lämna förslag på hur man ska få fler kvinnliga do- center och professorer.
4.5 Doktorandens studievillkor
SACO sympatiserar med förslaget att alla doktorander som antas ska ha en doktorandtjänst. Det gör att
alla doktorander behandlas på samma sätt och det ger trygghet och förutsägbarhet. Samtidigt kräver för- slaget om att avskaffa utbildningsbidrag och stipen- dier som finansiering kraftigt ökade anslag, då dok- torandtjänster är en mycket dyrare finansieringsform.
Forskarutbildningen kommer alltid att utgöra en ris- kabel och oförutsägbar process. Alla har inte samma förutsättningar att genomföra en forskarutbildning.
Det är svårt att i förväg avgöra vem som kommer att bli en framgångsrik doktorand, det är något som visar sig efter hand. Att minska antalet antagna doktoran- der för att dessa ska kunna garanteras en inkomst och social trygghet innebär att personer med goda förut- sättningar att slutföra en doktorsutbildning aldrig kommer att få möjlighet att påbörja doktorsstudier.
För att inte volymen på doktorsutbildningen ska minska, bör dagens finansieringssätt bibehållas om inte extra medel ges för att genomföra förslaget.
SACO har vid upprepade tillfällen betonat vikten av att svensk forskning tillförs resurser. De senaste årens utbyggnad har skett till priset av hög kva- litet.
Det är viktigt att inte begränsa antagningen av dok- torander till enbart dem som kan ges reguljär studie- finansiering (doktorandtjänst) för hela studietiden, utan att även sökande med egen finansiering kan an- tas.
4.6 Karriärvägar efter doktorsexamen
SACO tillstyrker förslaget om att inrätta en ny tjänst som doktor. Finansieringen av den utökade forskarutbildningen under 1990-talet har inneburit mindre resurser till post doc-tjänster. Det är spe- ciellt allvarligt, eftersom stora pensionsavgångar är att vänta i en nära framtid, och då måste det finnas personer som kan ta över. Forskarassistenttjänster som var tänkta att vara en fortsättning på forskar- utbildningen är i praktiken inte möjliga att få di- rekt efter avlagd examen. Det är hård konkurrens om de få tjänster som finns, och de går därför oftast till personer som har hunnit meritera sig under flera år efter examen. Den nya tjänsten blir en brygga
mellan doktorsutbildningen och forskarassistent- tjänster eller lektorat. Det är också bra att ett enklare tillsättningsförfarande föreslås, eftersom systemet med sakkunnigutlåtande är resurskrävande och tar lång tid.
Detta tillstyrkande ska inte tolkas som att vi är positiva till än fler tidsbegränsade anställningar.
anställningsformer som förekommer i högskoleförord- ningen är ett allvarligt problem. Vi tillstyrker där- för förslaget under förutsättning att regeringen gör en översyn av floran av tidsbegränsade anställnings- former och de juridiska oklarheter som finns kring dessa.
4.9 Profilering och förnyelse
Utredningen föreslår en stor satsning på forskar- skolor. Men motivet att satsa stort på forskarskolor är inte uppenbart. För framgångsrika doktorsstudier krävs att doktoranden i stort sett dagligen ingår i en forskningsmiljö med andra doktorander och seniora forskare (handledare) inom samma disciplin. Utkast och uppsatser ska kunna granskas av personer med spe- cialkunskaper om etablerade teorier och empiriska metoder inom det egna specifika ämnet. Det ska finnas en etablerad seminarieverksamhet där egna och andras arbeten kan presenteras och diskuteras. Det finns forskarskolor som har lyckats bra, men det finns också forskarskolor som har fungerat mycket dåligt, med löst sammansatta nätverk av personer från olika geografiska platser, ibland också från olika disci- pliner, som träffas några gånger per termin. Med tanke på den kritiska massa som krävs för att en forskarskola ska innebära en förstärkning av hand- ledare, kursutbud m.m. låter 50 forskarskolor som alldeles för många för att kvaliteten ska kunna upp- rätthållas.
Utredningen föreslår att man ska öppna för högskolor utan vetenskapsområde att söka examensrätt för om- råden för forskarutbildning i stället för vetenskaps- områden. För att det ska vara möjligt att bedriva en bra forskarutbildning, krävs en viss storlek och bredd på verksamheten. Man bör därför inte ge exa- mensrätt till alltför små eller specialiserade hög- skolor som inte kan skapa en tillräckligt stor och varierad forskarmiljö.
5 Finansiering och resurstilldelningssystem
SACO stödjer förslaget att en större andel än idag av doktorsutbildningen ska vara finansierad via stats- anslag. Under senare år har också flera externa fi- nansiärer begränsat möjligheten för doktorander att få finansiering via dem. Det är samtidigt bra att en viss andel fortsatt kan finansieras via externa
medel. Det innebär att fler doktorander kan få an- ställning än om allt ska finansieras via statsanslag, och att doktorander kan ingå som en del i externt finansierade projekt.
Utredningens förslag är inte finansierade utan kräver en årlig förstärkning med 440 miljoner kronor enligt utredningen. Dessutom tillkommer kostnader för under- visning o.dyl. som inte tas upp i utredningen. SACO vill betona vikten av att det tillförs nya medel för att de föreslagna åtgärderna ska kunna genomföras. Om förslagen inte finansieras bör de inte genomföras.
SVERIGES AKADEMIKERS CENTRALORGANISATION
Anna Ekström
Helena Persson
(Beslut i SACO:s styrelse den 8 juni 2004.)
