NYTTJANDERÄTTSERSÄTTNING - i samband med bodelning

NYTTJANDERÄTTSERSÄTTNING - i samband med bodelning

Av Lovisa Engström

Handledare: Johan Schüldt

Examensarbete med praktik 30 poäng i civilrätt

Stockholm vårterminen 2011

Innehållsförteckning

Förkortningar ... 3

1. Inledning... 4

1.1 Syfte och disposition... 4

1.2 Bakgrund... 4

2. Grundläggande förutsättningar ... 5

2.1 Grunden för ersättning ... 5

2.2 Kvarsittningsrättens betydelse ... 5

2.3 Ersättningens storlek... 6

2.4 Gäller samma principer i alla olika fall?... 8

2.4.1 Ägandeförhållanden ... 8

2.4.2 Giftorättsgods och enskild egendom ... 8

2.4.3 Behandlas fallen olika beroende på om parterna är sambor eller makar? ... 8

2.4.4 Registrerat partnerskap... 9

2.4.5 Bostadens karaktär ... 10

3. Tidsaspekten ... 11

3.1 Inledning ... 11

3.2 Praxis ... 11

3.2.1 NJA 1968 s. 197 ... 11

3.2.2 NJA 1983 s. 255 ... 12

3.2.3 NJA 2006 s. 206 ... 13

3.2.4 Betalningsfri tid eller ej? ... 14

3.3 Från vilken dag skall ersättning kunna krävas? ... 15

3.3.1 Avgörande tidpunkt för sambor ... 15

3.3.2 Avgörande tidpunkt för makar ... 16

4 Behandlingen av ersättningen i bodelningen ... 17

4.1 Redovisningsplikten enligt ÄktB 9:3... 17

4.2 Avdrag för kostnader ... 19

4.2.1 Redovisningsavdrag ... 19

4.2.2 Lån som belastar bostaden men finansierat annan egendom... 20

5 Bodelningsförrättarens behörighet ... 21

5.1 Förutsättningar för förordnande av bodelningsförrättare... 21

5.2 Behörighet avseende frågan om nyttjanderättsersättning ... 22

6 Anslutande frågeställningar ... 22

6.1 Underhållsplikt... 22

6.2 Verkställighet... 23

6.2 Nyttjanderättsersättning i samband med arvskifte... 23

7 Reformbehov... 24

7.1 Kodifiering av praxis ... 24

7.2 Kvarsittningsrätt enligt sambolagen ... 24

7.3 Undanta nyttjanderättsersättning från tillämpning av 9:3... 25

7.4 Göra beslutet exigibelt ... 25

8 Avslutande kommentarer ... 26

Källförteckning ... 28

 

Förkortningar

DS Departementsskrivelse

GB Giftermålsbalken (upphävd genom lag 1987:788) HovR Hovrätten

HD Högsta domstolen

NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition RR Rådhusrätten

PL Lag (1994:1117) om registrerat partnerskap (upphävd: 2009-05-01)

UPL Lag (2009:260) om upphävande av lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap SamboL Sambolag (2003:376)

SkbrL Lag (1936:81) om skuldebrev ÄktB Äktenskapsbalken

 

1. Inledning

1.1 Syfte och disposition

Som titeln förtäljer, behandlar denna framställning institutet nyttjanderättsersättning i samband med bodelning. Den bakomliggande företeelsen uppstår då makar eller sambor väljer att separera, bodelningsprocessen drar ut på tiden och den ena parten bor kvar i den gemensamma bostaden under tiden. Enligt tidigare rättspraxis skulle ersättning för nyttjandet av bostaden kunna komma ifråga endast om bodelningen drog ut ovanligt länge på tiden, men efter ett förhållandevis nytt avgörande i HD från 2006¹ råder en viss oklarhet kring vad som gäller. Mitt syfte är att undersöka rättsläget vad gäller tids- aspekten med hänsyn till praxis samt att belysa anslutande frågeställningar, exempelvis hur ersättningen skall behandlas i bodelningen, samt huruvida principerna är tillämpliga även i samband med arvskifte. Mot slutet av framställningen kommer att diskuteras vil- ket reformbehov som kan tänkas föreligga. Förekomsten av egna resonemang är tämli- gen framträdande och för att kunna behålla diskussionerna löpande i nära anslutning till redovisningen av rättskällorna, har egna synpunkter markerats genom indrag och mindre teckenstorlek. Avsnitt 6-8, som i huvudsak är diskussioner, har dock fått samma typsnitt som övrig text.

1.2 Bakgrund

När ett äktenskap² eller ett samboförhållande upphör skall bodelning göras. Inte sällan är separationen förknippad med en sådan allvarlig konflikt att parterna omedelbart flyt- tar isär. Den ena maken eller sambon bor vanligtvis kvar i den gemensamma bostaden medan den andre tvingas ordna boende på annat håll. Vem som skall få bostaden på sin lott i bodelningen kan komma att avgöras genom en behovsprövning i domstol. Om parterna inte kan komma överens om vem som skall få bo kvar i den gemensamma bo- staden till dess att bodelningen är avklarad, finns det möjlighet att få frågan om interi- mistisk kvarsittningsrätt prövad av domstolen, ÄktB 14:7 och SamboL 28 § resp. 31 §.

SamboL 28 § är tillämplig endast om bostaden är samboegendom, se 8 §. De principer som kommer att diskuteras gäller dock även sambors gemensamma bostad som inte ingår i bodelningen. Närmare om detta under avsnitt 2.4.3. Den part som flyttar från bostaden orsakas sannolikt kostnader för sitt nya boende, samtidigt som han kan vara

1 NJA 2006 s. 206.

2 I sammanhanget görs ingen skillnad mellan äktenskap och registrerat partnerskap, se avsnitt 2.4.4.

betalningsskyldig för den gemensamma bostaden som endast nyttjas av den andra par- ten. För detta nyttjande är den kvarboende parten skyldig att utge ersättning till den part som flyttat. Att vara skyldig att utge ersättning för nyttjandet av den tidigare gemen- samma bostaden till dess att bodelningen är slutligt avgjord är något som omfattar såväl äktenskap som samboförhållanden.

2. Grundläggande förutsättningar

2.1 Grunden för ersättning

En av de mest grundläggande frågorna är vad det egentligen är som skall ersättas, eller snarare varför ersättning skall kunna krävas över huvud taget. Som det nuvarande rättsläget ser ut, finns det inget direkt lagstöd för rätten till nyttjanderättsersättning, bortsett från det fall då en sambo innehar bostaden med hyres- eller bostadsrätt och bo- staden inte utgör samboegendom, SamboL 22 § st. 1. Istället har rättsinstitutet kommit att utvecklas genom rättspraxis.³

I det senaste fallet från HD där det varit fråga om nyttjanderättsersättning, har det talats om syftet med rätten till nyttjanderättsersättning, nämligen att neutralisera kvarboendets ekonomiska effekter.⁴ Den part som får bo kvar till dess att bodelning sker tillgodogör sig ett värde i form av en bostadsförmån, som den andra parten inte får ta del av. När den kvarboende maken eller sambon ensam nyttjar bostaden, inskränks den andre ägande partens rätt att nyttja sin egendom. Dessutom uppstår en inlåsningseffekt då den ägande parten inte kan upplåta eller överlåta bostaden så länge den är bebodd.

Det föreligger flera anledningar till att en part som ensam nyttjar den tidigare gemen- samma bostaden skall åläggas ersättningsskyldighet för detta. Hur förmånen skall vär- deras kommer att diskuteras längre fram i avsnitt 2.3.

2.2 Kvarsittningsrättens betydelse

Vid tvist om boendefrågan under bodelningsförfarandet har en bodelningsförrättare ingen beslutanderätt när det gäller frågan om vem som skall har rätt att kvarsitta i den gemensamma bostaden fram till dess att bodelning sker. Parterna har istället att vända sig till domstolen för att få saken prövad, ÄktB 14:5, 14:7 samt 18:2, respektive

3 NJA 1968 s. 197, NJA 1983 s. 255 samt NJA 2006 s. 206.

4 NJA 2006 s. 206 på s. 211.

SamboL 28 och 31 §§.⁵ En primär fråga i detta sammanhang är huruvida ett domstols- beslut om kvarsittningsrätt är en förutsättning för anspråk på nyttjanderättsersättning.

Här finns inget direkt svar att finna, varken i lag, praxis eller förarbeten.

Om parterna är överens om vem som skall ha rätt att nyttja den gemensamma bostaden till dess bodelning sker och detta reglerats i ett avtal, har den kvarboende parten självfallet inget intresse i att begära kvarsittningsrätt genom domstolsbeslut. Inte heller den part som flyttar torde ha något att vinna på ett sådant beslut. I detta läge synes det inte rimligt att ställa krav på ett domstolsbeslut för att kunna kräva nyttjanderättsersättning. Den flyttande parten skulle då själv behöva framställa ett yrkande om att domstolen skulle tillerkänna motparten kvarsittanderätt till bostaden, endast med ändamålet att behålla sin rätt till nytt- janderättsersättning. Ett sådant förfarande synes svårt att motivera. Det skulle ta tid i an- språk såväl av den flyttande parten som av domstolen och dessutom orsaka kostnader för eventuellt anlitande av ombud. Därtill kommer frågan om det ens är processrättsligt möjligt med ett yrkande om att kvarsittanderätten tillerkänns motparten, se härom lagrummen nämnda i föregående stycke.

Nyttjanderättsersättning borde följaktligen kunna krävas utan att en domstol prövat frå- gan om vem som skall ha rätt att bo kvar till dess bodelning sker. Denna ståndpunkt är även i linje med vad som anförts inom doktrinen.⁶

Ytterligare stöd för att det bör vara möjligt att kräva nyttjanderättsersättning utan ett domstolsbeslut kan till viss del hämtas ur NJA 1983 s. 255, som behandlas närmare i avsnitt 3.2.2. I domskälen uttalade HD att ett förordnande om kvarsittningsrätt inte i sig kan anses medföra någon rätt till nyttjanderättsersättning, vilket visar på att kvarsitt- ningsrätt och nyttjanderättsersättning inte nödvändigtvis är förenade.

2.3 Ersättningens storlek

En väsentlig fråga rörande nyttjanderättsersättning är hur stor ersättningen skall vara och hur den påverkas av olika faktorer. Ett sätt att gå tillväga för att bestämma storleken är att låta göra en redovisning över de faktiska kostnaderna förknippade med boendet.

Ett annat är att försöka finna en lämplig bruksvärdeshyra på samma sätt som vid hyres- sättning av hyresrätter. Inom doktrinen har även talats om de inom skatterätten tilläm-

5 Se även Teleman, Kvarboende, på s. 186.

6 Teleman, Kvarboende, på s. 186.

pade schablonvärdena för bostadsförmån.⁷ Här förefaller lösningen med bruksvärdes- hyra vara mest adekvat, med tanke på själva grunden för att nyttjanderättsersättning skall utgå, vilket behandlats i avsnitt 2.1. Inom den rättspraxis som finns på området har bruksvärdeshyra varit den rådande utgångspunkten.⁸

Ytterligare ett skäl emot att låta de faktiska kostnaderna vara avgörande är att detta skulle kunna resultera i ett näst intill kostnadsfritt boende för den kvarboende om bostaden skulle vara helt obelånad. Ett sådant resultat skulle enligt min mening framstå som oskäligt gent- emot den flyttande parten som själv måste bekosta sitt eget boende.

För det fall parterna står som solidariskt ansvariga för bostadslånet men räntebetalning gjorts endast av den ene, kan vid sidan av rätten till nyttjandeersättning, den betalande maken även ha fått en fordran mot den kvarboende maken enligt förmögenhetsrättsliga regler, SkbrL 1:2 2 st.⁹ Om den betalande maken inleder en tvist om en sådan fordran och vinner framgång, bör det dock enligt min mening resultera i att eventuell nyttjande- rättsersättning minskas i motsvarande mån. Skälet till denna minskning är att det annars finns risk för att den kvarboende maken tvingas betala två gånger för samma sak efter- som bruksvärdet av nyttjandet rimligtvis inkluderar räntekostnader. Eftersom fordrings- anspråket enligt SkbrL 1:2 2 st. endast kan omfatta den hälftendel som den andre parten svarar för, medan nyttjandeersättning skulle täcka både räntekostnader och driftkostna- der, lär det vara mest fördelaktigt att framställa yrkande om nyttjanderättsersättning.

En faktor som påverkar storleken på nyttjanderättsersättningen i tämligen hög grad är hur ägandet ser ut, d.v.s. om bostaden ägs gemensamt eller endast av den ena parten.

Om den kvarboende parten äger halva bostaden, bör ersättning endast utgå proportioner- ligt för nyttjandet av den andre partens andel.¹⁰ Om bostaden ägs med hälften var, blir ersättningen således hälften så stor i förhållande till om bostaden är ägs av ena parten ensam. Något som också påverkar ersättningens storlek är om den kvarboende maken själv har stått för vissa kostnader under kvarboendeperioden såsom el, vatten eller avgift till bostadsrättsföreningen. Att avdrag skall få göras får sådana erlagda avgifter framgår

7 Teleman, Bodelning, s. 199 i not 66.

8 NJA 1968 s. 197 in fine, se även tingsrättens dom i mål nr T 271-01 på s. 6 f. (2006 års fall).

9 Teleman, Bodelning, s. 199.

10 Teleman, Kvarboende, på s. 188.

av såväl äldre som nyare praxis.¹¹ Ytterligare en omständighet som inverkar på nyttjanderättsersättningens storlek är hur ersättningen behandlas i själva bodelningen.

Längre fram i avsnitt 4.1 kommer redogöras för hur ersättningen blir föremål för hälf- tendelning och således minskar ytterligare.

Med hänsyn till de flertal nämnda faktorer som gör att ersättningen minskar, synes det i slutändan inte bli fråga om något större belopp att begära som ersättning för motpartens nyttjande. Det skulle till och med kunna bli så att en part avstår från att föra en process om nyttjanderättsersättning eftersom kostnaderna för processen kan riskera att bli högre än värdet på den tvistiga ersättningen.

2.4 Gäller samma principer i alla olika fall?

2.4.1 Ägandeförhållanden

Makarnas eller sambornas bostad kan vara antingen samägd eller ägd av den ena parten.

Hur det förhåller sig med ägandet saknar emellertid betydelse för om nyttjanderättser- sättning skall utgå eller inte, vilket framgår av senaste praxis från HD där det fastställts att ersättning kan krävas även när bostaden är samägd.¹² Som tidigare konstaterats har det dock inverkan på storleken av nyttjanderättsersättningen eftersom ersättning utgår i proportion till ägandet.

2.4.2 Giftorättsgods och enskild egendom

Oavsett om parternas gemensamma bostad utgör giftorättsgods eller enskild egendom kan den föremål för frågan om kvarsittningsrätt och därmed även frågan om nyttjande- rättsersättning.¹³ Dock är det möjligt att det uppstår en storleksmässig skillnad senare i processen med hänsyn till redovisningsplikten i ÄktB 9:3 som behandlas närmare i av- snitt 4.

2.4.3 Behandlas fallen olika beroende på om parterna är sambor eller makar?

Frågan om rätten att kvarsitta i det gemensamma hemmet under bodelningen är något som kan behöva lösas för såväl sambor som makar. Även om reglerna i SamboL bygger på samma grunder som ÄktB, finns det en del som skiljer sig åt och av den anledningen

11 NJA 1968 s. 197 in fine, se även tingsrättens dom i mål nr T 271-01 på s. 6 f. (2006 års fall).

12 NJA 2006 s. 206 som närmare redogörs för i avsnitt 3.

13 Teleman, Bodelning, s. 196.

bör särskilt undersökas huruvida samma principer skall gälla för sambor och makar i frågan om nyttjanderättsersättning.

Till att börja med kan konstateras att för det fall sambornas bostad inte utgör samboegendom, återfinns svaret direkt i lagtexten. SamboL 31 § stadgar att domstolen skall på yrkande bestämma vad den kvarboende sambon skall betala till den andra sam- bon för nyttjandet av en sådan bostad. Vad gäller sambors bostad som utgör samboegendom, finns däremot ingen motsvarande reglering, utan SamboL 28 § stadgar helt sonika att domstolen skall fatta beslut om kvarsittningsrätten.

Det framstår som att lagstiftaren avsiktligt har valt att reglera frågan om nyttjanderätts- ersättning sambor emellan när bostaden inte utgör samboegendom, medan frågan läm- nats oreglerad så bostaden ingår i bodelningen som samboegendom. Någon motivering till detta går dock inte att återfinna i förarbetena till SamboL.¹⁴ Frågan blir då om en sambo som flyttat från en bostad utgörande samboegendom ändå kan finna stöd för att kräva ersättning för den kvarboende sambons nyttjande.

Här får ledning istället hämtas ur rättspraxis, se NJA 2006 s. 206 där frågan diskutera- des i domskälen. Med hänvisning till förarbetena¹⁵ anfördes att eftersom lagstiftarens avsikt varit att regleringen skall likna sambor och makar vad gäller kvarsittningsrätten, bör i denna linje samma principer gälla i frågan om nyttjanderättsersättning. I dylika tvister mellan makar görs ingen åtskillnad mellan om bostaden faller inom eller utom bodelningen och därför bör inte heller någon sådan skillnad göras för sambor.

2.4.4 Registrerat partnerskap

Även om det inte görs någon principiell åtskillnad mellan makar och sambor vad gäller rätten till nyttjanderättsersättning, kan det vara meningsfullt att utreda till vilken av dessa kategorier som par med registrerat partnerskap hänförs till. Eftersom nyttjande- rättsersättningen är förknippad med bostaden, är det naturligtvis en förutsättning att parterna har haft en gemensam bostad. Av denna anledning måste registrerade partner i sammanhanget kunna likställas antingen med sambor eller makar.

14 Prop. 2002/03:80.

15 Prop. 1986/87:1 s. 102.

Lagen om registrerat partnerskap är numera upphävd. Samkönade par som redan har registrerat sitt partnerskap har möjlighet att genom anmälan eller vigsel få sitt partner- skap konverterat till ett äktenskap. Följaktligen kan dessa personer även ha rätt till nyttjanderättsersättning i anledning av en äktenskapsskillnad. För dem som väljer att inte konvertera sitt registrerade partnerskap till ett äktenskap, är dock den upphävda lagen fortfarande tillämplig, UPL 3 §. Av PL 3 kap. 1 § följer huvudregeln att ett regi- strerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap. Undantagen tar sikte dels på lagregler som explicit särbehandlar en make endast på grund av dennes kön, dels på internationellt privaträttsliga regler. Eftersom PL 3 kap. 1 § är formulerad med syfte att täcka in alla bestämmelser om äktenskap och makar,¹⁶ torde följaktligen registrerade partner kunna likställas med makar i frågan om nyttjanderättsersättning. I denna fram- ställning likställs registrerade parter med makar även i övriga hänseenden.

2.4.5 Bostadens karaktär

Rätten för den ena parten att kvarsitta i hemmet till dess att bodelning är gjord gör sig gällande oavsett om bostaden är en fastighet¹⁷, bostadsrätt eller hyresrätt.¹⁸ De fall rö- rande nyttjanderättsersättning som har behandlats i praxis har berört fastigheter och bo- stadsrätt. Det måste emellertid framstå som självklart att den part som givits rätt att bo kvar i parternas hyresrätt till dess att bodelningen är gjord, är den som skall betala hy- ran. Om nu så är fallet att det är den part som flyttar som är ensam eller solidariskt be- talningsansvarig enligt kontraktet med hyresvärden, och parten således fortsätter att be- tala hyran för den andres räkning måste den betalande parten kunna begära ersättning för detta.

I praktiken lär detta dock inte bli något problem. Den part som flyttar bör kunna upprätta ett avtal mellan sig och den kvarboende parten där det regleras att den sistnämnde skall er- lägga hyran så länge den ensam nyttjar bostaden. Om den kvarboende parten inte vill med- verka till ett sådant avtal och inte heller är villig att betala hyra, torde detta utgöra en grund för att andre parten skall tillerkännas kvarsittningsrätten och den kvarboende parten tvingas flytta.

16 Bet. 1993/94:LU28; Agell och Brattström, s. 295.

17 I begreppet fastighet inkluderas även tomträtt i detta fall.

18 Teleman, Bodelning s 199 f.

Vid en närmare genomgång av regleringen kring bostadsfrågan i SamboL, kan utläsas att kvarsittningsrätt kan komma ifråga då den gemensamma bostaden är samboegen- dom, 28 §, eller då det är en hyres- eller bostadsrätt som inte utgör samboegendom, 22 och 31 §§. Det förefaller dock som att ett undantag gjorts för en gemensam bostadsfas- tighet som inte utgör samboegendom. Frågan som uppstår är då om detta undantag skall ha någon inverkan på rätten till nyttjandeersättning. Under avsnitt 2.1 har konstaterats att ett domstolsbeslut om kvarsittningsrätt inte bör vara ett krav för att kunna göra an- språk på ersättning. Av den anledningen torde inte heller det nyss nämnda undantaget ha den verkan att en sambo som gått med på att flytta från sin fastighet till dess att bo- delningen är avklarad förlorar rätten till ersättning för den kvarboende sambons nytt- jande.

3. Tidsaspekten

3.1 Inledning

En fråga som blivit mer uppmärksammad på senare tid tar sikte på tidsaspekten av nyttjanderättsersättningen; efter hur lång tid skall ersättning utgå och, om ersättning inte skall utgå omedelbart, från vilken tidpunkt skall den betalningsbefriade fristen räknas?

Av äldre rättspraxis på området framgick det förhållandevis tydligt vad som gällde, nämligen att ersättning skulle utgå om nyttjanderätten kom att bestå under ovanligt lång tid, vanligtvis en tid överstigande ett år. Denna ettårsprincip har emellertid kritiserats av Teleman¹⁹ och den fasta praxis som rådde efter de nyss nämnda fallen kom till en vänd- ning i och NJA 2006 s. 206. I linje med Telemans ståndpunkt, ifrågasatte HD lämplig- heten av att ersättningsskyldigheten inte inträder förrän vid bodelningstidpunkten även när bodelningen förrättas först ett år efter separationen. Enligt HD kunde skäl anföras för att principen rentav bör vara att ersättning kan krävas av den kvarboende redan från separationen. Nedan följer en mer utförlig redogörelse för utvecklingen i praxis.

3.2 Praxis

3.2.1 NJA 1968 s. 197

Den tämligen fasta praxis från HD som har kommit att gälla i närmare 40 år grundades på fallet NJA 1968 s. 197. Fallet avgjordes då GB fortfarande var gällande och proces- sen inleddes således med en dom om hemskillnad mellan makarna Rolf och Maria. I samband med detta, tillerkände RR Maria kvarsittningsrätt i makarnas gemensamma

19 Teleman, Kvarboende, på s. 188.

hem till dess bodelning skedde och Rolf flyttade därför ifrån villan. Domen vann laga kraft den 11 januari 1965 och bodelningen skedde genom ett beslut av en förordnad skiftesman den 3 december 1965, nästintill ett år efter separationen. Trots att Rolf till- skiftades fastigheten vid bodelningen, kom Maria att bo kvar så långt som till den 11 november 1966. Rolf yrkade ersättning för Marias nyttjande av hans fastighet från och med den dag då hemskillnadsdomen vann laga kraft, den 11 januari 1965 och så länge hon bebodde fastigheten.

HD tillerkände Rolf nyttjanderättsersättning från den 3 december 1965, då bodelning förrättades, till och med den 11 november 1966, då Maria flyttade från fastigheten. Som skäl anförde HD att ett förordnande om kvarsittningsrätt i allmänhet är av tillfällig natur och kan därför inte i sig anses utgöra grund för anspråk på nyttjanderättsersättning.

Detta eftersom bodelning i regel kommer till stånd utan längre tidsutdräkt. Om förord- nandet kommer att bestå under ovanligt lång tid bör däremot en sådan ersättning kunna komma ifråga. Rätten till ersättning bör i sådant fall avgöras utefter omständigheterna i det enskilda fallet.

Sammanfattningsvis fastställde HD i 1968 års fall att en make kan ha fog för att ställa anspråk på ersättning för den kvarboende makens nyttjande av deras gemensamma hem, endast för den tid nyttjandet överskrider ett år.

3.2.2 NJA 1983 s. 255

Den s.k. ettårsregeln som infördes genom 1968 år fall kom att bekräftas i ett senare av- görande från 1983. I målet hade Bodil väckt talan om äktenskapsskillnad i februari 1977. Tingsrätten beslutade att äktenskapsskillnaden skulle föregås av betänketid och förordnade om kvarsittningsrätt för Bodil till dess att bodelning skedde. Bror flyttade följaktligen från villafastigheten den 1 april samma år och några veckor efter att tings- rätten dömt till äktenskapsskillnad flyttade även Bodil från fastigheten den 1 november.

Tiden som Bodil nyttjade fastigheten ensam kom alltså att uppgå till sju månader.

Bodelningen drog emellertid ut på tiden längre än så och en skiftesman²⁰ kunde först den 25 oktober 1978 fatta ett beslut. Fastigheten hade då sålts ett par månader tidigare.

Bror yrkade ersättning för den tid Bodil nyttjat fastigheten ensam och för de kostnader han haft under tiden villan stått tom till dess att den blev försåld.

20 Numera har bodelningsförrättare ersatt skiftesmannen.

Tingsrätten följde tidigare praxis och ansåg inte att kvarsittningsrätten i sig medförde anspråk på ersättning för de 7 månader då Bodil nyttjat villan själv. Inte heller medgavs ersättning för kostnaderna som Bror åsamkats till dess att villan såldes. Anledningen var att denna tidsutdräkt, som visserligen översteg ett år från det att Bror flyttade, berodde på ett medvetet övervägande från Brors sida att vänta med försäljningen för att kunna få ut ett högre pris, något som gynnade båda parter. Varken hovrätten eller HD fann någon anledning att frångå tingsrättens bedömning.

Enligt Teleman är det möjligt att Bror hade kunnat få ersättning för sina kostnader om talan istället hade formulerats som ett ersättningsanspråk p.g.a. redovisningsplikten i ÄktB 9:3 (dåvarande GB 11:8).²¹

3.2.3 NJA 2006 s. 206

I båda de tidigare behandlade fallen rörde det sig om makar som tvistade om ersättning för nyttjande av den enas, med giftorätt ägda, fastighet. I fallet som nu skall redogöras för, var det fråga om sambor, där den ena bodde kvar i parternas gemensamt ägda bo- stadsrätt. Situationerna skiljer sig uppenbarligen åt, vilket även diskuterades i domskä- len men slutsatsen var att samma principer skall gälla för såväl makar som sambor²² samt att det inte torde utgöra någon skillnad i sak huruvida bostaden ägs gemensamt eller enskilt. Inte heller formen för boendet, fastighet eller bostadsrätt, tillmättes någon betydelse.

Tidsmässigt såg 2006 års fall ut på följande vis. Parterna Rickard och Agata separerade i juli 1998, varpå Agata tillerkändes kvarsittningsrätt till dess att bodelning förrättades.

Därefter tvistade parterna om äganderätten till bostaden tills HD slutligen avgjorde frå- gan genom dom den 2 januari 2002. Rickard yrkade ersättning för Agatas nyttjande av parternas gemensamma bostad från den dag då bodelning normalt borde ha kommit till stånd, d.v.s. augusti 1999, ett år efter separationen.

Tingsrätten dömde i enlighet med yrkandet och HovR anslöt sig till samma bedömning avseende frågan om ersättningsskyldighet. Även HD biföll Rickards ersättningsyrkande

21 Teleman, Bodelning, s. 191 f.

22 Se HD:s domskäl med hänvisning till ÄktB:s förarbeten.

fullt ut och ifrågasatte i domskälen om den tidigare gällande ettårsregeln kunde anses lämplig med tanke på hur stor ekonomisk betydelse ett förordnande om kvarsittningsrätt kan få. HD:s ledamöter menade att ”[s]käl kan anföras för att den betalningsfria tiden bör begränsas till ett par månader eller att principen rentav bör vara att den som bor kvar i andra partens bostad skall ersätta den andra för nyttjandet redan från separatio- nen.” [kurs. här]. Oturligt nog omfattade inte Rickards ersättningsyrkande tiden från separationen, varför HD saknade anledning att utreda frågan vidare.

3.2.4 Betalningsfri tid eller ej?

Som redan konstaterats gjorde äldre praxis gällande att ersättning kunde krävas för den delen av nyttjandet som översteg ett år. HD:s obiter dictum i 2006 års fall lämnar oss alltså nu med frågan om från vilken dag ersättning skall utgå. Eftersom yrkandena i målet inte gav domstolen möjlighet att pröva om ersättning skulle utgå redan från sepa- rationen, kan ingen säker slutsats dras från fallet. Det är idag alltså osäkert hur kort den betalningsfria tiden skall vara och om det rent av skall finnas någon tidsfrist alls. Något som dock med tillräcklig säkerhet kan sägas är att den tidigare ettårsregeln bör luckras upp.

Naturligtvis finns det skäl både för och emot en betalningsfri tid. Traditionellt sett är det oftast mannen som är starkare ekonomiskt sett och kvinnan som tar större ansvar vad gäller barn och hushåll. I dessa fall kan det framstå skäligt att försöka skydda den ekonomiskt svagare kvinnan som bor kvar i hemmet med barnen, medan mannen har lättare att hitta ett alternativt boende. Ett sätt att skydda den kvarboende parten är att ge denne ett skäligt råd- rum på exempelvis en till tre månader att hitta ett annat mindre ekonomiskt krävande bo- ende. På detta sätt förhindras situationen att den svagare parten plötsligt lämnas med oväntat höga kostnader att omedelbart bära själv.

Emellertid torde en sådan betalningssvårighet inte vara särskilt vanligt förekommande dels med tanke på att ersättningsbeloppets storlek²³, dels eftersom ersättningen senare kommer det betalande parten tillgodo senare under bodelningen²⁴. Om det trots detta skulle vara så att den kvarboende maken har svårigheter att bekosta sitt eget boende för den perioden som följer efter separationen, är detta snarare ett problem som bör lösas genom överväganden kring om underhållsbidrag skall utgå enligt ÄktB 6:7, alternativt att det ges utrymme för en

23 Se avsnitt 2.3.

24 Se avsnitt 4.1 angående hälftendelning av avkastning.

jämkning i det enskilda fallet med hänsyn till parternas förmögenhetsförhållanden. Enligt min mening väger inte det sociala skyddsintresset tyngst i detta sammanhang. Dessutom framstår tanken om den beroende hemmafrun för mig som väl konservativ. Som Teleman anför i sin artikel, torde giftorättsgemenskapen anses upphöra i och med brytdagen (då an- sökan om äktenskapsskillnad registreras hos tingsrätten). I artikeln påpekas även hur på- tagligt ekonomiskt självständiga makar är idag jämfört med tidigare.²⁵

Teleman synes ha varit på rätt väg när han kritiserade den tidigare etablerade ettårsre- geln, med hänsyn till hur den senaste utvecklingen i praxis ter sig. Avgörandet från 2006 synes ge ett tidsintervall för den betalningsfria tiden på omkring två månader. I målet resonerades kring syftet med rätten till nyttjanderättsersättning, nämligen att neut- ralisera kvarboendets ekonomiska effekter.²⁶ I sammanhanget bör noteras att den make som tvingas flytta rimligtvis åsamkas kostnader för sitt alternativa boende. Visserligen är det inte dessa kostnader för som skall täckas av nyttjandeersättningen, utan det värde som den flyttande maken går miste om, men den neutralisering som önskas måste ändå vara att vardera parten står för sin egen boendekostnad. Med ett dylikt rättvisebaserat synsätt bör rimligtvis den betalningsfria tiden vara så kortvarig som möjligt för att i största mån åstadkomma en neutralisering.

En kort tidsfrist är något som särskilt gör sig gällande i de fall då ersättningsyrkandet fram- ställts redan från början av processen och den kvarboende därmed varit medveten om att anspråk riktas mot honom. Om den kvarboende har insikt om att nyttjandet är förenat med ekonomiska konsekvenser kan detta vara ett incitament till att söka boende på annat håll i det fall parten saknar tillräcklig motivation att betala för att bo kvar.

3.3 Från vilken dag skall ersättning kunna krävas?

3.3.1 Avgörande tidpunkt för sambor

För upplösta samboförhållanden torde det inte vara någon svårighet att bedöma vilken tidpunkt som skall vara avgörande för när ersättning skall utgå. Bodelning mellan sam- bor skall göras med utgångspunkt i de egendomsförhållanden som rådde den dag då samboförhållandet upphörde, SamboL 8 § st. 1, vilket bestäms av lagens 2 §.Det är alltså denna dag som utgör den s.k. kritiska tidpunkten och det faller sig naturligt att ersättning skall kunna krävas från samma dag.

25 Se Teleman, Kvarboende, på s. 188.

26 NJA 2006 s. 206 på s. 211.

I nämnda 2 § räknas dock upp ett antal olika sätt ett samboförhållande kan upplösas på och det kan finnas anledning att titta närmare på om de olika sätten lämpar sig för att bestämma vilken dag nyttjanderättsersättning skall utgå ifrån. Till att börja med nämns ingående av äktenskap. Om samborna ingår äktenskap med varandra blir det inte fråga om någon bodelning och därmed ingen nyttjanderättsersättning. Om en av samborna däremot gifter sig med en annan person än sin sambo, upphör visserligen samboförhål- landet men denna förekomst är förhoppningsvis försvinnande liten och blir därav mindre relevant. I nämnda lagrum räknas sedan separation upp. Detta är kanske den händelse som närmast förknippas med samboförhållandets upphörande och även den som förekom i 2006 års rättsfall, där HD:s ledamöter rent av föreslog separationen som en möjlig utgångspunkt för nyttjanderättsersättning. Att låta dagen för separation vara avgörande i detta fall framstår högst lämpligt eftersom det är från denna dag den flyt- tande parten avskärs från nyttjandet av sin tidigare bostad samtidigt som den kvarbo- ende således inleder sitt exklusiva nyttjande av bostaden. Vidare fortsätter uppräkningen i 2 § med att en sambo avlider.²⁷ Till sist räknas i 2 § st. 2 upp ett antal situationer då samboförhållandet upphör redan före separationen. I dessa fall, borde dock separationen alltjämt tjäna som utgångspunkt för nyttjanderättsersättning med tanke på det som nyss sagts, att det ensidiga nyttjandet faktiskt inte inleds förrän den ena sambon flyttat från bostaden.

3.3.2 Avgörande tidpunkt för makar

Även när parterna är eller har varit gifta finns det flera tänkbara tidpunkter. De mest relevanta i sammanhanget är brytdagen respektive separationen. Här finns tre möjliga tidsförlopp; ett då makarna flyttar isär innan talan om äktenskapsskillnad väcks, ett an- nat då detta sker i omvänd ordning samt ett tredje då separationen och brytdagen sam- manfaller. I det sistnämnda exemplet faller frågan förstås bort om vilken tidpunkt som skall väljas. Det ter sig även rimligt att ersättning inte kan krävas medan makarna fortfa- rande bor tillsammans, med hänvisning till resonemanget i föregående avsnitt. Frågan som återstår är då från vilken dag nyttjanderättsersättning skall utgå om talan om äkten- skapsskillnad väcks en tid efter separationen.

27 Nyttjanderättsersättning i dödsbon behandlas inte i denna framställning.

Ett skäl som talar för att ersättning skall utgå redan från separationen är att likhet skulle uppnås med sambofallet. Detta skulle även vara en naturlig lösning då själva nyttjandet även för makar har sin början från och med separationen. Vid en jämförelse mellan makar och sambor i bodelningsfrågor, bör man dock ha i åtanke att när bodelning görs mellan sambor är utgångspunkten de egendomsförhållandena den dag då samboförhållandet upp- hörde. För makar motsvaras denna tidpunkt av brytdagen. Eftersom brytdagen är så full- komligt avgörande i bodelningen mellan makar, borde inte nyttjanderättsersättning kunna krävas för tiden dessförinnan. Att ansöka om äktenskapsskillnad är heller inget komplicerat förfarande och utgör således inget större hinder för den som vill göra anspråk på nyttjande- rättsersättning. Här kan även tilläggas den underhållsskyldighet som råder mellan makar enligt ÄktB 6:2. Det är svårt att motivera att en make tvingas utge nyttjanderättsersättning till den andre maken, som i sin tur är underhållsskyldig gentemot den förstnämnde maken.

Förutom de situationer som nu behandlats, finns det ytterligare en möjlig situation som kan uppstå, som kan sägas utgöra något slags mellanting. Det som syftas på är då par- terna så att säga delvis separerar på det sättet att de båda bor kvar i den tidigare gemen- samma bostaden, dock helt avskilt från varandra. Det kan t.ex. röra sig om uppdelning av ett hus i avskilda våningsplan med separata ingångar eller också olika byggnader på samma fastighet som tidigare var parternas gemensamma bostad. Skall i detta fall den ena parten ersätta den andra ägande parten för sitt nyttjande, under tiden efter äkten- skapsskillnad respektive upphörande av samboförhållandet, fram tills tidpunkten för bodelning? Med utgångspunkt i grunden för nyttjanderättsersättningen, i korthet in- skränkningen av ägandet kontra värdet av kvarboendet, torde frågan kunna besvaras jakande.

4 Behandlingen av ersättningen i bodelningen

4.1 Redovisningsplikten enligt ÄktB 9:3

När bodelning görs mellan makar, är utgångspunkten för vad som skall ingå i delningen alltid dagen då talan om äktenskapsskillnad väcktes, d.v.s. brytdagen, ÄktB 9:2. Från den tidpunkten följer av ÄktB 9:3 en skyldighet för makarna att redovisa för sin egen- dom fram till dess bodelningen förrättas. Enligt motsvarande regel i GB 11:8 omfattades inte bara egendom av redovisningsplikten, utan även makarnas avkastning skulle redovisas. Vid äktenskapsbalkens införande uttalades under förarbetena den tydliga

avsikten att inte göra någon skillnad i sak på den punkten.²⁸ Trots att det, enligt lagtex- tens ordalydelse, endast är egendom som makarna äger på brytdagen som skall ingå i bodelningen, innebär redovisningsplikten i ÄktB 9:3 alltså att även avkastning av giftorättsgods som utfaller efter brytdagen skall ingå.²⁹ Redovisningsplikten i ÄktB 9:3 har följaktligen stor inverkan på nyttjanderättsersättningens storlek, åtminstone i de fal- len då bostaden i fråga utgör giftorättsgods. Om en make erhåller ersättning för den ande makens nyttjande av giftorättsgodset, måste detta utgöra avkastning av giftorätts- gods, och således hälftendelas i bodelningen. Rent praktisk sett, skulle återbäringen kunna ske genom att kvittning görs redan innan ersättningen utges.

Frågan är då vad som gäller när bostaden är enskild egendom. I såväl förarbeten som doktrin har det påpekats att redovisningsplikten i ÄktB 9:3 inte är begränsad till giftorättsgods, utan även omfattar enskild egendom.³⁰ Detta torde kunna medföra att nyttjanderättsersättning skall ingå i bodelningen på samma sätt när bostaden är enskild egendom. Dock skall avkastningen givetvis undantas från bodelningen om detta särskilt föreskrivits genom exempelvis äktenskapsförord eller testamente, ÄktB 7:2 st. 2, e.c.

Vad gäller sambor, återfinns motsvarande redovisningsplikt i SamboL 11 §. När be- stämmelsen om redovisningsplikt infördes i SamboL, var det ÄktB 9:3 som låg till grund. Det anfördes under förarbetena att sambor bör ges ett liknande skydd mot illojala förfaranden som tidigare endast makar hade. Vidare framhölls att inte bara samboegen- dom skulle omfattas av redovisningsplikt, utan även bostäder som kan bli föremål för övertagande bör ingå i redovisningen.³¹ Av nyss nämnda uttalanden i förarbetena torde slutsatsen kunna dras att nyttjanderättsersättning mellan sambor skall hälftendelas i bo- delningen på samma sätt som för makar. Detta särskilt mot bakgrund av vad som kon- staterats i avsnitt 2.4.3, att frågan om nyttjanderättsersättning skall bedömas lika oavsett om det rör sig om sambor eller makar. Här kan noteras att redovisningsplikten i SamboL 11 § inte var tillämplig i 2006 års fall, eftersom tvisten inleddes innan bestäm- melsen infördes i och med den nya SamboL. Av den anledningen kunde frågan om hälftendelning inte behandlas i det fallet.

28 Prop. 1986/87:1 s. 156.

29 Teleman, Bodelning, s. 179; Teleman, Kvarboende, på s. 188; Agell och Brattström, s. 180. Se även Teleman och Tottie, Äktenskapsbalken, s. 224.

30 Prop. 1986/87:1 s. 158 respektive Teleman och Tottie, Äktenskapsbalken, s. 224.

31 Prop. 2002/03:80 s 37.

För att sammanfatta ovan förda resonemang, kan sägas att nyttjanderättsersättning som utges från den ena maken till den andre återbärs till den förstnämnde med hälften p.g.a.

redovisningsplikten i ÄktB 9:3. Detta torde gälla oavsett om bostaden utgör giftorätts- gods eller enskild egendom och oavsett om parterna varit makar eller sambor. I och med hälftendelningen kan alltså storleken på ersättningen eventuellt påverkas av om bosta- den är giftorättsgods eller enskild egendom, vilket tidigare antytts i avsnitt 2.

Denna konstruktion, att den ersättningsberättigade maken tvingas dela ersättningen med den kvarboende maken, synes inte ge ett särskilt rimligt resultat. Situationen skulle närmast kunna liknas vid hur skadestånd behandlades inom bodelningsförfarandet enligt tidigare gällande. I ÄktB:s ursprungliga lydelse, fanns inget utrymme för att undanta ett redan ut- betalt skadestånd från bodelningen. Detta resulterade i att en make som erhållit skadestånd för personskada eller kränkning tvingades dela skadeståndet med den andre maken. Detta gällde oavsett vem den skadeståndsskyldige var, vilket gav ett närmast stötande resultat i de fall då skadeståndet utbetalats från den ena maken till den andra. Sedan detta förhål- lande uppmärksammats i en DS³², infördes en ny bestämmelse i ÄktB 10:2 a där det nu finns möjlighet att undanta utbetalda skadestånd från bodelning. Det nyss upptagna ex- emplet illustrerar mycket väl hur svårt det är att finna ett förfarande acceptabelt, som går ut på att en make tillgodogör sig den ersättning som maken själv utgett för att kompensera för sitt ensidiga nyttjande.

Ändock är det så som det gällande rättsläget ser ut så länge lagstiftaren inte genomför några ändringar. För att på något sätt undvika denna orimliga och skeva behandlingen av nyttjanderättsersättning, borde det enligt min mening ges möjlighet att låta den ersättnings- berättigade maken genom jämkning få undanta ersättningen från hälftendelning. Den be- stämmelse som närmast finns att tillgå i detta fall är ÄktB 12:1, men denna är inte tillämp- lig i alla situationer. Anledningen till detta är bestämmelsens ensidiga utformning, enligt vilken endast den make som skall utge en skifteslikvid kan dra nytta av jämkningsregeln.

4.2 Avdrag för kostnader

4.2.1 Redovisningsavdrag

Ett annat sätt att utjämna den nu rådande situationen med hälftendelning av nyttjande- rättsersättning, är den ersättningsberättigade gör redovisningsavdrag för de kostnader

32 DS 2005:34 Några bodelningsfrågor, s. 96.

han haft i samband med förvaltningen av bostaden. Ett dylikt redovisningsavdrag skulle rymmas inom ramen för ÄktB 9:3 på samma sätt som redovisningsplikten för avkast- ningen. Genom att förvaltningskostnaderna dras av innan beloppet på den redovisnings- pliktiga avkastningen bestäms, kommer det bara att återstå en nettoavkastning att redo- visa. Här skulle i sådant fall samtliga kostnader förknippade med bostaden (som inte är levnadskostnader) täckas upp – såväl uppvärmning, sophämtning och dylikt, som ränte- kostnader för lån med säkerhet i bostaden.³³ Denna lösning framstår enligt min mening som högst mer rimlig än att låta hela ersättningen delas lika i bodelningen.

4.2.2 Lån som belastar bostaden men finansierat annan egendom Eftersom redovisningsavdraget även bör omfatta lånekostnader förknippade med bosta- den, kan vissa invändningar göras för det fall lånen i själva verket har använts till andra ändamål. Exempelvis kan någondera parten ha finansierat ett båtköp genom att ta upp lån med säkerhet i bostaden och på så sätt ökat sina räntekostnader. Frågan är då om sådana lånekostnader skall lyftas ur och särskiljas från redovisningsavdraget. Det är inte helt lätt att ta ställning till detta, eftersom det alltid kan finnas omständigheter i det en- skilda fallet som talar för eller emot att låta kostnaderna ingå.

Ett exempel skulle kunna vara en make som amorterat ned bostadslånet så att bostaden är helt obelånad. När han sedan skall införskaffa en ny bil och saknar sparkapital kan det vara förmånligare att låta bostaden utgöra säkerhet för lånet, istället för bilen som så snabbt sjunker i värde. På detta sätt uppstår lånekostnader som till en första anblick är förknippade med bostaden, men i själva verket härleds till bilköpet. Tänk nu om maken vid tidpunkten då bostaden var obelånad, valt att sätta undan ett sparkapital istället för att amortera på bostadslånet. I det senare fallet hade han kunnat finansiera bilköpet med sparkapitalet, men då haft kvar de ursprungliga lånekostnaderna. Om hänsyn skulle tas till vad lånet finansierat just i detta fall, skulle det bli en skillnad avseende redovis- ningsavdraget beroende på hur maken i exemplet valt att planera sina investeringar.

Enligt min mening bör detta inte ha någon betydelse, utan det skall räcka med att förvissa sig om att lånet belastar bostaden för att avgöra huruvida redovisningsavdrag skall komma

33 Teleman, Bodelning, s. 190 ff; Teleman, Kvarboende, på s. 189.

i fråga eller inte. Denna åsikt kan motiveras med att det framstår som det mest rättvisa och finner även stöd till viss del av vad som anförts inom doktrinen.³⁴

5 Bodelningsförrättarens behörighet

5.1 Förutsättningar för förordnande av bodelningsförrättare

När makar eller sambor inte lyckas träffa en överenskommelse om bodelningen mellan dem, har de möjlighet att genom domstolen få en bodelningsförrättare förordnad, ÄktB 17:1 och SamboL 26 §. Det som bodelningsförrättaren har att göra, är att avgöra de frå- gor som är tvistiga mellan parterna. Denna generella kompetens följer av ÄktB 17:6 och medför att bodelningsförrättarens uppdrag kan vara av växlande omfattning. I vissa fall kan det handla om att upprätta en fullständig bodelning mellan parterna inbegripandes bouppteckning, värdering och lottläggning av samtlig egendom. Ibland kan det även vara nödvändigt att ta ställning till vem som äger vad och huruvida egendomen är en- skild eller utgör giftorättsgods. I andra mindre omfattande fall kan det vara begränsat till någon enstaka fråga, exempelvis hur en fastighet skall värderas. Som förutsättning för förordnande av en bodelningsförrättare räcker det alltså med att parterna är oense om en mindre enstaka fråga inom ramen för bodelningen.

För det fall makarna endast har enskild egendom är en bodelning inte alltid nödvändig, se ÄktB 9:1. Av praktiska skäl kan det dock vara en fördel att få bodelningen formalise- rad och det finns inget förbud mot att göra en bodelning i dylikt fall.³⁵ Som ett illustre- rande exempel kan här nämnas ÄktB 7:5. Bestämmelsen är något snårigt skriven med många undantag men stadgar i korthet följande. En make råder inte ensam över den ge- mensamma bostaden om denna utgör giftorättsgods eller gjorts enskild genom äkten- skapsförord. Även efter en separation då bostaden inte längre är gemensam, föreligger samma rådighetsinskränkning så länge det rör sig om en fastighet eller tomträtt som ingår i giftorättsgodset och anskaffats före brytdagen. För att kunna få full rådighet över sin fastighet, kan det alltså vara nödvändigt att få klargjort att denna är enskild egen- dom. Om parterna inte kan enas om detta, kan en bodelningsförrättare fatta beslut i frå- gan. I exemplet kan prövningen således utmynna i ett konstaterande av att det inte finns någon egendom att bodela.³⁶

34 Teleman, Externa skulder; Teleman, Kvarboende, på s. 189.

35 Prop. 1986/87:1, s. 114.

36 ÄktB 17:6 2 st. och prop. 1986/87:1, s. 226.

På samma sätt som nyss beskrivits torde en begäran om nyttjanderättsersättning kunna framtvinga ett bodelningsförfarande även då det endast finns enskild egendom i äkten- skapet respektive då samboegendom saknas.

5.2 Behörighet avseende frågan om nyttjanderättsersättning

För det fall det uppstår en tvist mellan parterna avseende nyttjanderättsersättning, kan det finnas behov av en bodelningsförrättare som avgör saken. Att denne är behörig att pröva tvisten är något som följer med den generella kompetens som ges i ÄktB 17:6, vilket kan utläsas ur HD:s domskäl i NJA 1968 s. 197 på s. 6, där frågan om huruvida nyttjanderättsersättning är en bodelningsfråga var föremål för prövning.³⁷

Här är det viktigt att påpeka att bodelningsförrättaren är behörig att pröva tvisten endast så länge den inte är föremål för rättegång, ÄktB 17:6 2 st.

Som tidigare nämnts i avsnitt 2.2, är bodelningsförrättaren inte behörig att pröva vem som skall ha rätt att bo kvar i parternas gemensamma hem till dess att bodelning sker, utan det är en fråga som ankommer på domstolen. Detta har som följd att bodelningsför- rättaren endast kan pröva frågan om nyttjanderättsersättning antingen sedan domstolen beslutat om kvarsittanderätt, eller också då makarna varit överens om vem som skall bo kvar fram till bodelningen.

6 Anslutande frågeställningar

6.1 Underhållsplikt

Tidigare i framställställningen har berörts att underhållsplikten mellan makar kan ha betydelse för bedömningen av nyttjanderättsersättning, vilket kan behöva utvecklas nå- got. I avsnitt 3.2.4 nämns att ett möjligt problem kan uppstå när den kvarboende maken inte har råd att ersätta den andre för sitt nyttjande. Det kan i sådant fall framstå som lite väl strängt att ålägga den kvarboende maken betalningsskyldighet utan någon som helst tidsfrist. Dessutom kan det, som tidigare påpekats i avsnitt 3.3.2, vara svårt att motivera en ersättningsskyldighet för det fallet att den som flyttar är underhållsskyldig gentemot den kvarboende maken. Underhållet och nyttjanderättsersättningen kan ju då sägas kvitta varandra.

37 Teleman, Bodelning, s. 200 n.

Emellertid är det inte nödvändigtvis så att den make som bor kvar alltid är den som har det sämre ekonomiskt ställt. Eftersom det inte på förhand råder visshet om parternas förmögenhetsförhållanden, är jag av den åsikten att frågan om ersättningsskyldighet bör hållas helt separerad från frågan om underhåll. Eftersom det enligt min mening inte heller bör utgå någon ersättning för tiden före brytdagen, uppstår denna kollision mellan underhåll och nyttjanderättsersättning endast i de fall då den make som flyttar är under- hållsskyldig efter brytdagen. Detta kommer i fråga när makarna i det enskilda fallet är underhållsskyldiga under en eventuell betänketid eller om det anses skäligt att underhåll skall utgå under en övergångsperiod, ÄktB 6:7. Eftersom domstolen är oerhört restriktiv med att utdöma övergångsunderhåll, torde det aktuella problemet inte uppstå särskilt ofta i praktiken.

6.2 Verkställighet

Ytterligare ett problem hur en part som har rätt till nyttjanderättsersättning skall få denna realiserad. Som tidigare nämnts i avsnitt 5.2 är en bodelningsförrättare behörig att pröva frågan om ersättning, vilket då utmynnar i ett bodelningsbeslut av densamme, en s.k. tvångsbodelning. Som det ser ut idag, är dock ett sådant beslut som vunnit laga kraft inte exigibelt.³⁸ Om den situationen uppstår att den ersättningsskyldiga parten vägrar att betala, blir den ersättningsberättigade parten tvungen att inleda ytterligare ett förfarande genom att ansöka om betalningsföreläggande eller stämning. Följderna av detta blir så- ledes en utdragen process med risk för ytterligare ekonomisk belastning för den part som flyttat. Detta kan bli särskilt betungande för en part som kanske redan är ekono- miskt ansträngd efter att ha fått stå för både motpartens och sina egna boendekostnader under en tid.

6.2 Nyttjanderättsersättning i samband med arvskifte

Frågan om nyttjanderättsersättning kan även aktualiseras i samband med arvskifte. Ex- empelvis kan en delägare i ett dödsbo bo kvar på en fastighet som är föremål för arvs- tvist. Visar det sig senare att fastigheten i själva verket skall tillfalla någon annan än den kvarboende, synes det lika orimligt att kvarboendet skulle vara kostnadsfritt som vid kvarboende i samband med bodelning.

38 DS 2005:34 Några bodelningsfrågor, s. 160.

Eftersom bodelning och arvskifte genomgående bygger på samma rättsprinciper, torde det vara möjligt att tillämpa reglerna om nyttjanderättsersättning även beträffande dödsbon vid arvskiften.

7 Reformbehov

7.1 Kodifiering av praxis

De principer som utvecklats inom rättsinstitutet nyttjanderättsersättning är uppenbart svåra att tillämpa. HD:s uttalande i domskälen till 2006 års fall skapade stor ovisshet kring vad som gäller och det finns nu inga bindande riktlinjer för hur ersättningen skall behandlas rent tidsmässigt. En av grundpelarna inom svensk rätt ät att upprätthålla rätts- säkerhet i allra största möjliga mån. Detta innebär bland annat att det skall vara möjligt att åtminstone kunna ana utgången av en process för att kunna bedöma hur stora ris- kerna är att förlora processen. När rättsläget är så pass oklart att detta inte går att be- döma, finns ett tydligt behov av att lagstiftaren tar sitt ansvar och stipulerar vad som skall gälla efter en grundlig genomgång av problematiken.

Här bör uppmärksammas det som tidigare nämnts i avsnitt 2.4.3, att det faktiskt redan finns en reglering av nyttjanderättsersättning i SamboL 31 § för sambors gemensamma bostad som inte utgör samboegendom. Med hänsyn till vad som anförts i praxis, att samma principer bör gälla avseende nyttjanderättsersättning för såväl sambor som ma- kar, vore det enligt min mening lämpligt att harmonisera lagstiftningen så att makar får samma lagstadgade rätt till ersättning som sambor idag har. För det fall en sådan lag- stiftning kommer ifråga bör regleringen även ske så att ingen åtskillnad görs beroende på om bostaden är samboegendom eller inte. Detta skulle göra den önskvärda lagstift- ningen avseende nyttjanderättsersättning mer homogen eftersom det mellan makar inte görs någon åtskillnad i ersättningsfrågan beroende på om bostaden är giftorättsgods eller enskild egendom.

7.2 Kvarsittningsrätt enligt sambolagen

En företeelse som egentligen inte bör ha någon direkt inverkan på nyttjanderättsersätt- ning, men ändå har samband med rättsinstitutet är den ojämna regleringen i SamboL vad gäller kvarsittningsrätt. Här åsyftas fallet då föremålet för tvisten är en fastighet som inte utgör samboegendom. Av SamboL följer att kvarsittningsrätt kan komma ifråga när det gäller hyresrätt, bostadsrätt och fastighet som utgör samboegendom (3, 5,

8 och 28 §§) samt hyres- eller bostadsrätt som inte utgör samboegendom (22 §). Där- emot saknas stöd för att få kvarsittningsrätt i en fastighet som inte utgör samboegen- dom. Den enda rimliga förklaringen till detta är de förhållanden som rådde på bostads- marknaden vid tiden för nämnda lagrums införande. Fastigheter var då mer värda i för- hållande till övriga bostadsformer men dessa skillnader har med tiden suddats ut och idag kan värdet på en bostadsrätt till och med överstiga värdet på en fastighet, vid en jämförelse med exempelvis marknadsvärde per kvadratmeter. Visserligen är det inte tillåtet att tillmäta hyresrätter något värde, men det kan ändå noteras att värdet i att nyttja en hyresrätt stiger i takt med allt tätare befolkning och ökad efterfrågan.

Här är det enligt min mening önskvärt att komplettera SamboL så att kvarsittningsrätt i fortsättningen kan beviljas en sambo som önskar bo kvar i den andre partens fastighet till dess att bodelning sker.

7.3 Undanta nyttjanderättsersättning från tillämpning av 9:3

Av det tidigare förda resonemanget i avsnitt 4.1 framgår att regleringen i ÄktB 9:3 med- för att nyttjanderättsersättning blir föremål för hälftendelning i bodelningen mellan ma- kar. Grunden till detta återfinns i GB, och när regeln skulle överföras till ÄktB framför- des det i korthet att regleringen skulle vara densamma som tidigare. Även om frågan om nyttjanderättsersättning redan hade varit föremål för prövning i HD när ÄktB infördes, är det för mig inte troligt att lagstiftarens avsikt var att redovisning av avkastning enligt ÄktB 9:3 skulle innefatta nyttjanderättsersättning. Då detta inte specifikt behandlades i motiven till ÄktB, bör detta klarläggas exempelvis genom att en undantagsregel införs som innebär att nyttjanderättsersättning under alla omständigheter faller utom tillämp- ningen för ÄktB 9:3

7.4 Göra beslutet exigibelt

Det har i avsnitt 6.2 konstaterats att svårigheter kan uppstå sedan en bodelningsförrät- tare fattat beslut om att nyttjanderättsersättning skall utgå. Så länge ett sådant beslut förblir overkställbart, kan detta ge upphov till ytterligare processer som skulle kunna besparas genom att en s.k. tvångsbodelning ges status som exekutionsurkund. Denna ändring är något som redan borde ha gjorts, sedan problemet uppmärksammades av Örjan Teleman i hans DS 2005:34 Några bodelningsfrågor.

8 Avslutande kommentarer

Under diskussionen kring institutet nyttjanderättsersättning, har många problem påträf- fats. Ett önskvärt resultat skulle vara att finna konkreta svar på frågeställningarna och att finna en rimlig helhetslösning, som skulle passa alla varianter av de situationer som kan uppstå och som dessutom skulle uppfattas som skälig. Det framstår dock som näst intill omöjligt att åstadkomma en paketlösning för alla typer av fall på grund av den stora variationen som förekommer när det gäller par som separerar. För att illustrera med några exempel kan här nämnas relationen mellan parterna – sambor eller makar; karak- tären av bostaden – bostadsrätt eller fastighet; äganderättsförhållandena – ensamägt eller samägt, giftorättsgods eller enskild egendom.

Även värdet av kvarboendet kan variera kraftigt beroende på om bostaden är belånad till max eller rent av obelånad. Parternas respektive ekonomiska förmåga kan spela roll för hur kvarboendet värderas. För en ekonomiskt ansträngd part kan storleken på nyttjande- rättsersättningen vara helt avgörande för om parten väljer att fortsätta bo kvar eller istället tvingas flytta. Samtidigt kan den ekonomiska ansträngningen ha som följd att en part inte har någon möjlighet att ordna med annat boende p.g.a. betalningsanmärkningar eller avsaknad av ett fast arbete. I en dylik situation kan det vara mycket värt för parten att få bo kvar, även om nyttjanderättsersättning är hög. Ytterligare en faktor är vilka kostnader som uppstår för den part som flyttar.

Kostnaderna för det alternativa boendet är något som enligt min mening har direkt an- knytning till nyttjanderättsersättningen även om det är svårt att koppla ihop detta på ett konkret sätt. En egen synpunkt är emellertid att nyttjanderättsersättning motiveras i högre grad då den frånflyttande parten har ansenliga kostnader för sitt nya boende, jäm- fört med om parten kan hitta en kostnadsfri lösning exempelvis hos släkt eller vänner.

Det är inte heller otänkbart att parten som tvingas flytta har kostnader för själva flytten i sig samt höjda kostnader för förlängd resväg till arbetet eller barns skola.

Kostnaderna för den part som flyttar, frivilligt eller ofrivilligt, skulle kunna ses som en del av den ekonomiska effekten av hur boendet löses vid en separation. Om då ändamå- let med nyttjanderättsersättning är att neutralisera kvarboendets ekonomiska effekter, bör alltså dessa kostnader tas i beaktande vid bestämmande av beloppet. Hur detta skall kunna ske rent praktiskt är dock ovisst. Det är förmodligen inte möjligt att åstadkomma

absolut rättvisa, men kan ändå vara tänkvärt för den bodelningsförrättare eller domstol som har att fatta beslut i frågan. Det kanske kan räcka med att höga kostnader för den flyttande parten kan vara ett argument för att värdera kvarboendet något högre än bruk- ligt.

 

Källförteckning

Litteratur

Agell, Anders och Brattström, Margareta, Äktenskap Samboende Partnerskap, 4 u, Iustus Förlag, Uppsala, 2008 (cit. Agell och Brattström).

Teleman, Örjan, Bodelning under äktenskap och vid skilsmässa, 4 u, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2003 (cit. Teleman, Bodelning).

Teleman, Örjan, Kvarboende och kostnader vid äktenskapsskillnad, Advokaten 1993 s.

186-190 (cit. Teleman, Kvarboende).

Teleman Örjan, Hur behandlas ”externa” skulder där bostaden är säkerhet?, Advokaten 1993 s. 332 f. (cit. Teleman, Externa skulder).

Teleman, Örjan och Tottie, Lars, Äktenskapsbalken – En kommentar, 2 u, Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2010 (cit. Teleman och Tottie, Äktenskapsbalken).

Offentligt tryck

Prop. 1986/87:1 Äktenskapsbalk.

Prop. 2002/03:80 Ny sambolag.

DS 2005:34 Några bodelningsfrågor.

Rättsfall NJA 1968 s. 197 NJA 1983 s. 255 NJA 2006 s. 206

Opublicerade rättsfall

Jönköpings tingsrätts dom 2003-03-03 i mål nr T 271-01.