Meningsskiljaktigheter om upplysningen inom modern ateism. En kvalitativ komparativ analys av John Gray och Christopher Hitchens.

C-uppsats

Meningsskiljaktigheter om upplysningen inom modern ateism

En kvalitativ komparativ analys av John Gray och Christopher Hitchens

Författare: Fredrik Mark Handledare: Sebastian Selvén Examinator: Therese Rodin

Ämne/huvudområde: Religionsvetenskap III Kurskod: GRK25S

Poäng: 15 hp

Examinationsdatum: 2021-01-15

Vid Högskolan Dalarna finns möjlighet att publicera examensarbetet i fulltext i DiVA.

Publiceringen sker open access, vilket innebär att arbetet blir fritt tillgängligt att läsa och ladda ned på nätet. Därmed ökar spridningen och synligheten av examensarbetet.

Open access är på väg att bli norm för att sprida vetenskaplig information på nätet.

Högskolan Dalarna rekommenderar såväl forskare som studenter att publicera sina arbeten open access.

Jag/vi medger publicering i fulltext (fritt tillgänglig på nätet, open access):

Ja ☒ Nej ☐

Högskolan Dalarna – SE-791 88 Falun – Tel 023-77 80 00

Abstract:

Upplysningen var en period av radikala förändringar. Religion, vetenskap och politik influerades under denna period av de vetenskapliga framgångar som gjordes under 1600-talets vetenskapliga revolution tack vare bland annat Galileo och Kopernikus.

Trots att upplysningens påverkan inte begränsades till enbart vetenskap och filosofi utan även religion finns det en etablerad definition av upplysningen som icke-religiös.

Christopher Hitchens och John Gray är båda ateister men har markanta meningsskiljaktigheter när det kommer till upplysningen och deras tankar om

periodens främsta representanter. Hitchens tillskriver upplysningen ideal som förnuft, framgång och en ärlig intellektuell strävan medan Gray menar att upplysningen var en era av blind hängivelse till förnuft och vetenskap som ersatte den monoteistiska guden. Han menar även att upplysningens tendens att intellektualisera och legitimera rasism genom att inkorporera den i vetenskap har lett till moderna rasistiska

ideologier. Även om dessa perspektiv skiljer sig i hur de beskriver upplysningen och deras främsta tänkare är Grays analys mer historisk och även fri från en form av ytlig romantisering som Hitchens gör sig skyldig till. En granskning av utdrag ur verk från Voltaire, Baruch Spinoza och David Hume gör det svårt att känna samma vördnad för dem som Hitchens gör och legitimerar Grays beskrivning av eran som fylld av rasism, kolonialism och intellektuellt förtryck av allt som inte var europeiskt.

Nyckelord:

Upplysningen, Christopher Hitchens, John Gray, ateism, nyateism, religiös upplysning, vetenskaplig revolution, meliorism, monism, panteism, rasism.

2

Contents

1.

Inledning

1.1 Introduktion ... 3

1.2 Syfte och frågeställning ... 4

1.3 Teori och metod ... 4

1.4 Material ... 5

2.

Bakgrund

2.1 Den vetenskapliga revolutionen ... 6

2.2 Upplysningens första andetag ... 7

2.3 Den religiösa upplysningen ... 7

2.4 Lamourette och den franska revolutionen ... 8

2.5 Upplysningens influenser och ideal ... 9

3.

Analys

3.1 Översiktligt om Hitchens och Gray ... 11

3.2 Hur upplysningens ideal kan beskrivas ... 12

3.3 Baruch Spinoza – originellt gudskoncept ... 14

3.4 Voltaire – upplysningens essens ... 18

3.5 David Hume – ifrågasättandets konstnär ... 20

3.6.1 Ett återvändande till upplysningsideal ... 22

3.6.2 Hitchens förnyade upplysning ... 22

3.6.3 Grays kritik mot romantiseringar av människans kulm ... 23

4.

Reflektion

5.

Källförteckning

3

1. Inledning

1.1 Introduktion

I vår värld idag tar vi för givet samhällsideal som vi finner gynnsamma. Individuell frihet, demokrati, yttrandefrihet och jämlikhet är några av sådana ideal som individer uppväxta i den så kallade västvärlden ser som naturligt etablerade och förtjänade. Vad som ofta glöms bort i denna tanke är de århundrade långa konflikter som utkämpades för att få åtnjuta frukten av vad dessa samhällsideal kan ge oss. Tolerans och förnuft är två ideal som vi har fått berättat för oss kommer ifrån en period av mänskligt avancerande, upplysningen. Denna period var en historisk era där några få stod upp mot vad de identifierade som deras tids intoleranta prästerskap och påvedöme med avsikt att tillämpa den vetenskapliga metoden även utanför vetenskapen och förkasta religiöst inspirerad dogma. Idéerna som upplysningens främsta representanter, såsom Voltaire och David Hume, frammanade beskrivs ofta som oföränderligt mänskliga och sanna än idag. I vissa fall menar ateister att det vore till vår fördel att gå tillbaka till vad de definierar som upplysningsideal med avsikten att bekämpa en växande benägenhet till irrationalitet av både religiös och politisk karaktär.

Dessa beskrivningar av den historiska period som kallas för upplysningen är troligtvis skriven i samma färggranna och romantiserade stil som många känner igen sig vid. De är således varken historiska eller objektiva. Om man skulle ta en närmare titt på 1700- talets Europa skulle man se att religioner överlevde, inspirerades av och blomstrade under upplysningen. England, Frankrike, Tyskland och det Habsburgska riket hade alla deras varierande form av upplysning, både sekulära och religiösa. Efter

århundraden av krig, misär och dogmer verkade det som att dåtidens stormakter var redo för en ny era, en period inspirerad av religiös tolerans. Detta skedde även i en tid av stora vetenskapliga framgångar som gjorde att den vetenskapliga metoden blev erkänd och spreds över Europa.

Det som förtjänar en närmare granskning i relation till upplysningen är skillnaden i hur man kan definiera både tidsperioden och några av dess främsta representanter.

Man kan även redogöra för mångfalden av intellektuella och religiösa uttryck som annars förblir onämnda i en modern genomgång av upplysningen. Utöver detta är det lämpligt att granska en viss tendens inom nyateistiska kretsar att åberopa

upplysningen när man vill uppmana till förnuft, kunskap och mänskligt avancerande vilket gör att denna tendens är beroende av att ens definition av upplysningen är korrekt. En av personerna som denna uppsats handlar om uppvisar även en sådan tendens medan den andra kritiserar honom för det, vilket ger upphov till en spännande diskurs.

De två personerna jag valt att centrera studien kring är filosofen John Gray och journalisten, författaren och nyateisten Christopher Hitchens. Även om de båda är icke-troende håller de stora meningsskiljaktigheter kring upplysningen. Medan Hitchens identifierar upplysningen som kulmen av mänsklig intellektuell framgång och solidaritet menar Gray att upplysningens centrala arv fungerar som grogrunden för modern rasistisk ideologi. Han tycker även att nyateismens etablerade vördnad för upplysningen och dess centrala figurer är både historielös och ensidig. Gray ger svidande kritik mot den nyateistiska rörelsen, som Hitchens är en del av, och dess okunniga åberopande av upplysningen eftersom han menar att de inte inser att

4

upplysningens främsta förespråkare påstod sig vara antireligiösa medan de använde religiöst inspirerad retorik. Det verkar därför viktigt att undersöka exempel på denna tendens genom att ta upp vissa vanligt förekommande upplysningsfilosofer för att se hur bådas perspektiv skiljer sig samt urskilja bådas beskrivningar av upplysningen och dess centrala ideal. Med dessa frågor kan man även ställa sig frågan om Hitchens eller Gray tycker att det vore till vår samtids fördel att återgå till deras definition av

upplysningsideal idag.

1.2 Syfte och frågeställning

Med denna studie ämnar jag jämföra vad Hitchens och Gray beskriver som upplysningens centrala ideal samt redogöra för deras perspektiv på

upplysningsmännen Baruch Spinoza, Voltaire och David Hume enligt en kvalitativ komparativ analys. Jag vill även undersöka om de tycker att man borde återvända till deras definitioner av upplysningsideal i modern tid.

- Vad beskriver Hitchens och Gray som centrala upplysningsideal?

- Vad säger Hitchens och Gray om upplysningsmännen Voltaire, Baruch Spinoza och David Hume?

- Tycker de att dessa ideal något som man borde återvända till idag?

1.3 Teori och metod

Metoden som har använts i denna uppsats är en kvalitativ komparativ analys. Det är en jämförande analys av kvalitativa data. Till skillnad från andra

användningsområden för mängdteoretiska tillämpningar är kvalitativ komparativ analys ypperligt lämpad för humanvetenskapliga ämnesområden och även religionsvetenskap då den ämnar utforma en översiktlig analys. Till skillnad från exempelvis en kvantitativ komparativ analys överger man inom denna metod jämförelser mellan numeriska data tagna från olika mängder för att istället ge

författaren större tolkningsutrymme. Med denna metod finns det också ökad risk för feltolkning och svårtyddhet då man har övergivit matematikens trygga äkthet, men detta kan vara berättigat om ämneskategorin förtjänar en mer mångfacetterad analys (Schneider & Wagemann 2012, 8).

Den komparativa aspekten av den analys som tillämpas i denna uppsats utgörs av jämförandet mellan Hitchens och Grays perspektiv på upplysningen, tre av dess tänkare och dess potentiella användbara arv även i modern tid. Denna form av analys är vanligt förekommande inom socialvetenskapliga studier såsom exempelvis politisk- ekonomiska jämförelser mellan länder, men användandet av koncept i en komparativ studie kan möjliggöra för en givande analys även utanför geografiskt begränsade ämnesområden. Detta menar Richard Rose i hans kapitel med titeln Comparing Forms of Comparative Analysis i journalen Political Studies där han även säger att en komparativ studie med ett brett perspektiv kan påvisa analysformens begränsningar (Rose 1991, 2). Vikten av konceptsdefinitioner i en komparativ studie påvisas av Rose genom att hänvisa till fysikern George Thompson som säger att vetenskapen generellt förlitar sig på dess koncept i frågeformulering och påverkar således även svaren man får (Rose 1991, 3). I denna uppsats är konceptsdefinitioner väsentliga att utreda, då Hitchens och Grays koncept av upplysningen skiljer sig påtagligt. Det är i denna definitionsskillnad som fördelen av en kvalitativ komparativ analys kan bejakas.

5

I relation till denna studie är konceptsdefinition centralt, då frågeställningarna som studien utgår ifrån är relaterade till konceptet upplysningen. I och med att studien bland annat strävar efter att undersöka vad dessa två individer ser som upplysningens centrala ideal eller essens kan man därför även få en inblick i hur de definierar

upplysningen. Detta betyder att uppsatsen i sig är ett försök till en konceptsdefinition utifrån Grays och Hitchens perspektiv och meningsskiljaktigheter.

Utöver ovanstående tillvägagångssätt tillämpas även en viss hermeneutisk anda i analysen. Hermeneutik är en tolkningslära som skiljer sig ifrån exempelvis

positivismen i det att man inte endast nöjer sig med att deskriptivt förklara vad man har identifierat. Man vill ge en djupare förståelse för hur och varför det man studerar är som det är, oftast med fokus på individers avsikter, bakgrund och miljö (Thurén 2007, 94). Min användning av detta perspektiv är att jag vill förstå vad både Gray och Hitchens menar med vad de säger om upplysningen och dess främsta representanter.

Detta är inte lätt att utföra och har inte använts genom hela studien, utan endast när den hermeneutiska analysen kan tillämpas på båda perspektiven. Uppsatsen går även igenom idéhistoria till en viss grad, då upplysningen är en historisk period med andra förhållningssätt än idag. Trots det granskas den tidens idéströmningar ur ett modernt perspektiv utan en tillämpad förståelse av dåtidens generella okunskap och fördomar.

1.4 Material

I denna uppsats används böcker, studier och även debatter publicerade på sociala medier såsom Youtube. Hitchens har även skrivit många böcker under hans livstid men denna uppsats har sin utgångspunkt i hans bok god is not Great (2007) som kan ses som en redogörelse eller manifest av hans syn på religion, effekterna av religiös tro genom historien och även en dyster framtidsprognos. Utöver denna bok av Hitchens används även hans bok Letters to a Young Contrarian (2001) vid ett tillfälle och

hänvisningar till debatter han medverkat i med specifika tidsangivelser relaterat till det som hänvisas.

Utgångspunkten för Grays perspektiv i denna studie ligger i hans bok Seven Types of Atheism (2018), där han går igenom de problem han har med nyateismen och de historielösa och innehållsfattiga beskrivningar av upplysningen som både nyateister och människor generellt gör. Fastän Gray varit produktiv i antalet verk han har publicerat är hans andra böcker inte relevanta till uppsatsämnet och har därmed exkluderats som underlagsmaterial i denna uppsats.

I syfte att påvisa vad andra nyateister såsom Richard Dawkins och Stephen Pinker tycker i mer allmänna drag om människans behov av en ny upplysning som svar på en växande acceptans av irrationalitet har även referenser till båda inkluderats. Trots att dessa referenser tar itu med tankar om nutiden har denna uppsats även ett historiskt perspektiv med material tagna från ett antal upplysningsfilosofer, representanter för diverse inriktningar inom den religiösa upplysningen och vetenskapsmän inom både upplysningen och den vetenskapliga revolutionen.

David Woottons bok The Invention of Science (2015) och David Sorkins The Religious Enlightenment (2008) ges stort utrymme i denna uppsats då de tillsammans lägger grunden för hur upplysningen kom att uppstå då Wootton avhandlar 1600-talets vetenskapliga revolution och Sorkin redovisar upplysningen influens även på religiöst idéskapande under 1700-talet i Europa. Utöver detta är även Sorkins tes om att man i

6

modern tid har anammat ett sekulärt narrativ i relation till upplysningen är en del av denna uppsats ideella grund och fungerar som en röd tråd som man ofta återkommer till och reflekterar andra perspektiv emot.

2. Bakgrund

Denna del av studien ämnar ge ett historiskt perspektiv på hur upplysningen kom att inträffa, att dess influens även nådde religiösa institutioner och hur den franska revolutionen påverkades av frukterna av de arbete som upplysningsmän gjorde. Det finns även en redogörelse av hur man kan definiera ideal som populariserades under denna tid och som genomsyrade större delen av denna periods tankeströmningar.

2.1 Den vetenskapliga revolutionen

För att tala om upplysningen kan det vara fördelaktigt att först inleda med en

historisk återgivning av hur upplysningen kom att uppstå från första början med hjälp av David Woottons bok The Invention of Science (2015). Under mitten av 1500-talet publicerades boken De revolutionibus orbium coelestium av Nicolaus Copernicus där idén om att solen istället för jorden stod i vårt solsystems centrum togs upp (Wootton 2015, 31). Detta var ett genombrott i idéskapandet för sin tid då exempelvis den franska filosofen Alexander Koyré (1892-1964) menade att den heliocentriska världsbilden som Copernicus presenterade med sin bok direkt utmanade den geocentriska världsbilden där jorden var i solsystemets mitt som hade influerats av Aristoteles (Wootton 2015, 30). Han hade även givit upphov till att begreppet plats, där upp, ner, höger, vänster var oföränderliga konstanter och att jorden och himlen var separata och oförenliga entiteter, ersattes med begreppet rum som inte utgick ifrån vår egen plats i det stora okända och som senare skulle bli den moderna fysikens grund (Wootton 2015, 30). En sådan förändring i idéskapande tyckte Koyré kunde benämnas som ett epistemologiskt avbrott, ett högst markant skifte i hur

allmänheten och dåtidens intelligentsia grundande deras varierande livsåskådningar, vetenskapliga inriktningar och filosofier. Poeten och akademikern John Donne beskrev detta skifte som den nya filosofin efter att han hade studerat både Galileo Galileis upptäckter inom astronomi och William Gilberts vetenskapliga upptäckter om jordens magnetism (Wootton 2015, 19).

Idag skulle vi omformulera det Donne kallade för den nya filosofin och kalla den för den vetenskapliga revolutionen. I syfte att påvisa hur pass nyskapande denna revolution var tar David Wootton upp skillnaden på vad den generella engelsmannen med en standardutbildning från 1600-talet trodde på i relation till en liknande fiktiv individ som hade blivit utbildad efter att den vetenskapliga revolutionen hade influerat samhället. Engelsmannen från 1600-talet trodde på häxor och tänkte att de kunde sammankalla stormar över havet. Hen trodde även att varulvar fanns, dock inte i England men i Belgien. De trodde att astrologi kunde förklara våra

stjärnkonstellationer och vår plats i kosmos. Dessa och en mängd andra trosföreställningar utan vetenskaplig grund illustrerar hur pass etablerade dessa former av övertygelser var innan den vetenskapliga revolutionen spreds (Wootton 2015, 19). Om man istället jämför denna individ med en vanlig engelsman från året 1733 kan man se markanta skillnader. Denna person hade troligtvis både ett teleskop och ett mikroskop som hen har studerat himlavalvet och materia genom. Hen känner troligtvis ingen som tror på vare sig häxor eller varulvar, astrologi eller alkemi.

7

Geocentrism ansågs av den generella allmänheten som en falsk och icke-vetenskaplig teori om vår plats i kosmos och trodde istället på den heliocentriska världsbilden (Wootton 2015, 22).

2.2 Upplysningens första andetag

Då det verkade som att tillämpningen av människans förnuft kunde ge upphov till omfattande vetenskapliga teorier om vår existens blev människans förstånd och förnuft hyllat. I Tore Frängsmyrs bok Sökandet efter upplysningen påpekar han att filosofen Immanuel Kant uppmanade till detta när han sade att man borde ”Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd!” (Frängsmyr 1993, 41). Tilliten till

människans egen förmåga gjorde det möjligt för både empirism, som utgår ifrån data och empiri, och rationalism, tron att man kan få kunskap från människans förnuft, att frodas i 1600-talets England och Frankrike. I England hade filosoferna och empiristerna John Locke och Francis Bacon blivit deras främsta representanter såsom Isaac Newton, Francis Bacon och John Locke blev populära med deras litterära verk. Men det var inte enbart engelska filosofer som bidrog till upplysningen.

Vetenskapsmannen Francois-Marie Arouet, mer känd som Voltaire, översatte verk från exempelvis Newton till franska tio år efter sin resa till England 1726 som skulle komma att ha stort inflytande på den kommande franska revolutionen (Frängsmyr 1993, 35). Den franska vetenskapsmannen, matematikern och filosofen René Descartes var nationellt känd som Frankrikes främsta vetenskapliga teoretiker vid publicerandet av Voltaires översättning av Newtons filosofier om elementen (Frängsmyr 1993, 36).

Utöver den nya kunskap som kom med den vetenskapliga revolutionen, inflytandet på Frankrike genom Voltaire från England och Descartes cartesianism menar

författaren Ira O. Wade att även liberalismens framfart gav upphov till

upplysningen (Frängsmyr 1993, 21). Denna politiska ideologi kan härröras till John Locke som anses av många vara liberalismens fader. Med detta och tilliten till människans eget förnuft lyftes tolerans upp som ett ideal, men dess effekt på

idéskapandet under upplysningen har blivit omdebatterat (Frängsmyr 199, 42). Det är dock viktigt att nämna att upplysningen inte endast influerade sekulära kretsar och vetenskapliga discipliner.

2.3 Den religiösa upplysningen

Upplysningens nästintill universella attraktion kan exemplifieras genom att följa David Sorkins spår i hans bok The Religious Enlightenment (2008). Denna bok påvisar hur pass genomträngande upplysningen var i mångfalden av religiösa rörelser i Europa under 1700-talet. I denna bok vill Sorkin motbevisa det han kallar för det sekulära narrativet i relation till upplysningen genom att centrera innehållet kring sex historiska personer tillhörande olika religiösa grupper, belägna i olika länder och stadsstater (Sorkin 2008, 1). I andra avhandlingar med ämnet upplysningen tas sällan religiösa förutsättningar upp som en stor faktor i hur upplysningen kom att uppstå.

Reformationen innebar en radikal förändring i det europeiska religiösa landskapet och efter den westfaliska freden år 1648 skrevs det i lag att religiös tolerans ska upprätthållas av samtliga deltagande stater. Sorkin hävdar att viljan till en fredstid och en religiös upplysning uppstod efter att kontinentens stormakter genomlidit krig, misär och, kanske främst, dogmatism under långa perioder (Sorkin 2008, 6).

8

Genom att hänvisa till Jonathan Israels tankar kring upplysningen menar Sorkin att man bör förkasta idén om att upplysningen var en enstämmig sekulär rörelse för att istället tänka att olika upplysningsideal kan stämma in någonstans på

upplysningsspektrumet. I mitten finns upplysningens konventionella förebilder såsom Locke, Newton, Descartes, Montesquieu och de religiösa upplysningsmännen Leibniz och Wolff. Vissa av dessa var deister, troende utan vördnad för organiserad religion, medan andra trodde Jesus hade en osedvanligt speciell roll att fylla och att människans själv var odödlig. Dessa individer var också de mest populära under denna tid men de skulle komma att få konkurrens från den mer radikala sidan av upplysningen som tas upp i mer detalj senare i uppsatsen. Dessa var antiteologer, materialister och demokrater som föredrog total sinnesfrihet vars mest framstående tänkare var Baruch Spinoza, Pierre Bayle och Denis Diderot. Även om de till en början var en ytterhet utan inflytande skulle de komma att ha enorm påverkan på upplysningen och även inspirera Karl Marx och andra socialister under kommande århundraden med den materialism som hade sitt ursprung där. På andra sidan medelvägen, och ofta en del av den, var den religiösa upplysningen som utvecklades inom sina egna parametrar i deras rörelser och religiösa institutioner men tog också del av den allmänna debatten (Sorkin 2008, 20).

Många av individerna Sorkin väljer som representanter för den religiösa upplysningen delar samma mål: att hitta en medelväg mellan religiös dogmatism och deism. Från Geneverepubliken kom Jacob Vernet som propagerade för sin juste milieu, eller medelväg, genom att identifiera extrema ideologier såsom katolicism och deism via tillämpandet av människans förnuft (Sorkin 2008,70). Samtidigt menade den tyska akademikern Siegmund Jacob Baumgarten att splittrade lutheranska och katolska trosinriktningar borde enas under hans sanna medelväg (Sorkin 2008, 115). Moses Mendelssohn ämnade förena hans judendoms fundamentala grund med upplysningsideal, vilket gav upphov till den judiska upplysningen kallad Haskala (Sorkin 2008, 167). Fastän alla dessa individer hade sin relevans i etableringen och spridningen av den religiösa upplysningen finns det en person som kanske var en av de mer instrumentella för den franska religiösa upplysningen som även är nära förknippad med den franska revolutionen. Personen var den franska prästen, professorn och föreläsaren Adrien Lamourette.

2.4 Lamourette och den franska revolutionen

Det är svårt att nämna upplysningen utan att i samma mening även nämna den franska revolutionen. Adrien Lamourette var en okonventionell religiös

upplysningsman då han stod på deisternas, filosofernas och ateisternas sida under den franska revolutionen. Hans involverande i den franska revolutionen kan påvisa den religiösa upplysningens mångfald av uttryck men även fungera som en ingångsport till en historisk redogörelse för hur revolutionen skulle komma att äga rum och som även influerar och drar influens från upplysningen.

I Frankrike under senare delen av 1700-talet fanns det perioder av starka konflikter.

De franska jesuiterna hade sedan kung Louis XV’s påbud år 1764 blivit förtryckta vilket resulterade i att det skapades en viss osämja mellan jesuiterna, en katolsk order under Roms ledning, och jansenisterna, en katolsk teologisk rörelse utanför

påvedömet, i dåtidens Frankrike. Samtidigt som jesuiterna led under kungens påbud hade även jansenisterna upplevt förtryck sedan början på 1700-talet i form av

9

unigenitus, en påvlig bulla, som var ämnad att få stopp på jansenismens spridning i Frankrike. Under denna tid av ömsesidigt förtryck mellan jansenisterna och jesuiterna skulle klyftans relevans komma att minska. Bullan upplöstes efter att kung Louis XIV trädde till kraften år 1774, men det var inte förrän efter kungens restaurering av parlamentet efter Maurepokuppen som landets politiska konfigurering blev

färdigställd. År 1780 allierade sig parlamentet med prästerskapet och började anamma reformkatolicismen som Adrien Lamourette var en av de främsta förespråkarna för (Sorkin 2008, 270).

Han tillhörde lazaritordern som hade inkorporerat många av dåtidens jesuitiska egenskaper. I sann religiös- och upplysningsanda ämnade Lamourette hitta medelvägen mellan de extrema aspekterna av jansenism som han menade

tillintetgjorde fromhet och filosofernas perspektiv som i hans ögon undergrävde tro (Sorkin 2008, 275). Trots denna milda och vänligt sinnade trosuppfattning beblandade sig Lamourette med den enda form av upplysning som resulterade i en blodig och våldsam konflikt.

Sorkin beskriver anledningen till att Frankrikes revolution var så fientlig emot religiösa etablissemang genom att hänvisa till Louis XIV. Han förstärkte kronans allians med jesuiterna för att underminera den växande kontrareformationen i form av jansenism som hotade hans absoluta styre (Sorkin 2008, 263). Parlamentet ansåg sig vara den enda institution som representerade folket och försvarade landets lagar. De ställde sig emot kungens anfall mot jansenismen inte enbart för att det fanns

anhängare till inriktningen i parlamentet men också för att de såg hur nonchalant och despotiskt monarkin agerade. I sitt motstånd mot kronan fanns det tre olika sidor;

jansenisterna, neutrala biskopar men även filosofer. Efter att föregående kung Louis XV förföljde jansenisterna under 1720-1730 blev rörelsen mer och mer entusiastisk som en motreaktion på de hemska förutsättningar de levde under, samtidigt som parlamentet ämnade underminera jesuiterna. Detta gjorde att klyftan mellan

filosoferna och jansenisterna blev ännu större som enligt Sorkin är en av de främsta anledningarna till att Frankrikes upplysningsreform blev en våldsam sådan till skillnad från Englands moderationsrörelse eller Habsburgs reformkatolicism (Sorkin 2008, 265). När upplysningen började etablera sig hos filosoferna blev konflikten mellan de religiösa och anhängare till den sekulära grupperingen flera gånger mer aggressiv än i andra områden under samma tid då de blev varandras motsatser. Under sekelskiftet blev även reformkatolicismen utestängd på grund av Napoleons Concordat, en överenskommelse med den katolska kyrkan år 1801 om att ytterligare befästa den romerska katolicismens roll som majoritetsreligion i Frankrike (Sorkin 2008, 266).

Under revolutionens gång stod Lamourette på de revolutionäras sida och genomgick en smärre radikalisering själv. Trots detta lyckades han ge upphov till den civila konstitutionen, en av de mest radikala reformationer av den franska kyrkan som hade skapats (Sorkin 2008, 297).

2.5 Upplysningens influenser och ideal

Även om dåtidens franska intelligentsia lånade häftigt från både engelska och tyska filosofer och vetenskapsmän var det i Frankrike som meningsskiljaktigheterna mellan religiösa etablissemang, monarkin, parlamentet och de så kallade philosophes nådde sin kulm. Frängsmyr problematiserar den genomträngande tendensen att definiera upplysningen som innerligt franskt. Genom att hänvisa till individer såsom Voltaire

10

som översatte engelska publiceringar påvisar han hur upplysningen hade även

influerats av engelska vetenskapsmän och filosofer såsom Francis Bacon, John Locke och sir Isaac Newton men även den tyska Immanuel Kant (Frängsmyr 1993, 36 &

41).

Den franska revolutionen var i mångas ögon det mest omfattande förverkligandet av de ideal som hade uppstått som en motreaktion på århundraden av förtryck utövat från både religiösa etablissemang och även monarkin. Jakobinerna, som övertog makten efter att revolutionen ägt rum, omformerade religiösa byggnader till tempel ämnade för begrundande i enlighet med ett av upplysningens centrala ideal; förnuft.

Detta ideal kan återfinnas som en röd tråd i majoriteten av upplysningsfilosofiska verk och kan spåras tillbaka till medeltidens skolasticism (Frängsmyr 1993, 40).

Dessa ideal har en normativ funktion och uppmanar till att bete sig och tänka på ett visst sätt. Förnuftsidealet menar att människans eget förnuft bör tillämpas närhelst det är lämpligt och dess pålitlighet kunde berättigas genom att hänvisa till de framgångar som den vetenskapliga revolutionen bidragit till.

Ett annat ideal är tolerans. Efter den westfaliska freden år 1648 ville man hitta ett nytt sätt att förhålla sig till olika religiösa inriktningar då Europa hade genomlidit århundraden av krig under reformationen. Detta gjorde att religiösa upplysningar såsom Warburtons moderationsrörelse i England, Vernets medelväg i

Geneverepubliken och Baumgartens sanna medelväg i Tyskland alla hade religiös tolerans som grundpelare i deras teologi (Sorkin 2008, 27, 76, 158).

Även om Frängsmyr menar att upplysningsfilosofer generellt anammade

toleransidealet verkar det svårt att återfinna detta i det post-revolutionens Frankrike. I Albert Sobouls bok The French Revolution 1787-1799 (1973) beskriver han det så kallade skräckvälde folket levde i under jakobinernas styre. De förtryckte och förföljde deras politiska motståndare genom hela den statliga apparaturen, hotade prästerskapet med deportering om de inte svor sin lojalitet till den nya regeringen och avrättade de som satt fängslade för att ha varit en del av prästerskapet utan rättegång (1973, 263). De som idag identifierar sig med upplysningsideal skulle troligen ta avstånd ifrån detta auktoritära sätt att styra på men kanske inte ens beskriva

jakobinernas skräckvälde som något i enlighet med upplysningsideal, utan istället som antingen en förvanskning av upplysningen eller orelaterad till den. Detta är en fråga som kommer behandlas senare i uppsatsen.

I en jämförelse av Sorkin och Frängsmyrs böcker om upplysningen ser man perspektiv som skiljer sig åt redan från början. Sorkin tar upp hur upplysningen genomsyrade större delen av europeiskt idéskapande medan Frängsmyr anammar Peter Gays geografiska centrering kring den franska upplysning som en representant för upplysningens essens (Frängsmyr 1993, 33). Det torde vara tämligen uppenbart att den franska upplysningen var endast en version av upplysningen som hade mer skillnader än likheter med exempelvis den tyska religiösa upplysningen under ledning av Baumgarten. De båda är dock överens om att förnuft var ett ideal närmast universellt anammat inom upplysningens många varianter men detta betyder inte att idealets tillämpning alltid var förnuftigt. Man skulle kunna ponera att man idag inte skulle beskriva ett tempel tillägnad förnuft och vetenskap som vare sig förnuftigt eller rationellt trots att jakobinerna tyckte det. I Larry Rays uppsats ’Fundamentalism’, modernity and the new jacobins (2006) påvisar han likheterna mellan jakobinernas revolution och andra religiösa revolutioner, vilket i detta fall är den iranska

11

revolutionen som han lägger emfas på. Han menar att båda revolutionernas

populistiska retorik och revolutionära tillvägagångssätt är värda att nämnas, speciellt med tanke på att jakobinerna påstod sig vara antireligiösa (Ray 2006, 1.).

Ur ett större perspektiv verkar det som att Frängsmyr tillskriver sig till den etablerade synen på upplysningen som innerligt ateistisk trots att många av de

upplysningsfilosofer han tar upp var deister och inte ateister, som Sorkin påvisar i hans bok, vilket verkar vara en problematisk definition.

3. Analys

Efter en översiktlig introduktion till de två personerna vars perspektiv studien härifrån utgår ifrån kommer denna del att bestå av en genomgång vad de tycker om Baruch Spinoza, Voltaire och David Hume. I slutet av dessa genomgångar finns även analyser av jämförandena som är infogade i denna del för tydlighetens skull.

3.1 Översiktligt om Hitchens och Gray

John Gray (1948-) är en filosof med intressen och verk inom religion och politik.

Han har varit professor och föreläsare på många brittiska universitet, såsom London School of Economics and Political Science, Oxford, Yale och Harvard men är numera skribent och författare. Han har ett originellt perspektiv på religion och historia i det att han beskriver sig som en ateist men identifierar och problematiserar den nya vågen av populistisk ateism som han och många andra kallar för nyateism (Publisher Weekly 2018). Detta begrepp används för att kategorisera en intellektuell rörelse förknippad med den stigande närvaron av ateistiska tänkare både inom den litterära världen och på sociala medier sedan sekelskiftet. Författare såsom Christopher Hitchens, Sam Harris, Stephen Pinker och Richard Dawkins brukar beskrivas som nyateister, inte enbart för deras popularitet men även för dess aggression och fientlighet gentemot religion generellt. I Grays bok Seven Types of Atheism beskriver han den nyateistiska rörelsen som lika primitiv, om inte mer, än de religioner som beskylls för det av anhängare till rörelsen. Han menar att idén inom nyateismen om att

religiösa trosföreställningar endast är primitiva försök till förklaringar om människans plats i världen gör sig skyldig till en idéfattig beblandning av myt, symbolik och vetenskap (Gray 2018, 14). Gray påstår även att nyateister är omedvetna om hur genomsyrad deras argumentation är av monoteistiska influenser. En av dessa som Gray tar upp är den meliorism som frekvent åberopas inom nyateistisk retorik.

Meliorism är ett begrepp som beskriver idén om att människan kan gradvist och permanent förbättra sin existens, även om Gray menar att en sådan hypotes aldrig varit falsifierbar. I en kristen kontext kan det användas för att beskriva hur de tidiga kristna trodde att den nya världsordningen skulle komma att införlivas efter Jesus återkomst och att nyateister enbart ersatt Jesus med en konstig tilltro till vetenskap (Gray 2018, 26).

I samma bok går han även igenom och problematiserar en rad olika historiska personer som ofta hyllas inom nyateistiska kretsar, såsom Bertrand Russel, Friedrich Nietzsche, Voltaire och John Locke med avsikt att nyansera

konversationen kring konflikten mellan religion och icke-tro som han själv menar är verklighetsfrånvänd då de båda är nära besläktade. Ett övergripande argument i hans bok är idén om att religiös och ateistisk argumentation bör ses som två sidor av

12

samma mynt med mer gemensamt än de som skiljer de åt. Han menar att det är en omedveten vilseledning som nyateister begår när de tror sig vara religioners

motsatser. Relevant till denna uppsats är hans perspektiv på upplysningen som skiljer sig markant från både nyateisternas perspektiv och hur man generellt väljer att beskriva tidsperioden (Gray 2018, 52).

Christopher Hitchens (1949-2011) var en respekterad journalist, författare, filosof och debattör från Storbritannien som levde i USA under sista delen av sitt vuxenliv innan han gick bort på grund av matstrupscancer. Under hans livstid lyckades han vara både författare och medförfattare till över 30 böcker, där en av hans mest kända verk är god is not Great (2007). Denna bok innehåller svidande kritik mot religion generellt men även mot gudsfiguren som han beskriver som en tillsynes godartad men orubblig diktator (Hitchens 2007, 16).

I hans verk och debatter om religion, gud, totalitarism och sekulär humanism beskriver han ofta sig själv som antiteist istället för ateist. I hans bok Letters to a Young Contrarian (2001) skriver han att han gör denna åtskillnad för att tror att ”… alla religioner är versioner av samma osanning, men också att kyrkors influens och effekterna av religiös tro är skadlig.” (Hitchens 2001, 52). Han menar även att han inte kan kallas för enbart en ateist då en ateist skulle likväl kunna önska att religiösa påståenden är sanna men att hen inte kan frammana den tro som behövs för att identifiera sig som religiös.

Hitchens menar att detta perspektiv gör det omöjligt för honom att endast kalla sig en ateist då han tycker att det skulle vara fördelaktigt om det inte är sant, vilket han menar att det finns goda skäl för att tro (Hitchens 2001, 52).

Hitchens är en antiteist också för att han attribuerar fördomar, okunskap, barbarism och intolerans både i historisk och modern tid till religion och tillskriver egenskaper såsom insikt, förnuft, avancemang och den intellektuella strävan till upplysningen och filosofernas sida, där han också står (Fora.tv 2007, 5:15). Han drar sig inte för att identifiera fiender och allierade i konflikten mellan religion och människans

överlevnad och talar ofta om att människan kommer att behöva strida för sin frihet gentemot den växande monoteismen, speciellt från islam (92nd Street Y, 6:58).

3.2 Hur upplysningens ideal kan beskrivas

Hitchens och Gray har olika perspektiv om upplysningen och även meningsskiljak.

Dessa motsättningar blir tydliga när man undersöker hur deras definition av vad upplysningens ideal är och vilka arv tidsperioden efterlämnat sig.

I Hitchens bok god is not Great hyllar han flera upplysningsfigurer såsom Voltaire och Newton. Upplysningen i sig nämns i relation till hur Benjamin Franklin och Thomas Jefferson var influerade av upplysningen de tillsammans med USA’s andra grundfäder gav upphov till landets grunddokument utan att gå djupare in på vad det betydde för exempelvis USA’s konstitution (Hitchens 2007, 66). Utöver detta menar han att det är felaktigt och oärligt att beskriva välgörenhet utförd i religioners namn eller inspirerad av religion som ett uttryck för religiositet. Hitchens menar att dessa filantropiska engagemang uppstår tack vare antaganden nedärvda från modernismen och

upplysningen som endast utförs i syfte att göra reklam för religion i en tid där PR och medias porträtteringar är viktiga att tänka på (Hitchens 2007, 192). Detta påstående gör det tydligt för läsaren att ett av de ideal som upplysningen givit upphov till är, enligt Hitchens, filantropi och genuin altruism.

13

Efter att de religiösa auktoriteterna förlorade sin makt i Holland kunde landet ta emot politiska och religiösa flyktingar från cirka 1650 och framåt vilket Hitchens menar ledde till ett blomstrande av talang man sällan ser i någon historisk era (Hitchens 2007, 273). De troende som styrde över området innan detta var de som hindrade dåtidens människa från att få åtnjuta de bidrag till medicin, konst, musik, politik och filosofi som många av dessa blivande upplysningsfilosofer skulle komma att ge upphov till.

John Gray skriver i sin bok Seven Types of Atheism att man idag felaktigt identifierar så kallade upplysningsvärderingar som tankar om jämställdhet och värdighet genom att hänvisa till ofta osedda sidor av framstående upplysningsfilosofer. Enligt Gray var upplysningen en tid där etablerade rasistiska teorier fick en viss intellektuell

legitimering på grund av en tendens under denna historiska period att blanda etik med vetenskap. Han ger belägg för detta genom att gå in på diverse upplysningstänkare och hur de berättigade idén att den vita människan stod över alla andra människoraser i den hierarki som människor lever inom (Gray 2018, 55).

Han menar att den vetenskapliga rasism som uppstod under upplysningen var inte en avart eller en aberration av upplysningsideal kom att finnas på grund av dem. Idén om att den mänskliga civilisationens kulm var belägen i Europa under slutet på 1700-talet gjorde att både rasism och antisemitism kunde florera fritt i intellektuella kretsar.

Problemen med dessa idéer var heller inte begränsade till endast denna tidsperiod, då Gray menar att både kommunism och modern sekulär antisemitism hade sin

grogrund under upplysningen (Gray 2018, 55-56).

Utöver att upplysningen gav upphov till en anknytning mellan rasism och

intellektualitet menar Gray även att religiöst inspirerade vetenskapskulter blev populära.

Han tar upp Anton Mesmers mesmerism, där man trodde att den universella energi Mesmer upptäckte kunde bota många olika åkommor. Den logiska fortsättningen på en sådan idé är att människan är kapabel att ändra sin existens med hjälp av

vetenskap, vilket vi idag vet att mesmerismen inte tillämpade på något sätt. Det går även att dra en liknelse till jakobinerna som ämnade föra människan in i en ny existens. Denna existens var ett sorts posthuman varande där vetenskapen och nyvunna kunskaper kunde förändra människans egen fysiologi. Idag kallar vi detta för den första version av transhumanism (Gray 2018, 57 & 60).

Det man kan säga om Hitchens och Grays perspektiv på upplysningen är att Gray tar ett mer historiskt perspektiv medan Hitchens tillskriver upplysningen ideal som han själv bejakar. För Hitchens står upplysningen för en tid då människan gjorde sitt främsta försök att riva bort religiös dogma och diverse religiösa etablissemangs påtvingade underlägsenhet, vilket kan ha varit många upplysningsmäns avsikt. Grays redogörelse om hur vetenskapen och rasismen gick hand i hand under denna tid utelämnas ur Hitchens verk även om informationen länge varit tillgänglig för honom.

Hitchens går inte in på djupet i vad han menar är upplysningens centrala ideal, utan nämner oftast upplysningen vid namn i förbifarten i många debatter och böcker han skrivit och tagit del av. För Hitchens verkar det som att upplysningen, vetenskapligt ifrågasättande och undersökande och mänsklig empati är en del av allt det goda människan har gjort som han menar även står i konflikt mot religion, religiösa övertygelser och det förtryck som religioner har utövat historiskt och fortsätter att

14

påtvinga oss än idag. Det verkar problematiskt att åkalla upplysningen för att beskriva det mänskligt goda utan att även ta med upplysningens ofta osedda mörker i

beräkningen, speciellt om man ofta talar om hur religion uppmanar till okunskap, fördomsfullhet och rasism som Hitchens gör.

Grays nyanserade analys av upplysningen ger ett djup i hur pass genomträngande romantiseringen av denna era faktiskt är. Trots detta kan han fortfarande erkänna och respektera vissa aspekter av upplysningen där det är berättigat, vilket påvisar en viss intellektuell ärlighet hos Gray. Han ger även ett svar a priori till den kommande responsen på hans kritik av upplysningens vetenskapliga rasism i det att detta inte var en avart utan en direkt konsekvens av en sorts blind lojalitet till obehindrad

vetenskaplig undersökning och liknar upplysningens apologeter till kristna som ursäktar inkvisitionen (Gray 2018:52).

För att ytterligare ge belägg för hur Hitchens ser på upplysningen kan man ta upp hur han väljer att beskriva Philadelphia under 1700-talet i en av hans föreläsningar. Han menar att under denna tid fanns det många som gjorde upplysningsstuderande. Dessa var personer som visste och brydde sig om vetenskap, biologi, medicin, lagar och ingenjörsvetenskap (C-Span2 2005 0:58) Sådana uttalanden går att finna i debatter han deltagit i på vid många tillfällen och påvisar hans idé om att människor som tillskriver sig upplysningstraditionen är personer som värderar och bejakar vetenskap och tekniskt avancemang i syfte att främja mänskligheten. Detta perspektiv saknar en autentisk historisk analys av mångfalden av upplysningsfilosofier, även om det kan argumenteras för att sådana idéer låg i centrum för en stor del av idéströmningarna under upplysningen. Detta centrum utformades av några få individer som växte i popularitet under upplysningen, såsom Baruch Spinoza, Voltaire och David Hume.

Nästa del av uppsatsen är en kort redovisning av dessa tre upplysningsmän följd av Hitchens och Grays tankar och beskrivningar av dem. I enkelhetens och tydlighetens namn är denna del strukturerad i kronologisk ordning till följd efter när de föddes, alltså Spinoza först efterföljd av Voltaire och Hume till sist. Det verkar även lämpligt att låta Hitchens idéer nämnas först och Grays tankar stå som respons på dem därför att Grays bok Seven Types of Atheism är en respons på nyateistisk argumentation vilket gör den ytterligt lämpad att även i denna uppsats erhålla samma form.

3.3 Baruch Spinoza – originellt gudskoncept

” …there is nobody who does not desire to live in safety free from fear, as far as is possible. But this cannot come about as long as every individual is permitted to do just as he pleases, and reason can claim no more right than hatred and anger. For there is no one whose life is free from anxiety in the midst of feuds, hatred, anger and deceit, and who will not therefore try to avoid these as far as in him lies.”

Baruch Spinoza, utdrag från Theological-Political Treatise (1670)

ur Spinoza, Complete Works (Samuel Shirley, 2002:528)

Detta citat går att hitta i ett av Baruch Spinozas (1632-1677) verk han

sammanställde och påvisar ett uppfriskande djup i hans analys av människans tillstånd i relation till sin omvärld och sin egen existens. I Michael Macks bok Spinoza and the Specters of Modernity (2010) redogör han för hur pass genomträngande Spinozas filosofiska påbud var för idéskapande under upplysningens tidigaste formering. Han

15

var exempelvis en av de främsta teologer som kritiserade traditionell dåtida teologi vilket han menade var en teleologi som betyder att man, inom en viss rörelse eller tradition, är endast fokuserad på att uppnå ens mål. Trots detta var han själv troende men ansåg att påståenden om alltings slutgiltiga orsak var mänskligt konstruerad fiktion (Mack 2010, 30).

I Hitchens bok god is not Great tar han upp hur de judiska auktoriteterna reagerade på Spinozas verk i den toleranta och intellektuellt fria holländska staten under mitten av 1600-talet. Synagogan i Amsterdam publicerade en hård fördömelse av Spinoza där de exkommunicerade, förbannade och förbjöd andra judar från att både interagera med honom och läsa hans verk (Hitchens 2007, 261-262). Spinoza nämns av Hitchens för att visa på hur religiösa auktoriteter kunde förtrycka deras kritiker när de hade tillräckligt med makt för att göra deras hot skrämmande. Han menar också att Spinoza inte förtjänade denna behandling då han hade givit upphov till flera av sin tids mest originella litterära och filosofiska verk inom relationen mellan kropp och sinne och även att Spinozas tankar har givit fler människor tröst än vad någon religion gjort (Hitchens 2007, 262).

I samma bok identifierar Hitchens att Spinoza var troende men att hans

gudsdefinition är nästintill panteistisk och därför en av de mer harmlösa varianterna, speciellt i jämförelse med en gud som beblandar sig människors liv, konflikter och lidande som exempelvis det Gamla Testamentets gud. Han berättigar denna iakttagelse genom att påvisa att om Spinozas gud existerade kunde ingen helig text eller mänskligt agerande göras i denna guds namn. Heller kunde inte den slutgiltiga sanningen eller kunskapen om människans existens endast tillhöra en sekt eller stam, vilket Hitchens menar är anledningen till större delen av konflikter under människans existens (Hitchens 2007, 262). Med dessa beskrivningar av Spinozas religiösa

övertygelser menar Hitchens att han inte ämnar begå samma misstag som religiösa auktoriteter gjort i århundraden, vilket är att påstå att Spinoza var en förklädd ateist på samma sätt som diverse kristna apologeter har försökt påstå att kloka män som existerade före Jesus tid var hans föregångare. Trots detta påvisar Hitchens svårigheterna med att försöka utreda vad Spinoza och andra tänkare av hans slag tyckte privat om sådana ämnen såsom guds existens och dylikt på grund av deras tids religiösa intolerans och auktoritet (Hitchens 2007, 264).

Utöver detta skriver Hitchens att Spinoza skulle komma att influera Einstein på samma sätt som Isaac Newton och Galileo Galilei drog inspiration från Demokritos och Epikuré samt att de judiska auktoriteter som fördömde honom hade kastat bort den mest lysande och briljanta del av deras stam. Även Pierre Bayle, som anses vara en föregångare till författarna av upplysningens Encyclopédie, tillägnade ett stort inlägg till Spinoza och Hitchens tar upp att Montesquieu var tvungen att ta avstånd från Spinoza då ett av hans främsta verk, Om lagarnas anda, var betraktat som starkt influerat av honom (Hitchens 2007, 263).

Gray menar att Spinozas religiösa övertygelser kan identifieras som en negativ teologi som är ett tillvägagångssätt att identifiera en gudsfigur genom att påstå saker som gud inte kan vara. Enligt Gray menar Spinoza att gud måste finnas, men att den monoteistiska gudsfiguren som skapade universum inte kan finnas. Han tyckte att gud eller natur var en enda oändlig substans som genomsyrar universum där allting är som det är och inte kunde vara annorlunda.

16

Den enda friheten som finns enligt Grays beskrivning av Spinozas föreställningar är sinnesfrihet som Spinoza identifierar som att förstå det saker som inte kunde vara annorlunda, då fri vilja är en illusion. (Gray 2018, 127). Gray menar, likt Hitchens, att Spinozas gudsdefinition kan beskrivas som en panteism vilket är idén att universum själv är gud men han menar att det beskrivs bättre som en form av monism, vilket är idén att allting är ett singulärt, oändligt och evigt system. Ondskans problem, också känd som Teodicéproblemet, försvinner med denna definition då Spinoza avsäger idén om att ondska är frånskilt människan. Eftersom det inte finns fri vilja kan

människan inte heller välja att vara ond eller god, då sådana attribut är endast attityder och inställningar människor besitter och inte något världen eller universum kan ha (Gray 2018, 129). Gray ifrågasätter även varför någon bör tro på Spinozas gud som verkar svår att nå och komma i kontakt med. Detta behöver inte ses som en kritik mot Spinoza utan snarare en glimt i hur Gray ser på en panteistisk gud som inte gör sig delaktig i människors liv.

Utöver detta ställer sig Gray frågan om varför frihet ens är någonting att värdesätta om människor inte är kapabla att tänka annorlunda än vad de gör. Han beskriver Spinozas livsåskådning som en sådan där definitionen av frihet är att underlägga sig nödvändigheter då allting är som det är nödvändigt för dem att vara och då även man bara borde acceptera ens tillvaro. Han beskriver Spinoza som en kompromisslös rationalist som menade att gud endast kunde bli nådd genom utövandet av rent förnuft. Gray tar även upp hur Leo Shestov, en rysk-judisk religiös tänkare, motsatte sig Spinozas filosofi. Shestov anammade fideism vilket är tron att sann kunskap endast kan nås med tro som är överordnad det mänskliga förnuftet. Han menade att Spinozas monism lämnade inget utrymme åt spirituell frihet och även fängslade själen (Gray 2018, 131).

Även om Gray beskriver Spinozas religiösa övertygelser i detalj kommer han till slutsatsen att Spinoza var en verkligt radikal ateist och beskriver denna motsättning genom att poängtera Spinozas ambitiösa projekt att förena ett perspektiv från en oändlig och omnipotent gud med ett perspektiv med utgångspunkt hos människan, både fallerande och ändlig (Gray 2018, 128).

Det verkar som att en stor anledning till att Gray motsätter sig Spinozas filosofi är hans uppmaning till att finna sig i världens tillstånd och ens egen plats i den nödvändiga ordning som allting är i. Genom hans bok Seven Types of Atheism

uppenbaras det för läsaren att Gray värdesätter ifrågasättandet av status quo högt, då det är precis det han gör när han problematiserar nyateismens beskrivning av

upplysningen som är populärt att göra idag. Detta gör det förutsägbart att Gray inte skulle vilja uppmana till att enbart finna sig i hur saker och ting är strukturerat, som han menar att Spinoza gör.

Trots Hitchens och Grays meningsskiljaktigheter torde man kunna tänka sig att även Hitchens skulle hålla med Gray här. Mycket av det han tillskriver upplysningsidealen är det fria ifrågasättandet och obehindrad vetenskapligt avancerande, vilket skulle vara svårt att försona med den determinism som finns i Spinozas monism. Men dessa aspekter av Spinozas filosofi är inte de som Hitchens väljer att definiera mannen utefter. I hans bok god is not Great nämns aldrig dessa aspekter av Spinozas

tankeföreställningar och han går heller inte in på vad han menar när han skriver att Spinozas filosofiska bidrag till ämnet kropp och sinne var utan motstycke. Man skulle även kunna gå så långt att föreslå att filosofier kring relationen mellan kropp och

17

sinne är oförenligt med en materialistisk världssyn som Hitchens utgår ifrån, även om det skulle vara svårt att berättiga detta på ett autentiskt och ärligt sätt.

Att Gray identifierar Spinoza som en ateist samtidigt som han menar att hans gudsdefinition är en panteism eller monism verkar motsägelsefullt. I Michael P.

Levines bok Pantheism: A Non-Theistic Concept of Deity (1994) beskriver han panteism som både en metafysisk och religiös position som innehåller en idé om att ”Gud är allting och allting är gud…” (Levine 2002, 1). Likt Gray beskriver han panteism som liknande monism då den menar att det är en tro om att alla ting som existerar är en del av en universell entitet eller system. Även om Gray beskriver Spinoza som ateist samtidigt som han menar att Spinoza är en panteist eller monist behöver det inte nödvändigtvis vara sant att Grays beskrivning är motsägelsefull, då en motsägelsefull beskrivning av en persons övertygelser kan representera personens egen

motsägelsefullhet och inte beskrivningens. I detta fall verkar det inte vara svårt att göra ett bedömande i frågan. Om man läser första kapitlet ur Spinozas bok Ethica: Of Gods Existence, and Attributes (1677) skulle man se att rubriken för detta kapitel är

”That God Exists”. Efter detta följer en argumentation där Spinoza tydliggör hans berättigande för varför gud existerar. Sådan argumentation brukar inte en ateist föra.

Ateister kan till och med ta denna argumentation och vända på den i syfte att bevisa att gud inte existerar, även om sådana argument brukar vanligtvis beskrivas som ohållbara då de inte kan falsifieras. Det är med dessa poäng som Grays beskrivning av Spinoza som en ateist kan problematiseras, och kanske till och med motbevisas.

Det tål dock att sägas att även deism, tron på en transcendent, immateriell och opersonlig gud som genomsyrar allt, och panteism var minst sagt radikal för Spinozas tid. I David Sorkins bok The Religious Enlightenment beskriver han hur religiösa

individer från olika delar av Europa ämnade reformera de religiösa grupper de tillhörde i syfte att bland annat inkorporera upplysningsideal i deras religion. Ett exempel på detta är att Jacob Vernet ville hitta medelvägen mellan de ideologier han kallade för extrema, som katolicism och deism (Sorkin 2008, 70). Vad som menas med denna hänvisning är att påvisa att Spinoza var radikal för sin tid även om han var en deist istället för en ateist, då det religiösa landskapet såg annorlunda ut på hans tid.

Det finns även en spännande skillnad i hur Gray och Hitchens beskriver Spinozas definition av gud. Hitchens menar att denna gud är mer harmlös än exempelvis guden som beskrivs i Gamla Testamentet, då Spinozas gud håller sig utanför människors liv och beblandar sig inte i konflikter mellan grupper och stammar. Av liknande

anledningar tycker Gray att det är svårt att berättiga en tro till en sådan gud då definitionen är luddig och guden är svårare att få kontakt med än den monoteistiska guden som har beskrivits tagit kontakt med människor tidigare i vår historia.

I jämförelsen mellan dessa perspektiv kan man påstå att både Hitchens och Gray har kommit till olika slutsatser med samma argumentation: Hitchens tycker att Spinozas gud är en mer fördelaktig version än den monoteistiska guden då Spinozas håller sig på avstånd medan detta avståndstagande är det som gör att Gray tycker att det är svårt att berättiga en tro till den. Detta förtydligar den markanta skillnaden i perspektiv och utgångspunkter dessa två individer har.

18

3.4 Voltaire – upplysningens essens

“The Real philosopher clears untilled ground, adds to the number of ploughs and, so, to the number of inhabitants: employs and enriches the poor:

encourages marriages and finds a home for the orphan: does not grumble at necessary taxes, and puts the agriculturist in a condition to pay them promptly. He expects nothing from others, and does them all the good he can. He has a horror of hypocrisy, but he pities the superstitious: and finally, he knows how to be a friend.

Voltaire, The Case of Calas and of the Sirvens, To M. Damilaville (1765)

översatt av Evelyn Beatrice Hall

Detta utdrag kommer ifrån ett brev som Francois-Marie Arouet (1694-1778), som är mer känd efter sitt författarnamn Voltaire, skickade till korrespondenten

Damilaville han anlitat i syfte att distribuera hans verk till byn Ferney i Frankrike.

Denna by skulle komma att bli omdöpt till Ferney-Voltaire efter den franska revolutionen tack vare hans inflytande på stadens uppbyggnad och krukmakeri.

Läsaren får här en bild av hur Voltaire menar att en filosof bör bete sig om hen lever i enlighet med de värderingar han idealiserar (Voltaire, 1765). Hans litterära verk och bidrag till bland annat Encyclopédie, som anses av många vara upplysningens centrala verk, är några av de bedrifter Voltaire lyckades utföra under hans livstid. Dock avled han innan den franska revolutionen hade ägt rum, men det verkar troligt att han hade givit sitt godkännande om han hade kunnat.

Utöver detta menar Tore Frängsmyr i hans bok Sökandet efter upplysningen att en stor anledning till att Voltaire kom att inkluderas i upplysningserans filosofer var tack vare de översättningar av Newtons vetenskapliga upptäckter och franska publiceringar han och Madame du Chatelet sammanställde. Dessa hjälpte till att föra in engelska idéströmningar in i dåtidens Frankrike som tillsammans bildade det vi idag kallar för upplysningsideal (Frängsmyr 1993, 36).

Det är inte överraskande att Hitchens identifierar sig med Voltaire. De båda drog sig inte ifrån att ingripa i politiska och juridiska skandaler i syfte att strida för tolerans och emot fördomsfullhet. Voltaire, likt Hitchens, var även känd för hans kvicka retorik och svidande sarkasm i allmänna debatter och krönikor. I Hitchens bok god is not Great beskriver han Voltaire som en stor man även om han menar, likt Gray, att det inte går att veta om han var religiös eller inte (Hitchens 2007, 96 & 264). Under Hitchens sista tid vid livet fick han ofta frågan om hans kring konverteringar på dödsbädden, om något sådant skulle möjligtvis även hända en person som under större delen av livet varit fientlig och aggressiv mot de mesta som kan kallas religiöst. Ett svar på detta som Hitchens hade nära till hands var vad Voltaire påstod ha sagt när en präst bad honom att frånsäga sig djävulen innan han gick bort. Voltaire sade då att ”…detta är en dålig tidpunkt att skapa fiender.” (Q+A 2009, 1:19).

Voltaire en av de historiska personer Hitchens ofta nämnde i förbifarten som hade som funktion att representera det mänskliga förnuftet, rationalitet och de som stod för mänskligt avancemang. I andra ord kan man säga att han, likt Frängsmyr, menade att Voltaire förkroppsligade upplysningen. Hitchens går lite i längre i denna tanke i det att han menar att Voltaire kan ses som en förebild i hur dialogen och konflikten

19

med religion bör utövas, vilket är med ett formidabelt grepp om retorik, språk och argumentation.

I John Grays bok Seven Types of Atheism berättar han en annorlunda bild av den historiska personen Voltaire. Till skillnad från Immanuel Kant och David Hume menar Gray att Voltaire bidrog inget av större vikt till filosofi utan tog istället rollen som upplysningsidealens förkroppsligande. Tolkat genom Grays perspektiv är detta inget positivt utan menar istället att dessa ideal innehåller en rationalistisk version av rasism. Efter en summering av Voltaires liv skriver Gray att Voltaires rasism inte kan ursäktas bort genom att säga att den var en produkt av sin tid. Han intellektualiserade rasism genom att hävda att den har sin grund i förnuft och skrev även att pre-

adamiter var de som hade sitt ursprung i en lägre ställd art, även om svarta och andra etniciteter var degenererade versioner av hans art. Han ville att Europa skulle kasta bort judisk influens genom kristendom och gå tillbaka till den klassiska världen om kontinenten skulle överleva (Gray 2018, 55). Gray menar att Voltaire var en av de första som populariserade sekulär antisemitism och tanken att allt gott som har kommit från judisk intellektualism var enbart lånade från antingen grekerna eller romarna som var den egentliga källan till den europeiska civilisationen.

I Leon Poliakovs uppsats Racism from the Enlightenment to the Age of Imperialism (1982) påvisar även han Grays argument kring hur modern rasistisk ideologi kan spåras tillbaka till hur den legitimerades genom vetenskapen och akademiskt språk under upplysningen. Han tar upp hur Voltaire påstod att vita och svarta människor härstammar från olika stammar i hans verk Traité de metaphysique (1734) och att han tyckte att svarta endast var djur (Polaikov 1982, 1-2).

Det verkar som att med kunskapen om hur Voltaire uttalade sig om människans olika så kallade raser, deras skiljande släktskap och deras placeringar i en rashierarki att Hitchens beskrivning av mannen är både ytlig och påvisar en okunskap om mannens åsiktsmångfald. Detta blir i synnerhet problematiskt när Hitchens själv varit en stark motståndare till rasism och fördomsfullhet genom hans karriär, vilket kan få en att undra om Hitchens ens var medveten om Voltaires rasistiska och ovetenskapliga tendenser.

Eftersom Gray ofta problematiserar det historiska arv som upplysningen lämnat efter sig är det heller inte överraskande att han även finner Voltaire, som ofta beskrivs som dess förkroppsligande, problematisk. Hitchens finner även några av Voltaires

argument svåra att smälta, då han menar att det är skrattretande att han tyckte att människan borde uppfinna en gudsroll även om det skulle framgå att gud inte

existerar (Hitchens 2007, 96). Detta är dock en kritik av helt annan natur än Grays, då Hitchens menar att Voltaires argument för någon slags religiositet var banala medan Gray antingen förminskar eller kritiserar en stor del av Voltaires livsverk.

20

3.5 David Hume – ifrågasättandets konstnär

When I think of God, when I think of him as existent, and when I believe him to be existent, my idea of him neither encreases nor diminishes. But as ’tis certain there is a great difference betwixt the simple conception of the existence of an object, and the belief of it, and as this difference lies not in the parts or composition of the idea, which we conceive; it follows, that it must lie in the manner, in which we conceive it.

David Hume, utdrag från A Treatise of Human Nature (1739-1740) ur A Treatise of Human Nature: a Critical Edition (David Fate Norton & Mary J. Norton 2007:66)

I James A. Harris biografi om David Hume (1711-1776) med titeln Hume: an Intellectual Biography (2015) skriver han att nästintill alla aspekter av Humes

intellektualitet numera studeras akademiskt och att hans livsverk har tagit en etablerad roll inom generell akademia. Detta skiljer sig markant från det fattiga liv Hume levde under början av sitt liv. Han skulle komma att nå framgång efter en mängd uppsatser och texter, men i synnerhet hans bok The History of England blev en enorm succé (Harris 2015, 1). Han skulle komma att förknippas med den skotska upplysningen men hade även en tillfällig anknytning till de franska philosophes.

Även om hans verk spelade en stor roll i den skotska upplysningen är de inte innerligt förknippade med den engelsk-franska blandningen av intellektuell kultur. Hans besök i Paris år 1763 och 1766 gör det möjligt att komma till slutsatsen att den franska upplysningen inte låg Hume i smaken, utan föredrog friden i hans hemland och den rätta balansen mellan frihet och auktoritet. Detta mätta avvägande är frånvarande hos revolutionärerna, filosoferna och vetenskapsmännen i den franska och engelska upplysningen (Harris 201, 33).

Hume är en person som Hitchens flitigt återkommer till i hans texter och allmänna debatter. En anekdot som han ofta tog upp är ett citat från David Hume om mirakels sannolikhet och låter som följer; vad är mest troligt, att naturlagarna har givit vika i din förmån eller att du har missförstått situationen? (Hitchens 2007, 141). Hitchens återberättelse av hur han påstår att David Hume uttalade sig tar inte riktigt samma form som det Hume faktiskt skrev. Källan till denna anekdot kommer ifrån Humes an Enquiry concerning Human Understanding (1748) under kapitlet med titeln Of Miracles som går att återfinna i Peter Millicans reviderade version av originalet med samma titel (2007). Här beskriver Hume en maxim han tycker är värd vår uppmärksamhet, nämligen att det aldrig kommer finnas ett vittnesbörd tillräckligt trovärdig för att etablera att ett mirakel har inträffat. Kriteriet för vittnesbörden av ett mirakel är uppnått om vittnesbördens falskhet vore mer mirakulös än miraklet (Millican 2007, 150). Man kan tolka detta i mindre komplicerade termer som att ett mirakels berättigande kan endast anses vara trovärdigt om det vore mer mirakulöst att berättigandet var falskt än om miraklet inträffade.

Senare i samma stycke påvisar Hume även en djup förståelse för hur människor kan bli vilseledda men även vilseleda sig själv, då människans sinnesupplevelser kan leda en till felaktiga eller tvivelaktiga slutsatser om en händelse hen har beskådat. Denna mångsidighet saknas i Hitchens återberättande av Humes idé, då det verkar som att han menar att man antingen kan återge hur ett mirakel har inträffat eller att man har missförstått situationen. Man kan ju ponera flera scenarion som exkluderar ett missförstånd, såsom en medveten vilseledning av sig själv eller influerad av externa