Halmarbete – ett hantverk på kommande
För Märta Järvinen har halmarbete under åren blivit en kär hobby. Hon kan tillverka allt från ståtliga halmhimlar till vepor med invävd halm. För att få bästa möjliga råmaterial till sitt arbete odlar hon själv materialet hon använder.
Idagens läge då ekologiska värden och återvinning blir allt viktigare har halmarbetet upplevt ett uppsving. Det fyller både nutida och dåtida krav och är ett överskottsmaterial som kan användas till mycket.
Halm har en god isoleringsförmåga och används i dag som isoleringsmaterial i ekobyggen. För dem som har tillräckligt
med kunskap och fingerfärdighet är det endast kreativiteten som sätter gränser för vad man kan tillverka av materialet.
Hantverkare i alla åldrar har därför på nytt börjat upptäcka det mångsidiga och förmånliga materialet.
Att tillverka föremål av halm har tusenåriga traditioner. Man har exempelvis hittat förvaringskärl av halm i egyptiska faraoners gravar. Halmen tas tillvara av råg- eller havreväxten som blir över vid skörden och har i sekler använts i stall och ladugårdar som underlag för djuren.
Vi människor har gjort en mindre behaglig bekantskap med materialet då det i tiden använts som en förmånlig fyllning i madrasser.
Intresse ledde till hobby
En som är bekant med halmarbete av alla de slag är pensionären Märta Järvinen, från Kråkö i Borgå. För henne var det ett intresse för hembygden som ledde till att hon lärde sig mera om att tillverka föremål av halm. Hon deltog i arbetet att sköta friluftsmuseet Postbacken i Borgå. Museiområdet finns i byn Illby som under åren blev ett centrum för halmarbete i Östra Nyland.
–Tanken föddes att vi borde ha mera halmarbete tillgängligt för besökarna eftersom det var unikt för Illby och Postbacken.
Jag råkade hitta några gamla halmstrån i en av bodarna och började fundera hur man kunde använda dem, säger Märta som i d a g ä r p e n s i o n ä r e f t e r e n y r k e s b a n a i n o m ungdomsföreningsrörelsen både i Borgåbygdens ungdomsförbund och i Nylands svenska ungdomsförbund.
Efter att ha gått en kurs i Borgå medborgarinstitut började hon arbetet.
Odlar själv materialet
Märta tillverkar i dag utsökta halmarbeten, allt från halmhimlar till stjärnor och vepor med invävda halmstrån.
Halmen hon arbetar med har hon odlat själv på tomten hemma på Kråkö.
– Jag vävde ganska mycket vepor och behövde litet längre strån än det fanns att få. Därför måste jag själv börja odla.
Området hon odlar på är endast några kvadratmeter stort men skörden räcker mycket väl till de föremål hon tillverkar.
Själva rågsådden sker på hösten medan skörden skall ske före midsommar följande år.
Den egenodlade råghalmen har många fördelar jämfört med sådan man kan köpa i hobbyaffärer. Den är tunnare, har en naturligare färg och är framförallt färsk vilket gör den mera hållbar. Det är också möjligt att välja vilken del av halmstrået man skall använda till vad.
Hennes odlade råg påminner inte om den råg man ser på rågfältet. Den är betydligt längre och blir lätt en manshöjd.
Detta då man inte använder moderna stråförstärkningsmedel som gör halmstrået tjockare och kortare.
En ljuskrona av halm pryder nog vilket julbord som helst.
Torkar halmen mot husväggen
Järvinen brukar behandla halmen på traditionellt sätt genom att torka den i knippen som hängs upp längs med husväggen.
– Det är mycket ekologiskt då stråna bleks av solen utan några starka blekmedel, säger hon.
Halmen förvaras utomhus hela sommaren i skydd mot regn.
– På hösten tar jag in den för att sortera och putsa.
Att tillverka julpynt och himlar av halm var ett traditionellt hantverk som förr utfördes i hemmen av kvinnor och barn. Det gjordes under de mörka vintermånaderna och försäljningen av föremålen man tillverkade var ett viktigt tillskott i kassan.
I Illby flätade kvinnor och barn halmflätor som såldes vidare, bland annat till Borgå halmhattsfabrik. Den verkade från slutet av 1800-talet och fram till mitten av 1920-talet.
Himmel med symbolik
Arbetet hade också en symbolisk betydelse. Varje år gjordes exempelvis nya halmhimlar. Ju större halmhimmel som tillverkades desto bättre skörd föreställde man sig att det skulle bli följande år.
– Halm var ett bra material att göra dekorationer av till jul.
Den var gratis och det enda som krävdes för ett gott slutresultat var skicklighet.
Halmhimlar har under senare år hittat tillbaka till hemmen och finns i dag ofta upphängda året om och inte enbart till jul.
Men vad är det med halm som tilltalar Märta Järvinen så mycket?
– Det är något helt annat än det glittrande ”tingel tangel”
som i dag importeras från Asien. Halmarbetet håller år ut och år in bara man tar hand om det.
Märta beskriver sig som en människa som hela tiden vill ha något att göra med händerna. Här kommer halmen väl till pass.
Halmen är också ett lätt material vilket är ypperligt då hon under de senaste åren haft problem med hälsan och inte på samma sätt som förr klarar av att lyfta tunga saker.
Himlar av alla de slag
Märta tillverkar gärna halmhimlar av olika modeller.
Inspiration får hon både av traditionella modeller och från hantverksböcker. Under de senaste tio åren har det publicerats en hel del inhemska böcker som på ett enkelt sätt visar hur man gör himlar eller andra prydnadsföremål av halm. Många av dem är finskspråkiga men tack vare bilderna ser man lätt hur man skall göra även om man inte kan språket så bra.
– Det lönar sig att börja med enkla småskaliga projekt. Om man gör ett halmhänge bör man komma ihåg att använda en mjuk tråd och inte sytråd, för den skär sönder halmen.
Själv använder Märta mjukt virkgarn. Tråden förs genom halmen med en lång nål. Då hon tillverkar halmstjärnor och hängen av den tunnaste halmen trär hon tråden genom halmen utan nål. En nål med tråd skulle vara för tjock för de tunna stråna. Det tar tid att tillverka en halmhimmel och kräver precision.
– Det är ett tålamodskrävande arbete. Jag brukar förbereda mig genom att klippa stråna i exakta längder och sedan rada dem i
lådor. Om man slarvar märks det snabbt i slutresultatet då arbetet blir snett.
När Märta arbetar med en himmel finns det behövliga materialet i exakta längder i lådor framför henne.
– Jag rekommenderar att man går till biblioteket och lånar en bok som visar hur man gör olika halmsaker.
Text och foto: Marit Björkbacka
Här får du instruktioner hur du gör ditt egna halmänge.
https://www.kuriren.fi/2019/11/21/gor-ditt-eget-halmange/
Gör ditt eget halmhänge
Det är inte svårt att göra en egen halmdekoration. Material hittar man exempelvis i hobbybutiker och i bokhandlar som säljer hobbymaterial. Det går också alldeles ypperligt att göra halmhänget med sugrör av papper eller plast.
Till att börja med behövs tolv stycken lika långa halmbitar i cirka sex centimeters längder samt cirka 50 centimeter mjukt, tunt virkgarn trätt på en nål. Trä sedan tråden genom tre stycken rör och knyt ihop till en triangel. Fortsätt enligt modellen.
När alla strån är trädda och knutna enligt bilden knyter man ihop trådändarna a. och b. Knyt sedan ihop spetsarna av de två trianglar (c.) som bildats med en ny tråd enligt bilden d. Nu är hänget klart och kan kombineras med flera hängen för att bli en liten himmel eller annan dekoration. Hänget kan också dekoreras med vackra träpärlor i olika färger. Ha det så roligt under arbetets gång!
Föräldrar till specialbarn behöver varandra
Under Lennis och Hannas första år var det tvära kast mellan hopp och förtvivlan. Mammorna Eivor och Sofia kastades in i en vardag med sondmatning, operationer och stor ovisshet kring hur deras barns funktionshinder skulle ta sig uttryck. Stödet de fått av andra föräldrar med specialbarn kan inte jämföras med stödet av familj och vänner. Därför fungerar de nu själva som kontaktpersoner för FDUV:s satsning ”Familjestödjarna”.
Lenni Hansén och Hanna Elenius är klasskamrater och ger varandra en kram när de träffas hemma hos familjen Elenius i Purmo, Pedersöre. Hanna har väntat hela dagen på att Lenni ska komma, eller ”min Lenni” som hon också kallar honom. Lenni har inte varit hemma hos Hanna tidigare och tar en noggrann titt i
husets alla rum. På Hannas säng ligger katten Gösta och den känns skön att smeka och luta sitt huvud mot. Mammorna Eivor Hansén och Sofia Elenius sätter sig vid bordet med varsin k a f f e k o p p . V i s k a t a o s s a n t e m a t ” L i v e t s o m specialbarnsförälder”, ett ämne som innefattar många aspekter, men där vi väljer att koncentrera oss på deras egna upplevelser och deras uppdrag som familjestödjare.
För Eivor Hansén och Sofia Elenius var det omtumlande att bli förälder till ett specialbarn och därför vill de erbjuda sitt stöd till andra i samma situation. Vi gör inget märkvärdigt, men vi lyssnar och fungerar som medmänniskor, säger de.
I mars 2008, kom tvillingarna Filippa och Hanna Elenius till v ä r l d e n m e d a k u t k e j s a r s n i t t v i d T a m m e r f o r s universitetssjukhus. Mamma Sofia var omtöcknad, men hörde ett a v b a r n e n s k r i k a i n n a n d e f ö r d e s b o r t t i l l intensivavdelningen. Två flickor fick hon veta att hon fått.
Hon visste också att orsaken till kejsarsnittet var att det
ena barnet hade väldigt lite fostervatten.
– Snittet gjordes på natten och min man kom följande morgon.
Vi hade två barn från tidigare som han varit hemma med. När han kom hade jag ingenting att berätta. Jag hade frågat hur det var med flickorna och sköterskan svarade att hon skulle ringa och kolla, men gjorde det aldrig. Krasst sagt så visste jag inte ens om de levde. När det blev skiftesbyte och vi undrade om vi kunde få se flickorna, blev sköterskan förskräckt över att vi inget visste och inte hade besökt dem på intensiven ännu, berättar Sofia.
Nere på barnavdelningen låg flickorna i varsin kuvös och föräldrarna fick träffa en läkare. Sköterskan berättade att Hanna haft kramper under natten och bad dem att bereda sig på det läkaren hade att säga. Det som hade hänt var en tvillingtransfusion. Detta är en obalans som kan förekomma hos 10–15 procent av enäggstvillingar som delar samma moderkaka.
Det sker en förändring i blodcirkulationen så att det ena barnet får mera blod än det andra och detta tillstånd gör att båda barnen kan vara i fara. Nu var ändå Hanna mer utsatt och läkaren berättade att det behövs en magnetröntgen efter en månad för att se hur stor del av hennes hjärna som blivit skadad.
På sjukhus i en månad
Flickorna var en månad gamla när de fick komma hem. Till det yttre kunde man inte se någon större skillnad på flickorna, Hanna hade ett lite mindre huvud och åt långsammare, men i övrigt var de ganska lika. Efter genomförd magnetröntgen kom ändå chockbeskedet: en stor del av Hannas hjärna var förstörd.
– Läkaren som gav beskedet sa att man inte kan veta om hon kan lära sig gå och om hon kommer att kunna kommunicera. Då blev
det svart för mig, säger Sofia.
Lenni Hansén och Hanna Elenius är klasskompisar och goda vänner.
Hon upplevde att informationen de fick var knapphändig och började googla på cp-skador och hjärnskador för att hitta mer material. Allting var väldigt ovisst och läsningen var inte särskilt munter.
– Då var min svartaste tanke: kunde hon inte ha fått dö? Med det vi vet i dag känns det hemskt att den tanken funnits, men jag är knappast den enda med ett gravt utvecklingsstört barn som tänkt så.
I dag går Hanna med en så kallad dallare, ett stöd på hjul och kommunicerar med enkla meningar och med hjälp av stödtecken och bilder. Sofia upplever att Hannas tillvaro är bättre än de t i d i g a u p p s k a t t n i n g a r n a s o m g j o r d e s k r i n g h e n n e s
hjärnkapacitet. Hon har fått terapier av olika slag för att träna tal och fysik.
– Fysio-, tal- och ridterapi har vi kvar, tidigare hade hon också vatten- och ridterapi. Alla terapier har varit värdefulla för henne.
Lenni har fått känna av den stramare linjen från FPA och har varken tal- eller fysioterapi numera. Läkaren på Kårkullas omsorgsbyrå skrev ett nytt utlåtande där man sökte ändring på avslaget han fått, men det hjälpte inte.
– Jag gör mycket språkträning med Lenni då jag är lärare och har utbildat mig i Karlstadmodellen. Vad fysion beträffar så har han lärt sig simma i sommar. Men inte kan jag kompensera för bortfallna terapier, jag är i första hand mamma och ingen övermänniska, säger Eivor.
LÄS MERA I KURIREN 17-2019
En Michelinstjärna från Frankrike
Den franska kocken Julien Huéber blev känd i Sverige och Finland genom tävlingen Sveriges mästerkock. Han är inte mycket äldre än 30 år men har ändå hunnit göra en spännande livsresa.
Kärleken och ödet tog honom till Vasa där han nu bor och arbetar. Hans livspartner heter Ida och barnen Miranda, fem år och Adrian, tre månader. Ida säger att han är en sann sydländsk romantiker och han nekar inte till det. Förutom att ha ett stort intresse för mat och miljö- och hälsoaspekter är han feminist och reflekterar ständigt över förbättring av världen.
Han ogillar ramar och tänker utanför boxen. Kanske han tänker på franska, men han talar ytterst perfekt svenska med bara en liten charmig fransk brytning. Detta är en liten summering, men vi tar det helt från början.
Julien Huéber flyttade till Umeå för att studera i början av 2000-talet. Han hade studerat i Colmar, Frankrike och var utbildad ingenjör i miljöhälso-skydd men ville studera vidare och valde teknisk fysik. Han hade alltid varit intresserad av miljö och hållbar energi. Redan som barn undrade han varför han inte fick lika stora fiskar som hans pappa en gång i tiden fick och han kände att detta var något som låg nära hjärtat.
Som 20-åring kom han alltså i kontakt med Skandinavien och det visade sig att han skulle trivas väldigt bra.
Julien jobbade som tennistränare vid sidan om studierna och på klubbresor och tennisläger var det han som stod för matlagningen. Där blev han uppmärksammad och fick förslaget att ställa upp i tävlingen Sveriges mästerkock.
Julien tittade på första säsongen när den sändes på tv och tänkte att det skulle han nog klara av. Han missade ansökningstiden inför andra säsongen men till den tredje säsongen sökte han och kom med som tävlingsdeltagare. Detta var år 2012.
– Går det bra där så får jag satsa på kockyrket, går det åt pipan fortsätter jag att studera, säger Julien att han tänkte.
Och bra gick det. Han var en av de tolv finalisterna och kom slutligen på sjätte plats, och det blev stor skandal när han åkte ut, för det var juryn som gjorde bort sig och inte han.
– Jag hamnade på första sidan på både Aftonbladet och Expressen. Jag fick så mycket uppmärksamhet av hela grejen.
– Det var så frustrerande att åka ut på det sättet. Vi skulle gissa vilka råvaror en rätt innehöll och jag gissade på champinjon, men juryn sa att det var portobello, som är en champinjon.
Han menar att det är i samma stil som att säga att det var tomat och juryn skulle ha sagt att nej, det var plommontomat.
Tomat som tomat.
– Efteråt blev jag kontaktad av olika bokförlag. Jag ångrade att jag inte gjorde något av det, men det var så mycket då så det blev aldrig av. Inte ännu i alla fall. Jag har även varit tv-kock
i programmet Go’kväll på Sveriges tv, något som jag tyckte var jättekul.
Ida tog kontakt via Facebook
– Jag fick lite annan uppmärksamhet också, av Ida. Hon hade sett mig på teve och, såsom många andra fans gjorde, skrev hon till mig på Facebook. Det var många som hade skrivit men Idas meddelande såg jag allra först.
Ida fyller i att hon och hennes kompisar hade sett hans Facebook-sida och gillat den.
– År 2013 hade jag en personlig kris så att titta på Sveriges mästerkock varje vecka var lite som en räddning, och Julien var min favoritdeltagare. Han utstrålade ett lugn och jag gillade hans röst. Han fick mig att må bra.
Julien var frustrerad och besviken på att åka ut ur tävlingen eftersom han inte förstod varför han åkte ut. Det var inte på grund av matlagningen så det kändes helt fel. Som om jag åkte ut av en slump och var med i ett lotteri utan lott, förklarar Julien.
Han hade inte så stora visioner för tävlingen. Han trodde han hade chanser att vinna men det var så klart stor konkurrens.
– Men ganska snart insåg jag att jag lyckades briljera i de olika deltävlingarna och målet blev att ta sig till nästa steg och sedan vidare till nästa steg, mot mållinjen.
Och just som det började kännas verkligt och han fick smak av vinsten, så drogs mattan undan honom.
– Jag är inte längre besviken, men just då blev det ganska tomt och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till.
Det var en tröst att hans fans var på hans sida, och han svarade på Idas meddelande.
– Vi fortsatte skriva och plötsligt började jag inse vilken spännande människa hon verkade vara. Och hon tyckte detsamma.
Vi skrev intensivt, flera tusen meddelanden på en vecka. Och redan då insåg vi att vi var kära i varandra.
– Det var skönt att få något annat att tänka på. Vi skrev dag och natt och han var nog en stor orsak till att min livskris upphörde, säger Ida och ler.
Ida och Julien tillsammans med familjens yngsta familjemedlem Adrian.
En månad senare träffades de. Julien hade velat träffas mycket
tidigare men Ida vågade inte.
– Julien ringde mig flera gånger men jag vågade inte ens s v a r a . S å d e n e n d a k o n t a k t e n v i h a d e v a r i f o r m a v meddelanden. Jag hade ju sett honom på tv, men han hade aldrig ens sett mig på rörlig bild. Bara på en profilbild på Facebook.
– Tänk om det är en bluff, det kanske till och med är en kille. Men jag får aldrig veta om vi inte träffas, säger Julien att han tänkte.
Och lika tänkte Ida, som funderade att han kanske var en oseriös playboy.
Det skulle ha varit fel att inte kyssas
I slutet av april 2013 tog Julien färjan från Umeå till Vasa.
– Det var ganska pirrigt på båten minns jag. Att vara med i Sveriges mästerkock var spännande men att sitta fyra timmar på Vasabåtarna för att träffa Ida var det mest spännande jag har varit med om.
– Jag hade varit nervös här i Vasa hela dagen. Klockan tolv på natten mötte jag honom i hamnen. Planen var att han skulle sova över i min lilla etta. Det kändes som att vi kände varandra trots att vi aldrig fysiskt hade setts. Skulle jag inte ha sett honom på tv, skulle jag aldrig ha vågat göra så här. Och sedan körde vi till ABC och handlade.
– Du hoppar över ett viktigt steg här, inflikar Julien:
– När vi sågs för första gången hade vi båda upplevelsen av att det här är på riktigt nu, det är ingen fantasi. Och så tog det högst två sekunder innan vi föll i varandras armar och kysstes. Det var så naturligt. Det skulle ha varit fel att inte kyssas just där och då. Jag hade längtat så mycket. Och sju månader senare blev Ida gravid.
Den sommaren bilade de till Frankrike och Ida fick träffa hans familj.
– Vi gick även på många events som jag var bjuden på via Sveriges mästerkock.
– Det var så häftigt att få träffa massor av kändisar. Det var något jag aldrig varit med om och tack vare Julien fick jag uppleva detta. Sedan flyttade jag till Umeå. Juliens etta uppgraderades till en tvåa, säger Ida.
Text och foto: Nadia Boussir
Läs mera i Kuriren nummer 17.10.2019.
Hon räddar kakelugnar från att förstöras
Camilla Ståhle studerade till teckningslärare vid Ateneum, numera Aalto- universitetet i Helsingfors. Gamla trähus revs i Gräsviken, kakelugnar slogs sönder och fördes bort. Camilla blev intresserad av dem och ville bevara dem för eftervärlden.
Detta var upptakten till ett kommande yrke. Efter att jobbat e n t i d s o m t e c k n i n g s l ä r a r e u t b i l d a d e h o n s i g t i l l kakelugnssanerare. Samtidigt uppträdde hon med sång och gitarr inför publik, ensam eller i olika konstellationer. Tidvis hade hon även en egen orkester.
Camilla Ståhle har alltid varit intresserad av gamla hus och gammal byggnadskultur. Som tjugoåring studerade hon i Helsingfors. Det var på sjuttiotalet då gamla hus revs.
Uppvärmning genom vedeldning hade minskat och ersatts av nya metoder. Kakelugnar behövdes inte mera i samma utsträckning s o m t i d i g a r e , d e s l o g s i b i t a r o c h f ö r d e s t i l l avstjälpningsplatsen.
När Camilla en dag såg en vacker kakelugn stå ensam kvar bland bråtet mitt i ett rivet hus tog hon kontakt med den ansvariga på rivningsplatsen. Hon fick veta att ugnen skulle slås sönder. Hon frågade om hon kunde få ta hand om ugnen och själv demontera den bit för bit. Hon hade inga pengar att betala med. Mannen gav henne kakelugnen för en flaska Koskenkorva.
– Det var så det började. Jag åkte omkring och besökte platser där gamla hus revs, jag ville rädda kakelugnar. Ibland kom jag för sent. Det var ledsamt att se då någon redan hunnit söndra halva ugnen.
Nytt yrke
Camilla jobbade som teckningslärare i olika konstskolor för barn och unga, bland annat i Grankulla där hon var ordinarie
lärare.
– Men det var inte det yrket jag ville fortsätta med. Mitt intresse för allt gammalt hade följt med ända sedan studietiden. Jag tyckte det var beklämmande att se hur gamla byggnader revs i Helsingfors. När jag gick på gatan såg jag en kakelugn som hängde kvar på en vägg där det övriga av huset var rivet. Jag började gå till platser där hus revs för att se om jag kunde hitta någon kasserad kakelugn. Ibland fann jag några jag kunde rädda innan de slogs sönder och slängdes. Det var kakelugnar med mönstrade kakel och lite enklare ugnar, helvita, som kan vara mycket vackra, samt värdefulla nybarock- och jugendugnar. Jag har varit med om att ta ner många gamla kakelugnar som man ville förstöra på 1970-och 1980-talen men också på 1990-talet.
I Helsingfors fanns ett hus med vackra målningar i taket och ekdörrar prydda med lejonhuvud.
– Huset kallades Marinadhuset. Inredningen revs och rummen byggdes om till kanslirum med lägre takhöjd. Takmålningarna gömdes under de nya innertaken. Det enda som sparades var kakelugnarna och ekdörrarna. De skulle ha förts till avstjälpningsplatsen om inte jag tagit vara på dem. Jag bodde på Sveaborg då och lånade deras postkärra. Den var tillräckligt lång så att dörrarna fick plats. Jag rullade kärran längs Annegatan till Sveaborgsfärjan. För det mesta behövde jag inte betala något. Jag fick allting nästan gratis.
Arbetet med kakelugnar
Camilla restaurerar gamla ugnar men bygger också helt nya.
– På en gammal kakelugn bygger jag upp det gamla skalet och förnyar innanmätet som oftast är i dåligt skick. Ytan är nästan alltid i behov av sanering. Gamla kakel har oftast skavanker som måste repareras. Om något kakel fattas gör jag nya genom att framställa en form i vilken jag gjuter kakel-
imitationen av eldfast material.
Det färdiga kaklet ytbehandlas och målas. Kakelugnen muras så att den går ut i en skorsten.
– Innan jag börjar bygga upp en kakelugn måste alltid någon från Brandverket kontrollera skorstenen och brandsäkerheten.
Sedan bör stället där ugnen ska stå kontrolleras. Det gäller att studera ritningarna och se till att allt är i skick så att golvet håller tyngden. Om det inte funnits någon kakelugn där tidigare måste en ordentlig botten byggas.
Camilla fotograferar alltid den kakelugn som ska tas ner och börjar nedmonteringen nerifrån från första raden.
– Jag numrerar alla delar och kakel, skriver på målartejp som jag klistrar på delarna. Där antecknar jag också till vilken rad de hör.
Samma gäller för luckan var den ska sitta.
– Om jag tagit ner många ugnar samtidigt antecknar jag på luckorna till vilken kakelugn de hör. Delarna packas i lämpligt stora lådor så att de är lätta att transportera.
För att bli kakelugnssanerare bör man ha jobbat tillsammans med en murarmästare och murat själv. Det bästa är att praktiskt lära sig hur det går till. Det är viktigt att känna till vilka slag av material som används i ugnen och i själva eldstaden. När det gäller innanmätet används eldfasta- och rödtegel på olika ställen.
På 1970-talet träffade Camilla några mycket gamla murare som var hemma från Viborg. Hon fick se hur det gick till när de murade en ugn. Hon säger att de tillämpade samma metoder som kakelugnsmakaren Grimme i hennes företag gjorde.
Eget företag
Franz Herbert Grimme, var egentligen tysk men räknade sig som österrikare. Han hade genomgått en lång utbildning, varit gesäll i många år och utbildat sig till kakelugnsmakare.
– Han kom till Finland från Sverige, hade hört att jag jobbade med kakelugnar och tog kontakt. Av honom lärde jag mig att mura ugnar. Vi jobbade tillsammans i många år. Jag ville hela tiden lära mig att bli bättre på att mura. Jag hade satt upp och tagit ner många kakelugnar men jag ville veta om det fanns några knep jag inte kände till som kunde göra arbetet säkrare.
I början på 1990-talet startade hon ett eget företag. Det var ett aktiebolag med Grimme som ordförande och Camilla som verkställande direktör.
– Vi var tretton stycken som jobbade i företaget och arbetet räckte till. När det blev sämre tider i Finland och beställningsarbeten blev obetalda var jag tvungen att avsluta företaget. En tid jobbade jag ensam som näringsidkare och hade egen firma.
Då fick hon ett telefonsamtal från brukspatronen von Wendt på
Björkboda gård på Kimitoön.
– Jag hörde till samma teatergrupp som hans en släkting som hade berättat att jag sanerar kakelugnar. Von Wendt och jag träffades på Svenska klubben i Helsingfors. Han berättade att han behövde någon som kunde sanera kakelugnarna på Björkboda gård. Jag jobbade sedan på gården i många år med att sanera kakelugnar och planera rummens färg och prydnadsmålningar.
Hon blev förtjust i trakten
– När projektet var klart flyttade jag från Helsingfors och bosatte mig på Kimitoön.
Camilla har på grund av en knäprotes varit tvungen att minska på arbetet. Men hon sanerar fortfarande och är glad över att
den moderna människan i allt högre grad sätter värde på gammal byggnadskultur.
– I dag har yngre människor allt mera börjat intressera sig för gamla kakelugnar. De vill ha ugnar som har en historia.
Men de gamla kakelugnarna håller på att ta slut och om man får tag på en är priset ofta högt.
Även om arbetet med att sanera kakelugnar minskar är Camilla inte sysslolös. Kreativiteten har inga gränser. Hon visar en axelremsväska av tovat ylle som hon gjort, lergökar i olika storlekar och andra små figurer i lera. På hennes skrivbord ligger ritningar med olika färgkombinationer. Hon uppträder på olika fester och sammankomster med gitarr och sång. Musiken har sedan unga år varit en del av hennes vardag. Hon tycker om att sjunga visor, countrymusik och ballader. Hon tar fram gitarren och sjunger Fjäriln vingad syns på Haga med en vacker och klar stämma.
Camilla trivs bra på Kimitoön i sitt hus som ligger omgivet av skog och buskar i byn Pederså långt från stora landsvägen.
Huset är möblerat med gamla möbler som alla har en historia.
– Jag trivs med lugnet och närheten till havet.
Genom fönstret i sitt arbetsrum kan hon se hjortar som går och betar och orädda söker de sig in på gårdsplanen för att smaka på rosor och andra blommor. Det gäller att plantera sådana växter som hjortdjuren inte tycker om.
Text och foto: Christine Grandell
Expert på smärta hos döende cancersjuka
När cancerläkaren Peter Strang själv fick cancer tänkte han inte som de flesta av oss, varför just jag. Han tänkte: ”Ja, varför inte jag? Så många andra drabbas ju”. I dag är han friskförklarad och fortsätter forska om bland annat hudens och gemenskapens betydelse för smärtlindring.
Peter Strang ger ett lugnt och anspråkslöst intryck.
Antagligen är det en orsak till att han är en omtyckt läkare och föreläsare. Vid intervjun har han just avslutat en föreläsning i Österbotten och är nu på väg till en annan föreläsning. Den ska handla om ofrivillig ensamhet och vad man kan göra åt den.
Hans kompetens och erfarenheter imponerar. Han får med sin långa erfarenhet av vård i livets slutsskede ofta ta hand om de unga spädbarnsmammorna som läggs in för att cancern erövrat deras kropp och inget hopp finns kvar. Dessa patienter är för tunga rent psykiskt för sköterskor i yngre eller samma ålder, speciellt om de själva har barn. Mammorna vet att de ska dö och de är ofta både arga och ledsna.
– Ibland finns det fruktansvärt lite tid att försöka få det bästa gjort av den tid som är kvar. Ilskan måste få komma. Det är fel att spädbarn ska förlora sina mammor och att mammor inte får vara med och se barnen växa upp! Men om man lyckas komma över ilskan innan man är för sjuk kan man till exempel läsa in sin röst på band eller skriva till barnet så att man konkret kan finnas i barnets liv och vara en del av deras vardag även efter att man lämnat jordelivet.
Det är just det här i ett nötskal, vid sidan av den konkreta vården, som Peter Strang vigt sitt liv åt. Han vill hjälpa människor att få ett så smärtfritt och bra liv in i det sista.
– Alla gånger lyckas det inte, men väldigt många gånger, säger han som flera gånger varit med om när föräldrar och barn som brutit kontakten hunnit hitta varandra och kunnat försonas medan tid fanns.
De flesta av oss önskar en smärtfri död, gärna vill vi att det ska gå fort också. Kanske hoppas vi att den helst kommer plötsligt och överraskande. Peter Strang hör inte till dem.
Han vill hinna ta avsked.
– Jag har sett så många gånger hur fina avsked det kan bli när man verkligen hinner förbereda sig för döden och ta avsked. En sådan död vill jag också få.
Dödsbäddssyner
Ofrivillig ensamhet och hur det påverkar vår hälsa är en annan av Peters hjärtefrågor.
– Ofrivillig ensamhet ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar på samma sätt som om man röker 15 cigaretter per dag.
Lösningen är ett söka sig till gemenskap, men gemenskap kräver arbete. Du får inte gemenskap om du inte lägger ned energi.
Men det finns situationer när vi alla är ensamma. Det är till exempel när vi dör.
– Vi dör alla ensamma och den riktigt sista tiden är rofylld för de flesta människor. Efter att ha varit orolig och rädd då man är svårt sjuk blir många lugna riktigt mot slutet. Många har då så kallade ”dödsbäddssyner” när de ser personer som gått bort före dem och de känner frid. När jag frågat dem om det är oroande att se sina döda på ett verkligt sätt, har alla utan undantag svarat: ”Självklart inte! De är ju dem jag litar på, de är här för att hjälpa mig över gränsen. Nu känner jag mig lugn!”
Att få ett svårt sjukdomsbesked innebär också att man känner sig ensam, man får en ”glaskupekänsla”.
– När jag som läkare ska berätta om testresultatet för människor som drabbats av cancer ber jag alltid anhöriga att vara med. Det stödet är oerhört viktigt och hjälper, men i de här ögonblicken infaller också en ensamhetskänsla om beskedet är tråkigt för att personen som är sjuk är ensam i sin sjukdom. ”Det är bara jag som är sjuk i det här rummet”. Den anhöriga och jag, läkaren, i samma rum är inte sjuka och det skapar ”glaskupekänslan” hos den drabbade.
Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu
Läs mer i Kuriren nr. 14 – 2019
Planterade drygt 2000 äppelträd
Gunnel Englund i Pellinge, Borgå skärgård, värnar om allt som är närodlat. Hon vill odla sina egna åkrar, skörda det som växer där och kunna erbjuda sina kunder produkter av hög kvalitet och utan konserveringsmedel. Hon är inte heller rädd för att ta i och påbörja nya projekt och i fjol planterades ett par tusen äppelträd på hennes ägor.
Gunnel Englund är född och uppvuxen på Pellinge, den vackra skärgårdsidyllen utanför Borgå i östra Nyland. Gunnels pappa var jordbrukare och hennes mamma Gerda är känd som den som drev ortens lilla bybutik, Söderby-Boden, i många år. Gunnel hann också själv vara delägare till butiken i några år.
Gunnel har arbetat inom skogsbranschen i många år. Efter s t u d i e r i E k e n ä s o c h K o r s h o l m , b l e v h o n f ö r s t skogsbrukstekniker och senare genom vuxenstudier utbildade hon sig ytterligare till skogsbruksingenjör. Gunnel är en mycket driftig kvinna som inte är rädd att ta i där det behövs. Hon är inte heller rädd att axla ansvar. Dessutom brinner hon för närodlat.
– Jag vill odla mina egna åkrar, skörda det som växer där och göra en produkt som kunden vet vad den innehåller. Närodlat är just precis det som ordet antyder, odlat nära dig. Du vet var produkten är odlad och hur produkten är framställd. Du vet också att inga konserveringsmedel använts, säger Gunnel.
Gunnel märkte tidigt att det inte går att att försörja sig enbart som spannmålsodlare.
– Man måste specialisera sig på någonting, säger Gunnel.
Mathantverksutbildning
Hon gick en mathantverksutbildning där hon valde att specialisera sig på bär och frukter, och på att förädla produkterna. Till den utbildningen hörde också att göra en slutprodukt.
I samband med det fick Gunnel nys om en tävling. Tävlingen som då ordnades för första gången och som hade deltagare från alla nordiska länder. Gunnel hade äppelmust hemma i skåpet, hon hade rönnbärssaft och hon hade kryddor i kryddlådan. Hon började blanda friskt. Mixen som då trollades fram fick sonen
Joakim och särbon Arne smaka på.
– De gillade glöggen, och jag gillade den faktiskt också, men ville ändå få ännu en åsikt om produkten, säger Gunnel.
Hon stötte på en väninna på byvägen. Väninnan smakade på glöggen och föreslog att hon gärna kunde försöka med att tillsätta något ytterligare. ”Försök med muskotblomma,” tyckte väninnan.
Gunnel gjorde en ny blandning, och det resulterade i en glögg som vann första pris i den mathantverkstävling som hon deltog i 2016.
Hon fick veta om segern via sociala medier, och den natten sov hon inte mycket.
– Ännu följande dag hade jag svårt att fatta vad det var som hade hänt, säger Gunnel.
Följande dag satte hon sig i bilen för att köra till sitt arbete på Otso. Där hade man just den här dagen ett årligt evenemang. Under detta evenemang utsågs Gunnel till Årets Otso 2016, en utnämning som utses av personalen inom hela företaget.
–Två stora segrar inom två dagar, det kändes alldeles otroligt! Tiden som följde var milt sagt omtumlande, säger Gunnel eftertänksamt. Det blev intervjuer till både radio, tv och olika tidningar. Beställningarna på Gunnels goda glögg
strömmade in. Det här var någonting nytt som alla tydligen ville ha! Saften där hemma tog slut, rönnbären på träden tog slut och faktum kvarstod – Gunnel kunde inte leverera glögg till alla sina kunder.
Text: Astrid Packalén
Foto: Anette Sundström Photography.
Läs hela artikeln i Kuriren nummer 13-19
Siw adopterade sina flickor ensam
Siw Högnäs visste då hon var i 25-årsåldern att hon ville adoptera, oberoende om hon själv skulle föda egna barn eller inte. När hon som singel närmade sig 40 år beslöt hon att adoptera ensam.
Tanken på adoption väcktes hos Siw Högnäs i mitten på 1980- talet då hon var på en resa i Asien tillsammans med tre vänner.
– Det var en semesterresa, men jag hade också fått stipendium för att bland annat skriva om ett flyktingläger i Hongkong med båtflyktingar från Vietnam. Lägret var det hemskaste jag
upplevt ditintills, berättar hon där vi sitter i köket hemma hos henne i Nedervetil.
Ett par år senare lämnade hon in en fullmäktigemotion om att Kronoby kommun skulle ta emot flyktingar. År 1989 kom den första gruppen från Vietnam.
Under en resa till Israel år 1992 tillsammans med sin syster och en väninna delgav Siw för första gången sina tankar åt någon annan om att adoptera ensam. Hon kände att det var dags och hon hade inte träffat någon lämplig livspartner. Systern och vännen stödde henne, väninnan har i själva verket själv adopterat barn senare i livet.
– När jag kom hem lämnade jag in adoptionspappren. Jag var då 38 år.
Siw som rest mycket i sitt liv och bland annat bott ett år i Israel på kibbutz har under sina perioder i Finland ändå alltid bott i sitt barndomshem tillsammans med sin mamma.
– Jag blev god vän med en ensamstående mamma från Vietnam med två barn som kom med den första flyktinggruppen. De var mycket hemma hos oss så mamma blev också bekant med dem och fick kontakt med deras kultur. Det tror jag underlättade för henne då jag ville adoptera. Hon var först orolig men den vietnamesiska mamman hade berett vägen. Mamma accepterade mitt adoptionsbeslut.
Att bo tre generationer i samma hus har sina sidor.
– För mig var det bra. Mamma var till stor hjälp. Jag tror att
det varit bra för flickorna också att ha bott med en äldre generation. Mamma bodde här hemma tills hon blev dement och flyttade till vårdhem. Då var hon 95 år.
Alla länder accepterar inte ensamstående
Som ensamstående adoptiv- sökande måste man bland annat ha manliga förebilder. Siws numera avlidna bror och en god vän fick vara förebilder.
– V i s s a l ä n d e r a c c e p t e r a r i n t e e n s a m s t å e n d e s å valmöjligheterna var inte många. Då jag lämnade in pappren var Vietnam stängt till min stora besvikelse. Så jag tilldelades Etiopien som land. Kort därefter ringde man från Interpedia och frågade om jag vill byta land då Vietnam öppnats igen för adoption. Det ville jag. Sedan tog det knappa två år innan adoptionen blev av.
Lite jobbigt och frustrerande kändes adoptionsprocessen ibland med bland annat hemutredningen.
– Den kändes onödig på något sätt. Att man som adoptivsökande måste gå igenom så mycket som samhället struntar i då det gäller andra blivande föräldrar som inte adopterar. Och visst var det ett papperskrig.
Hösten 1994 fick Siw besked om att en liten flicka väntade på henne på ett barnhem. Sedan följde en jobbig tid angående när resan faktiskt skulle bli av, men den 15 december satte hon sig på tåget ner till Helsingfors och flög vidare nästa dag.
– Jag hade hunnit fylla 40 år och var van vid att vara och resa ensam, men tanken på om Elin kommer att acceptera mig var
jobbig. Oftast åker flera familjer samtidigt och hämtar sina barn, men nu var det bara jag och det fanns ingen att dela upplevelser och känslor med. Jag var verkligen ensam och skulle ha velat dela glädjen med någon, men på den tiden fanns varken internet eller mobiltelefoner.
Blev mamma 1994
Elin är född i juni 1992. Hon lämnades på barnhem nästan genast efter att hon fötts. Att hon skulle heta Elin var klart sedan länge.
– Jag hade bestämt mig att om jag någonsin får en flicka ska hon heta Elin efter min mormor.
Resan och överlåtelsen gick bra. Elin var ett lättskött barn.
Den 20 december 1994 hölls ceremonin som gjorde att Siw officiellt blev mamma. Sedan återstod att lära känna varandra och vänta på att Elin skulle få sitt pass.
– Det kunde ta 2–6 veckor. Vi bodde på hotell. Det kändes märkligt då jag var ensam med henne. Vi hade ju inget gemensamt språk.
Språkträningen inleddes redan på hotellet för Siw hade med sig svenska böcker. Elin lärde sig snabbt. Kanin var det första ordet hon lärde sig.
Passet beviljades så fort att Elin och Siw kunde ha hunnit hem
till julaftonen, men flygbiljetterna gick inte att ändra så de kom hem på annandag jul, knappa två veckor efter att Siw rest iväg.
– Elin tydde sig till mig ganska snart. Det var verkligen ”min mamma”. Tyvärr fick jag inte vara hemma någon lång tid med henne. Jag kommer inte ens ihåg hur länge det var. Men mammaledigheten var mycket kortare för en adoptivförälder jämfört med andra föräldrar.
Siw är tacksam för att kommunen ställde upp med bra dagvård.
Hon jobbade skift då och hade en dagmamma som kom hem till henne.
– Jag strävade till att ha dem hemma så mycket som möjligt.
Ansökte om visum tre gånger
Siw pratar om ”dem” för ganska snart lämnade hon in en andra adoptionsansökan.
– Elin behövde ett syskon och Lien kom sommaren 1997, två och ett halvt år senare, den 25 maj 1997. Hon hade just fyllt ett år. Processen gick snabbt. Jag fick veta om henne redan då hon var två veckor och blev lovad att få hämta henne på hösten, men det drog ut till våren ändå. Lite frustrerande var det.
Jag hann ansöka om visum tre gånger.
Förutom adoptionsprocessens olika skeden gick det heller inte alltid så lätt till på jobbet.
–Arbetsgivarens bemötande vid en av adoptionerna för- vånar
mig ännu. Det närmade sig jul och arbetsgivaren krävde att jag måste säga när jag åker till Vietnam. När jag inte kunde ge ett rakt besked eftersom jag själv inte visste fick jag höra att ”Du utnyttjar företaget”. Mina arbetsuppgifter ändrades vilket ledde till att jag fick sämre lön då jag inte jobbade skift längre. Jag upplevde att det inte fanns någon förståelse från arbets- givaren. Jag har förlåtit men inte glömt.
Läs mera i Kuriren nummer 12-2019
Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu
Kuriren förde dem samman
Sonja Silander i Pargas hade inte svarat på en kontaktannons tidigare, men det var något med Mikael Borgmästars annons som tilltalade henne. Snart är det 18 år sedan hon svarade och blev Essebo i Österbotten.
Sonja Silander var ensamstående med tre små barn och bodde i lägenhet i Pargas. Hon var inte Kurirenprenumerant, men den här dagen då hon kom hem hade hon fått Kuriren via sitt brevinkast. På den tiden sändes Kuriren ibland ut gratis till hushållen. Om det var en sådan gång eller om det var någon annan som gav henne en gåva vet ingen. Det ledde i alla fall till att Sonja bläddrade i tidningen på kvällen, då barnen somnat, och ögonen föll på en kontaktannons som hon tyckte verkade trevlig.
– Han, en jordbrukare från Österbotten, sökte en kvinna i 25–35-årsåldern och barn var inget hinder.
Sonja svarade samma kväll. Och hon blev mycket förvånad då hon bara några dagar senare fick svar.
För Mikael Borgmästars var det andra gången han lade in en kontaktannons i Kuriren. Första gången fick han också svar, men det förhållandet blev inte långvarigt.
– Jag hade skruvat med traktorn hela kvällen, kom in och skrev en ny kontaktannons halv ett på natten utan att tänka desto mer på formuleringarna.
Ett första besök i Esse
De första breven (som finns i behåll!) ledde till fler brev, telefonsamtal och sms – och förstås en första träff. Sonja minns den långa resan. Hon steg på bussen klockan åtta på morgonen i Åbo, men först vid halv fyra ungefär kom bussen till Jakobstad.
– D e n s i s t a s t r ä c k a n v a r v i i n t e m å n g a i b u s s e n . Busschauffören bad mig komma längre fram i bussen och prata.
Han undrade vad en Pargasbo skulle göra uppe i Österbotten.
Jag berättade och då vi kom till stationen i Jakobstad stod en man lutad mot en blå Volvo. ”Det är nog han som står och väntar på dig där”, gissade chauffören.
Han hade inte bara rätt. Det kändes också rätt från första början både för Sonja och Mikael. Hon visste då inte mycket om
Österbotten och orten Esse var helt ny – till och med ortnamnet för henne. Mikael visste å sin sida inte mycket om Pargas heller. Men under de senaste 17,5 åren har de båda lärt sig mycket om varandras hemorter.
– Språket har egentligen aldrig varit några problem. Men jag kan fortfarande tycka att det är lite lustigt att hon säger
”inga” i stället för inte, säger Mikael.
Sonja hade svårt med dialekten som de äldre på orten pratade, främst Mikaels farmor som hon umgicks en del med.
– Men med tiden lärde jag mig. Jag är tvåspråkig själv och barnens pappa var finsk så jag har talat finska med barnen.
Men med Mikael talar vi svenska.
Barnen ett plus
Hennes tre barn var under skolåldern när de flyttade och speciellt sonen var förtjust. Han hade ju från första stund gillat Mikaels traktorer och kossorna i ladugården.
– Han lärde sig Essedialekt efter cirka två veckor!
Egentligen borde det kanske ha stått ”barn är ett plus” i Mikaels kontaktannons för han har verkligen tyckt om att han fick bli pappa samtidigt som han träffade sin livspartner.
Sonjas pappa sa när hon berättade att hon första gången skulle åka upp till Österbotten och träffa en man att hon genast
skulle komma hem ”om det är en omöjlig en”.
– Jag visade foton på honom och sa att han inte verkar omöjlig.
Senare blev pappan och Mikael också goda vänner och hennes syskon tyckte från första början när de träffade Mikael att Sonja fått en ”lottovinst”.
Köpte Volvon tillbaka
Att svara på en annons som en jordbrukare från Österbotten skrivit var inte främmande, kanske dels för att Sonja gått i husmodersskola och därmed
varit på Brusaby och bland annat lärt sig mjölka. Mikael hade 25 mjölkkor då de träffades.
Mikael jobbar oftast ensam i skogen, men då det kommer till skogsplantering brukar Sonja vara med.
Text och foto: Harriet Jossfolk-Furu
Läs mera i Kurien nr. 10-11-2019
Fantasi krävs då matsvinn blir läcker lunch
Matsvinnet kan minskas genom att inte slänga bort råvaror som kan användas som mat till behövande, samtidigt motarbetas även klimatförändringen. Med detta som målsättning grundades 2016 föreningen From Waste to Taste, som öppnade landets första matsvinns- restaurang Loop i Helsingfors samma år.
Cirka 90 procent av maten som serveras i restaurang Loop tillreds av livsmedel som annars antagligen skulle ha slängts bort.
Restaurangen ligger i Lappvikens kulturhistoriska område, intill Gräsvikens gytter av kontorshus och livligt trafikerade vägar. Redan i startgroparna stod det klart att restaurangen skulle ha en bred verksamhet som sträcker sig utöver det vanliga.
I början fanns dock en oro över hur konceptet skulle tas emot av restaurangens gäster. År 2016 pratades det inte så mycket om matsvinn eller om klimatet. Grundarna till restaurangen oroade sig för att ordet matsvinn skulle klinga negativt och associeras med gammal mat.
Det fanns många skeptiker, men då de blev serverade god mat av bra kvalitet byttes i stället deras förutfattade åsikter mot entusiasm och ett ökat intresse för att motverka det allmänna matsvinnet.
Maträddare med miljötänk som ledstjärna
En traditionell restaurang väljer sina leverantörer utifrån sortiment och andra kriterier. Loop har miljötänk som sin ledstjärna. Restaurangen har kontaktat affärer, tillverkare och producenter och kommit överens om att ta hand om deras matsvinn. Det rör sig för det mesta om grönsaker och bröd. Det kan även vara ”fula” grönsaker, som krokiga gurkor och morötter, övermogna bananer, mjuka äpplen och rotsaker.
Ibland får Loop fisk. För det mesta är det så kallad skräpfisk som inte anses fin nog att sälja, men de får även ta emot varor som av någon orsak inte gått åt. Felmärkta och felbeställda partier från såväl affärer som producenter landar även här.
Loop har även samarbete med några producenter och kan ta emot restprodukter, som ”kantbitar” av till exempel tofu och övrigt matspill som inte kan säljas.
För tillfället har Loop tre chaufförer som sköter logistiken
för att rädda matvarorna. De kör sina rundor på förmiddagen och på eftermiddagen har köket tillgång till råvarorna som används följande dag. Den mat som inte används av restaurangen doneras till välgörenhet. Det rör sig om cirka 70 procent av all räddad mat som delas ut till 15 aktörer i Helsingfors.
Då det kommer in stora mängder av en viss produkt gäller det a t t v a r a k r e a t i v f ö r a t t k u n n a t a t i l l v a r a a l l t . Välgörenhetsorganisationerna har inte alltid möjlighet att ta emot stora mängder av vissa livsmedel.
– Vi kan som ett exempel ta stora mängder krokiga gurkor, säger Mirka Korkia-aho, verksamhetsledare för Loop.
– Bästa sättet är att konservera dem, och på så sätt ta tillvara råvaran. Här gäller det att vara öppen för nya idéer och tankebanor.
En gång blev det mat till hundar. I samband med restaurangen finns också ett litet ”food sharing-ställe” där kunderna kan plocka med sig till exempel bröd och frukt.
Text och foto: Daniela Salo
