Mänskliga rättigheter i Guinea Bissau Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Full text

(1)

Mänskliga rättigheter i Guinea Bissau 2007 ALLMÄNT

1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Guinea-Bissau kämpar fortfarande med att återhämta sig från inbördeskriget under slutet av 1990-talet samt från en rad statskupper varav den sista ägde rum 2003. Presidentval genomfördes 2005 och den före detta kuppmakaren och ledaren Joao Bernardo "Nino" Vieira (1980 till 1999) valdes till president efter fem år i exil i Portugal. År 2006 och även början av år 2007 präglades av politisk instabilitet. Efter en regeringsombildning i april har det politiska läget blivit stabilare. Med stöd av det internationella samfundet har arbetet påbörjats för att förbättra respekten för de mänskliga rättigheterna och för att göra landet till en fullvärdig rättsstat. Processen är bräcklig och hotas av svaga institutioner, politiska motsättningar, korruption och ekonomisk kris, vilket har skapat sociala motsättningar. Den svåra sociala och ekonomiska situationen tillsammans med svaga institutioner, bristande kapacitet och politisk vilja att bekämpa brott, liksom landets geografiskt strategiska läge, har bidragit till att drogsmuggling och andra former av organiserad brottslighet fått ett starkt fäste i Guinea-Bissau.

Sedan statskuppen 2003 har respekten för vissa mänskliga rättigheter ökat, även om det fortfarande finns många brister. Fortfarande begås övergrepp av polis. Straffrihet och korruption förekommer och diskriminering av kvinnor sker regelmässigt. Många barn lever under mycket svåra förhållanden.

Barnarbete är utbrett, handel med barn förekommer och är inte förbjudet enligt lag.

Denna rapport är en sammanställning grundad på

Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet.

Information bör sökas också från andra källor.

Utrikesdepartementet

(2)

2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventions-

kommittéer

Guinea-Bissau har ratificerat följande konventioner:

- Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor, Convention on the Elimination of all forms of Discrimination Against Women (CEDAW)

- Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child (CRC)

- Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR) - Den afrikanska stadgan om mänskliga och folkens rättigheter.

- Flyktingkonventionen, Convention related to the Status of Refugees samt tillhörande protokoll från 1967.

Landet har skrivit under men ännu inte ratificerat övriga centrala konventioner om mänskliga rättigheter och deras tilläggsprotokoll. Detta gäller dock inte det fakultativa protokollet till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter vad gäller dödsstraffets avskaffande och det fakultativa protokollet till konventionen mot tortyr om förebyggande av tortyr. Rapportering till FN:s kommittéer har endast gjorts till FN:s kommitté för barnets rättigheter år 2000.

Guinea-Bissau har skrivit under Romstadgan för internationella brottsmålsdomstolen men ännu inte ratificerat den.

MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER

3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr

Konstitutionen förbjuder tortyr och omänsklig behandling och rapporter om tortyr av gripna har minskat betydligt de senaste åren. I avsaknad av fängelser sätts gripna och straffade i fängsligt förvar på militärbaser eller på

polisstationer. Utifrån rekommendationer av FN:s mission i Guinea-Bissau, UNOGBIS, har förhållandena i dessa provisoriska fängelser förbättrats något även om de fortsatt håller mycket låg standard. Avsaknad av fängelser och långsam administration gör att människor som satts i fängsligt förvar ofta får trängas på en liten yta under mycket dåliga förhållanden. Det förekommer att dömda fångar friges för att ge plats åt dem som begått grövre brott. Det finns inte heller någon kapacitet att på ett säkert sätt flytta fångar mellan

institutioner.

(3)

4. Dödsstraff

Dödsstraffet avskaffades 1999.

5. Rätten till frihet och personlig säkerhet

Godtyckliga frihetsberövanden är förbjudna enligt lag. I praktiken förekommer dock gripanden av journalister, oppositionsmedlemmar och fackliga ledare.

Den utbredda droghandeln och dess förgreningar inom politiken har inneburit att den personliga säkerheten för journalister och andra som uppmärksammar detta fenomen är särskilt utsatt. Under 2007 inträffade flera fall av förföljelse av journalister och representanter från civila samhället som rapporterat om droghandeln. I augusti sökte människorättsaktivisten Mario sa Gomes skydd på UNOGBIS högkvarter i Bissau efter det att en arresteringsorder utfärdats mot honom. Gomes hade anklagat höga officerare inom armén och flera ministrar i regeringen för att vara inblandade i drogrelaterad brottslighet. Flera journalister har under året råkat ut för liknande övergrepp. Den internationella

journalistorganisationen (IJF) har uppmanat president Vieira att ingripa för att få ett slut på hot och förföljelser av journalister.

6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen

Ansträngningar pågår för att skapa en högre grad av självständighet inom rättssektorn i enlighet med grundlagen. Bristen på utbildade jurister samt problem med utbetalningen av löner, inte minst inom statliga institutioner, underblåser korruption och extern påverkan. Det finns både civila och militära domstolar. På landbygden tillämpas i flertalet fall traditionella rättssystem för att skipa rättvisa.

Efter en lång tid av institutionellt vakuum och bristande rättssäkerhet försöker nu UNOGBIS i samarbete med regeringen att öka kunskapen om och

respekten för de mänskliga rättigheterna och rättssäkerhet. Initiativ tas för att komma till rätta med gamla åtal och ett program för allmän rättshjälp har återupptagits. En angelägen omorganisation av säkerhetssektorn har länge diskuteras och förväntas inledas, bland annat för att stärka den civila kontrollen av armén. En nationell strategi för säkerhetsektorreform har utarbetats och genomförandet av denna ses som en förutsättning för stabilitet och

demokratisk utveckling, liksom för att bekämpa den organiserade brottsligheten. Emellertid krävs finansiering från givarsamfundet.

7. Straffrihet

Rapporter om straffrihet förekommer ofta och det är sällsynt att brott som begås av personer ur säkerhetsstyrkorna leder till åtal eller fällande domar. En

(4)

amnestilag antogs av parlamentet 2004 för även politiskt motiverade brott begångna under 1990-talet fram till 2004. Den innebar straffrihet för militären, inklusive president Vieira. Lagen har kritiserats av internationella samfundet.

8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m.

Yttrande- och mediefrihet föreskrivs i landets grundlag. Tidigare års bruk av självcensur bland journalister vid statligt ägda mediaföretag har i princip upphört förutom vad avser den växande handeln med droger (se även under rubrik 5 ”rätten till frihet och personlig säkerhet”). Vid sidan av en statligt ägd tidning utges fem privatägda dagstidningar. Oregelbundenheten i utgivningen beror främst på finansiella svårigheter och brist på papper. Det finns flera oberoende radiostationer och ett nationellt TV-företag.

Mötesfriheten och föreningsfriheten garanteras av grundlagen och respekterades överlag av myndigheterna. Det förekommer dock att demonstranter grips av polis och att polis då använder övervåld.

Religionsfrihet råder och respekteras överlag.

9. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna

Det politiska systemet i Guinea-Bissau har sedan självständigheten 1974 präglats av motsättningar, vilket lett till åtskilliga kuppförsök, statskupper och 1998-1999 till inbördeskrig.

Sedan statskuppen i september 2003 har Guinea-Bissau med stort stöd av det internationella samfundet, lyckats genomföra val som beskrivits som fria. Den tidigare presidenten upplöste landets lagstiftande församling 2002. I mars 2004 valdes en ny lagstiftande församling.The African Party for the Independence of Guinea-Bissau and Cape Verde (PAIGC) vann majoritet. 2005 valdes Joao Bernardo "Nino" Vieira på nytt till landets president. Vieira var även landets president 1980 till 1999 efter att ha kommit till makten genom statskupp.

År 2006 var politiskt instabilt. Året präglades av en politisk kamp mellan PAIGC och dess ledare Gomes Junior och presidenten, om rätten att utse en premiärminister, samt återkomsten av den tidigare presidenten Yala och dennes politiska utspel i syfte att underminera den sittande presidenten.

I januari 2007 intensifierades de politiska motsättningarna efter mordet på Mohammed Lamine Sanha, chef för flottan och tidigare medlem av den militärjunta som tog makten från Vieira 1999. Mordet ledde till våldsamma protester. En polisman dog och ett av president Vieiras hus förstördes. Gomes Junior (PAIGC) anklagade Vieira för att ha beordrat mordet, vilket resulterade

(5)

i en arresteringsorder från regeringen. Gomes flydde till UNOGBIS högkvarter där han stannade i 17 dagar till dess att FN genom medling lyckades lösa konflikten med regeringen.

I mars avgick premiärminister Aristide Gomes efter en

missförtroendeförklaring i parlamentet. I april utsåg presidenten Martinho N’Dafa Kabi som ny premiärminister. Den nya regeringen som består av en koalition av PAIGC, Partido de Renocaçao Social (PRS) och Partido Unido Social Democrata (PUSD) har lett till ett stabilare politiskt klimat och förnyat hopp hos det internationella samfundet och givarna om Guinea-Bissaus politiska framtid. Nästkommande parlamentsval förväntas äga rum i slutet av 2008.

Nationalförsamling och president utses på fem år. Av nationalförsamlingens 102 medlemmar är för närvarande 19 kvinnor.

EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER 10. Rätten till arbete och relaterade frågor

Majoriteten av befolkningen bor på landsbygden och försörjer sig genom självhushållning. Den övriga arbetsmarknaden präglas av kraftig arbetslöshet där situationen för kvinnor och unga är kritisk. Uteblivna löneutbetalningar till statsanställda under nära ett år var en avgörande faktor bakom statskuppen 2003. Sedan 2000 hade staten inte kunnat betala regelbundna löner till lärare, statliga tjänstemän och läkare. Under de senaste åren har situationen dock förbättrats även om uteblivna löner fortfarande är en realitet för många yrkeskårer.

Uppgifter om diskriminering på arbetsmarknaden förekommer. Guinea-Bissau har ratificerat fem av Internationella arbetsorganisationen, ILO:s åtta centrala konventioner. Två konventioner om förbud mot barnarbete har ännu inte ratificerats. Anställda har rätt att organisera sig, att strejka och att bilda fackförbund. Tvångsarbete är förbjudet men förekommer ändå, särskilt bland barn.

Lagstadgad minimilön räcker inte till försörjningen av en familj. Detta gör extrainkomster ifrån jordbruk och bidrag från släktingar nödvändiga. Varken minimilöner eller reglerad arbetstid om högst 45 timmar per vecka upprätthålls.

(6)

11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa

Statsmaketerna i Guinea-Bissau tillgodoser inte bassjukvård för landets

befolkning. Hälsovårdens andel uppgår endast till 3,5 procent av statsbudgeten, enligt statistik från Världshälsoorganisationen (WHO). Den redan tidigare undermåliga hälsovården har sedan kriget 1998-1999 ytterligare försämrats, trots att sjukvård uppges vara en prioritering för regeringen. Barn drabbas svårt av sjukdomar och dödsfall till följd av dålig tillgång på rent vatten. Antalet fall av hiv/aids har ökat på grund av kriget och kan uppgå till uppemot 6 procent.

Efter att nivån sjunkit till 20 procents täckning efter inbördeskriget, har kraftfulla vaccinationsprogram för barn genomförts med goda resultat.

12. Rätten till utbildning

Analfabetismen är utbredd i Guinea-Bissau. Exakta uppgifter saknas men enligt UNESCO:s bedömning är 55 procent av befolkningen analfabeter.

Andelen kvinnor är större än män. Flera skolor blev förstörda under kriget 1998-1999 och skolorna i offentlig regi har under upprepade perioder tvingats stänga på grund av uteblivna lärarlöner och lärarstrejk. Sedan 2004 har skolsystemet dock överlag fungerat och mellan år 2002 och 2005 hade antalet elever inskrivna i skolan ökat med 30 procent.

Skolgången är obligatorisk från årskurs ett till sex, för barn mellan sju och tolv år och kostnadsfri från klass ett till fyra. Uppgift saknas dock om hur stor andel av barnen som i praktiken går i skola. Ingen högre utbildning erbjuds i landet.

Kvinnor har sämre tillgång till utbildning än män. FN:s samarbetsorganisation för utbildning, vetenskap, kultur och media (UNESCO) stöttar arbetet med att bygga upp en yrkesskola för ungdomar som ett konstruktivt alternativ till arbetslöshet.

13. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard

Guinea-Bissau är ett av världens fattigaste länder enligt FN:s utvecklingsindex där landet finns på plats 175 av 177. Den ekonomiska och sociala situationen i landet fortsätter att vara ytterst sårbar även om en viss återhämtning i

ekonomin skett efter nedgången år 2006.

Landet har goda förutsättningar med rika fiskevatten och bördig

jordbruksmark. Den ekonomiska utvecklingen hindras av en mycket bräcklig infrastruktur, en svag och utarmad industri, ett förstört elnät, utbredd arbetslöshet och en outvecklad statsförvaltning. Guinea-Bissau är helt beroende av givarstöd från utlandet. Biståndet uppgår till mer än hälften av statsbudgeten.

(7)

OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA

14. Kvinnors rättigheter

Även om diskriminering är förbjudet enligt konstitutionen är kvinnans situation i Guinea-Bissau mycket svår och präglas av omfattande

diskriminering, särskilt på landsbygden. Kvinnor och barn utgör en majoritet av landets fattiga.

Våld i hemmet är utbrett. Myndigheterna står passiva i frågan. Våldtäkt är förbjudet, men lagen upprätthålls inte. Därutöver anses kvinnan vara ansvarig för jordbruket, det vill säga för familjeförsörjningen. Kvinnor har dålig tillgång till utbildning vilket försvårar inträdet på arbetsmarknaden. Diskriminerande restriktioner förekommer inom arvs- och äganderätten.

Könsstympning är tillåtet och utbrett bland många av de etniska grupperna.

Uppskattningsvis berörs nära hälften av landets kvinnor. Ett lagförslag från 2001 som förbjuder könsstympning, skulle på nytt ha lagts fram för

parlamentet hösten 2006, men har fortfarande inte behandlats. Frågan drivs av internationella och nationella enskilda organisationer, i synnerhet av

organisationen Sinim Mira Nassigue vars strategi går ut på att främja en alternativ symbolisk rit för kvinnor istället för könsstympning.

Människohandel förekommer och har inte förbjudits enligt lag men landet har förbundit sig till att motarbeta företeelsen på grundval av en deklaration gjord av ECOWAS (Economic Community of West African States) medlemsländer.

Ministeriet för sociala frågor arbetar för att förbättra kvinnors livsvillkor bland annat genom att bilda nätverk, stödja enskilda organisationer och

kvinnogrupper. I regeringen är 5 av 20 ministrar kvinnor. Parlamentet består av 14 procent kvinnliga ledamöter. En kvinnlig domare leder högsta domstolens arbete.

15. Barnets rättigheter

Befolkningen består till 57 procent av barn under 18 år. Undernäring är ett utbrett problem, i synnerhet på landsbygden där majoriteten av befolkningen bor. Tvångsäktenskap av unga flickor förekommer. Ungdomar har svårt att komma in på arbetsmarknaden vilket också bidrar till att prostitution, ungdomskriminalitet och drogmissbruk ökar. I städerna är gatubarn vanliga.

Barnarbete är ytterst vanligt och hälften av alla barn mellan 5 och 14 år beräknas arbeta. Under perioder då skolor har varit stängda och familjerna

(8)

generellt haft stora svårigheter att klara sitt uppehälle har även barnen fått bidra till försörjningen. Det finns inga uppgifter om insatser från regeringen för att motarbeta barnarbete. Pojkar från fattiga familjer på landsbygden sänds ofta till koranskolor i Senegal där förhållandena är mycket svåra och tiggeri ingår som en del av undervisningen.

En kommission med ansvar för frågor om barn och kvinnor har tillsatts men några resultat har ännu ej uppvisats.

600 barn, varav många under 16 år, beräknas ha deltagit som barnsoldater i kriget 1998-1999. Ett återanpassningsarbete pågår där ILO är en av flera organisationer som medverkar. Många barn har fallit offer för minor.

16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk

Enligt landets lagstiftning är alla former av diskriminering förbjudna. Uppgifter saknas om hur detta efterlevs i praktiken. Det finns ett 20-tal etniska grupper i Guinea Bissau. Den största, balante, utgör ungefär 30 procent av befolkningen.

17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet

Det finns inga lagar som uttryckligen innebär inskränkningar av människors rättigheter på grund av deras sexuella läggning. Uppgift saknas om huruvida diskriminering på grund av sexuell läggning förekommer i praktiken.

18 Flyktingars rättigheter

Guinea-Bissau har anslutit sig till flyktingkonventionen och har utvecklat ett system för skydd av flyktingar. Enligt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) finns ungefär 8 000 flyktingar i Guinea-Bissau varav merparten kommer från Casamance i Senegal. Flyktingar tillåts arbeta för att försörja sig.

19. Funktionshindrades rättigheter

Guinea-Bissau saknar lagar som förbjuder diskriminering av personer med funktionshinder. Många har fallit offer för minor på grund av kriget 1998-1999 vilket har ökat antalet personer med funktionshinder. Uppgift saknas om huruvida funktionshindrade diskrimineras i praktiken.

(9)

ÖVRIGT

20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter

Lokala och internationella människorättsorganisationer tillåts verka i landet och samarbetet mellan dessa och myndigheterna fungerar i huvudsak väl.

Den nationella organisationen för mänskliga rättigheter, Liga Guineense dos Direitos Humanos, är inte längre förbjuden att verka i landet. Andra nationella organisationer som verkar inom området är AMAE (Associacao das Mulheres de Actividade Economica), som arbetar för att ge kvinnor bättre ekonomiska förutsättningar, Sinim Mira Nasseque, landets drivande kraft mot

könsstympning, samt Alternag som syftar till att fördjupa demokrati och uppbyggnaden av ett civilt samhälle i enlighet med grundlagen.

21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter

FN:s kontor i Guinea-Bissau, UNOGBIS, verkar för att upplysa landets civila och militära institutioner om vikten av de mänskliga rättigheterna respekteras i landet. På initiativ av ECOWAS har en internationell kontaktgrupp för Guinea-Bissau inrättats i syfte att mobilisera det internationella samfundets stöd för Guinea-Bissaus återuppbyggnad.

EU har planer på att sända en mission till Guinea-Bissau i syfte att stödja reformen av säkerhetssektorn. FN:s organisation som arbetar mot droger och organiserad brottslighet (UNODC) har utarbetat en plan för att stödja rättssektorn och stärka landets kapacitet för att motverka organiserad

brottslighet. Planen kommer att presenteras vid en internationell konferens om drogsmugglingen i Guinea-Bissau, i Lissabon i slutet av december.

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :