Bibliografiska uppgifter för
Bondens behov - exemplet Gotland
Tidskrift/serie
Utgivare SLU, Centrum för uthålligt lantbruk Utgivningsår 2005
Författare Lexell G.
Ingår i... Ekologiskt lantbruk. Konferens 22-23 november 2005.
Ultuna, Uppsala. Sammanfattningar av föredrag och postrar
Huvudspråk Svenska
Målgrupp Forskare, rådgivare
Bondens behov − exemplet Gotland
Kompetensutveckling. Jag jobbar med kompetensutveckling. Fast jag bru- kar säga att jag jobbar med lantbruksrådgivning, brett − med betoning på brett. Det blir mer och mer så att smala ämnen inte lever egna liv längre.
Men smala ämnen som läggs ihop kan däremot leva gott!
Kan man locka bonden med en kurs om de mycket hotade dyngbag- garna? ”Nu ska ni äntligen få lära er vad det fi nns i dyngan! Och ni måste förstås bli medvetna! Och ni måste rädda dessa hotade små baggar!”
Jag tror att det skulle komma två personer, Bo och Mats − bönder och entomologer. Kerstin, Olle, Nisse och de andra skulle inte ens läsa an- nonsen.
Men om man liksom får dyngbaggarna på köpet? Kan man gå in i samma rum genom olika dörrar?
Vi bjuder in till en kvällsträff om dyngbaggar och förebyggande para- sitbekämpning. Parasitbekämpning kostar både miljö och pengar. Det brukar vara en rätt intressant dörr att gå in genom.
Och så kom Kerstin, Olle, Nisse och de andra. De blev i alla fall femton.
Och det visade sig att de hade en hel del att lära och lära ut.
Gamla ämnen i ny förpackning kanske man kan säga. Eller gamla för- packningar med nya ämnen.
Jag ska berätta lite om hur vi tänker och jobbar utifrån bondens behov, på Gotland.
Dyngbaggar, avmaskningsmedel, betesdjur, vinterstall, generations- skifte, lammproduktion, dynghögar, kväveläckage, miljöersättning, kulturmiljöstöd, fornlämning, framtid, landsbygdsutveckling, gårdsbu- tik...
Dyngbaggarnas överlevnad kan bli till en gårdsbutik. Fornlämning- arna och miljöersättningen kan leda till ny inriktning i produktionen.
Avveckling? Utveckling? Jordbrukspolitik? Miljömål? Ekologiska mål?
Djurpolitiska mål? Regionalpolitiska mål? Och så bondens mål?
Gotland är en ganska liten värld på en ö långt ute i havet. Isolerat och nära på en och samma gång. Bönderna är fortfarande rätt många, för- hållandevis unga och Sveriges mest positiva, enligt en undersökning som LRF har gjort.
Det fi nns också ännu en hel del djur. Am- och dikorna och lammen pas- sar väl in i den gotländska produktionen där landskapsvården ofta är en viktig inkomstkälla. Stora arealer naturbetesmark med stor artrikedom och mängder av kulturlämningar präglar ön, liksom turisterna och de möjligheter dessa medför för lantbruket.
Den gotländska bonden är mottagare av en hel del rådgivning, inte minst med s.k. KULM-medel. Det är pengar som ska användas för ut- bildning så att alla målen (som jag räknat upp) uppnås. Samhällets mål är också böndernas mål? Eller?
Rådgivning och utbildning ska styra bonden i rätt riktning. Bonden ska vara intresserad av blommor, apollofjärilar, stenmurar, bondeskog, hotade arter som ingen kommer ihåg namnen på, samt ogräs, både såna som man vill ha bort och såna man vill ha kvar. För en del är hotade,
Gotland,
Tel: 0498-29 20 21,
e-post: gunilla.lexell@i.lst.se
A2. Nyttja naturen och producera ekosystemtänster!
medan andra hotar. Bevarande och produktion på en gång. Hur går det ihop egentligen?
Kan man säga att:
-Det här är en hotad art, den måste du hjälpa till att bevara?
Det kan man förstås göra, men man kanske ibland börjar i en helt an- nan ände? T.ex. att man diskuterar djurhållningen på gården, hur ser produktionen egentligen ut här hos dig?
Apollofjärilen trivs särskilt bra på magra, torra, öppna alvarmarker.
Finns det alls djur på gården som kan beta de här markerna och växa och må bra? Finns det tankar på att ändra djurhållningen? Men hur är det med stallarna?
Det fi nns många sätt att jobba med rådgivning. Kanske måste man släppa en del av sin sakkunskap? Apollofjärilen är visserligen vacker, men en krass verklighet är ofta att man vill veta om det lönar sig att rädda den. Hur passar apollofjärilen in i mitt företag? Hur kan landsbygden utvecklas samtidigt som de hotade dyngbaggarna ökar igen?
Stora tankar? Kanske?
Under många år fnös man åt fornlämningar i markerna. Idag kan man som rådgivare verkligen glädjas åt den glädje som många markägare ut- trycker efter röjning av marker där fornlämningar kommit i dagen. Det gamla odlingslandskapet vaknar ur sin törnrosasömn tack vare miljöer- sättningar och en god inställning hos bönderna till landskapsvården.
Kan apollofjärilen, blodtoppsblomvecklaren, xxxxxxxxxxxxx m.fl . få samma uppvaknande? Kan rent av skyddade arter och skyddade marker vara en tillgång, för gården, för bygden?
Hur gör man egentligen för att intressera, entusiasmera, informera och kanske kompensera, inte minst viktigt, i miljö?
Gotland är lite speciellt, det har jag redan sagt. Många bönder, många djur, många socknar...
Deltagarstyrt? Under några år har vi jobbat mer och mer utifrån bon- dens behov av rådgivning och bondens behov av sammanhang.
Smala kurser är dyra kurser och dyra blir de också om få deltagare kommer. Dyra för samhället. Alla mål är kravfyllda. Samhället förväntar sig så mycket. Även bonden är utsatt för ett stort, oformligt, informa- tionsbrus och det är träffar och det är möten och det är kompetensut- veckling...
Precis som om bonden inte redan är kompentent!
Så låt oss slå våra påsar ihop! Bonden har sin kunskap och erfarenhet, rådgivaren har sin.
Kursutbudet måste synas och intressera i det stora utbudet som fi nns.
Vi har jobbat mycket på sockennivå, med något vi kallar Sockensväng- en. På Gotland fi nns det 90 socknar med många gånger starka sociala nätverk inom socknen. Vi-känslan är ofta påtaglig.
Vi har börjat året med att i ett antal utvalda socknar, hållit upptaktsmöte där vi presenterat de olika ämnesområdena som fi nns inom den KULM- fi nansierade rådgivningen. I vårt KULM räknar vi också in K2, som är rådgivningen som är inriktad mer på ekonomisk och social hållbarhet.
KULM har ju tyngdpunkt på ekologi, miljö, samt djurhälsa.
I rådslag, eller samråd, eller bara dialog, har rådgivargruppen, med bred inriktning, både växtnäring, bekämpning, ekologisk produktion,
fram till vad den aktuella gruppen egentligen önskar för utbildning och rådgivning. Inom ramarna för de omtalade målen, förstås. Diffusa och dyra uppslag, som resor till Australien och annat, har vänligt men be- stämt avfärdats. Men många gånger har uppslagen varit bra, vi har kom- mit överens om tid, plats, kontaktperson och arrangerat det hela.
Vad vinner man på detta? (och vad förlorar man, undrar kanske nå- gon?).
Några konkreta aktiviteter kan nämnas;
En grupp lantbrukare hade gemensamma intressen av att få en våtmark i ett område. Man tänkte på kväveläckaget och man tänkte på ett trevligt inslag i ett åkerlandskap där vattnet för länge sen försvunnit. En kurs om anläggning av våtmarker ordnades och gruppen sökte projektstöd och våtmarken kom till.
En annan gång ville en grupp lära sig mer om ekologisk odling och om de kulturvärden som fanns i ett speciellt område. Fältvandringen hand- lade om både ekologisk potatis och om odlingsrösen och gravhögar. Triv- samt. Lärorikt. Intressant. Lite senare fi ck vi höra att nu hade minsann kulturlämningarna röjts fram!
Sockenaktiviteter har ofta lett till konkreta handlingar, marker har röjts, våtmarker har anlagts, gödselförmedling har gjorts och kanske detta har bidragit till både lite bättre produktion och till att apollofjäri- len mår lite bättre.
Vad vinner man? Man vinner framförallt att mottagare av kunskapen verkligen är mottaglig. Det här känns nära, det berör. Det är hemma hos mig, på mina villkor. Det gör att man kommer på aktiviteter som man annars inte hade gått på. Det gör kanske på sikt att en våtmark byggs.
Statistiskt sett ser det naturligtvis bäst ut om det är många deltagare på aktiviteterna. Billiga kurser och många mottagare. Det kan tolkas som att många kommer att ändra attityd, som det så fi nt brukar heta. Mot- tagarna ska ändra attityd, då har man kompetensutvecklat... Men smala aktiviteter lockar ofta inte många deltagare, längre.
Stora grupper är inte alltid bra grupper. Det kan vara det, förstås.
Många personer har mycket erfarenhet att byta med varandra. Men må- len skyms lätt i stora grupper.
Vad förlorar man? Rådgivargruppen får svårare med långsiktig plane- ring. Det går kanske inte att fastställa kursprogrammet för 2006, redan i oktober 2005.
Vad mer? Mest kan man vinna. Defi nitivt.
Sockenbaserade kurser, vandringar och studiebesök fungerar alltså bra.
Jag vet att andra län också prövat med något liknande, fast på bynivå.
Utgångspunkten kan vara väldigt fri, man skapar så att säga aktivi- teterna i samma ögonblick som idéerna väcks. Ämnena fi nns, men man styr ganska lite.
Lite mer styrning kan man ju ha om man t.ex. vill jobba med odlings- landskapet inom ett avgränsat område. Det kan fi nnas faktorer som in- tensivt produktionsjordbruk och hotade arter som gör att man lägger extra krut just här, men ändå utgår ifrån att aktiviterna kommer från önskemål hos deltagarna.
Ett annat intressant område är djurens välfärd. Djuren har fått ett eget kompetensutvecklingspaket som heter KULM 4. På Gotland gjorde vi
A2. Nyttja naturen och producera ekosystemtänster!
först som Jordbruksverket sa, vilket vi ju gör ibland, och erbjöd klövkur- ser nötkreatur.
Intresset var minst sagt klent. Vi vände och vred på det som SJV pekat ut som prioriterade områden inom djurvälfärden. Men hittade inte riktigt formen.
Vilka problem fi nns det på Gotland? Klövvårdskurser hade redan hål- lits, i Husdjursföreningens regi. Uppfattningen var nog att det var litet mättat.
Vi inledde ett löpande samråd kring djurfrågorna. Representanter från olika delar med anknytning till nötkreatur respektive lamm träffas nu- mera minst tre gånger per år. Jag brukar kalla det för nötrådet och lamm- rådet (och så har vi naturvårdsråd också...). Förankring och delaktighet är grunden. Deltagarstyrt på sätt och vis. Tillsammans lyfter vi aktuella frågor inom ramarna för vad det är sagt att pengarna ska gå till.
Nu senast blev det en kurs om hotade dyngbaggar och förebyggande parasitbekämpning. Två ämnen blev ett och det blev en intressant träff där experterna på respektive område säkert också ökade sin kompetens.
Någon bonde sa efteråt att det var nog så att om man såg det på det här viset så var det där med biologisk mångfald rätt begripligt.
Bondens behov − ja, det är viktigt, tycker jag, att bondens behov och samhällets behov smälter ihop. Inom vissa områden är det självklart, men inom andra är det främmande.
Gödsel, djurhållning, biologisk mångfald, ekologisk, ekonomisk och socialt hållbar utveckling? Hur får man ihop ranchdrift med kväveläcka- ge, klövhälsa och växter som kräver betande djur? Hur får man ihop det stora med det lilla?
Rådgivningen behöver ständigt omprövas och utvecklas, Rådgivning behöver vara både smal och bred, precis som bondens behov kan vara att å ena sidan få råd kring hur man får kalvarna att inte ständigt hosta eller hur man får ett mervärde av landskapvård.
