Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
M*
N:r 40 (823) LÖRDAGEN DEN 4 OKTOBER 1902. 15:de Arg.
ILLCJSTRERAD tu TlDNING
FOR • KVINNAN MEnnET
PRENUMERATIONSPRIS PR
IDUN ... KR.
Iduns praktupplaga ____ » IdUNS MoDETIDN. MED PL. » Iduns Modetidn. utanpl. »
ÅR: UTGIFNINGSTID :
HVARJE LÖRDAG.
8: — __________
5: —
3. __ I LÖSNUMMERPRIS : 10 ORE.
REDAKTÖR OCII UTGIFVARE:
FRITHIOF HELLBERG
TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2 — 3.
Red'Ktionssf.kr.: JOHAN NORDLING.
BYRÅ:
17 BRYGGAREGATAN 17.
REDAKTIONEN KL. 10—4 EXPEDITIONEN KL. 9---- 5.
ALLM. TEL. 61 47. RIKS1G46
KOMMISSIONÄR EU
ANTAGAS ÖFVER HEI A LANDET PÅ AI I.- DELES SÄUSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOH.
Stockholm
Iduns Kungl. Hofboktryckeri.
GREFVINNAN AGNES VON ROSEN. GREFVE CLARENCE VON ROSEN.
A PRIVATE GENTLEMANS HOME.
ÜFVUDSTADENS SPORTVÄRLD för
lorar i dessa dagar en af sina popu
läraste och mest omtyckta personer, våra gator ett ansikte, som alla känna till. Då grefve Clarence von Rosen inom kort afflyttar härifrån för att med sin familj bosätta sig på den sörmländska landsbygden, uppstår en af dessa luckor i hufvud.stadens yttre fysio
nomi, som äro svåra att fylla. Ty den rike ädlingen, som håller sig fjärran från dagens ärelystnad och arbete och som lefver sitt lif, endast följande sin egen smak och sina egna böjelser, är hos oss en sällsynt företeelse. En sådan man är emellertid grefve Clarence. Han har aldrig eftersträfvat att vara något annat än — a private gentleman.
Vår tids rastlöshet är benägen att under
skatta värdet af en sådan komfortabel exi
stens. Vi, som arbeta på vårt kontor, vår byrå, vid vårt skrifbord och som béhöfva vårt arbete icke endast för vårt uppehälle, utan för att icke förgås af ledsnad, — vi föreställa oss gärna »den private gentlemannen» såsom en sysslolös dagdrifvare, såsom en man, hvars brist på intressen hindrat honom från att göra något allmänt eller enskildt intresse till sitt eget.
Den, som känner Clarence von Rosen och som följt hans verksamhet, måste protestera mot att denna karaktäristik tillämpas på honom.
Ty sällan träffar man i själfva verket en mera rastlös person än han, och om någonting är främmande för hans lynne, så är det olust
känsla och indolens. Den insats, som han
under en följd af år gjort i det svenska idrottslifvet, representeras icke endast af en aldrig tröttnande och i vårt land enastående ekonomisk offervillighet, utan af ett starkt personligt initiativ, för hvilket intet sportsligt varit likgiltigt Och de, som känna honom närmare, se i honom en på hjärtats och buf- vudets vägnar begåfvad man, som långt ifrån att gräfva ned sina pund är i besittning af rika allmänna intressen.
A private gentleman — men en bildad man med konstnärlig smak, som endast haft det felet att tro att alla människor äro gentle
män, det är hvad hufvudstaden i Clarence von Rosen förlorar.
* . Iliil
IDUN 1902 638 -
mmm
WiiOK
DET ROSENSKA. HOTELLET VID STRANDVÄGEN.
Det Rosenska hotellet vid Strandvägen nedanför Djurgårdsbron väcker genast den för
bigåendes uppmärksamhet. Icke endast genom det ädla materialet, som utgöres af hvit svensk marmor från Ekeberga, utan äfven genom sina harmoniska och väl afvägda proportioner. Vå- ningarnes olika höjd och anordningen af det hela ger tillkänna, att man icke står inför ett vanligt hyreshus, utan inför en byggnad, af- sedd för uteslutande privat bruk. I själfva verket lämnar också hotellet med sina fyra våningar endast plats för tvänne familjer.
Rummen på nedre botten och en och två trappor upp bebos af öfverstekammarjunkaren, frih. Carl C:son Bonde, medan grefve v.
Rosen själf bebor våningarna tre och fyra trappor upp.
Då grefve v. Rosen år 1891 rådgjorde med den utmärkte arkitekten, professor J. G. Clason, om uppförande af ett privat hotell för sin egen räkning, utgick han från den anglosach- siska bostadsidén, som går stick i stäf mot den annorstädes praktiserade hyreskasernprin
cipen. En rik familj bör icke bebo en hel hl af rum, allesamman belägna i en och samma våning och med främmande männi
skor öfver och under. I stället för att breda ut sig åt sidorna böra rummen gå nerifrån och upp, . fyllande ett helt litet hus. Detta var idealet. På grund af tomtens bredd be
slöt man emellertid att något jämka på prin
cipen och att uppdela hotellet i tvänne vå
ningar, men så fullständigt skilda åt som möjligt.
Ett verksamt skönhetsmedel är det nya toilettpreparatet Azymolvinaigre» genom dess inverkan på hudåkommor, ekzem, reformar, finnar, hudrodnader, pormaskar, skäggsvamp m. m.
Mot hufvudvärlc och dåsighet är »Azymolvinaigre»
ytterst uppfriskande och behagligt. I tvättvattnet och vid bad är » Azym o ! vinaigre » för muskel- och närvsystemet samt för huden utomordentligt väl
görande. Tillverkas under läkarekontroll vid F.
Pauli’s fabrik, Stockholm.
Den friskaste och angenämaste är F Pauli’s ELECTA-Eau de Cologne. Prisbelönt Lon
don, Wien, Paris, Köpenhamn, Chicago, Stockholm m. fl. har F. Pauli’s Electa-Eau de Cologne till
vunnit sig kännares odelade bifall.
Och i enlighet härmed uppfördes hotellet under åren 1892—95.
Det intryck af privathotell, som man er
håller redan ute på gatan, klargöres fullstän
digt, då man trädt genom den stilfullt resta portalen och kommit in i vestibulen. En dörr till höger leder in till baron Bondes kansli, men för öfrigt endast förnäma hvalf och vägg
ytor i hvit marmor.
Vi gå fram till trappan förbi Alice Nordins vackra staty i marmor, »Välkommen», och börja uppstigningen. Intryck af ett kloster.
Skinande hvita trappor, tak och väggar, en afsats med en dörr — det är ingången till baron Bondes våning — så nya trappor, samma intryck, samma hvita marmor, samma rena, klara linjer, tills vi häjdas af en ny dörr, som stänger och af slutar trappan.
Vi befinna oss nu tre trappor upp och stå, så att säga, vid porten till det Rosenska huset, som innehåller icke mindre än sjutton rum, hvartill komma sex rum för domestiker och betjäning i huset inne på gården.
Mellan ett par pelare i hvit italiensk mar
mor, som inåt markera tamburen, öppnar sig den nedre hallen (se för detta och komman
de rum 4:e och 5:e sidorna) — ett högt, rundadt rum, med öppen spis i engelsk stil, hvars väggar äro klädda med vapen och med en fullstän
dig samling af den äldre Arsenii hästporträtt
DÖRRSKYLT I RELIEF AF ALICE NORDIN.
ur den svenska turfens historia. Den trefnad och den komfort, som utmärka hallen med dess bekväma hvilstolar, äro ägnade att ge en försmak af hela hemmet.
Ty hvad som under en vandring i det Ro
senska huset närmast berör den besökande är icke samlingen af utsökta möbler och konst
verk — dem måste man ägna ett särskild studium — utan den smak och elegans, hvar- med allt är ordnadt. Det är icke tvifvel om, att därest grefve Clarence icke varit den han är, så skulle han ha blifvit en framstående utöfvare af någon konstbransch. Ty det för
håller sig verkligen icke, som han själf säger:
»Det är ingen konst att ha det vackert, då man fått nästan allt det vackra, som man har. »
Jag är öfvertygad om, att mången skulle kunna ha lika vackra saker som han, utan att ens närmelsevis uppnå samma helhets
verkan af elegans och harmoni i val af färger och sammanställningar. Han har också haft förmånen att i smått och stort få samarbeta med professor Clason.
Ett prof på hemmets konstskatter lämnar för öfrigt äfven hallen. Redan vid ingången möta vi en staty i marmor, »The Fisherboy», af Amerikas förnämste skulptör, Edvin Powers.
Från hallen stiga vi in i salongen — ett väldigt slottsgemak, hvars konstverk äro af den art och mängd, att man ovillkorligen tänker på henne, af hvars samlingar allt detta
’uRWi i
dock endast är en ringa del — Mrs Bloomfield Moore, mormodern.
Det är uppenbart, att den unga rika ameri
kanskan, som redan så långt tillbaka som på 1840- och 1850-talen under talrika europeiska resor grundläde sina samlingar, icke endast varit mycket rik. Hon måste ha varit en begåfvad kvinna med det finaste sinne för konst och denna sällsynta samlareblick, som är få människor beskärd. Utan detta och en liflig kärlek till konsten skulle det icke ha varit tänkbart att åstadkomma en sådan konst
samling som hennes. Efter hennes i London år 1899 inträffade död skingrades samlingarna.
En del gick till de i Sverige varande dotter
barnen, en del såldes på den stora auktion hos Christie i London, som är känd under namnet
»The celebrated Bloomfield Moore collection».
Ty mrs Bloomfield-Moore var en inom hela den konstälskande världen känd samlerska, och en mängd af hennes konstsaker voro världsberömda, intet af hvad hon ägde i sitt hem saknade konstvärde.
Under en vandring genom grefve v. Rosens salong får man äfven det intrycket, att flere af de här förvarade dyrbarheterna egentligen borde höra hemma i ett museum. Så är för
hållandet med den lilla möbeln, som tillhört Marie Antoinette, så med de eleganta skåpen i Louis XVI med deras underbara Vernis Martin, så med den praktfulla kandelaber, som en gång tillhört drottning Kristina och som medföljde henne till Rom, hvarifrån den af mrs Moore jämte den tunga marmorpiede
stalen öfverfördes till Amerika. Och biand de öfriga möblerna möta vi utsökta prof på kinesisk och gammal västerländsk konstskick
lighet, hvilka sätta våra dagars konsthandt- verkare i förvåning. Vår egen tids möbel
konst finns för öfrigt äfven representerad af ett stort bord i ebenholtz, inlagdt med elfen
ben, hvilket en gång tillhört herr L. O. Smith.
Bland taflorna märkas representativa dukar af så berömda namn som Rosetti, Bougereau, Corot, Fortuny, Mieries och sir Frederic Leigh
ton, hvars »The Scorceress» — ensamt den — är värderad till 2,000 guineer, och modern svensk målarkonst företrädes af Bruno Lilje
fors och Nils Kreuger. I skåp och på väggar finnas härliga konstsaker af kinesiskt och gammalt Meissenporslin och golfvet är betäckt med garnie persiska mattor — bl. a. en här-
»VÄLKOMMEN», STATY I MARMOR AF ALICE NORDIN.
MELLINS FOOD
af Läkarekåren erkändt bästa näringsmedel för barn och sjuka.Finnes på Apoteken samt hos Specerihandlarne.
______======== PROF gratis och franco från Axel Lennstrand, GEFLE. =========---
— 639 — IDUN 1902
TRAPPUPPGÅNGEN TILL ÖFRE VÅNINGEN.
lig »Kirwan» från fjortonhundratalet, som inom mattvärlden uppskattas till ett ovanligt högt värde.
Skildt från salongen genom ett draperi ligger grefvens arbets- och rökrum, där han gärna bjuder den besökande en cigarr; själf röker han däremot icke. Äfven här finnas taflor
— bl. a. en af Fjæstad — samt alster af modern konstindustri — på chemineen en upp
sats af Alice Nordin. Kristian Ericson är här, som öfverallt i hela huset, företrädd af originella elektriska strömbrytare, bronser till ringledningar m. m.
Intill salongen, med utsikt åt gården, ligger matsalen med en ståtlig ekmöbel och en prakt
full krona — i likhet med salongkronan ko
pierad från de kungliga slotten. På väggarna möta dyrbara taflor af den berömde holländ
ske blomstermålaren van Huysum och en vacker tafia af P. Ekström. Buffeten är om- gifven med gammalt danskt porslin från Öveds kloster, och på motsatta väggen synes ett stort porträtt af Mrs Moore.
Vi bege oss på nytt ut i hallen, hvarifrån en bred trappa af hvit marmor leder upp till den öfre våningen. Hela trappuppgången är uppfylld med konstverk. Så finns här bl. a.
en stor tafla af Turner, föreställande Conway castle. Utom sitt konstvärde är taflan af in
tresse genom den medföljande förklarande skizzen af konstnären och genom ett bref från Ruskin rörande densamma. Äfven James Bertrand, Crome m. fl. finnas här represen
terade. Trappan afslutas med en mindre af- sats, där man bl. a. lägger märke till en kan
delaber — pendant till den stora Kristina- kandelabern i salongen.
Erån trappan kommer man in i en öfre hall, hvars förnämsta prydnad utgöres af ett underbart skuret gammalt kinesiskt skåp, och innanför densamma ligga toalett- och sofrum,
UTSIKT ÖFVER DEN INRE GÅRDEN.
barnkammare, kök och ett par rum för tjänarne. Som man kan vänta sig är sär
skild omsorg nedlagd på badrummet med dess marmorkar och många olika sorters duscher.
Till hotellet hör ett mindre gårdshus, som med sin norra fasad går ända fram till Stor
gatan. På grund af tomtens djup finnas här präktiga utrymmen, som af arkitekten upp
delats i ett par gårdar, betäckta med träkubb.
En med ett stegrande spann krönt mur mellan de bägge gårdarne döljer skickligt vinkeln mellan de bägge husens fasader. Utmed den bakre gården ligga vagnsboden samt stallet, som så ärorikt försvarat de Rosenska färgerna och som en gång härbergerat Le Halo, Santa Rosa, Tea Cake och Basement. För närvaran
de stå där fyra hästar, hvilka följa sin herre till hans nya vistelseort. Gårdshuset, hvarifrån en bred inkörsport leder ut till Storgatan, innehåller i öfrigt rum för betjäningen.
*
Så ter sig i korta drag det Rosenska hotel
let — a private gentlemans home, som alla vänner till värden önska icke alltför länge måtte behöfva vänta på att ännu en gång härbergera honom och hans familj inom sina väggar. För de närmaste fem åren är vå
ningen förhyrd af herr Richard Tjäder, gift med en amerikanska.
*
Grefve Clarence von Rosen, som är född år 1867, är son till öfverstekammarjunkaren, grefve C. G. von Rosen och hans maka, född Moore. Hans unga grefvinna, dotter till hof- jägmästaren, baron Fredrik von Blixen-Finecke på Näsbyholm och hans maka, född grefvinna Frijs till Frijsendorff, är född 1878.
Thoke Blanche.
p.
H
urSKILDRING FRÅN ENGLANDS man gör proselyter. POLITISKA KVINNOYÄRLD.D
ET LIGGER onekligen en viss njutning i att skryta, i att på ett fint sätt låta förstå, att man är nog lycklig att äga alldeles särskilda företräden eller tillhör det gynnade fåtal, som har råd att bestå sig hvad mängden aldrig kan hoppas på att få. Och då tre eller fyra äro församlade, som alla roa sig med att skryta i kapp, då är det en sann förnöjelse att först sitta tyst och blygsamt lyssnande, för att sedan, då det minst väntas, komma fram med något riktigt förintande.
Och om det då ej är med sina egna före
träden, man skryter, utan med det, hvari man visserligen har ett personligt intresse, men som dock berör andra lika mycket som
BARN
KLÄDER)
I största urval Ë
hos i
M. BENDIX I
16 Regeringsgatan 16 |
OCh :
5 Sturegatan 5. Î
■ i inni iiii... ... 7
en själf, ja, då blir njutningen mångdubblad, ty då behöfver man ju ej alls frukta att blifva misstänkt för tomt skräflande.
Det fick jag erfara en gång, då jag satt och drack té tillsammans med en fyra, fem andra politiserande damer från olika orter, hvilka alla voro i full färd med att sjunga sina respektive föreningars lof. En fru orda
de med stor vältalighet om de präktiga »coffee suppers», som de plägade anordna för sina medlemmar, en annan berättade om den otro
liga mängd småskrifter, som de hunnit utdela under årets lopp, en tredje omtalade helt värdigt, att den förening, hon representerade, brukade ha de allra bästa talarinnor för sina möten. »Vi bry oss inte om hvad vi betala,»
sade hon, »bara vi få de bästa. För en tid sedan betalade vi till exempel tre guinéer och alla resekostnader till mrs O. C.»
Detta antydde en sådan välförsedd för- eningskassa, att vi alla sutto tysta ett ögon
blick, för att strax därpå utbrista i små be
undrande interjektioner. Den goda damen satt och såg imponerande ut, ända tills jag upplät min stämma och med blid röst för
kunnade, att vi hade så god tillgång på in
hemska talarinnor, att vi sällan behöfde vända oss till yrkestalare för att gifva intresse åt våra möten. Detta var ju i sig själf t något storartadt och visade tydligt, hvilken lysande samling af kvinnliga lärdomsljus, vi hade i universitetsstaden, det så att säga banade väg och beredde sinnena för mottagandet af det öfverväldigande meddelande, som jag egent
ligen ville komma fram med.
»Detta är ju särskildt bra för oss», sade jag,
»för vi ha så stora utgifter, vi hålla oss med egen lokal.»
Det var pengar värdt att se, huru N-wich- fruns ansiktsuttryck hastigt passerade graderna från det imponerande till det försmädliga, från det försmädliga till det stukade. Fägne- samt var det äfven att iakttaga den häpnad, som mina ord framkallade hos de andra och att sedan blifva bestormad med frågor an
gående denna afundsvärda egna lokal, en lyx som högst få föreningar kunna berömma sig utaf.
Men hvad som beredde mig ett särskildt nöje, ett nöje, som dock hade sin tillsats af bitterhet, det var att se huru det samtal, som följde, kom den' traditionella kvinnonaturen att spränga det allvarliga politiska skalet och framträda i all dess nedärfda inskränkthet.
Det frågades både likt och olikt och jag skildrade efter bästa förmåga styrelserummets fördelar och läsesalongens komfort, och jag omnämnde det lilla, men ganska välvalda biblioteket.
»Och hålla ni er med tidningar också?»
»Ja visst.»
»Hvad ha ni för ena? Har ni flere än en?»
»Jo, först ha vi förstås »The Daily News».
»Åh! Och hvad mer?»
»Så ha vi »The Speaker».
l DU N 1902 — 640 —
$T* ;W.
./at-gv
■/aw«««
g^üëjj
liberala kvinnoförening prenumererar på »The Queen». Ja, jag menar nu icke, att denna tidning är ett partiorgan, som till exempel hellre skildrar bröllopsfestligheterna, då dottern till en liberal pär gifter sig än då en högättad torydam tager samma viktiga steg. »The Queen» tillhör intet parti och 1er med samma hulda leende mot alla, som tillhöra börds- eller penningearistokratien och föreningen prenu
mererar därpå helt enkelt därför, att den ut
gör ett det allra ypperligaste lockbete.
Dä styrelsens ledamöter äro ute i tjänste- förrättningar, d. v. s. gå och fiska efter nya medlemmar, är denna tidning en makalös krok
att kasta ut. Den biter många på. Själfva klubblokalen är en annan krok, en tredje ut- göres af de många nöjsamma soaréer och dy
lika tillställningar, som årligen anordnas. Men modetidningen har, som sagdt, dragit särdeles många nya medlemmar till föreningen och kommit många shillings att glida ned i kassa
förvaltarens skrin.
Arsafgiften är en shilling, fast större bidrag ju ofta skänkas; det finnes de, som betala ända till två guinéer. Men flertalet ledamöter tillhör arbetare- och den lägre handelsklassen och från dem anses det, att man ej gärna kan begära mera än en shilling, isynnerhet som det är en känd sak, att afgiften i flere andra stader icke är mera än sex eller till och med tre pence — men då bestås förstås ingen »Queen» och ingen egen lokal.
Då man är ute för att värfva nya med
lemmar, är det ej klokt att genast börja tala om liberala principer, intressanta föredrag och allvarliga diskussioner. Det fick jag veta af en af styrelsefruarne, som också var nog omtänksam att gifva mig en liten åskådnings- lektion i huru det skulle gå till, så att jag redan skulle kunna göra sammaledes.
Hon tog mig med sig till en grönsakshand- lerska, som nyligen flyttat till staden och som hade två fullvuxna döttrar. Och jag iakttog med stigande, men icke oblandad, beundran, huru hon helt skickligt förstod att fånga sitt byte.
I väl valda ordalag skildrade hon föreningens sista sommarutfärd, som varit särskildt lyckad och rolig. Hon talade om klubbrummet med sin flammande eldbrasa och sina bekväma stolar och hon antydde hvilket ypperligt läge lokalen hade. Kunde man tänka sig något angenämare än att gå dit in och hvila sig en stund, då man varit på torget, gått i bodarne eller kanske blifvit öfverraskad af en regnskur. Man kunde göra det riktigt trefligt för sig, sitta med fotterna mot kamingallret och läsa tidningen. Eller också kunde man ju titta litet på sista numret af »The Queen», som alltid ligger där på bordet.
Då tinade vederbörande opp och framkom själfmant med den upplysningen, att man
DET ROSENSKA HOTELLET: SALONGEN. A. BLOMBERG FOTO.
DET ROSENSKA HOTELLET: NEDRE HALLEN. A. BLOMBERG FOTO.
%
»Så intressant! Är det allt?»
»Ne-ej» —, jag drog lite på orden för jag ville inte så gärna fram med det, »vi ha ock
så »The Queen».
»Nej, ha ni! Ack om vår förening ändå kunde ha det så bra!» Det låg en himmels
vid skillnad mellan detta sista nej, ha ni!
och de matt intresserade utrop, som hälsat omnämnandet af de andra tidningarne. Det kom glans i ögonen och rösterna fingo en annan klang. Och alla damerna logo och flyttade sig ofrivilligt något närmare. Det syntes så väl, att de alla voro mer eller mindre behäftade med den oförgängliga kvinnliga kär
leken till. kläderna och att de, i trots af allt politiserande, ännu ej hunnit afskaka mode
tidningens trollmakt.
»The Queen» är nämligen Englands för
nämsta modetidning och dess prenumeranter få för sex pence i veckan det nöjet att för
sjunka i beundran öfver de modärnaste ärmar- ne, kjolgarneringarne och hattarne. De få falla i extas öfver den lyx, som utvecklas af den högsta societetens damer, och de hug
nas med noggranna beskrifningar huru brud och brudtärnor voro klädda vid det sista fashionabla bröllopet och få också veta, hvad brudens äkta spetsar kunde vara värda, från de, som prydde klädningen ända ned, eller rättare in, till dem, som bidrogo att göra det allra intimaste plagget till en »verklig dröm af elegans». Jämte noveller och dylik lätt lektyr innehåller tidningen dessutom åtskilligt smått och godt angående bästa sättet, hvarpå den sparsamma husmodern skall få en liten årsinkomst af ett par tre tusen pund att räcka till, ofta står där också välmenande råd till dem, som skola presenteras på hofvet. Allt detta läses med djupaste andakt af en mängd små fruar och misser, som icke äga det ringaste hopp om att någonsin få svassa omkring i hofsläp och kyssa drottningen på hand, men som hysa en till dyrkan gränsande vördnad för allt, som tillhör stora världen och som gärna skulle lida skärseldskval för att få räkna en betitlad storhet bland sina bekanta.
Det är af politiska skäl, som Cambridge
641 IDUN 1902
£09*
wm
■■■ .
SMS
ï*nsk
GREFVE VON ROSSNS ARBETSRUM. A. BLOMBERG FOTO.
finge leta länge, innan, man hittade en mera liberal familj än den, hon tillhörde. Isen var bruten och det återstod bara
att så där i förbigående omnämna, att föredrag och diskussioner ock
så stodo på programmet och att
»vi kvinnor» ju kunna göra så myc
ket för att främja den liberala sa
ken, isynnerhet om vi hålla till
sammans och om vi kunna vinna många föreningsmedlemmar afgrön- sakshandlerskans typ.
Följden blef, att både mor och döttrar ingingo i föreningen och betalade hvar sin shilling. Nu komma de regelbundet till alla ut
färder och soaréer, men icke till en enda diskussionsafton.
Emellertid gälla de för att höra till de mera intresserade och detta förundrar mig sannerligen icke.
Cambridge liberala kvinnoförening räknar mellan sex- och sjuhundra medlemmar och af dessa anser sig minst hälften hafva uppfyllt allan rättfärdighet med inbetalandet af årsafgiften. De sätta aldrig sin fot inom klubbrummets dörrar, och icke en gång utsikten att få en kopp
té kan förmå dem att infinna sig på mötena De öfriga komma nog en och annan gång, isyn
nerhet då något nöjsamt bestås, men jag har en tydlig förnimmelse af, att hos allt för många af dessa, står det skralt till med det politiska intresset och att om téet och nöjena uteblefvo från mötena, skulle äfven de uteblifva. Sty
relsen och några få kvinnor, som verkligen omfattat politiken med hela sin själ och hvilkas sträfvanden gå ut på att till hvad pris som helst hålla liberalismen vid makt, hafva in
sett detta. Därför äro de outtröttliga i sina bemödanden att alltid hafva nya lockbeten redo. De anordna témöten, konserter och fester för medlemmarnas barn. Genom lång och trägen öfning hafva de förvärfvat en stor skicklighet i konsten att flika in ett litet po
litiskt tal mellan två sångnummer, ungefär som man lägger ett beskt pulver i en tesked hallonsylt för att det skall slinka ned bättre.
Då jag ett par gånger frågat, om det ej vore ärligare och i längden bättre och mera tillfredsställande att förakta alla mutor, har jag fått det svaret, att det är med politiken som med nykterheten. Man måste göra det trefligt för blåbandisterna, annars finna de det angenämare att gå till krogen och man måste göra liberalismen tilldragande för allmänheten,
annars går allt för mån
ga öfver till torypartiet.
Och som »The Prim- rose-Dames» alltid äro redo att proselytera me
dels baler och dylika muntrande tillställnin
gar, går det ej an för de liberala att aldrig bjuda på annat än torra föredrag och diskussio- ( ner. Nej, något annat behöfs och det är där
för, som konserter, mo
detidningar, barnfester och utfärder i det gröna ha sina varma före
språkare.
Detta sätt att göra i politik förefaller onek
ligen en smula löjligt, men månne det ej ändå är bättre än den apati, som allmänt råder bland Sveriges kvinnor. Gå till en engelsk arbetar
hustru och tala med henne, där hon står vid
språket och den ångande tékoppen utgöra hufvudsaker för det stora flertalet, att pulvret sväljes för syltens skull och att knappast 30—40 . medlemmar infinna sig på de möten, där intet bjudes annat än ett föredrag med åtföljande diskussion, men detta är på det hela taget ganska naturligt. Det går icke på en gång att vända till allvar den ytlighet, som under århundraden omsorgsfullt inympats i kvinnokaraktären. Ännu torde det dröja länge, innan modetidningen mister sin troll
makt och alla lockbeten kunna undvaras och innan denna stora organisation kan sägas in
taga en rent värdig hållning.
Emellertid skulle jäg göra Englands kvin
nor stor orätt, om jag ej tilläde, att vid sidan af detta sällsamma politiserande pågår en oafbruten verksamhet i en annan mera all
varlig riktning och att det inom hvarje lokal
förening äfven finnes de, som blygas öfver att behöfva använda mutor och som ärligen sträfva efter att gifva en högre lyftning åt det hela.
Anna Palme Dutt.
OKTOBER-VÅR. SKISS FREDRIK LJUNG.
AF
DET ROSENSKA HOTELLET: MATSALEN. A. BLOMBERG FOTO.
sin tvättbalja med såplöddret öfver armbågar- ne. Tala med henne om Cobden, Gladstone, Roseberry eller Campbell Bannerman och hon skall snart visa, att des
sa äro för henne något mera än blott och bart tomma namn, och fast
än hon kanske är hvad hon själf kallar »no scholar», d. v. s. har mycket ringa läs- och skrifkunskap, skall hon visa sig äga åtminstone någon kännedom om da
gens tilldragelser och om de stora rörelser, som det sista halfseklet sett vibrera inom Eng
land. Jag fruktar resul
tatet ej skulle bli fva alldeles detsamma, om man med en svenska af samma samhällsklass skulle börja tala om någon af den svenska politikens stormän.
Nog är det så, att sången, musiken, sam
A
FVEN bakom de tätaste höstskyar finnes sol. i ett nu kunna dimmorna skingras och jagas bort af vinden, och solljuset flödar ned öfver allt det, som ännu finnes kvar af sommarens fägring. För länge
•sedan har man tagit afsked af som
maren, regn och mulna dagar hafva med sin dysterhet kommit oss att längta efter vintern, men så kommer solen åter och belyser de ännu kvar- sittande löfven på träden, lockar ännu några höstblommor fram ur den fuk
tiga, på morgonen kanske frusna jor
den och väcker minnet om det, som varit, och hoppet om det, som i sin tid skall komma åter.
En sådan klar höstdag gingo en man och en kvinna sakta framåt i den plantering, som från »Flustret» i Uppsala följer Fyris i dess lopp ett stycke nedåt mot Eklundshof. De talade icke ett ord. Kanske voro de
ras tankar så många, att de icke fun
no ord att tolka dem, kanske tänkte de ingenting, utan försjönko i den stämning, som ljuset och den milda värmen framkallade. Jag vet det icke.
Vid vägkanten lekte några barn. De hoppade upp och ned i ett djupt dike, som var utan vatten.
En gosse stod där nere på bottnen och försökte draga ned de andra, hvilka stredo emot af alla
DET ROSENSKA HOTELLET: OFRE HALLEN. A. BLOMBERG FOTO.
IDUN 1902 — 642 —
krafter för att dock till sist under skratt och rop duka under. Plötsligt skilde sig en gosse från de andra, gick några steg åt sidan och såg bort öf- ver åkrarna mot den skogklädda åsen på andra sidan. Så ropade han till sina kamrater:
»Se, det är ju vår i skogen, kom, så gå vi dit och leka.»
Med ens ilade de alla rätt öfver slätten ut
efter dikeskanterna, gjorde ystra hopp öfver tvär
dikena, föllo omkull och sprungo skrattande upp igen. En tappade sin mössa i ett vattenfylldt dike, men fiskade snart upp den igen och svängde den sedan i en krets ofvanför sitt hufvud, så att vatt
net flög som ett gnistrande duggregn ut öfver sädesbrodden. Om några få minuter hade de för
svunnit i skogen, men ännu länge kunde man höra deras rop bland trädstammarna, dämpadt och återkastadt af de yfviga kronorna.
De två, som gingo framåt i alléen, hade stan
nat och sett efter barnen. Den späda sädesbrod
den lyste i vårens ljusa färg, blåklockor och andra höstblommor stodo tätt invid dikeskanten, och i skogen silade ljuset ned som under den klaraste sommardag. Mannens ögon lyste af fröjd, men ändå ljödo hans ord sorgsna, då han utropade:
»Så vackert! Jag har aldrig sett något så härligt ! »
»Ja, det är vackert, men nog är väl sommaren ändå skönare!»
. »Sommaren! —--- Jag har aldrig sett någon sommar!»
»Aldrig sett någon sommar? Hvad menar ni med det?»
»Då jag var ung, hade jag icke tid att tänka på vare sig våren eller sommaren. Mitt arbete böjde då mitt hufvud mot jorden. Så snart snön var borta, började arbetet bli som allra tyngst.
Min far var ju fattig, och jag måste från tidigt på morgonen till sena kvällen gå tunga steg efter plogen. Min blick måste ju hvarje stund vara bun
den vid den fuktiga torfvan, som långsamt vände sig framför min fot.»
»Men sedan? Ni kom ju snart hit och började
studera.» •
»Tror ni, att våren och sommaren komma in i skolsalen och studierummet? Kanske hörde jag någon gång talas om våren. Jag minns särskildt vid ett tillfälle, att min rumskamrat kom in och sade: ’Det lär visst vara vår därute. Svartbäcks- gubbarna gå nedför kvarnfallet’. Vi ställde oss då vid fönstret och sågo på, huru stora isflak följde med det framilande vattnet. Ibland stötte de emot andra isstycken, som ännu sutto fast i åkanten, lösgjorde dem från stranden och togo dem med sig. Eller ock gjorde de en långsam vändning rundt om den punkt, där de fastnat, .. till dess de blefvo fria och fortsatte sin väg. Ofverallt var lif och rörelse. På stranden sprungo pojkar med långa stänger och förde ut de kvardröjda isstyc
kena midt i strömfåran, och rundt om fallet stodo gamla och unga hoppackade och betraktade, huru isarna med dån vältrade sig utför forsen och stänkte skum ända upp på gatan. — Då var det visst vår!»
»Så har ni dock sett våren.»
»Ja, så mycket af våren, som rymmes mellan Järnbron och Dombron. Längre bort kom jag aldrig. Då man börjar sina skolstudier vid 20 års ålder, har man inte råd att försumma många mi
nuter för att se på våren. — Sedan blef jag ad
junkt i ett stort pastorat. Då böjdes mitt hufvud ned öfver församlingsböcker och längder. Skrifva, skrifva, skrifva! Och på lediga stunder måste jag läsa på min sista examen.»
»Och nu?»
»Nu är jag 43 år.»
»Vet ni, jag tror, att ni i alla fall sett mer af våren än jag.»
Han såg på henne och log.
»Har ni då ingen spegel?»
i Brand- och Lifförsäkrings-Aktiebolaget i
I SHANE I
MALMÖ.
I Fonder: öfver 22,000,000 kr. \
[ Brand-, Lif, Lifränte-
ochPensions-
1: m. fl. försäkringar meddelas genom bolagets = : hufvudkontor i Malmö eller genom :
: dess agenter. |
»Där lär jag väl knappt se någon vår — nu
mera. »
»Hvad ser ni där då?»
»Det tala vi inte om. — Ni lät så allvarsam nyss, som om ni hållit er första predikan, så låt oss fortsätta att vara allvarliga. Jag ville blott säga, att när ni nyss skildrade islossningen i Fyris, så var det något i er röst, som gaf mig det intrycket, att ni i allra rikaste mått kan erfara alla de känslor, som våren inger. Jag bryr mig i det stora hela inte så mycket om våren, nog är det roligt, förstås, när den kommer, men...»
»Nej, nej, när man lefver i en evig vår, så...»
»Evig vår?»
»Ja, ni har våren i hjärtat hela året om, och då behöfver ni ju inte fästa er så mycket vid årstidernas växling utom er.»
»Nej, kanske.»
De hade fortsatt sin vandring och voro nu vid slutet af promenaden, där endast en smal gång
stig ledde upp till landsvägen och skogen. De stannade och vände sig om emot staden. Hans ögon blefvo fuktiga, tunga och dystra föllo åter hans ord:
»Tänk, så mycken ungdom har funnits och finnes i den här staden ! Ah, hvad det måtte vara skönt att vara ung och vistas här, — då man har tid att vara ung. Nu måste jag bort, tillbaka till mina böcker och längder.»
»När tillträder ni det nya pastoratet?»
»I maj.»
»Just i vackraste våren!»
»Ja, jag gläder mig åt den tiden, så godt jag kan. Att få ett eget verksamhetsfält i stillhet och ro, och så veta, att jag nu inte längre behöfver flacka omkring, utan får stanna, så länge jag viil.
Och jag blir nog där till min död! — Vet ni, där är en stor trädgård nedanför prästgårdsbyggna
den, och alldeles invid trädgården, ja, nästan ige
nom den, går ån. Där nere skall jag tillbringa all min lediga tid. — Om jag ändå kunde flytta dit några kungsängsliljor!»
»Jag skall försöka gräfva upp några lökar och sända er.»
»Åh, ja, om jag bara kunde få dem att växa!»
Solljuset låg i dallrande vågor öfver slätten, öfver skogen, öfver hela staden. Några fåglar flögo hit och dit bland de skiftande löfven. Långt borta hördes barnens röster, kanske sprungo de som bäst och lekte ute på excercisplatsen på andra sidan åsen. Annars var allt så stilla, nästan hög
tidligt. Och vattnet i ån gled sakta framåt, fram
åt, så att gnistrande strimmor ristades i dess yta af vattenväxterna.
Han vände sig emot henne och såg henne in i ögonen, ömt och bedjande, ack, så ödmjukt bed
jande. Och hon vände sin blick bort, under det att den växlande färgen på hennes kinder för
rådde en hastigt kommande inre rörelse.
»Maria !»
Nu möttes deras blickar, och han spejade if- rigt, ångestfullt som en drunknande efter hjälpen.
»Vill du följa mig dit bort?»
»Men om du börjar tänka på, huru gammal jag är?»
»Du har ungdomen gömd i ditt bröst. Jag skali locka fram den, så att du aldrig blir gam
mal, endast yngre och yngre!»
»Se, Maria, det är vår i skogen, kom låt oss gå dit!»
I NYTT LJUS.
J
AG HÖSTENS vemod andas.Se, dränkt i dimgrå dager den kända landskapsbilden re’n synes mindre fager.
Hvar sten, hvar lummig udde, ja, hela vikens spegel
i varmblå sommarklarhet visst ägde annan prägel.
Nu likt ett brustet öga syns vattnet glaslikt glimma.
Allt själlöst, tomt, af lifvet ej krusning eller strimma.
Ur ulligt töcken lunden framskymtar höstgul, härjad.
Se, här och hvar en lönntopp röd som af feber färgad!
Likt mörka olyckstankar en flock af kajor samla sig kretsande kring kyrkan, den trappstilsbygda, gamla.
Men högre upp en trekant af fina vingebågar
mot luften skarpt sig tecknar . ..
flyttfågelskaran tågar!
Då byts mitt tysta vemod i ton, som andlöst klingar:
o, den som finge flykta, o, den som hade vingar!
Där finns ju bortom dimman en nejd, där härlig sommar ännu i rymden skiner, ännu på grenen blommar.
Orangens land med rankor och rosor friska, unga.
»Dit bort, dit bort!» med skalden min längtan börjar sjunga . ..
Hvad — sprang ej plötslig ljusning i rymder dunkelgråa?
Bland rifna skyar skymta ju glimtar azurblåa!
Med ens en högre lifsfläkt tycks genom tingen ila.
Död är hon ej, naturen, blott sänkt i drömtung hvila.
Se, vikens vågor vakna och glittra silfverfriska.
Och färger börja skifta och röster börja hviska.
Fast taflan, som sig breder för blicken, är densamma, en stråle sol, en enda, och nya intryck flamma .. .
I ljusets väna strimma förskönas allt och glades.
Och lunden likt en drottning i guld och purpur klädes.
Den gamla trappstilskyrkan kan man få lust att rita, just som hon står med kajor kring gluggar murbrukshvita.
Af luftens resenärer visst någon sig fördröjer, ty än ur brokig dunge sin visa trasten höjer.
JÄRNSÄNGAR och SÄNGKLÄDER, MÖBLER, MATTOR, MÖBELTYGER. GARDI
NER, LINOLEUM (Korkmattor), FILTAR m. m. af bästa kvaliteter, säljas alltid ytterst billigt uti ... - - -.—w— —— —— — —
ENGELSKA JVIAGASINET,
Drottninggatan 72, 1 tr.
— 643 — IDUN 1902
U i il Ja sjung, törhända sjunger
du här för sista gången.
Må nordens bleka höstsol mildt värma afskedssången.
»Dit bort, dit bort!» min längtan ej längre andlöst skriar,
ty rösten i mitt inre om nya vårar siar.
Flyg, bruna trast, till söder och sjung i lund, som knoppas!
Dig gaf försynen vingar, mig gaf hon kraft att hoppas.
Anna Knutson.
»FATTIGPRÄSTEN PÅ SÖDERMALM».
E
ttinom Stockholmsfattigvärldkärt namn är föreståndarens för Ebene- zer-församlingen å Södermalm, pastor John Hedberg. Till hans mottagningsrum hittar den blyga fattigdpmen, och pastorn har en märkvärdig förmåga att finna utvägar. Pastor John Hedbergs mångåriga erfarenheter om fattigvård ha gjort honom till särskildt en barnens beskyddare. Flere hundratal fattiga och vanvårdade stockholmsbarn ha genom hans bemedling vunnit goda hem i landsorten.
Han har nu kommit så långt, att han fått en upptagningsanstalt till stånd, där barnen få »äta upp sig» och där de kunna »renas»
och beklädas, medan de vänta på hemmen.
Den bild, Idun i dag återger af den märk
lige »fattigprästen», är en fotografi, som togs för några månader sedan, då han med sju småttingar reste upp till ett hem i Badstu-
PASTOR J. HEDBERG MED SINA SKYDDSLINGAR.
träsk. Den sjunde aflämnades på vägen, men de sex kommo till samma hem. In
tetdera af barnen be
fann sig i släktskap med det andra. En välbergad hemmans
ägarefamilj utan barn önskade — full upp
sättning, en hel serie gossar och flickor i åldern 3—14 år.
Man skulle kunna tro, att pastor John Hedberg, i hvilkens sköt så många nödens och förtviflans förtro
enden nedläggas, vore en dyster man, men han har ett ljust hu
mör. Hans enda sorg är att icke ha till sitt förfogande en egen
dom, där han genom praktiska sysselsätt
ningar kunde göra sina skyddslingar mogna för lifvets strider. Han vill ha pojkarna till landtbrukare och yrkesmän och flickorna kun
niga i alla husliga bestyr. Men han sörjer egentligen icke för det heller. Då han för någon tid sedan, efter att i ett ofientligt före
drag ha redogjort-för sina planer, mottog 20 kr.
som grundplåt, utbrast han:
»Nu har jag 20 kr. och ni ska se, att jag nog får 30,000!»
Stockholms kristna sedlighetsförening står bakom den behjartade verksamheten som kon
trollerande myndighet, och nödiga medel ha hittills ej saknats, om det ock varit bekym
mersamt mången gång. Medlem af föreningen kan man bli för ett årligt bidrag af en krona, men många äro de, som insändt »30 kronor för ett barn», sedan de lärt känna verksamheten. Dessa »30 kronor för ett barn» är ungefärliga medelkostna
den pr är för föreningens skyddslingar.
J. P. Rdls.
FRÅN SVENSKA TRÄDGÅRDSFÖR
ENINGENS UTSTÄLLNING Å HASSELBACKEN.
A. BLOMBERG FOTO.
sitta massor af päron, tätt och rikt, och lysa brons- färg'ade i solskenet.
Bakom trädgården skymtas det gula tegeltaket på en byggnad, som man för resten icke kan se, och ur dess skorsten stiga blå rökhvirflar genom den lummiga grönskan upp i den tunna, glasklara luften.
Under dessa varma septemberdagar är träd
gården ljuflig att beskåda, och trots det gula ta
ket och skorstenen och röken, som vilja störa il
lusionen, låter jag den lilla trädgården föreställa Edens lustgård och de två päronträden lifsens träd och kunskapens träd på godt och ondt. När man som jag lefver midt i öfverflöd på sten och tegel och brist på grönska, får man inte ha för stora anspråk.
Jag har aldrig varit med min fot i lustgården.
Den är inte för mig. Men två andra människo
barn gå in och ut genom grinden, som om de vore hemma hos sig.
Det är naturligtvis Adam och Eva. Och de äro hemma hos sig. Deras far bor i nedre vå
ningen här i huset och har just för deras skull hyrt trädgården med dess härligheter: De ha äf- ven en mor, men henne har jag aldrig sett. Hon måtte vara bortrest och tycks åtminstone för när
varande inte spela någon roll i Adams och Evas tillvaro.
Fadern däremot ser jag ofta, den unge guld
smeden här nere. Det är en ung man, ståtlig och vacker ocb med en röst, hvars klang påminner om det guld, af hvilket han smider ringar och smycken. Hvar morgon, innan Adam och Eva äro uppstigna, går han ut i lustgården och ploc
kar i en korg upp de nerfallna frukterna.
Adam och Eva — de heta något annat, men det bryr jag mig inte om — alltså: Adam och Eva äro till anletsdrag och gestalt så vackra, som man någonsin kan önska. Adam är brunhårig och spenslig, Eva ljushårig och knubbig men fin
lemmad som en liten prinsessa. Nästan lika stora äro de,- fastän Adam är sex år och Eva bara fem.
Eva måste i hvar stund ha någon att vara öm emot. Följaktligen kan hon inte reda sig utan sin docka, Katinka, som hon alltid bär i famnen, och som hon delar ljuft och ledt med. Och Adam kan inte lefva utan att ha någon att retas med.
Därför följer han ständigt Eva hack i häl. Jag har ännu - aldrig Aett någon af dessa tre för sig.
Där en är, äro äfven de två andra.
*
Härom dagen satt jag med min bok vid fön
stret. Då fick jag se Eva trippa in genom grin
den till lustgården med Katinka och hennes klä
der i famnen och med Adam i hälarna. Eva satte sig på gräsmattan under lifsens träd.
»Adam,» ljöd hennes klara men en smula däm
pade röst upp till mig, »se efter i gräset, om där finns något päron nerfallet! Jag har inte tid. Jag måste klä Katinka.»
»Den dumma, otäcka Katinka!» svarade Adam.
»Katinka är inte dum och otäck. Hon är en snäll och klok docka. Det är du, som är dum och otäck, om du inte letar reda på ett päron åt mig
— ett stort.»
»Men far sa ju, att vi inte fick fler päron förr
än i eftermiddag,» invände Adam.
»Jag ska inte ha det själf. Katinka ska ha det till frukost, när hon är klädd. Katinka är hungrig.»
EDLUND FOTO.
FRÅN EN EDENS LUSTGÅRD.
O
M JAG sätter mig ett litet stycke från mitt öppna fönster, ser jag en vacker syn. Själfva fönstret blir ramen kring en tafla, som bildas af en liten fin och vacker trädgård, nätt och jämnt så stor, att den fyller fönstrets ram.
Trädgården utgöres af två rader krusbärs- och vinbärs
buskar, hvilkas bär nu äro spårlöst försvunna, några grupper af syrén- och guld- regnsbuskar, tre valnötsträd och två väldiga päronträd samt en gräsmatta, prydd med ännu blommande rosen
buskar och näpna små ra
batter med nejlikor, löfkojor och stockrosor och genom
skuren af slingrande gångar.
Mer är det icke. Men öfver det hela hvälfver sig en blå och klar september
himmel med en och annan ljusgrå eller glänsande hvit sky, och mellan päronträdens ännu gröna och friska blad
IDUN 1902 644 —
Un®»’
fesM: mfi
FRÅN SÖNDAGENS KAPPLÖPNINGAR PÅ LINDXRÄNGFN I STOCKHOI M FOTO FÖR IDf’N AF A. RLOMRERG.
1. LÖJTN. FRIH. CLAS CEDERSTRÖM (HVILKEN RED IN FÖRSTA PRISET I DEN SKANDINAVISKA STEEPLE-CHASE’n) PÅ VÄG TILL VÅGEN. 2. LÖJTN. N. FISCHERSTRÖM, HVIL- KEN RED IN FÖRSTA PRISET I LÖPNINGEN OM S:T ERIKS PRIS. 3. LÖJTN. E. AF SANDEBERG (HVILKEN RED IN FÖRSTA PRISET I LÖPNINGEN OM JOCKEYKLUBBENS STORA PRIS) PÅ VÅGEN. 4—13. PERSONER OCH TYPER FRÅN SADELPLATSEN. (4. PRINS EUGEN OCH RYTTMÄSTAR L. RIBBING. 5. MEDLEMMAR AF NORSKA KOLONIEN. 6. GREFVE LEYDEN OCH LÖJTN. GREFVE ROB. VON ROSEN. 7. OPERASÅNGAREN FORSELL MED FRU. 8. GROSSHANDL. JOSEPH SACHS MED FRU. 9. PROF. FRIH. G. CEDERSTRÖM MED
DOTTER. 10. RYTTMÄSTAR ROSENBLAD OCH GREFVINNAN VON PLATEN. 11. LÖJTN. STRÖM MED FRU.)
Adam letade i gräset och fann ett päron.
»Här har du ett då,» sade han och kastade pä
ronet i Evas knä.
Nu var Katinka klädd, och Eva tog frukten och förde den till dockans mun. Med en hastig rörelse vände hon sedan hufvudet åt sidan och bet förstulet ett stycke af päronet.
»Se, så snällt Katinka äter!» sade hon med en öm blick på dockan och tuggade och sväljde med strålande min.
Samma manöver som nyss upprepades, tills pä
ronet var uppätet.
»Ge mig ett till! Katinka är inte mätt än.»
»Nej, hör du,» började Adam.
»Ge mig ett päron till,» afbröt Eva i bestämd ton. »Inte räcker bara ett. Skulle du bli mätt, om du bara finge ett päron till frukost?»
»Men Katinka är ju en docka. Hon kan inte äta alls. Det var du, som åt. Tror du inte, jag såg' det?»
»Hvad du är dum!» Eva höjde rösten. »Ka
tinka måste ha ett päron till. Leta genast reda på ett!» Nu börjar Katinka gråta.
Och Eva grät bitterliga å Katinkas vägnar.
»Men far sa ju,» började Adam igen.
»Ge mig ett päron till!» skrek Eva mellan snyftningarna.
»Nehej!» satte Adam i af alla krafter.
I sin ifver hade hvarken Adam eller Eva märkt,
att fadern nalkades. Nu hörde de plötsligt hans röst i lustgården.
»Hvad har ni för er, barn?»
»Eva vill, att jag ska leta reda på päron åt henne,» skvallrade Adam ögonblickligen.
»Sa jag er inte för en stund sen, när jag gaf er fyra hvar, att ni inte fick äta mer frukt före middagen?» Faderns röst var allvarlig och hans min sträng.
»Jag har inte ätit något. Jag gaf bara Ka
tinka ett päron till frukost,» urskuldade sig Eva.
»Hvar är det päronet?»
»Det har hon ätit opp, förstås,» svarade Eva lugnt.
»Hur gick det till?»
Nu föll Adam in: »Det var Eva själf, som åt.
Hon bara låtsade, att det var Katinka.»
»Neej, far,» ifrade Eva emot. »Katinka var så hungrig. Hon hade nyss vaknat och blitt klädd.
Hon måste ha frukost, för tår far.»
»Prat!» sade fadern. Hans min var fortfarande sträng, men i rösten hördes en liten klang af un
dertryckt munterhet. »Nu, när ni varit olydiga, får ni gena~t gå in igen och inte komma hit ut mer i dag. Mar»ch ! •
»Men jag har inte ätit något päron här,» pro
testerade Adam. »Jag kan väl iå vara kvar här ute?.
»Det var du, som gaf Eva päronet. In med dig, du också!.
Och Adam och Eva drefvos ut ur lustgården, och jag såg dem inte mer den dagen. Men me
dan de, gingo öfver gårdsplatsen, hörde jag ännu Adams röst.
Först kom där ångerfullt: »Jag borde inte ha gifvit Eva päronet.» Så i förklarande ton: »Men jag ville så gärna se, hur Katinka åt.» Till sist förnumstigt och triumferande: »Jag trodde inte, hon kunde, ser far. Och hon kunde inte heller!»
*•
De här senaste dagarna har himlen öfver lust
gården ofta varit mulen och tung och sändt strida skurar ner öfver Adams och Evas Eden, så att de måst hålla sig inne. Och i morse kom fadern jämte tre hans tjänsteandar med stegar och kor
gar och plockade ner frukten af päronträden. På de allra ölversta grenarna, som ingen kunde komma åt, sitta dock ännu härliga frukter kvar och lysa bronsfärsrade, när solen skiner på dem.
Men det blir nu för tiden alltmera sällan. Hösten är inne.
Om några dagar flyttar jag bort härifrån. Al
drig mera skall jag sedan genom fönstrets ram få se den lilla lugna och glada trädgården, som nu i fvra vackra veckor för mig spelat rollen af en Edens lustgård. Och aldrig mer skall jag få höra Adams och Evas friska röster klinga hit upp till mig i den svala, lätta septemberluften.
September 1902 F. L.
