Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
CMN:r 28 (186) Fredagen den 10 juli 1891. 4:de årg.
Prenumerationspris pr år:
Idun med Modetidning och ko
lorerade planscher ... kr. 8: — Idun m. Modet, utan kol. pl. » 6: 50
Byrå :
Hamngatan 16, 21/2 tr.
(midt för Kungsträdgården.) Prenumer. sker i landsorten å post
anstalt, i Stockholm hos redaktion.
Redaktör och utgifvare:
FRITHIOF HELLBERG.
Träffas å byrån kl. 10—11.
Allm. Telef. 61 47.
Utffifning-stid:
hvarje helgfri fredag.
Lösnummerpris: 15 öre.
(vid kompletteringar).
Annonspris:
35 öre pr nonpareillerad.
För »Platssökande» och »Lediga platser»
25 öre för hvarje påbörjadt tiotal stafv.
Utländska annonser 70 öre pr nonp.-rad.
wmm
mBm-i
iifflliip
Hp
m f
1Ä
Från utställningarna i Göteborg.
III. De kyinliga artisterna på ”Valand”.
iiipuiijiniuiiiiii... i... ...
um» ..i...».. i...m...i...i..i..i... ...i...ii«..mm...t... mm. . t...
Eva Bonnier. Anna Gardell-Erieson. ...niiiiiiiiiiiiiil
218 1 DU N 1891
Jag kan aldrig vara säkrare om nederlag än då, när jag gör min motkämpe orätt.
j^ONTUS ^VlKNER.
Från utställningarna i Göteborg.
III: De kvinliga artisterna på »Valand».
B n begäfvad kvinna har en gäng skrifvit pä tal om sitt eget kön och dess ställ
ning till hvad vi kalla skön konst:
»Att där finnes ett naturligt föreningsband mellan kvinnans gäfvor och de sköna kon
sterna, låter sig icke förneka. Den fina känslan, en viss ingifvelsens fläkt, sinnet för naturen, alla intrycks liflighet, benägenheten att försköna den materiella världen och af- vinna densamma ett rent och gudomligt lifs kärna, det är sådana egenskaper konsten for
drar, och som man älskar hos kvinnan.»
Orden äro madame Kecker de Saussures.
Det är sannt. Det är icke af en slump, vi hafva lärt oss att se det skönas värld ge
nom kvinliga bilder och kvinliga begrepp.
Det ges härvidlag ett visst oupplösligt sam
band, som hela världen kände, ännu innan den erkände det; en prædestination, som gör kvinnan mer än andra skicklig att gä in i konstens rike, taga det i besittning och där finna sitt bästa hem.
Att sä länge vana och fördom hållit henne utom äfven här — kan det väl förvåna oss, en tid som fått ögonen — åtminstone till en del — öppnade för all den orätt, den veld och det mothåll, som på andra områden stängt hennes väg! Visserligen har den medfödda smaken, det kännetecknande skönhetssinnet alltid gjort sig gällande, där det fått luft : i de små konsterna, i hemmets slöjd, i dräk
tens skapande, i bostadens smyckande. Men till de verkligen bildande konsterna, till må
leri och skulptur, har hon från dilettantismen släppts fram först i de dagar vi kunna räkna som våra. Och att hon nu redan hunnit därhän, där hon nu är, visar, med hvad för- utsättningarnes rätt hon tog ett område i be
sittning, som var som enkom afsedt för henne, med hvad orätt hon tidigare hållits tillbaka.
Vi hade en gång tillfälle att i Idun för
tälja, huru och när på detta område här hem
ma den första segern vanns öfver fördomen, då vi tecknade ett kvinligt konstnärsporträtt : Lea Ahlborns. Efter mycken strid mottog i henne Fria konsternas akademi för snart fyrtio år tillbaka sin första kvinliga elev. I dag bär fru Ahlborn grånade hår, men på en allt jämnare banad väg ha efter henne generationer af kvinliga konstnärer sträfvat mot målet, och då Valandsutställningen i Göteborg helt nyligen öppnade sina portar, räknades bland de 200 utställarne ej färre än 60 svenska kvinliga artister, en tredjedel så när af hela summan.
Dock — det är ju ej kvantiteten, som gör det: det är sannt. Vi ha dock i detta sam
manhang ej kunnat undgå att göra några re
flexioner, som synts oss tidsmessiga och af in
tresse. Hvad nittiotals svenska kvinnokonst mäktar gifva i kvalitativt utbyte, torde väl ej vara våra läsarinnor okändt. Och vi bedja att ytterligare i deras sällskap under en has
tig vandring genom Valands salar få fastslå glädjande fakta.
Tätt invid den ståtliga Kungsportsavenyen, mellan hvars led af sommargröna lindar en
brokig folkström och ett vimmel af glänsande ekipager rulla fram, reser sig det moderna Göteborgs moderna konsttempel, det ståtliga
»Valand». Den monumentala byggnaden, som endast räknar några få år, är tillkom
men på initiativ af det kända sällskapet »Gni
stan», ett artistiskt-litterärt samfund närmast motsvarande Stockholms »Idun», och är af- sedd dels för detta sällskaps sammankomster, dels för konstutställningar af hvarjehanda art.
Här har sommarens stora konstutställning sin plats.
Vi vandra upp för den präktiga trappupp
gången, hvars skuggiga marmorsvalka behagligt kyler vår panna. I en af ljus flödande file öppna sig de stora salarne för våra angenämt berörda blickar. Taflor täcka de höga väggar- ne från golf till tak, skulpturerna teckna sina mjuka linier mot bakgrundens skugga, öfver- allt färger, glädje, harmoni . . .
Det vore frestande att dröja vid Here dukar, som vi dock måste gå förbi; vi hafva ju kommit hit i ett bestämdt syfte: att hålla en liten revye med det kviuliga arbetet. Lilje
fors mästerliga djurtaflor, Ekströms poesimätta- de landskap, Zorns solglänsande flickor, Paulis stämningsfulla »legend» — om allt detta, kära läsarinnor, fån I inhemta underrättelser i de öfriga tidningarnes referat. Försåvidt I icke föredragen att å ort och ställe person
ligen bilda ert omdöme, hvilket ovilkorligen vore det allra förståndigaste.
Vi hafva i dag prydt vår första sida med bilderna af trenne konstnärinnor, alla fram
stående i sin art, alla lyckligt representerade på Valands utställning, där de stå i det främ
sta ledet.
För dem, som med fiffigare intresse följt de senaste årens företeelser på konstområdet, har Eva Bonniers namn allt mer trängt sig fram som typiskt för ung, frisk, natursann fransk konst. Med hvarje ny utställning har konstvännen med glädje tyckt sig märka, hur hennes framställning vunnit i mognad och säkerhet, på samma gång som med denna säkerhet följt en viss djärfhet i valet af motiv.
Ett sådant djärft val har fröken Bonnier näm
ligen ovedersägligen gjort i sin stämningsfulla tafla »Musik», hvilken afgjordt utgör en af Göteborgsutställningens perlor. Konstverket är icke obekant för Stockholmare, då det här varit exponeradt å Blanches salong. Det har desslikes vederfarits äran af mention honorable å pariserutställningen år 1889.
Det är en ovanlig stämning i denna tafla, genomträngd af hemmets värme och den långa vinterkvällens svärmeri. Dess djärfhet ligger enkannerligen i belysningseffekterna : den röda glöden från brasans kol, framför hvilken en ung kvinna lutar sig i drömmar; i bakgrun
den en man vid pianinot, belyst af ljusens gula sken; i den ljumma skymningen till höger, halft i mörker, halft i reflexerna från de två ljuskällorna, som verkningsfullt bryta mot hvarandra, en andra åhörare. En musikstund vid skymningsbrasan är det, som framställes, och hela taflan är som mättad af musik.
Vi kallade Eva Bonniers konst fransk.
Den är det ock till sin teknik. Men att hon genom denna som medel är mäktig att få fram ett äkta svenskt tycke, som verkar med trohjärtad sanning, bevisar hon på det bästa
genom sina utställda porträtt. Se denna bild af den duktiga hushållerskan, som, utan att ens ge sig tid att få köksförklädet af, midt emellan sina sysslor pustat för ett ögonblick öfver »bladet» för dagen — helt visst »Fäder
neslandet» — ; eller den gamla damen med sin stickning sänkt i knäet, under det gamla minnen väckas och tankar tala genom de klara ögonen — ni känner igen dessa typer från er egen vrå, ert eget hem, d. ä. — de verka med den angenämaste realism.
Eva Fredrika Bonnier är född i Stock
holm d. 17 novbr. 1857 och dotter af den kände bokförläggaren Albert Bonnier. Efter slutad skolgång erhöll hon undervisning i pro
fessor Aug. Malmströms privata målareskola.
Efter att under fyra år ha tillgodonjutit denna samt efter en resa i Italien, son gjorde hen
nes lust att egna sig åt målarekonsten ännu mera brinnande, antogs hon 1878 som elev vid fria konsternas akademi. Åren 1883-—
1889 idkade hon studier i Paris. Dessa skedde hufvudsakligen på egen hand och kräfde därför också längre tid för att bära frukt. Under någon tid och uti några repri
ser arbetade hon dock under ledning af fram
stående franska målare, såsom Courtois, Gol- lin och Dagnan-Bouveret.
En annan gren inom målarkonsten — akva
rellen — representeras på Valand ypperligt af fru Anna Gardell-Ericson, som inom denna bransch sedan länge innehaft ett berömdt namn. Hennes »Afton» är en verklig liten läckerbit af poetisk fägring; insjön med dess glödande intensiva färgspel, stranden, den genomskinliga luften, allt är framställdt med en ovanlig schwung utan manér. I »Åsk
väder», motiv från Fiskebäckskil, har hon synnerligen lyckligt fått fram den hotande stämningen i molnen och atmosfären vid ett annalkande oväder. »Förmiddagssol», »Träd- gårdsinteriör i Visby» m. fl. enas om att ännu en gång fastslå, det vi i Anna Gardell- Ericson ega en akvarellist af mindre vanlig kraft, som särskildt gör sig gällande i be
handlingen af vattnet.
Anna Gardell är född i Visby den 10 oktober 1853, där fadern var landskamrer.
Efter några studieår i Stockholm för profes
sor Holm m. fl. begaf hon sig till Paris, där hon fortsatte att öfva sin konst under ledning af Weilbuth och Leloir. I Seinestaden ingick hon år 1882 äktenskap med landskapsmåla
ren Johan Eric Ericson.
Fru Gardell-Ericson har flere gånger ut
ställt alstren af sin flitiga pensel å pariser- salongen, på olika cercler i Paris, hos Goupil, Durand-Ruel m. fl., ständigt följd af konst
kännares bifall. I Amerika ha hennes taflor funnit god marknad, sedan hon tvänne gånger utmärkts med prismedaljer, en i Philadelphia 1876 och år 1883 i Boston. I Montreal, London, München, snart sagdt hvart vi vända oss inom den värld, som skattar och upp
muntrar konst, ha vi med glädje mött detta svenska namn.
I Hildegard Thorell eger vårt land en af sina erkändt yppersta porträttmålarinnor. Hen
nes namn har sedan många år från olika större och mindre utställningar denna klang af fullödighet, som är blott den äkta metal
lens. På Göteborgsutställningen är hon vis-
1891 IDUN 219
serligen icke synnerligen rikt representerad — endast tvänne dukar bära hennes signatur — men hon är dock med detta tillräckligt godt företrädd för att till fullo häfda sitt anse
ende. »Porträttet af herr X» är utan all gensägelse ett duktigt arbete, fullt af kraft och karaktär, men i synnerhet tilltalar oss den porträttgenre, som fått namnet »Före balen». Tvänne unga damer i full baltoalett, redo att gifva sig utaf, väntande pä vagnen måhända, som skall föra dem till festen.
Belysta af lampans rödt varma sken; den ena sitter, knäppande sin länga handske, den andra står bakom, lätt stödd mot systerns skuldra. Detta det hela. Men hvad som verkar sä tilltalande ur denna bild är det ljufva, jungfruligt skära, drömmande, för
väntansfulla uttryck, konstnärinnan med deli
kat pensel lyckats breda öfver de unga an
siktena. Det är inga strålande skönheter, men det är ungdom, lif, känsla. En fullän
dad porträtt-teknik, som dock är sä mycket mer än teknik, att den äfven lemnat rum för poesi. Man dröjer länge fängslad framför denna tafia.
Hildegard Bergendal är född i Gammel- kroppa i Yermland 1850. Hon studerade först vid akademien i Stockholm och begaf sig därpå till Dresden och Paris, där hon idkat studier för Marschall, Gérome och Bonnat samt för fröken Wegmann. På 1880 års salong utställde hon ett litet särdeles fin
känsligt och elegant genomfördt damporträtt, en verklig liten perla, som nu hamnat i Göteborgs museum. Ar 1883 vann hon på parisersalongen ampra loford för sin förtju
sande porträttgrupp »Ljusalfverna»—tvänne flickor i grupp, där i synnerhet kläderna voro målade med djärf hand, men lyckade. Samma år invaldes hon till agrée af Akademien för de fria konsterna. Numera är hon i äkten
skap förenad med regementsauditören härads- höfding R. Thorell och har inrättat sin atelier i den allbekanta vackra villa på Djurgården, som i sin tid uppbyggdes af professor Dietrich- son, men nu bär benämningen : Villa Thorell.
Hvarje dag som går, ser där hennes konstnär
skap mogna till innehåll och teknisk fulländning.
Fru Hanna Hirsch-Pauli är för Iduns lä
sarinnor en gammal kär bekant. De, som ej varit i tillfälle att njuta af hennes konst, ha dock fått henne personligen föreställd af hennes genialiske konstnärskamrat den glade Carl Larsson, som i fjor tecknade hennes bild i Iduns spalter. »Hon är den ’styfvaste’
jag känner, en målarinna såsom vi nu för tiden mena det: djup och sund i färgen samt käck i tekniken.» Det var den gången Lars
sons betyg, och det kan man säga heter duga.
På Valand häfdar Hanna Hirsch sitt anse
ende med tvänne ypperliga porträtt, af hvilka särskildt det af »fru Gerda B.» väcker kän
nares entusiasm för sin själfullhet. Genom en förträfflig karnation och charmant behand
ling af stoflerna verkar en modellstudie, en liggande naken kvinna. En solig vy öfver Stockholm från Söder återsågo vi med nöje.
Och efter vi nu äro inne på att tala om specielt våra gamla bekanta, stanna vi fram
för Emma Sparres stämningsfulla genre »Mod
lös». Det är samma duk, som under den franska etiketten »Découragée» förra året väckte pariserkritikens erkännande, och hvil- ken vi då omnämnde för våra läsarinnor.
En ung kvinlig artist har, uppgifven, i för- tviflad modlöshet, sjunkit ned framför staffliet med sin palett i hand. I bakgrunden synes Venus Milo resa sig, en personifikation af idealet i lugn oupphinnelighet. ..
Emma Sparre utställer vidare en läsande italiensk flicka med den varma kolorit, man vant sig finna hos denna ovanliga färgvirtuos.
En ung porträttmålarinna, som på de sista åren gjort vackra framsteg och som bäst är i god färd med att stadga sitt namn, hafva vi i fröken Ava Lagerkrantz. Hennes porträtt af fadern, amiral J. Lagerkrantz, bör känne
tecknas som ett af utställningens allra bästa.
Den gamle sjöofficeren, i full uniform vid sjökort och bestick, är högeligen väl träffad till likhet och karaktäristik. Ett själfporträtt af samma konstnärinna är pikant nog och verkar med mycken nuturlig ledighet, ehuru smått poserande.
En porträttmålarinna, som ock lyckligt do
kumenterar sig, är fröken Elisabeth Keyser med ett porträtt af sin moder, författarinnan H. Keyser, innerligt och själfullt. Fröknarna Hilda Lindgren och Hildegard Norberg hafva målat hvarsitt rektorsporträtt, som ha det gemensamt att verka litet för uppskrufvadt och paradmessigt, där de värde gubbarne ståta i full ordensornat — men kanske är pedan
teriet ämnets fel. Att fröken Lindgren kan måla enkelt och utan affektation, bevisar hon genom sitt intagande, täckt leende porträtt af fröken B. W. ■—- en riktig liten bit vår med doft och frisk fläkt!
På porträttområdet förtjäna ytterligare att nämnas fru Mina Bredberg med ett karaktä
ristiskt, ehuru föga smickradt själfporträtt, samt ett damporträtt i klara, nästan skrikande färger, hvilket mot sin gula bakgrund verkar nästan mycket à la japonaise, fröken Cardon med ett manligt och ett kvinligt porträtt samt grefvinnan Wrangel med porträtt af grefve W. och friherrinnan von S., båda af god karaktär, men något för förnämt styfva.
Ida von Schulzenheim är ett namn, som allt mer tränger sig i förgrunden. Efter fler
åriga, trägna studier, under hvilka hon då och då på våra utställningar satt oss i till
fälle följa beaktansvärda framsteg, träder hon nu fram som en djurframställarinna af verklig rang. På Göteborgsutställningen väntar hon ännu sin stora duk »Vindthundar» från Sa
longen i Paris, men ett par mindre studier representera henne redan på det bästa.
Ida Qisiko utställer ett »Trädgårdsmotiv», som dock är mera genre än landskap; vi skulle vilja kalla den »Sorg» eller något liknande, då den svartklädda, svårmodiga da
men på trädgårdsbänken verkar som taflans egentliga innehåll.
Fröken Boosval har målat en scen med tvätterskor från Nybroviken, kraftigt och bra, och fröken Warling har en mycket impressio
nistisk grupp af kortspående damer kring aftonlampan — här representerad af ett gren
ljus; friskt och uttrycksfullt. I sin helhet sedt är dock genren på kvinnosidan hvarken så rikt eller förmånligt företrädd som por
trättet.
Delikata stilleben utställas af fru Norstedt, frukter och blommor, samt fröken Ellen Ny
blom. Den förra fick ock genast sälja till utställningens lotteri. Fröken Nybloms rosor äro af ypperlig färgverkan och hennes afdel- ningsskärm synnerligen artistisk. Den unga konstnärinnan är för öfrigt ej någon främling för våra läsarinnor — eller borde åtminstone ej vara det, om de alltid kunde genomskåda signaturer och märken.
Bland akvarellisterna ha vi redan dröjt vid det namn, som särskildt å Valandsutställnin- gen måste betecknas som det främsta — Anna Gardeils. En namne eger hon i Anna Palm och en namne, som ej skämmer konst-
närsepitetets klang. Fröken Palm har under många år gjort till en specialitet att fästa Stockholmsvyer på papperet; flitig var alltid hennes pensel, och god marknad funno dess alster, särskildt bland turister i hufvudstaden, som gärna förde med ett varaktigare minne från någon af de många sidor, där Mälar- drottningen vändt sin fägring till. Må vara att massproduktionen någon gång mindre gyn- samt inverkade på konstnärligheten; som total
omdöme måste kvarstå, att Anna Palm oftast lade in både konstnärlig delikatess och fint natursinne i sina saker. I Göteborg repre
senteras hon af ett enda arbete, »Gotländskt fiskläge», med motiv från Ljugarn; af mindre vanliga dimensioner såsom akvarell förtjänar det ock allt erkännande för frisk enkelhet i uppfattning och återgifvande.
Hellevi Kullman tycks ha studerat Egron Lundgren med ej oäfvet resultat — se hennes
»Singhalesiska» ! — och Elisabeth Keyser lå
ter äfven på denna afdelning företräda sig af ett delikat flickporträtt och en porträttgenre
»Kalle», en frisk liten gynnare i skinnlufva och med vedknippa på ryggen.
Elisabeth Czapeks miniatyrporträtt utgöra vackra prof af en numera föga odlad genre
— elfenbensmåleriet.
På skulpturafdelningen möta vi endast få kvinliga namn. I katalogen kunna de räknas till fyra, men på själfva utställningen funno vi endast hälften. Det är som om denna mera materiella konst ej skulle ligga så väl för kvinligt sentiment som pennans och penselns. Ett visserligen ungt namn, som dock redan hunnit samla intresse omkring sig, återfinna vi dock. Det lyder Agnes Kjell
berg. Det var från början vår afsikt att i den porträttgrupp, som pryder dagens num
mer, äfven få meddela denna unga konst- närinnas liffulla bild. En med konstnärsför- hållanden djupt förtrogen penna, som redan förut medverkat i Idun, har dock åt sig ut
verkat nöjet att inom kort framdeles få för våra läsarinnor verkställa denna presentation, hvilket vi så mycket hellre sett, som ju frö
ken Kjellberg redan därutinnqn kan förtjäna ett utförligare omnämnande, att hon ägnat sig åt en bland kvinliga artister mindre van
lig konstgren.
Detta då oafsedt hennes förtjänta fram
gång. Den knappast mer än tjuguåriga flic
kan rönte förlidet år äran af att medaljeras vid Konstakademien för sin skulptur »Synda
floden». Och det ena af hennes arbeten å Göteborgsutställningen, den täcka bysten
»Prinsessan», fann redan de allra första da- garne köpare. Det större arbete, som där
nere skall representera henne, har ännu ej anländt från den parisiska salongen.
* *
*
Och härmed afsluta vi vår korta vandring genom Valands konstnärligt smyckade salar.
Mycket härtill kunde vi vara frestade att tillägga, men vi frukta att redan öfver höf- van ha pröfvat våra vänliga läsarinnors tåla
mod. Ehvad de nu med varmare eller ljum
mare intresse varit oss följ aktiga: i en punkt påräkna vi med visshet deras fulla och stolta instämmande, då vi som ett slutomdöme från dessa öfversikter af kvinligt inlägg i somma
rens utställningar med glädje uttala som vårt innerligt öfvertygade ord — en heder för den svenska kvinnan, en heder för hennes foster
land! J. N—g.
y
220
IDUN
189 JSommarkväll.
(/yi sångtrast ännu spelar långt bort bland tallar, fHögt of per dimmig äng bcckasincn gnäggar ; ffag vet ej fågelns namn, som på makan
kallar jüärborta ibland vass under bäckens häggar.
jfdär är den gamla stigen, jag fordom trådde,
"öch. samma höga granar och sjön där nedan.
"Och alla vackra blommor, dem vårsol sådde,
—ffag tror de blifvit vackrare längesedan.
öMen hvar är gråa stugan, som stod om våren jDärborta uppå kullen, och hon därinne?
—Skall hjärtat åter vakna till sist med åren,
"Och detta för ett enda, ett gammalt minne!
?Han gick just här vid stranden väl många gånger, ftians öga var så öppet, hans sinne vaket,
"Och samma fåglar sjöngo de samma sånger, tjMeri efteråt kom lifvet så kallt och naket.
jHon gick den samma vägen att honom möta ÖMed själen ren och klar och med ljus i
hågen,
"Och foten var så villig att stigen nöta, Xy ■ den var spårlös än som den blanka vågen.
jMen nattens mörka vättar de sänkte handen
"Och skrefvo svarta runor i kvällens tim
ma,
—ftLvem ser de onda runor i hvita sanden, OXär tusen klara stjärnor där of van glimma!
"Och nattens ljusa elfvor de lyfte handen
"Och stänkte klara perlor som dagg på kinden tÄtt vattna helsans rosor på blomsterlandcn, tAtt gifva kraft och balsam mot heta vinden.
jVlen onda runeslingan låg kvar i gruset, 'Och röda rosor bleknade bort som skyar,
"Och tyst blef fågelsången, och sommar suset jBlef bytt i frostkall nordan och hagelbyar...
jDe stackars rosor blekna, och vindar bita,
?Men aldrig blekna stygnen dem kärlek sömmar.
Dvlå nattens mörka ande sin runa rita,
%n engels hvita vinge mig fläktar drömmar!
Rudolf Svensén.
Just nu.
Ett ord i sommarvärmen till mödrar och döttrar.
i hafva fått oss en ovanligt varm som
mar. Efter en tid af kyliga dagar och frostkalla nätter bröt sommarvärmen in 21 juni, just lagom till midsommaren, som också detta år varit herrligare än på länge. Men vårt oförnöjsamma släkte klagar nu öfver värmen lika förtvifladt, som det förut jämrade sig öfver frosten. Hur skall man kunna stå ut i denna odrägliga hetta, ljuder det öfverallt, hvart man kommer. Man dric
ker sig förderfvad på bilinervatten, och i bas- sängerna uti våra badhus krälar det som i en myrstack. Ja, så är förhållandet i Stock
holm, och vi antaga, att det för närvarande är ungefär likadant öfverallt i vårt land, där civilisationen infört kolsyrade läskedrycker och byggt badhus.
Men, mina damer, om ni skulle, i stället för att klaga öfver sommarhettan, söka vända den till er nytta och ert nöje! Då nu vatt
net ej blott i våra insjöar, utan äfven vid våra kuster, håller en värme af 19° ända till sent på kvällen och af 23° midt på dagen, kan man ju utan obehag vistas i det våta elementet 1U—Vs timme. Om ni då skulle begagna detta sällsynt gynsamma till
fälle att — lära er simma! Jaså, var det bara det, utropar nu en mängd af Iduns lä
sarinnor i korus. Äsch, hvad är det för ro
ligt? Jag för min del, säger en, törs visst icke, jag är så fasligt rädd i vattnet. Och hvartill, ropar en annan, tjänar det att kunna simma? Det berättas ju så ofta i tidnin
garna, att äfven skickliga simmare drunknat, genom att de fått kramp under badet. Den tredje tillägger: För resten är vår dräkt med sina snäfva ärmar och sina tunga kjortlar af den beskaffenhet, att den omöjliggör all sim
ning, i händelse vi skulle falla i sjön. Och så stämmer hela kören in: Hej, det där är ingenting för oss fruntimmer.
Ja, jag väntade mig alla dessa invändnin
gar. Men sedan nu damerna talat ut, ber jag få göra några blygsamma anmärkningar.
Först och främst kan man ej veta, om man är så fasligt rädd, förr än man försökt saken.
Härvid beror mycket på den undervisande, ifall en sådan är att tillgå, men mest beror på er sjelf. Föresätter ni er att ej vara hvad man i Stockholm kallar »pjåkig», utan en
vist och med friskt mod upprepa edra små försök i simkonsten, så skola de snart krönas med framgång. Det behöfs blott ihärdighet och courage. Har ni en simkunnig person med er, kan ni ju ej löpa någon fara. Detta ifall ni är en fullvuxen dam. Men ännu bättre går det, om man börjar såsom barn.
Flickor på 8—9 år befinna sig, enligt er
farna simlärarinnors mening, uti den i detta afseende gynsammaste perioden. De ha då fått tillräckliga krafter att kunna hålla ut
något med öfningarna, men de äro ännu nog barnsliga att ej reflektera så mycket öfver de faror, som en äldre spekulerar ut.
Vidare: om det emellanåt händer, att en simkunnig drunknar, så händer det på samma tid, att 100 drunkna, därför att de ej äro simkunniga. Och härmed komma vi in på den allvarsamma sidau af saken. Simkonsten är ej en vanlig sport, d. v. s. en nöjsam kroppsöfning såsom t. ex. velociped- och skridskoåkning, ridt och rodd. Dess yttersta och högsta uppgift är att sätta en person i stånd att vid sjönöd rädda såväl en medmän
niskas som sitt eget lif. Har ni någonsin sett en icke-simkunnig falla i vattnet och där plumsa omkring under skärande jämmerrop samt kanske sjunka för sista gången, innan hjälp hinner anlända? Ni har nödgats åse detta fasansfulla kämpande för lifvet och höra dessa dödsskrän, utan att kunna göra något för den olyckliges räddning, ty ni är lika okunnig som han i den konst, som här ensam kunde hjälpa. Då kommer med blix
tens fart en man eller en kvinna, som utan besinnande hoppar i vattnet, tar några kraf
tiga simtag, griper så fatt i den sjunkande och simmar med honom mot land. Har ni en gång upplefvat en sådan scen, så glöm
mer ni den aldrig; men ni glömmer då ej heller att vid första tillfälle lära er den ädla konst, som kan bespara er skammen och smär
tan att stå som en overksam åskådare vid en medmenniskas, kanske en af edra närmastes dödskamp.
Men kan då verkligen äfven en kvinna, klädd i våra fruntimmers vanliga dräkt, göra något för sin egen eller andras räddning ur sjönöd? Ja, det kan hon. Därpå får man se prof vid alla våra kvinliga simuppvisnin- gar, ifall ni skulle vilja besöka en sådan;
och härtill gifves tillfälle — åtminstone i Stockholm —- flere gånger hvarje sommar.
Ni behöfver för öfrigt endast göra ett besök när som helst i en fruntimmers-simskola, så skall nog en intresserad och nitisk simlära- rinna, om hon märker, att ni har allvar med ert sanningssökande, genast gifva er en liten extra föreställning, som skall häfva edra tvif- vel i den vägen.
Det är visserligen sannt, att ej alla simmer- skor lyckas utbilda sig till den skicklighet, att de kunna utföra de svårare simprofven, dit simning i fruntimmerskläder ooh räddning af drunknande otvifvelaktigt höra. Men må ingen därför underskatta simkonstens bety
delse äfven för kvinnan! Oafsedt att med
vetandet att kunna hjälpligt simma alltid skall vid tillfällen af sjöolyckor gifva ett lugn, som ensamt för sig mycket bidrager till farans öfvervinnande, så har ju simkonsten flere andra obestridliga fördelar och behag. Såsom gym
nastik åstadkommer den, i motsats till flera af våra vanligaste kroppsöfningar, t. ex. skrid
skoåkning och rodd, en synnerligen harmonisk utveckling af kroppen genom att armarne och benen arbeta likformigt, på samma gång bröst
korgen vidgas. Våra simmares och simmer- skors figurer pläga ock bära vittne därom, helst om de redan från barndomen öfvats i simkonsten. Vidare medför denna konst be
haget af att kunna bada i djupare och där
för äfven friskare vatten än en bassäng kan
erbjuda, man blir oberoende af badhus och
långgrunda stränder, och man kan, då man
rör sig i simmarens jämna tag, bibehålla
kroppsvärmen i vattnet vida längre än eljes
och sålunda förlänga njutningen af badets
svalka och vederkvickelse.
1891
IDUN
221Äro vi nu någorlunda ense såväl om nyt
tan och behaget af simkonsten för det kvin- liga könet som äfven om möjligheten för detta kön att inhemta och öfva sagda konst i nästan lika stor utsträckning som det manliga, så komma vi till frågan : Huru skall kvinnan lämp
ligast lära sig denna konst? Jo, svara vi, på sam
ma sätt som mannen, d. v. s. helst genom god undervisning, vare sig i en simskola eller pri
vat. Det blir därigenom bättre metod, hvar- af åter följer mer uthållighet i simningen, än om man på egen hand lärt sig att »hålla sig uppe», som det heter. Simskolar för fruntim
mer finnas numera i vårt land nästan på alla de ställen, där en motsvarande anstalt för män inrättats. I Stockholm erbjudas två läro
anstalter i simning för fruntimmer, nämligen den vid Skeppsholmsbron belägna, af ett an
tal intresserade personer för länge sedan upp-' rättade, och den s. k. Stockholms stads all
männa bad- och siminrättning bakom Ströms
borg. På båda dessa ställen finnas ändamåls
enliga lokaler samt skickliga och intresserade lärarinnor, som undervisa såväl i de stora allmänna simbassängerna som i de enskilda småbassängerna. Den förra anstalten, som är äldre och mindre samt endast afsedd för frun
timmer, har numera, sedan Stockholms stad i sin stora nyanlagda badinrättning inrymt äfven det kvinliga könet, en mer privat na
tur och föredrages af detta skäl utaf åtskil
liga fruntimmer och mödrar. Priset är där för sommaren 5 kronor med simundervisning och tillträde vid hvilken tid som helst på dagen. En badkostym — sådan begagnas där af alla — kan köpas för 2 kr. 50 öre.
Den är af bomullstrikå och tillräckligt stor för en fullvuxen. Enstaka simlektioner be
talas med 35 öre, och kostym kan då få hyras. Den nuvarande föreståndarinnan är språkkunnig, till följd hvaraf anstalten sär- skildt lämpar sig för och äfven ofta får be
sök af utländska damer. Den andra anstal
ten, som af kommunen anlagts i verklig stor- stads-stil, har upplåtit nära halfva området åt det kvinliga könet. Här är mera lifligt än vid Skeppsholmen. Alla Stockholms folk- skolebarn och åtskilliga uppfostringsanstalters elever få här simundervisning för det billiga priset af 1 à 2 kronor för hela sommaren.
De komma i grupper om 80 stycken, få V
2timmas simlektion — för så vidt lärarekraf
terna förslå — samt marschera så sin väg för att lemna plats åt en ny trupp. På detta sätt går det oafbrutet från kl. 8 på morgonen till kl. 12 på middagen. Sedan blir det bättre utrymme för de privata ele
verna. För dessa är priset 8 kronor för sommaren, hvarmed följer simundervisning, när eleven är under 15 år. Detta pris ned- sättes dock för de flickor, som tillhöra någon af Stockholms privatskolor.
För dem af det kvinliga könet, som till
bringa sommaren eller åtminstone en del där- af i Stockholm, erbjuda sig sålunda goda tillfällen till en simkurs. Bor ni på landet i hufvudstadens närhet samt kommunikatio
nerna ej äro alltför ogynsamma, kan ni resa in till staden åtminstone ett par gånger i veckan för att taga er en simlektion. Är ni oförskräckt och energisk, skall det ej behöf- vas så många, kanske blott 10 à 15, innan ni inhemtat tillräckligt för att kunna på egen hand lära er resten. Har ni döttrar på 7 — 12 år, så låt dem för all del ej försumma att begagna denna lyckliga tidpunkt till inhemtande af den då vanligen så lätt lärda simkonsten. Den kan blifva afgörande för deras framtida helsa, utseende och — i ett
farans ögonblick — för deras lif. Möter det stora svårigheter att sända in dem till staden, så kan måhända en simlärarinna engageras att resa ut till ert sommarnöje några dagar i veckan och ett för undervisningen passande badställe där anordnas. Anvisningar på lämpliga lärarinnor samt öfriga råd i den vägen lemnas utan tvifvel vid de kvinliga simskolorna. Slå sig flere grannar tillsam
mans om saken, blir den ej så dyr.
För dem, som bo långt från en plats, där simundervisning kan erhållas, men som ha den lyckan att ej bo långt från sjö, er
bjuder sig såsom den bästa utvägen att för sommaren eller en del däraf engagera en simlärarinna. Mot fritt vivre skall kanske en ung hygglig flicka, som genomgått någon af våra fruntimmerssim skolor, åtaga sig denna plats. Det borde verkligen nu för tiden for
dras af en lärarinna i en familj, att hon kunde undervisa lika väl i simning och skrid
skoåkning som i musik och teckning. Utan tvifvel skulle det också vara till stor nytta i sanitärt afseende för lärarinnorna själfva, om dylika kroppsöfningar hörde till deras kurs.
Slutligen återstår såsom en sista utväg själfundervisningen. Mången, åtminstone af det manliga könet, har på den vägen genom tilltagsenhet och energi lärt sig att hålla sig uppe i vattnet. Men dels blir metoden al
drig så god som under skicklig handledning (att efteråt. förbättra själflärda simmare har visat sig mycket svårt), dels kunna de där försöken på egen hand medföra fara, då in
gen simkunnig finnes tillstädes. Om emel
lertid nödig försiktighet iakttages, kan nog sättet i brist på andra utvägar godkännas.
* *
*
Idun är ingen sporttidning; men som Idun har större spridning än någon sådan i vårt land, särskiidt bland kvinnorna, så ha vi här velat tala några ord i denna viktiga kvinnoanlägenhet. Och detta just nu, dä allt inbjuder till det våta elementet. Om emel
lertid åtskilliga bland våra läsarinnor fort
farande hysa tvifvel om simkonstens lämplig
het för kvinnan, så bedja vi till slut fågifva dem det rådet : Besök en simskola för flickor, tala med lärarinnorna och se på eleverna 1 Redan nästa söndag börjar en rad af upp
visningar vid Stockholms stads siminrättning och fortgår sedan en tid hvarje söndag, hvar- annan gång endast för de kvinliga, hvaran- nan för de manliga eleverna. Dessa elev
uppvisningar och ännu mer de stora allmänna, som komma i nästa månad, äro verkligen af intresse för den, som nitälskar för att vårt folk erhåller en god fysisk uppfostran. Och kom ihåg: Om af kvinnans helsa och kraft ett kommande släktes är i hufvudsak beroen
de — och härom äro våra medicinska auk
toriteter sedan länge ense —, så är det äf
ven af utomordenlig vikt att bereda just kvinnan ända från hennes barndom tillfälle till lämpliga kroppsöfningar. Och bland dessa öfningar är under sommaren ingen att före
draga framför den, om hvilken vi här talat.
Och nu, just nu ha vi sommar!
H. H.
Sen till, att Idun med Modetidning finnes hos alla edra bekanta!
förbjuden frukt.
Skiss af M... e.
III.
(Forts.)
J en första arbetsveckan hade gått tillända.
Annie hade hunnit göra sig hemma
stadd såväl inomhus som i den närma
ste ' trakten. Det var ej första gången hon kommit som främling till andras härd. Ej heller vågade hon hoppas, att det skulle vara den sista.
Det var lördagskväll med helgdagsstäm- nmg i själfva luften. Aftonklockans sista klämtning hade nyss förklingat; gården låg finkrattad, de sista höstblommorna hade ord
nats i vasen på salsbordet.
Annie kände en oemotståndlig längtan att spela, och så snart lampan var tänd, satte hon sig till pianot.
Rolf tog en tidning och slog sig ned för att läsa.
Och Annie spelade.
Det gick raskt undan med det ena not
häftet efter det andra. Hvilken lättnad att i musiken få ge luft åt alla dessa känslor, som hon gått och samlat på, känslor af sak
nad efter hvad hon aldrig egt, eller af läng
tan efter hvad som kanske alldrig skulle bli hennes; men också känslor af sprittande lef- nadslust, sådana de förnimmas af en icke blaserad tjuguårig ungdom . . .
Rolf hade lagt ifrån sig tidningen och följde med intresse den spelandes snabba fingrar. En ungdomlig värme lyste i hans mörka ögon. Så lutade han hufvudet mot handen och försjönk i tankar.
Annie hade spelat egentligen blott för sig själf; med det gladde, henne att hennes to
ner äfven funnit vägen till en annans hjärta.
Det var några timmar senare, och hon be
fann sig uppe på sitt rum. Hon tänkte på de två därnere: han känslig och liflig, hon sluten inom sig själf, kall och gåtlik.
Tyst, hvad var detta?
Några besynnerliga ljud trängde sig upp till hennes öra. Det lät som stråkdrag öf- ver ostämda strängar.
Nu hördes tydliga toner från en fiol och därefter en melodi, helt svag, men ren och välljudande. Annie kände igen valsen ur Faust; hon vågade knappt andas af fruktan att förlora en ton.
Så blef det åter tyst.
Morgondagen kom och med den lösningen på gåtan.
»Skulle ni vilja spela duetter tillsammans med mig, fröken Smith?» Han framställde frågan skyggt, nästan tvekande. »Ni spela
de i går kväll händelsevis några af mina fa
voritstycken. Då kom jag att tänka på min fiol och mina noter, som legat så länge un
dankastade. Ser ni, jag har några gamla kära bekanta, Donizetti, Verdi, Gounod med flere.»
»Ni har spelat mycket?» frågade Annie.
»Åhja; Agnes och jag spelade tillsammans första året af vårt äktenskap. Det var en härlig tid ...»
Annie såg frågande på Agnes.
»Skulle det inte plåga er?»
»Jag tror, det skulle glädja mig,» svarade Agnes. »Det skulle påminna mig om fordna dagar. »
Fordna dagar? Hon hade alltså ett for
dom, som hon älskade att minnas. Äfven
222
IDUN
1891bakom denna stelnade yta rörde sig måhända
en värld af känslor.
Det gick något besvärligt med samspelet till en början, men det redde sig efterhand.
De gamle mästarnes verk genomgingos ett efter annat. Rolf hade oek stor förmåga att i sitt spel inlägga värme och mjukhet. Hvart- enda stråkdrag liksom frambringade toner ur hans egen själ.
Den aftonen brusade musiken timmar ige
nom på det annars så tysta Yideby.
Och Annie kände sig nästan upprymd till sinnes. Hon förstod, att hur det än kunde gestalta sig, detta nya lifsskede, ensam skulle hon dock aldrig komma att känna sig.
IY.
Vintern hade gått förunderligt fort, oak- tadt enformigheten. Det var förnämligast den husliga trefnaden, som bidragit härtill. Mellan Annie och fröken Cecilia hade intet vänskaps
förhållande kommit till stånd. Det fanns inga anknytningspunkter i deras lif och åskåd
ning, och de erforo båda instinktmässigt vid första ögonblicket, att de ingenting kunde bli för hvarandra.
Med pastor Helmer och herr Gregerson hade Annie gjort bekantskap, då de gästat Videby vid de regelbundna virapartierna. Pa
storn föreföll henne torr och motbjudande.
De bytte sällan ord med hvarandra, om ej för att disputera.
Med herr Gregerson stod hon däremot på bättre fot. Det hade blifvit en vana, att han efter supén bedt henne spela några musik
stycken, hvilket hon ock gärna gjorde.
Det svåra nerflidande, som länge plågat Agnes, hade snarare ökats än minskats och ännu mera isolerat henne från omgifningen.
Också hade ej Annie kommit henne stort närmare än under de första dagarne af sin vistelse inom familjen. Hon hyste beundran och aktning för detta gåtfulla väsen, som med ovanlig själsstyrka ensam bar sina lidanden, utan klagan, utan fordringar.
Med Rolf åter var det annorlunda. Mu
siken hade strax i början närmat de båda till hvarandra, och så småningom hade ett i viss mån förtroligt förhållande uppstått mel
lan dem. Att det var helt oskyldigt, därom var Annie fullt öfvertygad. Men hon besvä
rades dock stundom däraf och drog sig till
baka i skyddet af en konstlad köld.
För öfrigt gjorde hon sig ej närmare reda för, hvari detta förhållande bestod. Det låg som en lätt genomskinlig slöja i luften om
kring dem. Det brände på hennes kinder, då hon kände hans blick följa sig — och när gjorde den ej det? —- för öfrigt var det intet — intet.
Och nu var det vår.
Annie hade gjort en promenad i grann
skapet och gick nu, djupt försjunken i tan
kar, på den smala strandvägen utmed sundet helt nära Videby.
»Fröken Smith!»
Hon vände åt sidan, därifrån rösten kom.
Det var Rolf, som höll på att ösa en båt vid bryggan.
»Kom och följ med till utgården på andra sidan sundet.»
»Jag vet inte. . .»
Han hade sprungit upp på bryggan och stod framför henne.
»Hvarför tvekar ni?»
»Det är kanske inte passande.»
»Bah, passande! Hvem frågar efter det här! Människor, säger ni. Det finns ju knappt
några på trakten, och hvad skulle det angå dem för öfrigt! Men det är så med er kvin
nor. Ni ska’ alltid rådfråga samvetet först, om det är passande, vore än lusten aldrig så stark. Nå, ni har naturligtvis er fria vilja.
Jag begär ingen uppoffring. Ja eller nej!»
»Nåväl, jag följer med.»
Knappt var detta sagdt, förrän Rolf med kraftig arm lyfte henne ned i båten, hoppade själf efter och sköt ut från land.
Hur dumt var det ej, detta tvekande.
Hvarför ej säga ett bestämdt nej genast, då hon ansåg det vara orätt att följa med! Hon visste, att detta nej skulle framkallat moln på hans öppna panna och fördystrat hans blick. Men hvad betydde det?
Nu var dock öfverflödigt att reflektera där- öfver.
De skämtade och skrattade och märkte ej ett lätt åkdon, som från motsatt håll på stran
den närmade sig Videby.
I vagnen satt Cecilia, körande med egen stadig hand sin springare. Hon svängde upp på gården och stannade framför trappan.
Hon gick direkt in till Agnes.
»Det var så förskräckligt tråkigt hemma i prostgården», började hon efter öflig helsning,
»och därför kommer jag till dig för att äta middag.»
»Du är välkommen,» sade Agnes leende.
»Jag vill göra, hvad jag kan, för att roa dig.
Rolf och fröken Smith skola ock säkert göra sitt till. För närvarande äro de väl ute, för
modar jag, hvar på sitt håll. »
»Ja, de äro ute, men inte hvar på sitt håll. Jag såg dem just tillsammans ute på sjön.»
»Nå, då komma de snart. Jag antar, att de sett dig komma.»
»Visst inte ! De hade så muntert tillsam
mans, att de hvarken hörde eller sågo. Det kommer nog att dröja.»
Det låg bra mycken spetsighet i tonen, men Agnes märkte det ieke, eller låtsade åt
minstone ej märka det.
Efter en rundlig timme kommo de till
baka, särdeles upplifvade af färden. Ingen af dem fäste sig vid Cecilias satiriska utfall med anledning af deras utflykt.
Efter middagen blef fråga om, hvad man skulle roa sig med.
»Om vi skulle läsa högt en stund,» före
slog Agnes.
Cecilia rynkade på näsan och skakade på hufvudet.
»Kanske ni vill höra en duett?» frågade Rolf.
»Nej tack! Jag tror inte jag förstår mig på det där pjunket. Låt oss hällre få en ärlig »bondtolfva» på fyra man hand.»
Rolf och Annie vexlade ofrivilligt en hastig blick, som doek icke undgick Cecilia.
Af artighet mot gästen, om ock icke af böjelse, efterkom man hennes önskan och ef
termiddagen tillbragtes vid spelbordet.
(Forts.)
Frureformen.
Wjj ()?ed »frureformen» menar jag icke ett för- s öl slag att förvandla alla fröknar till fruar.
■ U UV Nej, fröknarna må, gärna för mig, till G/ T lefnadens afton få fägna sig åt sin jung
fruliga titel. Lika litet afser mitt förslag att upp
höja de nuvarande »madamerna» till fruar. Nej bevars, då vet jag, att jag skulle ha emot mig hela den respektabla och kompakta majoriteten af
våra fruar. Jag ville endast föreslå, att hvar och en, som är fru, helt enkelt skall kallas fru — och detta är ju icke någonting alltför revolutio
närt? Jag resonerer helt enkelt så här: antingen är det en heder för hustrun att bära sin mans namn, och då äro alla titlar öfverflödiga, eller ock är det icke en heder — och då kunna väl inga titlar förbättra saken.
Jag har ofta sökt utfundera ett skäl för bibehål
landet af denna sed, men ej lyckats finna något sådant. Kittlar det fåfängan att få höra en titel, så måtte det väl i lika hög grad stöta örat — om man har det ringaste sinne för harmoniska ljud — att höra sådana ord som landshöfding- skan, assessorskan, kommerserådinnan, kronofogd- skan, tullförvalterskan o. s. v, Aldrig i världen kan väl en människa på allvar njuta af att bli kallad presidentska, generaldirektörska, borgmästa- rinna eller apotekerska.
Vi hafva visserligen ej några»Frau oberappelations- gerichtsräthin», såsom jag en gång såg skrifvet på min grannes dörrplåt i Tyskland, där jag äfven hörde en skorstensfejares maka kallas »Frau ka- niinräthin». Med den förstnämnda tyska titeln kan måhända generalkrigskommissariatskan mäta sig, och blott vi hinna ännu litet längre i vår sträfvan efter allt »europeiskt», så kan nog en sådan komma i svang också här.
Jag medger, att vi ha också trefliga och husliga titlar såsom t. ex. kammarrådinna, ty jag vill in
galunda förmena hvarken man eller kvinua att råda öfver sin kammare. Men så ega vi åter an
dra, såsom krigsrådjnna och statsrådinna, mot hvilka det kunde anmärkas, att den första stöter litet för mycket på kämpakraft, och den senare tyder på en utvidgning af kvinnans rättigheter, som tillsvidare existerar endast i form af fromma önskningar.
Man påstår visserligen, att mången fru är herre i sitt hus, och att hennes myndighet sträcker sig ända in i ämbetsrummet. Nåväl, gör hon gagnet, så gif henne äfven namnet, gärna för mig, men oförändradt, utan någon vanprydande ändelse.
De äldre bland oss påminna sig utan tvifvel den märkliga frökenreformen, som på sin tid satte alla sinnen i jäsning. Det var ju också något oerhördt, ett himmelskriande intrång på hvarje välboren frökens rättigheter. Hvad nytta hade hon af att hennes ättefader varit känd — om också icke med redan då krutet uppfanns, om första bästa borgartös, ja kanske till och med hen
nes egen sömmerska, skulle få gå och ståta med hennes privategendom, den heliga frökentiteln?
Med bitter ironi talades därför i början om »hus- hållsfröknar», »butikfröknar» m. m., men slutligen fick man finna sig i det oundvikliga, och numera är mamsellen, lik Karl den tolftes minne i Nor
den, »snart en saga blott».
Ja, så var det för 25 år sedan, men nu höra ju reformer till ordningen för dagen, och ordet har alls ingen farlig klang numera. Därför kan jag också utan fruktan komma fram med mina funderingar. Betänk, att jag icke föreslagit ett bort- lemnande af alla titlar! Männen må fortfarande bära dem, med eller utan förtjänst, d. v. s. då de beteckna hans verkliga ämbete, eller då de be
teckna ingenting. Men fruarna, som ha ingen del i männens ämbeten, borde icke heller ha någon del i deras ämbetstitlar.
Det är dock icke ofta en gift kvinna får bära den enkla och vackra titeln fru. Stundom till lust och stundom till leda, får hon bära alla möj
liga och omöjliga manliga titlar och ämbetsnamn, försedda med den mindre välklingande ändeisen
»skan».
Att samtalet vore ledigare och sällskapslifvet likaså utan de välsignade titlarne är en allmänt känd sak, men lika allmänt har man ej insett, huru mycken tid som kunde besparas, om de af- skaffades. Det vore allt skäl att betänka detta och ihågkomma, att tid är pengar. Hvilken hus
moder har ej erfarit den förargelsen att se sin tjänarinna, som hon skickat på ett litet ärende, dröja en hel evighet på färden. Detta kan stun
dom vara tjänarinnans fel, men ibland också de många och långa titlarnes skuld.
Hvad hjälper det t. ex. en stackars flicka, att hon har flinka ben, då hon är anbefalld att gå till granngården och framföra ett budskap så här:
»Protokollssekreterskan bad helsa magistratssekre- tererskan och begärde det där spetsprofvet, som magistratssekretererskan lofvat låna protokollssek- retererskan. Protokollsekreterskan skulle nog kom
mit själf, men öfverstekammarjunkerskan, öfverste- löjtnanskan och generaldirektörskan ha just kom
mit till protokollssekretererskan». Om flickans tunga
också ej är ovan vid de långa och främmande benäm-
ningarne, tager det en god stund att nysta ur sig
hela denna ramsa, under det matmodern väntar
1891
IDUN
223och undrar, hvarför människan ej kommit hem ännu, och alls icke betänker, att det är titlar- nes fel.
Ärade läsare, tagen nu detta i all ödmjukhet framställda förslag och dessa i all enfald fram
hållna synpunkter i välvilligt öfvervägande. I våra dagar ömmar ju enhvar för den gifta kvin
nans i många afseenden så sorgliga belägenhet.
Öka därför ej ytterligare hennes börda genom att kalla henne till exempel —
(H. o. S.) Direktorska.
tijääs.
7ör Idun af J. B.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.) efter middagen lediga stunden till
bringas vanligen i Vänhems läsesalong vid det med tidningar rikt försedda bordet och biblioteket. Någon sångfågel slår sina dril
lar borta vid pianot och aflöses af en duett på fiol och piano. Inne i skrifrummet äro alla platser mer än upptagna, och brådt är där, ty posten går strax efter sex. Det synes, att man ej har tid att skrifva mycket, ty brefkort och kortbref finna mest använd
ning. — Ute i parken på »Kaffekullen» har en jublande liten skara slagit sig samman — ej i ro — vid en doftande kopp kaffe med
»småbröd» och skaffat sig okränkt privile
gium på att ha roligt en stund. Man finner snart, att det är elitkåren af ungdomen på Nääs, som vill njuta ett friskt lif i en frisk, härlig natur. — Men allt emellanåt under glammet flyger en och annan vaksam blick på klockan, och då hon lider mot half sju, bryter man upp från alla hall för att i föreläs
ningssalen på seminarium eller på någon af de närbelägna kullarne, om vädret är vac
kert —■ åhöra en föreläsning om Pestalozzi eller diskussion om något, som rör slöjden.
Under ruskigt väder samlas ibland åter ska
ran efter aftonvarden i föreläsningssalen för att höra någon af kurskamraterna i ett före
drag utveckla något ämne, och särskildt starkt blir naturligtvis intresset, då någon af främ
lingarna uppträder.
De aftnar, som ej på sätt, som ofvan nämnts, äro upptagna, tillbringas vanligen af
»de stadiga» i sällskapsrummen på Vänhem, under det ungdomen tar en promenad till fots i omgifningarne eller gör båtfärder på på den vackra sjön Säfvelången -ned åt Floda eller bort åt Tollered, där skogsbackar och leende stränder locka så inbjudande och åter- tona med mångdubbelt eko de friska sångerna från sjön. Någon gång, särskildt af annat oupptagna lördags- och söndagsaftnar, anord
nas gemensam aftonunderhållning med sång, musik, deklamation och korta föredrag.
Jag har dristat mig framställa detta utan fruktan att därmed måla lifvet på Nääs allt för mycket »til lyst». Den som här ofvan vill sätta sig in i den dagliga arbetsordnin
gen, måste finna, att en kurs vid Nääs är detsamma som sex veckors ansträngande och ihärdigt arbete. Seminariets föreståndare sö
ker också med hänsyn härtill uteslutande bereda plats för sådana inträdessökande, hvil- kas fysiska utveckling ej lider af ett arbete, som fordrar friska tag; och man får ej undra öfver, om han af inträdessökande damer stäl
ler ett läkareintyg om förmåga att uthärda ifrågavarande arbete som en oeftergiflig for
dran. Det torde också utan skryt kunna sägas, att de svenska damer, som besöka an
stalten, nästan utan undantag reda sig ut
märkt bra och resa därifrån ej mindre friska och kraftiga, än de kommo dit. Samma är för
hållandet med finskorna.
Hvad för öfrigt läroanstaltens undervisning och organisation beträffar, är allt så systema
tiskt ända in i minsta detalj, att få, om ens någon läroanstalt af hvad slag det vara må, lär kunna jämföras med denna. Skulle nå
gon anmärkning göras, pröfvas den genast omsorgsfullt och — om den anses befogad
— föranleder åsyftad verkan. Det penninge- belopp, som för institutionens uppehållande årligen offras, vill jag ej åtaga mig att ens närmelsevis uppgifva. Det är nog att näm
na, hvad som väl förut är tämligen allmänt bekant, att den enda utgift kursdeltagarne ha är för maten, och att det göres ej ringa uppoffringar af stiftaren, för att det också i detta fall skall blifva så billigt för dem som möjligt. Men härom behöfver det ej nu ta
las. De människor — och de äro nu många —, som haft förmånen att få del af den aldrig bristande välviljan vid Nääs, de komma nog utan undantag att alltid bevara den i troget minne och såsom bevis på sin tacksamhet med lust och kraft arbeta för den idé, hvaråt deras uppoffrande välgörare egna så ädel sträfvan. Detta tacksamhets- bevis är också helt säkert det, som framför
allt önskas.
* *
*
De flesta af de kvinliga eleverna vid Nääs hafva naturligtvis kommit dit för att utbilda sig till slöjdlärarinnor. Visserligen är det i vårt land ännu blott ett fåtal skolor (utom folkskolorna), där slöjden är införd, men den är ovilkorligen en framtidssak, som skall vinna allt större och större omfattning, äfven om det ej sker, förrän vi af utlandets skol
väsen lärt oss uppfatta dess betydelse vid uppfostran. I flere privata skolor är den dock redan införd, tack vare de från Nääs utgångna ' idéerna, och den som sett, hvilken välgörande inverkan den utöfvar på de an
nars med stillasittande skolarbete ansträngda flickorna, kan ej annat än önska dess obliga
toriska införande i hvarje undervisningsan
stalt och ej minst i flickskolorna. Slöjdens stora betydelse som uppfostringsmedel i öfrigt kan ej här af handlas; den har på senare ti
der flitigt blifvit framhållen i pedagogiska arbeten, men jag skulle önska, att den tid ej är långt aflägsen, då hvarje moder ovilkor
ligen fordrar undervisningsförmåga i träslöjd hos den hon antager till sina flickors lära
rinna. Det har anmärkts, att damer ej skulle vara lämpliga att undervisa i slöjd, på den grund att de särskildt i detta ämne ej skulle hafva lätt att uppehålla disciplin, och att de kanske själfva ha svårt för att utföra det ar
bete, de fordra af sina elever. Hvad nu di
sciplinens uppehållande beträffar, så beror den väl ändå uteslutande på den undervisandes personlighet, och i fråga om damers förmåga att utföra slöjdarbetet, vill jag blott råda tviflaren att göra ett besök på Nääs, helst under en kurs, då där är både herrar och damer. Jämförelsen bör då ej rättvisligen göras med de svenske män, som kanske allt sedan barndomen sysslat med träslöjd eller varit vana vid gröfre arbete, utan med t. ex.
utländingarne, som komma dit utan några fösrludier i ämnet.
Många af de svenska damer, som besökt Nääs, hafva efter slutad kurs erhållit förmån
lig anställning i utlandet såsom lärarinnor i
slöjd, och det är en känd sak, att slöjden såsom undervisningsämne i flickskolor omfat
tas med större intresse utomlands än hos oss, oaktadt idéen är vår. I England är det numera ej lätt för svenskor att få slöjdlära- rinneplats, sedan under de senare åren ett stort antal engelskor besökt Nääs och sedan i sitt hemland öppnat kurser för utbildande af lärarinnor enligt Nääsmetoden, men i Ame
rika är det ännu lätt att få anställning. Åf- ven i Sverige ha af från Nääs utexaminera
de lärarinnor små slöjdseminarier öppnats och blifvit rätt talrikt besökta, och det är att hoppas, att detta blott är en ringa början till hvad som skall blifva framdeles.
* *
*
Nu röras åter hyfvel och såg med friska tag i slöjdsalarne vid Nääs, och friska sån
ger tona under rasterna från skogskullarne och Säfvelången. Det är den femtiofjärde kursens elever, som nu lefva fram några vec
kors arbetsfriskt lif här. Det är en så kal
lad blandad kurs, som räknar till sina del
tagare damer och herrar från världens alla hörn.
Den femtiofemte blir af alldeles samma beskaffenhet, men till den femtiosjätte ha en
dast herrar tillträde, och under den femtio
sjunde är det damernas tur att få vara en
samma om undervisningen. Elevplatserna äro emellertid mycket eftersökta till hvarje kurs, och den som t. ex. vill vinna inträde under någon kurs nästa år, gör bäst i att ej dröja länge med sin ansökan härom till före
ståndaren.
Småstadslif.
En verklighetsskildring för Idun af
C. 0. Gumælius.
