Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. T h is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima-ges to determine what is correct.
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
CMN:r 4 (1047) TORSDAGEN DEN 24 JANUARI 1907 20:de ârg.
I LLCJSTREPADfji TI DN ING
GR
üN
oFOR KVINNANH och HEMMET FRITHIOF-HELLBERG
Hufvudredaktör och ansv. utgifvare: JOHAN NORDLING
fmm
0 0
Ofvcrstinnan Louise Stedt,
mM
född Edholm.
7"\£7V 15 JANUARI lämnade föreståndarinnan för Röda korsets sjuksköterskehem i Stockholm, öfyerstinnan Louise Stedt, sin ansvarsfulla befatt
ning. Hennes bild, som återgifves här ofvan, skall helt visst blifva kär alt återse för de många, hvilka såsom patienter vistats på Röda korsets sjukhem under de år, hon där haft högsta ledningen.
$3i
D
Å MAN är sjuk, är behofvet af ett hem större än eljes. Är man dä nödsakad att utbyta det egna hemmet mot ett sjukhus, hur tacksam är man icke, då man där får erfara hemkänsla och kärlek. Ja, har man fått er
fara detta, då bevaras tacksamheten därför långt efter det man glömt sjukdomens ledsamheter, och man håller rätt hjärtligt af dem, som ka
stade solljus in i det dunkla sjukrummet. Jag är så viss på att många med mig i dessa dagar ville få uttala ett varmt och tillgifvet tack till den afgående föreståndarinnan för Röda korsets sjuksköterskehem, öfverstinnan Louise Stedt, född Edholm, som i högre grad än de flesta har sin lust och sin fröjd i att frammana glädje hos andra. Vi alla, som hört hennes vänliga stämma i sjukhemmets korridorer och svarat ett tacksamt ja på hennes hjärtliga fråga: “får jag stiga in och hälsa på en stund?“ vi säga henne nu i afskedets dagar ett varmt och inner
ligt tack. Många af oss visste, att den svarta dräkt, hon alltid bar, var en egen djup sorgs dräkt, och därför kände vi det dubbelt stort, att hon så osjälfviskt kunde bära in sol till andra. I vår tacksamhet vet jag också att
den stora sjuksköterskestab, som haft med öf
verstinnan Stedt att göra, af hjärtat förenar sig.
Då Röda korsets sjuksköterskehem öppnades, förekom en redogörande artikel därom med be
lysande fotografier i denna tidnings spalter. Åt
skilliga stora förbättringar till såväl sjuksköter
skornas som patienternas bästa hafva under de senaste åren företagits. Ett sommarhem, som af hofintendenten Bottiger ställts till Röda korsets förfogande, är en ljuflig hviloplats för utvakade
“systrar“. Därifrån medföra de efter sina be
sök blommor och grönt till hemmet i staden.
Jag minns, hur det doftade vår, då jag en mor
gon i maj kom ut ifrån mitt sjukrum in i den vackra salongen, där de milda, dämpade färgerna göra ett så harmoniskt intryck. En liten syster kom in med ett helt fång doftande äppelblom och satte dem i en stor vas. “Det är från Morshyttan, där jag var i går, och hvad det var härligt att få ligga i gräset en hel dag och ha himlen till tak!“
Medan jag satt med den skära äppelblommen framför mig i afvaktan på den goda middags- brickan -— ty det måste i sammanhang med Röda korsets hem omnämnas, hur synnerligen vällagad mat där förekommer — framstod i bjärta färger minnet af veckor, tillbragta på sjukhus i södra Frankrike för ett par år sedan. Jag tog ett pappersark från skrifbordet och nedskref några minnen; de vidfogas här. De äro ej me
nade som en svart parallell till våra ljusa och högt utvecklade sjukhusförhållanden, utan en
dast bifogade för att göra oss än mer tack
samma för hur godt vi hafva det här hemma i detta afseende.
En f. d. Patient.
“morshyttan“, röda korsets sommarhem.
På sjukhus utomlands.
p^EN LEDIGA PEN- NA, som nedteck
nat följande underhål
lande skildring, är re
dan förut välbekant för vår läsekrets genom beaktansvärda inlägg i olika frågor. Sär- skildt vilja vi erinra om den varmhjärtade propaganda för Norr
bottens arbetsstugor, som rektorskan Sve- delius drifvit i Iduns spalter, på den tid hon ännu var bosatt i Luleå
och vid sin makes sida FRU julia svedelius. nitiskt deltog i arbetet f. von heijne.
för denna fosterländska
sak. Numera är författarinnan stockholmska, sedan hennes man utnämnts till rektor vid Högre realläro
verket å Norrmalm.
St
U
NDERLIGA, fantastiska bilder jagade hvarandra, där jag låg i vild feber, långt skild’
från de mina i främmande land. Med gladt.
sinne hade jag helt nyligen styrt kosan ned till södra Frankrike, till den gamla ärevördiga universitetsstaden nära Medelhafvets strand,, och härligt hade det varit att njuta af mandel
blommors och klängrosors doft i februari, må
nad, men så kom den svåra febersjukdomen häftigt utan förebud en natt, då jag låg ensam i ett litet hyrdt rum.
Mitt klaraste minne från de första dagarna är de katolska nunnornas sjukvård. De lågo ofta på knä vid min säng, rabblande sina långa förböner, radbandet slog emot stengolfvet, allt efter som pärlorna gledo mellan deras fingrar, och orden Jesus-Maria hördes då och då otyd
ligt, under det de bådo sina spanska, franska och latinska böner. Den lilla “dagsystern“
Ildefonse, som tagit namn efter sitt helgon, den helige ärkebiskopen af Toledo, var en täck liten varelse, men till den ytterligaste grad opraktisk. Jag var mycket sjuk, och när plå
gorna tvingade till jämmer, störtade den lilla nunnan upp, kastade den dunlätta duvete’n åt sidan, ref upp filten, korsade sig och ropade högt: “les pieds sont froids, elle meurt, elle meurt!“ Af hennes rop tillkallades andra, de båda demoisellerna, som ägde pensionatet, samt åtskilliga pensionärer, som hyste för mig en välvillig, nyfiken medömkan. Alla ville de titta på “la Suédoise“, som kommit för att dö i främmande land. — När jag omsider blef frisk nog för att önska mig någonting, önskade jag mig till ett sjukhus, och efter några dagar tillät den gamla snälla doktorn en förflyttning.
Välvilliga landsmän beställde en ambulans
vagn, och så skulle jag då föras till ett syd- franskt sjukhus, till det utom staden i en palm
trädgård liggande Suberbain. På utsatt tid hördes den tunga vagnen stanna utanför por
ten, klampande steg i trappan och en arbets
karl träder in i sjukrummet. “Nu kan ni gå
= Försäljes i finare skoaffärer öfverallt — till popu- E
z lära priser — och tillverkas af E
: LUDVIG TRAUGOTT, STOCKHOLM. Ê
Mjuk
och
elastisk gång
tillhöra de egenskaper som gjort
'Damernas Favorit’
Försäljes i finare skoaffärer öfverallt — till popu-
ner,“ brummade han på sin gälla patois. “ Gå,“
svarade jag förskräckt, “jag har ej kunnat röra mig på många dagar, har ni ingen bår, ty jag orkar inte gå.“ — “Är ni då förlamad, hä?“
Mer välment än varligt tog han mig på sina starka armar med tillsägelse att fatta ett sta
digt tag kring hans hals. Lifligt minnes jag den nära beröringen med hans brunrandiga sammetsblus och lukten af rå lök.
Jag har aldrig förts i en ambulansvagn hem
ma i Sverige, men jag tror ej, att våra likna den, som nu väntade mig där nere på gatan.
En liten dörr öppnades på ena långsidan af den stora gråa vagnen, en nedfläckad madras- serad yta framdrogs och puff! med en fart lik
nande den, med hvilken en plåt skjutes in i ugnen, befann jag mig inne i vagnen, och dör
ren slogs igen. Det var en af söderns storm
dagar vi åkte genom den långa linjeraka kastanje- och platanallé, som från staden leder ut till sjukhuset. Genom ambulansvagnens spruckna fönster pep mistralen, och jag såg trädens kro
nor röras mot en bakgrund af bjärt blå him
mel, och som en sky hvirflade det hvita kalk
dammet, när vi foro fram. Gångjärnen gniss
lade, när portvakten öppnade de båda tunga järngrindarna. Den ena sjukhuspaviljongen efter den andra skymtade förbi, till sist stan
nade vi framför villa Fournier, den afdelning, där den bästa vården gafs och där man kunde erhålla eget rum.
Den af läkaren inne i staden utfärdade at
testen framlämnades till öfversköterskan, den af alla fruktade soeur Angélique, som med fladdrande hufvudbonad öppnade vagnsdörren och tog mig i betraktande. Så försvann hon och lät mig ligga en ganska lång stund i un
dran och ängslan. Först långt senare fick jag veta, att hon tagit mig för en rysk studerande och varit i stor tvekan, om hon skulle ta emot mig eller icke, ty hon hade haft nog af dessa
“pauvres diables“, som i egenskap af stude
rande vid universitetet fingo ligga på sjukhuset för half afgift och aldrig mäktade ge en sou i drickspengar. Dadellådor, käx, en bönbok och pengar uppmjukade sedermera hennes hjärta, så jag blef hennes mest älskade “petit chat, petite poulette“ o. s. v., hvilka smeknamn jag tilldelades i besökandes närvaro. Hvem kan hyckla så som många af de katolska systrarna?
Det låter fast otroligt, om jag berättar, att soeur Angélique hotade mig med hvarjehanda, om jag ej prisade hennes vård för läkarne och de personer, som kommo för att hälsa på.
Mitt rum med sina rappade, hvita väggar och sin torftiga möblering, sin brist på ren
lighet var den mest skriande motsats till våra svenska sjukrum. På den öppna eldstadens stenhäll, som var i nivå med det stickiga, ofer
nissade golfvet, brunno några små, svarta oliv
grenar, och ma soeur lät mig genast från bör
jan veta, att hvar vedkorg, som inbars, skulle betalas extra med 1.25 francs. Ljus fick jag också bestå mig själf, och om jag ville ha nå
gon vakande hos mig, så kunde portvaktens
dotter möjligen göra det för några francs per natt. Första natten var detta för resten all
deles nödvändigt, då jag skulle intaga sömn
medel — hvarannan timme, ordineradt af en ung “interne“. Den praktiska och teoretiska undervisningen för blifvande herrar läkare sker i Frankrike samtidigt. Då sålunda unga, oer
farna kandidater äga rätt att ordinera, blir ordinationen ofta nog därefter.
Utom soeur Angélique funnos två under
sköterskor, “les infirmières“, två helt och hållet obildade kvinnor, ej allenast på sjukvårdens område. Den ena, Camille, hördes långt ifrån i korridorerna; hon gick som en kärl och talade med basröst och var ytterst kommenderande till sitt sätt. En gång, då jag frågade henne, huru länge hon ägnat sig åt sjukvård, svarade hon: “fjorton år åt våldsamma dårar, men hit har jag nyss kommit.“ Detta förklarade hen
nes alltför våldsamma sätt mot icke våldsamma sjuka. Den andra kvinnan hette Marie och var en bild af en i lifskampen förpinad. Hon arbetade ofta både dag och natt och sträfvade till det yttersta att behaga den fordrande soeur Angélique, på det hon ej skulle förlora sin plats. Hennes aflöning var 30 francs i måna
den samt — en friplats för sitt tuberkelsjuka barn i barnpaviljongen. Hennes man hade rest ifrån henne och fyra barn. De tre, som voro friska, uppfostrades i kloster, och skulle det betalas 15 francs för de två, den tredje kunde arbeta så pass, att hon själf genom arbetet afbetalade sin afgift. Hvad jag erfor af vän
lighet och välvilja under denna Here veckors vistelse på sjukhuset Suberbain, det gafs af Marie och François, negern ifrån Afrika, som medföljt ett fartyg från Alger, fått klimatfeber och under månader legat sjuk på detta samma sjuk
hus. Han var nu kvar som konvalescent, men fick arbeta som en fullt arbetsför människa.
Jag minnes, hur han låg framstupa och blåste på elden och log med hela sitt skinande an
lete, då en liten blå låga slog upp mellan de vridna grenarna. “Voilà, mademoiselle!“ ut
brast han och de hvita tänderna lyste som el
fenben mot ebenholts. — Han bar in mat
brickan från köket. Mandariner och smörbakelser var min första middag efter tre veckors mjölkdiet.
Ack, det gör mig nästan ondt att berätta mer om de underhaltiga sjukvårdsförhållandena i södra Frankrike, då det ena goda minnet efter det andra kommer för mig, minnen om den stora godhet fransmän utom sjukhuset un
der denna tid visade mig. Inga beklaga mer än de själfva, att det ännu är så illa beställdt med sjukvården i deras land. Hvad gagnar det, om läkarna kunna operera och mästerligt sy ihop människokroppen, då instrument och silkestrådar ej äro tillräckligt desinficierade och skötseln är mer än underhaltig. Nu är dock första steget taget till at: få bildade sköterskor, i det att en ung fransyska, som vistats ett år här i Sverige, utbildat sig till en verklig sjuk
sköterska och tagit plats som sådan på ett stort, nyupprättadt sjukhus i Bordeaux, där en engelsk kvinnlig läkare, miss Hamilton, med hjälp af en svensk f. d. sjuksköterska grundat ett första klassens sjukhus. I Frankrike är det ej brukligt, att kvinnan så, som här skett, offrar sig åt det allmännas tjänst. Däraf lider ock det allmänna, och man kan ej annat än lifligt önska en frigörelse angående begreppen om hvad som passar eller inte passar för den unga kvinnan äfven i Frankrike, detta land, som har så många förutsättningar att på alla områden stå högt. De vidriga erfarenheter jag gjorde på ett franskt sjukhus skyller jag ute
slutande på två faktorer: okunnigheten och katolicismens skenväsen.
Julia Svedelius, f. von Heijne.
Håller vår svenska sjuky vård på att sjunka?
Några tankar af Estrid Rodhe.
D
E STRÄNGA allvarsord, som här riktas till den svenska sjuksköterskekåren af en kvinna ur dess egna led, synas oss förestafvade af ett så brinnande intresse för sjukvårdens viktiga och ansvarsfulla kall, att de fordra att bli uppmärksammade i vida kretsar. Naturligtvis har författarinnan med sitt uttalan
de ej velat bryta stafven öfver vår sjuksköterskekår i dess helhet, väl vetande att den också inrymmer en stor fond af goda, kallet hängifna krafter. Hen
nes kritik drabbar uteslutande lytena inom kåren och har alltså ett godt syfte.
D
ET ÄR MED fruktan och bäfvan vi göra oss denna fråga, vi som älska sjukvården.Det är ej mer än ungefär 20 år sedan den bil
dade kvinnan först inträdde på detta arbets
fält, där det nu vimlar af kvinnor från alla samhällsklasser. Då fordrades det moraliskt mod att gå den banan, ty fördomar stängde vägen, då behöfdes ett varmt intresse och en djup önskan att lyfta och förädla, ty sjukvår
den stod lågt och var föraktad. Just dessa förhållanden gjorde, att de kvinnor, som bröto genom skrankorna, blefvo sjuksköterskor af bästa bevekelsegrunder; de kommo utan själf- viskhet och låga beräkningar, och deras arbete blef ett välsignelserikt arbete till sjukvårdens höjande.
Florence Nightingales stora tankar plantera
des in i våra sjukvårdsanstalter, och åren, som kommo, fingo bevittna ett stort och glädjande uppsving. Snart var det ej en skam att vårda de sjuka; det dröjde ej många år, innan en viss gloria strålade kring barmhärtighetssystern, där hon vandrade fram mellan bäddarne, stilla och behaglig i sin prydliga dräkt. Tiden kom, då det, som man säger, blef modernt att vårda sjuka. Sköterskornas leder rekryterades så lätt, men den svärm, som drog in i sjukhusen, var en blandad skara, och drifkrafterna voro så många och skiftande. Den ena kom af brist på annan sysselsättning, den andra för att bli forslad ett steg högre upp på samhällsska
lan, den tredje för att begrafva en svår sorg.
Sjukvårdsarbetets utförande beror i ovanligt stor grad på bevekelsegrunderna; här om nå
gonsin fordras osjälfviskhet och kärlek till ar
betet. En sjuksköterska, som älskar sitt ar
bete, så att hon finner glädje i lindrandet af andras nöd, hon kan nöjd och lugn gå i svåra och tunga värf utan att digna, då den, som hänger fast vid det egna jaget, dess sorger och fröjder, känner arbetets börda svår och den väntade arbetsglädjen ringa eller ingen.
Jag tycker mig med sorg förstå, när jag blickar ut öfver de täta lederna af sjukskö
terskor, att jämförelsevis få bära den enkla, men ärofulla dräkten med den heder och an
svarskänsla, man vill hoppas och hade rätt att vänta, att ej många göra skäl för barmhärtig
hetssysterns vackra namn. Det finns så mycket småaktighet, skvallersjuka, ytlighet och brist på disciplin i vår kår, att framtiden ser mörk ut. Man fordrar mycket, kanske oskäligt mycket både fysiskt, psykiskt och moraliskt af en sjuk
sköterska, men hennes arbetes art är så öm
tålig, att man måste göra det ; att sänka for
dringarna vore den största olyckan af alla.
Det länder knappast till vår ursäkt, om det ock kan utgöra en stunds tröst, att samma klagan öfver dåligt material ljuder från snart sagdt alla håll, samma fruktlösa letande öfver
allt efter personligheter, efter människor med djup och karaktär. Det är en sanning, men får väl knappast tagas som en ursäkt, att vi lefva i en dekadansperiod, då omutlig ärlighet är sällsynt, då osjälfviskhet är svår att finna,
OlyCltSFallS-^säkrings- -= bolaget
Grundadt 1888. Stockholm.
Specia litets försäkring af enskilda personer,
bästa
anordningar;
högstaantal försäkrade.
JÄRNLtf SOD£
43 — IDTJN 1907
HJALP
ÅT HVARJE HUSMODER.M. ZADIGS TVÄTTPULVER
GOR TYGET BLANDANDE HVITT--- RINGA ARBETE! ABSOLUT OSKADLIGTO
MKRING ETT ÅR har i dessa dagar gått, sedan Idun utlyste sina stora pristäflingar för svenska dramatiska författare och kompositörer. Den första gäller som bekant ett svenskt helaftonstycke helst med nationellt ämne och med fritt val för författaren af litterär form, för hvilket vi utfäst ett pris af fyratusen (4,000) kr. Framgår ur denna täfling något verk, som af prisdomarne belönas med priset odeladt, äger tidningen Idun rätt att i samband med det sce
niska framförandet publicera detsamma för sin läsekrets, under det alla uppföranderättigheter naturligtvis tillkomma författaren. Dock förbe
håller sig Idun, efter träffadt aftal med ifråga- kommande teaterdirektion, bruttoinkomsten af en förberedande litterär mâtiné, vid hvilken det prisbelönade stycket första gången uppföres.
Denna recett skall oafkortad tillfalla den sti
pendiefond, som vi ha för afsikt att grunda till förökande af de penningmedel, Iduns Kvinno- akademi årligen äger att utdela åt någon för
tjänstfull kvinnlig gärning. Till prisdomare för denna täfling har redaktionen haft förmånen förvärfva tvänne så framstående och aktade kri
tiker som hrr Georg Nordensvan och d:r Sven Söderman, hvilka godhetsfullt åtagit sig att bistå redaktionen vid de ingångna skrifternas bedömande. Manuskript till denna täfling skola vara insända till Iduns Redaktion, Stockholm, senast den 1 juni i år. A konvolutet på
tecknas: “Iduns dramatiska pristäfling“, och till manuskriptet fogas författarens förseglade namnsedel, hvilken brytes endast i fall af det- sammas prisbelönande. Täflingens resultat kom
mer sedan att meddelas snarast möjligt eller senast inom 1907 års utgång.
Samtidigt med det dramatiska priset utfäste vi ett pris å sextusen (6,000) kronor för en svensk
helaftonsopera, helst med nationellt ämne, hvar- vid afses, att de 1,000 kr. skola tillkomma librettoförfattaren, öfriga 5,000 kr. komposi
tören. Förenar en och samma person båda dessa egenskaper, tillfaller honom naturligt
vis också det sammanlagda priset. Framgår ur denna täfling något verk, som af prisdom
arne anses förtjänt att belönas med hela det utfästa beloppet, äger tidningen Idun rätt att i första hand publicera dess libretto eller delar däraf för sin läsekrets, hvarjämte kompositören är skyldig att till tidningens förfogande ställa ett lämpligt pianoarrangemang. Idun förbehåller sig ytterligare bruttoinkomsten af ett första sce
niskt framförande, hvilken oafkortad skall tillfalla ofvannämnda stipendiefond, under det alla med det vidare framförandet förbundna ekonomiska rättigheter tillkomma kompositören. Till pris
domare för denna täfling ha vi haft glädjen kunna förvärfva ett par på det musikaliska området så framstående fackmän som hrr kapellmästare Tor Aulin och Armas Järnefelt, hvilka godhetsfullt åtagit sig att bistå oss vid de insända verkens bedömande. Vid granskningen af texterna komma dessutom ofvan nämnda hrr prisdomare i den dramatiska täflingen att deltaga. Inläm- ningstiden för operatäflingen är satt till senast den 1 september nästa år. Täflingsskrifterna adres
seras till Iduns Redaktion, Stockholm, med påskrift: “Iduns operatäfling“, och till manu
skriptet fogas kompositörs och librettoför
fattares förseglade namnsedlar. Täflingens resultat kommer sedan att meddelas snarast möjligt eller senast inom loppet af sex må
nader från sista inlämningsdatum. I öfrigt hänvisas till det fullständiga program för täf- lingarna, som fanns infördt senast i n:r 36 af Idun för 1906.
VÅRA PRISTÄFLINGAR.
KÖR
|5vart pden.
I Begär profver franko af våra garanteradt i solida sidentyger från 90 öre till kr. 13 pr mtr.
[ Spécialité: Sista nyheter af brud-, sällskaps- Ë och promenadtoiletter, äfven i kulört och hvitt.
Ê Sändes tull- och portofritt direkt till privata, i
j Schweizer & Co, Luzern S 6, (Schweiz). \
: Sidentygs-Bxport. — Kungl. Hoflev. :
då vinningslystnad och egna intressen stiga i förgrunden.
Det är ofantligt svårt att fostra i våra da
gar, ty man har i mycket lossat på de sam
manhållande länkarne. För att inskränka mig:
till sjukvården, så vill jag påpeka, att här komma unga kvinnor från s. k. bildade famil
jer, så utan all disciplin och yttre polityr, att man kan häpna. Att under ett eller två års.
sjukvårdskurs kläda af dessa ungdomar själf- viskhet, fåfänga, egenkärlek, nöjeslystnad,, själfsvåld och förakt för lag och rätt, är snart, sagdt en omöjlighet. Vi kunna ej fostra en kår af värdiga sköterskor, om hemmen ej vilja hjälpa oss. Jag ville ropa ut till alla dessa hem, där ungdomen följer de egna nyckernas lätta stråt: fostra barnen på det där gammal
modiga föraktade sättet, som ganska klart ut- tryckes i de snart glömda orden: “tukt och Herrens förmaning“. Tro ej att man far illa af att lära lydnad och vördnad för Gud och mänsklig ordning; jag tror den kosten är så hälsosam, att man lefver på den så länge lifvet varar.
Om de unga kvinnor, vi få att fostra till sjukvårdens sköna värf, hade något af mora
lisk bärkraft, af allvar och karaktär med sig- från hemmen, skulle vi kanske så småningom få en kår af sjuksköterskor, värdig sina här
liga uppgifter, och de unga skulle få känna den rena glädje, som blott ett osjälfviskt ar-_.
bete kan skänka.
Kvinnans kommunala valbarhet
V
ID DEN nyss samlade riksdagen har hr Lindhagen väckt motion om att valbarhet till alla kommunala representationer och nämnder måtte tillerkännas kvinna, gift såväl som ogift. Motiveringen är af följande lydelse:
I trontalet bebådas, att det förslag till lösning af fragan om den politiska rösträtten, som regeringen ämnar framlägga för denna riksdag, kommer att bli af omgestaltande betydelse jämväl på det kommunala om
rådet. En tidsenlig och ingripande reform af de kom
munala representationerna förutsätter, utom mycket annat, äfven omgestaltandet af villkoren för valbarhet till dessa representationer äfvensom till de kommunala nämnderna, särskildt genom valbarhetens utsträckning till kvinnor, gifta såväl som ogifta.
Då man icke vet, om detta blifvit insedt i den vän
tade regeringspropositionen samt frågan måhända icke kan i anledning af nämnda proposition väckas i hela dess vidd, så bjuder försiktigheten att redan nu inom motionstiden framställa ett yrkande därom. Själfva saken behöfver icke vidare utvecklas, ty den talar för sig själf. Anledning torde måhända icke heller komma att saknas till åtskilliga framställningar i rösträtts
frågan, och då får man ju tillfälle att vidare återkomma äfven till detta ämne.
iiiiiiiiiiuiiiliiii.it iiiiMiiHiiiiiiiiiiiiiimiin
Dockorna,
Skiss af Nils Wilhelm Lundh.
DLAND DE UNGA, skånska författare, som de senaste åren slagit igenom, intar denne lyriske prosaist en mycket uppmärksam
mad ställning. Hans alltjämt pågående sträf- van att vidga sin äm
nessfär och skärpa sin stil ger vackra löften om hans fortsatta litte
rära utveckling.
I
ETT HVALF vid cirkus stodo kittlar och stora cisterner, och en gubbe gick och skrapade där, kastade mera - kol i elden, som steg och flammade, så att alla de gråa murytorna rundt om tycktes blifva till höströda skogar, där pumpar och rör voro stammarna.
Gubben hostade och måste hvila sig, men det var mera än hvalfvens eko, som nu sva
rade: det mullrade och slog. Han trodde sig se glödande ögon alldeles inpå sig och stack med sin skyffel mot skuggorna.
Bortre delen af hvalfvet var afspärrad och bur åt lejonen, som hade det varmt här nere bland cisternerna. De tassade fram och åter, och hvar gång gubben hostade eller rotade i elden, reste de sig mullrande och riste i burens galler.
Martini, spjutbäraren, kom in, och gubben skyldrade med sin skyffel.
— Nå, godmorgon, hur är det? — frågade Martini.
' — Ah ja, det går väl, och i kväll ska det bli varmt i bassängen däruppe, det lofvar jag.
Men det är kusligt här nere nu i dagarna !
— Har Leo bundits?
— Ja, redan i går kväll släpades han ut, stackaren, och ligger nu i vrån där. Han ska vara farlig, säga de.
— Tag hit skyffeln!
Martini närmade sig lejonet, som fjättrats vid en järnring i muren. Det var skumt i vrån och tyst, men när Martini rörde med skyffeln, reste
■sig lejonet, slamrade med kedjan, slog och röt,
■så det ekade från kittlarna och det stora rök
fånget. .
Steg ljödo och dörren öppnades nu. Det var mr Wardour, lejontämjaren. Efter honom -drängarna.
— Leo bunden ?
— Ja.
— Ramarna fria?
— Som ni befallt.
Han var mörk och undersätsig, mästaren, låg panna och en rynka snedt upp mellan ögonen.
En svart hårstripa föll ned mot brynet, och hela ansiktet såg snedt ut. Han stirrade rätt fram, gick nu bort till buren och förde in sin hand mellan gallren. Han ropade på dem:
Cæsar, King, Ali, Hassan! Alla kommo fram och slickade handen, tillgifvet och jamande.
Nu vände han sig, slog med piskan i vrån, och Leo reste sig, ryckte i kedjan och röt.
— Ah, du tåla mycket, satan, du leka en vecka till!
Draperierna drogos nu för buren och glug
garna, där morgonljuset ville in. Det blef skymning och eldsljus, och drängarne ställde :sig upp framför det fjättrade lejonet, främst Wardour och Martini med spjutet.
— Fram med dockorna!
På motsatta väggen hängde ett trasigt skynke, som nu drogs undan, och man lyfte ner ett par manshöga dockor, som hängde på linor under taket och kunde svängas fram. Den ene var
röd, och masken grinade, den andre var gul och trumpen.
Den röde var lätt och snurrade gärna, det skrek och kvittrade som kork i honom, • och kappan var knäppt ända ned till knäna, glittrade som af dagg, men det var hvassa stift och sylar, som voro fästa på korkskifvor under klä
derna och stucko spetsarna ut. Den trumpne och gule kamraten var tung och fylld af järn
skrot, vägde väl sina tvåhundra, och ringen, som löpte längs en stållina i taket, gnisslade jämmerligt.
De skötos nu fram till lejonet, som röt allt ursinnigare. Så ställdes de upp i linje med drängarne, som fingo hålla i armarna på den röde för att hindra honom att dansa, innan leken börjats.
Mästaren drog på sig en skjorta af stålringar och smällde med piskan.
— Sväng den röde! — befallde han.
Den svängdes, började nu att kvittra och dansa in mot Leo, som reste sig och slog, så att den flög långt ut i rummet. Men i nästa ögonblick var den öfver honom igen, och han slog, bet och rasade, allt under det att dockan kvittrade, grinade och rispade honom blodig.
Han röt, så det slamrade från jättekitt- larna, och kamraterna bakom draperiet kvedo.
Slutligen kröp Leo samman, slickade såren och kved med kamraterna, skalf som i frossa, hvar gång dockan kom och ville famna. Han slog i marken, men vågade inte ens att skaka af sig sin motståndare, då denne satte sig på hans rygg och stack.
—- Drag in! — befallde mästaren. —Fram med den gule, och klart med hissen! Den röde drogs in, fick plats i ledet och stod nu hand i hand med drängarne. Den gule sväng
des. Ringen i taket skrek och gnisslade.
Då rullade sig Leo samman och slickade kedjorna, gnydde och strök sitt hufvud mot muren. Men hans herre klatschade till honom med piskan och fick honom ursinnig upp. Nu kom den gule och sparkade, men Leo vågade inte slå, röt bara och förde varligt undan med tassarna. Så fick han en spark öfver nosen, tog ett språng, men kedjan fångade och han slungades in mot väggen och kröp ner, så att den gule kunde vältra sig öfver honom. Nu var han helt i dockans våld.
— Tillbaka! — ropade mästaren. — Låt den stå i ledet så länge!
Den gule kom in i ledet, och Leo fick tid att slicka sina sår.
Mästaren sköt dockorna tillbaka, gaf Martini en vink — gif akt med spjutet! — och steg nu fram, smekte lejonet och gaf det ett stycke godt kött, som det genast slök.
Tacksamt kröp det in mot hans fötter, ja
made och ville stryka hufvudet mot honom, lade sig slutligen ner och såg på sin befriare.
Han gaf det ännu en bit kött, och det visste inte, hur det skulle visa sin tillgifvenhet. Då talade han hårdt och befallande, gaf det några svidande slag och det löd och böjde sig tåligt.
— Nu får Leo hvila — sade mästaren, trädde tillbaka, och Martini sänkte spjutet.
Mästaren fortfor, stammade och slog med knuten hand framför sig, när rotvälskan inte genast blef förstådd: de skulle hänga upp dockorna, hölja öfver med skynket och sedan laga den röda och stoppa mera kork i den.
Martini, spjutbäraren, skulle se till, att allt detta blef gjordt. Lejonets sår skulle sköljas med karbollösningen och nya trasor fästas på stängerna. Golfvet skulle spolas. Och bort med draperierna!
Vattenstrålen frusade och stänkte öfver golf
vet, som nu speglade dagsljuset från gluggarna.
Lejonen ströko sig längs galler och mur.
Så ljödo steg, och dörren till hvalfvet gick
upp. Det var cirkusdamerna, som kommo från den stora maskeraden, främst Irmelin, balettens stjärna.
— Inte klart än, men gärna komma! — sade mästaren och hälsade. — Lejon bada och därför vått här. Bäst dra upp sina små spet
sar, men inte reta lejon för mycket.
Det blef ett fnittrande prat nu, och lejonen ropades åter fram och fingo räcka vacker tass och slicka gallren. Han gick in till dem, och de hoppade öfver piskan och genom pappers- kransar. Där var ett stort lejon, King, som ständigt följde honom och slog mot de andra, så snart de blinkade bakom hans rygg
— Hvad har ni bakom skynket? —- frågade Irmelin och gick dit bort.
Han var redan ute och ställde sig i vägen för henne.
— Inte se nu! — log han — men sedan jag visa er, min sköna. En annan dag. Men inte visa allt på en gång. Då man ingenting ha sedan.
— Men i morgon? — frågade hon nyfiket och slog med solfjädern mot honom.
— Det vara hemlighet.
— Då vill jag se.
— Ja, om jag får den solfjäder.
— Ska man lösa biljett här?
— Det inte kosta så mycket för er. Bara solfjäder.
Han nappade efter den, men hon drog sig lekfullt undan.
— I morgon? frågade hon.
— Ja, väl i morgon!
Skyfflarna borta vid ugnen började rassla i kol och stybb, ugnsluckorna gnisslade, och elden steg och flammade mot den gråa muren i hvalfvet, där skyarna bredde sig, stego och slökos af det svarta rökfånget.
Burmeisterska huset i Visby.
För Idun af D:r John Kruse.
A JORDENS Rothen- 1 V barg har Visby blifvit kalladt af hän
förda tyska turister, och visst är att en mera pittoresk och originell plats än staden pågu- tarnes ö äger norden icke. Då na en af våra mera framstående museimän och skrift
ställare på det konst
historiska området i nedanstående uppsats skildrar en af Visbys minnesrikare byggna
der, kan en sådan skildring, förutom hvad den bjuder af kultur- och konsthistoriskt intresse, möjligen bidraga att hos fastlandets svenskar i än större omfattning än hittills väcka lust att taga den intressanta staden med dess talrika spår af svunna seklers lif i betraktande.
tçpï
N
ÄR LINNÉ vid sitt besök på Gottland 1741 om Visby yttrar, att staden “tycks föreställa sielfwa Rom i modell“, gaf han därmed uttryck åt den häpnad en nordbo måste känna öfver hur ofantligt mycket rikt och märk
värdigt från mycket gamla tider finnes sam- ladt på denna lilla plats högt upp i Norden.
Det är ej blott floran i Visby, som gör ett sydländskt intryck, rikedomen af härliga bygg
nadsverk från medeltiden, i synnerhet kyrkorna och den stolta ringmuren, göra det äfven. Fat
tigdomen och öfvergifvenheten, som sänkt sig öfver den ensliga ön, hvilken en gång under 1100-, 1200- och 1300-talen solat sig i rike
domens glans såsom en af världshandelns me-
SPECIALAFFAR
FÖR DAMARTI KLAR FREJA- MAGASINET
HUMLEGÅRDSGATAN 18 DROTTNINGGATAN 29m,y '
- 45 — IDUF 1907
BURMEISTERSKA HUSET ÅT STRANDGATAN OCH DONNERSPLATS. TILL HÖGER DET LILLA DITFLYTTADE KORSVIRKESHUSET FRÅN S:T HANSGATaN.
________...
ir, jr •»
,
■WÊSSM.
'mmå ____
delpunkter, förmedlarinnan af me
deltidens varutrafik mellan Ryss
land och det öfriga Europa, hafva bevarat så många härliga reliker från att förintas af nytt framväl
lande lif. Krigets härjningar och en beklagansvärd pietetslöshet, som tyvärr ännu i våra dagar ej alltför sällan gör sig gällande med förvånansvärd styrka, hafva visser
ligen förstört eller vandaliserat mycket nog. Men hur mycket som bevarats och skonats tack vare väl i främsta rummet fattig
domens vanmakt, inser man vid snart sagdt hvarje steg man tager på gutarnes sköna hufvudstads smala knaggliga gator, som vrida och krumbukta sig på ett sätt, som är verkligen förtjusande för en modern stadsmänniska, van vid det amerikanska systemets eviga och stela rätlinighet, hvars fan
tasi, om den äger någon, är af helt och hållet matematiskt slag, d. v. s. otillgänglig för flertalet af människor.
Det är ej till någon af de underbara kyrk- ruinerna eller den nyrestaurerade sköna dom
kyrkan S:ta Maria jag ber Iduns läsare följa mig, ej heller till de höga trappgaflade sten
hus från medeltiden, i hvilka den blomstrande hansestadens köpmansmagnater residerade som i fasta borgar, utan till en anspråkslösare trä
byggnad från senare tider, det s. k. Burmei- sterska huset, hvars af grofstammig sekelgam
mal murgröna helt öfverhöljda gafvel vid den pittoreska Donnersplats är något af det första som fängslar Visbyfararens ögon, då han från hamnen styr sina steg upp i staden längs den buktande Strandgatan.
Sitt namn har huset fått af den från Tysk
land härstammande familj, som under tvenne sekel, nämligen från 1600-talets midt till 1851, var i besittning af detsamma. Stamfadern, Hans Burmeister, född i Lybeck 1620, bosatte sig vid unga år i Visby, som då ännu tyckes ha stått i en ganska liflig förbindelse med den tyska hansestad, som öfverflyglat sin svenska syster och gifvit henne den våldsamma yttre nådestöten genom den fruktansvärda plundrin
gen 1525. Burmeister “idkade handel, vann förmögenhet och valdes till rådman i Visby“, som den gottländske släktforskaren August Kin
berg omtalar. Han gifte sig med Karin Jens- dotter, att döma af namnet af dansk börd — först 1645 hade ju Gottland blifvit svenskt —
•och fick med henne 3 barn, en dotter och tvenne söner, samt dog 1681, följd i grafven af sin maka först efter 19 år, anno 1700. Den gotländska grenen af ätten utslocknade 1851 med Johanna Fredrika Burmeister, gift Brobäck.
Det Burmeisterska huset, som sedermera kom i andra ägares händer, har under tidernas lopp genomgått växlande öden och stundom blifvit illa handteradt. De gamla låga fönstren i öfversta våningens stora sal upphöggos, och på
•södra sidan, där inga fönster funnits, insattes
■sådana, hvarigenom de märkvärdiga väggmål
ningarna delvis stympades. Denna ståtliga sal
•användes en tid till skomakarverkstad, en an
vändning, som icke just kunde vara hälsosam för rummets rika konstnärliga utsmyckning. I det stora, under denna sal befintliga rummet på nedre bottnen lagrade sig golf på golf, så
■att till sist icke mindre än 4 sådana lågo ofvan- på det ursprungliga. Denna sal blef afdelad i 2 rum, och väggmålningarna försvunno under tapeter. I öfriga rum, undantagandes den stora salen i öfre våningen, blefvo likaledes de gamla intressanta väggmålningarna dolda af tapeter.
iHvad det yttre beträffar, omgafs det gamla
präktiga liggande knuthuggna stockvirket af ett fodral af lodräta bräder, och under 1880-talet sattes kronan på den vandalism, som husets yttre undergick, genom en af arkitekten Langlet verkställd restaurering i ett slags fornnordisk stil samt framförallt genom de gamla takteglens ersättande med ljusgrå plåt, en takbeklädnad som ur estetisk synpunkt är kanske den värsta af alla och har en sorglig förmåga att verka förödande på ett gammalt byggnadsverks histo
riska stämning och poesi.
Men bättre dagar skulle till all lycka randas för det ädla Burmeisterska huset. Dåvarande öfversten Gustaf Björlin blef 1895 dess ägare, och nu börjades ett visserligen af moderna bo- stadshänsyn bundet, men verkligt intresseradt återställningsarbete. I stora öfre salen försed- des fönstren liksom i gamla dagar med 2 poster i hvart, så att de blefvo 3-delade, hvarjämte de gamla väggmålningarna undergingo en var
sam restaurering af artisten Karl Romin, likaså desamma i nedre bottnens stora sal, som åter gjordes till ett rum och befriades från de 4 extra golfven, vid hvilkas borttagande rester af gammal inredning upptäcktes och tillvara- togos för användning på stället eller öfverläm- nades till Gottlands Fornsal. I det mindre nordöstra rummet i öfre våningen upptäcktes under tapeterna rester af en väggmålning, hvars blottande och återställande dock ej före
togs. Redan härmed var mycket vunnet. Men något yttre återställande af huset blef ej af.
En sammanslagning af 2 rum på nedre bott
nen, förut bod med bodkammare och kök, till ett stort rum för att däraf skapa en väldig matsal, dekorerad med paneladt ruttak, hög vägg
panel och gyllenläder, var ur historisk synpunkt naturligtvis mindre lyckad.
General Björlin beredde sig emellertid att lämna Gottland, och då hans Here år tidigare uttalade och alltjämt lifligt hysta önskan, att det märkvärdiga huset måtte öfvergå i statens eller stadens ägo, tillsvidare icke tycktes vinna gehör, sålde han egendomen till hofjuvelerare Jahnsson i Stockholm. Nu uppstodo allehanda ängslande rykten (jag vet ej, hur' pass grun
dade de voro), att Burmeisterska husets in
redning skulle flyttas till Stockholm eller säljas till utlandet. Skall Visby mista en af sina märkligaste klenoder från gamla tider? började man fråga sig med oro. En kvinnlig artist, fru Carolina Benedicks-Bruce, bosatt på Gottland, varskoddes af mönsterriterskan fröken Anna Meukow och satte sig i spetsen för en insam
ling, hvarigenom Burmeisterska huset skulle kunna räddas åt offentligheten. Det bildades
en kommitté af 5 personer bestå
ende, utom af fru Bruce, af kon
sul Cafl Ekman, ordförande, gross-, handlare Knut Falck, vice ord
förande, hofintendenten Gustaf Lindgren och kapten Ernst Hell- gren, och saken fick till sist den lyckliga lösning, att Visby stad köpte huset för 35,000 kronor, af hvilket belopp fru Bruce in
samlat 7,000, medan staden läm
nat 28,000. Under ledning *af hofintendenten Lindgren, som af varmt intresse för saken gratis ställt sin sakkunskap till förfo
gande, har sedermera en varsam och pietetsfull restaurering af hu
set ägt rum, hvarvid arbetet öfver- vakats och utförts af den grund- lige kännaren af Gottlands gamla byggnadsverk, byggmästare Nils Pettersson i Visby. Denna resta
urering har kostat 16,000 kr., hvaraf staden Visby anslagit 5,000, fru Bruce insamlat 5,000 och återstoden tillsvidare förskju
tits af kommitterade, hvilkas risk man får hoppas kommer att täckas af den alltjämt på
gående insamlingen.
Det är med glad öfverraskning den, som sett Burmeisterska huset i dess förfall, nu låter blicken glida öfver detsamma. Redan exteri
ören är ju så helt annorlunda. Borta är det ledsamma gulmålade brädfodralet, borta balda
kinen i fornnordisk stil, borta framförallt det döda plåttaket. I stället har det åter kommit gamla vackra skiftande röda tegel på taket, det grofva stockvirket af Gottlands ovanligt härdiga furu får nu åter visa i dagen sin trygga kraft som i gamla tider, och den blandning af röd
färg och tjära, hvarmed det, i trogen anslut
ning till funna spår, strukits, gör en härlig koloristisk verkan med sin varma brunröda ton, mot hvilken fönstrens klarröda träverk klingar muntert. Den gamla metertjocka mur- grönan täcker alltjämt lika oforbränneligt fro
dig hela gafveln åt Donnersplats, men långsidan utåt Strandgatan framträder fri, görande ett högst ålderdomligt intryck med den svagt utskjutande öfvervåningen hvilande på nu blottade, enkelt skurna bjälkhufvuden, den låga porten med rundbågigt öfverstycke, till höger om hvilken den gamla metallbeslagna bodluckan synes, det höga röda tegeltaket, likaledes uppburet af bjälkhufvuden, den återställda korsvirkesgafveln åt Strandgatan samt den spetsiga vindskupan med sitt hissverk och sin vackra smidda flöjel daterad 1652, hvilken hittats på ett af uthu
sen. Denna datering betecknar med all sanno
likhet icke, som man förut trott, årtalet då Burmeisterska huset började byggas, lika litet som de i husets inre i de båda stora salarna befintliga årtalen, 1653 i den nedre och 1661 i den öfre, torde hafva att göra med själfva byggnadsverksamheten, hvars utsträckande öfver 8 — 9 år i sig själf är högst osannolik, utan endast utmärka tiden för dekoreringens an
bringande.
(Forts.)
Vi fästa
våra ärade annonsörers uppmärksamhet därpå, att annonser till Idun måste vara oss tillhanda på fredag, för att kunna införas i följande veckas nummer. Från landsorten böra annonser åtföljas af likvid. .Öfriga upp
lysningar lämnas på begäran omgående af Iduns Annonskontor, Stockholm.
LUZERN G:D HOTEL NATIONAL.
Härligaste läge vid Vierwaldstättersjön. Rum från 4 kr. 111. prospekt gratis
= Förnäm vistelseort under sommaren. ==
•V>"'
___ vr^
_____
»Hg*;
ÄSär
gr'if UTSIKT AF DAVOS-DORF.
vederkvickelse, och det är särskildt vid dessa sidor af Davos fysionomi, vi i det följande ämna uppehålla oss.
Orten Davos ligger uti Rhätiska alperna i kantonen Graubünden, 1,560 m. öfver hafvet, inne uti den s. k. Davoserdalen, som till en längd af 16 kilometer sträcker sig i nordost och syd
väst. Stället är med järnväg (Rhätiska alp
banan) öfver Landquart förbundet med det schweiziska järnvägsnätet, och från Zürich gör man resan på 5 timmar. Platsen är på nord
sidan fullkomligt skyddad af de höga Schlap- pinerbergen, och på sydsidan resa sig de ståt
liga, öfver 3,000 m. höga alptopparne Seehorn, Schwarzhorn och Tinzenhorn.
Davos har först under de senaste 30—40 åren
blifvit uppmärksammadt på grund af den väl TINZENHORN.
RÅDHUSET OCH KYRKAN I DAVOS-PLATZ
Ljusstrålarnes brytning i snökristallerna ut
breder för våra ögon ett skimmer och ett färg
spel i alla regnbågens färger. Helt stilla är den rena, kalla, uppfriskande luften, och solen så varm, att man till och med vid en ganska låg skuggtemperatur utan ytterplagg med väl
behag kan promenera och sitta i solen i det fria liksom på en varm sommardag i Sverige.
Termometern visar ofta sådana dagar ända till + 30 gr. C. i solen.
Man måste personligen hafva lärt känna en sådan dag här i Davos för att till sitt fulla värde kunna uppskatta den nytta, den måste ha för de sjuka. När emellertid solen om aftonen sjunkit bak bergstopparne i en färg
glans, som helt enkelt är obeskriflig, faller temperaturen ofantligt hastigt och nedgår på natten ända till — 20 gr. C. och mera.
DAVOS-PLATZ.
görande inverkan, som luften här har på lung- och nervsjukdomar, och har så att säga blifvit en verklig vallfartsort för speciellt lunglidande.
Det är tack vare en tysk läkare, dr Spengler, som orten fått sitt rykte. Dr S. fann nämligen, att tuberkulosen ytterst sällan förekom bland befolkningen här uppe i fjällen, ehuru bostads- och andra förhållanden visst icke voro förmån
ligare än på andra håll. Genom detta och ge
nom den relativt korta tid, som det här tog för sjuka att återvinna sin hälsa, steg ortens rykte, och snart utvecklade sig den lilla obe
märkta platsen till den kurort den nu är. Stället, som numera nästan kan betraktas såsom en stad, består af två hufvudorter, Davos-Dorf och Davos-Platz. Här finnas för närvarande 38 större och mindre sanatorier och hotell, c:a 40 pensionat förutom en hel del privata villor och boningshus, rådhus, en katolsk och fyra prote
stantiska kyrkor, järnvägsstation, post- och telegrafstation m. m.
Mest frekventeradt är stället i januari och februari, då det vanligen är fullt på alla sana
torier, hotell och pensionat, och antalet gäster kan då anslås till öfver 4,000. Ar 1904 var orten besökt af sammanlagdt 18,700 personer — det största resandeantal som Davos hittills haft att uppvisa. Af dessa äro omkring Ys sportfolk, som lockas hit af de utomordent
liga tillfällena till idkande af vintersport. Af fasta inbyggare räknas här 6 — 7,000.
I. Presentation.
N
amnetför de flesta leda tanken davos torde på någonting sorgligt och af- skräckande — en ort, dit årligen tusentals människor bege sig för att söka återfå en bru
ten hälsa; många för att med friska krafter vända tillbaka, andra däremot för att kanhän
da aldrig mer återse hemmet.
Men denna världsberyktade schweiziska luft
kurort är dock ej uteslutande förbunden med sjukdom och lidande ; tvärtom mötes man här
— och detta kanske i högre grad än på mången annan dylik plats — af mycken lifsglädje och
älskare af vintersport. Medan nu vintersäsongen i Davos står i sitt flor, lämna vi en af en svensk kurgäst författad bref- serie, som med förbigående af det sig öfver allt ungefär lika sanatorielifvet skildrar Davos storslagna natur och de olika slag af delvis i Sverige obekant vintersport, som där idkas. Till
samman med de vackra och be
lysande fotografierna ge dessa bref en mycket god bild af Da
vos och komma kanske att för
ändra mängas föreställningar om den plats, dit de sända sina sjuka.
Från midten af november till midten af april ligger Da
voserdalen betäckt af ett snötäcke, som vissa år varit 3 meter tjockt. Denna långa tid för visserligen med sig ett och annat nytt snöfall, men i det hela är den utom
ordentligt rik på soliga da
gar, hvilkas tunna, torra och genomskinliga luft och vind
stilla gifvit Davos dess världs
rykte. Det är mycket svårt att beskrifva den utomordentliga prakt och skönhet en sådan solig dag utvecklar. Himlens djupa blå och granskogarnas mörka grönska sammansmälta harmoniskt med det bländande hvita snötäcket.
SCHWEIZ är icke blott tu- risternas förlofvade land, det har numera också blifvit en till
flyktsort för dem, som behöfva tillgripa kraftåtgärder för att åter
vinna sin af den smygande lung
sjukdomen undergräfda hälsa.
Den mest kända af dess kur
orter är det härligt belägna D av os, och så stor är tillström
ningen dit, att de äro fä, som icke haft eller ha någon berö
ringspunkt därmed genom an
höriga eller vänner. Men Davos är icke blott ett jättesanatorium för sjuklingar, det har äfven ut
vecklat sig till en mötesplats för
I fjällsnö och “Alpenglühen
Några små vinterbref från Davos.
u
47 — IDUN 1907
Den egentliga vår
månaden infaller i juni.
Då börjar alpfloran att utveckla sin fägring för att i juli, sommarens höjdpunkt, nå sin fulla prakt. Somrarne lämna i Davos på grund af det höga läget en behaglig svalka, och bergstop- parne synas äfven un
der denna årstid då och då klädda i nyfallen snö.
I augusti känner man redan nattfrosten, och i oktober börja de första snöfallen.
Höglandsklimatet, så
som det visar sig i Da
vos, med framlör allt sin rikedom på soliga dagar, sin tunna, torra luft, sin vindstilla och sin frånvaro af dimma och fuktighet, lämnar
flesta dagar på året vis
tas ute i det fria, och detta gäller såväl för sjuka som för friska.
Hvad ett sådant fri- luftslif spelar för roll för hälsan torde här ej behöfva påpekas. Och betingelserna för att här kunna restaurera brut
na krafter äro också ovanligt stora.
Genast vid ankom
sten frapperas man af det lif, som redan vid järnvägsstationen möter ögat. Man finner snart, att detta lif råder i hela Davos, och i nästa bref skola vi söka ge en liten bild af gatans fysionomi.
A. K.
Î J TE VID TUMBA på en treflig landtgård, som bär det inom vår pianoindustri kända namnet Malmsjö, bor den tykt- bare svenske tondiktaren Emil Sjögren. Vår fotograf gjorde häromdagen ett par timmars visit därute och blef då i tillfälle att taga den vackra hembild vi här återge. Utom Emil Sjögren och hans fru synas å gruppbil
den de båda franska musici, vio
linisten André Mangeot och pia
nisten Pierre Augiéras, som sist- lidne lördag läto höra sig på Sjö- grenkonserten härstädes. Det var under en repetition till nämnda konsert, som bilden blef tagen, ty de bägge fransmännen ha un
der några dagar varit gäster i det Sjögrenska hemmet, i hvars vackra omgifning de njutit af en för dem lika ovanlig som upp
friskande vintersport.
Hos Emil Sjögren på Malmsjö,
KJÄR DETTA läses är I ’ detVasarnas gamla Stockholm som, framkal- ladt af Grabow och hans hundra skickliga och fli
tiga medhjälpare, för ett par korta dagar lockade en ström af skådelystna
N
ÅJA, detta bar verkligen en viss likhet med “vår barndoms sjunkna Vineta“, sådant pojken såg det, när han fördes på storkryggen till Gott- land. Här var bod vid bod rundt kring det ålderdomliga tor
get, kopparsmedens, sadelmakarens, bok
bindarens, skomaka
rens och andra fler.
Och bakom diskarna köpmännen och köp
männens hustrur och döttrar i skurna klä
der, utbjudande sina varor den ena ifrigare än den andra. Men på torget gick icke en ensam tumshög parf- vel omkring och sökte i sina fickor efter ett
På handtverkarnes Hindriksmässa
.'©ÄlnwlVr
Si® Si®
____
till sina portar, en saga blott. Det har dock un
der sin korta, men glän
sande tillvaro låtit så mycket ala om sig att en flyktig revy af dess bro
kiga dagsländelif torde vara välkommen.
S?
enda kopparmynt, i utbyte mot hvilket alla bodarnas alla här
ligheter skulle bli hans.
På torget och i an
gränsande — skola vi säga gator att ej falla ur stilen? —rörde sig i stället i tätt vimmel en talrik människo- kara, och alla bodar
nas alla härligheter skulle visserligen bli dess egendom, men ej för ett enda koppar
mynt — — Så voro vi ej heller i det förtrol
lade Vineta, vi voro i Stockholm, meniStock- holm vid midten af sextonde århundradet, och det var Hindriks
mässa på Krämartor get och kung Gösta regerade.
HANDTVERKSFÖRENINGENS MÄSSA VID BRUNKEBERGSTORG I STOCKHOLM. A. BLOMBERG FOTO.
