Förskollärarens roll på sjukhusens lekterapi -

LÄRARPROGRAMMET

Förskollärarens roll på sjukhusens lekterapi

- Att ta vara på det friska hos barn och se helheten

Lovisa Strideros

Examensarbete 15 hp Höstterminen 2011

Handledare: Marina Wernholm

Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap

Linnéuniversitetet

Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap

Arbetets art: Examensarbete, 15 hp Lärarprogrammet

Titel: Förskollärarens roll på sjukhusens lekterapi

- Att ta vara på det friska hos barn och se helheten Författare: Lovisa Strideros

Handledare: Marina Wernholm

ABSTRAKT

Syftet med studien var att studera förskollärares roll på sjukhusens lekterapier. Det ledde mig fram till följande frågeställningar: Vad är förskollärarens roll på sjukhusens lekterapi samt hur arbetar förskolläraren för att ta vara på det friska hos barn och hur arbetar förskollärarna med att se helheten runt barnen i verksamheten? Genom intervjuer vilka har genomförts med förskollärare på totalt tre olika lekterapier i södra Sverige, har förskollärarna fått chansen att dela med sig av sin egen syn på deras roll på lekterapin. Det visade sig tydligt att förskollärarna hade ungefär samma syn på sina respektive roller, att de var noga insatta i lekterapins mål samt att de tidigare arbetat ute i förskola, förskoleklass eller fritidshem under flera år för att samla på sig erfarenhet inför denna yrkesroll. Resultatet pekar på vikten av att som förskollärare kunna läsa av och se varje barns individuella behov samt hur viktigt det är för barns tillfrisknande att förskollärarna finns på sjukhuset och kan erbjuda en god fysisk förskoleinspirerad miljö samt en frizon från all tänkbar sjukvård.

Nyckelord: lek, terapi, lekterapi, terapeutisk lek, förskola, förskoleklass, fritidshem

INNEHÅLL

1 INTRODUKTION ... 3

2 BAKGRUND ... 4

2.1 Lekterapi ... 4

2.2 Förskollärarens roll på lekterapin ... 5

2.2.1 Indirekt arbete ... 5

2.2.2 Direkt arbete ... 7

2.3 Sammanfattning ... 9

3 PROBLEM ... 11

4 METOD ... 12

4.1 Undersökningsmetod ... 12

4.2 Undersökningsinstrument ... 12

4.3 Undersökningsgrupp... 13

4.4 Genomförande ... 13

4.5 Bearbetning av datamaterial ... 14

4.6 Validitet och reliabilitet ... 15

4.7 Etiska aspekter ... 16

5 RESULTAT ... 17

5.1 Förskollärarens roll på lekterapin ... 17

5.1.1 Att få med alla barn till lekterapin ... 17

5.1.2 Att besöka infektionsdrabbade barn ... 18

5.1.3 Att ha ett flexibelt och spontant arbetssätt ... 18

5.1.4 Att samarbeta med vårdpersonal ... 18

5.1.5 Att förbereda barn inför behandling ... 19

5.1.6 Att samarbeta med föräldrar och syskon ... 20

5.1.7 Att samarbeta med hemförskola ... 21

5.2 Förskollärarens arbete med att ta vara på det friska hos barn och se helheten ... 21

5.2.1 Att arbeta indirekt för barn ... 21

5.2.2 Att arbeta direkt med barn ... 22

5.2.2.1 Att bekräfta barns sorg över förlorad aktivitet samt att skapa möjligheter för barn att ta igen vardagen ... 23

5.2.2.2 Att hjälpa barn till bearbetning genom lek ... 24

5.3 Sammanfattning ... 25

6 DISKUSSION ... 26

6.1 Metoddiskussion ... 26

6.2 Analys av resultatet ... 26

6.2.1 Förskollärarens roll på lekterapin ... 26

6.2.2 Att ta vara på det friska hos barn och se helheten ... 29

6.3 Förslag till fortsatt forskning ... 31

7 REFERENSLISTA ... 32 BILAGA

1 INTRODUKTION

Att det skulle vara förskollärare som arbetar som lekterapeuter på sjukhus idag uppfattas av tillfrågade förskollärare vara för många okänt.

”På lekterapin arbetar lekterapeuter som är pedagoger; förskollärare eller fritidspedagoger och många med specialpedagogisk utbildning” (Ljungström och Olsson, 2008, s. 7).

Liksom som Ljungström och Olsson (2008) så skriver också Kihlström (1995) att det bland andra är förskollärare som arbetar på sjukhusens barnkliniker det vill säga lekterapin. Att lekterapi enligt Ljungström och Olsson (2008) är en pedagogisk verksamhet med högre krav på förskollärarna jämfört med vad förskollärarna har för krav på sig i en förskola eller förskoleklass kan förstås vara mer bekant. Det kan bero på att lekterapi är ett arbete med sjuka eller skadade barn där det är av stor betydelse för förskollärarna att vara grundligt insatta i varje barns bakgrund och sjukdom för att kunna genomföra terapin.

”... varje enskilt fall kräver mycket mer tid och personligt omhändertagande än då det gäller friska barn” (Ljungström, 1985, s. 18).

Förskollärarens roll på lekterapin handlar enligt Ljungström (1985) om att få barn som är inlagda på sjukhus att känna en trygghet och ett lugn i en sjukhusmiljö som skulle kunna kännas något skrämmande och ovan för dem. Ett av förskollärarnas främsta mål på lekterapin är att hjälpa barn att kunna anpassa sig till sjukhusmiljön, sin sjukdom och vistelsen där. Målet beskriver också vikten av att låta barn få ge uttryck för sin oro över sjukdomen samt hjälpa barn till bearbetning genom samtal och aktiviteter. Ljungström och Olsson (2008) skriver att förskollärarna på lekterapin tillsammans ska skapa en frizon där barn inte ska behöva utsättas för undersökningar eller andra provtagningar. Det är av stor betydelse att barn ska kunna slappna av och tillgodogöra sig lekens läkande kraft. Behöver barn lämna lekterapin för undersökningar har förskolläraren en viktig uppgift i att fungera som ett stöd i övergången.

Studien avser att behandla förskollärares roll i den lekterapeutiska verksamheten. Hur arbetar lärarna för att upprätthålla det friska i varje barn, så som skolutveckling och fritidsaktiviteter? Genom mina valda undersökningsfrågor om förskollärarens roll på lekterapin sätts också förskollärarna i fokus och deras röster blir hörda, i och med att lekterapin kan uppfattas som en så begränsad befattning inom vården. Jag finner detta ämne relevant att forska kring då en redogörelse kommer göras över hur förskollärarna ser på sin roll på sjukhusens lekterapier. Det är en yrkesroll som är så pass pedagogiskt viktig men för många tillika okänd.

2 BAKGRUND

I detta första avsnitt presenteras litteratur kopplat till begreppen lekterapi och förskollärarens roll på lekterapin som kommer att ha betydelse för undersökningen.

2.1 Lekterapi

I denna första del av avsnittet presenteras begreppet lekterapi genom litteratur då just detta begrepp anses centralt för studiens fortsättning.

Ljungström (1985) skriver att lekterapi är en benämning på den förskole- och fritidsverksamhet som faktiskt bedrivs på sjukhus. Varför denna benämning överhuvudtaget väljs är för att betona de pedagogiska och psykologiska insatser som förskollärarna kan bidra med vid behandling av ett sjukt eller skadat barn, behandlingen ska ha terapeutiska mål. Lekterapi fungerar enligt Ljungström (1985) som en länk mellan samhället utanför sjukhusets väggar och barnkliniken. Ljungström och Olsson (2008) poängterar att lekterapi är en specialpedagogisk verksamhet för alla barn och ungdomar mellan 0-18års ålder som är inskrivna för sjukvård på sjukhus en kortare eller längre tid.

Det kan uppfattas som en stor utmaning för förskollärarna då de ska arbeta för att kunna tillgodose alla dessa barns behov. Precis som Ljungström och Olsson (2008) så skriver Törnquist (1981) att lekterapins mål ska individanpassas. I denna undersökning kommer dock fokus vara på förskollärarens arbete med de barn som är i förskoleåldern och är inskrivna på sjukhuset.

Ljungström (1985) skriver att lekterapin ska skapa en trygg miljö för sjuka barn att komma till då de behöver få uppleva en frizon från alla undersökningar och behandlingar de går igenom under sin sjukhusvistelse. Lekterapin ger barn en sjukhusfri tillvaro med hjälp av, för barn, igenkännande föremål från samhället utanför sjukhuset. Runeson, Hallström, och Elander (2002) instämmer med Ljungström (1985) och skriver att barn som vistas på lekterapin inte utsätts för hotfulla, obehagliga eller smärtsamma procedurer som till exempel olika typer av undersökningar eller behandlingar från vårdpersonalen. Därför är det av stor vikt att sjuka barn får besöka lekterapin för att få uppleva en frizon.

”Barn är i första hand på sjukhus för behandling av sjukdom eller handikapp och de behöver hjälp att klara av behandlingssituationerna så smärtfritt som möjligt”

(Ljungström, 1985, s. 5).

Ett barns liv kretsar kring lek och barn får inte tas ifrån leken när de skrivs in på sjukhus (Ljungström, 1985). Barn får genom lekterapin hjälp att bearbeta olika känslor som ångest och övergivenhet men också aggressionen över främmande situationer och behandlingar.

Leken är enligt Simeonsdotter Svensson (2008) en av de handlingar som barn tar till för att övervinna svårigheter. Granbom (2011) skriver att den lekterapeutiska verksamheten bidrar till barns utveckling genom att erbjuda en aktivitet som är utvecklande för individen.

Språket hos ett barn utvecklas till exempel genom språksamlingar, sång och musik, rim och ramsor och så vidare. Engdahl (2011) menar att leken kan fungera som en möjlighet för barn att lättare lära sig förstå sin omvärld. Lekterapin skapar en avkopplad atmosfär då barn får chans att tänka på annat än det som är sjukt menar Ljungström och Olsson (2008).

Ljungström (1985) skriver om att föräldrar med hjälp av lekterapin kan lära sig att umgås och leka med sitt barn trots svår sjukdom eller sängliggande. Därför kan föräldrarna besöka sitt barn men även sova över när helst det passar familjen. Runeson, Hallström, och Elander (2002) skriver att de största stressfaktorerna hos barn som ligger på sjukhus skapas i saknaden av deras föräldrar, rädslan för operation eller annan behandling, smärtan från barns sjukdom, infektion och beröringen från människor som de inte känner. Här har förskolläraren en viktig roll i att finnas med barn som ett stöd genom processen.

Ordet lekterapi avser alltså i den här studien vara den pedagogiska verksamhet som förskollärarnas roll ska undersökas inom.

2.2 Förskollärarens roll på lekterapin

I denna andra del av avsnittet presenteras litteratur kopplat till begreppet förskollärarens roll på lekterapin som anses vara ett centralt begrepp för studiens fortsättning.

Förskollärarens roll på lekterapin handlar om vad förskolläraren har för uppgifter i denna verksamhet och mål att leva upp till. Förskollärarens roll på lekterapin innefattar enligt Lindquist (1990) ansvar, att vara ett stöd för barn i behandling och bearbetning av sjukdom eller skador, en förebild samt en hjälp i utveckling och i intaget av kunskap. Kihlström (1995) menar att känslan av trygghet är en nödvändig förutsättning för ett barns utveckling.

2.2.1 Indirekt arbete

Enligt Lindquist (1990) arbetar förskollärare som är verksamma inom lekterapin dels indirekt för barn men dels också direkt med barn. Det indirekta arbetet handlar enligt Lindquist (1990) om att arbeta för att barn redan när de kommer till ett väntrum eller undersökningsrum ska få mötas av en barnvänlig fysisk och pedagogisk miljö med leksaker och bildböcker som talar till barn och dess föräldrar utan ord. Den fysiska miljö n likväl som den pedagogiska miljön ska enligt Grambom (2011) tala om att här bryr vi oss om barn och välkomnar dem, det är en viktig anblick av förskollärarens arbete i den lekterapeutiska verksamheten. Runeson, Hallström och Elander (2002) skriver i sin avhandling att barn har stort behov av det som är välbekant, speciellt om de blir inskriva på sjukhus. Förskolläraren ska därför arbeta för att barn inte känner sig obekväma i sjukhusmiljön eller känner hemlängtan. De pedagogiska innebörder i förskollärarens roll talar om att förskollärarens uppmärksamhet bör riktas mot tre olika punkter; att ta hand om, att utveckla samt att lära, detta är också något som Kihlström (1995) tar upp i sin bok.

Simeonsdotter Svensson (2008) skriver att atmosfären i den pedagogiska verksamheten främjas genom att förskolläraren ser, lyssnar på och bekräftar barn och deras behov genom att ge dem möjlighet att uttrycka sig i lek och skapande. Förskolläraren har alltså en viktig roll enligt Ljungström och Olsson (2008) i att förmedla ett barnperspektiv i vården samt att vårda det friska hos barn och därmed också skapa en miljö som är terapeutisk:

”Det innebär en behaglig, igenkännande, lugnande men även stimulerande och kommunikationsbefrämjande miljö” (Ljungström och Olsson, 2008, s. 73).

Törnquist (1981) menar att lokalen i sin helhet är viktig. Enligt Björklid (2005) innefattar den pedagogiska miljön såväl fysiska, sociala som kulturella egenskaper. Miljön kan således vara laddad med både känslor och olika värderingar. Granbom (2011) betonar vikten av att den lekterapeutiska verksamheten har en inbjudande miljö som tar tillvara på och stärker barns intressen, nyfikenhet och lust att lära. Ljungström (1985) skriver att det ingår i förskollärarens uppdrag att se till att det i lekterapilokalerna finns ett varierade utbud av material för att barn ska kunna känna sig hemma och kunna koppla bort tankarna från sjukdomen de drabbats av. Granbom (2011) menar att alla de fysiska föremål som finns i den lekterapeutiska verksamheten berättar något om den miljö som barn är en del av. I ett förskolesammanhang som lekterapin är det förskolläraren som anger ramarna för vilka verksamheter som får godkännande i den pedagogiska miljön. Ljungström (1985) samt Runeson, Hallström och Elander (2002) skriver att den lekterapeutiska miljön ska kunna möta enskilda barns behov på så vis att om barn visar intresse för exempelvis bokstäver eller siffror så ska detta intresse således enligt Granbom (2011) få stimulans i den pedagogiska miljön. Förskolläraren har i uppdrag att skapa en miljö som enligt Granbom (2011) är barntillåten och öppen samt ger barn nya erfarenheter och upplevelser.

De pedagogiska element som är styrande för hur miljön utformas är huvudsakligen barns ålder samt deras intressen.

”Planering av den fysiska miljön sker således med utgångspunkt i leken” (Granbom, 2011, s. 107).

Genom leken kan barn enligt Engdahl (2011) förbättra lärandet om sig själva och andra.

Miljön skapar enligt Ljungström (1985) tillfälle till normalt umgänge med lärare, föräldrar och andra inskrivna barn. Det gör inte besöken från läkaren och den övriga vårdpersonalen på samma sätt, då de endast ses när det är dags för behandling eller provtagning.

Förskollärarna utformar miljön till en social arena där barn enligt Granbom (2011) lär sig att fungera tillsammans. Det som barn får uppleva i leken och samvaron med andra barn har enligt Tullgren (2004) och Bygdeson-Larsson (2010) stor betydelse för deras fortsatta sociala utveckling. Ljungström och Olsson (2008) menar att förskollärare som arbetar på lekterapin tar hänsyn till den omgivning där varje barn vistas och försöker påverka möjligheterna för dem att leka och umgås med andra barn i för dem en anpassad omgivning. Förskolläraren fungerar enligt Ljungström och Olsson (2008) som en brygga mellan barn och den pedagogiska miljön. Såväl barn i specifika svårigheter som i lek- och samspelsvårigheter är enligt Bygdeson-Larsson (2010) i extra stort behov av en god förskolemiljö på sjukhuset. Granbom (2011) menar att förskolläraren förser barn med möjligheter att i miljön öva de färdigheter som framträder genom mognadsprocessen.

Miljön kan därmed anses ha en avgörande och överväldigande påverkan på barns beteende och utveckling. Miljön bidrar enligt Granbom (2011) således till barns lärande och till att barn utvecklar egenskaper som de kommer att ha nytta av i framtiden.

”De som har ansvar för barns lek på sjukhus måste ha kunskap om barnets sjukdomar eller handikapp och hur barns hälsotillstånd kan påverka deras lek” (Lindquist, 1990, s.

92).

Ljungström (1985) skriver även att barn som vistas under en längre tid på sjukhuset har fått deras rum mer personligt och hemlikt inredda av förskollärarna eftersom det kan växa en trygghet ur igenkännandet av rummet. Speciellt viktigt är det med ett mer personligt rum då det gäller barn som är infekterade och inte får komma till lekterapin för att de riskerar

att smitta andra. Ljungström och Olsson (2008) skriver att glädje och lustfyllda upplevelser är viktiga för att kunna kompensera olika biologiska och psykologiska hinder samt brister hos ett sjukt barn.

2.2.2 Direkt arbete

Det direkta arbetet handlar enligt Lindquist (1990) om när barn är inskrivna på sjukhuset och förskolläraren arbetar för att få barn att trivas och må bra. Det direkta arbetet handlar också om när barn är mitt uppe i en behandling och förskolläraren arbetar med att upprätthålla barns normala utveckling genom lekfulla aktiviteter och samtal.

Att erbjuda en utvecklande verksamhet

Granbom (2011) skriver att förskollärarna har en viktig roll i att alltid uppmärksamma barn och ha dem som utgångspunkt i sin planering och i sitt arbetssätt, då kan också förskollärarnas arbete med varje barn bli mer skräddarsytt. Det är av stor betydelse att förskolläraren är väl insatt i barns sjukdom och får information om dess tillstånd för att, som Lindquist (1990) skriver, kunna planera mötet med varje barn och anpassa leken utifrån vad det behöver utveckla och träna mer på. Ljungström och Olsson (2008) skriver att en förskollärare som arbetar på lekterapin aldrig kan förutsäga vad arbetsdagen kommer att innehålla. Det är svårt att planera upp aktiviteter efter som att den ena dagen aldrig är de andre lik och ofta är oförutsägbar. Ljungström och Olsson (2008) skriver vidare att förskolläraren helt plötsligt kan kastas in i ett allvarlig livs- eller familjedrama och då gäller det att som förskollärare alltid anta utmaningen och leda barn men också föräldrarna genom de svårigheter som så plötsligt uppkommit. Genom att förskolläraren enligt Ljungström och Olsson (2008) erbjuder barn lekterapi får barn möjlighet till en lek som hjälper barn att ta sig igenom tragedin. Föräldrarna kan då samtidigt få en stund att vila.

”Lärarens styrning av leken är riktad mot framtiden och har barnens framtida kompetenser som mål” (Granbom, 2011, s. 43).

Enligt Granbom (2011) är det viktigt som förskollärare att sträva efter att se varje individ och möta dem utifrån deras speciella intressen och nödvändigheter. Törnquist (1981) skriver att barn ofta inte konkret kan beskriva sin situation men har en förvånansvärd förmåga att kunna utrycka sig via lek. Enligt Simeonsdotter Svensson (2008) är det av stor vikt att förskolläraren har förståelse och kunskap om hur barn lär och tänker i olika situationer. I förskollärarens uppdrag ingår det till exempel enligt Granbom (2011) att uppmuntra barns egna idéer och fantasi.

”Grunden för lekterapeutens arbete är att ta vara på det friska hos barnet och se helheten” (Ljungström och Olsson, 2008, s. 9).

Att se barns behov och arbeta för deras välbefinnande

Förskollärarens arbete handlar enligt Ljungström och Olsson (2008) bland annat mycket om att låta barn läka genom leken. Det ingår enligt Simeonsdotter Svensson (2008) i förskollärarens uppdrag att ge barn stöd i att kunna bemästra fysiska som psykiska svårigheter som till exempel uppstått på grund av sjukdom. För att detta ska fungera skriver Ljungström och Olsson (2008) att förskolläraren måste kunna ha ett fungerande samarbete med alla yrkesgrupper som finns runt sjukhusets sjuka barn. Läkarna ger

exempelvis förskolläraren i uppdrag att göra utvecklingsbedömningar. Denna bedömning görs alltid tillsammans med sjukgymnast och psykolog vilket sker under barns lek. I leken glömmer ofta barn bort om de har ont och då kan till exempel sjukgymnasten enligt Lindquist (1990) ge förskolläraren i uppdrag att träna delar och funktioner av kroppen i leken som blivit nedsatta på grund av sjukdomen. De iakttagelser som förskolläraren enligt Ljungström och Olsson (2008) gör i sitt arbete med barn och som kan vara av vikt för vårdpersonalen att känna till, kommer då fram till alla som arbetar runt sjuka barn.

Förskollärarna har enligt Kihlström (1995) ett uppdrag att ge varje individuellt barn förutsättningar till en allsidig utveckling och här har samarbetet mellan förskollärare och vårdpersonal en viktig del. Fungerar kommunikationen och samarbetet kan enligt Ljungström och Olsson (2008) en helhetssyn av barn lättare skapas och barns kroppsliga och själsliga behov tillgodoses. Ljungström (1985) skriver att förskolläraren dagligen måste kommunicera och samarbeta med övrig vårdpersonal för att både kunna få och ge viktig information. Om inte kommunikationen och samarbetet fungerar finns det risk att förskolläraren inte får samma möjlighet att ta del av barns vårdprogram och av misstag raserar en behandling. Det kan t ex. handla om att förskolläraren förser ett barn med någon typ av mat eller dryck som detta barn absolut inte får ta del av.

Bygdeson-Larsson (2010) skriver att förskollärarnas kontakt och kommunikation med barn är central i omsorgen och har en avgörande betydelse för barns välbefinnande och utvecklingsmöjligheter samt för deras sociala samspel med andra barn. Vid tillfällen då en förskollärare får problem att fånga barns perspektiv handlar det enligt Simeonsdotter Svensson (2008) om flera samarbetande omständigheter. Till exempel kan det handla om organiseringen av pedagogiska aktiviteter men också om samspelet och kommunikationen mellan förskollärare och barn. Förskollärarnas förmåga att kunna leva sig in i barns värld spelar därför en avgörande roll för kvalitén på omsorgen.

”I en situation där barn och lärare har en positiv relation i den bemärkelsen att den vuxne utgår från barns erfarenhetsvärld ökar möjligheten till ett aktivt deltagande och samspel mellan barn och lärare. Detta är framför allt viktigt med betoning på lärarens roll i en relation som mynnar ut i ett positivt samspel mellan barn och lärare”

(Simeonsdotter Svensson, 2008, s. 49).

Simeonsdotter Svensson (2008) menar att innehåll och arbetssätt i den pedagogiska verksamheten anpassas efter olika barns individuella förutsättningar och behov för att motverka att de får svårigheter. Förskollärarna välkomnar alla barn in i den pedagogiska verksamheten, antingen genom att barn får komma till lekterapin eller att förskolläraren kommer upp till barns rum med material från lekterapin. Lindquist (1990) skriver att när barn leker så måste förskolläraren vara mycket observant. Barn kan nämligen i sin lek eller sitt skapande tala om sådant som är mycket betydelsefullt för det medicinska teamet på sjukhuset att känna till. Enligt Ljungström och Olsson (2008) är det förskollärarens uppgift att styra in leken så att barn får hjälp att arbeta sig igenom det de blivit utsatt för. Leken är oerhört viktig för en fortsatt lyckad behandling. Granbom (2011) skriver att ett barns ålder har betydelse för vilket fokus förskolläraren lägger i sitt arbete. Ju yngre barn är desto större vikt läggs på att ta hand om och vårda det vill säga att kompensera en frånvarande förälder. Ju äldre barn blir desto större vikt lägger läraren på att utveckla barns personlighet samt att lära ett visst innehåll som till exempel färger, siffror eller bokstäver.

Ljungström (1985) beskriver att förskollärarna i sin roll ska försöka tillgodose barns behov av intellektuell, emotionell, social och motorisk stimulans och låta barn få utlopp för sitt

rörelsebehov och sin verksamhetslust i största möjliga utsträckning samt träna uthålligheten och koncentrationen.

Att stödja och skapa möjlighet till bearbetning

Lindquist (1990) skriver att förskolläraren i sin roll ska vara flexibel och samarbetsinställd till sjuka barns föräldrar. Det är viktigt att förskollärarna delar med sig om kunskaper och erfarenheter om varje barn och på det sättet verka som barns ombudsman. Föräldrarna till barn på sjukhus är enligt Lindquist (1990) ofta ängsliga, kanske på grund att egna tidigare sjukhuserfarenheter och då har förskolläraren en viktig roll att ge stöd och uppmuntran för att föräldrarna ska våga vara aktiva tillsammans med sina barn. ”Lekterapeuten arbetar även för att kompensera förluster av tidigare friskt socialt liv och olika aktiviteter i grupp”

(Ljungström och Olsson, 2008, s. 79). Förskolläraren ska alltså enligt Ljungström och Olsson (2008) erbjuda barn en mer strukturerad lek för att de ska kunna bearbeta sin sjukdom.

”Barn behöver hjälp att bearbeta och hantera de känslor som uppstår kring den nya situationen och för att fortsätta utvecklas i samspel med andra barn och vuxna”

(Ljungström och Olsson, 2008, s. 15-16).

När förskolläraren enligt Granbom (2011) skapar möjlighet till lek kommer också ett bearbetande av till exempel sjukdom igång hos barn. Förskolläraren skapar också regler som underlättar för leken och organiserar den pedagogiska praktiken på ett sådant sätt att barn i leken utvecklas och får stimuleras. Ljungström (1985) skriver att förskolläraren måste hjälpa sjuka barn att bearbeta sina upplevelser och låta barn kommunicera på egna villkor och detta sker bäst genom leken. När en förskollärare visar lekfullhet menar Tullgren (2004) lockar det barn till att leka aktivt men också till att leka på ”rätt” sätt. Att förskollärarna antar ett lekfullt förhållningssätt är bra då de får tillträde till leken och ges också möjlighet att styra innehåll och barns agerande i leken mot bearbetning. Leken är enligt Engdahl (2011) en viktig del av barns uppfostran och ett sätt för barn att gå utanför sitt dagliga beteende.

”De trevliga, lugna och nyttiga lekarna uppmuntras av lärarna eftersom de betraktas som en väg till lärande” (Granbom, 2011, s. 43).

Begreppet förskollärarens roll på lekterapin avser i den här studien vara den centrala riktlinjen i undersökningen. Fokuset kommer vara på förskollärarens uppgifter i den lekterapeutiska verksamheten och dess betydelse.

2.3 Sammanfattning

I bakgrunden har begreppen lekterapi och förskollärarens roll på lekterapin presenterats eftersom dessa två anses vara väsentliga för undersökningen. Det har i bakgrunden framkommit förklaringar som överensstämmer med undersökningen som ska genomföras.

Tidigare framkom det att lekterapin enligt Ljungström (1985) är en benämning på den förskole- och fritidverksamhet som bedrivs på sjukhus. Den lekterapeutiska verksamheten fungerar enligt Ljungström och Olsson (2008) som en länk mellan samhället utanför sjukhusets väggar och barnkliniken, där syftet är att förskollärarna ska vara till hjälp för

barn att klara av olika behandlingssituationer så smärtfritt som möjligt. Barn på lekterapin får som Lindquist (1990) skriver genom lekfulla aktiviteter och samtal hjälp att bearbeta olika känslor samt ångest, dess sjukdom eller det som ett barn blivit utsatt för. Tidigare framkom det också som Runeson, Hallström, och Elander (2002) skriver att de största stressfaktorerna hos barn som ligger inne på sjukhus skapas av saknaden av deras föräldrar, rädslan för operation eller annan behandling, smärtan från barns sjukdom, infektion och beröringen från människor som barn inte känner. Den lekterapeutiska verksamheten skapar enligt Ljungström och Olsson (2008) en trygg miljö och en avkopplad atmosfär då barn får chans att tänka på annat än att sin sjukdom. Lekterapi är vidare enligt Ljungström (1985) också till för att föräldrar ska kunna besöka sitt barn när som helt men även sova över när helst det passar familjen. Omgivningen och atmosfären på lekterapin är enligt Simeonsdotter Svensson (2008) speciellt anpassad till barn olika behov och ger trygghet, hemkänsla och tillfälle till normalt umgänge.

Förskollärarens roll, som är det andra begreppet som presenteras, står här för förskollärare som är verksamma inom lekterapi på sjukhus. Lindquist (1990) skriver att förskollärare ska arbeta dels indirekt för barn men dels också direkt med barn. Det indirekta arbetet handlar om förberedelser inför att ett barn ska komma, det vill säga arbetet för att barn ska få möta en barnvänlig miljö med leksaker och bildböcker redan när de kommer till väntrummet på sjukhuset. Förskolläraren ska skapa en atmosfär som talar om att här bryr vi oss om barn och välkomnar dem. Det direkta arbetet handlar enligt Lindquist (1990) om arbetet som pågår när barn är inskrivet och är under en behandling på lekterapin. Förskolläraren ska då arbeta med att upprätthålla barns normala utveckling genom lekfulla aktiviteter och samtal.

En förskollärare som arbetar på lekterapin måste enligt Ljungström (1985) ha kunskap om barns sjukdomar eller handikapp och hur barns hälsotillstånd kan påverka deras lek.

Förskolläraren ska hjälpa barn att anpassa sig till sin sjukdom och sjukhusvistelse.

3 PROBLEM

Syftet med denna rapport är att undersöka förskollärarens roll på lekterapin på sjukhus.

Vad har förskollärarna för arbetsuppgifter i den lekterapeutiska verksamheten? Hur arbetar förskollärarna för att upprätthålla det friska i varje barn, så som skolutveckling och fritidsaktiviteter? Genom mina valda undersökningsfrågor om förskollärarens roll på lekterapin sätts också förskollärarna i fokus och deras röster blir hörda, i och med att lekterapin kan uppfattas som en så begränsad och i viss grad okänd befattning inom vården.

Utifrån syftet har följande frågeställningar framkommit som ska belysas i min undersökning om förskollärarna i lekterapin:

- Vad är förskollärarens roll på lekterapin?

- Hur arbetar förskolläraren för att ta vara på det friska hos barn?

- Hur arbetar förskollärarna för att se helheten runt barn i verksamheten?

4 METOD

I metodkapitlet följer en presentation av undersökningsmetod, undersökningsinstrument och undersökningsgrupp. Vidare följer också en beskrivning av genomförandet av undersökningen, bearbetning av insamlad data och till sist framställs också validitet och reliabilitet samt etiska aspekter.

4.1 Undersökningsmetod

Syftet med denna undersökning var att undersöka olika delar vad det gäller förskollärarens roll på lekterapin på sjukhus. I och med att sjukhusens lekterapi är en så pass liten verksamhet och inte har mer än två anställda blev valet av metod öppna kvalitativa intervjuer. Kvalitativa undersökningar ger enligt Patel och Davidson (2003) en djupare kunskap jämfört med en kvantitativ undersökning som ger en mer fragmentiserad kunskap.

Den öppna intervjun består enligt Lantz (2007) inledningsvis av en öppen fråga som sedan följs av fördjupningsfrågor som inte kan bestämmas i förväg. Den öppna vida frågan måste under intervjun undersökas djupare och det som intervjupersonen berättar är det som intervjuaren ska följas upp via följdfrågor. Genom att jag var påläst inom området kunde jag under intervjuerna komma närmre mitt valda ämne och följa upp de svar som de intervjuade presenterade genom just fördjupningsfrågor. Stukát (2011) styrker det i sin avhandling då denna metodik ger möjlighet att komma längre och nå ämnet djupare. En annan benämning på intervjumodellen är djupintervju då den är särkskilt lång, öppen och inträngande samt anpassningsbar och följsam. Lantz (2007) belyser i sin bok att öppna intervjufrågor ger de intervjuade en möjlighet till att fritt beskriva sin uppfattning av fenomenet i fråga samt att beskriva de sammanhang som de anser betydelsefulla.

”I den öppna intervjun ställs frågor om vari fenomenet består, hur dant något är och vilken mening det har” (Lantz, 2007, s. 34).

Min första intervjufråga bidrog till att ordningen av resterande frågor ändrades. Jag upplevde dock inte att mina frågor behövde omformuleras i någon av intervjuerna. De olika intervjuerna blev inte heller identiska med varandra men frågornas ordningsföljd var dock som jag nämnde i vissa fall en annan än vad som visas i bilagan (bilaga 1).

4.2 Undersökningsinstrument

Med utgångspunkt på de undersökningsfrågor som utformats, föll valet av undersökningsinstrument på intervjuer vilket också resulterade i djupare svar från de intervjuade. I undersökningen och i intervjuerna utgick jag alltid från de intervjufrågor som visas i bilagan (bilaga 1). Dessa frågor följdes av kompletterande fördjupningsfrågor beroende på den intervjuades svar och för att kunna komma djupare och närmre själva syftet med undersökningen. Det är dock enligt Patel och Davidson (2003) viktigt att frågorna är formulerade så att de inte går att missuppfatta. När vi formulerar frågor till intervjun är vi enligt Patel och Davidson (2003) väl insatta i problemområdet vilket kan leda till att mycket förefaller självklart vilket det inte är för den som blir intervjuad. För min del föreföll motsatsen då jag i mitt första utkast av frågor skrev en lång förklaring till vissa förekommande begrepp i frågorna. Detta var ett sätt för mig att visa på en tydlighet för att förebygga missuppfattningar. Förklaringarna togs senare bort då de inte alls visade sig vara nödvändiga.

Innan jag gick ut och gjorde mina intervjuer gjorde jag en testintervju eller pilotstudie som det också heter, med en förskollärare för att se huruvida mina frågor fungerade, hur de togs emot och om ifall jag skulle komma att behöva ändra eller byta ut någon fråga. Pilotstudien ger oss enligt Patel och Davidson (2003) möjligheter att justera frågornas innehåll, sekvens, antal och formuleringar så att intervjun fungerar så bra som möjligt under undersökningen. Det visade sig att det inte var nödvändigt och jag kunde bära med mig från den testintervjuade att frågorna var väldigt relevanta, intressanta och väl utvalda. I formuleringen av intervjufrågorna använde jag mig av litteratur som Ljungström och Olsson (2008), Lindquist (1990), Törnquist (1981). Samtliga författare har skrivit om den lekterapeutiska verksamheten.

4.3 Undersökningsgrupp

Ambitionen i valet av undersökningsgrupp bör enligt Stukát (2011) vara en grupp där resultatet inte begränsas till att bara gälla för just den lilla grupp som jag utvalt, utan det bör även kunna generaliseras till en större grupp. Då detta arbete studerar förskollärarens roll på sjukhusens lekterapi och huruvida de tar vara på det friska hos barn och ser helheten, föll det sig naturligt och självklart att intervjua förskollärare som är verksamma på sjukhusens lekterapi. Intervjuer gjordes med totalt sex stycken förskollärare på olika sjukhus i södra Sverige. Eftersom att det endast arbetar två förskollärare på varje lekterapi tillfrågades samtliga förskollärare på respektive lekterapi. Då majoriteten är kvinnor som arbetar på lekterapierna jag besökt, endast en man, var det intet att diskutera om de intervjuade skulle vara till exempel hälften kvinnor och hälften män. Inte heller ålder eller hur länge varje förskollärare arbetat på lekterapin diskuterades då samliga förskollärare hade ungefär samma ålder och har arbetat ungefär lika länge på respektive lekterapi.

4.4 Genomförande

Det är enligt Lantz (2007) av stor vikt att intervjuaren ger en ordentlig beskrivning av intervjuns innehåll det vill säga hur lång tid intervjun beräknas ta, hur den kommer att dokumenteras, hur resultaten kommer att användas samt hur den intervjuade kommer få ta del av resultaten. I den första kontakten med sjukhusen blev förskollärarna informerade om syftet med studien samt betonades betydelsen av deras ärliga svar. Informationen hade jag skrivit ner på ett A4 som var tänkt skulle skickas ut till samtliga intervjuade via e-post. Jag ansåg dock att det eventuellt kunde ta tid, då jag ville ha ett snabbt svar. E- postmeddelandet fick istället ligga till grund för den första telefonkontakten med respektive förskollärare, där de då också fick godkänna om de ville ställa upp på undersökningen eller inte. Mitt val av att ta kontakt via telefon istället för via e-post påverkade min undersökning på så sätt att jag snabbare fick intervjuerna bokade.

Förskollärarna visade uppskattning i att första kontakten skedde via telefon då de fick ett första intryck av mig som person redan då, vilket jag tror var en bidragande orsak till att samtliga förskollärare tackade ja till intervjuerna på en gång. Det kunde heller inte ske några missuppfattningar utan vi förstod varandra med en gång. När vi sedan träffades för intervjun hade vi redan bekantat oss via telefonen och mötet upplevdes mer avslappnat utan nervositet. Jag tror det hade betydelse att förskollärarna fått bekanta sig med min röst innan vi träffades och genomförde intervjun. I bilagan (bilaga 2) visas informationen som lärarna fick av mig i samtalet. Om lärarna godkände sitt deltagande i studien, vilket alla gjorde, bokade vi också in en tidpunkt då vi skulle genomföra intervjun. Samtliga intervjuer skedde enskilt.

Pilotstudien som jag tidigare genomfört som en test för att få vetskap om intervjufrågorna skulle komma att fungera eller inte innebar ett möte med en förskollärare som tog cirka 60 minuter. Varje intervjuad förskollärare i vardera första möte blev informerad om att namnen inte skulle offentliggöras men att deras svar skulle komma att vara ett verktyg för mig i min rapport. Patel och Davidson (2003) poängterar att intervjupersonens tillstånd krävs för att få ljuddokumentera intervjun. Innan varje intervju efterfrågades ett godkännande för att en dokumentation i form av inspelning via diktafon skulle vara tillåtet.

Patel och Davidsson (2003) menar att fördelen med att göra en ljudupptagning är att den intervjuades svar registreras exakt. I samtliga fall gavs ett godkännande men också ett förtroende att det som spelats in inte användes till något annat än som stöd för mig i skrivandet av denna rapport samt att själva inspelningen skulle raderas efter det använts.

Att använda diktafon underlättade då jag, precis som Patel och Davidson (2003) skrev, slapp sitta och försöka hinna skriva ner allt som den intervjuade sa. Jag kunde istället fokusera på det den intervjuade sa samt att ställa fler fördjupningsfrågor i sammanhanget.

Samtliga deltagare fick också veta varför studien gjordes och vem som skulle komma att ta del av den.

”Var ska intervjun ske? Miljön ska vara så ostörd som möjligt och upplevas som trygg (för båda parterna)” (Stukát, 2011, s. 45).

För mig var det betydelsefullt att den intervjuade fick välja i vilken miljö den ville bli intervjuad i. Fältintervjuer är enligt Stukát (2011) vanligast då intervjuaren söker upp den som ska bli intervjuad på dess hemmaplan. De två första intervjuerna med förskollärarna skedde enligt överenskommelse via telefon. Orsaken var brist på tid. Jag upplevde båda förskollärarna helt och hållet bekväma med denna situation, de var öppna och de svarade grundligt på intervjufrågorna. Den tredje och fjärde intervjun genomfördes på förskollärarnas arbetsplats i lekterapins verksamhet. Jag åkte dit och fick först bekanta mig med deras arbetsmiljö och sedan genomförde jag intervjuerna med en förskollärare i taget.

Att jag fick se förskollärarnas arbetsmiljö innan påverkade inte intervjun mer än att förskollärarna inte utformade sina svar om den lekterapeutiska miljöns materiella uppbyggnad på samma sätt som förskollärarna jag telefonintervjuade. Vid fältintervjuerna placerade vi oss vid matbordet längst bort i verksamhetens lokal där de vanligen brukade sitta och fika med föräldrar och barn. Båda de intervjuade var avslappnade och bekväma i situationen då vi befann oss på deras arbetsplats. Det gjorde att intervjuerna flöt på och det blev en trevlig stund. Även den femte och sjätte intervjun genomfördes också på förskollärarnas arbetsplats i verksamheten. Här kunde vi gå undan och sitta ostörda i ett rum med stängd dörr, vilket visade på mer trygga och avslappnade intervjuer.

Förutsättningarna för att skapa en god och avslappnad intervjusituation är att det inre psykologiska utrymmet enligt Lantz (2007) är relativt fritt från en hämmande inverkan, där nervositet och oro är den energiskt sett viktigaste hindrande infallsvinkeln. Därför underlättar det i intervjun att vara på den intervjuades hemmaplan. Varje intervju med lärarna tog cirka 60 minuter vardera vilket gav ett resultat på 360 minuter. Det blev sammanlagt sex intervjutillfällen.

4.5 Bearbetning av datamaterial

Patel och Davidson (2003) skriver att i bearbetningen av insamlad data är det av stor betydelse att först skriva ner hela intervjuerna samt att läsa igenom hela materialet flera gånger. Det är vidare enligt Patel och Davidson (2003) viktigt att avsätta tid som är lång

och sammanhängande och att arbeta ostört. Intervjuerna bearbetades samma dag och tre dagar efter att intervjuerna genomförts. Det bearbetade intervjumaterialet lästes sedan igenom ett flertal gånger av mig själv för att skapa ett intryck av intervjuerna i stort.

Genom att jag läste igenom det bearbetade intervjumaterialet fick jag chansen att se intervjuerna ur en annan synvinkel och inte bara att jag lyssnat när den intervjuande har berättat. Talspråket i intervjuerna bearbetades och svaren delades upp under intervjufrågorna som jag hade och sen vidare under olika kategorier med relevanta rubriker skapade utifrån problemformuleringens frågeställningar, denna metodanalys är något som Lantz (2007) rekommenderar i sin litteratur.

4.6 Validitet och reliabilitet

Jag tyckte inte att det uppstod några direkta felkällor under intervjuerna mer än att det kunde komma insmygandes vårdpersonal, barn, föräldrar eller den andra förskolläraren i rummet som respektive intervjuer hölls till i. Det skulle kunna ses som ett störande och avvikande moment i sig, dock var inget som jag personligen upplevde som störande eftersom att det inte hände mer än att det hälsades lite kort. Det var dessutom svårt kunde jag tycka att undvika sådana situationer på en lekterapi som är en så pass liten verksamhet.

Lantz (2007) menar att den omgivande miljön, själva intervjusituationen samt tidsåtgången kan påverka det som sker under intervjun. Två av intervjuerna som hölls via telefon flöt på lättsamt och lugnt utan några uppkommande störningsmoment. Trots att telefonintervjuerna upplevdes lättsamma var de verksamhetsförlagda intervjuerna socialt sätt trevligare och mer givande då jag själv fick möjligheten att studera verksamhetens miljö istället för att få den djup och grundligt beskriven för mig. Jag upplevde inte att intervjusituationerna trots miljöskillnaden skiljde sig i svar och innebörd. Även om undersökningen gjordes med endast sex förskollärare från olika länssjukhus så blev resultatet ändå innehållsrikt och tillförlitligt. Förskollärarna uppfattades vara väl insatta i vad som är deras roll på lekterapin är samt verksamhetens mål.

Validitet handlar om att intervjuaren mäter det i undersökningen som är avsett att mäta.

Enligt Patel och Davidson (2003) handlar validitet om att göra en trovärdig tolkning av den intervjuades svar och åsikter vad det gäller fenomenet i fråga. I min undersökning var validiteten hög då tolkningen från mig av den intervjuades svar var trovärdiga precis som Patel och Davidson (2003) talar om i sin bok. Det var inte förvånande att intervjudeltagarnas svar blev ungefär desamma då den lekterapeutiska verksamheten är så pass liten med så få anställda. Lekterapierna som jag var i kontakt med hade dessutom ett gott samarbete med varandra samt att de hade tydliga mål som var enkla att förstå.

Dessutom hade jag läst om näst in till allt som förskollärarna svarade i litteratur som det heller inte finns mycket av. Reliabilitet handlar om tillförlitligheten och användbarheten av ett instrument. Patel och Davidson (2003) skriver att reliabilitet handlar om tillförlitligheten i undersökningen, att resultatet blir desamma om intervjuaren ställer samma frågor upprepade gånger till olika individer och dessutom får liknande svar. Här kan jag relatera till min undersökning och säga att reliabiliteten var relativt hög då jag fick likande svar på samtliga av mina intervjufrågor då jag ställde frågorna ett flertal gånger men till olika personer.

4.7 Etiska aspekter

Vetenskapsrådet (2002) framhåller i sitt dokument om forskningsetiska principer, fyra huvudsakliga grundkrav. Här följer en beskrivning av de principer jag använt mig av.

Det första kravet kallas informationskravet och innebär enligt vetenskapsrådet (2002) att jag som forskare alltid ska informera undersökningsdeltagare om deras uppgift i projektet samt projektets syfte. Vidare ska det informeras om vad som gäller för aktörernas deltagande samt att deltagandet är frivilligt och att aktörerna har rätt att avbryta deltagandet när som helst. Innan jag påbörjade min undersökning ringde jag, som jag tidigare nämnt, runt till förskollärarna och informerade om min undersökning det vill säga vad studien innebar och hur materialet skulle användas. Jag klargjorde också att förskollärarna skulle komma att ha rätt att avbryta eller avboka intervjun när som helst.

Nästa krav som jag använde mig av var samtyckeskravet som enligt vetenskapsrådet (2002) innebär att jag som forskare ska inhämta samtliga undersökningsdeltagares samtycke angående sitt deltagande i undersökningen. När jag informerat samtliga förskollärare fick jag ett muntligt samtycke om deras medverkan i undersökningen.

Det tredje kravet som jag använde mig av var konfidentialitetskravet som enligt vetenskapsrådet (2002) innefattar att alla uppgifter om deltagare i en undersökning ska behandlas med största möjliga konfidentialitet och ska förvaras på ett sådant sätt att obehöriga inte kan ta del av dem. I samband med att jag ringde runt till deltagarna och informerade om undersökningen talade jag också om att alla deltagare skulle komma att vara konfidentiella, vilket kändes väldigt betydelsefullt för mig att förmedla. Det som skulle komma att vara konfidentiellt togs även upp vid självaste intervjusituationen för att poängtera att ingen skulle komma att kunna se vem som svarat vad.

Det sista kravet som jag använde mig av var nyttjandekravet som enligt vetenskapsrådet (2002) innefattar att de uppgifter som samlats in om enskilda personer inte får användas på annat sätt än för forskningsändamål. I mitt informationssamtal med förskollärarna poängterades att det inspelade materialet skulle komma att raderas efter att en analys gjorts.

5 RESULTAT

I kapitlet redovisas kategorier som uppkommit vid bearbetningen av materialet från intervjuerna. Det centrala i resultatet kommer från frågeställningarna som undersökningen innefattar: Förskollärarens roll på sjukhusens lekterapi samt att arbeta med det friska hos barn och se helheten.

5.1 Förskollärarens roll på lekterapin

Denna första kategori har deltats in i följande underrubriker som presenterar förskollärarens roll: att få med alla barn till lekterapin, att besöka infektionsdrabbade barn, att ha ett flexibelt och spontant arbetssätt, att samarbeta med vårdpersonal, att förbereda barn inför behandling, att samarbeta med föräldrar och syskon samt att samarbeta med hemförskola.

5.1.1 Att få med alla barn till lekterapin

En förskollärare berättade i sin intervju att deras viktigaste roll i den lekterapeutiska verksamheten är att få med alla barn som finns på sjukhuset till lekterapin. Det behöver inte bara vara sjuka barn som kommer till lekterapin. Det kan vara barn till sjuka föräldrar, syskon till sjuka barn eller syskon till förtidigt födda barn. Det är lika viktigt för alla barn, oavsett vilken situation de befinner sig i, att komma till lekterapin och bearbeta eller förbereda sig inför vad som komma skall. Handlar det till exempel om ett barn till ett sjukt syskon är det värdefullt att detta barn får vara med under hela sjukhusprocessen och inte lämnas hemma och utanför. Många föräldrar kan agera fel genom att anse att de skonar sina barn från smärtsamma upplevelser genom att hålla dem utanför sjukhuset. Det är viktigt för syskonen att få delta under hela processen och veta vad det är som händer.

Tyvärr finns det barn som dör och har syskonen då inte fått vara med under hela resan så får dem det också väldigt tufft med att bearbeta sorgen. Syskon till ett avlidet barn ges alltid möjlighet till att delta i barnklinikens sorggrupp. Barn är inte dumma när det gäller sådant här utan är ofta större tänkare och mycket smartare än vi vuxna. Barn måste ges tid att förstå vad som hänt och varför. Därför är det viktigt att hela familjen är med. När föräldrar upptäckt att det finns en lekterapi brukar de komma så ofta som möjligt.

”Lekterapin blir uppmärksammad som den positiva biten på sjukhuset.”

En förskollärare berättade i sin intervju om att när barn kommer in på lekterapin möter förskolläraren upp dem, visar dem runt och ger dem möjlighet att titta på allt material som finns synligt i lokalen. Det är viktigt att varje barn tillsammans med deras föräldrar bestämmer vad de vill göra på lekterapin. Det är också viktigt att lämna varje barn själv en stund för att de ska kunna känna in vad de vill göra. Förskollärarna observerar och ser dem och om ett barn inte kan slå sig till ro utan virrar runt bland olika saker kan förskolläraren gå fram till detta barn och höra om det vill ha hjälp med något eller undrar över något. Här är det viktigt att hela tiden försöka känna av vad behovet är hos ett barn.

”Barnet möter så många olika okända människor på sjukhuset och då kan det vara skönt att komma till en plats där de känner igen någon, utom föräldern.”

5.1.2 Att besöka infektionsdrabbade barn

Två förskollärare berättade om sina uppgifter att besöka infekterade barn i deras rum. Det handlar om barn som inte får komma till lekterapin på grund av att de har någon form av infektion eller smittsam sjukdom. Det viktigt att förskollärarna är väldigt försiktiga när de går in till dessa barn. Rummet som de ligger i är nämligen det enda stället som är deras privata zon på sjukhuset. Därför är det viktigt att förskollärarna inte klampar in utan knackar på dörren lugnt och stillsamt. Förskollärarna går alltid in med viss försiktighet till varje barn genom att först fråga om det är okej för dessa barn att förskollärarna kommer in i rummet. När förskollärarna fått ett godkännande går de in och hälsar men tar även reda på av varje barn vad de tycker om att göra på fritiden eller vad det brukar göra i hemförskolan. Det är en viktig del i barns tillfrisknande att få rätt stimulans av lek och aktiviteter. En annan värdefull del i förskollärarens roll att besöka barn som ligger på IVA (intensivvårdsavdelningen) eller på röntgen. Inga barn får glömmas bort. På IVA finns det egentligen inte mycket barn eftersom att det är en vuxenavdelning.

”IVA, röntgen och andra liknande avdelningar är inte barnanpassade till miljön och då är det extra viktigt att vi kommer med leksaker, tidningar eller liknande.”

Vårdpersonalen på de olika infektionsavdelningar brukar till exempel ringa efter förskollärarna som då kan komma upp med en portabel dvd-spelare, böcker, spel, pussel eller annat pysselmaterial så att barn kan aktiveras i sängen eller till och med vid sidan av sängen.

5.1.3 Att ha ett flexibelt och spontant arbetssätt

En förskollärare berättade i sin intervju att det inte går att göra en långtidsplanering för den lekterapeutiska verksamhetens barn utan det handlar om att gripa stunden. Vad är det för aktiviteter som vi kan göra just nu, just i detta ögonblick? En annan förskollärare berättade att det alltid är svårt att planera upp aktiviteter med sjuka barn för att de inte vet hur länge ett barn är inlagt på sjukhuset. Ofta blir det alltså spontant vad förskollärarna väljer att hitta på för aktivitet.

”Arbetar du på lekterapin så måste du vara väldigt flexibel. Att vara strikt och planera upp att nu ska jag baka med barnen imorgon, fungerar inte då vi hela tiden måste ta dagen som den kommer och möta de barnen som kommer hit utifrån deras behov just i ögonblicket. Vi vet oftast aldrig hur länge de stannar på sjukhuset.”

Det kan å andra sidan vara så att barn som ligger inne länge eller som kommer på planerade besök till sjukhuset, kan träffa förskollärarna och de kan tillsammans planera upp en aktivitet. Då har också förskollärarna en möjlighet att förbereda inför aktiviteten.

5.1.4 Att samarbeta med vårdpersonal

Samtliga förskollärare menar att de har ett väldigt bra samarbete med vårdpersonalen på sjukhusets barnklinik. All personal både på lekterapin och på den övriga barnkliniken har nämligen samma mål i att alla barn som kommer till sjukhuset ska bli så bra och må så bra som möjligt. Det är viktigt att barn får känna sig väl omhändertagna och sedda när de kommer till sjukhuset. Vårdpersonalen tycker att det är bra när barn är på lekterapin och hämtar gärna dem där. Vårdpersonalen är alltid välkommen till lekterapin men förskollärarna har gjort dem väl medvetna om att inga undersökningar får ske på

lekterapin. Inte heller några samtal med krav är tillåtna. De förskollärare som arbetar på lekterapin har arbetat i verksamheten väldigt länge och är trygga i sin yrkesroll men känner också vårdpersonalen väl vilket är en är förutsättning för att samarbetet, verksamheten och barnvården ska fungera. Förskollärarna ser till att informera sig varje morgon om vad de olika patienterna har på agendan så att förskollärarna inte sätter igång ett spel fem minuter innan ett barn till exempel ska på röntgen. Vårdpersonalen måste lika väl vara observant när de kommer upp till lekterapin och kunna känna av när det är läge att bryta i barns lek för att kunna ta med sig det till behandlingen.

”Jag måste säga att jag tycker att samarbetet fungerar alldeles ypperligt. Vi har en bra kommunikation och respekterar varandras verksamheter och jag brukar säga att just det är en förutsättning för att samarbetet över huvud taget ska kunna fungera. Alla tänker på att all personal är viktiga delar i vården, för att den ska fungera och bli så bra som möjligt för patienten. När vi samarbetar så blir resultatet mycket mer och bättre än bara summan av delarna.”

Vårdpersonalen kan skjuta på medicinering om de ser att förskollärarna håller på med en aktivitet som är viktig för den patienten, då kan de stå tillbaka. Det handlar om att ta hänsyn och skulle ett barn vilja så följer förskolläraren med till behandlingen för att visa att det inte är farligt.

”Vi ger och tar från varandra och vårdpersonalen kommer till oss när de vill ha hjälp med något barn. Vi får ju rapport varje morgon om vad vi ska arbeta med under dagen och vilka barn som är inlagda. Har vårdpersonalen gjort någon tråkig undersökning med något barn kommer de till oss och ber om en biobiljett. Barnet behöver en bonus för att det varit så duktigt och vi tillhandahåller vi detta.”

Två förskollärare lyfte speciellt fram i respektive intervju att lekterapin finns för att visa att sjukhus också kan vara roligt. Lekterapin har fått en oerhörd respekt från den övriga barnkliniken då förskollärarna varit noga med att göra alla avdelningarna medvetna hur viktigt det är för barns tillfrisknande att komma till lekterapin. Samarbetet är som nämnt tajt mellan förskollärare och vårdpersonal och förskollärarna har en viktig roll i att bidra med tips till vårdpersonalen på hur de kan bemöta barn, vilket sker i en ren internutbildning i den aktuella situationen. Vårdpersonalen är lyhörd, vill engagera förskollärarna och kommer gärna och rådfrågar förskollärarna.

5.1.5 Att förbereda barn inför behandling

Om ett barn är rädd för något på sjukhuset som tillexempel sprutor, själva miljön eller känner en rädsla för något annat på sjukhuset, arbetar förskolläraren strukturerat med att förbereda detta barn genom att leka den behandling som eventuellt stundar.

”Vi lägger väldigt mycket tid på förberedelser speciellt då vi arbetar mycket med stickrädda barn. Sjuksköterskorna tillsammans med mig som förskollärare hjälper till, visar och förklara för barnen hur undersökningen ska eller kan gå till och hur lång tid den tar.”

Förskollärarna har ett nära samarbete med sjuksköteskorna gällande förberedelser inför en undersökning. De vet av erfarenhet att barns fantasi alltid är värre än verkligheten. Barn målar upp en bild utav hur en provtagning är eller hur en vaccination är och den bilden är

alltid värre än vad verkligheten är. Därför gäller det för förskollärarna och sjuksköterskorna att på ett vettigt sätt ge barn en verklighetsbild som är mer sann än den som barn har i sin fantasi. På så vis kan förskollärarna tillsammans med barn genom leken hitta strategier för att klara av situationen.

”Vi hade en tjej som gick i 5:an, 6:an och var inne för stickprov. Vårdpersonalen stack fel i henne och då blev hon rädd. Det är inte alls bra om sjukhuset skapar rädsla, så där fick vi jobba mycket med att ta bort/dämpa den rädslan.”

En förskollärare berättade i sin intervju att olika aktiviteter, naturliga samtal och att sjuksköterskan kommer och pratar om varför barn är rädda leder till att barn kan avledas från rädslan och kommer på andra tankar när de till exempel ska ta stickprov. Medan en sköterska tar stickprov på ett barn kan förskolläraren berätta något för detta barn för att det ska komma på andra tankar. Det gäller att spontant och oplanerat kunna ta fram material som passar och fångar ett barns uppmärksamhet i just den stunden. Helt plötsligt kan stickprovtagningen vara över. Två förskollärare berättade om att de har små lådor med bilder i som visar hur olika undersökningar kan gå till, vilket är nyttigt att visa och gå igenom som en förberedande process för sjuka barn. Förskollärarna hjälper också till med att ordna studiebesök på den övriga barnkliniken, dit barn ska för behandling, för att minska oron eller ovissheten hos ett barn. Förskollärarna berättade att de uppfunnit en låtsas röntgenapparat och spelat in röntgenljudet på bandspelare för att det skulle vara så likt en riktig röntgenapparat som möjligt. Det är viktigt att barn får en känsla för hur röntgen eller annan behandling går till och hur lång tid det kan ta att genomgå den.

5.1.6 Att samarbeta med föräldrar och syskon

Då Fyra förskollärare poängterade att föräldrarna är en förutsättning för att den lekterapeutiska verksamheten ska fungera överhuvudtaget. Förskollärarna i den lekterapeutiska verksamheten stöttar föräldrar minst lika mycket som barn. Särskilt för föräldrar till cancerpatienterna är samvaron på lekterapin extra viktig. Utanför sjukhuset kan föräldrarna lätt känna sig ensamma och då är det en del i förskollärarens uppdrag att skapa stöd för familjerna på lekterapin. Föräldrarna kan också hitta stöd hos varandra och speciellt de familjer som precis fått besked om att deras barn har cancer, får chansen att höra andra föräldrar som kommit en bit på vägen och i processen. Det kan vara till stor tröst att bara träffa andra i samma situation och möjligheten skapas att kunna ta kontakt med varandra även utanför sjukhusets väggar för att fortsätta stötta varandra.

”Hela familjen är viktigt, vår utgångspunkt är ju arbetet med det friska hos barnen men också helheten och familjen.”

Samtliga förskollärare menar att den stora skillnaden mellan lekterapi och förskola är att alla barn har sina föräldrar med sig hela tiden. Det är som en lång inskolning. Fokuset i förskolan är barngruppen men på lekterapin är det individen, det enskilda barnet och dess familj. Förskollärarna arbetar tillsammans med föräldern på ett annat sätt än i förskolan.

Med tiden lär sig förskollärarna också hur de ska förhålla sig till föräldrarna på ett professionellt vis. Förskollärarna måste hela tiden tänka på att familjen kanske inte har så många andra att vända sig till än de som arbetar på lekterapin. Förskollärarna är inte föräldrarnas privata vänner så de måste på ett trevligt sätt hålla ett avstånd så att det blir en professionalitet i arbetet och inte något personligt. Förskollärarna kan visst sitta och fika med föräldrarna men måste samtidigt då tänka på hur de förhåller sig till familjen. Ofta

behöver förskollärarna inte säga så mycket men just att bara lyssna kan göra mycket för föräldrarna. Då förskollärarna är vanligt klädda och i en helt sjukhusfri miljö blir det lättare för föräldrarna att öppna sig för dem. Inne på lekterapin har förskollärarna inte bråttom som doktorer ofta kan upplevas ha och då är det skönt och avslappnande för familjer att vara inne på lekterapin.

”Doktorerna brukar säga att lekterapin är så värdefull då vi som förskollärarna ofta får veta så mycket som kan vara av betydelse för en undersökning, som inte kommer fram i familjens möte med doktorn.”

Det är förstås viktigt att förskollärarna frågar familjen om är det okej att de berättar vissa saker för doktorerna som kommer fram i samtalen på lekterapin.

5.1.7 Att samarbeta med hemförskola

Samtliga förskollärare menade i sina respektive intervjuer på att de inte har något direkt samarbete med varje sjukt barns hemförskola. Det har istället varit sjukhusskolans uppdrag mer och lekterapin har istället ett nära samarbete med sjukhusskolan. Cancersjuka barn kan få ligga inne under en lång period på sjukhuset vilket ofta leder till att de blir borta från sin hemförskola mycket. Då brukar en önskan om få visa lekterapin för sina klasskompisar också uppstå. Hur ser det egentligen ut där dessa barn tillbringar mycket tid? Då händer det att förskollärarna på lekterapin kontaktar hemförskolan för att arrangera ett studiebesök.

Det är enligt förskollärarna på gång mer och mer nu att lekterapin ska ha mer kontakt med barns hemförskola och menar att andra lekterapier i landet redan börjat arbeta lite så. Dock vidhåller alla intervjuade att det fortfarande är ganska nytt.

”Den är lika med noll, vi har inget samarbete med dem, sjukhusskolan har bättre samarbete med hemförskolan. Vi arbetar efter läroplanen för förskola naturligtvis men i valda delar eftersom att den bygger väldigt mycket på gruppverksamhet och det kan vi inte ha här på lekterapin i samma utsträckning.”

5.2 Förskollärarens arbete med att ta vara på det friska hos barn och se helheten

I denna andra kategori redovisas förskollärarens arbete med att ta vara på det friska hos barn och se helheten. I kategorin redovisas även förskollärarens roll: att arbeta indirekt för barn samt att arbeta direkt med barn.

Att ta vara på det friska hos barn och se helheten menade samtliga förskollärare i sina respektive intervjuer, handlar framförallt om att arbeta med till exempel skolutvecklingen eller fritidsaktiviteter, det vill säga att ta fram och ta vara på allt det som är friskt i ett sjukt barn. Det kan också handla om att se och ta hand om en hela barnets familj.

5.2.1 Att arbeta indirekt för barn

Samtliga förskollärare menade att det indirekta arbetet det vill säga att skapa en miljö där barn känner sig välkomna, trygga och fria, är en viktig del i att kunna ta vara på det friska hos barn och se helheten. Det är oerhört viktigt för förskollärarna att när de träffar barn för första gången, ska de hälsa och tilltala varje barn med dess namn. Då känner sig också alla