Staden som steg ur havet: landhöjningen och landskapets förändring

Staden som steg ur havet

landhöjningen och landskapets förändring

Red. Lars Elenius

Staden som steg ur havet

landhöjningen och landskapets förändring

Redaktör: Lars Elenius

Författare: Lars Elenius och Thomas Öberg

Vetenskapen o ch l andhöjningen

Projekt: Fördjupad förmedling av världsarvet Gammelstads kyrkstad.

Boken ingår i en tematisk studie av Gammelstads kyrkstad som världsarv och är beställd av museichef Ann Lindblom Berg, friluftsmuseet Hägnan & Gammelstad Visitor Centre, kultur- och

fritidsförvaltningen, Luleå kommun.

Projektledare och bildredaktör: Lars Elenius.

Författare: Lars Elenius samt Thomas Öberg (avsnittet om Gammelstadsvikens natur i Kap. 4).

Omslagsfoto: För information om omslagsfotot samt övriga foton och illustrationer, se Foton och illustrationer längst bak.

Grafisk form och produktion: Luleå Grafiska, Luleå, 2019.

Tryckeri: Luleå Grafiska tryckeri, Luleå 2019.

Projektägare: Luleå kommun.

Förlag: Gammelstad Visitor Centre.

Finansiärer: Länsstyrelsen i Norrbottens län, Luleå kommun, Region Norrbotten, Riksantikvarieämbetet.

www.visitgammelstad.se

© 2019 Gammelstad Visitor Centre Luleå kommun och Lars Elenius.

ISBN: 978-91-519-0899-1

Innehåll

Inledning . . . .5

Kapitel 1. Vetenskapen och landhöjningen . . . .7

Kyrkstaden och landhöjningen . . . .8

Landet höjer sig . . . .8

Guds plan för människan . . . . 10

Mätningen av havsnivån. . . .11

Sulitelmas glaciärer ger insikter . . . .12

Arkeologin ändrar smältningsförloppet . . . .14

Kapitel 2. Bygden reser sig ur havet . . . .17

Luleälvens ändrade riktning . . . . 18

Teorin om älvens genombrott i Gäddvik . . . . 18

Byarnas placering och namn . . . .21

Förkristen handel vid vattenleden . . . . 25

Kapitel 3. Konsekvenserna för kyrkstaden . . . .27

Luleå stad placeras i kyrkstaden . . . .28

Ny mark genom landhöjningen . . . .29

Hamnen som försvann . . . .30

Beslutet att flytta på staden . . . . 32

Kapitel 4. Omvandlingen av landskapet . . . .35

Havsviken som blev en insjö . . . .36

Förändrade växtzoner . . . .36

Användningen av landskapet . . . .38

Böndernas sjö . . . .39

Gammelstadsviken som fågelsjö . . . .40

En natur värd att skydda . . . .41

Klimatkrisen och landhöjningen . . . .43

Noter . . . .44

Referenser . . . .45

Fotografier och illustrationer . . . .47

Vetenskapen o ch l andhöjningen

Lars Elenius f. 1952 är professor emeritus i historia vid Luleå tekniska universitet.

Forskningen spänner över ämnen som etnicitet, minoritetspolitik, nationalism, kulturarv och regional förändring i norra Europa. Han ledde i början av 2000-talet det transnationella projektet att skriva en historiebok och encyklopedi om Barentsregionen.

Thomas Öberg f. 1947 är fil. mag. bland annat i biologi och geologi, f.d. utställningschef för Ájtte–Svenskt fjäll- och samemuseum och mångårig naturjournalist vid Sveriges Radio. Han har bland annat skrivit en bok om det samlade natur- och kulturarvet i Luleå kommun, samt producerat och utformat informationsmaterial om Gammelstadsviken.

Inledning

Det är nånting mycket fascinerande med landhöjningen. Den har pågått omkring oss sen barnsben, år efter år, och pressat marken en centimeter uppåt varje år. En centimeter låter inte mycket, men när man levt i femtio år så har det blivit en halvmeter. Då ser man påtagliga förändringar i sin barn- doms landskap. Den grunda viken med sjögräs har blivit ett kärr. Myren har blivit skogsmark. Gräs och buskar har ryckt fram en aning och strand- linjen dragit sig tillbaka.

På 1700-talet trodde man att vatten- minskningen vid kusten berodde på att Bibelns syndaflod fortfarande drog sig tillbaka. Det stod ju i Bibeln om Noa som byggde sin ark och om den väldiga syndafloden som dränkt allt liv i sin väg på hela jorden. Det fick man inte ifrågasätta. Carl von Lin- né, som blev en så framstående ve- tenskapsman, trodde också att strän- dernas uppgrundning berodde på syndaflodens tillbakadragande. Han tänkte sig att paradiset en gång varit en ö omgiven av vatten. Man kan jäm- föra med att också platsen för Gam- melstads kyrka en gång varit en ö. Det finns en progression inbyggd i det kristna tänkande som bygger på att vattnet drar sig tillbaka och att landet höjer sig. Men så länge Bibelns ord

drog gränserna för vad man fick tänka så gick det inte att nå längre. Tanken om en inlandsis som legat i tusentals år över Skandinavien var en tankens revolution som kan jämföras med Darwins teser om evolutionen.

Generation efter generation vid Bottenvikens kuster har levt med landhöjningen som en naturlig del av landskapets förändring. Med arkeo- logins nya fynd får vi nu också en in- blick i hur länge människorna levt med landhöjningen. När arkeologer från Norrbottens museum 2009 hitta- de en 10 700 år gammal eldhärd med rester efter djurben vid Aareavaara i övre Tornedalen så ändrades synen på isens avsmältning. Årsringar i omgi- vande sjöars lera visade att männis- korna vid lägerelden befann sig allde- les vid dåtidens iskant av inlandsisen.

Pollenanalyser visade att en tundra- vegetation redan etablerat sig. Kopp- lat till andra fyndigheter i norra Skan- dinavien konstaterades att de jagade vildren. En jägarbefolkning levde allt- så vid inlandsisens kant och vid stran- den av den jättelika Ancylussjön som bestod av sötvatten. Landet har höjt sig år efter år efter att ha varit ned- pressat av isen. Havsvattnet har lång- samt dragit sig tillbaka till dagens vat- tennivå. Vi har i Norrbotten anpassat

oss, generation efter generation, till landhöjningen i över tiotusen år!

I skriften om landhöjningen beskri- ver vi vetenskapens förändrade syn på frågan, men också hur landhöjningen drabbade kyrkstaden i Gammelstad.

Sockenkyrkan placerades centralt i den nedre lulebygden, men när kyrk- staden 1621 upphöjdes till stad var in- nerfjärden redan för grund. Efter tret- tio år tvingades staden att flytta. I dag har den uppgrundade Gammelstads- viken förvandlats till naturreservat.

Böndernas forna strandängar har bli- vit ett Natura 2000-område. Biologen Thomas Öberg är författare till Ka- pitel 4 som handlar om detta. Hans kunskaper har varit ovärderliga för att fullborda berättelsen om landhöjning- ens påverkan på Gammelstad. Arkeo- logen Olof Östberg har förklarat bety- delsen av fynden i Aareavaara.

Skriften om landhöjningen ingår i projektet Fördjupad förmedling av Gammelstads kyrkstad som världsarv som drivs av friluftsmuseet Hägnan och Gammelstad Visitor Centre. Till alla er som bidragit i arbetet riktar jag ett stort tack!

Lars Elenius

Vetenskapen o ch l andhöjningen

KAPITEL 1

Vetenskapen och landhöjningen

Staden Luleå byggdes på ett nytt ställe eftersom hamnen vid

sockenkyrkan på 1600-talet blivit för grund. Vetenskapsmännen trodde att uppgrundningen berodde på att Bibelns syndaflod nu drog sig tillbaka.

Ingen kunde i sin livligaste fantasi tänka sig att en två till tre kilometer tjock is legat över norra Europa. Och att landet nu höjde sig efter att ha

varit nedpressat under tusentals år.

Den senaste inlandsisen täckte hela Skandinavien och norra Europa. I takt med att den långsamt drog sig tillbaka började en tundravegetation gro vid iskanten. Växter, djur och människor återbesatte ganska omedelbart landskapet.

Vetenskapen o ch l andhöjningen

Kyrkstaden och landhöjningen I det mångtusenåriga perspektivet finns två storartade klimatgeografis- ka förlopp att ta hänsyn till i vår del av världen. Det ena är inlandsisens fram- ryckning och senare tillbakadragan- de från nuvarande södra Tyskland till norra Skandinavien. Under avsmält- ningen omskapades landskapet radi- kalt. Luleälven har vid sin mynning

bestått av flera mäktiga isälvar av oli- ka storlek som under den smältan- de isen transporterade med sig grus och sten och slam som samlades vid isälvsmynningarna.

Isens hopsmältning blottlade ett tundralandskap som försköts mer och mer mot isens centralområde. Mar- ken var påverkad av både inlandsisens rörelse och den enorma tryckkraften

från en is som var två till tre kilometer tjock. Under 75 000 år hade den lagt sin frusna kropp över berg och sten.

Mycket av jordens vatten var bundet i inlandsisarna. Under avsmältning- en ökade vattennivån i havet radikalt.

Som mest låg havet och skvalpade omkring femton mil in i landet från nuvarande strandlinje.

Det andra stora förloppet är land- höjningen som följde när isen gradvis smälte undan. Det som i dag är od- lad och industrialiserad bygd vid kus- ten låg metervis under vatten. När det första enkla träkapellet byggdes vid mynningen av Luleälven, senast vid församlingsbildningen under främ- re hälften av 1300-talet, var vattenni- vån sex meter högre än i dag. I takt med att sjöar och fjärdar uppgrun- dades växte stränderna igen. Bryg- gor hamnade på land och nya sank- marker krävde spångar och gav nya vägsträckningar. Det fick långtgåen- de konsekvenser för den nya staden Luleå som anlades 1621 vid socknens kyrkplats. Det är istidens och land- höjningens påverkan på kyrkstaden i Gammelstad som vi vill berätta om i den här skriften. De har på ett påtag- ligt sätt förändrat landskapet i Luleå socken och påverkat vardagslivet för människorna.

Landet höjer sig

Vi har levt i den geologiska period Geologen Gerhard de Geers publicerade karta 1896 var en seger för dem som sökt bevisa att

den nuvarande landhöjningen berodde på en tidigare istid. Bara hundra år tidigare hade den allmänna föreställningen varit att landhöjningen berodde på att Bibelns syndaflod fortfarande drog sig tillbaka.

som kallas kvartärtiden i 2,6 miljoner år. Under den tiden har vi haft kan- ske ett tjugotal klimatförändringar som lett till nedisningar. För 25 000 år sedan hade den senaste inlands- isen sin allra största utbredning och var omkring tre kilometer tjock. Hela Skandinavien och en stor del av nor- ra Europa var täckt av glaciäris, lik- som norra Ryssland och Nordameri- ka. Isens centrum i norra Europa, där den också var som tjockast, låg ute i Bottenhavet. Efterhand försköts det in i Jokkmokks högfjällsområde. Här försvann de sista resterna av inlandsis för c:a 8 500 år sedan. Smältvattnet omskapade landskapet radikalt. Un- der den varma period som följde låg

trädgränsen i de svenska fjäl- len ett par hundra meter hö- gre än idag och inga glaciä- rer fanns kvar i de svenska fjällen.

När isen försvunnit var jordytan ännu rejält ned- tryckt. Östersjöns yta gick 220 meter över dagens yta i luleåtrakten. Stora delar av nuvarande Norrbottens län låg på havsbotten. Havs- stranden låg som högst uppe vid Vuollerim och av det som är Luleå kommun idag stack bara tre berg upp som öar. Det var Snöberget, Stor-

krokberget och Östra Mosterberget, alla i norra kommundelen. Allt annat var täckt av vatten.

Landet började höja sig när tryck- et lättade. Landhöjningen var i bör- jan omkring tio gånger så snabb som i dag, vilket betyder 10 meter per hund- ra år. Gradvis gick det allt långsam- mare. Genom den globala uppvärm- ningen stiger havsnivåerna, så i dag är den reella landhöjningen längs norr- landskusten snarare 4‒5 millimeter per år. Höga kusten i Västernorrland har haft landets högsta landhöjning.

Vid Skuleberget ligger högsta kust- linjen på 286 meter över dagens hav.

Landhöjningen märks främst som en Vågorna spolade bort allt fint material när bergen reste

sig ur havet. Kvar blev stora klapperstensfält med run­

dade stenblock. Det finare materialet ansamlades i lägre liggande områden, fjärdar eller sjöar. Bilden är från Snö­

berget i Råne älvdal.

De glaciärer vi har i dag är inte rester av inlandsisen, utan har uppkommit senare. Nu smälter de snabbt i fjällen på grund av den globala uppvärmningen. Glaciärfronterna retirerar 10–20 meter per år. Förloppets hastighet kan jämföras med den snabba och totala avsmältningen av inlands­

isen för 9 000 år sen. Bilden visar glaciären Sálajiegna på gränsen mellan Sverige och Norge.

Vetenskapen o ch l andhöjningen

strandförskjutning. Luleå skärgård har under de senaste hundra åren ökat sin yta årligen med 225 hektar.

Guds plan för människan

Botanikern Carl von Linné hörde till dem som på 1700-talet trodde att or- saken till den landhöjning man såg vid kusterna berodde på att vattnet i havet minskade. Helt klart måste han ha varit medveten om uppgrund- ningen när han som ung man besök- te Luleå och Gammelstad sommaren

1732. Han var finansierad av Kungliga Vetenskapssocieteten för att kartläg- ga den lappländska floran och gjorde den sommaren sin berömda resa in i den svenska fjällvärlden. Under resan såg han med egna ögon spår i naturen som vi i dag vet kommer från istiden, men han kände inte till att det funnits en istid. Därför kunde han inte tolka de olika tecknen som han såg efter- som han iakttog naturen från en helt annan synvinkel.

Tydligast var detta i Hälsingland

I valvmålningarna från 1617 i den medeltida Knista kyrka söder om Örebro är syndafloden dramatiskt skildrad i en svensk version. Konstnären är okänd.

där han upptäckte en violett lera som innehöll rester av Mytilus edulis (blå- mussla) och Lime- cola balthica (Öst- ersjömussla). Han skrev i sin dagbok:

”Tror alltså jag fast, att alla de dälder och kärr hava varit havet och att övers- ta av berget fordom varit klippor”.¹ Som den naturforskare han var insåg han att över landskapet måste tidigare ha le- gat ett hav, men or- sakerna sökte han i Bibelns berättel- ser inte i naturve- tenskapliga orsaker.

Han tyckte sig se spåren efter synda- floden.

Linné var liksom de flesta i sin sam- tid övertygad om att naturen var Guds plan för människan. Tio år efter lapp- landsresan höll han det berömda pro- motionstalet i Uppsala. Han hade un- der tiden gjort internationell karriär och bott i England och Nederländer- na. Han hade publicerat sitt standard- verk Systema Naturae som på ett nytt sätt systematiserade växternas och djurens släktskap. I talet beskrev han

hur han tänkte sig Paradiset med ut- gångspunkt i en liten ö omgiven av väldiga vattenmassor. Gud hade på sex dagar skapat detta; Edens lustgård, Adam och Eva och alla växter och djur. Två exemplar av varje art fanns från början, som sen spred sig över jorden. Så var det också efter synda- floden när Noa släppte ut djuren ur sin ark.²

För Linné hörde synen på paradi- set och teorin om vattenminskning- en ihop. Det var syndafallet som gjor- de att Gud dränkte hela jorden och det var vattnets tillbakadragande ef- ter syndafloden som gjorde att plat- ser som Gammelstad fick för grund

hamn. Samtidigt mås- te betonas att Linné inte var bokstavstrogen mot Bibeln. Han insåg att världen inte kunde vara 6 000 år gammal som de bibeltrogna hävdade. Det stämde inte med de geo- logiska iakttagelser han gjort i naturen. Han in- såg att bildandet av olika berglager måste ha tagit oändligt mycket läng- re tid. Därför räckte inte den kortvariga syndaflo- den som förklaring. Han presenterade exempel- vis en fantasifull teori om att allt nytt land och alla berg som tillkommit efter paradisön var ett resul- tat av stillastående sargas- sotång, som förmultnat men också lugnat vattnet så att lera kunnat avsät- tas på botten och bilda

kalksten inblandat med fiskar, muss- lor och snäckor. Han försökte tänja på den bibliska traditionen för att få den att stämma bättre med iakttagelserna i naturen, men han vågade inte bryta med den.³

Mätningen av havsnivån

I mitten av 1700-talet hade en överho- pande samling av bevis samlats både Carl von Linné var en av de vetenskapsmän

som på 1700­talet försökte lösa gåtan med det ständigt stigande landet. Han var överty­

gad om att landhöjningen var ett resultat av att den bibliska syndafloden långsamt drog sig tillbaka.

nationellt och internationellt för att havsnivåerna stadigt minskade. Astro- nomen Anders Celsius var den svens- ke forskare som mest aktivt försök- te hitta bevis för att en kontinuerlig minskning av vattnet i Atlanten, Öst- ersjön och Bottenviken pågick. Han publicerade sina resultat i form av en artikel och ett promotionstal 1743, samma år som Linné i sitt promo- Landhöjningen räknas numera till mellan 6–8 millimeter per år i Norrland. Med tilltagande ökning av havsnivån minskar landhöjningen allt mer.

0 2 4 6 8

-1

Vetenskapen o ch l andhöjningen

nuvarande vattenminskning beräkna- de han att Östersjön skulle vara helt torrlagd efter 3‒4000 år.⁴

Sulitelmas glaciärer ger insikter I början av 1800-talet började svens- ka vetenskapsmän intressera sig för de geologiska aspekterna av den svens- ka fjällvärlden. Där kunde man på ort och ställe se bergarterna i ett kolos- salt utvecklingshistoriskt perspektiv, ett naturens panorama. Man kunde studera glaciärer i utveckling, vilket var det närmaste den stora istiden man kunde komma. Den centrala in- körsporten var Lule älvdal med ut- gångspunkt i Luleå och Gammelstad.

Älvdalen blev så pass väl använd att geologerna började klaga på att pri- serna på båtskjutsar och bärare sköt i höjden.

tionstal på många sätt berörde samma ämne. På så vis konkurrerade de aka- demiskt om att presentera nya fakta i frågan.

Anders Celsius hade emellertid, till skillnad från Linné, aktivt genomfört undersökningar med särskild fokus på vattenminskningen. Norrlandskus- ten spelade en viktig roll i hans forsk- ning om vattenminskningen. Redan 1724 hade han av kustbefolkningen i Hälsingland och Medelpad inhämtat upplysningar om havsnivåns sjunkan-

de. Året innan Linnés lapplandsresa lät han 1731 rista in ett vattennivåmär- ke i en klippa vid Lövgrunden utan- för Gävle för att följa det framtida för- loppet.

I promotionsskriften använde han som bevis på vattenminskningsteo- rin att städer som Hudiksvall, Piteå och Luleå tvingats flytta närmare ha- vet. Celsius hade också en mer natur- vetenskaplig förklaring än Linné till vattenminskningen. Han tänkte sig att jordens vattenmängd minskade på grund av avdunstningen och av väx- ternas förbrukning ”för bildning av svartmylla”. Där åberopade han Isac Newton, att den torra delen av jorden hela tiden växer på bekostnad av den våta. Om inte kometerna släppte av lite fukt när de passerade i vår närhet skulle jorden alldeles torka ut. Med

Den unge österbottningen Samuel Chydenius gjorde hösten 1749 en resa över Bottenviken till Ratan norr om Umeå. Där högg han tre vattennivåmärken på en klippa. De tre streck­

en visar riktningen där märkena höggs vid havsytan, se skissen Fig V.

Anders Celsius publicerade 1743 för Veten­

skapsakademien en uppsats om vattnets minskning i Östersjön och Västerhavet. Ge­

nom tidigare observationer kom han fram till att havsvattnet sjönk omkring 120 cm per hundra år.

Den förste som uttalade den his- nande tanken att Sverige varit helt täckt av en inlandsis var botanikern och naturforskaren Göran Wahlen- berg. Vid ett besök på Sulitelma som- maren 1806 fick han för första gången se glaciärer, som han noga studera- de. Han hade tidigare besökt Tyskland och sett de stora flyttblock som geolo- gerna spårat till Skandinavien, främst Sverige. I Mellansverige såg han de många sandåsarna. Det gjort honom uppmärksam på de väldiga krafter som måste ha verkat under lång tid.

Han kallade den bakomliggande kraf-

ten för en ”urkraft”, men beskrev inte denna urkraft som Gud, utan som nå- gonting annat.

Och så formulerade han en helt in- novativ idé: Sannolikt hade Sverige under mycket lång tid fått kännas vid en oavbruten vinter och varit belagd med snö. Han trodde, som Sweden- borg och Celsius före honom, att det berodde på att kometer släppt ifrån sig vatten, men i Sverige i form av snö!

Därefter hade solen smält snömassor- na till en jättelik flod som flyttat sten- block till de tyska slätterna.⁵ Man kan säga att han höll fast vid syndafloden

som katastrofteori, men att det var so- len som orsakat katastrofen inte Gud.

Det var första gången idén om en långvarig istid i Sverige formulerades.

I den intensifierade internationel- la forskningen för att lösa gåtan med en tänkt istid engagerade sig geologer, astronomer, paleontologer, zoologer, växtgeografer och arkeologer. Vid in- gången till 1800-talet började veten- skapen frigöra sig från sin låsning till hypoteser som utgick från Bibeln. Det definitiva genombrottet kom när den schweiziske zoologen och paleontolo- gen Louis Agassiz i slutet av 1830-talet Geologen Göran Wahlenberg gjorde 1806 en forskningsresa till Sulitelma där han studerade glaciärer. Han hävdade att Sverige en gång varit helt täckt av snö, vilket förebådade upptäckten av istiden. Laveringen är gjord av Wahlenberg själv.

Vetenskapen o ch l andhöjningen

hävdade att endast en nordeuropeisk inlandsis kunde ha åstadkommit de slipade berghällarna med sina räfflor, nötningen hos rullstenarna och deras placering ovanpå sanden, men också

den bibehållna kantigheten hos flytt- blocken.⁶ Bibelns skapelseberättelse var här helt övergiven. Berättelsen om isen som föränderlig kraft var helt ny och revolutionerande.

Arkeologin ändrar smältningsförloppet

För omkring 18 000 år sedan satte av- smältningen fart på grund av en mar- kant klimatförändring. Isen krympte snabbt ihop både till tjocklek och till yta.⁷ För drygt 10 000 år sedan stod en kanske 30 meter hög isvägg vid Bo- den. Havet gick ända fram till isväg- gen, ungefär som vid dagens Svalbard eller Grönland. Det var en mäktig gla- ciär som då och då kalvade och släpp- te ifrån sig isberg som flöt vidare i ha- vet. Här fanns sälar, fågelkolonier och massor av fisk, därigenom också möj- lighet för människor att leva där.

Det har länge varit känt att isen smälte relativt snabbt söderut från Nordnorge och Kolahalvön in mot nordligaste Norrbotten. Den bild som ges i senaste utgåvan av Sveriges na- tionalatlas är att den nordligaste is- randen låg vid Pajala 8 100 f. Kr. Vid samma tidpunkt låg den sydligaste delen av den kvarvarande isen strax söder om Östersund.⁸ Men tre arke- ologiska fynd har visat att nedsmält- ningen i norr gick betydligt snabb- are än man tidigare trott. I de tre fallen är det rester av eldhärdar efter människor som har hittats. Bevara- de eldhärdar betyder att människor- na befann sig på fast mark och inte på en is. En av härdarna hittades i Dum- pokjauratj i Arjeplogsfjällen och un- dersöktes 2000‒2002. De två andra Kartan visar hur utbredningen av inlandsisen kan ha sett ut 8 700 f.Kr. då jägare rastade vid

Aareavaara precis vid iskanten. Årtalen visar medelvärdet av ett beräknat tidsintervall, inte ett exakt årtal. Vi ser ett nordligt mönster av renjägare i norr och älgjägare i söder. Eldplatsen vid Dumpokjauratj är tusen år yngre. Då hade iskanten retirerat ända dit. Den visar att nedsmält­

ningen gick extremt snabbt.

Dumpokjauratj 7 600 f.Kr

Gammelstad

Kangos 7 600 f.Kr.

Løkvika 9400 f.Kr.

Helvetinhaudanpuro 8400 f.Kr.

Saarenoja 8600 f.Kr.

Ontela 8100 f.Kr.

Kirkolahti 8550 f.Kr.

Rahakangas 8900 f.Kr.

Malmio 8100 f.Kr.

Sujala 8500 f.Kr.

Aareavaara 8 700 f.Kr.

Renben Älgben

Isens tillbakadragande Ancylussjön med sötvatten

Myllyjärämä 7400 f.Kr.

låg i övre Tornedalen. En låg i Kangos och hittades 2004, den andra låg vid berget Aareavaara och hittades 2009.

Genom C-14 metod har Dum- pokjauratj och Kangos daterats till omkring 7 600 f.Kr. medan Aareavaa- ra daterats till 8 700–8 600 f.Kr, allt- så tusen år tidigare än de två andra.⁹ I Aareavaara kunde man konstate- ra att benlämningarna i härden kom från däggdjur i storlek mellan bäver och ren. Inga fisk- eller sälben hitta- des. Arkeologerna har tolkat det som att renen drog med sig människan till iskanten i ett tundralandskap, som re- dan då hade en växtlighet som drog till sig landgående djur. ¹⁰ Renen är ett

flockdjur som kan ge god avkastning för jägare. Det är därför troligt att jä- garna vid eldplatsen följde vildrenen, som i sin tur anpassat sig efter in- landsisens tillbakadragande.

Resultaten har bekräftats av tre forskare från enheten för geologi vid Lunds universitet. De gjorde arbe- tet på uppdrag av Norrbottens mu- seum med syfte att datera själva is- smältningen, utbildandet av högsta kustlinjen och göra en översiktlig ve- getations- och miljörekonstruktion kring boplatsen. Sedimentföljden och pollenförekomsten i två närliggan- de sjöar undersöktes. Den första se- dimentationen uppmättes till 8 700

I norra Skandinavien finns på olika håll fångstgropsystem som ofta grävts i sandiga marker, som här i Lemmenjoki nationalpark i norra Finland.

Vildrenen verkar ha följt isens tillbakadragande i takt med att tundra­

liknande växter etablerade sig. Människorna följde renarna och bedrev kollektiv jakt på dem.

f.Kr. vilket anses motsvara tiden för inlandsisens bortsmältning i området.

Det gör att isen smälte 600 år snabb- are i norr än man trodde för bara tio år sen. Den jägarbefolkning som up- pehöll sig vid en lägereld måste ha be- funnit sig alldeles i närheten av den smältande iskanten och helt nära An- cylussjöns strand. Ancylussjön var ett sötvattenshav som nådde ända fram till Aareavaaras fot där boplatsen låg. Vid den tiden strömmade smält- vatten ur flera isälvar direkt ut i havet.

En av dem hade sitt utlopp vid Boden och skulle senare bli Luleälven. Hela kustlandet vid Gammelstad låg då un- der vatten.

Bygden reser sig ur havet

Vid ingången till 600-talet måste vi föreställa oss den plats där kyrkstaden i Gammelstad i dag ligger som en ytterst liten ö utan

bebyggelse. Vattenståndet låg då drygt tretton meter högre än i dag. Den lilla ön låg mitt i det sund som förband Luleälven med en

havsfjärd österut, den som senare skulle kallas Gammelstadsviken.

På den kala kobben fanns varken kyrka eller kapell.

På Olaus Magnus Carta marina från 1539 beskrivs det rika fisket i den nordligaste delen Bottenviken som kall­

lades Norrbotten. Man fiskade bland annat lax och gädda och jagade säl. Han skriver på sitt pregnanta sätt att re­

nar drar slädar som framtill är spetsiga som gamla skor.

På västra sidan är sockenkyrkan i Luleå utmärkt med ett L i den socken som bildats bara tvåhundra år tidigare.

KAPITEL 2

Bygden reser sig ur havet

Bygden reser sig ur havet

nom att havsytan från smältvattnet steg betydligt snabbare än landet höj- de sig, så hamnade isälvarnas sandav- lagringar på havets botten. Där plana- des de ut av strömmar och vågornas rörelser och fylldes på med ytterligare sand från issmältningen, som fortsatte att pumpa ut sediment ut i havet.

Om vi gör ett nedslag för drygt 2 000 år sen, vid vår tideräknings början, så måste vi tänka oss den ned- re delen av Luleälven som den inner- sta delen av en djup havsvik. Lule- älven hade då inte samma distinkta utlopp som idag. Från Persön över Smedsbyn nådde en havsvik upp till Boden där Luleälven hade ett av

sina utlopp. Söder om Unbyn öpp- nade sig en stor fjärd. Någonstans långt ut stack en liten stenig kobbe upp i en skärgård av öar där nuvaran- de fastmark var åtskilt i Stor-Porsön, Lill-Porsön och Svartön som sepa- rata öar. Detsamma gällde Granön, Björkön, Mulön och Hertsön. Den lilla steniga kobben var den plats där Gammelstads kyrka så småningom skulle byggas.

Teorin om älvens genombrott i Gäddvik

Också den nuvarande Nordantill- heden på norra sidan om nuvarande Lule älvens utlopp var en stor sandig ö.

Mellan öns södra strand och fastlan- det, vid nuvarande Gäddviksström- men, gick ett brett sund som öppna- de mot havet. Luleälven existerade helt enkelt inte vid Gammelstad eller

Gäddvik. Där fanns en stor havsfjärd.

Luleälven hade sitt utlopp i havet högre upp i älvdalen. Detta

öppnar för den intressan-

ta frågan hur älvens utlopp vid nuvaran- de niporna i Gäddvik bildats. En nipa är en hög och brant älv- Luleälvens ändrade riktning

Istidens avsmältning och förlopp har på ett påtagligt sätt påverkat bosätt- ningen vid Luleälven och etablering- en av en kyrkplats just vid Gammel- stad. Själva avsmältningen var mycket snabb och pågick i bara 5 500 år och var i stort sett avslutad 6 500 f.Kr.

Årstidsväxlingarna pågick precis som nu, vilket gjorde att isen tillväxte nå- got under vinterhalvåret men smäl- te ännu mer under sommarhalvåret.

När isälvar avvattnade den smältan- de inlandsisen rann de ut i havet vars strand till en början låg långt ute i Bottenviken. Isen släppte ut isälvar både ovanpå isen och under isen. De drog med sig stenar, lera

och sand och bygg- de åsar och väldiga deltan under vattnet.

När isen blev tunna- re och drog sig tillba- ka reste sig landet allt mer, men samtidigt ökade havsnivån av allt smältvatten.

Kallaxheden och Gäddviksheden in- går i ett enormt sand- fält som bildades av isälvarnas trans- port och sortering av block, grus och sand under den successiva avsmältningen. Ge-

Den smältande isen mynnade vid nuvarande Luleå under lång tid ut i havet. Där avsattes isälvssediment under vattnet. De branta åsarna påverkades senare av vågor och strömmar till en rundare form.

brink som eroderats, ofta i sandig och näringsfattig jord. På norra sidan av älven ligger i dag Gäddviksheden med de femton meter höga niporna och ön Granden mitt i älven. På södra sidan ligger berg och mot sydost fortsätter Gäddviksheden i den sandrika Kallax- heden. Det smala djupa utloppet för Luleälven vid niporna ger intryck av att älven skurit sig ner och skapat sig ett nytt utlopp till havet istället för vid Sunderbyn. En del tror att ett sand- fält tidigare stängt vägen för älven där och att älven någon gång under tidig medel tid brutit sig igenom på ett mer eller mindre katastrofartat sätt.

Fortfarande på 500-talet hade Lule-

övre havsförbindelsen mot Smeds- byfjärden någon gång på 600-talet att stängas genom landhöjningen. Den delen av älvens vatten gick då istäl- let söderut i nuvarande älvriktning genom sundet till Gammelstadsvi- ken.¹¹ Det är förmodligen det sundet som gett Sunderbyn sitt namn.¹² En- älven flera utlopp i havet. Ett gick från

Boden österut mot Smedsbyn. Ett an- nat gick längre nedströms genom ett sund som gick sydöst över Sävast och Sunderbyn till den nuvarande Gam- melstadsviken. Skärgården började ovanför Gammelstad. Enligt kultur- geografen Gerd Enequist började den Geografen Gerd Enequist tänkte sig att Lule­

älven på 600­talet stod vid randen av en sandbrink vid Gäddvik som stängde nuva­

rande utlopp för älven. Men det kan lika väl handla om ett befintligt havssund som smal­

nade när landet steg.

Ett tidigt utlopp av Luleälven från Boden mot Smedsbyfjärden var 450 e.Kr. stängt. Nedre delen älven ingick då i en inre skärgård. Den nuvarande kyrkplatsen stack upp som en liten ö ur vattnet. Lägg märke till viken vid Gäddvik.

Gammelstad

Boden

Luleå

Sunderbyn

Hertsön Brändön Smedsbyn

Gäddvik

Ersnäs Alvik

AntnäsMåttsund Luleälv

en

Tidigare utlopp mot Smedsbyn Sund i dåtidens skärgård Nutida vägar

Nutida järnvägar Vattennivån 450 e.Kr.

Gammelstad

Bygden reser sig ur havet

ligt Enequist bör förbindelsen mellan Gammelstadsviken och Sunderbyn ha varit öppen fram till 1400-talet, allt- så till den tidpunkt då den tidigare träkyrkan i församlingen ersattes av den nuvarande stenkyrkan.¹³

Hon har utgått från att en sandbrink blockerade älvens utlopp vid Gädd- vik. På Bergnässidan låg en bergkul- le som gjorde att vattnet, som tryckte på, så småningom tog sin väg ge- nom sandbrinken. Älvens vatteny- ta vid Gäddvik låg på 600-talet pre- cis vid brinkens övre kant och hade senast vid den tiden börjat skära sig igenom den vägg av sand som stod i vägen. På så vis skapades den nuva- rande trånga älvfåran med ön Gran- den i mitten. Älven grävde fram de femton meter höga niporna på norra sidan. Hon beskriver det inte som en hastig naturkatastrof av det slag som skedde när Vildhussen tömde en hel sjö genom en sandbank i Indalsälven och skapade Döda fallet. Istället be- skrivs det som en långsam erodering av sandbrinken som tilltog i takt med att sundet mellan Luleälven och Gam- melstadsviken stängdes igen av land- höjningen.¹⁴

Tolkningen stämmer inte med de nutida strandnivåkartorna från Sve- riges geologiska undersökningar (SGU). Enligt dem skedde uppgrund- ningen från Boden mot Smedsbyfjär- den mellan år 0 och 400-talet. Vid På Kallaxheden ser man kilometerlånga havsdyner som bildades när de låg fria för vindens på­

verkan vid havet. De bildades etappvis med hundratals år mellan, men ser idag ut som forntida havsvågor bevuxna med en lavrik tallhed. Dagens sanddyner vid stranden bildas som förut av vågor och vind. Strandbilden ovan från Skvalpen i Luleå skärgård.

vår tideräknings början fanns ett brett sund vid Gäddvik. Där fanns ingen sandvägg som stoppade vattnets flöde.

De sandfält som niporna vid Gädd- viksströmmen är en del av hade ska- pats långt tidigare av isälvar från den smältande inlandsisen, men det be- hövdes ingen älv för att bryta igenom.

De stora sammanhållna sandhedar- na vid Kallax, Bergnäset och Gädd- vik låg på havsbottnen vid den tiden då havet gick ända upp till Vuollerim.

Med landhöjningen steg de långsamt ovanför vattenytan. Sundet vid Gädd- vik blev smalare och smalare till sin

nuvarande form, men utloppet var aldrig stängt. Vi måste tänka oss att Gäddviksströmmen på 600-talet var en del av öppna havet, inte att det var en älv. De sandavlagringar som går i dagen vid niporna på den norra sidan låg under havet. De älvar som skapade dem var isälvar som under tusentals år mynnat ut både ovanför och under isen, men sandfälten blev också sena- re omformade av strömmar och vågor i det ovanpåliggande havet.

Man kan förstås tänka sig den alter- nativa tolkningen att det aldrig fanns ett sund vid Gäddvik. Den bygger

på att sandhedarna vid Gäddvik och Bergnäset sammanhängande reste sig ur havet och bildade en sandbrygga som stängde igen för ett utlopp där.

Där skulle, som Enequist antagit, äl- ven eventuellt ha haft ett smalt utflö- de hela tiden som sen fördjupats när hela Luleälvens flöde började rinna där. Det som talar emot är att älven i så fall under en period måste ha haft sitt huvudutflöde mellan Sunderbyn och Gammelstad vilket borde ha av- satt spår i naturen efter älvfåran. Någ- ra sådana spår finns inte. Det verkar tvärt om som att den flacka terräng- en varit täckt av ett grunt sund som oundvikligen slammat igen.¹⁵ I så fall har huvudfåran, precis som i dag, gått vid niporna i Gäddvik. Allt talar alltså för att det är landhöjningen som lång- samt förvandlat ett tidigare sund i en havsvik till Luleälvens slutliga utlopp, inte en katastrofal genombrytning av älven genom en sandvall.

Byarnas placering och namn Det landskap som skapades efter isti- den bestämde hur befolkningen bo- satte sig. Norrbotten består av na- turgeografiska områden som följer terrängen från hav till fjäll. Den vikti- gaste skiljelinjen är den högsta kust- linjen (HK). Ovanför den fanns aldrig något hav och jordarna består därför av morän som inte bearbetats av ha- vet och till stor del också av myrar I de övre delarna av Luleälven bildade avsmältningen från istiden profilerade odlingsterrasser.

De karaktäriserades ofta av branta kanter i form av nipor. Gårdarna låg på rad längs älven i en lösare bebyggelse. På bilden båtlänningen vid Sjokksjokk 1958.

Bygden reser sig ur havet

av organisk natur. Under HK svalla- des någon gång marken av ett hav av smältande isvatten. Isälvarna trans-

dalarna. Inom byarna var gårdar- na grupperade i större eller mindre klungor. Även om de i förhållande till landhöjningen ligger ovanför tiome- tersnivån, och därför teoretiskt kan ha etablerats före 800-talet, så talar namnformerna och bebyggelsens läge emot en så tidig etablering. Vid den tiden hade kustbygden vid Luleälven en omisskännlig karaktär av skärgård- smiljö med stora och små öar som se- nare växte ihop med fastlandet. Eger- bladh menar att många av byarna låg på eller intill det som då var öar men ändå inte fått namn efter öar. Bebyg- gelse som i historisk tid anlagts på öar har oftast namn efter ön.¹⁷ Hennes slutsats är att den kustnära bebyggels- en vid Luleälven därför måste ha bild- ats i ett senare skede, efter att öarna fått sina namn.

Typiskt för den skandinaviska be- byggelsen i de nordliga delarna av Norge, Sverige och Finland är att den tidiga bosättningen ofta skett i kust- områdena. I Norrbotten ser man att påfallande många av de större byar- na i kustområdet har namn efter när- heten till havet.¹⁸ Ett tydligt exempel är Måttsund där förleden möjligen har namn efter det finska personnam- net Matti och efterleden helt klart ef- ter det havssund som låg mellan byn och Öberget på andra sidan sundet.¹⁹ Fram till 1300-talet fanns fortfaran- de det sund som gett namn till byn.

porterade, sorterade och avsatte fin- korniga sediment i sjöar och älvar och spreds på havsbottnen.

I älvdalarna har också älv- och havssediment, huvud- sakligen bestående av moiga, sandiga och framför allt le- riga jordar, successivt trans- porterats ner av vattenflödet så att mer eller mindre flata odlingsbara terrasser åstad- kommits. Odlingsterrasserna är mer profilerade högre upp i dalgångarna med ofta bran- ta kanter i form av nipor.

När jordbruk togs upp fick kustslätten en sammanhållen bebyggelse. De övre delarna har karaktäriserats av en lö- sare bebyggelse där gårdar- na legat på rad längs med äl- ven. Både naturgeografiska och kulturhistoriska skillna- der syns mellan de olika älv- dalarna. Lule älvdal utmärk- te sig tidigt för sitt rika fiske vilket sannolikt haft betydel- se för jordbruksbebyggelsens lokalisering. Andra faktorer av betydelse för lokalisering- en vid kusten är att antalet soltimmar varit större.¹⁶

Inez Egerbladh har vi- sat hur de första byarna låg ganska glest utspridda längs kusten och de större älv- Många kustbyar har namn efter sina vattenlägen. Det

gäller exempelvis Gäddvik, Kallax (finskt namn som bety­

der Fiskviken), Måttsund, Antnäs, Alvik och Ersnäs. Lägg märke till den havsvik som då delade Antnäs och Ersnäs.

Kartan troligen från 1643–49 (Riksarkivet).

Därefter stängde landhöjningen själva sundet även om våtmarker fanns kvar där tills i början av 1900-talet.²⁰ Byn måste ha fått sitt namn innan sundet stängdes. Omgivande byars namn i förhållande till landhöjningen kan ge en ledning om när namnet gavs. På 900-talet var platsen för Antnäs ännu ett distinkt näs i en havsvik. Det gäl- ler också för Ersnäs innan uppgrund- ningen så småningom band samman de två byarna och stängde den tidi- gare havsviken. Rutvik var också en

tydlig havsvik vid samma tid.²¹ Byn Måttsund tillhör de äldsta byarna i socknen och bör ha fått sitt namn vid samma tid som Antnäs och Ersnäs.

En namngivning under sen vikinga- tid eller tidig medeltid verkar därför trolig.

Även Sunderbyn har sitt namn ef- ter det sund som gick mellan byn och sockenkyrkan.²² Det nu uppgrunda- de sundet har i dag sin lägsta höjd på 6 meter över havet. Med en höjning av landet med 0,9 cm per år bör sun- det ha varit helt uppgrundat senast i mitten av 1300-talet, vilket indikerar att byn måste ha etablerats och fått sitt namn långt tidigare. Om vi räknar ett vattendjup på en meter i sundet så borde den ha fått namnet senast un- der främre hälften av 1200-talet då där fanns ett vattenförande sund mellan Luleälven och Gammelstadsviken.²³ Stora Köpmanhällan på Porsön vetter ut mot Gammelstadsviken och tidigare Köpmanssundet.

Den hade under tidig medeltid ett mycket strategiskt läge. Allt talar för att här fanns en tidig handelsplats.

Olaus Magnus beskriver på 1500­talet hur handeln i norr tidigare oftast gjordes i form av byteshandel mellan folk som talade olika språk.

Bygden reser sig ur havet

Vid 1300-talets början fanns en eta- blerad bebyggelse i de större byarna.

Den första bebyggelsen måste därför ha tillkommit några generationer tidi- gare.²⁴ Om vi räknar femtio år per ge-

neration och fyra generationer bakåt i tiden hamnar vi i början av 1100-talet.

Ortnamnen i förhållande till landhöj- ningen, tillsammans med den etable- rade bebyggelsen på 1300-talet, talar

alltså för en första svensk bosättning i förkristen tid någon gång mot slutet av vikingatiden eller tidig medeltid, det vill säga omkring 1000–1300 e.Kr.

År 950 e.Kr. hade både Köpmanholmen och Gammelstad ett skyddat handelsläge enligt landnivåkartor från Sveriges geologiska undersökningar (SGU). De många öar som i dag är sammanvuxna med fastlandet måste ha fått sina ö­namn medan de fortfarande var vattenomflutna.

TorneåMot

FinlandMot

Gammelstad

Sunderbyn

Gäddvik

Luleä lven

Luleå

Rutvik

Björsbyn Holm-

ön Stor-

Porsön

Lill- Porsön Köpman-

holmen Reveln Skutön

Bälinge

StockholmMot

Vattenleder för båt

Vattennivån 950 e.Kr.

det är ett sentida namn. Det fick namn efter lantmä- taren Theodor Selling, som på 1800-talet bodde på berget.

Den fjärd som låg vid Björsbyn kall- ades tidigare Köp- manssundet.²⁵

Att Köpmanhol- men var vatten- omfluten när den fick sitt namn fram- går av namnet. På den västra sidan ligger två stenhäl- lor som går i da- gen, Lilla och Sto- ra Köpmanhällan.

Den stora hällan höjde sig som ett skär ur havet på

400-talet i ett tre kilometer brett sund med mindre skär och öar och i söder den stora Porsön. På 800-talet hade det lilla skäret vuxit till en 150 meter lång och 100 meter bred ö och kan väl rimligtvis fått ett ö-namn först då.

Vid Stora Köpmanhällan kunde skep- pen fram till 1600-talet lägga till på väg mot kyrkstaden. Där kunde de lasta om varor eller söka skydd mot dåligt väder. Enligt tidigare muntli- ga uppgifter fanns in på 1950-talet en järnring fastsatt i berget för att fästa båtar, men den ska ha sprängts bort Förkristen handel vid vattenleden

Tidigare har beskrivits de olika vat- tenvägarna till kyrkplatsen. Även på vintern var de frusna vattnen idealis- ka vägar. Där fanns ingen hindrande skog. Böndernas slädar och de ren- ackjor som både bofasta och samer använde gled obehindrat över snön.

Det var dessa stråk av vikar, havsfjär- dar och älven som utgjorde farleder för handelsmännen vid kusten. På skutor togs varorna sen ner till Stock- holm och andra städer och inbring- ade rikedomar. Birkarlarna behövde varken kyrka eller stad för att hand- la med samerna. Istället uppsökte de samerna på bestämda tider under vin- tern, liksom samerna besökte dem för handel. I Luleälven pågick sådan sä- songshandel i byn Heden, vid nuva- rande Boden, och längre uppströms i Harads.

Mycket talar för att det också fanns en tidig kustnära handelsplats bara tre kilometer öster om Gammelstads kyr- ka. Där ligger halvön Köpmanholmen som den sista utposten innan man kommer in i Gammelstadsviken. På 1800-talet låg ännu Gammelstadsvi- ken i havsnivå, det var fortfarande en vik av havet. Först inpå 1900-talet blev viken en insjö, en meter över havs- ytan. Idag strömmar vattnet mycket sakta ut från Gammelstadsviken, ge- nom Sellingsundet mot Björsbyfjär- den och vidare mot havet. Sellingsun-

av någon person. Ännu i mitten av 1960-talet

fanns en slåttermyr på Porsöns norra sida

som hette Hamna.²⁶ Visst är det svårt att tänka sig han- delsskepp ligga på rad längs klippan, men vattnet stod då flera meter hö- gre och här fanns inte dagens tjocka

vassbälte. Köpman- holmen upphör- de att vara en ö un- der senare delen av 1600-talet, men har behållit sitt namn.

Detta bör ha varit den äldsta handels- leden med en skyd- dad ingång för båtar från det öppna havet genom Hindersöfjärden eller Björköfjärden. En sydlig ingång till Köpmanholmen gick genom Gråsjäl- fjärden vid nuvarande Luleå stad och vidare genom Skurholmsfjärden, Björskatafjärden och in i Björsbyfjär- den. De två ovanstående sjölederna är markerade på en karta från 1671. När landsantikvarien Johannes Bureus år 1600 besökte Luleå sockenkyrka no- terade han att platsen för kyrkan och kyrkstaden kallades Berget av bön- derna.²⁷

När riksantikvarie Johannes Bureus år 1600 besökte Luleå socken beskrev han att alla bönder hade sina stugor vid en plats de kallade Berget. Där delade två till fem bönder på varje stuga. Det är nuvarande Gammelstads kyrkstad som han beskrev.

Konsekvenserna för kyrkstaden

Redan när Luleå stad grundades 1621 var problemen för sjöfarten uppenbara. Luleälven var inte farbar uppströms för större fartyg på grund

av strömmarna vid Gäddvik. Infarten vid Gammelstadsviken hade blivit för grund. Efter knappt trettio år var man tvungen att flytta staden närmare

havet. Samtidigt ökade den odlingsbara marken i takt med att landet höjde sig. Utdikningar gjordes. Tidigare vattenspeglar blev åkermark.

KAPITEL 3

Konsekvenserna för kyrkstaden

På det nutida fotot över kyrkan och kyrkstaden ser man tydligt Hamngatan högst upp som leder mot Gammelstadsviken. På vänster sida strax utanför bild ligger prästgården som fick ny åkermark när strand­

nivån höjdes. I dag växer åkrarna vid vattnet igen.

Konsekvenserna för kyrkstaden

Luleå stad placeras i kyrkstaden När Gustav II Adolf år 1621 beslu- tade att en stad med namnet Luleå skulle grundas var det en öppen frå- ga var den nya staden skulle place- ras. Valet stod mellan sockenkyr- kan med sin traditionella kyrkstad på Berget och ett nytt ställe som kall- lades ”Luhla sund”, vilket har identi- fierats som det sund som fanns där Lulsundskanalen i dag ligger. I dag är det lätt att tro att namnet på sundet har anknytning till Luleå stad, men så är det inte. Namnet ”Luhla sund”

avsåg i början av 1600-talet det sund

viss karaktär som vattenomfluten ö. I en samtida källa sägs att det fanns så pass mycket vatten mot fastlandet att en liten båt med nöd och näppe kun- de passera och den kallades fortfa- rande för Bodön. En expedition ledd av riksrådet Filip von Scheding reste sommaren 1620 till norra Sverige för att undersöka de lämpligaste ställe- na för städer. Efter att vid Luleälven ha rekognoserat platserna och pratat med bönderna i byarna föreslogs att staden skulle anläggas vid sockenkyr- kan på Berget. En stadsplan ritades av den medföljande doktorn Olof Bu- reus, som var bror till den kände kart- ritaren Anders Bureus.²⁹

För landsköpmännen och birkarlar- na i byarna var det inget svårt val. De- ras handel byggde inte på att de hade marknadsstånd i staden, utan på att de själva besökte marknader i byg- den och i lappmarken. Sin ställning som borgare i den nyinrättade sta- den tänkte de använda för kyrkobesök och social samvaro, besök på sock- enstämman och tinget och liknande förrättningar. Sitt boende tänkte de ha kvar på sina hemman ute i byarna.

Därför fanns inga protester mot att placera den nya staden i själva kyrk- staden på Berget. Landsköpmännen och birkarlarna hade redan kyrkstu- gor vid kyrkan som alla andra.³⁰ De såg det som praktiskt att den nya sta- den placerades i kyrkstaden.

som då förband sockenkyrkan på Ber- get med Luleälvens utlopp genom nu- varande Björkskatafjärden, Lulsunds- kanalen och Skurholmsfjärden. I dag är passagen igenväxt för båttrafik och en damm vid Lulsundskanalen möter landhöjningen för att hålla vattenni- vån i Björkskatafjärden på viss nivå.

Då fanns här en fjärd som sträckte sig ända in till Gammelstad för båttra- fik.²⁸

På den tiden användes den nuva- rande stadshalvön som fäbodställe av prästen i Gammelstad. I början av 1400-talet hade halvön fortfarande en

I Fredrik Henderick van Hoves kolorerade gravyr från 1680 beskrivs hur samerna beskattas av två ämbetsmän som har skatterullorna uppslagna på bordet. Innan staten tog över var det sär­

skilda bönder vid kusten som hade privilegium att beskatta samerna och handla med dem.

Ny mark genom landhöjningen Det var torr och fin mark där kyr- kan byggdes. Bönder valde att place- ra den första kyrkan på en plats som inte tog ifrån dem värdefull åkermark, samtidigt en plats som var lätt att nå.

Där uppläts också mark till den första prästen att odla upp efter förmåga. Vi ser också här hur landhöjningen spe- lar in. Prästbordets ägor på Stadsön, mot Sunderbyn och runt Gammel- stadsviken blev inte möjliga att bru- ka förrän landhöjningen mellan 1200- och 1400-talet lyft 6–8 meters nivån ovanför den tidigare havsytan. Place- ringen av kyrkan med intilliggande prästgård var inte försörjningsmässigt möjlig innan landhöjningen skapat tillräckligt med åkermark till prästen.

Sunderbyborna hade sin traditio-

nella kyrkväg över präst- bordets ängar. Vid vin- tertinget 1730 anmodade brofogden dem att för- bättra den så att det blev en ordentlig kyrkväg. De försvarade sig med att det var så sumpigt och mora- sigt att det inte gick att rät- ta till vägen. De hade gjort gångspänger där det var som värst och tyckte att det räckte. Det vanligas- te färdmedlet sommartid för de närmaste byarna var

annars med båt.³¹ Från andra byar i socknen var det längre och besvärliga- re väg att ta sig till kyrkan och tinget.

Det var just därför man hade behov av kyrkstugor. I räkenskaper från 1694 anges hur en häst med karl fått betalt med 9 daler kopparmynt för arbete med ”jordbron”. Det var en omkring 70 meter lång vägbank som på den ti- den förenade Ön med Berget där kyr- kan stod. Albert Nordberg har tolkat det som att den ledde över det vat- tensjuka området norr om järnvägen, oklart exakt var.³² Det bör ha varit på det högsta partiet som i dag är helt ut- De köpmän som tog plats som borgare i den nygrundade

staden Luleå hade sina hemman på landsbygden. De hade inga ambitioner att bosätta sig permanent i kyrkstaden. På bilden mjölkar Maj Hansén i sommarladugården i Jokk­

mokks socken 1958. Så kan det ha sett ut i ladugårdarna utanför Gammelstad också på 1600­talet.

Traditionen med marknadsmöten mellan kustbor och inlandets samer har fortsatt i form av Jokkmokks marknad. Det är oklart när fotografiet är taget.

Konsekvenserna för kyrkstaden

byggt av affärscentrum och industrier.

Av en karta från 1686 ser man ock- så att prästbordet, som prästens ägor kallades, hade många blöta ängar och gärdor kring Gammelstadsviken, men också västerut mot det låglänta områ- det som utgjorde gräns mot Ön. Det var mark som stigit ur havet men som fortfarande var genomdränkt av vat- ten. Nordväst om prästgården låg ex- empelvis ängen Skiftesviken, som låg på gränsen mot Sunderbyn. Att en äng kallades ”viken” visar hur nära

inpå det låg i folkminnet sedan en vik, och tidigare ett sund, täckt om- rådet med vatten. I sydväst låg Stor- blötåkern och i nordost Blötgählen (Blötgärdet) och Blöthan.

Ett kuriosanamn är Bromellanänget som låg mellan hamnen och den inre delen av Gammelstadsviken. Ängen fick namn efter två broar. Den första var den brygga vid hamnen som gick från det sanka området ut i vattnet och som kallades Sockenbron. Den andra avsåg en jordbro som gick mel-

lan kyrkan och prästgården över en blöt svacka.³³

Hamnen som försvann

Redan på vikingatiden gick handels- vägar kors och tvärs över Bottenvi- ken. Transporterna gick att genomfö- ra med relativt lätta och grunda båtar.

De kunde färdas i grunda vatten, men bar inte så stor last. Placeringen av staden Luleå på Berget byggde på den traditionella handeln med skinn, hu- dar, fisk och smör som birkarlarna Kartan från 1686 visar främst prästbordets ägor där många namn vittnar om vattensjuka områden. Den långa landgången med avslutande brygga vid Gammelstadsviken visar hur besvärligt det blivit att använda viken som transportled.

och landsköpmännen hade skött om.

Förutsättningen för en effektiv handel var de grundgående båtarna, men de grunda vattnen blev i snabb takt pro- blematiska för sjöfarten.

Koggen blev medeltidens handels- skepp. Skeppet hade rund botten utan köl och gick djupare än vikingaskep- pen. Den kunde vara över tjugo me- ter lång och var bred och djup för att rymma varor. En kogg kunde bära upp till 80 ton plus en besättning på 5‒15 personer. Den hade en mast med ett råsegel. Från mitten av 1600-talet ökade tyngden på varorna när man allt mer började föra ut handbilade brädor, bjälkar och tjära. Nu krävdes större fartyg som kunde ta de tyngre varorna. I takt med uppgrundning- en av segelleden till Luleå blev koggen problematisk. Den var för djupgående för att ta sig in i Gammelstadsviken.

I den uppgrundade Gammelstadsvi-

ken fick man, som nämnts, an- vända en lång brygga, den som kallades Sockenbron, för att komma ut på tillräckligt djupt vatten. På kartan från 1686 på motstående sida ser man hur en lång smal väg leder ner till Sockenbron, åtskilliga hundra meter från kyrkplatsen. Socken- bron syns även på tecknaren Gustav Läws avbildning 1695 av Gammelstad och den dåva- rande hamnen. På bilden verkar bryggan ligga alldeles nära kyrkstaden på den östra sida, vilket inte stämmer med verkligheten. Också på en tidi- gare plankarta från 1648 framgår den

långa vägen att gå från Hamngatans slut ner till vattnet. På halva vägen övergick vägen i en lång brygga ner till ett drygt tjugotal sjöbodar nere vid stranden. Så såg det ut året innan Lu- leå stad flyttades från den gamla sock- enkyrkan till sin nuvarande plats.

Hur låglänt det var vid hamnen framgår av att hösten 1737 rappor- terades att högvatten hade förstört Sockenbron, som hade gått 389 me- ter ut vattnet. När kronobefallnings- man Lars Wallman frågade hur allmo- gen ställde sig till att återställa bron, så ville inte någon av byarna ställa upp. Viken var så uppgrundad att det inte gick att ta sig med båt där under

På Gustav Läws teckning över Gammelstad från 1695 är uppgrundningen i den gamla hamnen tydligt återgiven. Vassruggarna har lagt sig vid stranden. Bryggan kallades Sockenbron och underhölls av byarna som använde den. Efter en höstflod 1737 förstördes den och ingen ville bekosta upprustningen.

Många broar förband tidigare kustvägen i luleåtrakten, som bron över Altersundet vid Persön visar. Fotot är taget 1911.

Konsekvenserna för kyrkstaden

torra somrar. Kostnaden skulle bli för stor och det fanns dessutom allmänna landsvägar att begagna. Nekandet till att reparera Sockenbron var troligen dödsstöten för den forna hamnen.

Av den gamla hamnen i Gammel- stad finns idag inga spår. Den fick för- skjutas ner mot vattnet allt eftersom landet höjde sig. Till sist blev den helt övergiven. Men än idag leder Hamn- gatan förbi Hägnan och ned till da- gens igenvuxna vik. Vi får föreställa oss medeltidens livliga handel vid vi- kens strand. Handelsskeppen lade till vid kajen med varor söderifrån. Med sig tillbaka förde de skinn, pälsverk och saltad fisk från samer och nybyg- gare i inlandet.

Beslutet att flytta på staden

Borgarnas inflyttning till den nya sta- den gick trögt. I en längd från 1623 angavs att 39 borgare flyttat in till sta- den, vilket knappast motsvarar det egentliga antalet som var betydligt lägre. I boskapslängderna 1626‒1638 uppgick de exempelvis bara till mellan 6‒13 i antal. Också bönderna bekym- rade sig om den dåvarande situatio- nen. I allmogens riksdagsbesvär 1640 utmålades luleåborgarna som fattiga.

De ägde sammanlagt bara två skutor och bönderna var oroliga för att de inte skulle förmå att förse bygden med nödvändiga varor utifrån.³⁴ Inom själ- va kyrkstaden fanns till en början inga möjligheter att bedriva näringar

för sin försörjning. Borgarna flyttade in till en tom kyrkstad där bara präs- ten bodde i prästgården utanför. Det gjorde att även borgarstaden kom att präglas av tillfälligt boende.

På Erik Dahlbergs etsning av hamnen i nya Luleå ser man exempel på de större skutorna som nu användes. Det var omöjligt för dem att ta sig in i Gammelstadsviken.

På Dahlbergs bild av hamnen i Gammelstad är sjöbodar och båtar små. Hamnen hade förlorat sin tidigare betydelse.

Många av borgarna i staden hade hemmanen kvar i byarna där de bod- de. De hade fått Germandön och Sandön för boskapsbete, men det var svårt att utnyttja dem eftersom de låg för avlägset. Av samma anledning var det svårt att hämta ved där. Den till- delade marken på Stadsön med om- givningar var på många ställen steril och otjänlig för odling. De var borga- re till namnet och hade sina privile- gier, vilka bland annat bestod av tolv års skattefrihet vid etableringen som borgare, men i verkligheten var de bönder och landsköpmän precis som tidigare. Det var visserligen en gynn- sam situation för dem som hade hem- man, men för övriga borgare var situ- ationen ohållbar.

lern räknade han upp ovan nämnda olägenheter och förklarade att deras förfäder hade valt platsen vid sock- enkyrkan av rent oförstånd. De hade inte förutsett det olämpliga läget ur seglationssynpunkt eller problemen att dela de små markresurserna med prästen. Borgmästaren begärde att få

”transportera” sin stad till en annan

”bekvämligare” plats för sin stad. Så blev också beslutat av Kungl. Maj:t i december 1648. Året efter flyttade man staden och hamnen till det nu- varande läget. Platsen för kyrkstaden fick därefter namnet Lule gamla stad (Gammelstad).

Landhöjningen hade lagt en lam hand över sjöfarten eftersom hamnen var för grund för större fraktfartyg.

Omlastning måste ske en mil från sta- den, vilket antagligen var ungefär vid nuvarande Luleå stad. En stor del av sommaren var merparten av borger- skapet ute i lax- och strömmingsfis- ke. Landtilldelningen från prästbordet var för snål och socknens bönder be- vakade sina intressen i skog och mark.

Borgarna klagade till och med på att dricksvatten för dagligt bruk sakna- des. Det blev allt mer uppenbart att stadens läge vid sockenkyrkan var en olämplig plats för en stad.

Efterhand uppstod på 1640-talet en fraktion ledd av borgmästaren Jo- han Månsson. I ett brev till rikskans-

Den avteckna­

de sjöboden i Gäddvik 1924 återspeglar en lång tradition. I sjöboden förvara­

des fiskeredskap och tillfälligt ock­

så den fångade fisken.

Borgerskapet var ute i fiske en stor del av sommaren. När staden Luleå låg i Gammel­

stad klagade de på det långa avståndet ut till Germandön och Sandön där de fått avskilt mark till boskapsbete. På bilden en ström­

mingsfiskare vid Hindersön 1910.

Omvandlingen av l andskapet

KAPITEL 4

Omvandlingen av landskapet

Kusten fortsätter att grundas upp på grund av landhöjningen efter istiden.

Den har förvandlat naturen runt Gammelstad från en skärgårdsmiljö för några hundra år sedan till en insjömiljö i dag. Igenväxningen av innerfjärdarna söker man hindra med hjälp av dammar. Samtidigt har nya

kvaliteter i den kärrliknande Gammelstadsviken lyfts fram. Havsviken blev en fågelsjö. Att den utrotningshotade havsörnen skulle häcka där på

2000-talet hade ingen trott för trettio år sen.

Gammelstadsviken är i dag en helt uppgrundad insjö, som av­

satts som naturreservat och Natura 2000­område. Den mörk­

bruna remsan i övre högra delen av bilden är vägbanken för E4:n som går tvärs över viken. Den har medfört att den västra delen av sjön växt igen snabbare. Gammelstads kyrkstad med det vita kyrktornet kan anas i den övre vänstra delen.

Omvandlingen av l andskapet

Havsviken som blev en insjö Carl von Linné reste förbi Gammel- stad i början av 1700-talet. Befolk- ningen i Väster- och Norrbotten har femtondubblats sen den tiden, från drygt 34 000 till drygt 520 000 invå- nare. Marker har odlats upp, skogar har avverkats, älvar har dämts, gruv-

landskap har brett ut sig, vägar, järn- vägar och samhällen har byggts. Från 1500-talet fram till 1800-talets mitt talar vi om ”Lilla istiden”, en kall pe- riod då medeltemperaturen låg cir-

ka en grad under dagens. När det un- der andra hälften av 1800-talet och hela 1900-talet i stort blivit varma- re, har det fört med sig att flera arter av både växter och djur spridits mot norr. Annat är en följd av människans påverkan, genom ändrat marknytt- jande, fiske eller jakt och global mil- jöpåverkan. Vissa arter från Linnés tid finns inte kvar idag. Andra som vi idag ser som väldigt naturliga, fanns inte alls på 1700-talet. Han såg aldrig någon skrattmås! Och definitivt ing- en mink.³⁵

Gammelstadsvikens stränder hade tydlig maritim karaktär när viken ännu var en havsvik. Kanske växte strandråg, strandvial och havtorns- buskar längs stränderna. När viken under 1800- och 1900 talet grad- vis släppte taget med havet började sjön växa igen och vegetationen fick

en helt annan karaktär. Gråal och vi- debuskar bildade strandskog nedan- för granskogen. Bladvass, sjöfräken och olika starrarter bildade strand- kärr. Sjön är idag fyra kilometer lång, en kilometer bred och mindre än fyra meter djup, oftast bara någon meter.

De öppna vattenytorna är idag ganska små i jämförelse med vad som varit.

Väster om E4 kan man inte längre tala om en sjö, mer om ett vidsträckt kärr.

Förändrade växtzoner

Vid övergången från hav till insjö fick Gammelstadsviken en rik vattenvege- tation när den grundades upp. När- mast skogen bildades ett brett bäl- te av bladvass och sjöfräken. På våta marker växte gott om svalting, topp- lösa och vattenklöver. Utanför vass- bältet trivdes flytbladsväxter. Vanliga var den vita nordnäckrosen och den På 1730­talet när Carl von Linné besökte

Gammelstad var Gammelstadsviken redan så grund att det under torra somrar inte gick att ta sig fram där. Ändrade klimatfaktorer har gjort att en del av floran och faunan i dag skulle ha varit oigenkännlig för honom.

Runt Gammelstads­

viken finns skogar med urskogskänsla.

Men många är på­

verkade av tidigare skogsbete och slåtter.

Nu lämnas de i na­

turreservatet till fri utveckling.

gula dvärgnäckrosen, båda förankra- de med rötter i botten. Fritt flytande på ytan trivdes också den lilla and- maten. Likaså den flytande men nere i vattnet växande korsandmaten. Un- der ytan fanns flera långskottsväxter som hästsvans, vattenpest, gäddnate, trubbnate, slingearter, igelknopp och vattenbläddra. På botten växte också kortskottsväxter som braxengräs och trubbpilblad.

Landhöjningen har gjort att alla växtzoner gradvis flyttats nedåt på ny- bildade marker. Genom människor har nya växtarter kommit till Norr- botten. Det har skett genom höslåt- ter, utsäde eller barlastdumpning.

Människor har också aktivt spridit växter till nya områden för att odla

dem, till nytta eller prydnad. Vid inven- tering 1920 fanns ex- empelvis bara några plantor bredkavel- dun i sjön. Idag är sjön fylld av kavel- dun, som sprider sig explosivt och konkur- rerar ut bladvass och sjöfräken längs strän- derna. Dessa bildade tidigare ett glest vass- bälte i sjön där and- kullar och sothöns snabbt kunde försvin- na in och ta skydd.

Kaveldun beter sig annorlunda. Den kry-

per ut i sjön som ett gungfly av flytan- de rotfilt och fyller också igen öppna vattenytor som förr fanns inspräng- da i vassbården. För änder och andra simfåglar bildar kaveldunsbården en näst intill ogenomtränglig vägg mot vattnet. Kanske är det en anledning till att sothöns och brunänder nästan helt försvunnit ur sjön. Däremot är de vanliga i Mjölkuddstjärn, den närlig- gande fågelsjön inne i Luleå.

Flera växtarter har minskat påtag- ligt i sjön. Det kan bland annat bero på att bottnen har blivit gyttjigare och lösare. Det blir svårare för växter att rota sig. Hornsärv, nordnäckros, säv Tranan är en av de fåglar som ökat under senare år. Den påverkar helt säkert fågelfaunan i området genom att den faktiskt äter både ägg och fågelungar förutom grodor och småkryp.

Från fågeltornet har man god utblick över Gammelstadsvikens vassar och vattenytor.

Omvandlingen av l andskapet

och blomvass verkar helt ha försvun- nit idag. Sjöfräken och bladvass har på de flesta ställen konkurrerats ut av kaveldun.

Användningen av landskapet Gammelstadsviken har alltid varit kantad av böndernas brukade marker.

De slog starrhö och fräken på strand- ängarna till vinterfoder åt kor, hästar och får. De bröt också nya odlings- marker i strandskogen, främst för att odla vallhö till djurfoder. Vissa od- lingar plöjdes och dikades, de syns här och var längs vandringsstigarna längs sjön. Idag tar älgört, brännässla, hal- lon, brudborste och stora grästuvor över på de gamla odlingsmarkerna, och skogen vandrar in. Men ännu kan vi se åkerbärsblommor på våren och kanske plocka åkerbär på sommaren.

Ett minne av ängsmarkstiden. Ibland träffar man på andra spår av bönder- nas möda. Odlingsrösen är stora hög- ar av sten som de brutit upp ur mar- ken och samlat för att lättare kunna plöja eller slå med lie.

Från 1950-talet flyttades vallodling- en till mer lättarbetade åkrar nära by- arna. Odlingarna på strandängarna övergavs. Träd och buskar vandrade in på markerna. Gräs, örter och löv som förr åts av kor på skogsbete blev istället mat åt skogens älgar och rå- djur, som har ökat i Norrbotten. Äl- gen var i början av 1900-talet mycket

sällsynt. Genom hård jakt på 1800-ta- let hade älgstammen tryckts tillbaka till en spillra i Mellansverige. Fridlys- ning och förbud mot vinterjakt fick stammen att repa sig. När kreaturs- betet i skogen försvann i mitten av 1900-talet och jakten reglerades hår- dare kom älgen tillbaka i Norrbot- ten. Även rådjur har under 1900-talet spritt sig i hela länet. De två hjort- djuren finner sig väl tillrätta i de täta skogarna kring Gammelstadsviken, där det dessutom inte sker någon jakt.

I området lever också ekorre, skogs- hare, rödräv och skogsmård. Fällda träd vittnar om att bävern ibland dy- ker upp i Gammelstadsviken. Den

hade förmodligen starka bestånd när Linné färdades här, men utrota- des helt på grund av jakt i mitten av 1800-talet. Genom inplanteringar un- der 1900-talet kom den tillbaka och finns nu spridd i hela Norrbotten.

Som farmade pälsdjur har några arter tagits in i Sverige och Finland, och därefter spritt sig i naturen. Den nordamerikanska minken har gjort stor skada på sjöfåglar och fiskbestånd när den spred sig i de svenska vatten- dragen. Bisam är en jättegnagare från Nordamerika som utplanterades på 1900-talet i Finland som pälsvilt. Ar- ten spred sig från 1950-talet och fram- åt in i norra Sverige. Gammelstads-

Landhöjningen medförde att nya åkerarealer bildades i byarna runt Luleå. På så vis kom land­

höjningen bönderna till godo. På bilden slåtter med lie i Björsbyn på 1940­talet.