Obehövlig huvudförhandling i hovrätt: Om parters rätt till muntligt hovrättsförfarande i brottmål

Juridiska institutionen Höstterminen 2020

Examensarbete i straffprocessrätt

Obehövlig huvudförhandling i hovrätt

Om parters rätt till muntligt hovrättsförfarande i brottmål

Unnecessary hearings in courts of appeal

On the rights of parties to oral hearings in criminal cases in courts of appeal

Författare: Daniel Evers

Handledare: Professor Torbjörn Andersson

i

”Av för lite nattsömn och för mycket läsning torkade hans hjärna ihop och han tappade förståndet.”

– Don Quijote, Miguel Cervantes

ii

iii

Sammanfattning

Denna uppsats behandlar svenska hovrätters utrymme att avgöra brottmål utan huvudförhandling trots att en part har framställt en begäran om en sådan förhandling.

Undersökningen tar sin utgångspunkt i 51 kap. 13 § tredje stycket rättegångsbalken (RB), som stadgar att en hovrätt ska hålla huvudförhandling om en part i vissa situationer begär en sådan och det inte är obehövligt. Bestämmelsen ändrades år 2016 genom att rekvisitet, att en förhandling skulle vara uppenbart obehövlig för att kunna undvaras, togs bort. Fokus ligger på att utveckla konkreta verktyg som en hovrätt kan använda vid bedömningen om den är skyldig att gå partens begäran tillmötes, eller om den istället har möjlighet att besluta om ett avgörande på handlingarna mot partens vilja.

I uppsatsen undersöks inledningsvis i vilka fall det kan bli aktuellt för en hovrätt att avgöra ett brottmål utan förhandling med hänvisning till att en sådan är obehövlig. 51 kap. 13 § RB har ett flertal bestämmelser som ger hovrätten behörighet att besluta om ett avgörande på handlingarna, varav flera är tillämpliga oavsett parternas inställning i handläggningsfrågan.

För att kunna konstatera när rätten är skyldig att pröva behövligheten av en förhandling till följd av att en part har begärt en sådan undersöks därför först vilka övriga möjligheter som 51 kap. 13 § RB ger rätten att avgöra brottmål på handlingarna. Därefter analyseras paragrafens tredje stycke, som anger att om en part i någon av de situationer som räknas upp i andra stycket p. 1-3 begär en förhandling ska en sådan hållas om det inte är obehövligt.

För att ett avgörande på handlingarna ska kunna ske enligt de nämnda punkterna i andra stycket förutsätts att saken kan utredas tillfredsställande utan en huvudförhandling i målet.

Uppsatsen visar på att det ännu råder en betydande osäkerhet avseende huruvida behovet av en förhandling med hänsyn till att utredningen i målet kräver det ska avgöras uteslutande vid den inledande prövningen om saken kan utredas tillfredsställande enligt andra stycket, eller om utredningsskäl även kan eller ska beaktas vid den efterföljande bedömningen om en huvudförhandling är obehövlig. I uppsatsen dras slutsatsen att hovrätten av rättssäkerhetsskäl bör hänföra hela prövningen om utredningsbehov gör en förhandling nödvändig till den inledande bedömningen om saken kan utredas tillfredsställande. Som konsekvens blir parternas inställning i handläggningsfrågan irrelevant om rätten ändå bedömer att en förhandling bör hållas av utredningsskäl.

Uppsatsen övergår därefter till att undersöka vilka ändamålsöverväganden och processuella

principer som hovrätten måste beakta när den prövar om ett mål kan avgöras utan

huvudförhandling. Det konstateras att rättighetsbaserade argument – i stor utsträckning genom

iv

inflytande från Europakonventionen (EKMR) – ofta ger enskilda parter en långtgående rätt till en muntlig förhandling. En återkommande osäkerhet är i vilken utsträckning en eventuell målsägande som biträtt åtalet åtnjuter en självständig, konventionsgrundad rätt till en muntlig förhandling, och i så fall hur tungt denna rätt väger jämfört med den tilltalades. Vidare konstateras det att straffprocessuella principer medför att hovrätten i många fall är skyldig att avgöra tveksamma fall om en förhandling ska anses obehövlig till den tilltalades fördel, men att en teleologisk tolkning av bestämmelsen i 51 kap. 13 § tredje stycket RB ibland tvärtom kan leda till att rätten bör göra en motsatt bedömning. Slutligen undersöks även vilka för- och nackdelar som den muntliga respektive skriftliga handläggningsformen har i praktiken, eftersom bedömningen om en förhandling är behövlig eller inte bland annat påverkas av vilka praktiska för- och nackdelar som de båda handläggningsformerna erbjuder.

Uppsatsen går därefter vidare till att diskutera vilka konkreta omständigheter som i det enskilda fallet kan göra att en huvudförhandling ska anses behövlig respektive obehövlig. Det konstateras att frånvaron av en omständighet som utgör ett argument för en förhandling i många fall i sig utgör ett argument mot att en förhandling behöver hållas. Hovrätten måste emellertid alltid överväga om frånvaron av en omständighet som utgör ett skäl för en förhandling i sig innebär att den part som begärt förhandling därigenom får ett mindre trängande behov av en sådan, och som följd därav blir mindre skyddsvärd. Endast då utgör frånvaron av omständigheten ett argument mot förhandling.

I den avslutande delen presenteras ett förslag på en trestegsmodell som hovrätter i det enskilda fallet kan använda för att pröva om en huvudförhandling är obehövlig eller inte.

Därefter diskuteras vissa återkommande teman och problem som behandlats i uppsatsen.

Bland annat visas det att hovrätten ofta har att göra en svår avvägning mellan rättssäkerhet,

partsrättigheter och processekonomi. Å ena sidan förutsätter allmänhetens tilltro till

rättskipningen att hovrätten inte alltför lättvindigt går emot parters begäran om

huvudförhandling. Å andra sidan finns risken att enskilda parter överskattar vad de har att

vinna på en ny förhandling i hovrätten, vilket riskerar att leda till onödiga kostnader och

förseningar. Vidare diskuteras 2016 års reform, som tog bort uppenbarhetsrekvisitet ur 51

kap. 13 § tredje stycket RB, och det konstateras att det är oklart om reformen fick den effekt

som avsetts. Slutligen behandlas den tekniska utvecklingen och hur nya tekniska lösningar

kan möjliggöra för hovrätterna att minska andelen mål som avgörs efter förhandling samtidigt

som rättssäkerheten upprätthålls och enskilda parters rättigheter inte inskränks.

v

Innehållsförteckning

FÖRKORTNINGAR ... VII

1 INLEDNING ... 1

1.1 A

–

... 1

1.2 U

... 3

1.2.1 Syfte och frågeställningar ... 3

1.2.2 Avgränsningar ... 4

1.2.3 Metod och material ... 4

1.2.4 Disposition ... 6

2 OM SKRIFTLIGT HOVRÄTTSFÖRFARANDE I BROTTMÅL ... 7

2.1 D

–

... 7

2.1.1 Inledande synpunkter ... 7

2.1.2 1734 års lag och nya RB ... 7

2.1.3 Reformerna på 1980-talet... 8

2.1.4 EMR-reformen ... 10

2.1.5 2016 års lagändring ... 11

2.2 H

... 11

2.3 A

51

. 13 § RB ... 12

2.3.1 Avgöranden som inte avser ”saken” – sjätte stycket ... 13

2.3.2 Uppenbart ogrundade överklaganden – första stycket ... 14

2.3.3 Mål där saken kan utredas tillfredsställande utan huvudförhandling – andra stycket ... 15

2.3.4 Parters begäran om huvudförhandling – tredje stycket ... 18

2.3.4.1 Partsdispositioners inverkan på val av förfarandeform ... 18

2.3.4.2 Möjligheten att avgöra på handlingarna mot parts vilja ... 20

2.3.5 Mål där talan om enskilt anspråk förs – femte stycket ... 23

2.4 T

... 26

2.5 F

... 28

3 RÄTTEN TILL MUNTLIGT HOVRÄTTSFÖRFARANDE ... 30

3.1 P

... 30

3.2 R

... 31

3.3 R

... 32

3.3.1 Artikel 6 och rätten till rättvis rättegång ... 32

3.3.2 Omfattningen av målsägandens skydd enligt EKMR ... 34

3.3.3 Om konventionsstaters bedömningsmarginal ... 36

3.3.4 Muntligt förfarande som del av rätten till rättvis rättegång ... 39

3.3.5 Muntlighet i överrättsförfaranden ... 41

3.3.6 Om parters avståenderätt ... 42

3.4 P

... 43

vi

4 BEHÖVLIGHETSBEDÖMNINGEN ... 46

4.1 Ä

... 46

4.2 H

-

... 48

4.3 U

... 50

4.4 A

... 51

4.4.1 Omständigheter som hänför sig till målet ... 52

4.4.1.1 Det rör sig om allvarlig brottslighet ... 52

4.4.1.2 Ingen huvudförhandling har hållits i tingsrätten ... 55

4.4.1.3 Det finns skäl att ändra tingsrättens dom till den tilltalades nackdel ... 57

4.4.1.4 Gärningen är inte erkänd ... 58

4.4.1.5 En huvudförhandling har pedagogiska fördelar ... 59

4.4.2 Omständigheter som hänför sig till parterna ... 60

4.4.2.1 Osäkerhet råder kring val av påföljd ... 60

4.4.2.2 Den tilltalade är en ungdom ... 62

4.4.2.3 Parten saknar ombud ... 63

4.4.2.4 Det finns ett värde av att få kännedom om parternas personlighet ... 65

4.4.2.5 Både den tilltalade och målsäganden begär huvudförhandling ... 66

4.4.3 Omständigheter som hänför sig till allmänna intressen ... 66

4.4.3.1 Målet har väckt allmän uppmärksamhet ... 67

4.4.3.2 Icke-parter har ett intresse av huvudförhandling ... 69

4.5 A

... 69

4.5.1 Målet har endast överklagats i påföljdsdelen ... 70

4.5.2 Målet avser endast en rättsfråga ... 72

4.5.3 Målet är tekniskt komplicerat ... 73

5 AVSLUTANDE SYNPUNKTER ... 75

5.1 A

–

... 75

5.2 K

,

.... 79

5.3 U

... 81

5.4 D

... 84

5.5 O

... 85

KÄLLFÖRTECKNING ... 87

BILAGA 1 ... 96

vii

Förkortningar

Ds Departementsserien

EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna

EMR En Modernare Rättegång

HD Högsta domstolen

HovR Hovrätt

JT Juridisk Tidskrift vid Stockholms universitet

LUL Lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

NJA Nytt Juridiskt Arkiv

NJM Nordiskt juristmöte

Prop. Proposition

RB Rättegångsbalk (1942:740)

RF Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform

RH Rättsfall från hovrätterna

SFS Svensk författningssamling

SkL Skadeståndslag (1972:207)

SOU Statens offentliga utredningar

SvJT Svensk juristtidning

ÄRB Äldre rättegångsbalken av 1734 års lag

viii

1

1 Inledning

1.1 Att överklaga i brottmål – inledande synpunkter

För den part som överväger att överklaga en tingsrättsdom i ett brottmål finns det ett stort antal överväganden som måste tas i beaktande. Inte minst behöver parten bedöma hur pass stora chanserna är att hovrätten kommer ändra domen till dennes fördel, liksom risken för att hovrättsdomen tvärtom kommer få ett för parten negativt utfall. Även eventuella rättegångskostnader och den tidsutdräkt som ett överklagande kan medföra är sådana omständigheter som parten måste ta med i beräkningarna. En fråga som många parter förmodligen sällan riktar någon särskild uppmärksamhet mot torde emellertid vara handläggningsfrågan. Den enskilde parten, dvs. den tilltalade och målsäganden, förväntar sig nog ofta att prövningen kommer gå till på ungefär samma sätt som i tingsrätten. I underinstansen har målet i princip alltid prövats vid en offentlig förhandling inför en panel domare. Åklagaren har muntligen lagt fram brottsanklagelsen, presenterat bevisningen och pläderat för en fällande dom. Den tilltalade har i sin tur, eventuellt med biträde av en försvarare, fått bemöta åklagarens påståenden och argumentera för sin oskuld. Även målsäganden har deltagit vid förhandlingen, framför allt genom att låta sig förhöras i bevissyfte. Den enskilde part som inte tidigare deltagit i ett hovrättsförfarande, vilket får antas vara flertalet, får ursäktas när denne utgår från att även hovrätten kommer hålla en förhandling.

Idag är det emellertid långt ifrån alltid som en huvudförhandling hålls i svenska hovrätter.

Under de senaste decennierna har utvecklingen gått alltmer mot att hovrättsmål avgörs utanför rättssalen, utan parternas omedelbara deltagande, och utan allmänhetens direkta insyn. Istället har målen i större utsträckning kommit att efter en föredragning avgöras på handlingarna, dvs.

utifrån det material som inkommit till hovrätten i samband med överklagandet och den skriftväxling som skett under förberedelsen. De senaste tre åren har i genomsnitt en dryg fjärdedel av alla brottmål som avgjorts i sak genom dom handlagts utan huvudförhandling i hovrätterna.

Det är en utveckling som framför allt motiverats av processekonomiska effektivitetsskäl, pådriven av en lagstiftare som försökt stävja en ständigt ökande måltillströmning och stigande utgifter för rättsväsendet. Samtidigt har det varnats för att en alltför långt driven skriftlighet riskerar att komma i konflikt med de rättssäkerhetsintressen som de processrättsliga principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration är avsedda att garantera. Vidare har i takt med att mänskliga rättigheter och en rättighetsbaserad

1 Domstolsverket, se nedan Bilaga 1.

2

syn på rätten vunnit insteg i den svenska juridiska diskursen – inte minst till följd av europeiseringen av svensk rätt genom EKMR – idéer om en rätt till en muntlig förhandling för enskilda etablerats. Som konsekvens har det kommit att argumenteras för att hovrätterna måste visa på sakliga skäl för att rättfärdiga att de går emot parters begäran om huvudförhandling.

För den enskilde parten kan det uppfattas som påfrestande och irriterande att få avslag på sin begäran om en förhandling. Att mot sin vilja tvingas godta ett avgörande av en grupp domare som man inte ens fått träffa kan ge en känsla av maktlöshet och att inte bli tagen på allvar. Medan målet för hovrätten kan te sig som en okomplicerad småsak kan det för den enskilde parten vara av livsavgörande vikt. Samtidigt arbetar hovrätterna under hög arbetsbelastning, och en huvudförhandling kan många gånger vara onödig, resurskrävande och tidsödande. Situationen kan kompliceras ytterligare av att, medan den ena parten – i regel den som förlorat i tingsrätten och som överklagat målet till hovrätten – med emfas yrkar på en huvudförhandling, den andra, vinnande parten kan vara helt ointresserad av att behöva genomgå en upprepning av tingsrättsförfarandet. Inte minst i brottmål kan rättegången uppfattas som påfrestande och ångestbringande för en enskild part, oavsett om denne är tilltalad eller målsägande. Även åklagare, som ofta har en stor mängd andra ärenden och mål som kräver deras uppmärksamhet, slipper gärna att behöva resa långa avstånd för att upprepa en förhandling som de redan deltagit i.

När hovrätten ska bedöma om ett mål kan avgöras utan huvudförhandling krävs med andra ord en avvägning mellan ett flertal olika intressen som ofta står i direkt konflikt med varandra.

Saken kompliceras emellertid av att den bestämmelse i RB som reglerar hovrättens utrymme att avgöra brottmål på handlingarna mot parters vilja är tämligen vag. I 51 kap. 13 § tredje stycket RB anges att om en part begär huvudförhandling ska en sådan hållas om det inte är

”obehövligt”. I vilket avseende en förhandling ska vara obehövlig, eller vad som ens avses med begreppet ”obehövligt”, framkommer inte. Lagtextens vaghet kan ge upphov till svåra tillämpningssvårigheter för hovrätten, som riskerar att begå grovt rättegångsfel om den felaktigt beslutar att avgöra målet utan huvudförhandling.

Senast svenska hovrätters utrymme att avgöra brottmål på handlingarna undersöktes i

detalj var av Lars Heuman år 1983. Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna. År

1984 infördes den nämnda bestämmelsen om att parter skulle ha en rätt till huvudförhandling

om en sådan inte var uppenbart obehövlig. Under 80- och 90-talen fälldes Sverige ett flertal

gånger i Europadomstolen för att inte ha gett enskilda en tillräcklig rätt till muntligt

förfarande. EKMR inkorporerades år 1995 i svensk rätt. År 2011 infördes en bestämmelse i

3

RF om rätten till en rättvis rättegång. Och år 2016 togs uppenbarhetsrekvisitet bort ur bestämmelsen om obehövlig huvudförhandling. Under decennierna som gått har det svenska hovrättsförfarandet genomgått omfattande förändringar och moderniseringar, samtidigt som måltillströmningen tilltagit och brottsligheten i viss utsträckning har ändrat karaktär.

Sammantaget har detta inneburit att helt andra behov och krav ställs på de svenska hovrätterna idag. Det är därför på tiden att återigen undersöka utrymmet för hovrätter att underlåta att hålla huvudförhandling i brottmål.

1.2 Uppsatsens utformning

1.2.1 Syfte och frågeställningar

Denna uppsats kommer att undersöka vilket utrymme som svenska hovrätter har att mot parters vilja besluta att avgöra brottmål utan huvudförhandling med hänvisning till att en sådan förhandling är obehövlig. Fokus ligger alltså på den specifika situationen, att hovrätten har bedömt att ett mål lämpligen kan avgöras på handlingarna, varpå en part uttryckligen har begärt att en huvudförhandling likväl hålls. Under vilka förutsättningar kan hovrätten i dessa fall underlåta att gå partens begäran tillmötes? För att en sådan undersökning ska vara givande måste bestämmelserna om avgörande på handlingarna i brottmål, som återfinns i 51 kap. 13 § RB, sättas i ett systematiskt och funktionellt sammanhang. Genom att skala av paragrafens olika tillämpningsområden och rekvisit kan själva kärnan i stadgandet om obehövlig huvudförhandling i tredje stycket, det så kallade behövlighetsrekvisitet, analyseras. Eftersom frågan om en huvudförhandling kan anses obehövlig är ett tvåsidigt mynt – om en förhandling inte kan anses behövlig är den att betrakta som obehövlig, och vice versa – kommer ett betydande fokus ligga på vilka omständigheter och skäl som kan göra att en förhandling ska anses behövlig. Syftet med en sådan undersökning är emellertid i första hand att ge svenska hovrätter konkreta verktyg för att avgöra sådana omständigheter och skäl inte gör sig gällande, och en huvudförhandling därför inte är behövlig.

Mot bakgrund av detta syfte har uppsatsen följande frågeställningar.

1. När kan det vara aktuellt för en hovrätt att avgöra ett brottmål utan huvudförhandling mot en parts vilja med hänvisning till att en sådan förhandling är obehövlig?

2. Vilka rättighets- och ändamålsöverväganden samt processuella krav måste en hovrätt ta i beaktande när den ska bedöma om en huvudförhandling är obehövlig?

3. Vilka konkreta omständigheter ska, kan och bör en hovrätt kunna ta hänsyn till vid

bedömningen om en huvudförhandling är obehövlig?

4 1.2.2 Avgränsningar

Frågan om val av handläggningsform i domstolsförfaranden har debatterats i århundraden.

Åtskilliga författare har angripit frågan ur olika perspektiv. Med risk för att ämnet annars skulle bli för brett är därför några grundläggande avgränsningar nödvändiga att etablera.

Uppsatsen är i första hand skriven ur en hovrätts perspektiv, med utgångspunkt i de överväganden som hovrätten i det enskilda fallet har att ta ställning till när den ska pröva om en huvudförhandling kan undvaras. Därmed inte sagt att de frågeställningar som aktualiseras inte skulle ha relevans även för andra aktörer i brottmålsförfarandet. Den part som överväger att begära huvudförhandling kan med fördel finna råd om hur denne bör argumentera inför hovrätten för att maximera sina chanser till att få sin begäran bifallen.

Vidare ligger fokus i uppsatsen på bestämmelsen i 51 kap. 13 § tredje stycket RB, som reglerar den situationen att en hovrätt trots en parts uttryckliga begäran om huvudförhandling avgör ett brottmål på handlingarna. Därför kommer de bestämmelser som reglerar avgörande utan huvudförhandling i andra fall endast behandlas i den utsträckning som krävs för att framhäva särdragen i tredje stycket och för att lyfta vissa relevanta tolknings- och tillämpningsproblem som kan uppkomma. Således kommer det bland annat vara nödvändigt att diskutera de situationer som gör respektive stadgande tillämpbart, i syfte att kunna ringa in när det kan bli aktuellt för en hovrätt att tillämpa den specifika bestämmelsen om obehövlig huvudförhandling.

Eftersom bestämmelsen i 51 kap. 13 § tredje stycket reglerar det svenska hovrättsförfarandet i brottmål kommer uppsatsen i första hand behandla svensk straffprocessrätt. Med hänsyn till det inflytande som framför allt EKMR och Europadomstolens praxis har haft de senaste decennierna

kommer emellertid även ett betydande europarättsligt inslag finnas. Likväl kommer detta inslag att behandlas med utgångpunkt i hur svenska hovrätter har att hantera europarätten när de ska pröva om ett mål kan avgöras utan huvudförhandling.

1.2.3 Metod och material

Som framkommit kommer uppsatsens fokus ligga på att söka utröna vilka omständigheter som gör en huvudförhandling behövlig respektive obehövlig när en part i ett brottmål har begärt en sådan i hovrätten. På så sätt är arbetet rättsdogmatiskt. Syftet är nämligen i första hand är försöka rekonstruera rätten genom att beskriva, systematisera och analysera gällande

2 EKMR:s inflytande och europeiseringen av svensk rätt kommer att behandlas nedan i avsnitt 3.

5

rätt, för att på så sätt kunna konstatera vilket utrymme en hovrätt har att avgöra ett mål på handlingarna mot en parts vilja.

Studien stannar emellertid inte där. Eftersom hovrätten har en relativt omfattande frihet att med hänsyn till samtliga omständigheter i det enskilda fallet avgöra om en huvudförhandling kan undvaras, något som kommer att utvecklas nedan,

står det rätten fritt att i viss mån efter eget skön avgöra behovet av en muntlig förhandling. Det öppnar upp för lämplighetsavvägningar som inte alltid kan avgöras genom en strikt rättsdogmatisk analys. Uppsatsen kommer därför även ha vissa rättsanalytiska inslag genom att, till skillnad från en mer traditionell undersökning av enbart rättsläget, argument för respektive mot huvudförhandling i det enskilda fallet kan komma att sökas bland mer allmänna överväganden som rättssäkerhet, partsrättigheter, processekonomi m.m.

Detta innebär inte att jag i första hand kommer att ägna mig åt de lege ferenda- resonemang. Syftet med uppsatsen är som sagt att försöka konkretisera vilka omständigheter som ska, kan och bör kunna beaktas vid bedömningen om hovrätten ska gå en parts begäran om huvudförhandling tillmötes. Här behöver en skiljelinje dras mellan att något torde kunna vara fallet, och att det lämpligen bör det.

När jag kommer fram till att en viss omständighet torde kunna beaktas läggs ingen värdering däri; det ska inte tolkas som ett uttalande om att jag anser att hovrätter de lege ferenda borde få ta omständigheten ifråga i beaktande. Istället ska det tolkas som ett konstaterande, att det inte går att utesluta att en sådan omständighet under vissa förutsättningar kan tänkas tillmätas betydelse.

Eftersom uppsatsen som utgångspunkt tillämpar en rättsdogmatisk metod kommer den juridiska argumentationen grundas i en tillämpning av de traditionella rättskällorna lag, förarbeten, prejudikat och doktrin. Med hänsyn till det europarättsliga inslaget kommer ett betydande antal avgöranden från Europadomstolen behandlas. De avgöranden som inte har Sverige som part kommer att beaktas i den utsträckning de är relevanta för den svenska rättstillämpningen. Eftersom uppsatsen behandlar det svenska hovrättsförfarandet kommer

3 Sandgren 2018 s. 48 ff.

4 Se nedan under avsnitt 4.3.

5 Se vidare om den rättsanalytiska metoden i Sandgren 2018 s. 50 ff. I praktiken ingår det vanligen även i ett rättsanalytiskt arbete att försöka fastställa gällande rätt. Skillnaden från den rättsdogmatiska metoden är att den rättsanalytiska texten inte stannar där. Den senare metoden är nämligen även öppen för att ”informell rätt” – dvs.

utomrättsliga överväganden – kan tillmätas betydelse, och är även öppnare för att ge värderingar spelrum i den juridiska argumentationen.

6 På ett språkligt plan skiljer sig inte begreppen ”torde” och ”borde” (pres. bör) åt. Ibland påstås det att torde markerar en icke-värderande slutledning, medan borde/bör innebär ett värderande uttalande om hur talaren anser att saker och ting lämpligen ska vara. Enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) är emellertid såväl formuleringarna ”bör lämpligen” som ”bör sannolikt” vedertagna synonymer till torde. Den som läser uppsatsen bör därför akta sig för att läsa in för mycket när jag på ett visst ställe skriver torde, på ett annat borde, och på ett tredje bör. I samtliga fall rör det sig som utgångspunkt om en icke-värderande slutledning; om jag anser att ett visst förhållande lämpligen bör vara på ett visst sätt, dvs. gör ett värderande uttalande, kommer detta markeras på annat sätt.

6

vidare ett inte obetydligt antal hovrättsdomar hänvisas till. Med hänsyn till att bestämmelsen om obehövlig huvudförhandling ändrades så sent som 2016 saknas ännu en mer omfattande prejudikatbildning i vissa avseenden, varför hovrättspraxis ibland behövt tjäna som vägledning. Avslutningsvis har även använt viss statistik från Domstolsverket använts, vilken presenteras i en bilaga till uppsatsen.

1.2.4 Disposition

Uppsatsen består av fyra huvudavsnitt. I avsnitt 2 kommer den första frågeställningen besvaras genom att bestämmelsen om obehövlig huvudförhandling i 51 kap. 13 § tredje stycket RB sätts i en historisk och funktionell kontext. Där kommer jag diskutera förutsättningarna för hovrätten att avgöra brottmål på handlingarna, samt behandla de tolknings- och tillämpningsproblem som rätten kan komma att ställas inför innan den kan gå in på den slutliga behövlighetsbedömningen. Den andra frågeställningen besvaras i avsnitt 3 och 4.1-2. I avsnitt 3 kommer muntligt hovrättsförfarande som en mänsklig rättighet att behandlas. Framför allt kommer där kraven från EKMR och Europadomstolens praxis att diskuteras, eftersom dessa påverkar utrymmet som en hovrätt har att avgöra om en huvudförhandling är obehövlig eller inte; finns en rätt till ett muntligt förfarande enligt EKMR kan nämligen inte en förhandling anses obehövlig. Även rätten till muntlig förhandling enligt 2 kap. 11 § andra stycket RF kommer att beröras. I avsnitt 4.1-2 diskuteras vidare de allmänna processkrav och ändamålsöverväganden som hovrätten har att beakta.

Därefter kommer i avsnitt 4.3-5 den tredje frågeställningen besvaras genom att jag undersöker vilka konkreta omständigheter som kan utgöra argument för eller emot att en huvudförhandling ska anses obehövlig. Slutligen kommer jag i del 5 anföra vissa avslutande synpunkter. Där kommer jag konstruera en konkret metod som hovrätter kan använda när de ska pröva om en huvudförhandling är obehövlig, samt diskutera vissa återkommande teman och problem som uppkommit under uppsatsens gång.

7 Se Bilaga 1. Statistiken, som avser antalet brottmål som har avgjorts i sak genom dom med respektive utan huvudförhandling i respektive hovrätt under perioden 2005-2019, har sammanställts av Enheten för Analys och Finansiering på Domstolsverket. I syfte att göra statistiken lättare att uttolka har jag justerat presentationen av den. Vidare har jag räknat ut den procentuella andelen mål som avgjorts på handlingarna samt gjort en sammanställning av statistiken för riket i stort.

7

2 Om skriftligt hovrättsförfarande i brottmål 2.1 Den berömda pendeln – en historisk tillbakablick

2.1.1 Inledande synpunkter

På det nordiska juristmötet i Oslo år 1984 fördes en intensiv debatt mellan de ansamlade professorerna, justitieråden och advokaterna. På dagordningen stod temat processformer i Norden. En efter en talade deltagarna om den pågående trenden mot ökad skriftlighet i nordiska domstolar, och en återkommande metafor som talarna använde sig av var den om en historisk pendel som genom åren hade svingat från det ena ytterläget till det andra. Med 1734 års RB hade den befunnit sig i ett läge av utpräglad skriftlighet, för att sedan genom 1948 års RB svänga till andra änden, den ände som markerades av muntlighet. Nu var uppfattningen att pendeln var på väg tillbaka.

Frågan om valet av processform i domstolar har varit föremål för diskussion och debatt inom rättsvetenskapen i århundraden. Ömsom har skriftlighetens fördelar framhävts, ömsom muntlighetens, allt efter rådande tids värderingar, behov och förutsättningar. I en undersökning om val av handläggningsform är det av stor vikt att man har en förståelse för den historiska kontext som frågan figurerat i. Genom att förstå den utveckling som ledde fram till den rådande ordningen – de praktiska behov, tekniska förutsättningar och samhälleliga förändringar som gav upphov till den – kan man få en bättre insikt i vilka överväganden som man bör ta hänsyn till när man ska blicka framåt. En historisk tillbakablick är därför av stort värde.

2.1.2 1734 års lag och nya RB

När ÄRB infördes 1734 hade grunden för det svenska hovrättsförfarandet redan lagts 120 år tidigare. Den första hovrätten, Svea hovrätt, hade skapats 1614 som en appellationsdomstol som skulle pröva och döma i mål som överklagats från underrätterna. I början hade det förutsatts att förfarandet främst skulle vara muntligt, men det hade snabbt utvecklats till att i praktiken vara rent skriftligt. Hovrättens avgöranden kom att grundas på parternas skriftliga inlagor och den utredning som hade tagits upp i det av underrätten upprättade protokollet. När underrätterna alltmer blev tvungna att i protokollen redovisa samtliga omständigheter som de grundat sina avgöranden på, kom det till slut att utvecklas en ordning där det endast var det material som stod i protokollen som de fick grunda avgörandena på.

Denna ordning

8 NJM 1984 s. 377 ff.

9 Fitger 2008 s. 453 f.

8

fastställdes i 1734 års lag, med en kallad muntlig-protokollarisk process i första instans och en i princip rent skriftlig process i andra instans. Förfarandet under ÄRB innebar att tyngdpunkten i processen låg i underrätterna. Hovrättens uppgift var att kontrollera att rättegången i första instans hade gått till på ett korrekt sätt och att underrätten hade bedömt utredningen rätt. Därmed lades grunden för hovrättens funktion som överprövningsinstans.

Med tiden skulle det muntlig-protokollariska systemet visa sig ha uppenbara nackdelar.

Principen att domstolarna endast fick döma över det som fanns antecknat i protokollen gick hand i hand med den då gällande legala bevisteorin, som med omfattande regler ställde upp vilken bevisning som var tillåten och hur denna skulle värderas.

Vid 1900-talets början ansågs en sådan rigid syn på bevisningen olämplig i en modern rättsordning, där strävandet efter en materiellt riktig utgång förutsatte en fri bevisprövning.

Ett annat problem var att, eftersom rätten ändå hade att avgöra målet baserat enbart på det material som fanns nedtecknat i protokollet, bevisningen i praktiken kunde tas upp allt eftersom av olika domare och vid olika tillfällen.

Konsekvensen blev att förfarandet kom att bli formalistiskt, osammanhängande och långdraget.

För att råda bot på problematiken gjordes en tväromvändning i 1948 års RB. Den legala bevisteorin avskaffades och fri bevisprövning infördes. Processen kom istället att präglas av de grundläggande principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration; domstolarna fick endast grunda sina avgöranden på vad som muntligen lagts fram omedelbart inför rätten under en koncentrerad huvudförhandling.

Principerna infördes med stor stränghet. I efterhand har reformen beskrivits som ett försök att

”lära gamla hundar sitta”,

varför det nya, muntliga förfarandet inledningsvis försågs med ytterst få undantag.

2.1.3 Reformerna på 1980-talet

De omfattande förändringarna som 1948 års RB innebar syftade i första hand till att råda bot på de problem som det gamla muntlig-protokollariska systemet inneburit i underrätterna.

Någon avsikt att ändra på instansordningens princip fanns inte; processens tyngdpunkt skulle fortfarande ligga i första instans. Likväl fick reformen stora konsekvenser för hovrättsprocessen. Eftersom domstolarnas avgöranden numera endast fick grundas på vad

10 A. a. s. 455.

11 Prop. 2004/05:131 s. 80.

12 Jfr Bylander 2006 s. 83 och 342.

13 Jfr Ekeberg 2014 s. 158.

14 Fitger 2008 s. 455 f. Se även Bylander 2006 s. 83.

15 Prop. 2004/05:131 s. 80 f.

16 Prop. 1988/89:95 s. 105.

9

som muntligen framkommit under huvudförhandlingen blev även hovrätterna i stor utsträckning tvungna att besluta om förnyad bevisupptagning i samband med prövningen av överklagade avgöranden.

En bidragande orsak var de så kallade tilltrosparagraferna, som innebar ett principiellt förbud för hovrätten att ändra den värdering av muntlig bevisning som tingsrätten gjort utan att själv ha tagit upp bevisningen under en egen huvudförhandling.

Särskilt för brottmålens del, för vilka utgången i särskilt stor utsträckning berodde på just den muntliga bevisningens tillförlitlighet, fick detta långtgående konsekvenser. Tyngdpunkten kom att förskjutas till att i allt större utsträckning ligga i andra instans.

I längden blev detta ohållbart. Från 1950-talet och framåt tilltog måltillströmningen till hovrätterna år för år. Målen blev även mer komplexa, något som delvis berodde på den ökande internationaliseringen.

Bara under de första tre åren på 1980-talet ökade antalet inkomna mål till hovrätterna med 20 procent.

Det var i detta läge uppenbart att något behövde göras för att minska arbetsbelastningen. Den lösning som valdes var att utvidga möjligheterna för hovrätterna att avgöra mål på handlingarna. Redan tidigare hade det i begränsad utsträckning funnits utrymme för att avgöra mål utan huvudförhandling. Enligt RB:s ursprungliga lydelse kunde hovrätten enligt dåvarande 51 kap. 21 § – nuvarande 51 kap.

13 § – bland annat avgöra brottmål när åklagaren överklagat till den tilltalades förmån eller när den tilltalade överklagat och dennes talan godtagits av motparten. Vidare kunde rätten döma till böter eller vite utan att hålla huvudförhandling.

Utöver en marginell förändring på 60-talet

hade emellertid utrymmet för att avgöra brottmål på handlingarna sedan RB:s tillkomst varit oförändrat i nästan fyra decennier.

Nu utökades möjligheterna. För det första infördes en bestämmelse om att hovrätten alltid fick avgöra mål utan huvudförhandling när överklagandet var uppenbart ogrundat, en möjlighet som redan tidigare fanns för tvistemål.

Syftet var att råda bot på problemet med tilltalade som utan saklig grund överklagade fällande domar i förhalningssyfte. För det andra, och desto viktigare, höjdes taket för de påföljder som hovrätten kunde utdöma utan huvudförhandling till att även omfatta villkorlig dom. Kvar fanns emellertid den grundläggande utgångspunkten, att en huvudförhandling skulle vara huvudregeln, och att parternas önskemål om muntlig förhandling skulle tillmätas stor betydelse. För att understryka

17 Fitger 2008 s. 458.

18 A. a. a.

19 Hellners 2009 s. 121, jfr prop. 2004/05:131 s. 81.

20 DsJu 1983:1 s. 23.

21 NJA II 1943 s. 670 f.

22 SFS 1964:166, se prop. 1964:10.

23 DsJu 1983:1 s. 49.

10

denna princip infördes en bestämmelse som angav att om en part begärde huvudförhandling skulle en sådan hållas, om det inte var uppenbart obehövligt.

2.1.4 EMR-reformen

1980-talets reformer skulle snart visa sig otillräckliga. Under de kommande decennierna skulle antalet inkomna mål fortsätta öka i samma höga takt som tidigare. Trots detta avgjordes ännu år 1992-93 endast ca 13,5 procent av de brottmål som prövades i sak på handlingarna.

Fortfarande var det tilltrosparagraferna som satte hinder. Vid denna tid lades muntlig bevisning fram i hovrätten antingen i form av en ljudupptagning eller som en skriftlig nedteckning av den utsaga som hade gjorts i tingsrätten. Möjligheten för hovrätten att bedöma bevisvärdet på dessa utsagor ansågs emellertid inte kunna göras lika väl som i tingsrätten, som ju hade förhörspersonerna framför sig och kunde iaktta deras kroppsspråk och ansiktsuttryck.

För att säkra principen om det bästa bevismedlet var därför hovrätten enligt tilltrosparagraferna i princip tvungen att hålla omförhör.

Att avskaffa paragraferna eller uppluckra dem var otänkbart; ett upphävande som ledde till att färre förhör hölls i hovrätten medförde ju en beaktansvärd risk att hovrätten felaktigt skulle göra en annan bevisvärdering på ett sämre underlag än tingsrätten.

Det fanns emellertid en annan lösning. Den tekniska utvecklingen hade gjort enorma framsteg sedan RB:s införande. Lagstiftaren ansåg nu att det var dags att utnyttja den. Efter ett omfattande utredningsarbete, följt av flera år av förberedelser, trädde år 2008 den största rättegångsreformen på 60 år i kraft. Reformen, som kom att benämnas En Modernare Rättegång (EMR), innebar en omfattande modernisering av tekniken i domstolarna. Genom reformen underströks att tyngdpunkten i processen återigen skulle ligga i första instans. Det betonades att hovrättens uppdrag var att överpröva mål, inte ompröva dem.

För hovrätternas del fick reformen stor betydelse genom att muntlig bevisning i tingsrätterna numera skulle spelas in med ljud- och bildupptagningar, som sedan efter överklagande sändes över till hovrätterna.

Därmed undanröjdes det största hindret för att kunna omvärdera bevisvärdet i den muntliga bevisningen, och i samband med EMR uppluckrades således tilltrosparagraferna

24 Prop. 1983/84:78 s. 50 f.

25 SOU 1995:124 s. 250.

26 Prop. 2004/05:131 s. 164.

27 Ds 2001:36 s. 99.

28 Fitger 2008 s. 459.

29 Prop. 2015/16:39 s. 23 f.

30 Prop. 2004/05:131 s. 105 f.

11

som inte längre krävde omförhör när hovrätten hade tillgång till ljud- och bildupptagningar.

Samtidigt begränsades utrymmet för parterna att få till stånd en förnyad bevisupptagning av muntlig bevisning i hovrätten enligt 35 kap. 13 § andra stycket andra meningen RB.

2.1.5 2016 års lagändring

Det största hindret för skriftlig handläggning i hovrätten var nu undanröjt, och lagstiftaren såg framför sig att andelen mål som avgjordes på handlingarna skulle öka.

Så blev inte fallet.

När EMR-reformen år 2012 skulle utvärderas kunde det konstateras att i princip all muntlig bevisning togs upp på ljud- och bildupptagningar i tingsrätterna. Samtidigt användes upptagningarna av hovrätterna i mycket stor utsträckning.

Likväl hade andelen mål som avgjorts utan huvudförhandling inte ökat nämnvärt. Från hovrätternas håll påpekades det att även om det praktiska utrymmet för att avgöra mål på handlingarna hade blivit större, så var domstolarna ovilliga att gå emot parters önskemål om huvudförhandling. Bestämmelsen i 51 kap. 13 § tredje stycket om att en huvudförhandling skulle hållas om en part begärde det såvida det inte var uppenbart obehövligt bedömdes vara för restriktiv; det ansågs kräva mycket starka skäl för att gå emot en parts begäran. I utvärderingen föreslogs därför att uppenbarhetsrekvisitet skulle avskaffas.

År 2016 togs rekvisitet bort i en reform som benämndes En Modernare Rättegång II. I förarbetena betonades att huvudregeln alltjämt skulle vara att huvudförhandling skulle hållas i brottmål, och att en parts motiverade begäran fortfarande skulle tillmätas betydelse.

2.2 Handläggningen av brottmål i hovrätt

När en tingsrättsdom har överklagats och tiden för anslutningsklagande löpt ut ska tingsrätten sända över överklagandeskriften och övriga handlingar till hovrätten, 51 kap. 5 § första stycket RB.

Om skriften uppfyller kraven i 51 kap. 4 §, och prövningstillstånd meddelas eller inte behövs, fördelas målet till en av hovrättens avdelningar och förberedelsen inleds.

I första skedet av förberedelsen, som i regel sköts av en referent med biträde av en hovrättsfiskal eller en beredningsjurist, granskas handlingarna för att bedöma om

31 A. prop. s. 206 f.

32 A. prop. s. 202 ff.

33 A. prop. s. 139 f.

34 SOU 2012:93 s. 71 och 245.

35 A. bet. s. 255 ff. Följande år skulle samma förslag läggas fram i SOU 2013:17 s. 639 f.

36 Prop. 2015/16:39 s. 47 ff.

37 Ekelöf/Edelstam 2008 s. 95.

38 Welamson/Munck 2016 s. 96.

12

överklagandet ska avvisas eller om det ska bedömas som uppenbart ogrundat och en dom därför omedelbart ska meddelas. Anses så inte vara fallet inleds skriftväxlingen i målet, vilket sker genom att överklagandeskriften delges motparten som har att inkomma med ett skriftligt svar. Om nödvändigt kan referenten besluta om ytterligare skiftväxling.

I detta skede måste rätten ta ställning i handläggningsfrågan. Under förberedelsen har referenten fattat handläggningsbeslut på handlingarna, dvs. baserat på det material som inkommit till hovrätten i form av skriftliga inlagor och på handlingarna från tingsrätten. När förberedelsen väl är avslutad måste sedan avdelningen besluta om målet ska avgöras efter en huvudförhandling eller om även ett avgörande i sak kan ske på handlingarna.

Beslutar rätten att målet ska avgöras efter huvudförhandling bestämmer referenten i samråd med ordföranden och parterna tid och plats för förhandlingen. Bedömer man istället att målet kan avgöras på handlingarna utfärdas ett slutföreläggande till parterna enligt 51 kap. 14 §, i vilket parterna upplyses om att målet kan komma att avgöras utan huvudförhandling och uppmanas att inkomma med slutanföranden. Hovrätten har goda skäl att granska parternas slutanföranden noggrant. Syftet med slutföreläggandet är i första hand att parterna inte ska överrumplas av ett avgörande på handlingarna, men beroende på vad som anförs i parternas inlagor kan det även finnas skäl för hovrätten att ge dem ytterligare tillfälle att yttra sig, eller till och med att ändra sin inställning i handläggningsfrågan och sätta ut målet till huvudförhandling.

När parternas slutanföranden inkommit och hovrätten fortfarande anser att målet kan avgöras på handlingarna hålls en föredragning, oftast av en hovrättsfiskal, inför rättens ledamöter, varpå målet avgörs.

2.3 Avgörande på handlingarna enligt 51 kap. 13 § RB

Som nämndes ovan är utgångspunkten fortfarande att brottmål ska avgöras efter huvudförhandling i hovrätten.

Att så är fallet framgår emellertid inte uttryckligen av lagtexten. Istället regleras i 51 kap. 13 § RB när en huvudförhandling inte behöver hållas, underförstått att en förhandling ska hållas när ingen av de i paragrafen angivna situationerna är för handen. I grunden är bestämmelsen fakultativ.

Det stadgas att hovrätten får avgöra ett

39 A. a. s. 96 f. Hovrätten kan även besluta att hålla muntligt sammanträde om det behövs för en ändamålsenlig handläggning av målet, vilket dock sällan sker i brottmål, se Ekelöf/Edelstam 2008 s. 96 f.

40 Ekelöf/Edelstam 2008 s. 112.

41 NJA 1980 s. 299, jfr SOU 1995:124 s. 249 f.

42 Welamson/Munck 2016 s. 105 f.

43 Se ovan under avsnitt 2.1.5.

44 Ekelöf/Edelstam 2008 s. 116. Att en bestämmelse är fakultativ betyder inte, till skillnad från dispositiva regler för de enskilda parterna, att rätten får agera efter fritt behag. Hovrätten måste självfallet iaktta den objektivitets- och saklighetsplikt som uppställs i 1 kap. 9 § RF. Inom ramen för den plikten ger emellertid en fakultativ

13

mål utan huvudförhandling när förutsättningarna härför är uppfyllda, vilket innebär att rätten har ett diskretionärt utrymme att i det enskilda fallet – efter en skönsmässig bedömning – avgöra om ett avgörande på handlingarna är lämpligt eller inte.

Även om förutsättningarna för ett avgörande på handlingarna är uppfyllda är hovrätten alltså inte tvungen att göra det.

Som kommer framgå nedan är bestämmelsen i tredje stycket, om parters rätt att kräva huvudförhandling såvida den inte är obehövlig, ett undantag till paragrafens i övrigt genomgående fakultativa karaktär.

2.3.1 Avgöranden som inte avser ”saken” – sjätte stycket

Redan enligt RB:s ursprungliga lydelse fick hovrätten underlåta att hålla huvudförhandling för prövning som inte avsåg själva saken. Numera regleras de fallen i 51 kap. 13 § sjätte stycket.

Med saken avses det materiella rättsförhållande om vilket talan förs,

dvs. själva den brottsliga gärningen och de rättsföljder som följer av denna. Utanför faller processuella frågor, vilka kan avse rättegångshinder, domvilla, rättegångskostnader, vite, kvarstad m.m.

Det är viktigt att särskilja processuella frågor som kan avgöras på handlingarna enligt 51 kap.

13 § sjätte stycket från sådana rättegångsfrågor som tingsrätten beslutat om och som kan överklagas särskilt. De senare handläggs enligt reglerna för vad som förr kallades för besvärsmål i 52 kap. RB, till skillnad från vademålen i 51 kap. Besvärsmål avgörs som huvudregel utan huvudförhandling, 52 kap. 11 § e contrario.

Självfallet faller skuldfrågan inom ramen för ”saken”. Förs talan om enskilt anspråk i form av skadestånd eller liknande räknas även det till saken, då det ju rör sig om saken i det tvistemål som har kumulerats med brottmålet. Även påföljdsfrågan hör till saken. I NJA 1973 s. 749 ansåg emellertid HD att ett överklagande ifråga om avräknande av häktningstid inte gjorde det, varför målet kunde avgöras med tillämpning av sjätte stycket. Enligt Fitger skulle dock den frågan idag handläggas enligt reglerna i 52 kap. RB.

I ett senare hovrättsavgörande ansågs å andra sidan frågan om det alternativa fängelsestraff som tingsrätten angivit för en tilltalad som ådömts skyddstillsyn med särskild behandlingsplan inte höra till saken.

Det gör

bestämmelse rätten ett utrymme för att göra en skönsmässig – och ändamålsenlig – bedömning, se vidare Ekelöf m.fl. Rättegång I s. 56.

45 Jfr Ekelöf m.fl. Rättegång I s. 55 ff.

46 Se nedan under avsnitt 2.3.4.1-2.

47 Se SOU 1938:44 s. 521, som behandlar motsvarande bestämmelse för tvistemålen i 50 kap. 13 §.

48 Heuman 1983 s. 79 och Ekelöf/Edelstam 2008 s. 114.

49 Fitger m.fl. kommentar till 51 kap. 13 § RB.

50 RH 1996:89.

14

däremot frågor om åtalspreskription, varför huvudförhandling i dessa fall inte kan underlåtas med tillämpning av sjätte stycket.

Stadgandet i sjätte stycket är som sagt fakultativt. Om hovrätten bedömer att en muntlig förhandling skulle tillföra något står det således rätten fritt att hålla en sådan.

2.3.2 Uppenbart ogrundade överklaganden – första stycket

I de fall överklagandet avser tingsrättens dom i sak har hovrätten att bedöma handläggningsfrågan utifrån andra bestämmelser. Enligt 51 kap. 13 § första stycket får hovrätten avgöra överklaganden som uppenbart är ogrundade på handlingarna. Bestämmelsen infördes genom reformen på 1980-talet. För tvistemålens del hade en liknande bestämmelse funnits redan enligt RB:s ursprungliga lydelse, men Processlagberedningen ansåg att en sådan ordning skulle vara olämplig i brottmål.

Med tiden kom emellertid begränsningen att anses innebära för stora nackdelar för hovrätterna. Särskilt kravet på kommunikation med motparten ansågs innebära onödiga kostnader som inte kunde motiveras, varför till slut även samma möjlighet i brottmål infördes.

I förarbetena betonades emellertid att, även om bestämmelsen i 51 kap. 13 § första stycket numera skulle överensstämma med motsvarande för tvistemålen, utrymmet för att ogilla uppenbart ogrundade överklaganden på handlingarna är mindre i brottmål. Vid minsta tvivel om huruvida överklagandet verkligen är ogrundat bör referenten besluta om att inleda skriftväxlingen med motparten, eftersom risken annars är att hovrätten efter en föredragning likväl drar den slutsatsen.

Som Heuman påpekar föreligger det en åtminstone teoretisk skillnad mellan att ett överklagande är uppenbart ogrundat och att det uppenbart är ogrundat. Lagtexten använder den senare formuleringen, men i motiven har båda uttrycken använts. Enligt Heuman bör med

”uppenbart ogrundat” förstås att överklagandet är kvalificerat ogrundat, med vilket avses att den rättsliga argumentationen och bevisningen är särdeles svag och helt kan lämnas utan avseende. Till överklaganden som ”uppenbart är ogrundade” ska istället räknas de fall där hovrätten med lätthet kan bedöma att överklagandet är ogrundat.

Som Heuman tolkar motiven är det den förstnämnda formuleringen som avsetts; hovrätten måste alltså konstatera att överklagandet är kvalificerat ogrundat för att kunna avgöra målet på handlingarna med tillämpning av första stycket. Om rätten däremot bedömer att överklagandet uppenbart är

51 Heuman 1983 s. 79.

52 SOU 1938:44 s. 534.

53 DsJu 1983:1 s. 38.

54 A. bet. s. 41 f.

55 Heuman 1983 s. 70 f.

15

ogrundat, dvs. att man med lätthet kan avgöra att det är ogrundat, men väl inte att det är kvalificerat ogrundat, anser Heuman att ett avgörande på handlingarna inte bör vara möjligt.

Efter en huvudförhandling kunde det ju nämligen visa sig att överklagandet inte var ogrundat trots allt.

Även om det inte framgår av lagtexten torde en parts begäran om huvudförhandling tillmätas stor betydelse, i vart fall när det är klaganden som begär det.

När möjligheten att omedelbart avgöra ogrundade överklaganden på handlingarna infördes hänvisade nuvarande tredje stycket om parters rätt att kräva huvudförhandling uttryckligen till den aktuella bestämmelsen. I äldre praxis förekommer därför fall där hovrätten kommunicerat till klaganden att målet kan komma att avgöras på handlingarna med tillämpning av bestämmelsen, varpå klaganden inkommit med en begäran om huvudförhandling. Rätten har då varit tvungen att motivera inte bara varför överklagandet varit uppenbart ogrundat utan även varför en huvudförhandling varit uppenbart obehövlig.

Intressant nog förefaller samma ordning även ha fortsatt gälla i praktiken efter att den uttryckliga hänvisningen till nuvarande första stycket togs bort år 1999.

2.3.3 Mål där saken kan utredas tillfredsställande utan huvudförhandling – andra stycket

Störst praktiskt utrymme för avgörande på handlingarna ger 51 kap. 13 § andra stycket, som räknar upp fem olika situationer där hovrätten får avgöra ett mål utan huvudförhandling.

Bestämmelserna skiljer sig från de tidigare behandlade stadgandena i det att den avser befogade överklaganden som avser själva saken. I de fall klaganden har angripit tingsrättens dom i sak och har åtminstone visst fog för sitt överklagande är det alltså i andra stycket som hovrätten måste hämta stöd för ett avgörande på handlingarna. Gemensamt för samtliga fem punkter är att saken måste kunna ”utredas tillfredsställande” utan en muntlig förhandling.

Enligt RB:s ursprungliga lydelse fanns inte kravet på tillfredsställande utredning uttryckligen angivet i lagtexten. I praktiken verkar det dock ändå ha förutsatts. I motiven till RB angavs således att en huvudförhandling bör hållas om det är till gagn för utredningen.

Vidare förutsätts det naturligtvis att ingen annan bestämmelse i RB utgör hinder för ett avgörande på

56 A. a. s. 71.

57 Welamson/Munck 2016 s. 109.

58 Jfr NJA 1986 s. 432.

59 Se t.ex. NJA 2003 not C 5. Vid lagändringen 1999 verkar frågan om en parts rätt att begära förhandling när hovrätten funnit överklagandet uppenbart ogrundat inte ha ägnats någon uppmärksamhet. Bestämmelsen förefaller endast ha avsetts vara föremål för redaktionella ändringar, se prop. 1998/99:37 s. 13 f. och 44.

60 SOU 1938:44 s. 535.

16

handlingarna.

Som redan nämnts har det historiskt sett varit de så kallade tilltrosparagraferna som gjorde en huvudförhandling nödvändig i hovrätten. Även om paragraferna luckrades upp i samband med EMR-reformen har de ännu en viss betydelse i handläggningsfrågan. Tilltrosparagraferna kommer att behandlas vid ett senare tillfälle.

De fem situationer där hovrätten kan avgöra ett brottmål i sak är följande. I p. 1-2 anges de fall där det antingen är endast åklagaren som har överklagat till den tilltalades förmån, eller där endast den tilltalade har överklagat tingsrättens dom och dennes ändringsyrkande godtagits av motparten. Enligt p. 3 får hovrätten även avgöra mål på handlingarna när det inte finns anledning att döma den tilltalade till ansvar eller döma ut påföljd, alternativt inte döma ut strängare påföljd än böter, villkorlig dom eller de båda påföljderna i förening. Av fjärde stycket framgår att med de påföljder som hovrätten får utdöma på handlingarna med tillämpning av p. 3 likställs vite och beslut enligt 34 kap. 3 § BrB om att tidigare utdömd påföljd även ska omfatta nyupptäckt brottslighet, såvida det inte avser villkorlig frigivning.

Däremot får inte rätten utdöma villkorlig dom i kombination med samhällstjänst.

Avslutningsvis anges i p. 4-5 de fall där parterna antingen uttryckligen begärt att målet avgörs utan huvudförhandling, eller att de i vart fall efter att hovrätten väckt frågan om avgörande på handlingarna inte haft någon invändning mot detta.

En grundläggande förutsättning för att avgöra målet på handlingarna är som sagt att utredningen kan anses tillfredsställande. Både tvistemålsbestämmelsen i 50 kap. 13 § andra stycken och bestämmelsen för brottmål i 51 kap. 13 § andra stycket ställer upp detta krav. Det finns goda skäl att utgå från att kravet på tillfredsställande utredning är högre för brottmålens del än för tvistemålens. Heuman har vidare ansett att kravet på tillfredsställande utredning

”inte [är] lika viktigt i bötesmål som i mål rörande grova brott”.

I grunden är denna slutsats förmodligen korrekt, men en mer lämplig formulering vore nog att kravet på hur pass gott underlag som behövs för att utredningen ska anses vara tillfredsställande kan ställas lägre för mindre allvarlig brottslighet.

Vid bedömningen om utredningen är tillfredsställande behöver flera olika avväganden göras. Först och främst innebär kravet att all befintlig bevisning som parterna åberopar inför

61 Welamson/Munck 2016 s. 107.

62 Se nedan under avsnitt 2.4.

63 Heuman 1983 s. 82.

64 Det vore uppenbarligen orimligt att påstå att utredningen inte behöver vara tillfredsställande för mindre allvarlig brottslighet, och det är förmodligen inte heller vad Heuman åsyftat; se vidare s. 84, där han argumenterar för att det faktum att kravet på utredningen bör ställas särdeles högt vid grövre brottslighet inte kan tas för intäkt att det kan ställas lägre vid mindre allvarlig.

65 I en utredning på senare tid föreslogs emellertid att kravet på tillfredsställande utredning skulle tas bort, SOU 2013:17 s. 635. Förslaget har inte lett till någon lagändring.

17

hovrätten ska kunna läggas fram på ett lämpligt sätt utan huvudförhandling. Med det åsyftas att ingen ny muntlig bevisning behöver tas upp.

I och med EMR-reformen inskränktes utrymmet för muntlig bevisning att tas upp på nytt i hovrätten. Syftet var få till stånd färre omförhör när den muntliga bevisningen redan lagts fram i tingsrätten.

Enligt 35 kap. 13 § andra stycket andra meningen får numera ett muntligt bevis, om det kan läggas fram i form av en ljud- och bildupptagning från tingsrättsförhöret, endast tas upp på nytt om ytterligare frågor behöver ställas. Numera är alltså i princip endast tilläggsförhör tillåtna i hovrätten, inte omförhör.

Presumtionen är att förnyad bevisupptagning inte ska ske.

I förarbetena anges tre olika fall där tilläggsförhör kan tillåtas. För det första ska förnyat förhör tillåtas när nya, tvistiga omständigheter åberopas i hovrätten som den åberopande parten genom tilläggsförhör vill föra bevisning om. För det andra kan annan, ny bevisning göra det befogat att ställa ytterligare frågor till en redan hörd person. För det tredje kan oklarheter råda om vad den hörde menat med sin utsaga.

Om någon av dessa tre situationer är för handen är förutsättningarna i 35 kap. 13 § andra stycket andra meningen uppfyllda och en part har därmed rätt att hålla tilläggsförhör. Utredningen kan då inte anses tillfredsställande utan att förnyat förhör hålls, vilket av nödvändighet måste ske under en huvudförhandling.

Att skilja från tilläggsförhör, dvs. ytterligare förhör med personer som redan hörts i tingsrätten, är att en part åberopar ny muntlig bevisning i form av förhör med personer som inte tidigare hörts. I dessa fall finns ingen ljud- och bildupptagning från tingsrätten, varför 35 kap. 13 § andra stycket andra meningen inte är tillämplig. I brottmål är samtliga parter generellt berättigade att åberopa nya rättsfakta i hovrätten och föra bevisning om dessa.

I den utsträckning ny muntlig bevisning som åberopas först i hovrätten ska avvisas måste det istället ske enligt bestämmelserna i 35 kap. 7 §. Om bevisningen tillåts måste, liksom när tilläggsförhör ska hållas, denna läggas fram under en huvudförhandling.

En ytterligare omständighet som kan påverka huruvida utredningen kan anses tillfredsställande är om det kan antas vara gynnsammare för den tilltalade om processmaterialet istället läggs fram vid en huvudförhandling. Hovrätten torde inte behöva känna sig tvungen att hålla en förhandling när den bedömer att sannolikheten för en fällande

66 Bylander 2006 s. 120.

67 Prop. 2004/05:131 s. 200 ff.

68 A. prop. s. 165 och 203.

69 Hellners 2009 s. 137.

70 Prop. 2004/05:131 s. 203.

71 Behovet av att ställa ytterligare frågor och rätten till tilläggsförhör faller utanför ramen för denna uppsats, och kommer därför inte undersökas närmare. För en djupare analys hänvisas till bland annat Bylander 2008 s. 657 ff.

och Hellners 2009 s. 136 ff.

72 Welamson/Munck 2016 s. 74 och 90.