Livstycket by Stockholms stadsmuseum: Förvärv av föremål förenas med etnologiska intervjuer

Livstycket by Stockholms stadsmuseum

Förvärv av föremål förenas med etnologiska intervjuer

Uppsala universitet Campus Gotland

2020

Examensarbete i kulturvård

Författare: Agnes Ekman

Handledare: Maria Brunskog

Författare Author

(Förnamn Efternamn)

Agnes Ekman

Titel och undertitel

(på svenska)

Livstycket by Stockholms stadsmuseum, förvärv av föremål kombineras med etnologiska intervjuer

Title and subtitle

(in English)

Livstycket by Stockholm City Museum, acquisition of objects combined with ethnological interviews

Handledare Supervisor

(Förnamn Efternamn)

Maria Brunskog

Examensarbete i kulturvård (Kandidatexamen) 180hp Thesis in Integrated Conservation (Bachelor Degree) 180ECTS Ventilerad (datum) X

Defended

Vårtermin 2020 Spring term 2020

Sammanfattning X

Stockholms stadsmuseum blev kontaktat av föreningen Livstycket som stod inför nedläggning. Det bestämdes att museet skulle förvärva föremål och med hjälp av fotografier och intervjuer dokumentera verksamheten. En projektgrupp bildades. Stadsmuseet hade inte tidigare arbetat med att på detta sätt kombinera förvärv med etnologiska intervjuer. Undersökningens syfte var att uppmärksamma och inspirera till den här typen av

samarbetsprojekt, ge inblick i vilken kunskap som med hjälp av etnologiska intervjuer kan framkomma om föremål, peka på faktorer som kan möjliggöra liknande projekt och bidra till diskussionen om samtidsdokumentation på Stockholms stadsmuseum. Ett sidosyfte var också att uppmärksamma Livstycket.

Undersökningens frågeställningar: Vilka berättelser och vilken kunskap om föremålen i förvärvet från Livstycket synliggjordes med hjälp av de etnologiska intervjuerna? och Vilka faktorer kan, enligt antikvarien och etnologen i projektet, möjliggöra respektive hindra den här typen av samarbetsprojekt? Resultatet visade att intervjuerna bidrog med information som kunde kopplas direkt till några av de förvärvade föremålen eller föremålsgrupperna. I etnologens intervjuer framkom även information om föremålens kontext som till stor del handlade om en verksamhet präglad av arbetet med integration och att stärka de kvinnor som deltog. Resultatet visade också att etnologen och antikvarien i samarbetsprojektet menade att några viktiga faktorer för att möjliggöra den här typen av samarbeten handlar om organisation, resurser, typ av förvärv och att hålla igång en diskussion, bland annat om vilken typ av samling man strävar efter.

Abstract X

The non-profit organisation Livstycket contacted the Stockholm City Museum, at a time when it was facing closure.

The museum decided to acquire and document objects produced within Livstycket by using photographs and interviews and thus formed a project group. The museum had not previously done this kind of work in such a way, i.e. to combine acquisition with ethnological interviews. The purpose of this study is to draw attention to and inspire this type of collaborative project. It is also to provide insight into the kind of knowledge that may be obtained through ethnological interviews about tangible objects and to point out some factors that may be crucial in other similar projects. The goal is to contribute to the discussion on contemporary documentation at the Stockholm City Museum. The research questions are: What stories and what knowledge about the objects from Livstycket were made visible through the ethnological interviews? What factors can enable or hinder such kind of collaboration projects? The results show that the interviews provided information directly linked to the acquired objects or category of objects, information that would be difficult to visualise in other ways. The interviews also revealed information about the context of the objects and their production. Characteristics of activities at Livstycket are the integration and empowerment of the women involved. The result also shows that discussing what type of collection a museum strives for is one of the crucial factors for a successful acquisition project.

Institutionen för Konstvetenskap Kulturvård Department of Art History

Integrated Conservation SE-621 67 Visby Telefon Phone

Framsidans foto: mönstret Stockholm by Livstycket, Stockholms stadsmuseum, fotograferat av Klaus Luukkonen.

Förord

Jag vill tacka Stockholms stadsmuseum och alla jag haft kontakt med där. Ni har varit vänliga, nyfikna, roliga och hjälpt till så fort jag bett om det.

Min handledare Maria Brunskog förtjänar ett stort tack för ett mycket ambitiöst handledarskap. Du har varit till stor hjälp och jag har förundrats över att du alltid haft något klokt att säga när jag undrat över något.

Under sista månaden av skrivandet bodde jag hos familjen i Småland och ni alla hjälpte mig på olika sätt och därför tackar jag er. Det hjälpte att äta lunch med lillebror Olle varje dag, snicksnacka med lillebror Frans, promenera och plocka blommor med pappa och gå till biblioteket och panikringas med mamma. Tack även till farmor, farfar och Mikael och pratstunderna på trappen.

Signe, du får ett stort tack för att du alltid tror på mig.

Jag vill även tacka Madde för alla skratt och allt stöd.

Innehåll

Förord ... 2

1 Inledning ... 5

Bakgrundsbeskrivning ... 5

Föreningen Livstycket ……….………….5

Stockholms stadsmuseum och Livstycket- förvärv och dokumentation………5

Problembeskrivning ………..9

Syfte och frågeställningar……….10

Avgränsningar………11

Tidigare forskning och teoretisk ram ... 12

Material och metod ……… 14

Etnologens intervjuer från Livstycket………..………..14

Intervjuer med etnologen och antikvarien frånprojektet……….15

Källkritik ... 15

Disposition ... 16

2 Undersökning: resultat och tolkning ... 17

Vilka berättelser och vilken kunskap om föremålen i förvärvet synliggjodes m.h.a. intervjuerna? ... 17

Information kopplad till ett specifikt föremål eller viss föremålskategori ... 17

Information kopplad till de fyra mönster som var i fokus vid insamlingen... 22

Information kopplad till Livstyckets verksamhet, syfte och pedagogi………23

Information kopplad tillpersoner verksamma på Livstycket………25

Information kopplad till människor och intresse för människoöden………..26

Vilka faktorer kan, enligt antikvarien och etnologen i projektet, möjliggöra respektive hindra den här typen av samarbetsprojekt?...27

3 Diskussion ... 31

Diskussion ... 31

Slutsatser ... 35

Förslag till fortsatt forskning ... 35

Referenslista ... 37

Opublicerat material………37

Publicerat material………37

Bilder………..38

Bilagor ... 39

Tabell 1………39

Tabell 2………41

Intervju 010402………42

Intervju 020416……….51

1 Inledning

Bakgrundsbeskrivning

Föremål samlas in till museers samlingar av antikvarier och etnologer samlar in och dokumenterar människors berättelser. Dock verkar det inte så vanligt att dessa samarbetar när det gäller förvärv och dokumentation. I alla fall inte på Stockholms stadsmuseum. Där har de tidigare inte kombinerat förvärv av föremål med etnologiska intervjuer på det sätt de kom att göra i ett samarbetsprojekt för att dokumentera och förvärva föremål från föreningen Livstycket i Tensta. Projektet pågick mellan 2018 och 2019.

I min utbildning till föremålsantikvarie hade jag under höstterminen 2019 en praktikperiod på tio veckor förlagd på Stockholms stadsmuseum. Under praktiken fick jag som uppgift att registrera föremålen från förvärvet från Livstycket. I samband med det kom jag även i kontakt med de intervjuer som gjorts av en etnolog under samarbetsprojektet med insamling och dokumentation av Livstycket. Ett intresse för förvärvet och samarbetet väcktes hos mig, speciellt eftersom arbetssättet var nytt för stadsmuseet. Jag bestämde mig för att försöka undersöka vad intervjuerna kunde ge för kunskap och berättelser om de förvärvade föremålen och vad som möjliggjort samarbetet.

Föreningen Livstycket

Livstycket i Tensta var en ideell förening som grundades 1992. Föreningen lades ned vid årsskiftet 2019–2020. Fram till dess var Livstycket en plats där kvinnor, som kommit till Sverige, från olika delar av världen kunde mötas. På Livstycket kombinerades konstnärlig verksamhet med teoretisk kunskap. Verksamheten ville ge kvinnor som immigrerat till Sverige ett sammanhang, gemenskap och en möjlighet att lära sig det svenska språket. Förutom lektioner i svenska hade de även matematik, datorkunskap och omvärldskunskap.

Föreningen arbetade i projekt där de skapade mönster och samtidigt jobbade med det svenska språket genom diskussion och samarbete. Mönstren trycktes på tyger och andra produkter, som till exempel brickor och anteckningsblock. Av tygerna syddes till exempel förkläden, handdukar och kläder. Föremålen har sålts och även ställts ut på ett flertal utställningar genom åren. Livstyckets kläder har visats på modevisningar, bland annat i samarbete med Stockholms stadsmuseum.

Stockholms stadsmuseum och Livstycket - förvärv och dokumentation

Våren 2018 kontaktade Livstycket Stockholms stadsmuseum och det beslutades att stadsmuseet skulle förvärva föremål och även dokumentera verksamheten. En projektgrupp bestående av etnolog, fotograf, arkivarie och två antikvarier skapades.

Hösten 2018 besökte gruppen tillsammans Livstycket i Tensta och en plan för arbetet

lades upp. Fotografen och etnologen besökte och deltog i verksamheten. De

dokumenterade med fotografier och intervjuer. Etnologen gjorde sammanlagt åtta intervjuer, fyra med föreningens verksamhetschef och de övriga fyra med anställda och volontärer som var på plats på Livstycket då etnologen var där. Intervjuerna skedde mellan hösten 2018 och våren 2019. Antikvarierna valde, tillsammans med Livstyckets verksamhetschef, ut de föremål som skulle förvärvas och arkivarien tog emot sådant som skulle hamna i stadsmuseets arkiv, bland annat Livstyckets mycket omfattande verksamhetsberättelser.

I samråd med Livstycket bestämdes det att stadsmuseet, i insamling och dokumentation, främst skulle fokusera på fyra stycken av de alla mönster som föreningen skapat. Detta eftersom dessa mönstren ansågs bära på intressanta berättelser och säga något om Livstyckets verksamhet. De mönstren som de beslutade att fokusera på var Stockholm by Livstycket, Vi dricker te och lär oss e, Hela livet i en väska och Livstycket (Empowers women). Urvalet av föremål blev framför allt föremål som hade med dessa mönster att göra och etnologen fokuserade i några av intervjuerna på just dessa mönster samt berättelser kring dem och hur de kom till.

Nedan följer en kort beskrivning av varje mönster samt bilder på hur de ser ut.

Bild 1: Stockholm by Livstycket Foto: Klaus Luukkonen, Stockholms stadsmuseum

Stockholm by Livstycket: Det här mönstret skapades i ett projekt där Livstyckets syfte

bland annat var att deltagare skulle lära känna Stockholm för att uppleva att hela

staden tillhörde dem. Livstycket ville förhindra deltagarnas känsla av att bara höra

hemma i Tensta eller någon annan förort. Deltagarna åkte runt i Stockholm och

besökte olika stadsdelar. Utifrån besöken i staden fick de skapa sig favoritställen och

göra bilder av dessa. Av bilderna skapades mönstret där Tensta ligger i mitten av

staden.

Bild 2: Vi dricker te och lär oss e Foto: Klaus Luukkonen, Stockholms stadsmuseum

Vi dricker te och lär oss e: Det här mönstret skapades i ett läsprojekt för några av kvinnorna på Livstycket som var analfabeter. Dessa kvinnor fick lära sig bokstäverna och resultatet blev också att de skapade detta mönster. De gick tillsammans igenom alfabetets bokstäver och fokuserade mycket bokstävernas ljud. I projektet gjorde de utflykter och skapade bilder utifrån bokstäverna. På bokstaven P hade de till exempel en stor picknick med bland annat potatis, paprika och paj och tipspromenad.

Projektet resulterade inte bara i mönstret och fler läskunniga kvinnor utan också en läsebok med samma namn. Läseboken fick pris av svensk bokkonst 2011 och är ett av de 66 föremål som förvärvades av Stockholms stadsmuseum.

Bild 3: Hela livet i en väska Foto: Klaus Luukkonen, Stockholms stadsmuseum

Hela livet i en väska: Det här mönstret skapades med tanke på alla som är tvungna att ge sig av med sin väska till ett annat land. Vad tar man med sig då? Vad är det man lämnar och kommer till? Deltagarna fick rita sina väskor och ett mönster skapades utifrån det. Mönstret är en berättelse om immigration.

Bild 4: Livstycket Foto: Klaus Luukkonen, Stockholms stadsmuseum

Livstycket (Empowers women): Mönstret är skapat med plagget livstycket som symbol för något som ger kvinnan stabilitet och värme. Livstycket vill att deltagare ska kunna gå ut i välden med stolthet och en rak rygg, rika på drömmar och lust. Livstycket från mönstret är också Livstyckets logga. Mönstret ”Livstycket” gjordes först i svartvitt.

Senare tillkom en variant av mönstret i multifärger som fick namnet ”Livstycket – Empowers women”.

I vanliga fall, både innan och efter projektet med Livstycket, satt etnologer och antikvarier inte på samma enhet. Etnologiska intervjuer görs eller har inte gjorts i kombination med förvärv. Antikvarien berättar i intervju 020416 (s.51–58) att hen och hens kollegor vid förvärv alltid gör korta intervjuer men att dessa inte spelas in eller dokumenteras på något sätt förutom att vissa uppgifter från dem kan föras in i katalogtexter eller fövärvsunderlag. Hen berättar att det funnits en vilja att göra

”riktiga intervjuer” som dokumenteras och sparas men att detta inte gjorts.

På museer är oftast informationen om föremål kortfattade katalogtexter med fakta

om sådant som material, teknik, tillverkning, tidigare ägare och något kort om

proveniens och förvärvsmotivering. Ofta prioriteras vissa fakta och alla rutor hinns

inte med att fyllas i (Silvén-Garnet, 1991, s.98–99). Längre intervjuer kan tillföra

föremålen ett annat djup. Berättelserna i intervjuer är unika upplevelser av

människor, information som är omöjlig att utläsa från föremålen i sig. Föremålen i

sig är värdefulla då de är fysiska bevis. Något som kan visas upp i utställningar eller

på bild. De kan vara intresseväckande och få fantasin att sväva iväg. De går även att

forska på dem. Att kombinera fysiska föremål och intervjuer kan ge ett mycket rikt

material. Detta är både etnologen och antikvarien inne på i intervjuerna 010402 och 020416 (s.51-58 och s. 51-58).

Genom att dokumentera och samla in föremål från föreningen Livstycket uppmärksammades en grupp som annars till stor del saknas i Stockholms stadsmuseums samlingar och även andra museers samlingar; nysvenska kvinnor i förorten. En av stadsmuseets antikvarier berättade i intervju 020416 (s.51–58) att de på stadsmuseet över lag inte sysslar särskilt mycket med förvärv. Antikvarien berättade att när förvärv väl görs är det egentligen är en väldigt liten del av verksamheten. De arbetar snarare med att förvalta de samlingar som redan finns.

Antikvarien berättade också att när förvärv väl görs är det oftast passiva sådana. Det vill säga museet tar emot sådant som erbjuds snarare än att själva söka upp sådant material de vill samla in. Den typen av insamling kommer inte gynna att luckor i samlingen fylls, även om det faktiskt gjorde det i fallet med Livstycket som ju även det var ett exempel på passiv insamling. Det var Livstycket som hörde av sig och ville att museet skulle ta emot föremål därifrån. Det var till stor del på grund av att Livstyckets ansågs fylla många luckor i samlingen som stadsmuseet valde att tacka ja till insamlingen. Antikvarien från insamlingsprojektet berättade i intervju 020416 (s.51-58) att det i samlingarna finns ytterst lite material från förorten, material från samtiden (med samtiden menade hen från 60-talet och framåt) och material kopplat till kvinnohistoria samt immigration.

Problembeskrivning

Det kan ses som ett problem att förvärv så sällan eller aldrig görs i kombination med längre intervjuer. Detta eftersom ett intressant material då går till spillo. I samtidsinsamling finns ofta människor knutna till föremålen tillgängliga.

Kompetensen för att göra detta arbete finns och även viljan. Etnologen och antikvarien i projektet med Livstycket såg båda två stora fördelar med att arbeta på detta sätt. De menade båda att både föremålen och berättelserna bar på unika värden och att kombinationen av dem gav ett rikare material än var och en för sig hade gjort.

Det finns en möjlighet och vilja att berika det material som samlas in till museer och det är problematiskt att detta inte görs i större utsträckning. Om denna möjlighet inte tillvaratas riskerar man att missa en viktig aspekt av föremålen, människors upplevelser och erfarenheter kring dem. Dessa människor kommer inte kunna berätta i all evighet utan chansen måste tas medan de finns tillgängliga.

Appandurai (2013, s.5) menar att föremåls betydelser tillskrivs av människor, Wettstein (2009, s.137–138) menar att relationen mellan föremål och människors kan ge föremål en kvalitet och dyrbarhet som de annars inte skulle haft. Människor kan bära på unika berättelser om föremål som går förlorade om de inte dokumenteras.

Dessa berättelser kan, i kombination med föremålen, ge ett mer intressant material än bara berättelser eller föremål för sig. Men vilken kunskap var det egentligen, som med hjälp av etnologens intervjuer, synliggjordes om föremålen som förvärvades från Livstycket.

Både etnologen och antikvarien som båda ingick i projektgruppen kring Livstycket

påstod att de uppskattade att göra den här typen av samarbete med kombinerat

förvärv och dokumentation. De menade också att det, på museet, länge funnits en vilja att jobba så men att det sällan eller aldrig blev av. I projektet med Livstycket blev ett samarbete av. Jag undrade hur det kom sig, både att det inte blivit av tidigare och vad som möjliggjort samarbetet kring Livstycket.

Syfte och frågeställningar

Huvudsyftet med undersökningen var att uppmärksamma den här typen av samarbetsprojekt med kombinerat förvärv och intervjuer och ge en inblick i vilken kunskap som kan framkomma om föremål med hjälp av etnologiska intervjuer.

Uppsatsen syftar också till att kunna inspirera till den här typen av samarbetsprojekt och visa på vilka faktorer som kan möjliggöra liknande projekt med samarbeten mellan etnolog och antikvarie. Uppsatsen kan även ses som ett bidrag till diskussionen om samtidsdokumentation på Stockholms stadsmuseum.

Resultatet skulle kunna användas av Stockholms stadsmuseum på ett flertal sätt, till exempel som ett bidrag till utveckling av sin samtidsinsamling. Resultatet kring vilken typ av kunskap som kan tillföras föremålen med hjälp av intervjuer kan användas för att se hur det går att jobba vidare med kombinerad insamling av föremål och intervjuer. Resultatet från sammanställningen av vad antikvarien och etnologen från projektet ansåg vara viktiga möjliggörande respektive hindrande faktorer för den här typen av samarbetsprojekt kan användas i utformande eller förbättrande av nya eller liknande samarbetsprojekt. Undersökningen skulle även kunna användas i framtida utställningar om Livstycket eller andra uppmärksammanden av Livstycket eftersom den visar på relationen mellan de fysiska föremålen och vad som framkom i intervjuerna. Denna information kan ligga till grund för till exempel utställningstexter eller annan information om Livstycket.

Ett sidosyfte var att uppmärksamma föreningen Livstycket och dess verksamhet.

Livstycket var beläget i en av Stockholms förorter, Tensta. Förorterna är en del av Stockholm som inte finns representerad i stor utsträckning i Stockholms stadsmuseums samlingar. På Livstycket bedrevs integrationsarbete, för kvinnor av kvinnor. Där fick kvinnor som invandrat till Sverige ett sammanhang, de fick synas, höras, uppmärksammas och stöttas. Dessa kvinnor är en grupp som många gånger inte uppmärksammas i samhället och inte heller finns representerade på museerna i någon stor utsträckning. Med uppsatsen uppmärksammas Livstycket och ett insamlingsprojekt som verkar för att fylla en liten del av de stora luckorna i museers samlingar i syfte att inspirera till en förändring.

Frågeställningar:

• Vilka berättelser och vilken kunskap om föremålen i förvärvet från Livstycket synliggjordes med hjälp av de etnologiska intervjuerna?

• Vilka faktorer kan, enligt antikvarien och etnologen i projektet, möjliggöra

respektive hindra den här typen av samarbetsprojekt?

Avgränsningar

Samarbetsprojektet kring förvärvet och dokumentationen från Livstycket

innefattade fler personer än etnologen och antikvarien. Bland annat var en fotograf, en arkivarie och ytterligare en antikvarie med i projektgruppen. I undersökningen intervjuades dock enbart etnologen och antikvarien. Det skulle blivit ett övermäktigt att hinna intervjua alla från projektet. För att göra en sådan undersökning skulle det behövts mer tid.

Varken arkivalier eller fotografier undersöktes. Det kunde varit intressant att, som med intervjuerna, undersöka vad arkivalierna som samlades in och fotografierna som togs i samband med samarbetsprojektet bidrog med för kunskap om föremålen.

Detta hade krävt en större undersökning och tagit längre tid än vad som funnits för denna undersökning.

Undersökningen är en fallstudie och kan inte ge några generella svar utan bara svar

om detta unika fall.

Tidigare forskning och teoretisk ram

SAMDOK gav på 90-talet ut en serie med tre böcker om samtidsdokumentation:

Verbalt, visuellt, materiellt, Tumme med tingen och Muntliga möten. Syftet var att ge olika perspektiv på insamling av föremål och intervjuer och annan form av dokumentation. Två av dessa böcker användes som del av undersökningens teoretiska ram.

Antologin Muntliga möten, om intervjuer i museernas samtidsdokumentation (1993) ger olika perspektiv på intervjun som metod i museers samtidsdokumentation.

Boken är en artikelsamling där många av artiklarna springer ur föredrag från en dokumentationskurs som Nordiska Museet och SAMDOK höll i 1992 (Silvén &

Nordiska Museet, 1993). Bokens artiklar handlar om intervjuer och hur metoden använts förändrats och kan användas i de kulturhistoriska museernas samtidsdokumentation. Silvén (1993, s. 9) menar att man inom intervjumetoden och de etnologiska intervjuerna gått från att ta reda på och samla in fakta till att mer intressera sig för att försöka förstå något om människors upplevelser. Silvén (1993, s.7) menar även att vi med hjälp av intervjuer kan ta fasta på det flyktiga, det immateriella.

Det blir då möjligt att se människors tankar och upplevelser.

SAMDOK har även, tillsammans med Nordiska museet, givit ut boken Verbalt, materiellt, visuellt, om museernas dokumentation och insamling (1991). Boken kom till efter en kurs som Nordiska museet och SAMDOK anordnade 1990. På kursen deltog 30 museianställda från olika delar av landet. Kursen gick ut på ett stort fältarbete i samtidsdokumentation där deltagarna fick jobba med intervjuer, fotografi, föremål och fysisk miljö. De arbetade alltså med det verbala, visuella och materiella för att få till en så bra dokumentation som möjligt. Boken består av några föreläsningar som kom att hållas på temat. Enligt Barbro Bursell (1991, s.5) är boken inte en handbok i dokumentationsteknik utan syftar till att ge olika perspektiv på arbete med dokumentation.

Avhandlingen Samla samtid, Insamlingspraktiker och temporalitet på kulturhistoriska museer i Sverige av Elin Nystrand von Unge kom ut 2019 och behandlar hur samtidsinsamling kan se ut på svenska kulturhistoriska museer. Avhandlingen publicerades år 2019 och ger ett perspektiv på hur det kan se ut på dagens museer, vilket är relevant för den här uppsatsen som undersöker ett fall av samtidsinsamling på ett kulturhistoriskt museum. Nystrand von Unge tar upp den ekonomiska obalansen som råder mellan insamling, samlingsförvaltning och publik verksamhet där insamlingsverksamhet får mycket lite medel i förhållande till andra verksamheter på museer. Hon menar också att det råder ett märkligt förhållande mellan hur lite som samlas in av vår samtid och hur mycket föremål som produceras i dagens samhälle.

Nystrand von Unge (2019, s.15) tar också upp att det på 1800-talets museer kunde vara en och samma person som skötte insamling, vård, utställning och forskning medan detta arbete nu är uppdelat mellan olika experter på vartdera området vilket kräver ett bra samarbete och ofta leder till viss konflikt och meningsskiljaktigheter om vems arbete som är viktigast.

Avhandlingen Samla samtid användes också som teoretisk ram. Nystrand von Unge

(2019, s.18–19) menar att det finns ett samband mellan människor och det materiella,

föremål kan berätta något om människor och föremål formade av människor är

materiell kultur. Detta blir intressant i undersökningen av insamling av föremål och mänskliga berättelser från föreningen Livstycket. Som Nystrand von Unge (2019, s.32–

33) menar, upplever jag också att det sociala och det materiella gör varandra. Det materiella finns i fysisk bemärkelse men uppfattas genom oss människor. Att samla föremål och berättelser tillsammans som kan komplettera varandra är eftersträvansvärt.

Margrit Wettsteins doktorsavhandling Liv genom tingen från 2009 var relevant för undersökningen eftersom den handlar om föremåls betydelser för människor och relationen som kan finnas mellan människor och föremål. Hon berättar i sin doktorsavhandling att det som drivit henne att skriva den är hennes intresse för vad föremål kan betyda för människor. Wettstein (2009, s.7–8) minns sin farmor och hennes byrålådor med föremål som alltid ledde till berättelser om farmoderns tidigare liv utomlands. Författaren fascineras över att föremål, för människor, kan vara dörrar till berättelser av ett annat liv och en annan tid. Wettstein menar att etnologisk forskning länge givit stort utrymme åt föremål men att det fortfarande finns många obesvarade frågor gällande föremålens betydelse för människor. I studien fokuserar hon på människor som varit med om traumatiska händelser och deras relation till vissa föremål. Totalt hade hon med elva personer i studien. Dels personer som varit med om att på något sätt överleva förintelsen och dels personer som förlorat någon nära anhörig i terrorattacken den elfte september. Wettstein (2009, s.12–13) vile ta reda på vad föremål kan betyda för människor som varit med om den här typen av traumatiska händelse.

Ajun Appandurais antologi The social Life of things Commodities in Cultural

Perspective koncentrerar sig på föremålskategorin handelsvaror. Tesen som drivs i

boken och som framför allt finns beskriven i både första och sista delen av boken är att

handeln med varor och dess värden styrs av våra överenskommelser, av människors

sociala spel eller samspel. Appandurai (2013, s.6) menar att handelsvaror definieras av

det sociala och att det skiljer den typen av objekt från andra typer av föremål. Ajun

Appandurai (2013, s.5) anser att föremål inte har någon betydelse i sig förutom den som

tillskrivs av människor. Detta perspektiv på föremål blir intressant i den här uppsatsen

och används som teoretisk ram. Om föremåls betydelser tillskrivs av människor så är

det av stor vikt att få med dessa berättelser i museers insamling av dem. Speciellt i

samtidsdokumentation, då människorna som är kopplade till föremålen ofta finns

tillgängliga. Mellan människor och föremål kan det finnas intressanta relationer. Om

detta perspektiv appliceras i samtidsinsamlingen skulle större vikt läggas på att

kombinera fysiska föremål med människors berättelser. Med detta perspektiv som

grundtanke skulle man göra insamlingar där både föremål och mänskliga berättelser

tar plats och berikar varandra. Att ha detta perspektiv och också agera utifrån det i

urval och val av insamlingsmetod kan bidra till rikare museisamlingar. En sådan

museisamling kan också bli mer användbar gällande till exempel utställningar,

pedagogiskt arbete och forskning. Om berättelser och föremål samlas in var för sig, på

olika håll riskerar vi att viktiga och unika pusselbitar missas. Pusselbitar som finns där

men som kräver att vi ser relationen mellan föremål och människor och vikten av

denna.

Material och metod

Undersökningen är en fallstudie av kvalitativ karaktär. Den ger inte några generella svar då den bara utgår från ett unikt fall, Stockholms stadsmuseums

samarbetsprojektet kring insamling och dokumentation av föreningen Livstycket.

Undersökningen baseras på intervjuer där svaren är människors subjektiva upplevelser och tankar.

Nedan följer en beskrivning av hur uppsatsens undersökning gick till. Först materialet och metoden som användes för att besvara uppsatsens första frågeställning och sedan materialet och metoden som användes för att besvara uppsatsens andra frågeställning.

Etnologens intervjuer från Livstycket

Etnologen i projektgruppen gjorde åtta intervjuer. Dessa intervjuer, i transkriberad form, användes som material för att besvara undersökningens första frågeställning.

Alla etnologens intervjuer gjordes på plats i Livstyckets lokaler i Tensta. En av intervjuerna, ZOOM0013 (2018), är betydligt längre än de andra och är en så kallad djupintervju med Livstyckets verksamhetschef. Projektgruppen bestämde

tillsammans att den skulle göras eftersom det ansågs intressant för framtiden att få med verksamhetschefens livsberättelse och hur hon kom in på att starta Livstycket (Intervju 010402, 2020). I ytterligare tre till av intervjuerna är Livstyckets

verksamhetschef intervjuad:

ZOOM0031 (u.å.) är en kortare intervju med verksamhetschefen och handlar om hur Livstycket har hjälpt personer utöver själva huvudverksamheten. ZOOM0027 (2019) och ZOOM0029 (2019) handlar om de fyra mönstren som stadsmuseet valde att, i insamling och dokumentation, fokusera på. Det är framför allt föremål knutna till dessa mönster som stadsmuseet förvärvat.

I de övriga fyra intervjuerna ZOOM0018 (2018), WS55077 (2019), ZOOM0020 (2018) och ZOOM0016 (2018) är anställda och volontärer intervjuade. I dessa intervjuer berättar anställda och volontärer på Livstycket om sina liv, bakgrunder och arbeten med Livstycket. Dessa personer blev lite av ett slumpmässigt urval berättar etnologen. Hon var på Livstycket och deltog i verksamheten och frågade de anställda och volontärer som var där om de hade möjlighet att sitta ner en stund och göra en intervju (Intervju 010402, 2020).

Etnologens åtta intervjuer användes för att besvara frågan Vilka berättelser och vilken

kunskap om föremålen i förvärvet synliggjordes med hjälp av intervjuerna. Intervjuerna

lästes noga igenom och när något som ansågs ge svar på frågan dök upp ströks texten

under. Därefter lästes den understrukna texten igen och kunde delas in i teman

utifrån vad informationen handlade om. Under läsningens gång slogs vissa teman

ihop då de ansågs likna varandra. Dalen (2015, s.88) menar att det är av stor vikt att under tematiseringen inte låsa fast sig vid sina teman för mycket utan vara öppen för nya upptäckter. Processen resulterade slutligen i fem teman:

- Information knuten till specifika föremål och föremålsgrupper

- Information knuten till de fyra mönstren som var i fokus vid insamlingen - Information knuten till Livstyckets verksamhet, syfte och pedagogik - Information knuten till personer verksamma på Livstycket

- Information knuten till uttryck för kärlek till människor och intresse för människoöden.

Informationen i dessa teman tolkades med hjälp av texter från SAMDOK och övrig litteratur som användes som teoretisk ram. Denna litteratur finns presenterad under rubriken Tidigare forskning och teoretisk ram.

Intervjuer med projektets etnolog och antikvarie

För att kunna besvara frågeställningen Vilka faktorer kunde möjliggöra

samarbetsprojektet (enligt etnologen och antikvarien) genomfördes två intervjuer (Se intervju 010402 och 020416, s.42 och s.51). Den ena med samarbetsprojektets etnolog och den andra med en av antikvarierna i projektet. Båda intervjuerna höll på i ca 30 minuter vardera. Intervjuerna var av semistrukturerad karaktär med några

förberedda frågor som de intervjuade fick svara fritt på. Intervjun tilläts även ta oväntade vändningar. Tanken var att inte styra samtalet för mycket utan låta de intervjuade berätta det de spontant kom att tänka på. Detta för att med större säkerhet få veta vad de intervjuade verkligen tyckte och undvika att vara för ledande och på så vis riskera att deras svar blev färgade av det. May (2013) menar att

intervjusvar kan rymma mer om de intervjuade inte blir för styrda av den som intervjuar.

De två intervjuerna spelades in. De intervjuade gav först sitt samtycke till detta.

Inspelningen transkriberades och finns med som bilagor längst bak (se s.38 och s.47).

Alla personnamn byttes, i texten, ut till titlar i syfte att anonymisera materialet.

Intervjuerna skrevs ut ordagrant med några få undantag då utfyllnadsord som

”liksom” eller upprepade ord togs bort för att göra texten lättare att förstå.

Själva transkriberingen blev en del av tolkningsarbetet då den krävdes en noggrann genomlyssning av materialet. Som Lindvall (1993, s.59–60) menar, blir själva transkriberingen viktig i sig. Den kräver en noggrann lyssning av varje ord som sägs i intervjun och gör det lättare att upptäcka svar som man annars kanske inte lagt märke till.

Det transkriberade materialet lästes igenom och i texten markerades stycken, som

ansågs ge svar på frågeställningen. Dessa textstyckenstycken eller ”svar” ordnades,

utifrån vad de handlade om, under några rubriker. Svaren som de intervjuade gav

kunde delas in under rubrikerna organisation, resurser, typ av förvärv, och att hålla

en diskussion igång. Därefter tolkades och diskuterades resultatet med hjälp av

litteraturen från den teoretiska ramen.

Källkritik

Under en del av uppsatstiden har jag haft en projektanställning på Stockholms stadsmuseum och jag känner en viss lojalitet till arbetsplatsen. Dock bedömer jag att jag kan undersöka det här fallet på ett neutralt sätt. Jag upplever inte heller att de på stadsmuseet skulle klandra mig om jag kom med kritik kring deras arbete med förvärvet från Livstycket. Upplevelsen är snarare att arbetsplatsen präglas av nyfikenhet och öppenhet.

Det går inte att veta hur pass ärliga svar informanterna, etnologen och antikvarien, gav. Intervjuerna handlade om deras arbete och det finns en risk att de inte ville framstå i negativ dager och vinklade sina svar utifrån det.

Publiceringarna Muntliga möten och Verbalt, visuellt, materiellt från SAMDOK användes som teoretisk ram. SAMDOK som nätverk existerar inte längre utan avvecklades 2011. Publiceringarna är från 90-talet men ansågs, trots sin ålder, relevanta. SAMDOK bildades 1977 som ett samarbetsorgan för kulturhistoriska museer och deras samtidsinsamling och dokumentation. SAMDOK var även drivande inom fortbildning och erfarenhetsutbyte gällande insamling och dokumentation av samtid. Sedan avvecklingen 2011 har samarbetet har fortsatt i andra former (Sveriges museer, u.å.). SAMDOK har sedan 70-talet präglat museerna samtidsinsamling och dokumentation och även känt internationellt (Nystrand von Unge, 2019, s.23). Då undersökningen undersökte ett fall av samtidsdokumentation ansågs böckerna från SAMDOK ge ett intressant perspektiv på detta.

Disposition

Nedan följer undersökningens resultat och tolkning. Först presenteras resultatet från undersökningens första frågeställning Vilka berättelser och vilken kunskap om föremålen i förvärvet synliggjordes med hjälp av intervjuerna? Frågeställningens resultat presenteras med ett tema i taget som vart och ett avslutas med en tolkning.

Därefter följer resultatet från undersökningens andra frågeställning Vilka faktorer kan, enligt antikvarien och etnologen i projektet, möjliggöra respektive hindra den här typen av samarbetsprojekt? De fyra huvudsakliga faktorer som lyftes upp av etnologen och antikvarien presenteras med en efterföljande tolkning av resultatet.

Därefter följer en diskussionsdel som även den är uppdelad efter de två frågeställningarna. Diskussionen följs av rubriken Slutsatser under vilken de viktigaste resultaten sammanfattas. Därefter ges ett förslag till fortsatt forskning.

I uppsatsens slut finns bilagor. Som bilagor finns två tabeller som ger en översikt

över vissa av resultaten och de två intervjuerna som gjordes med etnologen och

antikvarien från samarbetsprojektet kring Livstycket.

2 Undersökning: resultat och tolkning

Vilka berättelser och vilken kunskap om föremålen i förvärvet synliggjordes med hjälp av intervjuerna?

I läsningen av intervjuerna från Livstycket identifierades fem teman som ansågs viktiga och centrala. Dessa teman innehöll information som handlade om några specifika föremål som förvärvades, om några av föremålskategorierna och om föremålens kontext. Gällande föremålens kontext handlade den om Livstyckets verksamhet, syfte, pedagogik samt om personer som varit verksamma på Livstycket. Ett tema som identifierades var utryck för kärleken till människor och intresset för människoöden.

Detta tema kan också ses som en del av det sammanhang som föremålen, förvärvade av Stockholms stadsmuseum, ingått och skapats i. I tabell 1 (se s.39) redovisas alla 66 föremål och om de nämndes specifikt eller bara med föremålskategori samt vilket av de fyra mönstren de tillhör och i vilken av intervjuerna informationen förekom. I tabell 2 (se s.41) redovisas de åtta intervjuerna och vilka teman som förekom i varje intervju.

Nedan presenteras resultatet med de fem teman som ansågs centrala i tolkningen av de intervjuer etnologen gjorde i projektet att dokumentera Livstyckets verksamhet.

Varje tema beskrivs och exempel på vad det kan röra sig om för information ges. I slutet av varje tema ges en tolkning av resultatet.

Information knuten till en ett specifikt föremål eller viss föremålskategori

Då och då i intervjuerna nämndes ett specifikt föremål av de 66 föremål som samlades in till stadsmuseet. Med ett specifikt föremål menas i det här sammanhanget att det med hjälp av intervjuerna och själva föremålen gick att identifiera dem. Många av föremålen som förvärvades från Livstycket är sådana föremål som Livstycket producerade många exemplar av, ofta pratar de om föremålen som produkter. Det går alltså inte att med säkerhet säga att det är exakt det föremålet som förvärvats som de pratar om. Med specifikt föremål menas i det här fallet att det går att identifiera att det är en likadan produkt som den de pratar om, exempelvis en disktrasa med motiv av slussen eller ett exemplar av den läsebok som Livstycket givit ut. Av de 66 föremålen som förvärvades blev fem specifika föremål omnämnda i intervjuerna: disktrasan, boken som Livstycket fick som pris av Svensk bokkonst 2011, läseboken och de två tygpåsarna. Informationen förekom i två av de åtta intervjuerna: ZOOM0027 (2019) och ZOOM0029 (2019). Dessa två intervjuer var de två där Livstyckets verksamhetschef blev intervjuad om de fyra mönstren med tillhörande projekt som stadsmuseet valde att fokusera på i insamling och dokumentation.

Gällande disktrasan (se bild 7, s.18) var det kort information det handlade om.

Livstycket valde att trycka upp disktrasor med en ett utsnitt av mönstret Stockholm by

Livstycket där slussen syns. Livstyckets verksamhetschef nämnde att den var

uppskattad och att bilden börjar bli historisk nu när slussen är borta i och med

rivningen.

Prisboken (se bild 6, s.17), som Livstycket fick från svensk bokkonst 2011, berättade Livstyckets verksamhetschef om. Verksamhetschefen berättade bland annat att de fick priset för läseboken Vi dricker te och lär oss e och om själva prisutdelningen.

Verksamhetschefen berättade också att hon tyckte att det var roligt att sidorna i prisboken som handlade om läseboken de fick pris för hamnade bredvid Beethoven som kommer på nästa uppslag i prisboken.

Läseboken Vi dricker te och lär oss e (se bild 5, s.17) var det föremål som det, i intervjuerna, förekom mest information knutet till. Informationen handlade främst om hur boken kom till, om hur den lanserades på Bokmässan 2011, hur deltagarna jobbade med bokstäverna i olika projekt och om bokens utseende och upplägg.

Verksamhetschefen berättade i en av intervjuerna att boken kunde bli till tack vare att hon var utsedd av regeringen att sitta i styrelsen för lättläst. Hon berättade att lättläst gör böcker som ska vara lättlästa men att dessa böcker var för svåra för flera av deltagarna på Livstycket som många var analfabeter. Det bestämdes, på förslag av Livstyckets verksamhetschef, att Livstycket i samarbete med lättläst skulle göra en läsebok för analfabeter. Det var 16 kvinnor från Livstycket som deltog i projektet som alla var analfabeter och sammanlagt kämpat i 25 år med att lära sig läsa och skiva.

Verksamhetschefen berättade i intervjuerna hur de jobbade med de olika bokstäverna med en speciell pedagogik där den så kallade Wittingmetoden blandades med konstnärligt arbete. De gick igenom varje bokstav och gjorde projekt kring dem. På till exempel bokstaven A åkte de till Arlanda och ritade flygplan, de skrev upp ord på A som de tyckte var viktiga och de övade på att skriva bokstaven. Verksamhetschefen berättade om flera av bokstavsprojekten. I intervjun framkom också information om bokens utformning. Verksamhetschefen berättade till exempel att de satte en spegel i boken för att kvinnorna som deltagit i projektet med läseboken använt sig mycket av speglar när de övat på bokstäverna. (ZOOM0027, 2019, s.1–4).

Tygpåsarna, en gul och en blå, med mönstret Hela livet i en väska (se bild 8, s.18) förekom också i en av intervjuerna. Verksamhetschefen berättade, i intervju ZOOM0029 (2019, s.11) hur tygpåsarna blev till i och med att en kvinna från EU- parlamentet ringde och frågade om de fick använda mönstret Hela livet i en väska som gåva på open door i Strasbourg och Bryssel. Det trycktes då upp tygpåsar med mönstret på och mönstrets berättelse om integration trycktes upp på flera olika språk. Eftersom svenska ansågs vara ett relativt litet språk valde de att inte ha med berättelsen på svenska. Som kompromiss trycktes påsarna i gult och blått, Sveriges färger. Påsarna tillverkades i en fabrik i Tyskland och till varje påse finns information om Livstycket och fabriken i Tyskland. I Bryssel och Strasbourg delades det ut 1300 exemplar av tygpåsarna.

Med föremålskategori menas i det här sammanhanget tex när de i intervjuerna

pratade om en föremålskategori generellt eller då det inte gick att identifiera vilket

exakt föremål de pratar om mer än till vilken föremålskategori det tillhör. Av förvärvets

totalt 66 insamlade föremål nämns 22 av dem med föremålskategori, se tabell 1 (s.39)

för att se alla föremål som berörs. Informationen förekom, likt föregående tema,

framför allt i intervjuerna ZOOM0027 (2019) och ZOOM0029 (2019). Bara föremålen

med föremålskategorin jackor förkom i en annan intervju; WS550277 (2019). De

föremålskategorier det framkom information om var: brickorna, anteckningsböckerna,

förklädena, handdukarna med mönstret Stockholm by Livstycket, jackorna, teckningarna och fotografierna. Informationen som förekom om föremålskategorierna var i regel kortfattad fakta. Informationen som framkom om brickorna handlade om att Livstycket på alla sina brickor tryckte berättelser om till exempel integration och texten då alltid trycktes på både svenska och engelska. Verksamhetschefen berättade även att många köpt brickor för att ge bort i present.

Om anteckningsböckerna berättade verksamhetschefen att de ofta tryckte upp sina mönster på anteckningsböcker för att kunna sälja produkter i lite lägre prisklasser till de som inte har så mycket pengar. Verksamhetschefen berättade att anteckningsböckerna hade blanka sidor och fanns i olika format (ZOOM0029, 2019, s.4).

Informationen kring förklädena är kortfattad. Verksamhetschefen berättade vem som sydde upp dem och att personen sydde som en gud (ZOOM0029, 2019, s.2).

Den information som i en av intervjuerna framkom om handdukarna med mönstret Stockholm by Livstycket handlade om att en biskop var inne på Livstycket och undrade om det fanns någon produkt med stockholmsmönstret där det syntes en kyrka.

Verksamhetschefen hade då visat de två handdukarna där det möjligtvis skymtar ett kyrktak tillhörande Maria kyrka. Dessa köpte biskopen (ZOOM0029, 2019, s.1-2).

I en av intervjun WS550277 (2019, s.7) berättade en anställd på Livstycket att det var hon och en annan anställd som sytt upp jackorna.

Verksamhetschefen berättade att teckningarna kom till i samband med projektet med läseboken Vi dricker te och lär oss e och att några av dem ingår i mönstret med samma namn (ZOOM0027, 2019, s.2). Under intervju ZOOM0027 (2019) hade verksamhetschefen plockat fram föremål som tillhörde projektet, bland annat teckningarna som låg i prydliga mappar.

Verksamhetschefen berättade om fotografierna från projektet med läseboken och att fotografen blivit informerad om att de skulle bli insamlade till stadsmuseet.

Fotografen hade glatt sig åt informationen (ZOOM0027, 2019, s.3).

Tolkningen av detta är att informationen till stor del rör sådant som handlar om

varför föremålen kom till eller i vilket sammanhäng de kom till. I intervjuerna framkom

att läseboken kom till för att lära analfabeter att läsa, tygkassar med väskmönster för

att berätta om integration i samarbete med EU-parlamentet. Det förekom även

information om bakgrunden till vissa föremåls utseenden, till exempel varför det sattes

in en spegel i läseboken eller varför tygpåsarna gjordes i just gult och blått. I

intervjuerna förekom även små anekdoter kring föremål, till exempel som när

biskopen köpte handdukar. Informationen som framkommer om föremålen handlade

till viss del om den typen av fakta som traditionellt återfinns i museernas katalogisering

av föremål, så som tillverkare, färg och motiv. Till större del handlar informationen

däremot om själva syftet med föremålen och om sammanhangen de kommit till i och

förekommit i. Liksom Nystrand von Unge (2019, 32–33) menar jag också att det finns

ett samspel mellan det materiella och det sociala. Det betyder att olika människor, med

sina unika upplevelser och erfarenheter, uppfattar och beskriver världen olika, även

fysiska föremål. Om andra personer blev intervjuade skulle det troligtvis framkomma

andra berättelser kring föremålen.

Bild 5: Läseboken Vi dricker te och lär oss e.

Foto: Klaus Luukkonen, Stockholms stadsmuseum.

Bild 6: Boken Livstycket fick i samband med priset från svensk bokkonst, 2011.

Foto: Klaus Luukkonen, Stockholms stadsmuseum.

Bild 7: Disktrasa med utsnitt av mönstret Stockholm by Livstycket, föreställande Slussen i Stockholm.

Foto: Klaus Luukkonen, Stockholms stadsmuseum

Bild 8: Tygpåsarna mönstrade med Hela livet i en väska som trycktes upp i samarbete med EU-parlamentet.

Foto: Klaus Luukkonen, Stockholms stadsmuseum

Information knuten till de fyra mönster som var i fokus vid insamlingen

Information om de fyra mönster som stadsmuseet valde att fokusera på vid insamling av föremål och dokumentation förekom i två av de åtta intervjuerna, se tabell 2 (s.41).

Det förekom information om alla fyra mönster. Verksamhetschefenen berättade framför allt om hur de fyra mönstren kom till.

Om mönstret Stockholm by Livstycket berättade verksamhetschefen att det kom till efter läseboken. I projektet med läseboken hade 16 av deltagarna på Livstycket deltagit och de övriga kvinnorna tyckte det var tråkigt att de inte fått vara med. Av den anledningen bestämdes det att ett nytt projekt skulle dra igång, med fokus på Stockholm. Verksamhetschefen berättade att syftet varit att deltagarna skulle lära känna staden och känna att hela staden tillhörde dem, inte bara förorten. Deltagarna skulle lära sig åka tunnelbana och lära känna innerstadens olika stadsdelar.

Tillsammans gjorde de utflykter till olika delar av staden och hade kaffe, te och mackor med sig. Kvinnorna fick sedan göra bilder av platser de tyckte var fina. I mönstret lade de Tensta i mitten och döpte mönstret till Stockholm by Livstycket.

Verksamhetschefen berättade att mönstret gjordes i två färgställningar och att Stockholm by Livstycket är deras bäst säljande mönster. (ZOOM0029, 2019, s.1–3).

Om mönstret Vi dricker te och lär oss e berättade verksamhetschefen att det blev till i arbetet med läseboken. För att deltagarna skulle komma ihåg bokstaven E ordnades en teprovning. De köpte te av olika sorter på Östermalmshallen och olika tekannor fick de tag på Second hand. De provade te och kvinnorna fick sedan brodera och ritabilder av tekannorna. Av dessa bilder skapades mönstret som också gav namn till läseboken. (ZOOM0027, 2019, s.1–2)

I informationen knuten till mönstret Livstycket framkommer det att detta mönster är det enda av Livstyckets mönster som helt och hållet är skapat av en designer.

Designern heter Lisa Sjöblom och hon ville aldrig ha pengar för arbetet utan var glad och stolt att Livstycket använde mönstret. Livstyckets logga är också en del av detta mönster. Att använda ”Livstycket” som föreningens namn kom man på på ett styrelsemöte där många namn diskuterades. Verksamhetschefen berättade i intervjun att man genom att sätta på sig ett livstycke blir varm, trygg, rak och modig.

Verksamhetschefen berättade också att de senare även gjorde samma mönster i multifärger och att det då heter Livstycket-Empowers women. (ZOOM0029, 2019, s.12–

13).

I en annan intervju framkom information om mönstret Hela livet i en väska.

Verksamhetschefen berättade att det kom till i samband med ett samarbete Livstycket

hade med Svenskt Tenn då Livstycket bland annat hade en utställning där som hette

Får jag vara frank med dig. Det var verksamhetschefens vilja att de då skulle skapa ett

mönster med väskor på. Detta ville hon eftersom hon hört samma berättelse

återkomma många gånger från kvinnor som flytt, berättelser om människor som fått

packa en väska och fly när bomber börjat falla. Verksamhetschefen berättade att det

tyvärr är så världen ser ut, har sett ut och även kommer se ut i framtiden. Kvinnorna

på Livstycket fick berätta sina historier med hjälp av sina väskor. En del av

informationen som framkom om mönstret Hela livet i en väska handlade om att

mönstret användes av EU-parlamentet på open door i Strasbourg och Bryssel.

(ZOOM0029, 2019, s.9–11).

Tolkningen av detta är att informationen som kom fram om mönstren till stor del handlade om mönstrens koppling till Livstyckets fokus på immigration och på att stärka kvinnor. Alla fyra mönster och projekten kring dem handlade på något sätt om detta. Dels genom själva projekten där kvinnorna som var deltagare på Livstycket fick lära sig språket, berätta sin historia och ta del av Stockholm. Och dels genom mönstrens budskap, som också lyftes fram av de intervjuade.

Information knuten till Livstyckets verksamhet, syfte och pedagogik

Information knuten till Livstyckets verksamhet, syfte och pedagogik återfanns i alla åtta intervjuer, se tabell 2 (s.41). I intervju ZOOM0013 (2018), den biografiska intervjun med verksamhetschefen, fanns information om Livstyckets, hur Livstycket kom till och föreningens tidiga historia. Verksamhetschefen berättade till exempel om hur föreningen i början fick flytta mellan olika lokaler innan den slutgiltiga hittades.

I intervju ZOOM0027 (2019, s.5) berättade Livstyckets verksamhetschef tillsammans med Livstyckets konstnärliga ledare och formgivare om ett långvarigt samarbete som Livstycket hade tillsammans med en annan förening, Hem och samhälle. Livstyckets kvinnor träffade, vid flera tillfällen kvinnorna från Hem och samhälle och de firade till exempel midsommar ihop. Livstyckets konstnärliga ledare berättade att många av kvinnorna i föreningen från Hem och samhälle var gamla bondhustrur och att samarbetet med Livstycket förändrade deras syn på människor från andra delar av världen.

Informationen om Livstyckets verksamhet som framkom i intervjun ZOOM0031 (u.å.) handlade framför allt hur föreningen på olika sätt, utöver verksamheten med deltagare, hjälpt människor. Verksamhetschefen berättade att de hjälpt människor ekonomiskt med till exempel busskort, kläder eller vinterskor. Verksamhetschefen berättade också i intervjun (ZOOM0031, u.å., s.2–3) att de alltid var två personer när de lämnade pengar och att de skrev ned ordentligt vem som får pengar och vart de skulle gå. Kvinnorna som fått pengar fick också redovisa hur de använt pengarna.

Verksamhetschefen berättade även om att det inte alltid handlade om ekonomisk hjälp och berättade om att det en gång kommit en kvinna till lokalen som kände sig utsatt och kontrollerad av sin man. Livstycket hjälpte då kvinnan att kontakta socialen så att hon kunde bli hjälpt vidare.

I intervju WS550277 (2019, s.4–6) blev en av Livstyckets anställda intervjuad. Hon var Modedesigner och berättade om olika projekt hon varit med i på Livstycket. Bland annat om ett projekt då hon hade hand om en ungdomsgrupp med ungdomar i åldern 15 – 25. De designade och sydde upp kläder och ordnade modevisning. Modedesignern berättade i intervjun även om andra modevisningar de ordnat och att vissa av deltagarna hon undervisat velat utbilda sig vidare inom mode.

Med Livstyckets syfte menas i det här fallet när de intervjuade på olika sätt uttryckt

vad de ansett är syftet med Livstycket och vad verksamheten bidrar med i längden, vad

Livstyckets uppgift är.

I intervju ZOOM0013 (2018, s.23–24) nämnde verksamhetschefen en kvinna som velat ha undervisning i data. Kvinnan hade tackat verksamhetschefen och sagt att det skulle bli skönt att komma hemifrån. Kvinnan hade bott i Sverige i 20 år men pratade ändå mycket dålig svenska. Verksamhetschefen berättade att hon också hade en mycket trasig bakgrund. Enligt verksamhetschefen var det viktigaste med att hon fick komma till Livstycket inte att hon blev bättre på svenska utan att hon fick må lite bättre.

I intervju ZOOM0020 (2018, s.1) framkommer information som har med Livstyckets syfte att göra. En av volontärerna på Livstycket uttrycker sig så här:

”…. det är så imponerande hur det är invävt den här integrationen i själva idén att kvinnor ska ha något vettigt att göra annars är de isolerade.”

I intervju ZOOM0027 (2019, s.3) uttryckte verksamhetschefen att det är så viktigt att ”den här gruppen utav människor” lyfts fram och att de blir synligt att de finns i Sverige. Verksamhetschefen berättar att deras arbete delvis går ut på att ändra folks

inställningar i frågor som handlar om integration.

I intervju ZOOM0029 (2019, s.2) berättade verksamhetschefen att de i mönstret Stockholm by Livstycket valde att lägga Tensta i mitten av staden. Detta gjorde de enligt henne för att de alltid vill säga någonting och att det blev ett inlägg i ”det här med förorten och centrum”. Alla andra delar av Stockholm fick lämna plats. I samma intervju (ZOOM0029, 2019, s.4) berättade verksamhetschefen att det var otroligt viktigt att allt de gjorde hade hög kvalitet. Om produkterna de sålde höll en hög nivå fick föreningen och kvinnorna där respekt för någonting och ingen kom och handlade för att vara snälla. Folk handlade på Livstycket för de tyckte sakerna var vackra.

Verksamhetschefen berättade också att de sålde saker i olika prisklasser för att inte bara folk med mycket pengar skulle kunna handla hos dem.

Livstyckets modedesigner berättade i intervju WS550277 (2019, s.5) om ett ungdomsprojekt hon jobbade i på Livstycket. Hon menade att dessa ungdomar i projektet kunde få tid att hitta sig själva och vad de var bra på. På Livstycket försökte de verkligen hjälpa ungdomarna i att stärka sina självförtroenden, hitta sig själva och sina vägar.

På Livstycket användes en särskild pedagogik där teori blandades med konstnärligt arbete. Eftersom deltagarna på Livstycket hade bakgrunder i många olika kulturer och vissa knappt eller inte alls gått i skola tidigare var undervisningen tvungen att anpassas efter det. I många av intervjuerna berättade anställda och volontärer om den anpassade pedagogik som de använde på Livstycket.

En anställd på Livstycket som brukade hålla i undervisning berättade i intervju

ZOOM0018 (2018, s.2) om själva undervisningen. Hon berättade att deltagarna hade

undervisning i svenska, matte och omvärldskunskap. Hon berättad också att

deltagarna var uppdelade i tre olika grupper, gul, röd och blå, beroende på hur mycket

de gåt i skola sedan tidigare. De i gula gruppen hade aldrig gått i skola tidigare, de i

den röda hade gått lite i skola och de i den blå gruppen kunde mest. I samma intervju

(ZOOM0018 2018, s.3–4) berättade en av Livstyckets anställda om hur hon jobbat med

undervisningen. Den anställda menade att hon måste utgå från elevernas vardag och

erfarenheter, inte sina egna. Hon menade också att det varit en stor och spännande pedagogisk utmaning. Den anställda berättade att vissa inte gått i skolan och att hon i undervisningen med dessa använde sig mycket av kroppsspråk och att deltagarna blev nyfikna när hon berättade om sig själv som kvinna, det blir en gemensamhet. Den anställda berättade också att de jobbade mycket med bilder. Den anställda berättade detaljerat om hur det kunde gå till på lektionerna och hur roligt de hade.

Gällande pedagogiken på Livstycket berättade Livstyckets verksamhetschef, i intervju ZOOM0027 (2019, s.1–2), om att de i samband med arbetet med läseboken där 16 kvinnor som var analfabeter skulle lära sig läsa och skriva fick en teoretisk lärare som hette Louise Wrammer. Kvinnorna hade tillsammans 25 års erfarenhet av att utan resultat försökt lära sig läsa och skriva inom SFI. Louise Wrammer jobbade med den så kallade Wittingmetoden som kombinerades med funktionellt arbete i verkstaden.

Verksamhetschefen berättade också i samma intervju att det var viktigt att de i projektet jobbade i kvinnornas hastighet, att de repeterade mycket och att alla sinnen var med.

I intervju WS550277 (2019, s.6 & s.8) berättade Livstyckets modedesigner att de i arbetet med att ta fram nya mönster försökte involvera alla. De diskuterade vad mönstren skulle handla om och i diskussionerna övade de samtidigt sig i språket. Hon berättade också om att de i undervisningen av sömnad var noga att anpassa undervisningen till allas olika nivåer. De skapade en matris för hur det skulle gå till och tänkte på alla grupper, från de som var analfabeter till de som kunde prata bättre svenska.

Tolkningen av detta är att intervjuerna ger en unik bild av hur verksamheten Livstycket kunde se ut, i alla fall genom ögonen på de som jobbade där. I deras berättelser återkommer upplevelser om hur utmanande och roligt arbetet var och att syftet med verksamheten i mångt och mycket var att stärka kvinnorna som deltog och att bidra till integration och lyfta den frågan. Den här informationen ger ett viktigt sammanhang till föremålen som förvärvades, som alla blev till inom verksamheten Livstycket.

Information knuten till personer verksamma på Livstycket

I alla intervjuer utom två identifierades information om personer som varit verksamma på Livstycket (se tabell 2, s.41). Informationen handlade i flera fall om personernas bakgrund.

Eftersom intervju ZOOM0013 (2018) gjordes som en biografisk intervju av Livstyckets verksamhetschef kunde mycket stora delar av intervjuns text tillhöra det här temat. Intervjun handlade bland annat om verksamhetschefens uppväxt, tiden som aupair i Tyskland och England, utbildningen till lärare och hennes arbete med att hjälpa människor. Intervjun handlade också om verksamhetschefens familjeförhållanden och hur det kom sig att hon startade Livstycket.

Intervju ZOOM0016 (2018) med en av volontärerna på Livstycket handlade till stor

del om volontärens utbildning och yrkesliv. Volontären flyttade till Stockholm 1963 för

att gå en kurs på tillskärarakademin. Efter kursen utbildade hon sig vidare och blev

yrkeslärare i klänningssömnad. Efter det har hon jobbat på olika företag, med designers och även jobbat mycket utomlands i till exempel Bangladesh. Volontären berättade också att hon sydde ABBA-Agnetas blåa byxor som användes då ABBA uppträdde med Waterloo.

I intervju ZOOM0018 (2018, s.1) berättar en av de anställda på Livstycket om sin bakgrund som låg- och mellanstadielärare på flera skolor runt om i Stockholm. Bland annat hade hon en klass i Hallunda med 11 olika nationaliteter på slutet av 80-talet. På frågan om hur hon först hörde talas om Livstycket svarade hon:

”Herregud jag är kvinna, stockholmare, politiskt engagerad och ja var med i grupp 8 i början av -70-talet. Så det är inte så konstigt”

En av Livstyckets volontärer berättade i intervju ZOOM0020 (2018) om sin bakgrund och livet som pensionär med engagemang på olika håll. Utöver volontärsarbetet på Livstycket jobbade hon på cykelfrämjandet, hade ett uppdrag i reumatikerförbundet och läste italienska.

I intervju ZOOM0029 (2019, s.10) berättade verksamhetschefen om en skräddare som var anställd på Livstycket. Verksamhetschefen berättade att skräddaren var från Bosnien och hade varit chef för en avdelning på en stor fabrik. Verksamhetschefen beskrev att skräddaren var mycket skicklig och ”syr bättre än du och jag pratar”.

Livstyckets modedesigner berättade i intervju WS550277 (2019, s-1-3) om sin bakgrund. Hon kom från New York och var halvkorean och halv latinamerikan. Hon berättade i intervjun om att det var kärleken som tog henne till Sverige då hon träffade sin man i Kina när hon var på en språkutbildning i Mandarin. Modedesignern berättade att hon kunde kinesiska, svenska och engelska flytande och lite spanska och koreanska.

Tolkning av detta är att det i intervjuerna synliggjordes berättelser som hade med de intervjuades livsvärld och biografi att göra. Läsaren får veta något om de intervjuades liv. Då de intervjuade var verksamma i föreningen Livstycket där alla föremål kom ifrån ger informationen om dem en kontext till föremålen. Dessa människor var också med i sammanhanget då föremålen blev till. Bursell (1993, s.15) menar att det är bra att få med rikligt med biografiska uppgifter i en intervju oavsett om det är det som är huvudsyftet eller inte. Bursell menar att dessa uppgifter möjliggör att kunna tolka in informationen från intervjun i en social kontext.

Information knuten till uttryck för kärlek till människor och intresse för människoöden

I fem av åtta intervjuer uppfattades uttryck för kärlek till människor och/eller intresse för människoöden.

Kopplat till det här temat återkom Livstyckets verksamhetschef flera gånger i intervju ZOOM0013 till att, på olika sätt, uttrycka sin kärlek till människor. Till exempel då hon, på sida 8 berättade:

”Alltså allt sånt man gör, det är ju på något sätt, det här med människor. Och att man kan få dem våga och bli glada”