David Vincent ”Temple of the Mind – DegreeProject” ”Minnets Tempel –Examensarbete”

David Vincent

Handledare/

Ania Zdunek och Måns Tham

Supervisor

Examinator/

Erik Wingquist

Examiner

Examensarbete inom arkitektur, grundnivå 15 hp

Degree Project in Architecture, First Level 15 credits

27 maj 2015

”Minnets Tempel –

Examensarbete”

Adolf Loos beskrev graven i sin renaste

form:

”When we find a mound in the woods, six

feet long and three feet wide, raised to a

py-ramidal form by means of a spade, we

beco-me serious and sobeco-mething in us says: sobeco-meo-

someo-ne was buried here. That is architecture.”

Ett liknande resonemang förs av Dom Hans

van der Laan vars sakrala arkitektur ofta vittnar

om detta arketypiska förhållningssätt. Han

ut-trycker det: ”The elements of the house can be

derived only from nature: primary datum of the

wall-separated space is the unlimited mass

of the earth with the limitless space above it;

so the limited mass of the walls must also be

drawn from the earth in order to withdraw a

limited piece of space from the space of

natu-re.”

Van der Laans nästan arkaiska byggnader får

ett uttryck närmare besläktat med de

renodla-de grekiska templen än med renodla-den morenodla-dernistis-

modernistis-ka våg som hans samtida arkitekter hjälpte att

befästa. Samtidigt var han en sann

reduktio-nist i enlighet med de tidigaste

minimalister-na. Hans förhållningssätt till arkitekturen i sin

enklaste form kan ses som en hyllning till hela

vårt ursprung.

Jag vill tro på en byggnad som kan

förflyt-ta oss i tid och rum, precis som en tolkning

av historiska miljöer kan skicka en till platser

fyllda av berättelser. Men här en byggnad

frikopplad från en given kontext. Templens

monumentalitet beskrivs ofta i sin tidlöshet

som något allmängiltigt och universellt. En

byggnad rotad i det mest generiska, som det

bärande och det burna. Det avskärmade och

avskärmande. Rum i sin mest arkaiska form,

liknande de rum van der Laan skapade mer

än 2000 år senare. Det spännande i van der

Laans arkitektur ligger kanske inte i den teori

bakom rumsförhållande och proportioner som

han utvecklade till sitt universella verktyg, utan

snarare i den inneboende styrkan i rummens

förmåga att just frikoppla besökaren från tid

och rum. Jag tror på dessa idéer för att skapa

en plats där minnen kan röra sig fritt.

För Van der Laan är dessa arkaiska

förhis-toriska formationer också en nära förbindelse

med naturen, för det är i mötet mellan

männ-iska och natur som arkitekturen uppstår. I Van

der Laans renodlade arkitektur, bortom

soci-ala, funktionella eller ideologiska system, blir

skapandet ett sätt att fullborda naturen och

huset ett sätt att skapa en värld, greppbar för

sinnet, mätbar för ögonen och skyddet mot

det, utanför, gränslösa rummet naturen skapat.

För Van der Laan blev språket det viktigaste i

förståelsen av detta rum, ett sätt att

kommu-nicera känslor och forma upplevelser.

Propor-tionsförhållanden är språket och verktyget som

inger en stabilitet.

Jag tror problemet i min jakt efter svaret på

en formel för ett behagligt fasadspråk kom

av att jag såg på proportioner alltför likt ett

grid. Jag tolkade det som en generativ

me-kanism, likt Corbusiers digramatiska metoder

till Modulor-systemet. Eller som den senare

post-modernistiska tolkningen som kanske

mer kom att handla om ”bilden” och ofta fick

en mer ytlig karaktär. Det som saknas i den

moderna integreringen av proportionslära

tycks vara ett sätt att förhålla sig till dagens

jakt efter mer kostnadseffektiva lösningar, där

tektoniska kvaliteter man associerar med den

klassiska arkitekturen ofta går förlorad, för nya

lättare konstruktioner.

Mötet mellan de rationella och nya tekniska

lösningarna och konventioner blir intressant

för diskussionen om en byggnad vars innehåll

kämpar med detta möte. Å ena sidan denna

fabrik, en av moderniseringsprocessens tidiga

barn, som skulle göra döden rumsren. Å andra

sidan en plats för avsked, en sista passage

in till det nya tillståndet. Jag tror det finns ett

behov att utöka programmet till att låta

bygg-naden få en vidare funktion, en helig plats där

minnen kan samlas. Inte bara ett sista avsked

eller ett praktiskt och rationellt maskineri. När

funktionen får ta över och endast industrin

finns kvar, uppenbarar sig genast det mörker

som ursprungar i dödsfabrikerna från

Förintel-sen. Min intention med byggnaden är att också

skapa en plats för ett återbesök, en integrering

för ökad förståelse av nya metoder och

förhåll-ningssätt. Vi må leva i ett allt mer sekulariserat

samhälle, men kremering förblir ett tabubelagt

ämne, där traditionella riter rotat sig djupt.

Ceremonier skapas som ett sätt att bättre

förstå och skapa en mening till det

universel-la slutet. Därför blir det viktigt att möta detta

behov, skapa ett interaktion mellan det sakrala

och profana, som blir uppenbart när man

för-söker lösa programmets olika delar. Jag har

velat skapa en gemensam värld där dessa är

sida vid sida, men samtidigt strängt skilda. Det

rationella och funktionella systemet måste

ko-existera med det heliga, för en god arbetsmiljö

och ett värdigt avsked för de anhöriga.

David Vincent