f f
Aithetlska Betraktelser*
A f h a u d l i i i g
hvilken
ined Vidtberöinda Philos. Facultelens . tillstånd
under inseende
a f
Professorn i Ästhetiken och Moderna Litteraturen
M a g .
P E H R D A N I E L A M A D E U S A T T E R B O M
L ed a m o t at K o n gl. V et. o. V itierh. Sam ii. I G ötheborg K o u g l. V et. Sällsk. 1 T hrondhiera
K ougl' N ord. F orn sk rift-S ä llsk . i Köpenham n
för
P h i l o s o p h i s k a G r a d e n kommer alt offentligen forsvaras
af
A N D E R S F R E D R I K B E C K M A N
af W e st-G ö th a N ation. S tieglers Stipendiat.
på Gustav. Lärosalen d. 9 Juni i856.
p. v. t. f. m.
3.
-U p ä a l a , K. A k ad. B o k t r y c k . i 8 5 6 .
genom ett y ttre, så är hon detta dock såsom omgripande b å d e Ideen och Phänonienet, eller icke såsom varande det sed- n a r e , utan såsom u t i detta sednare varande det förra« En dast med sådant villkor framstår en konst-organism, som åskåd ligt bekräftar, hvad We n d t strax ofvanom det anförda stället
ganska rigtigt säger om Konsten, ehuru i det nästföljande (så som vi sett) bristfälligt förklarar: att hon är en ”fri framställ ning af det S k ö n a , hvilken, betraktad såsom verksamhet, har till sin uppgift den fullkomliga e n h e t e n af Idee och Form , eller det Idealas uttryck genom Formen.” Ty denna enhet ä r det S k ö n a ; och kan på ett mindre abstract vis så betecknas, att den är Urbildlighetcn för all g e s t a l t , meddelande sig åt vår åskådning såsom genomskinande allt det i Natur- och Men- nisko-sinnlighet välskapade, friska *), fullkomliga, och dyme delst upplyftande detta från en timlig och oegentlig fuilkomlig- het till en evig och egentlig. Visserligen är äfven härmed ännu blott det allmänligaste af saken antydt; men hvarje när m a re , hvarje särskildare uppvisning och utredning af det Skö nas beskaffenhet förutsätter dock denna grundtanke, att man då sysselsätter sig med ett Gudomligt, som uppenbarar Guds lif i en skenbild, hvars sken är ett v e r k l i g t (sannt) genom den i bilden sinnligt åskådliga närvaron af Lifvets evärdliga form-princip.
Oenius och Phantasi«
Det låter sig ur det redan sagda inses, och har t alla tider varit erkändt, alt en med rikare förmögenheter utrustad mennisko-personlighct, än den vanliga, fordras till frambrin- g e ls e n a f sådana skenbilder, i hvilka den malerialt-organiska natur-verkligheten är förädlad till en idealt-organisk, och dcr- igenom det Idee-verkliga satt i stället för det blott Natur-vcrk- lig a , ehuru i och med dettas egna skepnader. Det Skönas Factum är en skapelse, som liknar den gudomliga i ständig ursprunglighet, ständigt egendomlig, oförmodad, öfverraskande nyhet, äfvensom i den harmoniska förmedling och förening af alla motsatser, b varom vi talat. Deraf är klart, att om än den allmänna menskliga handlingsförmågan måste anses för en0 t genom meddelande undfången fortsättning af den gudomliga, så kan dock den särskilda yttring deraf, genom hvilken något Skönt frambringas, ej vara a n n a t , än ett sitt upphof mera särdeles repräsenternnde yttringssätt af denna med oss införlifvade fort sättning, ett företrädesvis omedelbarligt och företrädesvis produc tifs Endast åt detta yttringssätt ar nämligen gifvet, att inom sjelfva sin idealitet r e a l t ”imaginera” ; eller att för-åskåda och till verklig sjelfvarelse frambilda gestalter, hvilkas tillva ro helt och hållet upprinner ur den frambringandes s j ä l , ron»
beroende af hans enskilda personlighet, och oftast vida bättre Sa denna. Hvarigenom kan sådant vara länkbart?
Inom hvarje mensklig personlighet lefver något på c e n t r a l t vis Individneradt, som egendomligt bereder och verk ställer alla Natur-lifvets och Ande-Iifvets vexelsidiga öfvcrgån- gar i hvarandra. Detta centrala , hvilket vi kalla hvarje mensklig personlighets Själs-Iif, har inom det Skönas framal- s t r m e , inom konstnärerne och skalderne, en ojemnförligt stör re innerlighet och skärhet i sina skådningar, äfvensom en der- emot svarande ojemnförligt större utsträckning i förmågan att förläna dessa skådningar en jemväl för andra klart förnimme- lig synbarhet, hvilken alltsedan fortfar i egenskap af oförän derligt fixerad. Det är hos de personer, hvilka vi nyss nämn de, ett öfvermått af individualitet, ett öfvcrskott af de tillgån g a r , dem hvarje mensklig varelse från sin början undfår, för att genom deras användning utbilda sin individualitet till egeut. lig personlighet. Detta öfverskott af krafter, detta öfvermått får ingalunda i föreställningen förblandas med o-mått, utan är alltid ett m å t t , fastän af största dimension. Men inom det menskliga individuum, der detta öfvermått finnes, förorsakar det cn egen och underbarare företeelse af den tvåfald, hvari enhvar menniskas person, under sin utveckling, förekommer såsom delad mellan cn personlighet som ä r , och en personlig het som b ö r fara. Ilä r nämligen synes tvafalden inflyttad
inom sjelfva den v a r a n d e personligheten; så att denna ofta, rentaf ett-vorden med den andra, yttrar sig och verkar så som en större, högre, gudalikare, än eljest under sitt vanliga lefnadslopp, och genom en oförklarlig anticipation framställer, i omedelbar närvaro och i redan uppnådd h elhet, den framtida, hvil- ken eljest under hennes jordiska lif alltid fortfar att ligga frainora henne såsom oupphunnen. I hvarje ögonblick, då en all re flexion föregående åskådning af något Gudomligt på skapande vis inblixtras i sjä le n , sker det genom elektrisk beröring mel lan Ideerna och detta utomordentliga, sin hela framtid antici- perande, sin hela oändlighet i ett Nu sammanfattande J a g , som då plötsligt framsväfvar ur sitt förborgade hemvist, och genomgriper det vanliga tids-Jaget med en från alla fjättra r, alla motsägelser, alla strider, alla bekymmer lösande förtroll ning. Menniskans varelse, uteslutande tagen i besittning af ett sådant sitt h ö g re , på engång tillkommande och närvarand* J a g , förnimmer då detta såsom på engång sitt egna och ett främmande; hon ser sig sjelf, men i en skepnad så rik pä själ, värma och glans, att detta ”sje lf’, långt ifrån att vara hennes dagliga lilla , sjelfviska, står framför henne såsom bud-; bärare från den v e r ld , der visserligen icke sjelfh ete n , men sjclf- viskheten försvinner. Hvad hon då erfar, ä r , i en och samma förnimmelse, det in n e rsta , det djupaste, det rikaste af sig sjelf såsom särskild personlighet, och tillika denna personlighets
D ä m o n , dess egendomlige, med eller mot hennes vilja hen*» ' ne beherrskande G e n i u s ; — ett väsende, som är den hög sta Enhetens, den högsta Andlighetens närmaste liknelse, e- medan det i sin natur och sitt verkningssätt förenar, på lika oförklarligt som oupplösligt vis, de motsattaste egenskaper. Sådana egenskaper äro t. ex. den oinskränktaste frihet och den lagbundnaste begränsning, det ungdomligaste Öfvermod och den strängaste resignation, den eldigaste djerfhet och den klaraste besinning, den yttersta lillighet och den oförtrutnaste* ihärdigaste flit, den allvarligaste djupsinnighet och den lekful- ' laste inbillningskraft. Detta i begreppet outredliga, men till
*
sin factiska verklighet oförnekliga, väsende är — på menni- skans lifs-grad — en v c r l d s b i l d a n d e m a k t , eller ett ide alt fortsättande af den sknparförmåga, genom hvilken Gud realt frambringar all lefvande verklighet. Det åstadkommer derföre, i hvad slag af verksamhet det utkorar, antingen nå g o t, som icke tillförne varit, eller också någon åt det förutva rande gifven ny, tillförne icke skådad gestalt; och i båda fal len är den stämpel omisskännlig, som det trycker på sina verk, —- stämpeln af evig u r s p r u n g l i g h e t .
^ ärt allmänna språk, ehuru icke sällan med oegentligt bruk af den höga benämningen, kallar detta väsende G e n i — S n i l l e . Det är hos nienniskan den gudomliga skaparförmågans fortsättning; d. v. s. den m akt, som inom de menskliga
be-gränsningarna skapar g e n i a l i s k t , ar , till sin allmänna ar», ej en annan än den, som utom dessa begränsningar skapar g u d o m l i g t . Men af alla snilievcrk äro de, i hvilka stäm peln af evig ursprunglighet fullständigast och ögonskenligast företes, de s k ö n a ; ty i dessa är f o r m e n a f skapelse klarast framlysande; de bära, i detta afseende, framför alla de andra kännetecknet af verkligt objectiva, fullorganiserade, och sodan i sig sjelfva lefvande crcalioner. De bära, på närmare eller fjermare vis, skepnaden af natur-verklighet, — ehuru de tilli k a , ju s t i och genom sin skepnad, äro både någonting m i n d r e och någonting m e r än den. Mindre: emedan d e t , som man vanligtvis förstår med verkligt, är hos dem ett tillfälligt, lik giltigt, ofta till och med rentaf fiction. Mera: emedan den verklighet som är d e r a s , den som de symbolisera förmedelst det i deras gestalter på erigång sinnligt och idealiskt åskådli g a , ingenstädes så omedelbarligt, som i dem, försinnligar den absoluta handling, genom hvilken Y erlden, såsom Guds allt
omfattande konstverk , är ur hans Yarde framsprungen. Deraf kom m er, att orden Geni och Snille oftare nyttjas i ästhetisk eller åtminstone med den ästhetiska beslägtad hänsigt, än i nå gon annan; och att andliga produetioner i allmänhet — t. ex. speculativa systemer — anses för genialiska i den m ån , «om de röja elt ästhetiskt lynne, eller en i jemnmålt fri och nödvändig
s
3ursprnnglighet, lifs-öfverflöd, själs-friskhet, förmåga af energisk och konstartail organisering.
' ' - C
-.> ~ \ '- > r 'Föröfrigt bör äfven vid fråga om K u n s k a p vara klartT att all sådan måste, for att i sanning vara detta, först och främst vara en Cenialitets-kunskap, eller en omedelbarlig all förnimmelse af Lifvets Princip och dess samtliga uppenbarin- gars sammanhang, innan den kan äga' något positift innehåll såsom Reflexions-kunskap ; till hvilken den sedan Öfvergår, för att (i bästa fallet) fullkomna sig till Speculation. 'Endast från Genialiteten, och d e s s kunskap, undfår Reflexionen den k ra ft, som, genomlöpande kedjan af hennes med kunskaps-äm- net anställda analvser, frambildar nr dessa ett verkligt, ett lefvando och sjelft lifgifvande resultat. I samma mån, som Reflexionen och den analytiska verksamheten då framskrida till fullbordandet a f sitt värf, göra sig Genialiteten och den sjn- thetiska verksamheten gällande såsom de ursprungliga kun- skaps-krafterna. Men ehurn ett visst mått af reflexion äfven ingår i all konst-prodnction, såframt den ej skall stanna vid blotta genialiska ingifvelsen eller oek åt denna själ gifva en omotsvarîg, en i ett eller annat afscende ofärdig kropp: så har dock den artistiska produetionen det företräde framför den ve tenskapliga, att i den föfras resultat är ingifvelsens hela inne håll verkligen uttryckt; hvaremot i den sednares, alhid, af
ai
d ca första ingifvelsen återstår någonting väsendtligt såsom o- uttryckt. Ingifvelsens innehåll kan nämligen, i forra fallet, geuom Phantasien tillfyllest förkroppsligas; i sednare fallet å-
te r, aldrig tillfyllest i Begreppet upplåta sig. Icke blott p r o - d u c t i o n e n fortgår här i det oändliga; äfven p r o d u c t e n upp löser sig sjelf deri, och blir ett fragment, hvilket endast g e nom en otalig inängd ur samma anda framgångna k a n till någonting helt integreras. Men d e t hafva i alla fall den arti stiska och den vetenskapliga productionen gemensamt, att i och med fulländandet af hvarjo företaget värf försänker sig Reflexi
onen inom Genialiteten tillbaka.
TTtan tvifvel har alltså EhrensvXr d, sjelf en af de snill rikaste män som någonsin tänkt öfver Skönhet och K o n st, rätt i sitt svar på frågan ”hvad ä r Geni” ? när han säg e r: det är ” ett öfversvämtuande af egenskaper till nagon höjd Öfver allmänheten” ; hvilket medför S m a k , — ”känslan af Naturens” (betyder h ä r , Natur-formdaningens) ”allrahemligaste sanningar” , — såframt ”alla dessa egenskaper, som öfverflöda, stå ined hvarandra i rätta förhållanden, proportioner och ©fverensstäm- melser.” Men tydligt bör, efter hvad vi nu framställt, äfven v ara, huru andre kunnat beskrifra Geniet såsom samband och samverkan af dels medvetna, dels omedvetna k ra fte r, eller såsom varande, på samma g å n g , andekraft och naturkraft.
