Competence & performance: ömsesidighet och ofullständighet i form och interaktion

Full text

(1)

Competence &

Performance

ömsesidighet och ofullständighet

i form och interaktion

(2)

Anna Dykhoff Sternelius

Examensarbete Kandidat, VT 2020

Konstfack DIV, Inredningsarkitektur och Möbeldesign

Handledare: Thomas Paltiel och Christian Björk

Kursansvarig: Rebecca Ahlstedt

(3)

Innehållsförteckning

Inledning s. 4

Syfte och teoretisk ram s. 6

Agens s. 6

Affordance s. 7

Strukturalism s. 8

Metod s. 10

Specificerade syften och frågor s. 11

Designreferenser s. 12

Designprocess s. 15

Nätet och rutnätet som struktur s. 15

Platsanalys utifrån affordance s. 20

En plats och dess princip s. 23

Sammanfattning och Reflektion s. 37

Referenslista s. 38

(4)

Inledning

I mitt examensarbete som genomförts på Konstfack,

kandidatprogrammet, Inredningsarkitektur och möbeldesign under vårterminen 2020, undersöker jag ofullständighet som princip för ett gestaltningsarbete med syftet att illustrera en

ömsesidighet, en växelverkan, som jag upplever kan infinna sig i en sådan process.

Mitt utforskande arbete i detta projekt började i ett intresse för mönsterrapporten som struktur. Mönsterrapporten är bilden som i ett upprepat mönster repeteras.

1

Ofta är bilden konstruerad på så vis att den i en repetition bildar en sömlös, kontinuerlig repetition.

En rapport gör något betydande av både en helhet och en del, detta genom att definiera en relation, ett ömsesidigt beroende mellan rapporten som struktur för repetitionen och den repeterade formen. Mitt arbete handlar till stor del om att ta tillvara på den ömsesidigheten och hitta metoder att använda den för att formge på ett sätt som lämnar utrymme för tolkning.

Exempel på mönsterrapport, del, struktur och helhet

1 Nationalencyklopedin, rapport. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/rapport

(5)

Ömsesidighet är växelverkan, interaktion. Att aktivera dessa begrepp i en gestaltning kräver flera aktiva parter. En ensam aktör har möjlighet att skapa något ofullständigt i det sammanhanget, något som tar form först vid en interaktion, en aktivering.

Med mönsterrapportens princip som ram, har jag i mitt arbete velat identifiera och gestalta strukturer som på andra sätt har denna inneboende egenskap av växelverkan. Där strukturens samband materialiserar en regel som blir dess språk. Jag har velat undersöka regelns relation till en användares tolkning och därför jobbat med idén i relation till det performativa.

Franz Erhard Walther, OBJEKTE, benutze, 1968

Mitt arbete har fått titeln Competence and Performance.

Det är termer som används bland annat inom lingvistik för att beskriva den totala språkkunskap en person har i ett språk (competence) och hur den kunskapen används i kommunikation (performance). Kommunikationen beskrivs därmed som tillämpningen av kunskapen, i den kontext man befinner sig i.

1

Begreppen används också inom strukturalistisk arkitekturteori;

competence beskriver då de möjligheter till tillämpning som finns i ett rum, en form eller ett objekt. Performance beskriver de tillämpningar och händelser som sker där.

2

I båda fallen beskriver begreppen hur deras samband i grunden är relativt, till en kontext och till varandra.

Min avsikt har i det här projektet varit att identifiera och gestalta en struktur som inte bara uppmuntrar till deltagande utan är beroende av en deltagares tolkning för att dess mening ska friläggas.

1 Noam Chomsky (1965) Aspects of the theory of syntax, s. 3-5

(6)

Syfte och teoretisk ram

Agens

Agens är möjligheten för individen att ha makt och frihet att agera enligt sin vilja.

1

Upplevd agens beror därför till stor del på individens relation till sin omgivning. I en situation där individen har olika alternativ att ta ställning till samt tillförlitlig information om dessa alternativ kan man hävda att det finns störst möjlighet att tillämpa sin agens.

En formgivares agens innebär också möjligheten att, genom att gestalta en miljö eller ett objekt, agera för andras räkning eller föreslå ett sätt för andra att agera. En formgivare kan ta beslut om form, struktur, material och konstruktion som definierar möjliga tillämpningar eller förändrar en befintlig situation. Dessa beslut kan bidra till olika effekter på användares beteenden och bidra till att rum och objekt får en agens i sig. En grusad gångstig i en park föreslår att användaren rör sig på den istället för på det omgivande gräset, en avsats i knähöjd föreslår att användaren sätter sig ned på den. Att formge handlar om att ta dessa beslut, att materialisera och kommunicera potential. Effekten av arkitektur kan bidra till mer eller mindre självständiga tolkningar beroende på hur den agensen formuleras och kommuniceras. Möjligheten för formgivaren att agera för andras räkning medför därför ett ansvar att vara medveten om effekten av formbeslut som tas i gestaltningsprocessen.

Mitt projekt har lett till reflektioner kring agens och instruktion. I utforskandet kring instruktion har följande frågeställningar aktiverat processen:

1 Stephen W. Littlejohn & Karen A. Foss (2009) Encyclopedia of Communication Theory, s. 27-30

- Hur kan jag instruera självständig tillämpning?

- På vilket sätt finns instruktion inneboende i form och rum?

- Kan jag ge användare ökad tillgång till information och därmed större möjlighet till självständig tolkning genom att redovisa form och konstruktion i min gestaltning?

-Vilka parametrar utgår jag från i mitt formskapande när jag inte formger för en specifik funktion?

Arkitekten och forskaren Dana Vais reflekterar över sekundär agens i relation till filosofen Boris Groys konstteori i essän “Secondary agency:

learning from Boris Groys”. Hon beskriver sekundär agens som en position vid sidan om en maktposition där strategierna för handling är indirekta och effekterna inte är helt förutsägbara eller kontrollerbara, de dröjer och delegeras.

2

Sekundär agens är, enligt Vais, beroende av omständigheter, den är ofullständig och alltid beroende av andra. Men den har ändå makt att indirekt förändra och påverka. Förändringen sker dock bara om effekten sammanfaller med den tänkta tillämpningen. Den här teorin förklarar hur jag ser min position som formgivare i det här projektet. I mitt projekt använder jag den positionen som en plats att observera från, snarare än som en möjlighet att indirekt förändra och påverka. Det blir också en punkt att vara uppmärksam på i min gestaltningsprocess, en punkt att placera och hitta.

2 Dana Vais (2010) Secondary agency – learning from Boris Groys, Agency: Working With Uncertain Architecture, s. 47-60

(7)

Affordance

Ett syfte med projektet är att undersöka frågan om huruvida instruktion och mening finns inneboende i form och rum. Till hjälp har jag

teorier som psykologen James J. Gibson utvecklade i sin forskning om perception. Han myntade begreppet affordance, som är svåröversatt men som skulle kunna översättas som handlingspotential eller

tillämpningsmöjlighet. I det här arbetet använder jag det engelska ordet som analytiskt begrepp.

Affordance beskriver de möjligheter till aktivering som en miljö eller ett objekt erbjuder en användare. Begreppet beskriver relationen mellan potentialen i en miljö eller ett objekt och en användarens möjlighet eller behov att tillämpa denna potential.

1

Gibson motsatte sig synen på perceptionen som ett passivt mottagande av information, som alltså skulle få sin mening först i den kognitiva behandlingen av informationen. Istället föreslog han att meningen finns i vår omgivning och att vi uppfattar den lika direkt som vi uppfattar fysiska realiteter. Vi uppfattar vanligen en yta som vågrät, stilla och solid lika tydligt som vi uppfattar den som möjlig att gå på. I det här synsättet på perception, alltså som en relation mellan aktör och omgivning (så kallad ekologisk perception) sker inte uppfattningen av verkligheten i signaler i hjärnan utan snarare i kroppen som rör sig i tid och rum.

1 James J. Gibson (1979) The Ecological Approach to Visual Perception, s. 119

I de här teorierna har jag också hittat ett förhållningssätt till frågan om instruktion och självständig tillämpning. I Gibsons syn på perceptionen som relationell, består miljön av möjligheter till handling som i sig inte skapar beteenden utan möjliggör dem.

2

Där verkar användaren självständigt. De möjliga tillämpningarna orsakar inte beteenden utan begränsar, kontrollerar och riktar dem. Därmed blir handlingar inte en följd av stimulans, utan användarens medel att nyttja de möjliga tillämpningarna av sin miljö. Det skapar en bild av omgivning och aktör där relationen mellan dem definierar individens agens, som kan ta sig uttryck i en variation av tillämpningar.

2 Rob Withagen et al. (2011) “Affordances can invite behavior: Reconsidering the rela- tionship between affordances and agency”, New Ideas in Psychology, s. 252

(8)

Strukturalism

Jag dras generellt till processer där jag, istället för att gestalta ett slutgiltigt resultat, utformar något som i sin tur genererar ett eller flera resultat.

I processer som dessa blir min roll att programmera något mer eller mindre konkret – en struktur, en schablon, en mönsterrapport eller en gjutform. I det här projektet har min mening varit att utforska en sådan process där resultatet beror på tillämpningar som jag indirekt regisserar.

Jag har velat skapa plats för dessa tillämpningar, i en strävan att frångå en standardiserad utgångspunkt. I ofullständigheten som princip för en gestaltning hittar jag processer som drivs framåt i en växelverkan.

Mellan mig och projektet, gestaltningen och användaren, mellan rum och händelse.

Strukturalism som paradigm har sin grund i lingvistiken men fick spridning i många fält, såsom psykologi, biologi och sociologi. Den generella principen innebär att kulturella element ska förstås och analyseras utifrån sin relation till en övergripande struktur. Strukturen i sin tur ska förstås som en helhet som är beroende av de skilda, föränderliga och specifika delarna som utgör den.

1

Strukturalismen inom arkitektur utvecklades under 1950-talet, delvis som en reaktion mot funktionalistiska ideal i den modernistiska arkitekturen. Ett betydande inslag i kritiken var att modernisternas strävan mot universella lösningar genererade en arkitektur som inte tog hänsyn till relationen mellan individen och kollektivet. En effekt, enligt kritikerna, var att arkitekturen därför blev “omänsklig” i såväl gestaltning som skala.

2

1 Nationalencyklopedin, strukturalism. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklope- di/l%C3%A5ng/strukturalism

2 Elie Haddad, David Rifkind (2014) A Critical History of Contemporary Architecture, s.

207-209

Stadens egenskaper och kvaliteter har influerat många strukturalister i framställningen av byggnader och rum. En stad utvecklas oftast inte utifrån och in, utan växer och förändras utifrån en struktur över tid.

Tidsaspekten var något som strukturalisterna ville ge större utrymme i arkitekturen och som man kritiserade modernisterna för att sakna i sitt förhållningssätt. Att ta hänsyn till byggnadens utveckling över tid innebär att se till byggnadens sociala och materiella hållbarhet. En strukturalistisk byggnad kan ses som en lång livscykel där utbytbara delar har kortare livscykler. De utbytbara delarna kan vara materiella, som i en fysisk komponent, eller abstrakta, som i en funktion. Tanken med en byggnad som är uppbyggd på det viset är att den lämnar plats för förändring och tolkning utefter behoven hos de som nyttjar den. Det resulterar i en byggnad som kan växa och förändras över tid – likt en stad.

Rutnätet och mönstret är centralt i strukturalistisk arkitektur. Många planritningar är grafiska och innehåller rapporterade former som princip för gestaltningen. När Herman Hertzberger i Architecture and Structuralism skriver om de principer som ligger närmast den strukturalistiska, nämner han rutnätet som stadsplan som det främsta exemplet.

3

Han skriver att rutnätet med sina enkla och tydliga regler ger maximal frihet att fylla i och därmed att tolka. Regler, enligt strukturalisterna, är en förutsättning för frihet.

3 Herman Herzberger (2015) Architecture and Structuralism, The ordering of Space, s. 7-8

(9)

En referens som jag tidigt tog hjälp av var kulturhistorikern Johan Huizingas Homo Ludens – A Study of the play element in culture. Där definierar Huizinga lekens betydelse för kulturen. Leken som begrepp begränsas inte till barnens lek utan kan sägas vara en grundläggande del av människans relation till kulturen och organiseringen av de samhällen vi lever i.

Huizinga identifierar dessa fem egenskaper i leken

1

: - Lek är fritt, det är frihet

- Lek är inte det “vanliga” eller det “verkliga” livet - Lek skiljer sig från det vanliga livet i både tid och rum - Lek kräver ordning.

- Lek är inte kopplat till materiella intressen, ingen materiell vinst kan nås genom den.

Det som går igen i dessa teorier för mig är det ofullständiga och möjligheterna som finns i det. I det ofullständiga finns en möjlig ömsesidighet. Det skapar möjlighet för en relation, ett ömsesidigt beroende att ta plats. En relation där jag blir bättre om du blir det. Vi kan låta våra handlingar skapa nya ytor och förutsättningar för varandra.

Vi kan låta våra yttre gränser definiera varandras.

1 Johan Huizinga (1938) Homo Ludens - a study of the play element in culture, s. 8-13

(10)

Metod

Mina metoder har till stor del handlat om att förhålla mig till arkitektens verktyg. Eftersom ett syfte med mitt arbete är att ifrågasätta ett

modernistiskt och funktionalistiskt förhållningssätt, vill jag använda arkitektens metoder på ett annat sätt, med en utgångspunkt som kan fånga upp erfarenheter som i vanliga fall faller bort eller inte tas hänsyn till. Ritning, modell och illustration blir verktyg för mig att representera dessa erfarenheter och händelser. I och med det blir de verkliga

förutsättningar och uttryck i gestaltningen.

En arkitekt som har arbetat med representation för att beskriva en alternativ utgångspunkt är Bernard Tschumi. Hans arbete har kretsat kring rörelse och händelse i relation till den byggda miljön. I The Manhattan Transcripts (1976-1989) utgår Tschumi från foton och använder sedan ritning och diagram för att representera händelserna som bilderna beskriver. Tschumi beskriver syftet med The Manhattan Transcripts som att transkribera något som vanligtvis exkluderas från representationer av arkitektur – relationen mellan rum och användningen av dem, mellan objekt och händelse.

1

Att bjuda in deltagare till att påverka processen blir en metod för att analysera upplevd mening, instruktion och potential i min gestaltning.

Det är ett sätt att placera mig själv i positionen av sekundär agens och ger mig möjlighet att reflektera kring hur en sådan position påverkar en designprocess.

1 Bernard Tschumi Architects, The Manhattan Transcripts http://www.tschumi.com/proj- ects/18/

Bernard Tschumi, The Manhattan Transcripts, 1976

(11)

Specificerade syften och frågor

Mitt projekt syftar till att illustrera en ömsesidig relation mellan form och användare genom att använda ofullständighet som princip i gestaltningen. En mönsterrapport som struktur är i sig alltid

ofullständig i och med att den kan repeteras åt alla håll i en oändlighet.

Mönsterrapporten blir i mitt arbete en metod för formsökande i två och tre dimensioner och en princip att applicera på olika delar av min process. Mönsterrapporten som struktur för repetitionen, blir en metod för analys och gestaltande och ett verktyg för att undersöka relationen mellan helhet och del.

Mitt utforskande rör sig mellan det principiella och kontextuella. Till en början definieras mitt undersökande av en ickeskala, ickeplats och ickefunktion. I det undersökandet skapar jag mina egna ramar att förhålla mig till på ett principiellt sätt utifrån de ovan nämnda teorierna. Genom att definiera helheten, delen och relationen mellan dem, får jag en förståelse för hur en helhet, en del och en relation mellan dem kan te sig.

För att kunna arbeta vidare med instruktion och association har jag sedan placerat mitt undersökande i en specifik kontext av en plats. Platsen i sig har förutsättningar för tolkning som jag kan använda i min gestaltning.

Att placera mitt undersökande på en specifik plats öppnar också upp för skala och deltagare som faktorer i gestaltningen.

I det här projektet formger jag en struktur, en regel för formen och

dess sammanhang men inte dess slutliga syfte. På så vis är gestaltningen

ofullständig – den är inte definierad av någon funktion, utan kan väcka

associationer som uppmuntrar till olika tillämpningar. Situationen och

kontexten definierar snarare strukturens slutliga form.

(12)

Designreferenser

Aldo van Eyck var en nederländsk strukturalist som var aktiv i Team 10 tillsammans med bland andra arkitekterna Alison och Peter Smithson, Jacob Bakema och Oskar Hansen.

1

Gruppen bildades tidigt 1950-tal och var aktiv till slutet av 1970-talet. Samtidigt som van Eyck var aktiv i Team 10 ritade han runt 700 offentliga lekplatser i Amsterdam. Arbetet med att rita lekplatser började direkt efter andra världskrigets slut. Innan kriget hade lekplatser i staden ofta varit inhägnade och endast tillgängliga för betalande medlemmar.

2

van Eycks lekplatser var tvärtom öppna och lättillgängliga. De placerades på tidigare

outnyttjade platser i stadsrummet, i gathörn och mellan byggnader. Placeringen av lekplatserna gjorde barnen och leken till en del av staden.

Hans lekplatser som tillägg till staden handlade ofta om platserna och tillfällena mellan något annat, om att fylla i. En sorts förtätning genom att definiera de platserna och mellanrummen som är verkliga för människan. Det är en arkitektur med fokus på människan och händelser, på tillfälle och plats snarare än tid och rum.

1 Team 10 online, http://www.team10online.org/

2 Anna van Lingen and Denisa Kollarová (2016) Seventeen Playgrounds, s. 24-25

Aldo van Eyck, lekplats på Laurierstraat, Amsterdam, 1965

(13)

Franz Erhard Walther, 1. Werksatz, 1968

Franz Erhard Walther är en tysk konstnär, verksam sedan 1960-talet. Jag har inspirerats av hans metoder för aktivering av objekt. Hans objekt aktiveras i utställningssammanhanget av besökare. Objekten, som ofta relaterar till kroppens skala och placering i rummet är ofullständiga utan den deltagande kroppen.

De kroppsnära strukturerna tilldelas regler och när reglerna tillämpas fulländas strukturen.

Strukturen koreograferar därmed kroppens rörelser.

Verket 1. Werksatz består av 58 tygobjekt som aktiveras av deltagande.

1

Objekten har öppningar, spännen och band som gör det möjligt för

deltagare att bära eller använda objekten. När objekten inte aktiveras ligger de prydligt hopvikta;

Walther menar att de även i detta läge är samma verk som när de är aktiverade, endast i ett annat, lagrat tillstånd. Den möjliga aktiveringen är lagrad i materialet.

1 Acatia Finbow, ‘Franz Erhard Walther, Werksatz (Work- set) 2008’, case study, Performance At Tate: Into the Space of Art, Tate Research Publication, 2016

(14)

Lina Bo Bardi var en annan arkitekt som arbetade med mellanrummen och händelserna som

utspelar sig där som en metod för att få syn på den mänskliga upplevelsen av arkitektur. Hon arbetade på ett sätt som tog hänsyn till effekten av arkitekturen, på samhället såväl som på individen i kollektivet.

1968 ritade hon Sao Paulos konstmuseums nya byggnad på ett livligt torg centralt i staden.

För att inte avbryta gatulivet på torget, lät hon byggnaden hänga i bjälkar, åtta meter ovanför marken.

1

Genom sin konstruktion bildar

byggnaden ett offentligt rum där staden fortsätter.

Ett rum som till skillnad från museets rum är gränslöst och odefinierat. Det är alltid tillgängligt och öppet att tolkas av de som befinner sig där.

1 David Langdon. “AD Classics: São Paulo Museum of Art (MASP) / Lina Bo Bardi” 28 Oct 2018. ArchDaily Lina Bo Bardi, MASP, Sao Paulo, 1968

(15)

Designprocess

Nätet och rutnätet som struktur

I ett första principiellt utforskande låg mitt fokus på att

konkretisera de teoretiska referenserna genom att skapa som fysiska representationer av dem.

Nätet blev en struktur att utgå från, en struktur som kan finnas i olika skalor och förändras beroende på vilka förutsättningar det utgår från. Nätet bildar en struktur i relation till kroppen. Det förhåller sig till sin kontext, men påverkar den också genom att generera mönster, riktningar och rumslighet.

En utgångspunkt för att förändra nätet blev dess elasticitet. Ett tillägg blev objekt som när de aktiveras utnyttjar nätets elasticitet genom att dra i och spänna ut det. Formen på objektet bestäms dels av hur

det relaterar till nätet men också utefter att det i sin form ska antyda

en möjlig aktivering. Objektet har komponenter som passar in i

varandra och i och med det lämnar tomrum som antyder den möjliga

aktiveringen. Syftet är att se hur en form i sig kan instruera och

generera associationer.

(16)

Stillbilder från video, knyter nät

(17)

Foto och illustrationer av objekt som på olika sätt förhåller sig till nätet som struktur Plywood, furu, stålrör, bomullstråd, stålrör, MDF. Ca 200x200 mm

(18)

I ett annat test var utgångspunkten ett tvådimensionellt rutnät. Här formades objekten utifrån två olika förhållningssätt.

Hälften av objekten lämnar hörnen tomma, hälften fyller dem. Tillsammans kan de bilda en form som skapar ett fotavtryck med samma dimensioner som rutnätet. Här var syftet att undersöka huruvida de enskilda objekten, i förhållande till rutnätet som struktur och de andra komponenterna, kunde antyda en möjlig aktivering. Reglerna som objekten förhöll sig till genererade en variation av kombinationer, men det tvådimensionella, rigida rutnätet gjorde objekten till viss del statiska. Kanske saknades det plats i relationen mellan strukturen och objektet att fylla med association.

T.v. objekt utan hörn T.h. en konstellation med ett fotavtryck som fyller en ruta.

Furu, 150x150 mm

(19)

Komponenterna uppställda i rutnätet, t.v. objekten som lämnar hörnen tomma t.h. objekten som fyller dem

Olika konstellationer som bildar ett fotavtryck som fyller en ruta (150x150mm)

(20)

Platsanalys utifrån affordance

För att konkretisera Gibsons teori om upplevelsen av möjliga tillämpningar i omgivningen gav jag mig ut i skogen runt Horn, ett litet samhälle vid havet mellan Nyköping och Trosa, med syfte att beskriva min upplevelse av objekt i omgivningen utifrån min upplevelse av deras potential och fysiska egenskaper. Jag använde mig av foto, teckning och ord för att beskriva två olika tillägg av människan i naturen. En omedelbar reflektion var att när jag i anteckningsblocket skulle

rubricera platserna beskrev jag dem spontant utifrån vad jag upplevde att platsen erbjöd mig – dess potentiella aktivering eller affordance.

1

1 Den här metoden för platsanalys tog jag tillslut inte vidare i projektet. Jag valde dock att ha med detta avsnitt för att övningen gav mig en förståelse och en personlig anknytning till begreppet affordance. Dokumentationen gav mig också möjlighet att prata om begreppet med personer i min närhet vilket var värdefullt.

(21)

Eldplats / Sittplats

Tre stockar, kluvna längsgående på mitten ligger med den plana sidan uppåt och bildar som tre sidor av en fyrkant. Den fjärde sidan är öppen mot skogen. De vilar i sin tur på två mindre bitar av en kluven stock vars plana sida ligger mot marken. I de mindre bitarna är det utsågat för de övre stockarna, de är nedsänkta, inpassade i de nedre. De mindre stockarna lyfter de större från marken. I mitten av den tresidiga fyrkanten finns en cirkel av stenar. I cirkeln finns, förutom barr och kottar som också finns utanför cirkeln, kolbitar och tre tegelstenar.

Ovan, foto av eldplatsen T.v. illustrationer av sittplats och eldstad

(22)

Jakttorn / Utsiktsplats

En träkonstruktion där fyra stående brädor definierar fyra hörn av en kvadrat. De är

vinklade mot mitten av kvadraten och bildar en avsmalnande form uppåt. Närmast marken är de fixerade av fyra horisontella brädor som bildar en kvadrat.

På ena sidan av den avsmalnande formen

repeteras den horisontella brädan uppåt längs med de stående brädorna med cirka trettio centimeters avstånd fyra gånger. Den översta av de fyra brädorna återkommer i samma höjd på de övriga tre sidorna och skapar ännu en kvadrat. På de övriga tre sidorna går en diagonal bräda från de nedersta horisontella brädorna till den översta.

Mellan två av de horisontella brädorna bildar åtta brädor, parallella med marken, en avsats cirka 160 centimeter ovanför marken. De stående brädorna fortsätter cirka sextio centimeter ovanför avsatsen.

Där de slutar fixeras dom med fyra horisontella brädor som bildar ännu en kvadrat. Mittemellan den översta kvadraten och avsatsen går ytterligare två horisontella brädor på vilka det ligger en bräda löst.

Ovan, illustration på jakttorn Nedan foto av jakttorn

(23)

En plats och dess princip

Mellan Kungsholms strand och Fridhemsgatan går en trappa. På vardera sida om trappan ligger två gamla industribyggnader – Tulo-huset och Sankt Erikspalatset som båda byggdes under 1910-talet. Den här trappan byggdes dock först 1931.

Trappans djup skapar stora avsatser på två nivåer. I originalritningarna är det några objekt inritade på

avsatserna, kanske bänkar och en materialskillnad i marken.

Idag står avsatserna tomma och asfalterade. De är nu ett mellanrum, en outnyttjad yta i stadsrummet, en plats som får mig att tänka på platserna som Aldo van Eyck väckte liv i med sina tillägg.

Fasadritning, vy av trappan mot söder Sankt Erikspalatset till vänster, Tulo-huset till höger Översiktskarta, den röda cirkeln markerar trappans placering

(24)

Originalritningar av trappan från 1931 I planritningen, i mitten längst ned, är objekt inritade på avsatserna

(25)

Jag identifierade platsens princip i de

oregelbundna delarna som formas till en helhet.

Stenarna, i sitt sammanhang, muren, erbjuder något de inte hade kunnat erbjuda i sig – en avsats, en trappa, något bärande. Att placera ett undersökande på den här platsen gör det möjligt att använda dess princip som signaler i gestaltandet. Jag ser min gestaltning som ett temporärt tillägg till de outnyttjade ytorna på platsen.

Undersökandet började i former hämtade direkt från stenmurarna. Genom att introducera nya geometrier uppstod strukturer som saknade trappans ursprungliga funktion. Där fanns nu plats för en annan funktion, en annan tillämpning av principen. Likt objekten som relaterade till nätet finns det komponenter i dessa skisser som passar in i varandra och därmed lämnar tomrum som antyder en möjlig aktivering.

Syftet med det här formsökandet var att definiera en regel för formen och dess sammanhang i relation till platsen men inte dess slutliga syfte. I och med detta förhållningssätt styrde principen formen nästan helt och hållet i det här skedet.

När jag sedan gick ifrån formerna hämtade från

muren blev de geometriska formerna mer

styrande.

(26)

Skisser efter trappans princip

(27)

De här skisserna tog jag sedan in i en skala som relaterade till platsen och kroppen och gestaltade principen i ett tillägg till platsen. Formerna tog roller som mer eller mindre statiska i tillägget. Vissa definierade ett intervall och delade upp platsen, andra möjliggjorde en rörelse och en interaktion som kan ske i det intervallet.

I denna skiss består tillägget av tre komponenter.

En cylinder som agerar som tyngd.

Ett stöd som ger en plats åt cylindern.

Ett elastiskt band som kan formas med hjälp av cylinderns tyngd.

(28)

Tanken är att användare kan interagera med dessa komponenter för att påverka platsen, tillägget och deras samband. De elastiska banden definierar rumslighetens utsträckning, mäter dess höjd.

När de tyngs ner bildas nya rum och avgränsningar. Både objekten i sig och rumsligheterna de bildar i en aktivering kan tillämpas av användare.

Komponenterna började som ställföreträdare för sina roller i

strukturen, nästa steg blev att jobba med dem så att de i sin form

och materialitet kommunicerar sin roll till användaren. Vilka

material och former bjuder in till beröring? Vilka material tolkas

som möjliga att forma? Vilka signaler kan gestaltningen innehålla

för att kommunicera en möjlig aktivering?

(29)

Mockup: test av formerna på plats Till ett första test på plats tillverkade jag

komponenter av gjutrör och MDF. Cylindrarna fylldes med sand och frigolit för att uppnå en vikt som var tillgänglig för många men som upplevdes tung för sin storlek. Den vikten bedömde jag till ca 4,5 kg. Stöden tillverkades av gjutrör som fästes i en sockel av MDF. Den konstruktionen väckte idén om en modulär konstruktion – om komponenter som vilar på och i varandra och tillsammans bildar ett stöd. Det öppnade också upp för ytterligare en möjlig komponent för deltagaren att interagera med.

Trådarna spändes mellan räckena. I det här testet använde jag ickeelastisk tråd – dess längd bestämdes av dess läge då den var spänd med cylindern i stödet. Jag spände också några trådar helt mellan räckena för att få en uppfattning om hur de elastiska trådarna skulle upplevas i rummet.

När de spända ickeelastiska trådarna inte var nedtyngda av cylindrarna hängde de fritt och bildade olika kurvor beroende på var cylindern hade varit placerad. Anledningen till att jag sen gick vidare med elastiska trådar var för att möjliggöra fler tillämpningar; med den ickeelastiska tråden hade aktiveringen snarare kommit att handla om att hitta “rätt” läge för stödet och vikten i relation till trådens längd. Den elastiska tråden bidrar med fler möjliga lägen.

Mockup uppförd på plats i trappan

(30)

Mockup uppförd på plats i trappan.

Ovan, tyngd och stöd. Gjutrör, MDF. 400x200 mm

(31)

Jag gick därefter vidare med skisser på olika modulära konstruktioner för stödet.

I utvecklingen av stödet till en modulär

konstruktion såg jag en möjlighet att jobba med olika material och därmed flera komponenter inom funktionen.

I konstruktionen jag gick vidare med innehåller stödet tre olika komponenter – betongfundament (1) på vilket det vilar träskivor (2) med utsnitt för två träklossar (3) som bestämmer avståndet mellan skivorna. Träskivan valde jag att utföra i två varianter, både med och utan utsnitt för cylindern. Det för att ge en möjlig plats för andra, för mig okända, tyngder.

Betongfundamenten har kontakt med marken, de är närmast platsen och är de minst rörliga av komponenterna. Därför kontrasterar deras materialitet minst med platsens, den associerar snarare till den.

T.v. En konstruktion som jag tänkte mig utförd i skivmaterial

T.h. Konstruktionen jag gick vidare med

(32)

Stöd, med och utan utsnitt för cylindern. Betong, furu. 300x400 mm

(33)

Cylinderns materialitet definierades så att den skulle kontrastera starkt både till platsens och stödets materialitet. Tyngden i förhållande till volymen i cylindern motsvarar inget av de andra materialen i gestaltningen, en form med samma volym i trä hade varit lättare medan en i betong hade varit tyngre. Jag ville kommunicera denna annanhet i cylinderns materialitet och gav den därför en stark blå färg och en lackad yta. För att tydligare relatera formen till kroppen adderades handtag. I den slutliga versionen av cylindern använde jag också en annan metod för att skapa tyngden. Istället för att fylla den med sand och frigolit fyllde jag ett mindre gjutrör med betong som jag sedan fixerade i cylindern.

Tyngden i stödet tynger ned den elastiska tråden. Betong, furu, gjutrör. 400x400 mm

(34)

Ytterligare en utveckling av gestaltningen från det första testet innebar ett nytt element. När objekten inte är aktiverade förhåller sig deras form till ett annat sammanhang, en sorts förvaring.

Till vänster skisser på några olika förslag – en ställning är till för vikterna och en för träkomponenterna. Jag valde sedan att gå vidare med en ställning som kombinerade de två och istället särskilde objekten genom att placera dem på olika platser på ställningen (se bild t.h.). Förhållandet mellan ställningen och objekten kommunicerar också den en möjlig aktivering genom att definiera formerna som en del i en helhet.

Ställning. Furu, plywood, gjutrör. 900x450x590 mm

(35)

Stillbilder från video av aktivering 2020-05-14

(36)

Förflyttningen av objekten, från förvaring till en aktiv plats i gestaltningen, innebär en interaktion med kroppen, en tolkning av objektens möjliga tillämpningar. I tolkningen koreograferas deltagaren i rörelsen.

Jag byggde upp installationen på plats i trappan, dels för att själv testa det jag tänkte var aktiveringen, dels för att bjuda in deltagare att tolka objekten. I aktiveringen blev det tydligare för mig hur komponenternas roller och aktivering påverkade deltagarens rörelsemönster. Handlingen och rörelsen den innebar påverkades av den tidigare och påverkade den som skulle komma efter. Efter att ha placerat en tyngd på en plats kunde jag upptäcka att jag inte kunde ta samma väg tillbaka som jag hade kommit. Fick antingen ta ett kliv över, huka mig eller gå runt det jag tidigare hade passerat under.

Jag dokumenterade med video och bild, på föregående sida är en del av dokumentationen från aktiveringen. Deltagarna var dels förbipasserande och tillämpningarna varierade. Från att möta installationen avvaktande, som en gåta att lösa till att vilja förstå reglerna snabbt för att hitta nya sätt att förhålla sig till dem.

Samarbetet blev viktigt i aktiveringen och de som deltog gjorde det i par, under ständig kommunikation. Främst med varandra men också med mig. Inom ramarna för aktiveringen hittade deltagarna egna incitament – att skapa regelbundenhet eller testa objektens gränser.

Illustration av en möjlig aktivering av installationen

(37)

Sammanfattning och reflektion

I ett tidigt skede av projektet hade jag tänkt mig att inkludera deltagare i utställningssammanhanget på Vårutställningen, nu blev den delen av projektet istället på en annan plats. Jag är glad att jag tog mitt projekt till en plats utanför skolans miljö, jag kom på sätt och vis runt upplägget med endast digital utställning – jag fick ju faktiskt träffa människor och prata om mitt arbete. Det har också varit tacksamt att i dokumentationen och kommunikationen av mitt projekt kunna situera det i en kontext som är det offentliga rummet. Särskilt det outnyttjade stadsrummet upplever jag är ett intressant tema som bjuder in till att skapa berättelser.

Sammanfattningsvis var min mening i det här projektet att ta idén om mönsterrapportens princip in i en process där ofullständigheten får styra i en växelverkan, med referenser till bland annat kulturhistoriska teorier om leken, strukturalismen som paradigm och andra teorier. Min ambition har också varit att få en större förståelse för den kritik som strukturalisterna formulerade mot de funktionalistiska ideal som rådde inom modernistisk arkitektur.

En del av teorierna som jag utgår från i mitt arbete har jag stött på och fått ett intresse för tidigare – att nu få tid och hjälp från handledare och kritiker att fördjupa min förståelse har varit en av de mest givande delarna av detta arbete. Jag ser en möjlighet till ytterligare fördjupning dels inom arkitekturteori men också inom andra fält som på olika sätt skulle kunna ta projektet vidare.

I en framtida utveckling skulle jag vilja ta projektet till något mer konkret. Jag skulle vilja använda den teoretiska ram jag utgått från och de praktiska utforskningarna jag har utfört

för att utveckla ömsesidiga verktyg för framställning av rum och objekt i specifika kontexter. Den slutliga gestaltningen gav många nya insikter men jag upplevde den, likt de tidigare materiella undersökningar i projektet, som en fysisk representation av en idé snarare än ett förslag på en rumslig gestaltning.

Och såhär i efterhand har projektet till stor del kommit att

handla om att ringa in och sätta ord på en typ av process som

jag också tidigare har befunnit mig i. Min vilja att sätta ord på

den processen beror på den frihet jag har känt när jag har varit i

den. En frihet som jag har upplevt har varit helt beroende

av strukturen som jag, i processen, har blivit en del av. Det är

säkert en upplevelse som jag delar med många, den av att saker

och ting plötsligt faller på plats och man går från en roll av att

producera till att kurera. Min hypotes kan man säga har varit

att den här friheten uppnås i ordning. I ett skede när de regler

har upprättats som, när de tillämpas, är tillräckliga för att ge

svar på de frågor som ställts.

(38)

Referenslista

Litteratur:

Herman Herzberger (2015) Architecture and Structuralism: The ordering of space, Rotterdam: naio10 publishers Johan Huizinga (1938) Homo Ludens, a study of the play element in culture, New York: Random House

James J. Gibson (1979) The Ecological Approach to Visual Perception, London: Psychology Press Anna Van Lingen & Denisa Kollarová (2016) Seventeen Playgrounds, Amsterdam

Stephen W. Littlejohn & Karen A. Foss (2009) Encyclopedia of Communication Theory, London: Sage Noam Chomsky (1965) Aspects of the theory of syntax, Cambridge, Mass.: MIT Press.

Elie Haddad, David Rifkind (2014) A Critical History of Contemporary Architecture: 1960-2010, Farnham: Ashgate

Artiklar:

Rob Withagen, Harjo J. de Poel, Duarte Araújo, Gert-Jan Pepping (2011) “Affordances can invite behavior: Reconsidering the relationship between affordances and agency”, New Ideas in Psychology, Amsterdam: Elsevier

Dana Vais (2010) Secondary agency, Learning from Boris Groys, Agency: Working with Uncertain Architecture, London: Routledge

Webbplatser:

Acatia Finbow, ‘Franz Erhard Walther, Werksatz (Workset) 2008’, case study, Performance At Tate: Into the Space of Art, Tate Research Publication, 2016, https://www.tate.org.uk/research/publications/performance-at-tate/case-studies/franz-erhard-walther

David Langdon, “AD Classics: São Paulo Museum of Art (MASP) / Lina Bo Bardi” 28 Oct 2018. ArchDaily. https://www.archdaily.com/537063/ad- classics-sao-paulo-museum-of-art-masp-lina-bo-bardi/

Bernard Tschumi Architects, The Manhattan Transcripts http://www.tschumi.com/projects/18/

Team 10 online, Introduction http://www.team10online.org/

Nationalencyklopedin, strukturalism. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/strukturalism

Nationalencyklopedin, rapport. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/rapport

(39)

Figur

Updating...

Referenser

Updating...

Relaterade ämnen :