Religiösa ordnar under medeltiden

Inst. f. kulturvetenskaper Anders Fröjmark

(jan. 1999; rev. sept. 2020)

Religiösa ordnar under medeltiden

Vid sidan av den allomfattande, territoriellt baserade kyrkoorganisationen fanns det un- der medeltiden, liksom ännu idag, i den västerländska kyrkan en betydelsefull frivillig religiös sammanslutningsform – de religiösa ordnarna.

De religiösa ordnarna kan indelas i två huvudgrupper: de strikt monastiska klosterord- narna och de utåtriktade religiösa ordnarna (begreppet ”monastisk” är liksom ordet

”munk” via latinet avlett av grekiskans monos, ’ensam’, och syftar på sådant som har med kloster- och eremitväsen att göra). I nedanstående genomgång exemplifieras de olika kategorierna med några av de mest betydelsefulla ordnarna (eftermedeltida ordnar eller ordensgrenar som exempelvis jesuiter, ursuliner och trappister behandlas inte här).

De strikt monastiska klosterordnarna

Under den tidiga medeltiden hade stadsväsendet på det gamla västromerska området krympt ihop till en obetydlighet och Västeuropa framträdde som ett så gott som helt agrart universum. Den stadsbaserade katolska kyrkoorganisationen med arv från ro- mersk tid var dåligt anpassad till de djupa skogarnas och de utspridda åkerlapparnas landskap. I stället var det den alternativa kristna livs- och organisationsformen – klos- terväsendet – som framträdde som den främsta bäraren av de kristna missions- och civi- liseringssträvandena under denna epok.

Klosterväsendets ekonomi var agrar till sin karaktär. Liksom de världsliga herrarna – seniores – hade klosterfolket sin försörjningsbas i sitt jordinnehav, i klostrens fall egen- domar som hade tilldelats klostret av dess grundare, av nyinträdande kommunitetsmed- lemmar eller av andra donatorer. Jordbruket bedrevs antingen av klosterkommuniteten själv – vanligtvis med hjälp av lekbröder – eller av landbohushåll som erlade avrad till klostret.

På frankiskt område var klostren vanligen adliga familjestiftelser. De världsliga herrarna trodde att de med sin livsstil äventyrade sina själar. Genom en begravning i klostret för- säkrade de sig om att de efter döden ständigt skulle kommas ihåg i munkarnas eller nunnornas förböner.

Det beskydd de världsliga herrarna erbjöd klosterkommuniteterna var emellertid tveeg- gat. Äganderättsbegreppet var svagt förankrat i medeltida lagstiftning och praxis. De jordar som hade skänkts för klostrets underhåll drogs inte sällan tillbaka när den världs- lige patronen själv råkade i ekonomiskt bryderi. Inom klosterväsendet höjdes röster som krävde klostrens frigörelse från och oberoende av alla världsliga makter. Denna frihets-

rörelse vann anklang även inom den sekulära (ordinarie, icke-monastiska) kyrkoorgani- sationen, där den tog sig uttryck i kravet på libertas ecclesiæ, kyrkans frihet.

Benedikt av Nursia och benediktinerna

Som det västerländska munkväsendets fader brukar man räkna den helige Benedikt av Nursia († ca 547). Han föddes i det italienska landskapet Umbrien. I unga år tröttnade han på adelsynglingarnas utsvävande leverne och drog sig i stället undan för att leva eremitliv. Tillsammans med några likasinnade bildade han en klostergemenskap, först i Subiaco öster om Rom och sedan på Monte Cassino (ca 529).

Benedikt författade en bok med levnadsregler för munkar, i stor utsträckning inspirerade av munkväsendet i Mindre Asien och Egypten. S:t Benedikts ordensregel gjordes långt senare, år 743, till norm för allt klosterliv inom det frankiska riket.

Munkarna skulle leva i enkelhet av sina händers arbete. Deras liv skulle fyllas av guds- sökande i bön och gudstjänst. Klosterlöftena innefattade stabilitas (eller stabilitas loci), det vill säga att man skulle förbli i det kloster som man hade inträtt i, obœdientia (sen- lat.: obediencia), lydnad, samt sedernas omvändelse.

Benedikts syster Scholastica grundade på samma ideal ett nunnekloster i Plombariola nära Monte Cassino och kom att bli modern till de benediktinska nunneklostren.

Det benediktinska stabilitas-idealet förutsatte att munken stannade innanför klostrets murar. Likväl har en och annan munk lämnat klostret för att tjäna kyrkan som biskop eller påve, däribland Gregorius den store 590–604. Även ett missionerande munkideal kom att ges plats inom den benediktinska rörelsen, delvis inspirerat av det irländska klosterväsendet. Bland representanterna för denna missionerande monasticism kan man nämna Nordens apostel S:t Ansgar († 865) och den på västslaviskt och preussiskt om- råde verksamme munkbiskopen Bruno av Querfurt († 1009).

Benediktinska kloster fanns på flera håll i Norden. På några platser, såsom i Odense i Danmark, fungerade benediktinska munkkommuniteter som domkapitel. Vid domkyrkan i (Gamla) Uppsala fanns ett troligen benediktinskt domkapitel, som dock upplöstes före 1224. Det äldsta kända klostret i det medeltida Sve- rige, Vreta kloster i Östergötland, grundades ca 1100. Enligt en hypotes var det från början ett benediktinskt nunnekloster, enligt en annan en munkkommunitet som fungerade som domkapitel i kyrkan, som enligt denna uppfattning skall ha varit en föregångare till domkyrkan i Linköping. Oavsett vad Vreta kloster ursprungligen var gavs det en nystart av kung Karl Sverkersson år 1162 som cisterciensiskt nunne- kloster. I Skåne fanns benediktinska nunnekloster i Lund (S:t Peters kloster), Bosjö och Börringe.

Ortnamn samt uppgifter i helgonlegender och andra skrifter antyder att fler benediktinska kloster eller klosterliknande samfund har funnits, men inte blivit bestående. Vissa cisterciensiska nunnekloster kan från början ha varit benediktinska.

Cluny och cluniacenserna

På 900-talet kan man märka en stark reaktion mot klosterväsendets beroende av de världsliga herrarnas godtycke (se inledningen). Frihetsrörelsen hade sitt centrum i klost- ret Cluny i Burgund. För att markera sin frihet från den världsliga makten ställde sig

klostret direkt under aposteln Petrus beskydd, alltså under påven. Under Cluny gruppe- rades ett antal dotterkloster som kom att bilda en kongregation. Klostren inom kongre- gationen vann gemensam styrka genom att hålla ihop och agera samfällt.

Inom de cluniacensiska klostren skilde man mellan de egentliga munkarna och lekbrö- derna. Munkarna var alla prästvigda och befriade från fysiskt arbete. De kunde därmed ägna dagarna helt åt bön, förbön och mässor. Vid klostrens många altaren firades mässor från solens uppgång till dess nedgång på uppdrag av de många givare som hade bidragit till klostrets underhåll, för att efter döden vara säkra på att ihågkommas i regelbundna åminnelsemässor. Lekbröderna skötte de fysiska arbetsuppgifterna inom klostret. På detta sätt speglades den hierarkiska, ståndsindelade världsliga samhällsordningen även inom klostret. Detta var knappast i linje med den helige Benedikts ideal utan ett uttryck för att även klostren präglas av den tid i vilken de verkar.

Av de nordiska klostren brukar Allhelgonaklostret i Lund, grundat före år 1100, räknas till cluniacenser- nas orden. Även det något yngre Nidarholm vid Nidaros har haft någon form av anknytning till cluniacen- serna. I en helgonlegend, känd från 1300-talet, omtalas en cluniacensisk munk och missionär i Västman- land vid namn David. Ortnamnet Munktorp på den plats där David skall ha verkat kan tolkas som att en i övrigt okänd munkkommunitet har funnits på platsen, men att det skulle ha rört sig om cluniacenser är mindre sannolikt.

Bernard av Clairvaux och cistercienserna

Cluniacenserna avlägsnade sig således från det ursprungliga benediktinska livsmönstret i vissa avseenden. Andra önskade sig i stället en reform av klosterväsendet och en åter- gång till S:t Benedikts ideal. Den nya reformrörelsen fick sitt centrum i klostret Cîteaux i Burgund, grundat år 1098. I detta kloster inträdde år 1112 en ung, mycket brinnande och begåvad ädling vid namn Bernhard. Redan efter några år fick han grunda ett dotter- kloster i Clairvaux. Efter detta kloster kallas han vanligen Bernhard av Clairvaux († 1153). De reformerade klostren bildade en ny, tätt sammanhållen kongregation, som efter moderklostret kallas cistercienserna.

Bernhard och cistercienserna ville återvända till den enkelhet de fann i S:t Benedikts regel. Medan cluniacenserna hade levt som seniores och samlat rikedomar som de an- vände för att pryda klosterkyrkorna till Guds ära, predikade cistercienserna evangelisk enkelhet. Deras kyrkor hade ingen överdådig utsmyckning, inga praktportaler, inga höga spiror och mycket få bilder, men däremot en raffinerad skönhet i själva arkitekturen och den fulländade byggnadstekniken. I cisterciensernas kyrkorum var det ljuset snarare än utsmyckningen som skulle föra tankarna till det gudomliga.

Från cluniacenserna övertog cistercienserna likväl uppdelningen mellan kormunkar och lekbröder. De senare kallades hos cistercienserna conversi. Även cisterciensernas kloster var stora jordägare med många underlydande bondehushåll som arrendatorer (landbor).

Munkarnas enkla livsstil gjorde att de kom att investera sitt kapital på andra områden.

Förutom inom byggnadskonsten där de blev stilbildande kom de att visa framfötterna inom jordbruksteknologi, metallutvinning med mera.

Den cisterciensiska reformen svarade väl mot sin samtids religiösa aspirationer. Orden fick en rekordartad spridning; 500 kloster grundades på 150 år. Ett av de mest heroiska nygrundningsföretagen var när ett antal bröder från Bernhards eget kloster Clairvaux sändes för att på den svenska drottningens inbjudan grunda det första dotterklostret i Norden: Alvastra år 1143. Alvastra är därmed det äldsta säkert kända munkklostret i det medeltida svenska riket.

Samma år som Alvastra kloster grundades tillkom Nydala kloster i Småland. Följande år grundades från Cîteaux Herrevads kloster i Skåne. Dessa blev de första av ett stort antal munkkloster av cisterciensorden i Norden, häribland de svenska klostren Varnhem (tidigare på Lurö i Vänern), Roma, Julita eller Saba (tidi- gare i Viby vid Sigtuna) och Gudsberga, samt Ås kloster i Halland (då i Danmark). Ett kortlivat skånskt kloster, Clara Silva, grundat redan 1138, nämns i en klosterförteckning från 1100-talet. Det skall ha legat vid Åhus och senare möjligen ha flyttats till Lyngsjö.

Även nunnekloster av cisterciensorden kom att grundas i Sverige. Vreta kloster i Östergötland omvandla- des till, eller nygrundades som, cisterciensnunnekloster under senare delen av 1100-talet. Andra viktiga cisterciensnunnekloster var Gudhem i Västergötland, Askeby i Östergötland, Solberga på Gotland, Vår- fruberga i Södermanland (tidigare vid Fogdö kyrka), Sko i Uppland (flyttat från Byarum i Småland) och Riseberga i Närke.

Cisterciensorden spelade en betydande roll i missions- och kolonisationssträvandena i östra Östersjöområdet. Roma kloster hade egendomar i Estland. Klostret Dünamünde (Daugavgrīva) vid Riga grundades i början av 1200-talet som stöd för missionen i Liv- land. Cisterciensiska nunnekloster fanns bland annat i Reval (Tallinn) och Riga.

Birgittinerna

Till de mest originella nyskapelserna inom det senmedeltida klosterväsendet hör den heliga Birgittas († 1373) klosterorden Frälsarens orden (Ordo sanctissimi Salvatoris), vanligen kallad birgittinerna. Orden var inrättad i första hand för kvinnor och klostren leddes av abbedissor. Vid sidan av nunnorna fanns en brödrakommunitet som hade präs- terliga och understödjande funktioner, och svarade för klostrets utåtriktade verksamhet.

Härigenom kunde kontemplativt liv förenas med verksamhet riktad mot det omgivande samhället.

Birgittinernas ordensregel stadfästes först av påven Urban V år 1370 och därefter i en för orden mer tillfredsställande form av påven Urban VI år 1378.

Birgittinordens moderkloster invigdes i Vadstena år 1384, varefter dotterkloster grundades i de flesta europeiska länder. Nordiska kloster utöver Vadstena var Nådendal norr om Åbo, Maribo på Lolland, Ma- riager i Jylland och Munkeliv vid Bergen. Vid Reval (Tallinn) fanns klostret Vallis Marie i Pirita. Andra bemärkta kloster fanns exempelvis i Lublin, där ett birgittinskt kloster grundades år 1412 av Władysław II Jagiełło efter den polsk-litauiska segern mot Tyska orden vid Grunwald (1410), och utanför London, där Syon Abbey grundades år 1415 av unionsdrottningen Filippas bror Henrik V.

Kloster med både munk- och nunnekommuniteter hade en lång historia inom den västerländska kyrkan, bland annat på Brittiska öarna och Pyreneiska halvön. På franskt område fanns fontevraldensorden, grun- dad av Robert d’Arbrissel (även kallad Robert d’Arbresec) omkring år 1101 och godkänd av påven 1106.

Ordens kloster bestod av munk- och nunnekloster i strikt inbördes åtskillnad, men grupperade under den gemensamma ledningen av en abbedissa och med viss utåtriktad verksamhet, exempelvis vård av spe- tälska. Fontevraldenserna understöddes bland annat av drottning Eleonora av Akvitanien, som begrovs i

moderklostret Fontevraud mellan Poitiers och Angers. Det är oklart om Birgitta har haft någon kontakt med fontevraldensklostren.

Eremitordnar

En av grundvalarna för klosterlivet var det fornkyrkliga eremitväsendet, och några ord- nar var särskilt angelägna att ge plats för eremitliv utan att för den skull ge avkall på de fördelar som tillhörigheten till ett kloster kunde ge. Vissa ordnar kan benämnas eremit- ordnar. Dit räknas kamaldulenserna och kartusianerna. Kamaldulenserna (även kallade camaldolenserna) har sitt ursprung i det italienska benediktinklostret Camaldoli grundat 1012. Kartusianorden grundades av Bruno av Köln 1084 och har namn efter moderklost- ret Grande Chartreuse i Frankrike. I kartusianklostren har i regel varje munk eller nunna ett eget hus med verkstad och trädgård, men gudstjänsterna är gemensamma.

I Sverige fanns kartusianklostret Pax Mariæ i Mariefred, grundat 1493 av Sten Sture den äldre, som också gravlades där (graven har sedermera flyttats till domkyrkan i Strängnäs).

Paulinerna (Ordo sancti Pauli primi eremitæ) är en eremitorden som grundades på 1200-talet i Ungern och stadfästes av påven 1308. Dess kloster upprättades huvudsakli- gen i Centraleuropa. Det viktigaste paulinklostret är Jasna Góra i Częstochowa, grundat 1382, vars berömda svarta madonna tidigt gjorde det till ett av Centraleuropas viktigaste vallfartsmål.

Trots namnet är augustineremiterna inte en eremitorden utan en mendikantorden och behandlas nedan tillsammans i samband med dessa.

De utåtriktade religiösa ordnarna

Vid sidan av de strikt monastiska klosterordnarna finner vi de mer utåtriktade religiösa ordnarna. Dessa kommer här att behandlas under huvudkategorierna prästordnar, riddar- ordnar, karitativa ordnar och tiggarordnar.

Prästordnar

Under inflytande av kraven på ett moraliskt högtstående liv kom många präster att sluta sig samman och leva i klosterliknande kommuniteter. Denna typ av gemenskap förut- satte att medlemmarna kunde sköta befattningar som församlingspräster. Ofta kallas prästerna i dylika kommuniteter regulära kaniker eller korherrar och kommuniteterna kaniksamfund, korherrekonvent eller dylikt. Begreppet regulär innebär att man följer en ordensregel, i detta fall vanligtvis augustinregeln som ytterst går tillbaka på den helige Augustinus (354–430).Kaniksamfunden kunde vara mer eller mindre fristående men kunde också tillhöra ordnar såsom premonstratensorden med ursprung i det franska klostret Prémontré, grundat år 1120. Premonstratensklostren var i början ofta dubbel- kloster där även kvinnor kunde ingå, dock ej i prästerliga funktioner. Denna ordning förbjöds dock av påven Innocentius III år 1198. Redan 1138 hade det kommit ett påbud om att kvinnorna (kanonissorna) skulle bilda egna kloster.

Det äldsta klostret i Norden var Dalby kloster utanför Lund, grundat år 1066. Dess medlemmar titulerades kaniker. I Kungahälla i Bohuslän, föregångaren till dagens Kungälv, anlades ett augustinkorherrekloster ca år 1200 som dotterstiftelse till Æbelholt på Själland. Det äldsta domkapitlet vid Skara domkyrka, grundat på 1220-talet, var troligen organiserat som en augustinsk kommunitet. Ett antal premonstratenskloster fanns i Skåne, exempelvis i Tommarp, Öved, Lund (Trinitatis- eller Trefaldighetsklostret, även kallat Frälsarens kloster, nedlagt omkring år 1200) och Vä (flyttat till Bäckaskog efter att Vä kloster brunnit 1213). Åtminstone Tommarp och Öved var tidvis dubbelkloster. På 1200-talet grundades Dragsmarks premonstratenskloster i Bohuslän. Nordens enda premonstratensnunnekloster var Vrejlev i Vendsyssel.

Riddarordnar

De andliga riddarordnarna förenade två medeltida idealgestalter: munken och riddaren.

Riddare som avlagt ordenslöften visade sig vara militärt effektiva och fungerade som spjutspetsar i korstågen, både till det heliga landet och i Östersjöområdet. Kommunite- terna var religiöst präglade härläger, med strikt disciplin och systematisk träning.

Vid sidan av svärdsmission ägnade riddarordnarna sig även åt sjukvård och åt att driva härbärgen. Johanniterna ägnade sig ursprungligen åt att driva ett härbärge för pilgrimer i Jerusalem, och öppnade sedan sjukhus även i många andra länder vid sidan av sina mili- tära uppgifter. Alla johanniter var inte riddare. Andra medlemmar – både män och kvin- nor – ägnade sig exempelvis åt vården av sjuka. Tempelherreorden var en av flera rid- darordnar som drev betydande ekonomiska företag för att finansiera sin verksamhet.

Den kom därför att fungera som ett viktigt kreditinstitut, tills Filip IV i Frankrike fick den upplöst år 1312 efter en juridiskt mycket tvivelaktig process (kungens egentliga syfte var, utöver att få sina skulder avskrivna, att kunna konfiskera ordens tillgångar).

I Östersjöområdet bedrev Tyska orden, grundad i Palestina ca 1190, svärdsmission i Preussen och Baltikum. I Preussen upprättade orden en egen stat, Ordensstaten, år 1231, med Marienburg (Malbork) som huvudsäte. År 1237 anslöts den livländska Svärdsrid- darorden till Tyska orden som dess livländska gren, även kallad Livländska orden. Liv- ländska orden var statsbärande i Livland fram till 1562.

Johanniterna drev kloster och härbärgen även i Norden, bland annat i Eskilstuna och i Kronobäck vid Mönsterås. Tyska orden hade tidvis även svenska medlemmar, som deltog i den livländska svärdsmission- en. I Årsta på Södertörn fanns ett komturi, ordenshus, vilket var centrum i ett mindre godskomplex. Kom- turiet såldes av orden 1467 och privatiserades.

Karitativa ordnar

Liksom riddarordnarna ägnade sig även helgeandsorden åt karitativ verksamhet; vård av gamla, sjuka och nödlidande på hospital, helgeandshus och hittebarnshus. Både män och kvinnor kunde ingå i denna orden, som grundades i Montpellier ca 1195. Hundra år äldre som orden var antoniterna som drev sjukhus och härbärgen. Dessa båda ordnar får här exemplifiera de karitativa ordnarna under medeltiden.

Långtifrån alla helgeandshus och hospital var anslutna till helgeandsorden eller till någon av de andliga riddarordnarna. I Norden tillhörde bland annat helgeandshusen i Köpenhamn, Malmö och Söderköping helgeandsorden. Antoniterna hade bland annat ett ordenshus och härbärge i Ramundeboda i Närke.

Mendikantordnar (tiggarordnar)

En mycket betydelsefull innovation inom det medeltida ordenslivet kom under 1200- talet med två gestalter; Dominicus (ca 1170–1221) och Franciskus (1182–1226).

Dominicus var en spansk kanik som oroade sig över de heretiska (kätterska) rörelsernas framgångar. Han insåg att de kathariska lärarnas enkla livsstil gjorde dem mer trovär- diga i anhängarnas ögon än de katolska biskoparna med sin pompa och myndighet. Kyr- kan hade med andra ord ett trovärdighetsproblem. Dominicus lösning gick ut på att sända vandrande predikanter in på katharernas område och bekämpa kätteriet med dess egna medel. Kvinnor hade visat sig vara en särskilt viktig målgrupp för de kathariska predikanterna, varför Dominicus organiserade en katolsk kvinnokommunitet i Prouille.

Detta systrakonvent blev ursprunget till dominikanordens kvinnliga gren.

Dominicus grundade en ordensgemenskap för sina predikarbröder: Ordo prædicatorum (o.p.). Predikarbröderna organiserades i konvent för studium, bön och rekreation. Också de kvinnliga konventen inordnades i denna orden, som vanligen kallas dominikanorden.

Orden erhöll påvlig stadfästelse i december 1216 av Honorius III.

Dominikankonventen förlades i princip alltid till städer och skiljer sig därmed från de monastiska klostren, som vanligen förlades till landsbygden. Inte heller försörjdes do- minikankonventen med jordegendomar. I stället skulle bröderna leva på allmosor. De kallas därför mendikanter och deras orden en mendikant- eller tiggarorden. Verksamhet- en var i stor utsträckning utåtriktad. Bröderna, i folkmun kallade svartbröder, predikade, hörde bikt och insamlade allmosor, både i de städer där de hade sina konvent och i om- givande landsbygdsdistrikt, vilka ibland kallas ”terminer”. Ordenshusen var platser för studier, bön och återhämtning.

Systrarna inom dominikanorden levde till skillnad från bröderna i regelrätta kloster. De kan därför kallas nunnor, medan man om man skall vara strikt inte bör benämna bröder- na munkar. I likhet med brödrakonventen förlades de dominikanska nunneklostren till städer.

Det dröjde inte länge förrän det fanns mendikantkonvent i de flesta städer av någon be- tydelse i det katolska Västeuropa. Deras etablering på en viss plats har till och med kun- nat användas som urbaniseringskriterium av sentida forskning. En viss konkurrens rådde mellan dominikanerna och den andra viktiga mendikantorden, franciskanerna, om att få tillgång till centralt belägna tomter för sina anläggningar. I Skandinavien var många stä- der för små för att ge underlag för konvent av båda ordnarna, men vanligen fanns det ett konvent från någon av dem.

I Skandinavien fanns dominikankonvent i ett stort antal städer. Till de tidigaste hörde Lund (1223), Ribe (1228), Visby (ca 1228), Sigtuna, Skänninge (båda 1237), Skara (1239), Lödöse, Åhus och Kalmar (alla 1243), Västerås (1244) och Åbo (ursprungligen grundat 1249 på okänd plats i Finland). Sist i den svenska kyrkoprovinsen tillkom konventet i Viborg i Karelen 1392. Dominikanska nunnekloster fanns i Roskilde (Sankt Agnete kloster 1263), Skänninge (1281), Kalmar (1299–1504) och Gavnø Sankt Agnete vid Næst- ved (1403). Det sistnämnda var av donatorn, fru Ida av Gladsax, tänkt att ligga i Gladsax i Skåne, men förlades av drottning Margareta efter påvligt tillstånd till Gavnø. År 1414 donerades medel till ett domini- kanskt nunnekloster i eller invid Åbo. Detta kloster försvinner emellertid ganska snart ur källorna.

Den helige Franciskus var son till en rik köpman i Assisi. Han ville ta evangeliet på all- var, även till priset av en brytning med sin far och dennes mer materiellt baserade vär- deskala. I stället valde Franciskus efter riddarnas förebild att viga sitt liv åt att tjäna en dam: Fru Fattigdom. Av Franciskus lärjungaskara blev en religiös mendikantorden som i mycket liknade dominikanorden; ordo fratrum minorum (o.f.m.) – de små brödernas orden eller minoriterna. Orden fick muntligt godkännande av påven Innocentius III år 1210 och stadfästes slutligen av påven Honorius III år 1223. I dagligt tal har franciska- nerna ofta gått under namnet gråbröder. I Frankrike användes benämningen cordeliers, medan dominikanerna kallades jacobins (båda blev senare benämningar på politiska klubbar under revolutionsåren), och i Polen och Litauen används benämningen bernar- diner (efter ordenshelgonet Bernardinus av Siena) för en gren av franciskanorden.

Även av franciskanerna fanns det en kvinnlig gren. Den gick tillbaka på Franciskus and- liga syster, Clara av Assisi (1194–1253) och kallas efter henne vanligen klarissor. Lik- som dominikansystrarna levde klarissorna i regelrätta kloster i stadsmiljö.

Många skandinaviska städer hade franciskankonvent. Till de tidigare hör Ribe (1232), Visby (1233), Sö- derköping (1235), Lund (1238 eller 1239), Skara (1242) och Uppsala (1247). Ännu under 1400-talet till- kom nya konvent, som Viborg i Karelen (omnämnt 1403), Malmö (1419), Kökar vid Åland (omnämnt 1472), Växjö (1485), Halmstad (1494) och Torkö nära Ronneby (ca 1495). Klarisskloster fann man ex- empelvis i Roskilde (Sankt Clara kloster 1256) och Stockholm (1289). Franciskanerna var gärna närva- rande på marknadsplatser och drev även härbärgen för vägfarande, exempelvis Krokek i Kolmården (känt från 1440). På Klosterholmen vid Bureå i Västerbotten finns lämningar av 1400-talsbyggnader, som att döma av ortnamn i omgivningen kan ha haft med franciskansk verksamhet att göra.

Flera kungar gynnade franciskanerna, grundade franciskankonvent och begrovs i franciskanska kyrkor. Hit hör Magnus Lagabøter, begravd i Olavskyrkan i Bergen, Magnus Ladulås och Karl Knutsson, som båda begrovs i Stockholmsfranciskanernas kyrka på nuvarande Riddarholmen, och unionskungen Hans, som begrovs i gråbrödrakyrkan i Odense.

Både dominikaner och franciskaner lade stor vikt vid studier och spelade ledande roller inom det medeltida universitetsväsendet. Thomas av Aquino (1225–1274) tillhörde do- minikanorden, medan William av Ockham († ca 1349) var franciskan. Gotlänningen Petrus de Dacia († 1289), ibland kallad Sveriges förste författare, var en av många lärda dominikaner i Sverige. I Lund grundade franciskanerna ett Studium generale, ett slags universitet eller högskola, år 1438. I Åhus hade dominikanerna en logikskola (Studium logicale).

Ytterligare en mendikantorden är karmelitorden, som har sitt ursprung i en eremitgrupp på berget Karmel i det Heliga landet under korstågstiden. År 1238 grundades det första karmelitklostret i Europa. Karmelitbröderna levde ett mindre utåtriktat liv än bröderna inom de andra mendikantordnarna.

Unionskungen Erik var en varm vän av karmeliterna och grundade karmelitkloster i Landskrona 1410 och Helsingør 1430. Det karmelitiska Vårfruklostret i Örebro omnämns första gången 1456 och i Ny Varberg och Sölvesborg upprättades karmelitkloster under senare delen av 1400-talet.

Augustineremiterna (Ordo eremitarum sancti Augustini) är den sist tillkomna av de stora medeltida mendikantordnarna. Den grundades i Rom år 1256 på initiativ av påven Alexander IV, som förde samman några redan existerande mindre mendikantkongregat-

ioner i en orden. Den mest kända av ordens medlemmar genom tiderna var en man som kom att bryta med den, nämligen Martin Luther (1483–1546). Liksom augustinkorher- rarna och flera andra ordnar har augustineremiterna den flexibla augustinregeln som grundläggande rättesnöre.