EXAMENSRAPPORT MAJA SUNDBLOM
KANDIDATPROGRAMMET I TEXTILKONST HÖGSKOLAN FÖR DESIGN OCH KONSTHANTVERK
GÖTEBORGS UNIVERSITET 2014
EXAMINATOR: KARI STEIHAUG OPPONENT: NICKLAS HULTMAN
HANDLEDARE: PÄR THÖRN
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
VAD DET HANDLAR OM...3
HUR DET BÖRJADE...5
VAD DET ÄR MED VARDAGEN...9
TEXTILEN OCH KVINNOKULTUREN (MIN KULTUR)....10
SKRÄP VS. SILKE...12
VÄGEN TILL RÄTT SPÅR...14
SPIONARBETET OCH SAMLANDET...19
HUR JAG FÖRHÅLLER MIG TILL READYMADES...21
MÄRKNING OCH BRODERI eller UPPREPANDET OCH ATT UMGÅS MED ORDEN...22
PRESENTATION...23
KÄLLFÖRTECKNING...24
BILDER...25
VAD DET HANDLAR OM
Mitt examensarbete är ett spionarbete. Ett insamlande av ledtrådar och bevis på liv. Människors olika liv och historier. Jag samlar tappade och slängda textilier på Göteborgs gator och tjuvlyssnar på människorna som går förbi. Jag samlar fragment av berättelser och pusslar av dem ihop mina egna.
Med hjälp av broderiet, tråden och stygnet, skapar jag en relation mellan orden, objekten och mig själv. Det är ett långsamt sätt att umgås med ofullständiga meningar. Och jag börjar tycka om de mögliga gamla kalsongerna. Orden jag sakta skriver på dem blir någonting ömt och mänskligt.
Från att bara ha varit ord jag vanligtvis inte ens skulle ha hört blir de mina, ”Men jag känner ju bara att det är så jävla…”
Jag bestämmer rytmen i berättelsen, jag lägger pusselbitarna där jag tycker att de ska vara. Utan att ha en aning om vad det egentligen handlar om.
Arbetet handlar också om samtiden, nuet, och platsen den är gjord på. Tänk bara hur annorlunda verket blivit om det hade varit gjort i Tokyo eller Paris eller Istanbul. Om 20 år kommer vi att välja andra ord när vi pratar med varandra. Så på sitt vis är arbetet också en tisdkapsel.
‘For months I followed strangers in the street. For the pleasure of following them, not because they particularly interested me. I photographed them without their knowledge, took note of their
movements, then finally lost sight of them and forgot them.’
- Sophie Calle
HUR DET BÖRJADE
Måndag den 13 januari 2014:
Jag såg en dokumentär om Sophie Calle. Hon följer efter folk på stan. Iakttar dem. Hon åker till Venedig och tar jobb som hotellstäderska och rotar runt bland gästernas saker och
fotograferar dem.
Det är nåt med det där detektivarbetet.
15 januari 2014:
Jag läser om människor som seglar över Atlanten ensamma. Om expeditioner som försöker nå Nordpolen i en vätgasballong, om personer som rymmer från fängelser i Nordkorea och Sydamerika, om lägenheter i Paris som stått orörda i 70 år.
Vad gör jag själv? Sitter i Kviberg och läser böcker. Jag borde UT. Jag längtar verkligen ut.
Jag läser ‘Expeditionen- min kärlekshistoria’ av Bea Uusma. Jag förvånas över hur oerhört plågsamt jag tycker att det är att läsa breven den unge Nils Strindberg skriver till sin fästmö Anna. Hur han tror att han snart ska komma hem, hur han längtar efter henne. Men han kommer aldrig att komma hem. Han kommer att dö där på isen.
Att jag tycker att det är så plågsamt. Hur mina erfarenheter gör att jag ser på hennes bok på ett annat sätt än någon som inte har problem med att säga hejdå.
Längtan. Efter ett land, en plats, en familj, en vän, den man älskar. Nästan alltid är längtan närvarande i mig. Efter något av dessa. Okej, inte alltid. Men ofta, ofta.
Nu med.
16 januari 2014:
Igår var jag, Sofi och Janina till konstmuséet och såg Hasselbladspristagaren Joan Fontcubertas fotoutställning. Han hittar på berättelser, historier, händelser. Såna som ligger på gränsen, det skulle nästan kunna vara sant, men ändå inte. Man blir förvirrad, det är nåt som inte stämmer…
Han påstår; Det och det året hittade jag och han och han den och den samlingen av märkliga utdöda djur. Så här ser de ut. Ingenstans står det: ”Skoja bara”. Jag gillar det. Som betraktare måste jag tänka själv. Det är ingen som talar om för dig vad du ska tycka eller tro. Det är som att skriva en fiktiv faktabok eller göra en hittepå-dokumentär. Jag gillar nerven.
Spelar det någon roll om det är sant eller inte? Jag gillar när det är sant. Men i Fontcubertas
utställning gillar jag att det verkar vara sant men att jag fattar att det inte det. Men om Uusmas bok hade visat sig vara påhittad hade jag nog känt mig lurad, kanske upprörd till och med.
Vad får man påstå i konstens namn? Tänker på Anna Odell också. På hennes examensarbete från Konstfack, “Okänd kvinna”. Om hon aldrig hade berättat, om hon bara hade påstått.
Tidigare har jag kommit fram till att det inte spelar någon roll vad som är sant och inte. Det var i somras, när jag skrev. Jag bestämmer mig nog för att det är så även utanför texten.
17 januari 2014:
Jag tror att det är verkligheten som intresserar mig. Eller i alla fall inte en helt hittepå-grej. Man kan berätta saker som är sant utan att berätta allt. Att lämna någon form av mystik kvar.
Det som ger mig mest känsla av Uusmas bok är fotografierna. Jag vet att de bär på något större. Jag känner det. En oerhörd tragedi, inom männen på fotografierna bultar oroliga hjärtan. De vågar inte ens tänka på hur det kommer att gå. Men bilderna är helt tysta. Helt stilla. Ingen vind. Ingenting finns där. Deras kroppar är som små ord på ett stort vitt papper. De bildar en kort mening som säger allt.
Små fragment. Ett klick, en sekund. Det är de där sekunderna jag gillar. Jag borde jobba med dem.
VAD DET ÄR MED VARDAGEN
Allt finns här. På sjuans spårvagn mot Bergsjön. Poesin, magin, spänningen, sorgen, kärleken. Eller alltså, den finns i livet. Magin. I och med själva livet, själva levandet. Det är så stort, detta med att vi lever. Att vi har hjärtan som pumpar runt blod i våra kroppar, som gör att vi inte fryser så mycket om tårna och kan röra på händerna och blinka och tugga och känna vind mot ansiktet.
Tack vare detta virvlande blod så finns det inom varenda en på spårvagnen en egen värld. Ett eget sätt att tänka och se på världen.
Om någon tappat en vante som jag kan plocka upp eller om en annan säger en mening som jag råkar höra är det som att jag får, för en hundradels sekund, inblick i deras värld. Det är en ledtråd till någonting jag inte vet någonting om.
Så egentligen är inte en proppfull, trång och svettig spårvagn jobbig och kvävande utan en plats där laddningen av liv och berättelse är otrolig.
Sen är det är ju inte varje dag man orkar hålla på och tänka sådär direkt.
Men egentligen borde man nog det.
Mitt examensarbete är en hyllning till livet. Till vardagen. Och till oss som lever i den. Att vår lilla obetydliga tråk-vardag inte alls är tråkig utan fylld av allt det som är det viktiga. Alltså liv!
TEXTILEN OCH KVINNOKULTUREN (MIN KULTUR)
Hemslöjden etablerades vid 1900-talets början och blev kvinnornas egna forum. I ett samhälle där de annars inte hade så mycket att säga till om, där flera medborgerliga rättigheter fattades dem, blev detta en plats fri från det annars så mansdominerade samhället. I den textila världen startades företag och butiker öppnades, många fick plats att utvecklas. Det finns en kraft i hemslöjden och jag vill arbeta med den kraften. Jag vill att dessa kvinnor ska finnas med mig i mitt konstnärliga arbete. Jag har börjat se mig själv som medlem i en klubb. Jag kallar den för Den tusenåriga textila kvinnoklubben.
Textilen och kvinnokulturen har täta band emellan sig. Det är och har varit en kvinnodominerad plats. I boken Den feminina textilen- makt och mönster talar Birgitta Svensson och Louise Waldén om att textilen är feminint kodad.
För mig är det viktigt att påpeka på att textilen inte är något tjejigt larv. Den textila världen är och har varit en kvinnlig mötesplats. Hantverket blev förr en ursäkt för att träffas och prata. På
syjuntorna pratades det om barnuppfostran och skvaller men säkert också om politik och feminism.
Vidare skriver Svensson och Waldén att en feminin kodning automatiskt gör att textilen får en lägre status. Egenskaper som vi sereotypt skulle kalla kvinnliga är också beskrivande för det traditionella textila hantverket, enligt min mening. Omhändertagande, vårdade, trygg...
Jag är stolt över det textila arvet jag bär på i och med att jag är kvinna. Textilen är en del av mig och jag en del av den. Jag ser på det som att bara genom att jag som kvinna håller på med textil ger det mitt arbete någon slags extra dimension. Det finns en historia att luta sig mot. Jag menar inte att mitt arbete skulle vara intressantare eller bättre än en killes arbeten, men jag har en uppgift, ett arv att föra vidare. Jag vill föra min kvinnoklubbs talan.
Ibland kan jag känna mig låst i textilen och hemslöjden just eftersom det finns så mycket
tradition att förhålla sig till. Jag har själv en traditionell textil hantverksbakgrund, jag vet hur man sätter upp en väv och hur man spinner garn. Jag vet hur man ska göra. För mig har åren på HDK handlat mycket om att hitta min egen väg i detta. Jag dras till traditionen samtidigt som jag känner mig trängd av den. Jag vill att traditionen ska synas, men jag vill inte att mitt arbete ska vara traditionellt. I min konstnärliga praktik vill jag inte göra vävnader med fina stadkanter. Men på samma gång vill jag att kunskapen om hur man gör ska finnas med.
Mitt examensarbete handlar om vardagstextilen. Plagget. Strumpan. Textilen kommer oss nära, kanske närmare än något annat material. Den är så väldigt privat, samtidigt som den är allas.
SKRÄP VS. SILKE
I mitt examensarbete har jag arbetat med tappade och bortglömda textilier. Skräp, gratis material. Två servetter har jag köpt på loppis för 15 kr styck, och påsen med broderigarn har jag fått av en vän, men förutom det har jag plockat upp allting från marken.
I början av projketperioden hade jag en idé om att jag skulle arbeta tvärtom. Jag började preparera sidentyg så att
det såg ut som plast och så sydde jag plastpåsar. Min tanke var: Vad händer med värdet på plastpåsen om man ändrar materialet till någonting dyrt och värdefullt, även om det vid första anblicken ser ut som en vanlig plastpåse? Jag köpte sidentyg, lim, färg. Fick göra många tester, fick köpa mer tyg.
Mer färg, mer lim.
Jag är ingen shoppare. Jag tycker inte att det är kul att köpa saker, snarare tvärtom. Många gånger tidigare, och även i detta projekt, finner jag en frid i att använda mig av det jag redan har. Jag känner en frihet i att använda mig av material som är gratis eller skräp. Jag kan hitta många olika anledningar till varför:
- Jag har råd att testa, skissa, pröva.
Går allt åt helvete gör det ingenting, det var ju ändå bara gamla vantar jag hittat på stan.
- Värdet i att samla ihop sitt eget material och känslan av att jag äger mitt projekt.
Begränsningen i att jag inte kan göra alla val. Jag får nöja mig med det jag hittar. Det är bra med begränsningar, för det mesta. Och att själva insamlandet är en del av arbetsprocessen ger mig tid att reflektera över vad jag egentligen håller på med, vad jag faktiskt vill göra.
- Kreativiteten som uppstår när man är pank.
Du vet, när man måste anstränga sig lite. När man är tvungen att gräva längst ner i frysen och så slutar det med att man bakat lite bröd också. Ju dyrare material jag jobbar med, ju mer medveten blir jag om att jag kan råka förstöra allt. Istället för att bara köra på. Klippa sönder, måla över. Jag tror du förstår hur jag menar.
- Laddningen som finns i material med historia.
Jag upptas av tanken på att vi laddar objekt runt omkring oss med energi. Saker vi omger oss med är fyllda med berättelse, energi, laddning. Man säger att gamla hus och platser har själ. Det är den där själen jag pratar om. En gammal favorittröja är bärare av en annan energi än en ny, oanvänd tröja. Det finns mer “själ” på en gammal vind än på en ny.
På det här sättet tänker jag om material. Kanske är min stora uppgift att samla ihop och lägga pusslet mer än att bygga upp ett verk från början. Att leta upp de där små ledtrådarna som ligger utspridda över världen och sen bygga ihop dem till någonting.
Det triggar mig att jag inte vet deras historia. Jag känner att de har en, men eftersom de inte kan berätta den får jag göra min egen.
Orsaken till materialvalen jag gjort i detta projekt är alltså inte materialets låga värde i sig, utan det faktum att det är behållare av en historia, i all sin vardagliga skräpighet.
VÄGEN TILL RÄTT SPÅR
PLASTPÅSARNA Ur projektdagboken:
Vardagen. Rutinen. Samma rörelse igen och igen. Mataffären. Filen, morötterna, knäckebrödet. Dra MedMera-kortet. Dra bankortet, knappa koden. Ner i påsen, spårvagnen, hem.
Skräp. Saker som finns utan att man tänker på dem. Saker utan värde för oss. De bara finns. Jag tänker på plastpåsar. Den är en symbol för vårt samhälle, jag tycker det. Men den saknar värde. Jag intresserar mig för hur man kan ladda upp saker med värde. Jag är intresserad av behållaren. Hur en sak, en plats, ett plagg, ett skräp är bärare av berättelser och energier. Tänk: lådan, skåpet, hyllan, väskan, jackan, bokpärmen.
Jag ser på upprepningen som en laddande verksamhet. De där tandborsten jag skrivit om, de tänker jag ofta på. Tänk hur många tusen tandborst vi borstat i våra liv. Det är något man bara gör. Det intresserar mig att vår vardag till allra största del består av händelser, rörelser, ord, meningar, dofter och smaker som upprepar sig, gång efter gång efter gång. Och det är inget man reflekterar så värst mycket över. Vi finner trygghet i det. Man tänker väldigt sällan på hur många gånger man dragit upp en strumpa över fotknölarna. Det är det som ÄR vardagen. Rutinen. Om man känner sig uttråkad och inte har rest någonstans på ett tag eller inte varit på någon kul fest så tänker man kanske att: Mitt liv är så händelselöst…
Det är tyst energi på nåt sätt. Vardagen intresserar mig för att den och dess händelser är så tysta. De är så självklara så att man för det mesta inte bryr sig om att reflektera över dem.
Plastpåsen i alla fall. Jag skulle vilja göra handlingspåsar. Matkassar. Jag skulle vilja lägga ner min tid på att ändra värdet på en grej man inte ens tänker på att finns.
Jag har gjort ett par tester där jag har testat att preparera sidentyg med lim och färg för att få det att likna plast. Det funkar rätt bra. Över förväntan. Jag tror man kan göra dem väldigt lika. Om de blir för lika, förloras poängen?
VAD ÄR ETT SJÄLVPORTRÄTT?
Ur projektdagboken:
Kläderna som porträtt.
Mina kläder som självporträtt.
Stilleben.
Hur man framställer sig själv.
Mina kläder är en symbol för mig på något sätt. De är förknippade med mig, de bär min doft.
Självporträttet, jaget, vardagen = nuet och det pågående - poetiken i kombinationen
Rita din karta. Läs din bok.
STJÄRNHIMMELSBRODERIET Ur projektdagboken:
Detaljerna i vardagen. Det vackra i skrynkel, smulor, skräp.
Broderi efter skrynklorna i min säng. Baksidan av det färdiga broderiet.
SPIONARBETET OCH SAMLANDET
Tjuvlyssnandet, nedtecknandet och samlandet gjorde jag första gången (konstnärligt) i ettan här på HDK. Vi hade en skisskurs där vi blev tilldelade en varsin offentlig plats i Göteborg. Jag fick
Nordstan.
Uppgiften var att vi skulle umgås med platsen, skissa där, och sen göra ett litet projekt. Det slutade med att jag gjorde två små böcker i den kursen. I den första tejpade jag fast allt skräp jag hittade i Nordstan under en dag. I den andra tjuvlyssnade jag på människorna där inne och skrev ner allt jag hörde.
Det var först när några veckor av examensperioden gått som jag började fundera på de där böckerna igen. När precis allt jag gjorde, eller försökte göra, bara kändes jobbigt och tråkigt och besvärligt bestämde jag att nu får jag göra någonting som jag iallafall tycker är roligt. Det får vara vad som helst, men det måste vara roligt. För jag måste komma igång. Jag måste börja minnas vad jag tycker om. Det var då de kom upp i mitt minne igen, Nordstan-böckerna.
Det som intresserar mig med spionarbetet är att det går så fort. Jag har bara en chans. Sen kommer den att vara borta för alltid, meningen. Hårbandet kommer att vara borta nästa gång jag går förbi.
Det gör objekten och orden värdefulla.
Verkligheten behöver inga tillägg. I den finns allt man behöver för att skapa sig sin fantasivärld.
Nuet är så flyktigt, man vet inte vad som hände innan eller vad som händer efter. Fragmenten av liv är som det bästa hitte-på du kan tänka dig.
HUR JAG FÖRHÅLLER MIG TILL READYMADES
I mitt arbete använder jag mig av saker jag inte gjort själv. Färdiga grejer jag hittar på stan. Ändå ser jag inte på det som att jag arbetar med readymades, för mitt arbete handlar egentligen inte om objekten jag plockar upp från gatan utan om den energi och laddning som jag tycker att objekten är behållare av. Jag är alltså inte intresserad av att tala om de “fabriksgjorda konstverkets” status, utan jag ser på de objekt jag hängt upp på väggen mer som objekt man finner på ett
folklivsmuseum. Men allra mest väljer jag att se dem som ledtrådar som för oss vidare i en historia.
MÄRKNING OCH BRODERI eller
UPPREPANDET OCH ATT UMGÅS MED ORDEN
Jag valde att arbeta med broderi i det här projektet därför att det är en långsam teknik. Den ger mig tid att reflektera över vad jag skriver. På det sättet skapar jag en relation mellan mig själv,
bokstäverna och meningarna. Stygnens upprepning blir en meditativ handling. Händerna vet vad de ska göra. Stygn på stygn på stygn. Jag ser mitt arbete som en hyllning till vardagen och det var viktigt för mig att hinna umgås med orden och de saker jag samlat in.
Under mitt arbete har jag tänkt mycket på Briar Marks broderier. Hon är en grafisk designer som långsamt broderat texter som This would have taken 8 seconds to type och I could have done this on my Mac. Det är någonting särskilt med att saker får ta tid. I och med att ge någonting sin tid höjer man, enligt mig, objektens värde.
Referensen till det traditionella textila hantverket finns också, med broderade monogram och märkningen av kläder man gjorde förr. Mammor som nogrannt märkte sina barns kläder med deras initialer...
Jag valde att använda mig av olika typsnitt i mitt arbete, men behålla samma slags stygn på alla objekt. Jag ville få fram en känsla av att meningarna kommer från olika personer, med olika röster eller handstilar, men samtidigt skapa en helhet.
PRESENTATION
Så här valde jag att presentera mitt arbete. Det var också presentationen vi diskuterade mest under examinationen. Det är ett verk som är väldigt beroende av hur man presenterar det. Skillnaden i uttrycket blir stort.
Innan jag bestämde mig för att ha det på det här sättet prövade jag andra sätt. Ha dem tätare, ha dem på en linje, göra ett större urval, färgkoordinera dem, osv. Men jag tyckte detta blev bäst. Jag tycker om att de är blandade, att inte finns någon speciell logik i deras placering, mer än det finns
REFERENSLISTA
WEBBSIDOR
Intervju med Sophie Calle:
Frieze Magazine. (1992). Suite Vénitienne. Hämtad 2014-01-13 från http://www.frieze.com/issue/
article/suite_venitienne/
Dokumentären om Sophie Calle:
Sveriges Television. (2013). Sophie Calle på liv och död. Sändes 2013-12-13 kl 20.00 på SVT2.
http://www.svt.se/k-special/sophie-calle-pa-liv-och-dod Bilder från Andree-expeditionen på sid 7:
“ORŁEM” DO BIEGUNA.(2004). Hämtad 2014-04-11 från http://www.zwoje-scrolls.com/zwo- je41/text08p.htm
Artikeln om Briar Mark:
The Font Feed. (2012). Student Project Marries Graphic Design With Handcraft . Hämtad
2014-04-11 från http://fontfeed.com/archives/student-project-marries-graphic-design-with-hand- craft/
UTSTÄLLNING
Joan Fontcuberta Hasselblad Award 2013 The Photography of Nature / The Nature of Photography.
Hasselblad Center. 26 Oktober- 19 Januari 2014.
BÖCKER
Uusma, B. (2013) Expeditionen- min kärlekshistoria. Norstedts.
Svensson, B. och Waldén, L. (red). (2005). Den feminina textilen- makt och mönster. Nordiska Museets Förlag.