Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.
All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.
Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.
01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM
i h
6
Íÿ '-iwai JVINTERBILD FRÂN VERMDÖ. — FOTO. A. MALMSTRÖM, STOCKHOLM.
20:de arg. Den 23 MARS 1919 N:o 25
Foto. Rdhtnn, Lund, i iicMt Htngt avjwnr^rv^
JACQUES LUDVIG BORELIUS.
TIL.L. PORTRÅTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den 11 mars ingick professorn i kirurgi vid Lunds Universitet Jacques Ludvig Borelius i sitt 61 lefnadsär.
Många voro de tankar, som den dagen samlades kring det sydsvenska universitetets nuv. äldste kliniske lä
rare, och många tusenden voro de som just denna dag tacksamt mindes, hvad han med sin konst skänkt dem.
Det har varit professor Borelius förunnadt att sedan våren 1898 verka som lärare i kirurgi vid Lunds uni
versitet och därmed ock som chef för den kirurgiska kliniken. Kort efter sin utnämning till ordinarie in- nehafvare af professorsämbetet blef prof. Borelius år 1900 äfven verkställande direktör vid de kliniska sjukvårdsinrättningarna i Lund. Synlig och impone
rande äfven för den ytligaste betraktaie har den m- veckling varit, som detta sjukhus undergått sedan nämnda år. Från att då vara i afsaknad af tjänlig ekonomiafdelning samt operationslokaler, som kunde motsvara ens de blygsammaste fodringar, med gam
malmodiga och delvis allt för trånga sjukafdelningar ha’ under de sista 19 åren de kliniska sjukhusen i Lund vuxit ut till måhända den mest imponerande sjukvårdsinrättningen i hela vårt land. En gynäkolo- gisk klinik har utbrutits från den kirurgiska; vid denna har knutits en stort anlagd röntgenafdelning, en om
fattande kirurgisk poliklinik har hastigt vuxit upp och erhållit nya tidsenliga lokaler, särskilda lärare ha anställts i kirurgiens dotterdiscipliner, ortopedi och öronsjukdomar, och båda dessa ha sin versamhet för
lagd till den kirurgiska kliniken; en stor medicinsk klinik har likaledes nybyggts och ögonkliniken har moderniserats, allt under det att detta stora sjukhus
komplex behof af ekonomiafdelning blifvit väl tillgo- dosedt.
Gifvetvis är detta icke resultatet af en enda mans målmedvetna arbete och energi. Som ordförande i byggnadskommittén och som verkställande direktör har dock lejonparten af arbete och ansvar hvilat på professor Borelius, och därom torde icke något tvif- vel råda, att det förtroende och den aktning, profes
sor Borelius i allt högre och högre grad förvärfvat under sin verksamhet i Lund, varit af synnerligen stor betydelse för de anslagsbeviljande myndigheter
nas välvilliga stämning gentemot de sjukvårdsinrätt
ningar han företräder.
Den rätta förklaringen till den ställning professor Borelius intager i sitt företrädande af Lunds kliniska sjukvårdsanstalter utåt gifver han själf i sitt dagliga arbtte på sin klinik. I mera än ett af seende ha’ vid Lunds kliniska institutioner funnits värdiga traditioner att omhulda och bevara. Den som sett och följt sjuk
husarbete vid ett flertal af våra största nutida sjuk
hus har kunnat fastslå, att intet har öfverträffat kli
nikerna i Lund i den anda af sann humanitet och i den känsla för människovärde som här i det dagliga sjukvårdsarbetet tagit sig uttryck. Ingen har på ett värdigare sätt kunnat upptaga detta arf och samtidigt fördjupa känslan af ansvaret för läkarens och sköter
skans gärning än professor Borelius. Utan många — knappast några ord har han genom sin dagliga gär
ning på sin klinik varit ett föredöme och genom sin lika rätt mot alla oafsedt stånd och villkor, har han ständigt varit för alla sina lärjungar en förebild för Läkaren.
Det är gifvet, att den man, som med dessa per
sonliga egenskaper förenar ett sällsynt sinneslugn, grundligt och omfattande vetande samt en högt ut
vecklad operationsteknik, skall samla ett stort klientel och kunna glädja sig åt en framgångsrik kirurgisk verksamhet. I växande skaror ha ock under årens lopp de sjuka sökt sig till Lunds kirurgiska klinik och svårt räknade äro de, hvilka hos professor Bore
lius som sista instans fått den hjälp de annorstädes förgäfves sökt. Icke blott det stora förtroende pro
fessor Borelius åtnjuter ibland läkare utan ock den nobla kollegialitet, han alltid lägger i dagen, har i hög grad bidragit till, att Lund blifvit en vallfartsort för svåra och kräfvande kirurgiska fall från hela södra Sverige. Det finnes intet område inom den prak
tiska kirurgien, som professor Borelius i sin läkare
gärning med framgång och erfarenhet icke bearbetat, men i allra främsta rummet har bukkirutgien fångat hans intresse, och i närvarande stund är professor Borelius utan tvifvel Sveriges erfarnaste gallvägs- kirurg.
Redan innan professor Borelius upptog sin verk
samhet vid Lunds universitet, hade han som t. f. pro
fessor vid Karolinska institutet väckt rika löften som klinisk lärare, löften, som han sedan i fullaste mått infriat. I sin kliniska undervisning har han alltid sökt att hos sina lärjungar inpränta det för den prak
tiska läkaren väsentliga. Lärda teorier och framför allt alla petitesser ha fått stå tillbaka för framställ
ningen af praktiskt viktiga sjukdomsbilder, skemati- serade i den mån detta är för en klinisk undervis
ning nödvändigt. I hans uiagnostik har alltid samma vederhäftighet och samvetsgranna kritik, som präglar all professor Borelius’ gärning, gjort sig gällande.
Klarhet och reda i framställningen, en öppen och kri
tisk blick för det väsentliga vid tydande af de olika sjukdomsfallen, parade med finkänslighet och försynt
het i umgänget med de sjuka, har ställt professor Borelius i allra främsta rummet bland våra kliniska lärare, och på alla, som fått åtnjuta hans undervisning, ha denna och hans personlighet gjort djupa och var
aktiga intryck.
Det utrymme, jag kan påräkna, medgifver mig icke att uppehålla mig vid professor Borelius vetenskap liga rikhaltiga författareskap. Äfven vetenskapligt har professor Borelius bearbetat vidt skilda områden inom kirurgien och de kiriirgkongresser, som hållits i Sve
rige och Norden torde vara lätt räknade — om ens några — vid hvilka professor Borelius icke lämnat beaktade bidrag ur sin rika erfarenhet.
Varmare och innerligare kunde lyckönskningarna1 icke komma till professor Borelius på hans 60-årsdag än från den krets, som utgöres af hans f. d. och nu
varande assistenter. Alla samlas de omkring honom fyllda af tacksamhet, tillgifvenhet och högaktning för hans helgjutna personlighet. Varma äro ock deras förhoppningar, att professor Borelius måtte till läkare
utbildningens gagn och den svenska kirurgiens fromma få med obrutna krafter verka, tills hans emeritus dag.
stundar, och att det sedan må förunnas honom skänka kirurgisk vetenskap resultaten af hans omfattande rika- erfarenhet.
Nils Hellström.
Lasarettsläkare i Eskils tu na.
386 -
VILSNA VANDRARE.
FÖR HVAR 8 DAG AF E. KUYLENSTIERNA-WENSTER.
ED detsamma han kom in i kupén, kände han igen hennes lilla hurtiga runda ansikte med de ifriga glädje- spanande ögonen, och den lätt skälf- vande munnens besviket trötta uttryck, hvilket dock genast blef gladt leende, om hon trodde sig iakttagen.
Han gömde sig genast i ett hörn bakom sin tid ning. Fastän han en gång haft otroligt mycket att säga Lucia Brandt, skulle det icke nu varit angenämt att förnya bekantskapen. Åtminstone ville han vänta, till dess tiden endast medgaf några flyktiga ord.
Förmodligen skulle de till samma lilla småstadshål, men han dröjde där endast ett par timmar och ginge således miste om “konstnjutningen“ att höra henne sjunga. Han visste, att det under det sista decenniet efter skillsmässan från mannen gifvit henne lefvebröd att resa omkring på landsorten och “konsertera“.
Hon försörjde förmodligen sin gamla mor och bar
net — en pojke var det visst — på det sättet. Ja, bara man fick det att gå, det var till sist hufvudsa ken. Hon undrade förmodligen öfver att han åkte i tredje klass, och han skulle haft lust att haspla ur sig en förklaring — sådana hade han på lager — men det fanns ju dock en möjlighet, att hon icke observerat honom. Han visste, att han åldrats be
tänkligt, fått en mängd fåror och slitenhetsstreck.
“Godsägaren“ satt inte ens kvar i kläderna. Pälsen hårade af sig, och mössan visade tecken till skabbig- het. Jobbet med egendomar låg inte för honom.
Hans själ stannade kvar med lust och olust, dygd och odygd vid Böljebo, och hvart han sedan styrt kosan, kande han sig fågelfri, tom och ändå tung af hvarje dags nya motgångar. Åt skogen bar det, långt in i motigheternas sjumilaskog, där det sällan fanns en ljus glänta af hopp och aldrig den trygghet, som ända till baggbölandets dagar legat öfver fädernegår
den Böljebo. Han baggbölade både skogen och sig själf på några frenetiskt genomlefvade år. Det var
“hej på dig“! och “Jag bjuder, det är klart!“ från morgon till kväll. Summorna runno in och ut, en idlig guldström. Ingen varnade. Han, den siste af släkten, satt ju ensam på Böljebo med det lilla näpna troll till hustru hvilket en af vännerna tog den kväll sonen till Böljebo, Arne Tun, längtade hetast och hjälplösast efter en värmande, tröstande kvinnofamn.
Han skakade tidningen, som om dess svarta typer framställt för honom i koncentrerad form hans onda öden. Men så log han bittert; tidningen var oskyl
digare än hon, Lucia Brandt, hvilken han icke träffat sedan de som grannbarn och glada ungdomar dan
sade med hvarandra på gillena och väl också flirtade smått. Hjärtans goda vänner hade de väl i alla fall varit för ett par sekel sedan, och det var medvetan
det om de många gifna och tagna förtroendena, som nu hetsade hans tankar och tvang honom till den pinande retrospektiva analysen. Eljest lefde han ett slags laisser-aller och tillät ingen att syna honom för noga i sömmarna. Han hyste alltjämt en bunden och vingstäckt längtan efter den lilla trollkvinnan, som öfver- gifvit honom, och hvar han färdades, såg han henne i en vision. Det var inte mycket att lefva på, men hvem har icke i yttersta nöd gripit efter halmstrået? Och för Arne Tun var detta hans försmådda, iturifna kärlek.
— Vi komma väl fram i rätt tid, hörde han Lucia fråga den passerande konduktören, som med dessa gentle
mäns tredjeklassafpassade tonfall snäsigt svarade:
— Nej, vi är en timma försenade nu, och antagligen blir det en timma till.
En annan passagerare upphof en ängslig stämma:
— Då får vi inte förbindelse med det söderutgå
ende tåget?
— Nej, det går i rätt tid.
Och konduktören stöflade vidare med hopad snö under sulorna och hopad trötthet i sinnet. Han hade grånat i tjänsten på denna lilla stickspårsjärnväg, hvil
ken högst opålitligt sammanband trafiken mellan stats
banor åt olika håll.
Under den nu rådande starka snövintern med drif- vor, hårda som alabaster i väldiga socklar på ömse sidor om spåren och ofta äfven i vallar öfver rälsen, hörde det till ordningen för dagen, att lokomotivet pustande uppgaf kampen mot öivermakten och först efter allehanda ansträngningar motvilligt kraflade sig upp för en stigning.
Ingen förbindelse, tänkte Arne, det betydde natt
logi på ett vanvettigt dyrt och uselt s. k. stadshotell, supé utan mat i en utkyld matsal, ett rum med “mo
dern komfort“, sjaskig och öivernyttjad af agenters och landtpatroners ryck-in, ryck-ut. Han kände till det.
Och han, som eljest skulle hunnit till gamla, kära Böljebo, där han hade en trofast vän i den nuvarande ägaren, en af de få, som icke afdunstat med festerna.
Förstulet betraktade han Lucia. Stackars liten. Hon öfverräknade tydligen förlusten af den konsert, hvilken väl var annonserad till i kväll, och som nu måste inställas, ty ingen publik satt i två timmar och vän
tade på en tertia vissångerska, hvilken därtill saknade ungdomens friskhet. Just nu, när pannan rynkades i ett tätt bekymmersnät och nästippen biet röd —■
troligen af hämmade tårar — i det grådaskigt bleka ansiktet, såg hon så gammal och uttjänt ut, att män
niskorna knappt skulle hysa annat än en afvärjande medömkan med henne, en sådan som noga stänger dörren mellan egen soliditet och andras blottställda belägenhet, och som sedan vid välförsedt bord säger:
“Att inte det där kräket inser, att hon gjorde klokast att hålla sig hemma. Skall man ge ut pängar, har man väl litet större anspråk“.
Han förskansade sig ånyo bakom tidningen, fastän det var så skumt i kupén, där en liten låga melan
koliskt flackade i taket, att han knappt såg läsa. Det gjorde han inte heller; han tänkte alltmera intensivt på Lucia i damgarderobshabiten, kvasielegant och ett ganska otillräckligt värn mot kölden.
Midt emot henne satt en mansperson, hvilken i feta, rödblå händer höll en missionstidning. På hans stora, köttiga näsa aflästes i bjärt kolorit Sturm und Drangperiodens syndabekännelse. Han betraktade med simmig blick Lucia, smackade med tjocka läppar och frågaae:
— Ä ho cirkussa?
Lucias svar ljöd hårdt och skärande:
— Nej!
— Jaså, inte d’ä, jag tyckte, ho hade den mundu- ren. Och för alian del, vi ä ju fattiga, söndiga män
niskor allihop, enten vi sitter på hästa eller på — he! he! he! Han gjorde en flott rörelse som för att betyga, att han nog visste, hur långt en gentleman hade rättighet att gå.
Men Lucia reste sig och kom fram till den afdel- ning, där Arne satt, tydligen hade hon ej märkt, att här fanns en bekant. Men han finge väl ge sig tillkänna.
— Goddag Lucia, sade han, det är så längesedan vi träffades, att du kanske glömt mig.
Hennes ansikte skiftade sekundsnabbt uttryck, blef varmt och påklistradt muntert med ett lydigt leende öfver de härjade dragen.
— Å, det är ju Arne Tun på Böljebo. Så roligt!
Du reser hem, förstår jag?
— Ja — det hade varit meningen, men jag får ingen tågförbindelse.
— Nej visst! — Ja, det är outhärdligt med dessa tågförseningar. Jag skulle ge konsert i kväll — jag är ute på en stor turné — men nu kan det inte bli något af. Det är rätt hinderligt! Hon låtsades taga
387 — Forts, d sid. 391.
o:
HVAR 8 DAO
'Ÿ-'
«o s¡
«
¿S £ ta si Q si
« S <3 s 8) g
.3 s
S * fe P g
u. e e W ¿ ÿ « 3 i s § * * K Z ï S s Z « « Q Si Ö r? r- .
sî Q t] <o
<b tio (V ■'- T3 «b ¿Í . <b
« ’"*
-ce o
^o S
S■« E K
_____ g s g
< * -c ••
■0 bo S S :>- s:
,£Q - en iZ 1 O Si— «u
< ö
> -2 Z £ en K
g - -
§
"g çj <5
§ « ¿s ï:
S - s ex
g * ö S -
•S -c g s¡
S s
J.
•. „«*•
•U ci
,tv t-», frx ; t,»#»
ht:
piTM. M.
&
*•*•• I
' '» ?»
388
SKANDINAVIENS AMERIKANSKE LIFSFÖRNÖDENHETSFÖRMEDLARE.
t. h
X. *
Í
_t■ '«■
* :
Ci’.r j„loyrafv Mirw.-
DEN FÖRSTA AMERIKANSKA ÅNGAREN, “BALI", ANKOMMER TILL KÖPENHAMNS FRIHAMN D. 7 MARS MED LIFSME- DEL FÖR ÖSTERSJÖLÄNDERNA: — Den af amerikanska staten utsände lifsmedelsdistributören Swenson (1), Frihamns-
direktör Borg samt fartygets officerare.
Bland de män, hvilka freden gifvit en betydenhet och ett ar
bete af hittills oanade dimensioner, är äfven den amerikanske lifsme- delsdiktatorn Hoover, hvilken fak
tiskt fått sig tihdeladt ett af de största och viktigaste uppdrag, som någonsin lagts i människohand, nämligen att framskaffa lifsmedel
— ocn därmed äfven grundvalen till fred och ordning — till en krigstrött, uthungrad världsdels invånare. Huruvida han är i stånd att lösa denna jätteuppgift kommer framtiden att utvisa. Att han står sin landsman Wilson närmare i åsikter än ien allt fortfarande lika krigiske franske generalfältmars kal
ken Foch, hoppas man eke blott — man är öfvertygad därom. Han hör icke till dem som vilja låta Tyskland dö af svält — man väg
rar absolut att tro något sådant.
Att han äfven förmår välja skick
liga medhjälpare är höjdt öfver hvarje tvifvel. Den mest kände af dem och den ende vi här i Skandinavien få att göra med är
den norskfödde Magnus Swenson som för någon tid sedan ankom till Köpenhamn, hvars frihamn den amerikanske lifsmedelsdiktatorn efter noggrann pröfning gjort till centrum för lifsmedelsfördelningen till de mer eller mindre uthung rade östersjöländerna, först och främst Finland. Köpenhamns fri
hamn kommer inom kort att kunna liknas vid en visthusbod, där en enorm mängd amerikanska lifs
medel uppsamlas för att sedan hastigt spridas till de platser, där man med längtan inväntar dem.
Denna verksamhet kommer gifvet- vis att sätta sin särskilda prägel på Frihamnen. Den första ångaren från U. S. A., “Bali“, har i da
Vidst. bild: MAGNUS SWENSON.
Den norskfödde framstående affärs
mannen i Madison, ander senare år den främste ledaren af lifsmedelsdis- tributionerna i Wisconsin. — F. n. ut
sänd till Europa i och för fördelning af lifsmedel frän Amerika till Skandi
navien. Finland, Tyskland och Öster
sjöprovinserna.
— 389 -
EVAR 8 DAG
Bfter fotografi* HVETEMJÖL LOSSAS I KÖPENHAMNS FRIHAMN. JLllcM: Bengt ävjversjxtm.
game anländt dit och andra komma att undan för undan följa efter.
Magnus Swenson är en mycket intressant person
lighet. Liksom sin chef Hoover är han en selfmade man. Medan denne började sin bana ytterst blyg
samt som agent för en tvättinrättning startade Swen
son från ett ännu lägre trappsteg på samhällsstegen.
Som 14-årig sjömanspojke lämnade han 1868 Norge och kom till Amerika, där han gick i smedlära. Under utöfningen af smideshandtverket väcktes hans håg för studier, hvilka han äfven påbörjade vid Wisconsin- universitetet i Madison samtidigt med att han som smed förskaffade sig sitt lifsuppehälle. Efter fyra års studier var han metallurgisk ingeniör. Han hade tagit sin examen med högsta betyg och vann anställning
vid universitetet i egenskap af lärare i kemi. Tjugu- nio år gammal eröfrade han ett af det amerikanska landtbruksdepartementet utläst pris på 2,500 dollars för en afhandling om sockrets kemi och fabrikation.
Kort därefter blef han chef för en stor sockerfabrik i Texas och gjorde under den tid han kvarstannade där en mängd uppfinningar. Han grundläde därefter en fabrik för maskiner för sockerfabrikationen, hvilken han 1892 flyttade till Chicago. År 1900 sålde han fabriken och flyttade till Madison för att ägna sig åt sin familj och åt privatlifvet. Hans verksamma natur fann dock icke behag i sysslolösheten och inom kort befann han sig åter ute i arbetslifvet. Han finansie
rade och byggde två stora hydroelektriska kraftsta
tioner vid Wisconsin-floden från hvilka Milwaukee, Forts, å nästa sid.
Rfter fotografi KilcJie : SUftieriyam
TILL OLJEINDUSTRIEN: 2,500 TUNNOR SPIGG I KARLSHAMN.
■s»
»
Utmed Blekingekusten pågår sedan någon tid ett lifligt fiske efter spigg, hvilken efter att tidigare hafva ansetts värdelös, plötsligt fått ett betydande värde genom möjligheten att af densamma utvinna en förträfflig oljeprodukt, hvilken med fördel kan använ
das vid beredning af läder, såpa och tvål, hvarjämte den ger ett utmärkt ersättnings
medel för linolja, allt af utomordentligt stor betydelse med hänsyn till den rådande svåra bristen pä fett. Att fisket ger rikt utbyte visas af vår bild, i dagarne tagen i Karlshamn, med därå återgifna 2,508 spigg- tunnor, hvilka, tillsammans utgörande en enda sändning, lågo för inlastning till Trel
leborg. Flera stora spiggpartier hafva förut afgått från Karlshamn. Under det att spigg- oljefabrikation tidigare ägt rum i Tyskland, är den fullständigt ny för vårt land. För
tjänsten af att denna industri nu upptagits äfven hos oss tillkommer i första hand grosshandlanden Josef Räng i Karlshamn, som nedlagt betydande arbete och kostna
der på att få företaget till stånd. Herr Räng är verkställande direktör för A.-B. Fettin- dustris fabriksanläggning i Karlshamn. Bo
laget., äger dessutom fabriker i Göteborg och Örtofta.
— 390
HVAR 8 DAG
Forts, fr. sid. 387.
det nonchalant, fastän bekymmersrynkorna ånyo kröpo fram och skrynklade huden. Skrattande tilläde hon:
— Tänk, sådan tur, att jag tog tredje klass. Jag brukar ju alltid åka i andra eljest, men jag tänkte mig, att där skulle vara så kallt.
— Det var detsamma med mig, högg han ogeneradt till, ödets finger, kan vi ju kalla det. Nå, du kon- serterar flitigt?
— Ja, jag älskar min konst, fast den inte är stor
slagen, men hvar fågel sjunger med sitt näbb, och folk tycker om mitt kvitter.
Hon log alltjämt, fastän spändt och ängsligt, som fruktade hon, att “godsägaren“ skulle genomskåda henne. Och du, tilläde hon, du är gift, har jag sett i tidningen. Då är väl Böljebo fullt af barnaglädje kanske.
— Nej, jag är barnlös, och min hustru — befinner sig på resor. Jag har för resten gjort mig af med Böljebo. Det var en god vän, som gerna ville ha det, och jag hade andra vyer.
Han nickade:
— Storartade spekulationer! Det är ju tidsandan.
Han nickade också, och de sågo gladt belåtna ut bägge två, angelägna om att hålla samtalet vid makt, lätt som fladdrande rosenblad, ljust och luftigt för att icke den ene skulle märka den andras pauvre honteux.
Det var ofarligast att tala om ungdomstiden. Det var också det, som värmde mest; brasan, i hvars glöd de bägge kunde blicka in utan att känna svedan af förbränd lycka.
Och tiden gick fort. De voro snart vid den lilla tråkiga staden, insvept i en hvit snökappa, med ett hvitblått elektriskt ljus öfver sömniga och tomma gator.
Stadshotellvaktmästaren med guldträns om mössan, upplyste vresigt, att kantor Pettersson beställt rum åt frun. Konserten hade det nog inte varit mycken idé att hålla i alla fall, för det hade kommit en stilig biograf, och då var det klart, att alla gick på den.
Det föll en modlös och trög lystnad öfver de två, när de gingo uop mot hotellet. Arne förstod, hur hennes stolthet led af att han skulle få en inblick i hennes torftighet och bistra sträfvan, och själf pinade det honom att antingen nödgas bekänna, hur långt ut på det sluttande planet han var eller också fram
stå för henne som en hjärtlös grobian, hvilken ej ville visa henne, ungdomsvännen, litet vänlighet. Han räknade i tankarna igenom sin klena reskassa — några kronor, det räckte knappt till rum och några smörgåsar.
Och ändå frågade han henne!
— Skall du supera?
— Nej, jag åt så sen middag. Jag tror, jag går och lägger mig strax.
Gråten borrade i rösten, så att orden smulades sön
der, och han sade vänligt:
— Det hade annars varit roligt att prata en stund.
Vi kanske kunde dricka en kopp katte tillsammans.
— Ja — det kunde vi väl.
— Om en halftimme träffas vi då i kaféet.
— Ja.
Smörgåsarna fingo strykas, fast han var hungrig som en varg. Han måste bjuda på kaffet. Hvarför
Forts, fr. föreg. sida.
Madison och flera andra städer erhålla sin elektriska kraft. Under kriget har han varit lifsmedelsdiktator i Wisconsin.
Magnus Swenson är när detta skrifves i Köpenhamn.
Otaliga äro de, som längta efter att få höra de order som skola utgå från hans kontor, otaliga äro de hus
mödrar i Skandinavien och öfriga Östersjöländer, som sända honom ångestfulla men dock vänliga tankar, burna af hoppet att det snart skall lyckas dem att förse sina skafferier ur den stora visthusbod, som amerikanarne upprättat i Köpenhamns frihamn.
Efter allt att döma är Swenson rätte mannen på den ifrågavarande platsen. Han kommer helt säkert
hade han föreslagit det? Han log bittert. Det var ensamheten, som schasat bort förnuftet.
Det rum, han fått, var stort — alla de mindre och billigare äro konsekvent upptagna på stadshotell — mattbelagdt, ödsligt och kallt. Skrifbordet frös på sned i ett hörn, byrån med spegel spökade i ett an
nat. Schäslongen såg så underligt värnlös ut mot den nakna väggen.
Stackars lilla Lucia, i sådana här kala rum tillbragte hon många ensamma, af fattigdomen ångestfyllda timmar.
Han började vandra fram och åter. Plötsligt stan
nade han, hvisslade en skarp signal och såg intensivt på telefonapparaten. Så högg han plötsligt med ett roffågelsgrepp mikiofonen och begärde Böljebo.
Vännen svarade själf. Fick ett kort besked, lofvade telegrafera pängar följande morgon.
Arne Tun lade tillbaka luren och rätade ryggen. Från Böljebo kom alltid ljusstrimman. Kära, gamla Böljebo!
Och han beställde supé för två och vin. Fingo de taga champagne? Ja, hvarför inte. Han slängde med hufvudet. Det var ju litet banalt, men hade de fågel, kunde de ta champagne till den och malaga till efter
rätten. Han skulle förresten ordna det med källar
mästaren själf.
Och han skröt och jonglerade, så att källarmästaren djupt bugande förklarade, att räkningen naturligtvis kunde vara till dess herr godsägaren erhöll pängarne i morgon. Arne kände äcklet öfver humbugen som gift i kroppen. Källarmästaren kände hans vän, därför blef han artig, därför gick den afdankade Tuns skryt i honom.
Men ett var åtminstone ärligt: Lucias glädje öfver att än en gång sitta vid ett fästligt dukadt bord.
Hon hade alldeles glömt, hvad hon sagt om den sena middagen. Hon åt som ett hungrigt barn och drack begärligt det eldande vinet. Men de undveko bägge att snudda vid nuet. Skedde det, bredde de ett skylande hölje öfver dess trasor, ty glädjen skulle tvärt sjunkit ned i en grumlig pöl af förödmjukelse och smärta, om de gifvit hvarandra ett fullt och helt förtroende. Det bler sent, innan de bröto upp. Utan
för hennes dörr sade han hjärtligt:
— Tack för i kväll, Lucia! I morgon ska vi inte träffas.
Hon sig upp på honom, blixtsnabbt förstående.
Det besvikna draget kring den veka munnen fram
trädde ånyo. Så sänkte hon det lilla trötta hufvudet och sade sakta:
— Jaså — det är så för dig också — hälst ingen morgondag.
Han svarade ingenting, tryckte endast hårdt hennes hand, en liten vissnad och kall hand utan kraft.
— Godnatt, lilla Lucia, sade han slutligen. Vi få önska hvarandra att drömma om barndomslandet, där var det ljust och tryggt.
Hon nickade hastigt och försvann in i det nakna, tröstlöst flacka rum, hvilket var en illustration till hennes tillvaro likasom till hans. Han drog upp rull
gardinerna för de tre höga fönstren inne hos sig och lät den stjärnbländande vinternattens isiga ljus lysa sig i säng för att slippa den lilla nattduksbordslam- pans trivialitet.
<■ tt möta kritik, men lika säkert är, att han skall skaka den af sig igen. Han vet hur välkommen han är och vissheten härom skall göra hans framträdande ännu säkrare, om det är möjligt, än hvad det nu är.
Det är en stor uppgift och äfven — vi hoppas det —
en stor man. A. H.
*
Mr. Swenson har i dagarne ankommit till Stock
holm. Ändamålet med hans besök är, dels att i sam
råd med svenska regeringen utreda möjligheten af öfversändandet af amerikanska lifsförnödenheter till Sverige, dels att vidtaga anstalter för lagring här i landet af lifsmedel för centralmakternas räkning.
— 391 —
HVAR 8 DAG
PRINSESSAN PATRICIAS BRÖLLOP.
$
T. h.: BRUDPARET OCH PRINSESSAN INGRID (främst).
Därunder: BRUDPARET MED TÄRNOR OCH PAGER. Fr. v.
stående: Lady Victoria Cambridge (äldsta dotter till markisen af Cambridge,'; prinsessan Mary (konungaparets dotter); bruden, prinsessan Patricia af Connaught, hädanefter lady Patricia Ramsay;
brudgummen, kommendör Alexander Ramsay, broder till earlen af Daihousie, nyutnämnd marinattaché i Paris ; lady Ida Ramsay (äldsta dotter till earlen af Daihousie); lady Helena Cambridge (yngre dotter till markisen af C); prinsessan Maud af Fife, syster till prinsessan Arthur af Connaught ; framför brudgummen prin
sessan Ingrid af Sverige; sittande, lady Jean Ramsay (yngre dotter till earlen af Daihousie); Simon Ramsay (hans yngre son);
earlen af Macduff (prinsparet af Connaughts son); lady May Cam
bridge (dotter till earlen af Athlone).
Nederst: KRONPRINSPARET I NORGE PÅ HEMRESA FRÅN ENGLAND. HOS KONUNGAPARET I KRISTIANIA. Främst Kron
prinsessan, prinsessan Ingrid och drottning Maud; bakom synes kronprins Gustaf Adolf och konung Haakon. Foto. Wilse, Kristiania.
- 392 -
Rfter fotografier.
Prinsessan Patri
cia af Connaught,.
yngre syster till kronprinsessan Margaret, förmäl
des den 27 febr, med kommendören vid britt ska flottan Alexander Ram
say. Förbindelsen torde på grund af att brudgummen icke var af kunglig börd hafva mötts- af en del svårig
heter. Härför talar det förhållandet att den ingåtts först nu.
Ryktet vill veta,, att de båda kon
trahenterna lärde känna hvarandra redan år 1908 vid’
ett besök som den unga prinsessan gjorde på Malta, och att redan då en stark böjelse närmade dem till hvarandra. Då här- tigen af Connaught år 1911 öfvertog.
posten som gene
ralguvernör i Ca
nada, åtföljde ho
nom Ramsay i egenskap af adju
tant. Efter några månader sändes, den unge officeren.
Forts, å sid. 395..
HVAR 8 DÀCj
VOXENKOLLEN I ASKA.
1. EN KARAKTÄRIS
TISK BILD AF VOX
ENKOLLEN S SANA
TORIUM I STRÅLAN
DE SOL OCH BLÄN
DANDE SNÖ. OMGIF- VET AF ETT OFÖR
LIKNELIGT VACKERT NATURSCENERI.
2. DEN STÅTLIGA MEN ICKE DESTO MINDRE TRIFSAMMA HALLEN hvarest under säsonger
na rådde ett brokigt och gladt lif. Vår bild är påtagligen från en tyst
mellantid.
4. ALLT HVAD SOM NU EFTER BRANDEN ÅTERSTÅR af den i Norge utomordentligt populära rekreationsor ten, Jrån Danmark, och särskildt från västra Sverige lidigt besökt och där väl så populärt Som i det egna landet.
Fntn.81-arrmnen.Kristiania.
Text å sid. 395.
h, -
3. DEN VACKRA OCH ELEGANTA SALONGEN för ett mera stillsamt sällskapslif. — Fotos 1—3. Wilse, Kristiania.
f
— 393
HVAR 8 DAG
bKOLKOMMISSIONEN PÅ INSPEKTION I GÖTEBORG. do. Johansson, Gbg.
t,
ITill bild å sid 394.
Åreveckan, vinterns största sportevenement, tog sin början den 5 mars under synnerli
gen gynnsamma väder
leksförhållanden med solsken och lagom kyla.
Bland mängden af del
tagare funnos äfven ett betydande antal utlän- dingar. Programmet för veckan, intressant och omväxlande, upp
tog skidtäfling Åresku- tan rundt, fältskjutning på skidor, stafettlöp- ning, bobsleightäfling m. m. Ett stort antal vackra täflingsresultat ernåddes.
CONSTANTIN LO-
Direktoriatet i den ukrainska folkrepubliken har till hufvudrepresentant för den utomordentliga ukrainska di
plomatiska missionen i Skandinavien utsett herr Con stantin Loski, redan förut sitt lands ambassadör i Fin
land, i hvilken egenskap han också alltjämt kommer att kvarstå. Herr Loski, som åtföljd af sin fru och sin sek
reterare, herr Osip Maidanjuk, anländt till Stockholm från Finland, har haft företräde hos utrikesministern och därvid öfverlämnat sina officiella fullmakter från minis
terpresidenten och utrikesministern för ukrainska folk
republiken.
*
Doktor Béla Agai, en af den ungerska publicitetens mest framstående personligheter, hufvudredaktör för Bu- dapesttidningen Az Ujsag och ordförande i ungerska tid mngsutgifvareföreningen, befinner sig sedan någon tid på ett tillfälligt privat besök i Stockholm och har om de nuvarande förhållandena i sitt hemland berättat att det är inne på de sunda reformernas väg och att intet an
nat land i Mellaneuropa just nu nått så långt ifråga om ordning och arbetsfred som Ungern.
T. h.;
D:R BÉLA AGAI, hufvudredaktör för den stora Buda- pesttidningen Az Ujsag, besöker f. n. Stockholm.
SKI, hufvudrepresen
tant för den utomor
dentliga ukrainska missionen i Skandina
vien.
T. h:
STOR ELDSVÅDA I GÖTEBORG. Försälj
ningslokalen i Axel Jorgensens stora kappaffär, den minst skadade delen af det i öfrigt fullständigt ödelagda etablisse-
mentet.
Poto. Johansson, Gbg.
En förödande elds
våda utbröt på afto
nen den 13 mars i hu
set n:r 57 Kungsgatan i Göteborg. Byggna
den, i hvilken ett fler
tal affärer äro inrymda, blef trots det raska släckningsarbetet svårt ramponerad. Särskildt blefvo de affärslokaler hvilka disponeras a A.-B. Axel Jorgensens damkonfektion och sy- atelierer illa åtgångna.
Det där förvarade stora lagret af tyger och fär- digsydda kläder blef till betydande del för- stördt.
E
Ii
Bi
394
HVAR 8 DAQ
? "ws
<1
■Ww^
V
I
ÂREVECKAN: Öfverst: START I BOBSLEIGHTÄFLINGARNE. — Därunder: TRAFTÄFLINGAR.
Foto. Thomasson,Are.
p
■k*. á
Forts, fr. sid. 392.
till England i tjänsteärenden och återvände sedan icke till Canada.
Under kriget har han vid upprepade tillfällen utmärkt sig, sär- skildt i striderna vid Dardanellerna. Det giftermål, som nu efter elfva års väntan kommit till stånd, har af det engelska folket hälsats med entusiasm. Kommendör Ramsay, som är född 1881, tillhör den engelska högaristokratien såsom medlem af en af landets äldsta och förnämsta släkter. Han är nämligen yngre son till den framlidne trettonde earlen af Dalhousie. I och med giftermålet afsade sig bruden sin prinsesstitel och bär nu nam
net Lady Patricia Ramsay.
Vigselakten ägde rum i Westminster Abbey under utvecklande af den största prakt och i närvaro af det engelska kungahusets medlemmar, kronprinsparet af Sverige, drottning Amelie af Por
tugal samt af en lysande samling gäster ur diplomatiska kåren och engelska högadeln.
Bruden lämnade hertigens af Connaught residens S:t James palace i kungl. ekipage med förridare och spannryttare. Utanför katedralen, där en hedersvakt ur prinsessans kanadensiska rege mente posterade, hade samlats en oöfverskådlig människomassa, hvilken bringade brudparet en entusiastisk hyllning. Efter vig
selakten, hvilken förrättades af ärkebiskopen af Canterbury, gaf hertigen af Connaught i sitt palats lunch för brudparet, den engel
ska konungafamiljen samt familjen Ramsay. De nygifta reste samma dag till ett landtgods, där de skola tillbringa någon tid.
Därefter kommer att följa en tids vistelse i London medCla- rence house som residens, hvarefter färden ställes till Paris, där kommendör Ramsay kommer att bekläda posten som engelsk marinattaché.
Kronprinsparet samt prinsessan Ingrid anlände natten till den 6 mars till Bergen från England och fortsatte påföljande afton till Kristiania med ankomst dit den 8 mars. Vid stationen var konung Haakon de höga resenärerna till mötes. Under besöket i Kristiania, hvilket utsträcktes till påföljande dags e. m., gästade kronprinsparet norska konungaparet på Kongssæteren.
Till illustr. å sid. 393.
Norges största och mest kända turisthotell Voxenkollen vid Kristiania härjades den 13 mars af en våldsam eldsvåda, hvilken på mindre än en timme lade det väldiga byggnadskomplexet i aska. Elden utbröt vid åttatiden på morgonen och vann i den stora träbyggnaden en så snabb spridning, att hotellets gäster, hvilka samtliga ännu lågo till sängs, endast i sista stund lyc
kades rädda sig ut ur eldhafvet. Sina tillhörigheter måste de i de flesta fall lämna efter sig, hvarigenom många af dem gjorde utomordentligt stora förluster oeh en del fullständigt ruinerades.
På hotellet bodde sålunda ett betydande antal ryssar, hvilka vid sin flykt undan revolutionen i hemlandet endast lyckats föra med sig hvad de ägde i nipper och smycken. En myckenhet af dessa dyrbarheter gick vid eldsvådan förlorad. Bland hotellets 140 gä
ster funnos 17 svenskar. Dessutom funnos som gäster fransmän, engelsmän, finnar, amerikanare m. fl.
Voxenkollen har under de tjugu år det funnits till i mycket stor utsträckning frekventerats af den turistström, som från alla länder sökt sig hän till Norge, särskildt har det lifligt gästats af svenskar. Till dess popularitet har utom dess synnerligen vackra läge 500 meter öfver Kristiania med den storslagna utsikten öfver stauen och fjorden bidragit dess mondäna inredning, hvilken till
fredsställde äfven de högsta anspråk på komfort.
— 395 -
NATIONALMUSEl NYE CHEF.
Kungl. m:t har i kon
selj den11 mars utnämnt och förordnatintendenten vid Nationalmuseum E. G.
Folcker att vara öfverin- tendent ochctiefförsam
ma museum.
Den r.yechefen förNa tionalmuseum är född i Stockholm1858och sontill guldsmeden Gustaf Folck er. Efter afslutadeakade miska studier vann han 1886 anställning som e. o.
amanuens vid Nationalmu seum, till hvilken institu tion han sedan varit knu
ten,och inom hvilken han nedlagt ett likahängifvet som resultatrikt arbete.
År 1912 utnämndes hantill intendent vid museet.
Öiverintendent Folcker har emellertid gjort sig känd icke blott som den intresserade och insikts
fulle museimannen utan äfven som en i hög grad framgångsrik befrämjare af svenskkonstslöjd,detta närmast i anslutning tillsin befattningsomsekreterare i Svenska slöjdföreningen under åren 1895—1912.
Hans eminenta förmåga på detta område ha vid
upprepade tillfällen tagitsi anspråk. Han var sålunda juryman vid Stockholmsutställningen 1897, äfvensom vid utställningarne i Gäfle och Norrköping samt vid världsutställningen i Paris 1900. Hanvaräfven initiativ
tagaretill och organisatöraf Karl Johans-utställningen.
Ofverintendenten Folcker är därjämte en af stiftarne af Föreningen för grafisk konst. Af yttre utmärkelser somkommithonomtill del kannämnas hedersledamot skap sedan 1891 iRoyal institute of British Architects.
Denstora svenskafolk typsutställningen, öpp nades lördagen den 8 mars i Konstakademien i Stockholm, hvarifrån den sedermera kommer att i sin helhet öfverflyttas till Upsala. Initiativet till densamma togs iörra vå ren inom en del akade miskakretsar i Upsala.och förarbetena ha alltsedan pågått under öfverinseen- d e frä tnst afdocenten i ras biologioch mediciniskärft lighetsforskning vid Up sala universitet, d:r Her man Lundborg, en af de få svenske vetenskapsmän, som ägnat uppmärksam
het åt detta viktiga område.
Utställningskommitterade ha förutom af docenten Lundborg utgjorts afpro fessorerna Oscar Almgren, OttovonFriesen, Hjalmar Öhrvall, docenten Oden- crants, kandidaterna Nils Moosberg, Erqvist och Rånlund, alla iUpsala samt hoffotografen John Hertz- berg och fil. d:rSune Am- brosiani Stockholm.
Utställningen, till hvil ken insamlats ett alldeles enastående rikt material och som torde utgöra den första i sitt slag ivärlden, har ordnats i sju afdelningar, af hvilka en omfattar olika rasgrupper i Sverige, en annan sociala grupper, en tredje släktgrupper, vidare kända svenska mänoch kvinnor, typer från det svenskaRunö ochFinland samt slutligen statistiska diagram och autropologiska kartor öfver fördelningen af olika ögonfärger m. m. Det icke minst värdefulla åskådningsmaterialet utgöres af ett
Forts, â sid. 398.
OFVERINTENDENTEN G. FOLCKER
m. MaimKO-om, sth™. SVENSKA FOLKTYPSUTSTÄLLNINGEN. Interior från utställningen. xucm.- Bengt
VD.HI
TR IL
- 396 -
si
S. RUBENSON.
F. d. Polismästare — Sthlm.
80 år 21 mars*
K. G. ARRHENIUS.
F. d. Häradshöfding. — Karl
stad. 70 år 20 mars*
A. H. GISIKO.
Kommendörkapten. — Stock
holm. 50 år 2 mars.*
E J. C. PLANTING-GYLLEN- BAGA. Regei ingsråd - Stock
holm. 50 år 19 mars.*
J. V. T. BRUNNBERG.
F. d. Stadsläkare. — Upsala.
80 år 19 mars.*
K. A. MELIN.
Fil- d r. En af de 18 i Sv. Akad.
Sthlm. — 70 år 11 mars*
S. O O. EKECRANTZ.
Förste stadsläkare. — Halm
stad. — 65 år 19 mars.*
G. J. V. STÉENHOFF.
Förste prov, läkare. — Stock
holm. 60 år 9 mars.*
;
C. G, BÄCKGREN.
Landtbrukare — Markebäck.
80 âr 18 mars.*
A. SELANDER.
Fabriksläkare. — Göteborg.
70 âr 14 mars.*
S. SJÖSTEDT.
Bruks förvaltare — Hillrings- berg. 50 âr 12 mars*
H. LINDQUIST.
Grosshandlande - Göteborg.
50 âr 11 mars.*
A. LEFFLER.
Ingeniar. — Djursholm.
65 år 20 mars*
S. STRÖM.
Förste Landtmätare. — Växiö.
50 år 20 mars.*
C. E. JOHANSSON.
Direktör. — Eskils, tuna.
55 år 15 mars.*
D. O. M. SILFVERSTOLPE.
Mas kin direktör. — Göteborg.
50 år 19 mars.*
* Data å nästa sida.
397 -
