SONDAGEN DEN 26 OKTOBER 1919.

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

CM

N:o 43 (1711) A. 32:A ÅRG.

SONDAGEN DEN 26 OKTOBER 1919.

LÖSNUMMER 30 ÖRE- - • ' UPPLAGA A.

HUFVUDREDAKTOR : RED.-SEKRETERARE:

ERNST HÖGMAN. EBBA THEORIN.

JENNY HASS EL QVTST,

Vår svenska prima ballerina, vars danskons!, lika besjälad som hennes personlighet, n,u vinner erkännande långt utom Sveriges gränser. — Det artistiskt förnäma porträttet har utgått från dr

Henry Buergel Goodwins ateljé.

Två diRter.

Av BERTIL MALMBERG.

:De rosor, som jag Brutit---

DE ROSOR, som jag brutit för ditt hår, och dessa enlda smycken

och de många

bräckliga ting, som tolkade så mycken förborgad lycka detta långa

år

—

de skola tidlöst blomma och för­

bliva,

en tidlös morgon skall beskärma dem

—

då kanske vi som rivna skyar driva, strimmande dimman i de dödas hem.

—

De skola blomma i en sådan ro, där blott symboler andas

och förnimma,

och när de dö, är det en vår som randas, där tusen år i varje timma bo.

Så kan ej döden våra skatter fälla, de skola höja sig ur tidens ring;

och stilla ställa vid de sällas källa vingade genier dessa ringa ting.

Jdeafet.

LÅT ELDEN BRINNA, dår den brin­

ner renast, drag icke ned dess prakt ifrån det

höga!

—

Förnim, att Idealet är allenast en silverglans, en glädje för ditt öga!

Det kan ej nås, blott sänkas och för­

vandlas

—

det har ej fäste, har ej hem i svallet av jämmerfulla sphärer, dår det hand­

las:

ett Ideal, som verkliggjorts

^—

ett fallet!

—

Låt stjärnan vandra över drömblå floder,

med andra stjärnor till en krans för­

enad!

Den en gång fallna meteoren

^—

bro­

der

^—

är kall och mörk och livlös och för­

stenad.

Herr Göranssons anteckningar. Tiv Grfiard "Bcecisfröm.

REDAN NÄR JAG FÖRSTA GÅNGEN steg in i femtinltan, slog det mig, att här hade jag ett hus, som vaf byggd med för­

stånd. En stor inikörsiporii med stor välvd portgång ledde in på en. 'lagom tilltagen- mel- langård. Det var tidigt på morgonen, bara lite efter Sju, så det var tomt på gården.

Det var i mitten av januari, och gott om snö.

Det slog mig genast, att !här inte fannis en tillstymmelse till vare sig fästningar eller snö­

gubbar. Hela gården var tillplattad, och snön låg i ett jämnt lager.

— Här måife verkligen bo mycket folk och finnas mycket barn, tänkte jag.

Jag fortsatte in i gårdshuset, det var dit, jag skulle. Det var alldeles mörkt därinne, och det borde det ju vara, men jag letade rätt på knappen och tände trappljuset.

Framför mig tåg trappan, soirn ledde upp till nästa våning. Jag skulle infe den vägen, mitt ärende gällde nedra botten. Som jag stod, letade jag förgäves efter dörrar. Jag såg inte en enda. Då tog jag ett par steg framåt, och där hade jag ett Ihellt myller.

Till höger och vänster hade jag två gångar, som ledde in i var sitt mörkt hål. På ömse sidor och mitt i hålet såg jag dörr vid dörr, eller jag tyckte det åtminstone vid första ögonblicket, så överraskad blev jag. När jag såg närmare efter, fann jag, att i själva verket fanns det bara1 fyra i varje hål.

Jag gick först in till vänster och läste på namnen. På varje dörr var det olika namn, på två av dem till och med flera. Intet av dem var det, jag sökte. På en av de dörrar, där det bara fanns ett, var det visserligen ett, som jag kände igen, eliter som- i varje fall påminde mig om en bekant, men det var inte, vad jag ville ha.

Det var nu slarv av mig att gå till vänster.

Jag drog upp min Stockholmstidning: ur fic­

kan igen odh tittade på annonsen. Där stod mycket riktigt t. h. Fernström. Jag gick allt­

så över åt höger och ifann namnet mitt i hålet. I detsamma slocknade ljuset, så jag fick gå tillbaka och lända. När det var gjort, ringde jag på.

Jag behövde vänta endast ett ögonblick, Så öppnades dörren av en ung man med blek hy, slöa ögon och slätkammat hår.

— Jag är här med anledning av en annons i Stockholmstidningen, sade jag.

— Jo, det är här, svarade han. Min husfru ligger, men del går an att stiga på ändå.

Vi kommo in i en tambur, så stor i fyrkant som farstugången var bred. Det var dörrar till höger och vänster oCh en rakt fram-, så det fanns ingenstans att hänga kläderna, men det tänkte jag inte på då.

— Här har vi köket, sade han och gick in till höger. .

Allting var nerplockat från hyllorna och siod i lårar på golvet tillsamman med ett bord och ett par stolar Jag hade bara att konstatera tillvaron av spis, vattenledning och gasmätare.

Vi gingo nu in fil vänster. Det var rummet.

— Ja, vi har ju allting inlagt nu, sade mari­

nen. Vi flyttar i dag. Men när här bara är möblerat, så är del mycket bra.

Jag brydde mig egentligen iinife så mycket om hur det såg ut. Huvudsaken var för mig bara att få tag i en bostad.

— Nå, sade jag, då iar jag det här då.

Mannen stod tyst ett ögonblick. Så log han en smula förläget och sade:

— Det är egentligen en sak till, som infe

står i annonsen. Vi hade fänki oss femii kronor i avträde för lägenheten.

Jag var redian beredd på den saken. Mina vänner hade. försäkrat mig, att i dessa bo­

stadsbristens lider var det omöjligt att kom­

ma över ens ett enkelrum: utan att beiaila en hundralapp eller mer till förre innehavaren.

— Eemti kronor, det var mycket, svarade jag.

Mannen ryckte på axlarna och slängde med händerna framöver magen.

— Tja, sade han, men vi har fått betala själva för det vi ska ha. Men är det så, att herrn inte vill ha lägenheten, så...

Det kom något fräckt över munnen på ho­

nom, men det kunde det ju få göra, när han stod med trumfen på hand. Jag tog upp en tia och räckte honom.

— Här är handpenning, sade jag. När får jag flytta in?

— När som helst, vi flyttar på förmiddan.

Jag ansåg niu affären utagerad och skulle just gå, då han fog fati på mig. Nu hade han slagit över och såg ängslig ut.

— Men pengarna, sade han. När får jag resten?

Jag svarade som jag hade blivit lärd att säga:

— Dem lämnar jag till värden, när jag skriver kontrakt, och det gör jag, så snart jag träffar honom. Han är väl i stan?

Munnen såg nu än ängsligare ut.

— Jo, han bor ivå trappor i gafhuset, sva­

rade han. Men gör inte det, snälla herrn.

Jag Ihar talat’ med honom, så allt ar klart.

Jag kommer hit i eftermiddag! och hämtar dem. Säg, får jag göra det? Jag kan kom­

ma när som helst. Och säg ingenting till vär­

den, snälla herrn, gör inte det. Jag, jag...

Han talade ivrigt och sag nästan gråtmild ut. Då jag bara såg på honom, l orisal le han:

— Jag menar, det här är en affär oss emel­

lan. Och förresten — han slog- om på nytt

— annars får inte herrn hyra här! Jag har kontrakt! Nå, vill herrn lova det?

Jag visste ju, alt transaktionerna voro un­

derliga. Jag måste ha bostad och jag lo­

vade. Jag kunde ju visserligen inte tova att la emot herr Fernsfröm här i femtiåttan.den­

na eftermiddag, men vi stämde möte lite i sfan, och det blev han nöjd med.

2

.

Jag hade gått så tidigt på morgonen, där­

för alt jag visste, att det var nödvändigI.

Hade jag kommit ett par limmar senare, så skulle lägenheten ha varit upplagen av nå­

gon, som kommit klockan åtta.

Så här dags var det för tidigt all söka värden personligen. Jag begav mig emel­

lertid upp i gaihusef för att ta rätt på .vad han hette och så ringa upp honom. Den unge mannens uppträdande hade verkligen inte lockat mig till att begära några över­

flödiga upplysningar.

I varje farstu fanns fyra dörrar med namn­

skyltar. Gathusei var således inte heller så glest befolkat. Två trappor upp fann jag vad jag sökte. Där fanns visserligen, Irots fyra dörrar, namnskyltar bara på tre. C. G.

Brandt, vicevärd, stod där på en av dem.

Jag antecknade namnet och begav mig ut på gatan igen. När jag gå 11 en bit, träffade jag på ett tidigt kafé, och där gick jag in.

jag beställde kaffe och en telefonkatalog och ringde upp, del kunde man ju alltid, göra vid halv åtta-tiden.

En kvinnlig röst svarade. Jo, notarien var hemma.

— Notarien, tänkte jag, alltså har han piga.

Så kom notarien själv till telefonen. Rös­

ten lät en smula forcerad, men den var klar.

— Jaså, dom har annonserat, sade han.

Och ska flytta i dag? Nå, jo, det går för sig.

Hyran, ja, den är ifyralhundrafemfifre, billigt det i dessa tider, den är förresten .fastställd av hyresnämnden, det är därför den är så ojämn.

Han skulle gå halv nio. Ville jag komma upp innan dess, så skulle vi skriva kontrakt.

Jag gick alltså tillbaka till feimtioåttan igen och blev av pigan insläppt i notarien Brandts arbetsrum. Det var väl möbleral med or­

dentligt skrivbord och skinnfåtöljer. Egent­

ligen hade jag inte väntat mig något alls, varken i den ena eller andra riktningen, men jag blev ändå överraskad. Här var ju rik­

lig lyx mitt i denna arbetarbarack.

— Han har kanske tjänat på kriget, tänk­

te jag.

Jag steg fram till skrivbordet. Nej, det var visserligen av mahogny; men det var inte nytt.

Repor och skrubbningar tydde på åtskilliga års verklig användning. Jag såg på skinnfå­

töljerna, solid vara,, men infe ny.

En bit ifrån mig hade jag ett bokskåp, men jag vågade inte vara så fräck alt företa in­

spektion, i varje fall inte nu. Notarien Brandt steg förresten jusl in.

Jag stod mitt på gdilvei; lite obehagligt, jag borde ju helst ha suttit för att kunna få resa mig upp och buga. Han var ert femlioårs man, stor, fet och rödbrusig, något av slak- iartag i rörelserna. Han for över mig med ögonen och såg ul, som om han blivit över­

raskad. Så drog han ihop mun och ögon till ett jovialiskt leende ocih räckte fram handen.

Vi stogo oss ned i var sin fåtölj.

— Förlåt, hur var namnet, sade han.

— Göranssonii

— Jo, nå, herr Göransson vill alltså hyra lägenheten i gårdshuset. Jo, det går ju bra.

Nå, det är ju inte så bekvämt över gården, men det går ju an.

Så såg han på mig igen, på mina kläder.

Han liksom tvekade. Då förstod jag, jaig såg för välklädd ul för det här huset. Det var därför han studsade, när han kom in.

— Nå, så, fortsatte han. Herr Göranssons sysselsättning? Del är ju, man bör ju veta ...

— Kemist, svarade jag.

Herr Brandt höjde ögonbryn och panna.

— Kemist, upprepade han. Jaså, kemist!

Han bet i ordet som i en god karamell.

— Ja, svarade jag, här är mitt kort.

Och så räckte jag fram mitt kort, detta för­

bannade kort dr. phill som' jag hade med från Tyskland. En massa annat hade man tagit från mig, men dessa kort bade jag fått behålla.

— Jaså, doktor, sade han, ännu mer över­

raskad.

— Ja, tysk doktor, svarade jag.

— Jaså tysk doktor, jaså tysk, upprepade herr Brandt.

Han tog på sig en riklig kännarmin. Men jag såg, att det var infe ringaktning, som fyllde honom, del var beundran. Här i husei var det tydligen en extra merit att vara tysk doktor, just tysk. Här behövde jag inte skämmas för den saken.

Så skrevo vi kontrakt. Herr Brandt var artig,fielen själv och behandlade mig som en kung. Mill under diet vi skrevo pratade han.

Det var ju lite kallt på nedra botten, men

: Iduns byrå och expedition,

1 MSstersamuelsgatan 45, Stockholm.

Redakt1' onen : kl. 10.. -1.

Riks 1646. Allm. 9803.

Red. II 1 kl. 11—1.

Riks , g®.- Allm. 402.

Expeditionen: kl. 9—5.

Riks. 1646. Allm. 6147.

Annonskont.-: kl. 9—5.

Riks 1646. Allm. 6147.

Iduns prenumerationspris : ; Iduns annonspris: :

Idun A, vaml. uppl. med julnummer:! Idun B, praktuppl. med julnummer: “

Pr millimeter enkel spalt; «

Helt år ... Kr. 14:— Helt år “ - ... Kr. 18:— Ï ' 40 öre eft. text. | Utländska annonser: >

Halvt år ... A. 7:25iHalvt år --- --- 9:25; 45 lore å textsida. 45 öre efter text., 50 öre' • Kvartal ... 3:75|Kvartal ... ... 4:75 . 20' o/„ förhöjning för å textsida, 20 »/o förh. t

4:de kvartalet ... » '•’■';4:S0| Månad, £ »BJ 1:75 ;'särskilt begärd plats, för särsk. begärd plats. •

jag skulle nog komma att kivas. Man fick ju förresfen la, vad man kom över i dessa tider. För honom var det en särskild glädje att få en hyresgäst som jag. Han skulle vara mycket smickrad, ifall jag ville titta upp någon gång. Det kunde ju alltid vaja ro­

ligt att få résonnera. På dagarna hade han ju sina affärer att sköta, men pä kvällarna var han ju alttid hemma.

3

^.

På eftermiddagen skurades oeh tvättades lägenheten, följande dags förmiddag flyttade jag in. Jag hade tagit ledigt från fabriken och var fast besluten alt göra lägenheten beboelig redan samma dag. Sedan jag fått in mina möbler, tog jag inte mera hjälp utan gick där och stökade i all ensamhet. Det man gör själv,, vet man, att det blir gjort.

Telefonen satt kvar efter de föregående hyresgästerna. Vid tvåtiden ringde det i den.

En mansröst bad att få tala med Mimmie.

— Här bor ingen Mimmie, svarade jag.

Hon har flyttat, jag vet inte vart.

Rösten lät överraskad.

— Har hon flyttat! Men jag träffade ju henne i förgår. Vart har hon flyttat?

— Det vet jag infe, svarade jag igen, ooh så kom luren på.

Efter två timmar ringde det på nytt. En mansröst frågade efter Mimmie.

— Hon är inte hemma,, svarade jag. Vem får jag lov all hälsa ifrån?

Det blev tyst i andra ändan på tråden, och så hörde jag luren läggas på.

Som jag stod där och lyssnade till knäppet från andra sidan, föl 1 min blick på en lapp, som satt instucken bakom den nedlöpande tråden. Jag tog den och vecklade upp den.

”Jag har gott till Lilljansplan för att söka arbete om jag inte är hemma när du kom­

mer. G u s t a f.”

— Gustaf, tänkte jag.

Infe lät det som något kungligt brev, fast underskriften påminde!

— Stackars fan, tänkte jag. Dom har be­

stämt fått flytta ! Dom har inte kunnat be­

tala hyran,.

Denna tid på året var för övrigt ingén flyttningstid. Där man bor den första ja­

nuari, där bråkar man bo kvar även i mitten

— om man inte bor inne och är mycket fattig, så man flyttar för den skull.

— Det här måste jag fråga värden om, tänkte jag.

Vid femtiden ringde det för tredje gången.

Nu var rösten en kvinnas.

— Goddag på dig, Gugge, sade hon. Har du Mimmie inne?

Jag var inställd på en mansröst och kom alldeles av mig.

— Nej, svarade jag, det är infe Gugge.

Både han och Mimmie har flyttat.

Förvåning som förut. Avringning.

— Det måtte ha kommit hastigt på med flyttningen, tänkte jag. Det är ju ingen, som vet om den.

När jag hade varit uppe hos värden mor­

gonen förut, hade jag glömt att fråga om källare och vindskontor. Jag hade ihelt en­

kelt inte tänkt på den saken, det var första gången, jag på detta sätt måste sköta, all­

ting själv. Jag hade varit över till. portvak­

ten, som bodde på nedra botten i gathuset och frågat, men kvinnan, som öppnade, visste ingenting.

— Det står väl på kontraktet, sade hon först.

Jag visade, att dessa ställen infe voro ifyllda.

— Då bin det väl te se efter, om det är något, som är ledigt, svarade kvinnan. Det ska naturligtvis vara något, och då är det det.

När folk behandlar mig oförskämt, kan jag aldrig hitta på ait svara något, förrän det är för sent. Jag blev inte ens ond, förrän jag kommit in till miig själv igen.

Jag måste emellertid ha hem ved så snart som möjligt — att köpa säckvis liknar ju graven — och när klockan blev bortemot sju, begav jag mig upp till värden iför att få reda på, vad som var mitt.

När herr Brandt fick se mig, sken han upp som en sol.

— Stig in, stig in, sade han, för all del stig in. Vi sitter just vid kaffet, det har varit sen middag i dag. Säg, får det iinte lov ait vara en kopp?

Jag fick inte ens tid att framföra mitt äreni- de. Han gav mig knappast tid att få ia av ytterkläderna förrän han sköt in mig i sa­

longen.

Därinne suito frun och två barn,, hon fru- aktigt fet med kinder röda som en kullas.

Barnen såg jag knappast på. De tittade samtliga förvånade upp, när vi sfego in.

— En kopp till, kära Mimmie, sade herr Brandt. Här har vi doktor Göransson, vår nye hyresgäst. Får jag lov att presentera!

— Mimmie, tänkte jag. Det här börjar lik­

na hemma.

En lid på världen förföljdes jag av nam­

net Annie.. Vart jag kom var det någon, som hette Annie. Sen hette alla Ellen en lång tid. Nu skulle det bli Mimmie.

Fru Brandt reste sig och ringde efter pi­

gan. Allt var ordnat som' det skulle.

— Jag kommer egentligen för att tå reda på källaren, sade jag. Det står ingenting i kontraktet, och portvakten visste ingenting.

Herr Brandt såg upp. Han såg riktigt be­

kymrad och eftertänksam ut.

— Inte det, sade han. Infe portvakten heller? Men den där lägenheten skulle dom väl ha reda på, det var ju inte länge sen människorna flyttade in.

— Flyttade in, upprepade jag. Har dom bott där så lite?

Herr Brandt bytte en blick med siin fru.

— Dom kom i höstas, sade han.

Så bytte, han blick igen.

— Här är något särskilt, tänkte jag, något som man måste tala om i enrum.

Vi ginigo över till andra saker, pratade om dyrtiden en stund. Herr Brandt skickade pojken efter cigarrlådan och bjöd på en Li- cenia. Vi pratade lite om allmänna saker.

Herr Brandt var tyskvän och förbannade eri- ienien. Jag höll inte med, men saken in­

tresserade mig inte tillräckligt för att jag skulle säga honom emot. Så blev det en paus, och jag kom in på källaren igen.

— Ja, förbanna mig jag det vet, svarade herr Brandt. Men doktorn har väl infe så brått! Vi går in till mig ett slag och röker silut, så gör vi sällskap ner och ser efter.

Vi stego in till herr Brandi. Vi hade inte stori mer än hunnit sätta oss förrän herr

Manuskript och brev

av redaktionell natur torde alltid adresseras till Redaktionen av Idun, ej till någon särskild

medlem av densamma.

Brandt blev helt allvarsam. Han tuggade ett

slag, och sen sade han: :

— Jo, hör nu doktorn, som är kemist. Får jag fråga om en sak? Jag menar så här oss emdlan?

Jag hade varit hemma så kort tid, att jag hade ingen aning om, vad det skulle bli.

Hade det varit längre fram på året, så skulle jag ha förstått honom iför länge sen.

— Ja, var" så god, svarade jag.

Han böjde sig ifram och sökte småle.

— Jo, sade hau, hur är det man gör bränn­

vin? Är det sant, att man bara behöver soc­

ker och jäst? i

— Ja, svarade jag, man kan göra det av socker och jäst.

— Jaså, det går, saide han. Men sen då?

— Ja, sen är det lite knogigf, svarade jag.

Det är en hel massa grejor.

Han satt tyst och funderade ett slag.

— Säg, sade han sedan. Doktorn skulle väl infe vilja hjälpa mig med det där en gång, sedan, lite längre fram? Det skulle vara roligt att se, hur det går till.

Jag drog lite på svaret. Man ger sig dock inte in på en brottslig gärning i sällskap med vem som helst, även om det är en femtioårs man, som kallas notarie och visar en vän­

lighet. Men jag måste ju svara.

— Jo för all del, gärna det, svarade jag.

Lite längre fram, när jag kommer i ordning.

Så talade vi infe mer om detta ämne. Jag hade ju också lite att fråga om.

— Dom där människorna som bodde där nere, sade jag, Fernsfröm eller vad dom hette, vad var egentligen del för folk?

Herr Brandt knep hop ögonen och drog lite på svaret, alldeles som jag hade gjort nyss.

— Flera stycken har ringt i dag och frå­

gat efter Mimmie, fortsatte jag.

Herr Brandt såg upp.

— Mimmie, sade han, jaså, har dom del Jaså, hette hon Mimmie, del visste jag inte.

Så satt han och liksom funderade, ifall han skulle ,sägia, vad hani visste. Till sist sade han:

— Det var han, som kom upp här och ville hyra. Då sa han, att dom var gifta. Så flyttade dom in. Efter ett par dar kom dom andra hyresgäslerna och klagade. Det var bråk och skrik om nätterna. Hon tog emot besök, kort sagt. När vi hade sagt till, blev det lite lugnare, eller också vande sig de andra. Jag ville infe lägga mig i det, i gårds- husef bor det ju så mycket bus ändå, så lite mer eller mindre spelar inte nån roll. Hy­

ran betalte dom månadsvis, som de flesta andra, betalie punktligt ända till nyår.

Andra januari kom han upp med en ha och bad alt få vänta med resten. För ett par dar sen kom han upp och sa, att dom skulle flytta. Han skulle själv skaffa hyresgäst, sa han, och det hade jag ingenting emot, så slapp jag det bråket. 1 går kom han för­

resten upp och gjorde rätt för sig, var han niu hade fått pengar.

Jag tänkte på mina femti. Han hade då infe slarvat bort dem.

— Vart skulle dom flytta då, frågade jag.

— Flytta, upprepade herr Brandi. Ja, det är ju en tråkig historia det med. Sa dom något till doktorn?

— Nej, svarade jag, ingenting om det.

— Nå, återtog herr Brandt. Jag kan ju säga det. En utav poliserna, som jag kän­

ner-, har talat om det för mig. Hon skulle på spinnhuset för lösdriveri, och ha>n, ja def vef jag infe.

■aBUBBBBBBBBBBBBBB■■■■»■■■■■■■

Bruka ef iutpulver eller dålig såpa utan köp

...[iniiiniiiiiiiiimimiiiimmmu.

CHROMOL TVÄTTPULVER ÎTAPETKOMPANIET

iiiiiiiiiiHiiiiiiiiitiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiriiiiiiiiiiiiiiijiiiiniiiiifiTniinnir

i Katarinawigen 7 , STOCKHOLM

; R. T. 8006. Telegr.-adr.: Tapatksmp&nlet.

II -i

Säljer bästa TAPETES över hela*

riket. Största sortering av modernaste * in- och utländska kvalitéer till lägsta » priser. Begär omgående prover fråa “ oss. Till landsorten mot postförskott “ eller efterkrav. Bästa inköpskälla iäir "

målare och större förbrukare. “

Tietgeandsßusef. Hv öde Saften.

DET LIGGER I SKYMUNDAN FRÄN STA- dens buller. Det är den modärna gengånga­

ren av medeltidens kloster.

I försöken att bygga upp sitt samfund bar människan visat sig lika flitig som myran el­

ler biet, om hon också inte har lyckats så väl. Hon byggde en gång i tiden kloster som fristad åt de betrycktaste av de sina.

Där kunde jäktade själar se bort från livet och betrakta det ajordiska liv som skulle vänta dem. Men det blev en för avlägsen utsikt. Människan kan iju få hoppas vad som helst men inte få ta ut något förskott på en behållning i det blå. Och antingen hon nu i allt sitt samfunds barbari kände behov att ta myrans eller biets mönstergilla tiv till före­

döme eller infe, så slopade hon småningom klostren, verklighetens fiender. Hon såg hur myran byggde sitt hem av de strån hon orkade bära och att biet underhöll sitt genom att beskatta blommorna på deras överflöd.

Elf samfund borde vara till för livet och inte leda bort därifrån. Och så förvandlade män­

niskan klostren till sjukhus. Men hon behöll och utvecklade det bästa klostren bjödo, vila och läkedom, fastän nu inte läkedom för anden, som inte var att se på och ta i och därför infe kunde läkas med medika­

ment, utan läkedomen och vilan för kroppen till en början. Sjukhuset återbördade många ät livet, där de varit inordnade och hade lärt sig fylla ett värv till helhetens fromma. En hjälpsam hand räcktes åt naturen, som så gärna grep den. Kulturen betalade en skuld till naturen. Och med förenade krafter jkunde de bägge byggherrarna reparera myc­

ket av vad som förfallit så länge deras vä­

gar gått i sär.

Det var i forna dagar som sjukhusen kal­

lades för helgeandshus. Men namnet passar dem alltjämt lika bra. De bilda en så bjärt motsats till det profana livet och uttrycka så stor mäniskligiheti i sim organisation!, att den får drag av övermänsklighet.

1 det moderna klostret ha munkarna blivit ett stycke gudar och nunnorna nästan äng­

lar. Med sin makt över liv och död tyckas de i alla fall den sjuke så, och det är huvud­

saken. Från att ha varit endast självmed­

vetna ha klostrens härskare blivit sammed- vetna. De bjuda åt alla samma gästvänskap och samma barmhärtiga vård om de sår som striden därute slagit. Deras välgärningar äro för litet uppskattade.

Oansenligt från gatan rymmer sjukhuset inom sina murar en hel värld för sig, som den friske och sunde, så länge han. med glatt mod kan slåss för sig och sitt, knappast har en aning om. I sin park bakom murarna åt gal­

lan förgrenar det sig slotIslikt i flyglar och pa­

viljonger, där människans bräckligaste stäng­

lar omhuldas som plantorna i ett drivhus.

*

Här församlas förr eller senare den ene efter den andre av oss. Den ene kommer med svindlande fart i bilen med det röda korset på och som själva kungen väjer un­

dan för, den andre stapplar dit på egna ben.

I badet med honom och så till sängs, det blir den första behandlingen som tillgripes. Och med detta är han det milda fängelsets fånge.

1 klostrets linne och dräkt och med ett pap­

per i handen, där hans namn och lidande lä­

ses, stegar novisen till sin avdelning, allmän sal n:r det och det. Han anländer till en långsmal, ljus paviljong med lika många fönster mot soluppgångens som mot solned­

gångens himmel och lika många läger på

FÖRFATTAREN LÄMNAR Fl ÄR EN KÄNS- ligt och trots ämnets natur med gott lynne utförd studie av interiörer från ett sjukhus. Novellen har tydligen underlaget av personliga erfarenheter på ort och ställe. Den år hl. a. en hymn åt sjukskö­

terskornas tunga kall och framhåller att detta inne­

har välgärningar som samhället inte ■ tillräckligt återgäldar.

vardera sidan, tillsammans 24 i den salen.

Där bidar var och en sin tid, lever upp igen eller dör.

Bakom blomvasen på bordet i salens mitt skymtar ett blomlikt ansikte. Det är en kvinn­

lig varelse sysselsatt med skrivning — ho'k- hålleri är den ofrånkomliga delen av arbetet i en anstalt, vars första regel måste vara ordning och reda. Skär och vit som en äppdblomma 1er den skrivande ifén mot ino­

visen och tar emot hans papper. Hon skriver av det på en blankett, som sedan blir eti­

ketten över hans säng. Hon är översköier- skan syster Ingrid, ingen mindre. Strax skyn­

dar en annan lika ung och rosig syster till och visar den registrerade hans bädd. Hon stoppar om honom filten och 1er, hon också, som om hon kände honom sedan gammalt.

Där ligger han nu ...

Det är stilla solig högsommarmiddag.

Utanför i parken rör sig knappast ett löv.

Endast poppilarnas smalaste toppar buga sig lätt. irnne i salen lika stilla. Det är som om man tänkte: Det skall bli roligt att se vad som händer härnäst.

Och snart börjar det klacka och klacka av steg. Främmande människor strömma in och fa plats bredvid bäddarna. Besökstimmen är inne. Och klostersalen förvandlas för en stund som till ett torg fyllt av folk och blom­

mor och frukt.

Där ligger nu blodhosfan och där ligger tu­

berkulosen i ryggmärgen, där är ledgångs­

reumatismen, sockersjukan och äggvitan, magkatarren, reumatismen igen, magsåret, del avslöjade och det misstänkta på obser­

vation, två sanslösa nervfebrar och den spanska svitens offer, halvblind och försjun­

ken i en oändlig likgiltighets intet ... Där äro de alla.

Det är män i olika åldrar. De ha aldrig sett varandra förr, men de ha stämt möte här på allmän sal, dit sorterade av samma in- komststreck, som inte tillåter dem: lyxen av enrum. Det är montören och sätiarlärlingen, skolgossen, hemmansägaren, bagaren och frisören, arrendaforn, typografen, chauffö­

ren, sadelmakaren, journalisten och sjöman­

nen som förbrödrats här.

Deras vårdarinnor äro utom syster Ingrid fyra, alla lika unga och blomlika. Det är en lycklig instinkt som leder sjukvården att med förkärlek fa i sin tjänst unga kvinnor, strå­

lande av hälsa. Närheten av deras varel­

ser i livetis fulla blomning smittar den sjukes livsvilja och tänder hoppet på samma sätt som: anblicken av vårliga träd och blommor stimulerar alla. Här är det endast infe så lätt att säga vilken blomma var och en mest liknar. Men syster Lisa påminner avgjort om pensén. Hon är liten och mörk och det är inte endast hennes ansikte som har en sällsynt fin och harmonisk modellering. Hon ger ett intryck av smycke, av profilen i en antik medaljong. Hon har den lilla lätta knycken på näsan som i sina mer utpräglade former kallas för örnnäsa och som ju anses tyda på någon sorls förnämitei. Och det kan så vara, om örnens natur ännu får anseis

förnäm — med gamens får den i alla fall inget gemensamt ha. Syster Lisa har en min av lankfullhef och allvar som det anstår en pensé och som ibland kan stegras till ett tungsint, om infe trumpet drag. Poeterna se någonting liknande mörkt hos blommorna, när ovädret nalkas dem och blåsten sopar bort fjärilarna ur deras kalkar. På syster Gretas.person passa nästan alla ljusa blom­

namn lika bra. Det är ögonen som mest ut­

märka henne. Solöga vore väl kanske det naturligaste namnet. Färgen på hennes regn- bågsbinna är farligt svårbestämbar. Den glimmar i brunt och gult. Den skiftar på nå­

got sätt elektriskt. Om människorna som någon sagt äro solbarn, förskjutna långt bort från sin moder, så vill det tyckas att syster Greta infe blivit så gränslöst långt förskju­

ten som sina syskon. Hon är hösfröit blond i en nyans sorm ..stämmer med ögonens. Det är samma guld som brinner genom dungarna när höstsolen går ned, men lika mycket det som skimrar över dem ii soluppgången om vår/en. Syster Gretas sätt har ett överskott av naturlig vänlighet utöver den på tjänstens vägnar. Hennes gestalt är resligare och mer spenslig än syster Lisas. Och skulle en jämförelse mellan deras lynnen göras, så kunde syster Greta kallas det blida solskenet och syster Lisa den heta skuggan. Syster Signe är en rosig, slank brunett, med stora klarblå ögon. Med sin röda mun liknar hon en törnros. Syster Anna slutligen kan kallas prästkragen. Det vilar något pedantiskt propert över hennes person, någonting peda­

gogiskt, skulle main vilja säga.

Syster Ingrid lyckas sätta en novis på det hala genom att ge honom em fullkomlig kugg­

fråga. Det är annars samma, fråga hon är skyldig sfälla till alla noviser: Telefonnum­

ret till ert hem? Han hade inget hem och ingen telefon. Men till hams bostad då? Nej, hYresvärdinnans telefonnummer kunde inte vara till någon nytta för hans del. Med hen­

ne hade han inget annat att skaffa än att betala hyran, Hans närmaste anförvants då?

Nej, han visste i själva verket inte en män­

niska, som han skulle vilja besvära med den möjliga underrättelsen om hans död för att sjukhuset fortast skulle få kroppen jordad.

Han tilläde: Jag vet faktiiskt ingen som kan ha skyldighet att sköta, den sidan av saken.

Jag är lågt livförsäkrad och försäkringen dessutom hårt beskuren mied belåning i bo­

laget. Syster Ingrid kunde 'inte annat än motvilligt le åt detta allvarsamma skämt, som avslöjade en så stor ensamhet kring en va­

relse mitt i en storstad.

Så kommer den del av programmet som har till motto: Vårt dagliga bröd giv oss i dag ... Middagsmålet ransoneras, ui. . Åt magsåren havreaivkoket och kanske, en bit rostat vitt bröd, åt var och en allt efter hans plågais art, fisk, fruktsoppa, mjölk, samma lätta diet överlag. Den spanska sviten är i sitt nirvana det stora barnet, som syster Törnros får mata. Av gammal vana kvick­

nar han till på. klockslaget odh öppnar sin mun som, en fågelunge. Är Lindberg hung­

rig nu, frågar hon. — Ja. — Är L. mätt nu?

— Ja, — Vill L. ha mer? — Ja,. — Han är den store Jasägaren. Han tänker tydligen: Jag skall säga ja till allt, allt ni begär, bara jag får varai i fred. Men syster Törnros, tar ho­

nom infe precis på orden. Du är ju i det närmaste död, du, tänker hon, men jag är en levande blomma. Mig skall du lyda.

Och visaren på vägguret skrider ... Ti­

den har lidit till inemot 6 på aftonen. Då

nästan störta sig systrarna öVier sina skydds-

lingar med ett nytt, anmärkningsvärt ömt

- 6,14 -

5^23

förbarmande. Filtarna stoppas omsorgsfullt husväggar var en otämkbarhei, om hostan in under madrasserna, lakanen, slätas fint . komme. Gå in vid em sommarteater eller och ordentligt ut under sjuklingarnas hakor

och någon möjlig oordning på naitduksbor- den rättias. Det är som om em lätt nervosi­

tet gjordie sig märkbar. Det hänger tankar i luften. Det ser ut som om systrarna tänkte:

Nu, små gubbar och lik, måste ni vara vack­

ra, för nu kommer Gud själv och tittar på er.

 himmel, kommer Gud, tänker den ännu oinvigde novisen och ligger där undrande.

Ja jag 'förstår, tänker han högt, att liken måste vara fina, när Gud kommer och tittar på dem. Syster Solöga som råkar höra det svarar: lisch, så man kan säga ...

Och så kommer Gud. Då blir det så tyst i salen ... Gud är klädd i vitt, har vitt hår och vitt skägg, men en ynglings friska kin­

der. Och han har ett par ögon som man blir så liten inunder ... Det är den odödlige munkens ögon, som under seklerna aldrig tröttnat att tyda hieroglyfer på de ändlösa sidorna av livets bok inom klostrets tysta murar. ■ Han är Gud. Han vet ... Han är åtföljd av en skugga, vit som han själv. Det är en ung undergud- med Apolliogesfaiii. I en ring omkring dem fylka sig systrarna. De stå där som fastväxta i golvet, allvarsamma och stilla som' bildstoder. Det är en vacker bukett. Gud själv tar tavlorna över de sju­

kas huvuden i ihanden och läser ipå dem med mildhet och förstående. Han gråter infe och skrattar inte heller åt lektyren. Han förstår ,... De bägge gudarna rådgöra ibland med sakta röfet och ett skriftligt tillägg på pappe­

ret blir resultatet. Fälls en dom., så drar ett moln över Solögas ljusa ansikte och ett an­

nat förmörkar Pensés.

Då över- och underläkaren alltså gjort -sin rond — dagens högtidligaste timme — hän­

der det ju att en patient på sitt särskilda sätt överfar deras syssla. Det är montören — blodhosian som stundtats får vara opipe. Han har alltid ett tröstens ord eller en ordination åt var och en av patienterna, som- han alla bekantat sig med. Han är en gänglig, äkta stockholmsk hantverkartyp, munvig, fullstän­

digt ogenerad och galg-humoristisk utan att, som det anstår den borne skämtaren, röja en min av att själv vara road. Han har påtag­

lig skådespelartalang. Han lägger örat in­

till patienternas bröst och härmar doktorn:

Hosta ... Andas ... Då Pensé just har svårt att placera febertermomefern där den skall vara, vilket inte lyckats patienten själv, upp­

manar han delinkventen: Hosta ... Då skrat­

tar till och med den allvarliga Pensé. Skrai- la lite till, syster Lisa, anhåller han. Men Pensé ändrar min och svarar: Det bryr jag mig visst inte om. — Åjo, bara lite grand.

— Pensé kan inte längre hålla sig allvar­

sam och han triumferar: Sä där ja ... Lite till ... Det är besynnerligt alt man blir så glad, bara man får se det där lilla trollet skratta, tillägger han och fortsätter sin rond.

Han ordinerar till höger och vänster: Den här får syster ge en varm rom-todd-y; det är det enda som felas ihonom. Annars blir del norra kyrkogården om åtta dar, det syns ju.

Och den här, vad ska vi tänka oss åt honom?

jo, vi kam ge -honom lite svavelsyra. Rå linolja- är heller inle dumt ...

Då börjar hostan. Hans patienter kunna inte annat än råda honom- att ordinera något för egen räkning också. Andra haver han hulpit, men sig själv kan han icke hjälpa, svarar ”dokiorn” och måste gå till sängs för a-11 stilla hostattacken. Han h-ad.e varit själ­

va järnhälsan ända från barndomen. Då han som beväring stod på post vid slottet, kunde han skrika ”i gevär” så att det hör­

des till Göta gardes kasärn. Blev han ut­

skriven från sjukhuset, måste han byta yrke.

Att hänga i telefongalgar och klättra uppför

bli biografvaktmästare, blev han tillrådd.

Klockan har slagit 7 och d-å bjuds det ipå supé efter vairs och ens förmåga att delta.

Sedan går ridån ner. Sjukhusets natt bry­

ter in, en lång natt. Gardinerna dras sam­

man för fönstren och- bakom deras gulra-n- dade våder lyser sommarkvällen länge klar.

Mot väster i någon springa mellan dem skymtar aftonstjärnans glimt allt tydligare över poppeltopparna. Det ser ut s>om om den vinkade ...

-Det blir allt tystare i salen. Endast den -ena nervfebern tröttnar inte på att yra. Han är engelsk sjöman. Mer vet man- inte om ho­

nom. Han stönar, kommenderar och rege­

rar. I det oupphörliga m-umlet urskiljes en gång orden: Here will be fire ... Han har varit med där det gått hett till ute på haven och ih-an är det alltjämt. Hans kropp brin­

ner i feberns eld och- hans fantasi dväljs framför kanonernas -gap.

Men- över det hela, över både stillhet, oro och plåga svävar en god- ande. Det är den ensamma, natfvakande systern, syster- Gre­

ta t. ex. Roligih-etsminisiern montören på­

står att hon -infe på h-elai nallen törs blunda mer än med ena ögat en- h-alv minut. Hon står i ansvar för att in-gen av hennes skydds- lingar i ett obevakat ögonblick passar på att låta sim ande smita ut geno-m någon ljus- sprin-gia, där aftonstjärnan vinkar. Skall nå­

gon nödvändigt ge sig i väg, så måste det ske i doktorns närvaro. Syster gör också sina regel-bundn-a turer mellan lägr-en och ser till hur lan-d-et ligger. Over de misstänkta lu­

tar hon sig ned- för att lyssna på andedräk­

ten. Och gen-om- att förnimma närh-eien av hennes un-ga blom-a-ns-ikte ka-n eljes en res- fär-dig ångra sig och skjuta upp resan- åt­

minstone till gryningen-, en kritisk timme. I yrvakenhefen tycker han sig se en ängel.

Och där hon skrider vit och- nästan- ljudlöst i den hemlighetsfulla dagern, sominarnallcn skapar, li-kniar hon ju alldeles en a-nd-e som vakar över de sina ...

Men nallen kan- gå över utan a-tt någon behöver ge sig i väg till den- andra stran­

den. Redan klockan 5 börjar den nya da­

gen. Och då: Gardinerna -undan och fönst­

ren opp. Låt fåglarna sjunga så alt det hörs ...

Och under -poipplarnas morgonandakl mot det blå sorlar nu bofinkarnas sång så friskt att klosterfolket därinne måste le mot d-en nya dagen och andas lättare.

Pessimismen och iiden.

”PESSIMISMEN OCH TIDEN” HAR JOHN Landquist -kallat den sista uppsatsen i sin bok ”Det levande förflutna”. Det är ett ord, som, med sina idéassociationer och sin mångfydighet, redan det, tvingar en att lyss­

na. Dock, mer betydelsefullt än hans i den­

na uppsats utförda granskning av den Scho- penhauerska pes-simismen med dess förne­

kande av tidens realitet, är hans uppgörelse, sådan den hell stillsamt framträder här och där, med ett annat slags tidens- pessimism (om den nu skall -förtjäna det namnet! — som dock förvisso up-pträtl i en skenbar op­

timisms skinande rustning och beväpnad med slagord sådana- som ”naturens lag” och ”den slarkares rätt”. I sin glänsande uppsats om Carl Lindhagen framkastar .förf. den tanken, att principerna för den darwinska materia­

lismen, i vars ”vetenskapliga klädnad alla slags maktbegär höljt sig och med vars for­

mel alla slags etiska och politiska ogär­

ningar rättfärdigat sig”, kanske rent av vid

sin utbildning rönt ett undermedvetet infly­

tande av det tillstånd, som på 1830- och 40'~- ialen uppstod i och med den engelska in­

dustrialismens uppblomstring. M. a. o. alt den darwinska biologien med dess rop om

”kampen för tillvaron” är ett barn av bor­

gerlig kapitalistisk industrialism och ett låt vara imponerande försök att upphöja ett till­

fälligt socialt missförhållande till rangen av allmängiltig naturlag.

”Kampen för tillvaron” — m-an minns vid Landlguists anförande av de o-ndien- rovifågel- låien från den europeiska kulturskogens kronor, vilken den tiden tog-s för fager fram- tidsmusik. Intellektuella naturalister anförde å ena sidan. Nu hade förnuftets tidsålder kommit, och dess lagiar kunde -utläsas av vilken biologi som- helst. Och när det verk­

ligen i människornas värld gick efter dessa lagar om kamp och ömsesidig! utrotande, då hade dessa ”fredsvän-n-er”, såsom en Georg Brandes, intet annat att komma med än ett beskärmande över människornas dum-hef — ett tämligen svagt, argument; när det gäller alt vädja till förnuft odh ädlare känslor.

— Å andra sidan funno militarism- och chau­

vinism i sin trånga dogmatik och- sin vädjan, till lidelser, som sitta d-jupi i människohjär­

tat, gott stöd- i de gängse biologiska, pseu- doidéerna. — Men man måste förvåna sig över den. glädje,, -varmed! den tiden anamma­

de den trångsynta och tröstlösa pessimism, vilken dolde sig under tron på ”kampen för tillvaron” och ”viljan till maki” såsom till­

varons värdebringiande principer.

Tillvarons värde — litet djupare sett är det det problemet, som skymfar fram över­

allt i ”Det levande förflutna”, denna bok av en tänkare, som även fåll poetens gåva all i bild uttrycka vad som ej kan- nås med de­

finitioner. Var ligger tillvarons värde? — det förefaller, som om Landquist, liksom alla, vilka djupt och ärligt tänkt över denna fråga, helst ville visa blott på ett: männi-skans hjär­

ta, med de etiska krafter, det räftsmedlve- iande och den människokärlek, som däri ha sitt säle. Men det är klart, att tillvarons värde icke är något, som kan- bevisas — därför att denna etiska kraft, varpå det in­

nerst vilar, är någ-ot för förnuftet ogripbart;

blott visar den- sin förmåga att, om- så är, omskapa en människa och göra henne verk­

ligt fri — på denna punkt mötas, tycks det plötsligt Landquist och den store tyske pes­

simist, han kritiserar.

I Landquists kritiska gra-nskn-ing av Scho­

penhauer, åt vars etiska patos och poetiska kraft i formandet av en världsbild han för­

visso också skänker sitt erkännande, är det tyngsi vägande argumentet detta: Schopen­

hauer förnekar tidens realitet, därmed gö­

rande hela livet till en spökbild, men iiden framstår just såsom vände-skapande genom forfvaro oc-h- minne — ”det levande förflutna”.

I sista avdelningen av sin uppsats om

”Pessimismen och tiden” erinrar Landquist om aft Schopenhauer förvisso i naturlivet har funnit tungt vägande vittnesbörd till för­

mån för sin pessimistiska världsuppfattning.

Men, säger författaren, uppgiften är att förvandla delta liv,, alt ”förverkliga andelivet inom det jordiska livets ram”, — i trots mot naturen, är tydligen hans mening. Eli sådant yttrande visar, hur nära den djupa pessimismen och djupa op­

timismen äro besläktade, och det- är kanske ur djupet av detta trots mot och tvivel inför de naturlagar, inom vars ramar det mänsk­

liga livet förflyter, -som John Landquisls fill- liisfulla tro på det andliga livets alltjämt växande värden får sin mäktiga resning,

E. TH.

-

615

^-

Å

5^21

Women’s Onsfitutes. angfosaxisfia mofsvarigfjet. "Hv €va Trößerg.

ies efter högmässan för ait behandla orts- mycket liknande den hos våra lantliga sy- kiönikari, som i dessa svunna dagar var föreningar. Inom Instituten äro alla välfrej- inog i avseende på världslig själaspis. Det dade kvinnor välkomna, av vilken klass, det är länge sen dess odh det är på ett annat vara må och en viss låg medlemsavgift er- ooh mer aktivt sätt man nu vill leva med och lägges per år. Sammanträdena hållas en ha sin andel av det eggande yttre händelse- à två gånger i månaden, antingen i en kom- förloppet. I alla länder har denna böjelse munal lokal eller hos någon för dagen ut- uppmärksammats och på olika sätt ha lands- sedd värdinna, som i så fallt står för förpläg- bygdens kärnélement sökt att möln deirsam- nåden, en kopp te med bröd eller vad som ma. Här i Sverige känna vi ju väl till de hos oss motsvaras av kaffe med dopp. Mu- försök som. gjorts med allehanda ungdoms- sikalisk underhållning, utförd av någon eller och syföreningar, som i syfte att liva och några medlemmar, förekommer nästan alltid, förnöja startats i våra oliika landskap. De dessutom ett kortare föredrag rörande ett ha mestadels slagit väl ut, arm de ock stun- aktuellt eller allmänintressant ämne!

dom varit svåra att hålla vid liv och fordrat Under pauserna flödar konversationen och mycken energi och uppfinningsrikedom hos den ”-right honorable lady X” utbyter i dem som varit initiativtagare. Den svenska största sans gêne tankar med byskomaka- lantbefollkningens impulser äro i sällskapan- rens hustru om vad som hänt både ute i det med andra, ej av det medryckande sia- världen och inom den begränsade hem- get odh för alla förenimgsordförande har det sfären. Så ger man varann goda råd an- visserhgen gällt att stå i och ej förlora vare gående uppfödandet av kycklingar, kureran- sig tron, hoppet eller kärleken till åtagandet, det av ungsvinens dåliga ben eller andra Den stora Nord-Amerikanska kontinenten, smådjurskrämpor, rådgör om olika hushälls- med sina ofantliga, vildmarksartade områ- rön m. m. — med ett ord, det är alldeles den i de nordliga delarna, där människorna som på syföreningar i Sverige med undan- leva nästan avsöndrade från den övriga värt- tag kanske av att Englands bildade klasser den, har svåra problem att lösa vis à vis en- med betydligt mei energi än vi häruppe satt samhefens förslöande inverkan eller den av sig i spetsen för och leda Women’s Institutes, ensamheten födda längtan mot vidare hori- Arbetsprogrammet skiljer sig avsevärt från sonfer och omväxling. Särskilt i Kanada, de svenska föreningarnas,

där det franska blodets tillsats spelar in Women’s Institutes ha nämligen indelats i som ett livande element [isynnerhet när det ”klasser” som dels under de ordinarie sam- kafolska prästerskapet ej fått alltför stor manirädena, dels vissa andra månadsaftnar, makt, vilket ofta är fallet bland fransktalan- komma tillsamman och under erfaren led­

de kanadensare) har man sysslat mycket med ning, inhämta kunskaper i enklare sk o lag­

at! utfundera bästa sättet att binda speciellt ning inhämta kunskaper i enklare skolag- kvinnan kvar vid Ihem och ijord,, odh så har kommer traktens skräddare och visar bästa man med mycken framgång där satt i gång sättet att reparera trasiga, byxor, d. v. s.

de ”Women’s Institutes” som sedan spritts konsten att sätta på en lapp så det håller över till det .engelska moderlandet samt och ser väl ut, vända ett plagg m. m. d.l Skoitland och Irland. Kvinnliga trädgårds- och hushållskonsulenfer

Det var först under kriget som. behovet av resa ut och ge anvisningar i sina speciella en alla klasser omspännande sammanslut- yrkesgrenar; ja man har t. o. m. anordnat ning kvinnor emellan gjorde sig iförnimlbar förtennings- etter ”kiifelbofare”k.urser, som å den engelska landsbygden, men redan. 1913 med' iver besökts av både äldre och yngre hade en äv Institutens stöttepinnar i British kvinnor. Tapetserareklassen är också myc- Columbia, mrs Alfred Watt, kommit till Eng- ket gouterad. Flera av de varann närgrän- land och där å en mängd möfen talat för sa- sande socknarna ha samma,nslutit sig i koo­

ken. Då kriget begynie, togs- frågan upp på perativa försäljningsföreningar, som i när- allvar och hund,ratals Women’s Institutes äro maste stad avyttra sina produkter, smör, ost, nu bildade i Stor-Briilanien och Irland. De- ägg, grönsaker, honung, blommor (England ras uppgift är säväl ideell storn praktisk, deft är som. bekant både blomsferälskande och anglosaxiska sinnet har ej försummat att blomsierod,lande) fjäderfä, kaniner etc.! Det förena de två intressena för att göra slufre- har hänt att sådana kooperativa föreningar suliafet desto mer fruktbärande. under ett år mer än. tredubblat omsättnings-

Organisationen av Women’s Institutes är (Forts. sid. 621.)

Herman "Bergman

HERMAN BERGMANS KONSTGJUTERI AB:s direktör, konstgjuiaren Herman Bergman, fyllde den 20 okt. 50 år. Någon närmare presentation lär väl knappast behövbs, då hans namn är så nära förknippat .med svensk skulpturkonst, fy det är företrädesvis genom hans förevigande av konstverken1 i brons, som dessa bevaras åt efter­

världen. Hur oändligt finkänsligt ett sådant upp­

drag skall vara, kan mån ju förstå. Det kan ej få fabriksmässigt utföras, utan fordrar en konst- närsblick av ledaren, för att konstverket skall bibehålla sin ursprungliga friskhet. Man skall höra konstnärerna tala om dir. Bergman för att förstå hur oskattbar han är för dem, ty ”funnes ej han vore vi sålda åt utlandet”, säga de.

Dir. B. har också tidiga och trägna studier bakom sig. Sedan, han blivit fullärd i Sverige reste han med slaisslipendium till Tyskland, avancerade där trots sin ungdom till ledare av gjuteriavdelningarna vid dess förnämsta komst- gjuteri, där han varit med om att leda. gjuiningen .av åtskilliga kejsarsiaiver. Han reste sedan till (Frankrike för ytterligare studier, för att därefter styra, kosan hem till Sverige igen. Här började

50 år. V&&

han egen. verksamhet odh har förtjänsten av konsigijutningens stora uippsving här i landet som nu kan tävla med vilket konsfgjuferi som helst i utlandet. Han har även själv gjort åtskilliga förbättringar odh uppfinningar inom branschen och har dessutom genom sitt konsigjuieris stor­

stilade utveckling kunnat sprida skulpturen till en större allmänhet. Dessförinnan fanns mycket litet a.v bronser ute i marknaden.. Man kan säga att han förmedlat bekantskapen mellan konstnä­

rerna. och allmänheten, särskilt genom, öppnande av en permanent skul.pturutställning, den första i sitt slag i Sverige.

I denna, tidnings s.palter återfinna vi vid hans 40-årsjubileum en. artikel .med bilder från då av­

hållna originella konslnärsfesi, och om man blic­

kar tillbaka på dessa 10 år har Dir. B:s verksam­

het visat ett enastående uppsving.

Utom det aft Dir. B. är eni banibrytare inom yrket, är ihan i privatlivet en synnerligen sympa­

tisk man, en hjälpande vän för mången konstnär, en kärnmänniska, av det gedigna slaget.

VÅR TIDS NERVÖSA LÄGGNING OCH behov av växlande intryck, är egentligen den logiska konsekvensen av den ”abandoin de richesse” som kännetecknar just detta in- trycksflöde. Man Ih.ar så vant siig vid en oav­

låtlig stimulans att dess (tillfälliga uteblivande hos den modärna människan kommer mer eller mindre leda åstad.

Tidningar, samfärdsmedel, telegraf, tele­

fon, alla dessa kultursprid,are spraka över all världen elt gnistrande regn av sensationer och nyheter lika lättfattliga som i grunden också rätt i n te 11 igen sf ö r s 1 o a rid e. Man har nätt och jämt i de stora städerna svalt mor­

gonens förkunnelse, förrän aftonens redan tränga sig på en.

Landet däremot lever mer sitt .egna liv, koncentrerat kring den dagliga omsorgen, som oftast till sitt väsen är så pass krävan­

de att dagshändelsernas eko blir av ringa betydelse bredvid t. ex. den kalamitet som träffar grannen, hans familj eller krealurs- bestånd, för att ej tala .om alla de förarglig- heter som ideligen pröva en själv i hägnet av ”lantlivets ro”. Dessa mera. negativt nöj­

samma avbrott odh kretsgången kring sam­

ma ständigt återkommande intressesfär, till­

fredsställer ej de yngre generationerna — kanske också därför att livets ioro förmenar dem att se att landet och naturen ändå i längden, är det enda. som tröstar imänmisko- anden. Man har smittats av det allmänna be­

gäret att få vara med och. känna på den pulserande rörelsen utomikring odh tråkighe­

ten. på landsbygden Ihar blivit ett av skälen til dess. avfolkning.

Agnes ord. i ”Brand”, ha nog funnit en förunderlig genklang i många brösl.

”Let at stå i stormen shv let ai leve kampens liv, o, men feenk på mig som sidder still i sorgens spurvekvidder, mig som ej kan. döve tiden om jeg nok så gerne vil ~

Tæmk på mig som siiaengd fra striden ej får glimt av dådens ild.

Tænk på mig, vem. kun en liden snever gern,ing hörer fil.

Tænk på mig, jeg sidder hjemme jör ej mindes, kan ej glemme —”

Det är väl för övrigt så att ingen kan stå Tidsandan helt emot; vi äro alla hastigt fa­

rande flarn på tidens väldiga hav och undgå näppeligen att rivas med av de stora våg­

svallen.

En gång var ju kyrkvallen socknens enan­

de länk, den plats där ung och gammal möt-

-

616

^-

Teater

SVENSKA TEATERN HAR FÖRETETT ETT konstnärligt kraftprov i och med upptagandet av Shakespeares skådespel ”Romeo och Julia”, som ej på mycket länge låtit höra sitt berusande språk från någon huvudsiadsscen,.

Evigt ung blir sagan om de båda älskande under Veronas himmel, emedan kärlekslivet här fattats av diktaren såsom den högsta av alla känsloyttringar människohjärtat mäktar ge sving- ning. De kortsynta, vilja hävda att vi, sena tiders barn, varken ha behov av en kärlek, som bryter ned alla skrankor eller äga förmåga att älska med en lidelse, som leder till döden. Svaret här­

på ger det moderna livet självt, där många skä­

rande dissonanser och strålande lyckofragment ha sitt ursprung i kärleken.

Släkten stå u.pp och släkten dö, stater omfor­

mas, åskådningar växla, men kärlekens flamma släckes av ingen tid och ingen sed: Romeo och Julia stiga, ur sina gravar varje gång två männi­

skor ge sig helt hän ål kärlekens sällhet och kval.

Det är en svår uppgift att skänka Shakespeares purpurröda dikt gestalt å scenen. Romeo är en het lyriker och Julia etf älskvärt barn, som' i ett nu blir väckt av passionens eld och står som inbegreppet av allt vad kvinnlig självuppgivelse heter.

Fru T ej es Julia är kanske icke den 14-åriga grevedottern Capulet som Shakespeare omgjutit med några av sin lyriks mest skimrande strålar;

hon har icke de första scenernas omedvetna barnsliga behag helt igenom, replikerna falla, allt­

för filerade, stämma icke med ansiktsspelets nai­

vitet. Men hon växer med: rollen och de olika stadierna av flammande lidelse, otålig längtan

■Bilder ur filmen ”Synnöve Solbacken,”. 1. Sol­

veig Hedengren som Synnöve och Palle Brumius som Thorbjörn, 2. Lars Hanson och Karin Mo­

lander som Thorbjörn och Synnöve. 3. Ellen Dal!

och Karin Molander som Ingrid och Synnöve.

— 4. ”Romeo och Julia” på Svenska teatern. Julia (Tora Teje). Romeo (Gösta. Ekman). Almiberg och

Preiniiz foto.

ocfi fifm.

tro att komedien har någon aktuell politisk kärna, men, det är så långt ifrån fallet, aff man tvärtom får varai med om en hel del familjetrassel, ett par äktenskap, som hålla på att gå i sär — det ena, brister också innan ridån faller över slut­

repliken — och därav framkallade kontroverser.

Utförandet är förträffligt; hr Hanson och fru Molander, den: förre som en, spirituellt sforia- ,1ig och vadspänna,nde svensk baron, den senare som en i svensk jordmån omplanterad fransk asfaltros med lustiga, kattakfiga fasoner och raf­

finerade toaletter torde garantera komediens livs­

längd till närmare jul.

Vidare medverka paret C ar 1st en, hr Lun­

de 11, vilken gör en bra typ av en ung hurtig Skogvaktare o. s. v. Varför en, jämmerlig fransk vicomte och en ej mindre ohängd tysk jägmästa­

re skola gå omkring och skräpa på dem redan förut ej överflödigt rymliga scenen är däremot en gåta, för publiken och antagligen, även för för­

fattaren. Men där finnas, som nämnt, hr Hanson och fru Molander, och de uppehålla allt, till och med den betänkligt svaga slutakten,

*

Verdis ”Trubadure n,” har återupptagits på Kgl. teatern med fröken G re t a Söderman i Leonoras parti. Här får hon ånyo tillfälle att tjusa med sin klangskönai stämma och sin ypper­

liga sånglek,mik. Den äldre italienska operamusi­

ken är ju också im-ed alla sina svagheter en njut­

ning att sjunga till, därför att den, alltid tar hän­

syn till mäniniskorösteni och alltid har en kantaibel karaktär. Som Manrico lät hr Ohr.ström höra sin, i rask utveckling stadda: hjältetenor.

Oscarsteatern, ger i nyinstudering Le-

och sargande kval få en tolkning som flerstädes når långt i karaiklärsskildring.

Hr Ekmans Romeo h,ar i allo den ungdom­

liga apparitionen, kanske något väl tenorsöt, men han saknar det nödiga romantiska temperament, som den, blossande versen kräver. I de starkare momenten utvecklar han, både energi och värme, men lyriken får sitta emellan, vadan såväl bal­

kongscenen som avskedet från Julia i hennes rum, medan, imorgonrödnaden tändes och dik­

tens berusande skönhet når sin kulmen, icke stö­

des av skådespelarens temperament. Av de min­

dre rollerna, framträda särskilt Mercutios, som käckt och muntert spelas av hr Klintberg, hr Rosén bör också ihågkommas för sin friska hållning, -i Benvolios- ynglingaskepnad. Munkens viktiga roll uppföres fördelaktigt av hr Wend- b 1 a d h, medan ammans drastiska gestalt blivit en vanlig nutida slamimertacka.

På uppsättning och regi har hr Klintberg nedlagt ett drygt arbete, som icke minst försvå­

rats av bristen på em vridscen. Hans energi ocih sakkunnighet ha emellertid besegrat det mesta av svårigheterna, och sådant stycket nu fram­

träder med: förtjänster och brister bör det vinna tillslutning från den publik, som längtar efter det stora dramat.

*

Intima teatern ger en ny komedi av E i - na,r Fröberg, ”Individernas förbund”, som a,v premiärpubliken mottogs med, oförbehållsam, glädje. Och stycket är underhållande, första ak­

ten, bäst, med livligt tecknade människor och en dialog som har förtjänsten, av naturlighet och en viss godmodig humor.

Den missvisande titeln, kommer åskådaren att

cocq’s operett. ”Lille hertigen”, med fru Juli a Evert i huvudpariiet. Hon är käck och graciös, just vad rollen kräver och använder sin lilla, röst med, klokhet. En fröken Olsson debuterar i hertiginnans obetydliga roll, varför det ännu är för tidigt att sfälla något horoskop för hennes sceniska, möjligheter. Hr Ring,vall som van­

ligt högkomisk i lärarens roll och andra, aktens sångscen nu so,m förr en, musikalisk pärla.

ARIEL.

*

Vasateaferns nya. fars ”Skratta,, pajazzo!”

bör just inte kunna förmå mången att skratta.

Det är en ,på funnslifna motiv byggd amerikansk fars, som skulle ha fallit platt, till marken, om den, icke hållits uppe av främst iru T o 11 i e Ze lim ans talangfulla, spel. Den, lilla amerikan­

ska fruns till på köpet mycket ”gjorda” sottiser bli i hennes mun, uttryck för en, skälmsk naivitet, och i den, oundvikliga avklädningsscenen har hon ett beundransvärt stumt spel. Hon sekunder,ades också på det bästa av de övriga uppträdande.

Rörande själva, pjäsen har kritiken varit ovan­

ligt enhällig, och av premiärstämningen att döma, lutar publiken rätt starkt åt kritikens sida.

Av konserter ha vi att anteckna, Kammar- m u s ,ik föreningens konsert i Musikaliska akademien, där Göteborgskvarteffen ådagatade sin utsökta iolkningskonst i verk av Beethoven, Carl Nielsen och Haydn, Oper an s senaste sym­

fonikonsert med en, Mozartsymfoni och K o n- s e r i f ö r e mi n, gens framförande av Beethovens ljusa, åttonde symfoni jämte uppträdande av den holländske barytonisten Cornelius Brons- g e e s t.

-

617

^-