Bebyggelsehistorisk tidskrift
Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage
Author Kerstin Bodström
Title Stockholm – ett mönster av välfärd
Issue 34
Year of Publication 1997
Pages 27–48
ISSN 0349−2834
ISSN online 2002−3812
www.bebyggelsehistoria.org
Stockholm - ett mönster av välfärd
av Kerstin Bodström
...i stort sett bo de olika samhällsskikten ändå
tämligen blandade. Vad detta betyder för triv¬
samheten i en stad behöver väl knappast påpe¬
kas. Som varnande exempel kan man tänka på
vissa utländska storstäder med deras vidsträck¬
ta kompakta proletärstadsdelar.
Ur Stockholm just nu, utgiven 1937 av Stockholms stad'
Bebyggelsens mönster för hela storstadsområden har aldrig uppmärksammats lika mycket som sta¬
dens enskilda byggnader och bebyggelsemiljöer.
Vad jag vill visa är ett geografiskt mönster bildat i
ett pussel av speciella beslut om markanvändning¬
en. Besluten är i sin tur starkt beroende av att
2
Stockholms stad sedan lang tid tillbaka äger ovan¬
ligt mycket mark. Har detta givit ett speciellt utfall
i Stockholm, givit staden en särart? I vilka avseen¬
den? Hur ska resultatet analyseras och, inte minst viktigt, bedömas? Det är mönstret av bostäder jag
vill lyfta fram, men inte bostadshusens arkitektur och utformning utan de boendevillkor bebyggelsen
representerar - ett socialgeografiskt arv.
Artikeln inleds med granskning av en av bitarna i pusslet, en bit som just är på väg att läggas på plats, nämligen Hammarby sjöstad. Den får då också
introducera systemet och begreppen. Därefter följer
en historisk bakgrund till Stockholms mark- och bostadspolitik och som avslutning en analys av vissa egenskaper i det existerande geografiska
mönstret av bostäder.
Exemplet Hammarby sjöstad
Hammarby industriområde, beläget på stränderna
runt Hammarby sjö är just nu stockholmstraktens hetaste och mest omfattande exploateringszon. Den gamla hamn-, upplags- och industrimarken, centralt belägen mellan innerstad och förort, förvandlas nu
raskt och Ounder ett nytt och poetiskt namn. Ham¬
marby sjöstad.
Att vissa verksamheter förlorar sin funktion i storstaden och att deras gamla lägen istället utnytt¬
jas för bostäder, kontors- och butikskomplex är en aktuell, generell och internationell trend. Karakte¬
ristiskt är också mer spektakulära inslag, vilket i Hammarby sjös fall inte minst representeras av de tidigare planerna på en olympisk by. Parallellt med
det moderna i detta projekt löper en gammal ”takt¬
fast” och oglamorös stockholmsk-svensk tradition, vilket innebär att merparten av alla kända aktiva byggherrar i staden ska få möjlighet att i någon slags turordning bygga bostäder här. Staden kan bestämma detta eftersom den är markägaren i näst¬
an hela området.
Vissa av de aviserade sex tusen bostäderna i
Hammarby sjöstad är redan byggda eller är under uppförande. Inte mindre än sjutton byggherrar är involverade, var och en på sin lilla bestämda geo¬
grafiska del. Andra bostäder avses uppföras till år
2 000 och till dem har när detta skrivs fem bygg¬
herrar utsetts. Vissa slutligen skall produceras först
en bit in på nästa millenium. Vilka som kommer att
erbjudas rätten att uppföra dem är ännu en öppen fråga. Valet av byggherrar är ett politiskt beslut.
Beslutet kommer att vara beroende av konjunktur,
av byggherrarnas egenskaper och intresse liksom
av andra mer eller mindre relevanta förutsättningar.
Sist men inte minst påverkas utslaget av den då
rådande politiska majoriteten i staden. Valet av
byggherrar innefattar också ett val av bostadsför- valtare och därmed även, något 4 generaliserat uttryckt, av olika kategorier boende.
Stockholms stad kan i sin egenskap av markäga¬
re besluta vilka byggherrar som vid viss tidpunkt
ska få uppdraget och ansvaret att ta området i
anspråk, få rätten att bygga. Det är en makt som
Figur 1: Hammarbyhamnen från Skanstullsbron. Foto
Kerstin Bodström
Stockholm utövat under hela detta sekel. Under
efterkrigstiden har detta förfarande gått under den något oegentliga benämningen markanvisning för
bostäder vilket utgörs av kontinuerliga politiska
beslut om vem som får rätten att bebygga marken.
Den svenska lagstiftningen har generellt givit kom¬
munerna makt att bestämma vad som får byggas
och var, det s.k. kommunala planmonopolet. Egen ägd mark tillför kommunen kraften att bestämma
när marken skall bebyggas och, inte minst, av vem, vilket inte är fallet när marken är privatägd. Alla
beslut om användning av denna kommunalt ägda
mark är formella. Processen med markanvisning
med dess otaliga beslut, små som stora, av denna karaktär, utgör en ganska okänd förklaring till vissa väsentliga inslag i Stockholms bebyggelsemönster.
Till vad har olika lägen inom storstaden utnytt¬
jats? Det är en klassisk geografisk fråga, som bl.a.
William William-Olsson ställde för Stockholm redan 1937. William-Olsson gav också förklaringar
till markutnyttjandet, uppdelade i vad han benämn¬
de yttre och inre differentieringsfaktorer, där just markägoförhållanden tillhör de yttre och kraften att utnyttja dem de inre. Äganderätten till mark och
dess betydelse för svenska städers bebyggelseut¬
veckling har behandlats explicit av t.ex. Lennart
Améen (1967). Torsten Hägerstrands term domän
som en mer generell teoretisk konstruktion innefat¬
tar mer allmänt ”maktutövningen i tid och rum”
med alla dess aspekter, vare sig denna maktutöv¬
ning bygger på äganderätt eller annan beslutsrätt
som t.ex. kommunal planeringsrätt. Mitt tema, som betonar kommunens makt över marken, kunde med Thomas Lundéns beskrivning av politisk geografi -
”politiska faktorer som påverkar rummet och...
rumsliga faktorer som påverkar politiska förhållan¬
den” också hänföras till denna gren av geografm
även om politisk geografi traditionellt oftast avser större ”politikområden”.
Pussel är ett fredligt läggspel varför den numera klassiska liknelsen med monopolspelet här ligger
närmare till hands
-spelet eller till och med kam¬
pen om markutrymmet och positionerna. Ett synsätt
av det slaget präglar också Ingemar Johanssons
stora verk om Stockholms bebyggelsehistoria, där
storstadens utveckling medvetet beskrivs inte som additivt verk av fysisk planering och arkitekter,
utan som resultat av kamp mellan andra krafter,
andra aktörer. En analys av det aktuella ”spelläget”
förutsätter en resumé av tidigare spelomgångar - en historik över markanvändningsbeslut.
Stockholms mark- och bostads¬
politik - en historisk bakgrund
Det senaste sekelskiftet är en naturlig tidsgräns för
min tillbakablick. Strax därefter inledde nämligen
Stockholm sina stora markförvärv med köpet av Enskede gård 1904, ”ett märkesår i hufvudstadens bostadsfrågas utvecklingshistoria”. Denna stora egendom var då belägen i Stockholms grannkom¬
mun Brännkyrka. Det var radikalt och ekonomiskt oförväget redan att köpa en så stor egendom och
ännu mer anmärkningsvärt som den var belägen utanför Stockholms egna administrativa gräns, stadsgränsen. Den främsta förklaringen till köpet
Figur 2:1 kvarteret Mandeln i Norra Hammarbyhamnen uppför sju byggherrar ur olika byggherrekategorier omkring sjuhundra lägenheter. Fotot är taget från en nyss avröjd tomt i Lugnets industriområde - platsen för
nästa stora utbyggnadsetapp. Foto Kerstin Bodström.
var den bostadsnöd som hade utvecklats i Stock¬
holm under det sena 1800-talet och som kan beskri¬
vas i termer av nästan ofattbar trångboddhet, av ett
vidlyftigt och tärande inneboendesystem, av mark¬
spekulation, hyresspekulation och hård exploate¬
ring, av okontrollerad utbyggnad i grannförsam¬
lingarna, av arbetarförstäder med vildvuxen bebyg¬
gelse och uppseendeväckande usla sanitära förhål¬
landen. Detta synliga resultat hade också bekräftats i ett par stora bostadsundersökningar vid sekelskif¬
tet, vilka dessutom kunnat konstatera att förhållan¬
dena hotade att förvärras. I bakgrunden fanns också stockholmska radikala politiska strömningar.
Dessa hade i sin tur hade sitt stöd och sitt upphov i
en motsvarande internationell ”jord”- och bostads¬
politisk debatt. Här ifrågasattes den strikta libera¬
lism som under 1800-talet genomsyrat synen på
såväl jordägande som bostadsförsörjning och som
principiellt hade avvisat allt samhällsingripande på
detta område eller, som det träffande också uttryckts, hade ”hyllat den principiella passivite¬
ten”.*
Markförvärvet bildade alltså ett tidigt radikalt uppbrott från denna tradition. De politiska falang¬
erna kunde trots sina ideologiska motsättningar
mötas i frågan om markköpen, dock med helt skil-
da bevekelsegrunder, från radikalt bostadspolitiska
å ena sidan till rädsla för asocialitet och osedlighet
å den andra, den konservativa. Det sista var ofta kombinerat med rent affärsmässigt sluga spekula-
tioner a stadens vagnar.
Enskede
Enskedeköpet 1904 följdes av ett antal nya stora förvärv såväl i Brännkyrka som i Bromma lands¬
församlingar. Parallellt med detta inleddes också planeringen av den första förorten inom den redan
förvärvade Enskede-egendomen. Detta skedde efter
en principiell ideologisk och hetsig debatt om den nyinköpta markens framtida användning och juri¬
diska status. Skulle man tillämpa samhällsägd mark uthyrd med tomträtt - ”ofri grund” som detta inled¬
ningsvis kallades - eller även fortsättningsvis bygga ut på privatägd mark, dvs sälja marken igen
Figur 3: ”Första spadtagen", Småstugeområdet i Norra Ängby 1935. Foto reproducerat med tillstånd av Stock¬
holms Stadsmuseum.
på affärsmässiga grunder? Tomträttsidén vann med knapp majoritet och kom sedan kontinuerligt att tillämpas. Den var dock de närmaste decennierna
en politiskt laddad fråga och är det i viss mån fort¬
farande. Beträffande själva byggnadssättet som
föreslogs för Enskede, nämligen egnahem, rådde
däremot påtaglig politisk enighet.
Resultatet i Enskede bedömdes ur många aspek¬
ter vara lyckat. Vad Enskede representerar är; Ägda egnahem på mark upplåten med tomträtt, ordentlig plan med känd planarkitekt, låga tomträttsavgälder
i syfte att kunna erbjuda hem till just arbetarfamil¬
jer, tomträttskontrakt bundna på lång tid, sextio år,
för att ge trygghet trots ”ofri grund”, villkor fogade
till tomträttsupplåtelsen med avsikt att stävja såväl
systemet med inneboende som uppdelade lägenhe¬
ter, särskilt inrättad lånekassa - tomträttskassan, parker och andra ”kollektiva” inslag som bra vägar,
vatten, avlopp och skola och dessutom en samord¬
nad planering av en förortsspårväg. Mycket av detta hade saknats i många, mer spekulativt utveck¬
lade, förorter. Kort sagt bildade Enskede en påtag¬
ligt välordnad förortsmiljö på mark ägd av staden -
Figur 4: Många "hjärtan i tändsticksaskar" (PC Jer- sild). Småstugeområdet Norra Ängby från luften. Foto från 1937 reproducerat med tillstånd av Stockholms
Stadsmuseum.
en attraktiv kommunal trädgårdsstad, avsedd främst för en arbetarbefolkning, men öppen för alla.
”1 arbetet på dessa egendomars utnyttjande blef kommunens främsta uppgift helt naturligt den
att bispringa de i ekonomiskt afseende mindre väl situerade, hvilka hårdast drabbades af bostadsnödens verkningar”
Stockholms förstäder och villasamhällen 1911.
Framgången med Enskede banade väg för fortsatt markpolitisk aktivitet i Stockholm. Stadens initiativ till tomträttssystemet kom att ligga till grund för
den nationella lagstiftning i ärendet som infördes
1907 och som i sin tur hade lett till att tomträtt juri¬
diskt kunde tillämpas i Enskede. Staten beviljade också lån till egnahem enligt en principiell statlig
stödverksamhet från 1904, först till småbruksbild- ning på landsbygden men snart också arbetaregna¬
hem i storstäder. Redan här uppträdde alltså den kombination av kommunalt initiativ och statligt
stöd som senare kom att prägla den svenska bostadsförsörjningen och då inte minst i landets
mest dynamiska område, Stockholm.
Efter Enskede
Trots denna insats i Enskede, och liknande efterföl¬
jare i såväl Brännkyrka som Bromma under 1910- talet, blev trädgårdsstäderna ändå bara marginella avlastningar av misären. Bostadsvillkoren för de mindre bemedlade förblev eländiga även om inten¬
siteten i bostadsnöden, på marknadens vis, växlade påtagligt med konjunkturerna. Första världskrigets
nästan fullständiga stagnation i bostadsproduktio¬
nen gav förstärkt bostadsbrist och höga hyror.
Stockholm fick återigen något som kan betecknas
som bostadskris där uppförandet av nödbostäder på
1920-talet var en åtgärd.
Stadens insatser på markegendomarna utveckla¬
des. Det redan beprövade egnahemsbyggandet av Enskedes karaktär fick från slutet av 1920-talet också ett nytt radikalt inslag i den s.k småstugan - ett prefabricerat, standardiserat och självmonterat
litet hus uppfört i stadens regi, med stadens bistånd
och med av staden fastställda inkomstgränser, vilka skulle reservera 12 denna möjlighet för just arbetarfa- miljen. Den lilla oansenliga och serieupprepade
men gedigna och välplanerade stugan kan betraktas
som en styrkedemonstration - en uppvisning i möj¬
ligheten att använda marken i just det syfte man
angivit med markpolitiken. Småstugan har i princip
också överlevt med nyproduktion ända fram i vår
egen tid. Den finns nu i ett antal av ca 20.000, be¬
lägna såväl inom (se figur 5) som utanför kommun-
13
gränsen.
Vid denna tid hade dessutom såväl Brännkyrka
landskommun (1913) som Bromma (1916) införli¬
vats med Stockholm. De stora stockholmsägda markegendomarna befann sig alltså därefter inom
Stockholms jurisdiktion, vilket förstärkte Stock¬
holms kraft över sin domän - nu som ägare och
som kommun.
För att på effektivare sätt, i snabbare takt och i
större skala kunna bemästra Stockholms prekära
bostadsförhållanden presenterades också, efter
beslut 1929, lösningar med flerfamiljshus på tom- trättsmarken och då även i innerstaden. ”Hembild¬
ning i hyreshus” skulle enligt Stockholms legenda¬
riske borgmästare vid denna tid, Carl Lindhagen, komplettera ”egnahemsrörelsens fulländning men
otillräckliga omfång”. Inledningsvis kom denna produktion av hyreshus på stadens mark att fysiskt präglas av den nya hustyp som 1930-talet represen¬
terar, nämligen smalhuset. Enligt Lindhagen skulle bostadsförsörjningen präglas av ”människokärlek
och samhällelig omtanke” när den enskilda företag¬
samheten ”inte vill hjälpa människorna utan förtjä¬
na på dem”.
Speciella insatser, inledda 1936, för de ”mindre
bemedlade bamrika familjerna” i särskilda smal¬
hus, snart kallade bamrikehus, eller Myrdalshus, är ytterligare en intensiv kommunal insats. Initiativet
var i detta fall statens genom ett riksdagsbeslut 1935, som innebar statligt ekonomiskt bistånd till hyresrabatter för denna kategori hyresgäster. Ett
villkor var dock att husen byggdes på kommuner¬
nas initiativ och på kommunalt ägd mark. Detta
villkor hade alltså Stockholm stora möjligheter att uppfylla på sitt redan då stora innehav av mark. Just
bamrikehusen innebar också uppkomsten av s.k.
kommunala allmännyttiga bostadsbolag, dvs icke
vinstdrivande bolag i kommunal regi med särskilt förmånliga statliga lånevillkor. Dessa bolag har
såväl i Stockholms fortsatta bostadspolitiska histo¬
ria som i hela landets kommit att spela en betydan¬
de roll och gör det även i denna artikel. Deras sär¬
ställning inom bostadspolitiken har funnits kvar till
och med 1993. Själva bolagen finns fortfarande kvar, men kallas nu officiellt inte längre allmännyt¬
tiga.
Viss del av stadens mark hade från 1904 kommit att interimistiskt upplåtas som koloniträdgårdar.
Dessa var visserligen inte bostäder, men väl, och
klart uttalat, ett bostadskomplement för arbetarhus¬
hållen. Kolonilotter av detta slag, försedda med stu¬
gor, nådde på 1930-talet med ett antal på 5.000 sin
Lidingö Solna
Ekerö
Huddinge
f Järfälla Småstugor och bamrikehus
J ^ v Abamrikehus
★
'v
*småstugor
* ^ A A aTT
A A
/ * *
▲ A \
★
* ♦ I
^A A ^
* Ä
'Nit Figur 5: Småstugornas och
bamrikehusens spridning i
Stockholm.
Figur 6: Kolonistugor i förgrunden och
i fonden barnrikehus - de tegelhus som
på bilden är insprängda i det övriga flerfamiljshusbeståndet. Fotot taget 1997 från Tantolunden på Södermalm
norrut av Kerstin Bodström.
största omfattning men finns fortfarande kvar i överraskande stort antal även i Stockholms inner-
,
18 Stad.
Situationen kring 1940
Vid tiden för andra världskrigets utbrott hade
Stockholm inte längre någon egentlig bostadsslum
men däremot fortfarande en i europeiskt perspektiv
19
stor trångboddhet. Pa Stockholms stads marker
hade vid denna tid byggts drygt 8.000 egnahem
varav 3.500 som småstugor. Omkring 4.000 lägen¬
heter fanns i hyreshus i trädgårdsstäderna och c:a 4.500 lägenheter i allmännyttiga bostäder varav 3.000 i barnrikehus vilket sammanlagt måste bedö¬
mas som en radikal insats på ett tidigt stadium. Det
är knappast någon tvekan om att den kommunala
marken användes för just bostadsociala experiment
av tidvis imponerande karaktär och omfattning och
helt förenligt med bostadsmålen inom markpoliti¬
ken
-mål som jag senare vill precisera ytterligare.
Enligt företaget Stockholmshems skrift från 1939
är ”i runt tal 170.000 människor” eller ”närmare 1/3
av Stockholms befolkning sålunda numera bosatt i bostäder, som tillkommit till följd av stadens och de
boendes egna åtgöranden och sålunda äro oberoen¬
de av den 20 privata spekulativa uthymingsverksam-
heten”. Här innefattas även den organiserade koo¬
perativa bostadsproduktionen, även den ansedd
som ”icke vinstdrivande”. En sådan produktion
hade den 1916 nybildade Stockholms Kooperativa Bostadsförening (SKB) inlett följt av HSB från
1923. På den kommunala marken var dessutom även privata bygginitiativ välkomna.
Stockholms stad gav 1937 ut en bok om sin egen verksamhet där man i entusiastiska uttalanden redo-
21
visade alla dessa sina egna goda insatser. Här skall
också för ordningens skull påpekas att det natur¬
ligtvis också byggdes mycket i Stockholm på helt privat inititativ och på privat mark, såväl föredöm¬
liga som usla bostäder och hela bostadsområden, i
innerstaden liksom i förorterna. De goda bostäder¬
na låg dock ofta helt utom ekonomiskt räckhåll för
de mindre bemedlade även om vissa inslag utgjor¬
de undantag, däribland små bostadskooperativ bil¬
dade av arbetarna själva, nyss kartlagda av Eva Jacobsson.
Efterkrigstiden
Andra världskrigets utbrott betydde helt naturligt
åter en stagnation i byggnadsverksamheten. Denna
avlöstes dock redan under 1940-talet av en febrilt aktiv bostadsproduktion, detta trots den hyresregle¬
ring som införts under kriget. Den tidiga efterkrigs¬
tiden präglas av ett således redan beprövat engage¬
mang från stadens sida. Den egna marken var en kraftfull förutsättning, ett tydligt uttalat statligt stöd
en annan. Det statliga stödet var resultat av det
betänkande som den redan år 1933 tillsatta bostads- sociala utredningen presenterade 1945, fördröjd av
krigsåren. Detta brukar betecknas som startskottet
för välfärdsstatens bostadspolitik eller med Tord Strömbergs uttryck den ”politiserade bostadsför-
23
söijningen”. Den innebar bland annat att man nu
övergick från insatser riktade mot vissa grupper med särskilt låg bostadsstandard till en reglering av bostadsmarknaden i sin helhet. Stockholm höll också konsekvent fast vid sin tradition att köpa upp mark och avhöll sig i princip helt från försäljning¬
ar, vilket i en kumulativ process gjorde staden till
den stora, ja troligen unikt stora, markägare Stock¬
holm fortfarande är.
Att staden nästan oavbratet köpt mark men i prin¬
cip inte sålt någon är något som på ett avgörande
sätt utmärker Stockholms situation i en internatio¬
nell jämförelse. Köpenhamn, som ett exempel, har
förvärvat mycket mark, men har i trängda lägen valt
Kommunägd mark 128 km^
Figur 7: Karta över den kom¬
munala marken innanför kom¬
mungränsen.
24
att avhända sig egendomar igen. En ideologisk politisk stabilitet kombinerad med en solid kommu¬
nal ekonomi är ett par av de faktorer som förklarar detta Stockholms val av handlingsalternativ. Därut¬
över bidrog den ekonomiska och politiska uppmun¬
tran att bedriva aktiv markpolitik som staten gav kommunerna.
Den nya svenska byggnadslagstiftning som träd¬
de ikraft 1947 gav kommunerna generellt sett stör¬
re planeringsmakt än tidigare, inte minst i tätbe¬
byggda områden. Detta har intresse så tillvida som kommunens makt över marken består av äganderät¬
ten i kombination med den lagstiftade planerings-
rätten. När lagstiftningen stärktes blev ägandet rela¬
tivt sett något mindre betydelsefullt. Under mark¬
köpens inledningsskede i seklets böqan var mark¬
innehavet däremot avgörande för stadens hand¬
lingskraft. Endast ägandet gav denna styrka, i syn¬
nerhet i grannkommunerna där Stockholm inte hade någon administrativ styrkraft och där dessa
kommuner i egenskap av s.k. landsförsamlingar
inte heller själva hade någon egentlig planerings¬
makt. Sedan 1940-talet har kommunernas lagstifta¬
de planeringskraft ytterligare förstärkts.
Kulmen
I den programskrift från 1946, kallad ”Det framtida Stockholm”, som inledde Stockholms generalpla- nearbete, sades uttryckligen att det var helt onödigt
att diskutera de självklara fördelarna av att staden förvärvar mark innanför stadsgränsen. Något mer avvaktande var man inför frågan om fortsatta mark¬
köp utanför stadsgränsen. I realiteten kom förvärv i grannkommunerna att få en omfattning som ingen
anade 1946, med en kulmination under 1960-talet.
Detta var även politiskt förvånansvärt okontrover¬
siellt. En stark bostadsefterfrågan under såväl
1950- som 60-talet och därmed en allt längre
bostadskö bildade tydligen övertygande argument för nya markköp inom och utom Stockholms stads gräns och för bostadsproduktion i uppskruvat
tempo. Denna produktion hade ett stort inslag av kommunalt engagemang med de allmännyttiga
kommunala bolagen som ett verktyg men den inne¬
fattade även anvisningar i stor mängd till såväl koo¬
perativt som privat byggande på den kommunala
marken. Två stora markområden innanför komm¬
ungränsen kom att få särskilt stor betydelse vid
denna tid. Det ena var Sätra-egendomen som
Stockholm 1961 efter tolv års intensiva, för att inte säga infekterade, förhandlingar förvärvade från en
privat markägare. Det andra var Järvafältet, det militära övningsfält som staten 1962 i praktiken (förvärvet avslutades officiellt först 1966) efter långa förhandlingar överlät till respektive berörd kommun, fem till antalet, varav Stockholm hade den största andelen. Dessa bada förvärv gav upp¬
hov till stora serier och ”paket” av markanvisning¬
ar efter principer, ja ibland snarast brist på princi¬
per, som kom att sätta spår långt fram i tiden såväl politiskt som bebyggelsemässigt. Konjunktur och bostadsefterfrågan skapade också köer av byggher¬
rar, alla ytterst angelägna om att bli tilldelade mark¬
anvisning av Stockholms stad. Staden kunde välja, kunde vraka och kunde ställa villkor.
År 1967 anvisades mark för inte mindre än 16.000 lägenheter, det högsta antal per år någon¬
sin. Det bildade kulmen på en hektisk period som avsatte påtagliga spår i bebyggelsen, vilka så små¬
ningom påkallade inte bara beröm och uppskatt¬
ning, utan också kritik av allt hårdare karaktär. BCri- tiken gällde framför allt vissa områden som bygg¬
des i en speciell kombination av ett extra statligt pådrivande stöd för det s.k miljonprogrammet och
en fortsatt stark stockholmsk kommunal handlings¬
kraft. Alla andra aspekter här utelämnade är denna produktion exempel på att stark handlingskraft
också kan få vissa betänkliga konsekvenser, resul¬
tat av makt
-på gott och ont. Man nådde förvisso målet i antal bostäder, men man hade sämre kon¬
troll på bieffekterna av denna stora, snabba insats.
1970-talets vikande bostadsefterfrågan bidrog till
att dessa effekter blev synliga och alltmer tydliga.
De omfattande och geografiskt sammanhängande utbyggnaderna delades också under 1960-talet i större portioner till vaije byggherre än vad som tidi¬
gare varit vanligt. En motreaktion från slutet av 1970-talet bestod i att blanda byggherrar inom vaqe
utyggnadsprojekt, att ge var och en av dem förhål¬
landevis små delbitar. Den fördel man på 1960-talet såg för vaije byggherre att få bygga i större skala
har så småningom fått ge vika för principer om mer blandade områden, såväl till upplåtelseformer som
till utformning. Skarpnäcksfältet med sina ca 3.500 lägenheter och Södra Stationsområdet med 2.600 lägenheter, båda med många byggherrar, är bra exempel på detta, men det gäller också många
andra uppförda under 1980-talet. Denna princip
präglar även just nu, 1997, anvisningsbesluten. I Hammarby sjöstad får varje byggherre maximalt
150 lägenheter i varje etapp. I Nybohov, för att ta
ett exempel ur mängden, fick däremot en byggher-
29 re 1960 ensam uppföra alla de 2.000 lägenheterna.
Vid mitten av 1970-talet markerade staten sin
vilja att stärka kommunernas markinnehav genom att koppla villkor om kommunal mark till de statli¬
ga lånen, det s.k. markvillkoret. Bakgrunden var
bedömningen att de största byggföretagen tendera¬
de att göra sig till alltför stora markägare och skaf¬
fa sig en monopolsituation vid tätorternas utbygg¬
nad. Detta gällde dock inte främst i Stockholm, där ju kommunen redan ägde större delen av marken.
Det är osäkert vad markvillkoret egentligen fick för
effekter. Det avskaffades i början av 1990-talet.
Mot 2000
Försäljning av mark blev en aktuell politisk fråga igen under 1980-talet så som den hade varit under
1900-talets första decennium. Borgerlig majoritet
är en förklaring men det är också resultat av en ny och mer allmän reaktion mot en stark offentlig sek¬
tor. ”Ett stort markinnehav kan uppfattas som
betongartat”, som en socialdemokratisk politiker
1991 i intervju träffande uttryckt detta. Denna nyliberala inriktning har i sin tur en krass ekono-
STOCKHOLMS KOMMUNS MARKINNEHAV
Figur 8: Karta över Stockholms
stads ägda mark inom Stockholms
län.
misk bakgrund i kommunens försämrade finanser. I praktiken har trots detta fortsatta köp betytt mer än försäljningar. Framför allt har Stockholm förvärvat mark i strategiska centrala lägen som t.ex. Södra Stationsområdet från staten och sjukhusmark från landstinget, d.v.s områden som innehåller den
senaste tidens mest uppmärksammade utbyggnads- projekt. Situationen är därför den att Stockholm fortfarande äger minst lika mycket mark inom kommungränsen, som tidigare, visat på förra kar¬
tan, och äger utanför gränsen mark i inte mindre än femton av förortskommunema.
Stockholm stad och
stockholmsregionen
Min framställning avser som nämnts i huvudsak
Stockholms stads agerande, av det enkla skäl att den aktiva markpolitiken initierades där och att mark- och bostadspolitik fortfarande är en intern kommunal uppgift trots ett med tiden utökat samar¬
bete mellan regionens kommuner. Bostadsfrågan
binder samman stockholmsregionen. Kommun¬
gränsen är geografiskt sett i detta sammanhang
”funktionellt artificiell”, vilka många översikter
32
och studier visar. Stockholm kom dessutom även
fortsättningsvis att aktivt bygga såväl hyreshus som
egnahem på sin ägda mark i förortskommunema.
Flera av regionens kommuner har också valt att
själva tillämpa en stockholmsinspirerad aktiv
mark- och bostadspolitik, men med vissa tydliga
variationer mellan dem. Stockholms stad har inte bedrivit samma mark- och bostadspolitik nomit
som åt söder och väster. Detta förklaras dels av det stora statliga markinnehav som ”spärrat” utbyggna¬
den på norra sidan, vilket Thomas Lundéns artikel i detta nummer visar, dels av att Stockholm inte köpt
lika mycket mark i denna riktning och heller aldrig inkorporerat några kommuner noirut.
Stockholm är som studieområde intressant för sin
markpolitik, men är det särskilt i kombination med
att vara storstad. Stockholm har, något förenklat uttryckt, under hela seklet varit den mest intensiva investeringszonen i landet och följaktligen också
utsatts för den starkaste efterfrågan på mark. Spelet
om marken blir därför hårdare och hetsigare i
Stockholm än på andra håll i landet. Såväl förlop¬
pet som utgången blir därmed särskilt spännande.
Markpolitikens argument
Argumenten för kommunens engagemang i mark¬
politiken har framträtt tydligt ända sedan Enskede
förvärvades. Det går att följa dem i protokollen och de kan sammanfattas i tre huvudpunkter. Av texten har redan klart framgått att 1) bra och billiga bostä¬
der tillgängliga för alla och inte minst för de mindre bemedlade har varit ett viktigt motiv. Ett annat framträdande har varit en mer 2) kontrollerad eller
”rättvis” fördelning av markvärdestegringen än vad privat ägande i en expansiv storstad ansetts ge.
Ytterligare ett uttalat motiv har varit 3) kontrollen
över den fysiska bebyggelseutvecklingen med allt
vad det innebär av samordning mellan bostäder och arbetsplatser, av grönområden, serviceutbud, kom¬
munikationer och övrig teknisk utrustning som vatten, avlopp etc.
Processen, besluten och källmaterialet
Ett uttalat medel för att nå de nämnda målen beträf¬
fande bostäderna och markvärdestegringen har
varit att försöka begränsa de s.k. spekulativa vinst¬
intressena på bostadsmarknaden. Detta har Stock¬
holms stad med all tydlighet och med stor målmed¬
vetenhet tillämpat på den kommunala marken genom många här redan redovisade förkrigstida åtgärder. Under efterkrigstiden har detta främst tagit sig uttryck i en strävan att bereda stort utym-
me åt de i princip ”icke vinstdrivande” bostadsför-
valtama. Hit har räknats den tidigare allmännyttiga
sektorns bolag men även de stora kooperativa bostadsorganisationerna. Dessa ”icke vinstdrivan¬
de” företag har helt naturligt fått störst andelar
under tider med socialistisk majoritet. Besluten om
markanvisning har såväl som markpolitiken hela
tiden varit av starkt och klassiskt politiskt vattende¬
lande karaktär vilket visar sig speciellt i inställ¬
ningen till den allmännyttiga respektive privata
sektorns byggherrar. Det skall samtidigt lika tydligt framhållas att ingen av de båda politiska polerna
har haft som mål att helt missgynna, eller ännu min¬
dre utplåna, någon av dessa kategorier, bara att i
relation till varandra ge dem olika starkt stöd, d.v.s.
olika mängder mark att bebygga. Förskjutningarna
över tiden i markanvisningsandelar mellan dessa kategorier är rent statistiskt nästan skolmässigt tyd¬
liga mellan borgerliga och socialistiska majoritets-
33
perioder i stadshuset. Dessa perioder, speciellt de socialistiska, var i princip långa och stabila från
1940-talet men har sedan 1970-talet växlat oftare och i ett accelererande tempo. Den kooperativa sek¬
torn intar politiskt en mer neutral position än de
båda övriga. De tre företag som räknas till denna, nämligen SKB (bildad 1916) HSB (1923) och Riks¬
byggen (1941) hade alla vid sin tillkomst en stark förankring i socialdemokratin och var inriktade på produktion och förvaltning av smålägenheter. HSB
var dessutom tillsammans med Stockholms stad
grundare av ett av de allmännyttiga bolagen på
1930-talet. Den kooperativa sektorn får idag stöd
av den borgerliga falangen främst därför att den huvudsakligen tillämpar upplåtelseformen bostads¬
rätt. Den gynnas däremot av den socialistiska
främst på grund av just sin kooperativa karaktär och
sin folkrörelseanknytning.
I markanvisningsbesluten har de tre sektorerna
alltså spelat en framträdande roll. Såväl deras
karaktär av vinstdrivande respektive icke vinstdri¬
vande som deras koppling till olika upplåtelsefor¬
mer av bostäder har varit politiskt avgörande. De
tre sektorerna har också, var och en för sig, andra egenskaper som är väsentliga här, speciellt i sin sammansättning av företag. Den allmännyttiga sek¬
torn har representerats av som mest sju företag
varav fyra har existerat under hela efterkrigstiden
fram till 1993, ja finns fortfarande, tre av dem som kommunala bolag när nu beteckningen allmännytti¬
ga företag inte längre existerar i lagtexten. Den ko¬
operativa sektorns tre företag har redan nämnts.
Även dessa är ju påtagligt gamla och stabila. Ko¬
operativa bostadsföreningar utöver dessa finns i
stor mängd och av olika ålder men har i regel räk¬
nats till den enskilda sektorn. Den enskilda sektorn i sin tur innefattar, inte överraskande, en svårräk- nad, oöverskådlig, föränderlig och synnerligen bro¬
kig skara byggherrar - allt från SKANSKA som ett
av Europas största företag i branschen till den lilla bostadsföreningen Vitsippan med fyra lägenheter.
Vissa är gamla och stabila, vissa helt nybildade och
vissa mycket flyktiga. Vissa är typiska bostadsför- valtare, andra rena entreprenadföretag. Inte mindre
än runt 160 byggherrar ur den enskilda sektorn
anmälde mellan 1987 och 1996 sitt intresse för att
bygga på stadens mark. Endast ett drygt femtiotal
har under sanuna tid erhållit markanvisning. Här
innebär markanvisningen en stark sovring.
Kort och något generaliserat kan man alltså säga
att staden under efterkrigstiden i ett offentligt men förvisso inte helt lättfångat system fördelat sin ägda
mark till byggherrar. Detta har skett med politiskt principiella andelar till de tre olika sektorerna - den allmännyttiga, kooperativa och enskilda - men också med hänsyn till de upplåtelseformer de repre¬
senterar när det gäller bostäderna. Detta är två över¬
gripande kategorier av argument vid val av bygg¬
herrar. Till detta kommer sedan ett urval bland före¬
tagen inom dessa grupper utifrån motiv som har
sträckt sig från ”rättvisa mellan företagen” vid för¬
delning över tid och rum, vilken hela tiden varit ett mycket väsentligt argument, till deras respektive duglighet, pålitlighet, samarbetsvilja, specialinrikt¬
ning liksom efterfrågan på deras lägenheter. Också
mer tillfälliga, ja till synes närmast irrelevanta argu¬
ment uppträder och därtill kommer ett antal motiv
som inte redovisas klart, vilket dock oftare betyder
att de varit självklara än att de varit ”mystiska”.
Markanvisningsbesluten har tidsmässigt passats in i planeringsprocessen för byggnadsprojekten något ad hoc-betonat - ibland tidigt, så tidigt att projektet fortfarande är osäkert, ibland sent, när planeringsprocessen i projektet är långt framskri¬
den. Många markanvisningsbeslut hinner därför
rivas upp, omprövas, och bli inaktuella p.g.a utebli¬
ven eller ändrad exploatering. De har därför aktua¬
liserat ett slags informell kompensation i form av anvisning i något annat senare projekt. ”Kompen¬
sation” är därför ett synnerligen frekvent motiv. Av betydligt större principiellt intresse är dock att valet
ur den enskilda sektorn öppet och medvetet och
under hela efterkrigstiden gynnat långsiktigt
bostadsförvaltande företag och missgynnat speku¬
lativt producerande. Man har också favoriserat gamla, små och beprövat dugliga, och man har med argumentet att upprätthålla konkurrens tidvis, klart uttalat, undvikit de största koncernerna. Detta har
ända fram till idag givit stort utrymme även åt vissa
nästan legendariska traditionella små byggmästar- företag. Några av dessa har själva givit uttryck för
att denna form av marktilldelning gynnat deras möjligheter att vara kvar som små företag utan att
34
behöva investera i egna spekulativa markförvärv.
Naturligtvis har också företagens förmåga att ge sig
till känna inverkat vare sig det skett genom ackvisi- tion, formella ansökningar eller ren lobbyverksam-
het. Samtidigt skall påpekas att under systemets
långa tillvaro och trots den maktposition det givit
kommunen inga oegentligheter tycks ha belastat
det. En ”engagerad, stark, kompetent och omutlig”
svensk förvaltning i vid bemärkelse anser Huque (1987) förklara att så stark officiell makt i ägandet
har givit goda resultat och inte missbrukats. Det kan enligt Huque vara annorlunda i andra länders förvaltningskulturer.
Beslut om markanvisning fattas i Stockholm av
fastighetsnämnden (heter fr.o.m. 1993 gatu- och fastighetsnämnden) inrättad redan 1919 just för att ta hand om Stockholms då redan stora och oavbru¬
tet växande markinnehav. Fastighetsnämnden fick också direkt ansvaret för bostadsförsörjningen, som
ju vid den tiden hade uppmärksammats som ett all¬
varligt problem. Markpolitiken och bostadsförsörj¬
ningen hade alltså även rent organisatoriskt knutits ihop under fastighetsnämndens ansvar och så är det fortfarande. Fastighetsnämndens beslut i markan- visningsärenden har dock kontinuerligt också led¬
sagats av stora allmänna debatter och markeringar i fullmäktigeförsamlingen om övergripande princi¬
per i dessa frågor. Mina iakttagelser bygger på stu¬
dier av beslut och beslutsunderlag, i princip från
hela 1900-talet, men mest konsekvent efterkrigsti¬
dens och därav särskilt intensivt markanvisnings-
processen longitudinellt i ett tjugotal stora bostads- byggnadsprojekt under den senaste femtonårsperio¬
den. Ett stort antal intervjuer med såväl kommuna¬
la tjänstemän och politiker som byggherreföreträ¬
dare och andra nyckelpersoner har systematiskt kompletterat det ibland lakoniska, svårtolkade och snåriga skriftliga underlaget. Vissa kvantitativa sammanställningar av anvisningsmängder, bostads¬
produktion, markförvärv, markvärden etc har bidra¬
git som ram. Andra slutsatser jag kommer att redo¬
visa bygger på direkta iakttagelser av dagens situa¬
tion
-på den ”aktuella kartbilden” i såväl bildlig
som verklig bemärkelse. Många subtila drag i det
nuvarande mönstret uppenbarar sig dock just
genom studiet av de separata små drag som över tiden har format det. Allt detta finns mer utförligt beskrivet i en forskningsrapport från 1994, här kompletterad med uppgifter fram till våren 1997.
Själva processen har en starkt politisk karaktär
och den har byggt upp en stark och pålitlig förvalt¬
ningstradition, ja en kultur, grundad på nära hundra års förvaltning av kommunal mark. Det detaljerade
studiet av processen under efterkrigstiden har
avslöjat många svårförklarade och överraskande moment, tvära och hetsiga politiska kast, oenighet
mellan tjänstemän och politiker, prestigebetonade, ja nästan naiva manifestationer och överdrifter med långvarigt politiskt hämndbegär i släptåg, vilket gör protokollen tidvis mycket underhållande. Om detta så här i koncentration låter alarmerande så är det
samtidigt klart och betydligt viktigare att betona att det funnits en kontinuerlig stabil målmedvetenhet
tillsammans med en inarbetad och accepterad tradi¬
tion i bakgrunden, vars resultat är vad jag nu vill
redovisa.
Resultatet - mönstret
Redan trädgårdsstäderna, småstugeområdena, kolo¬
niträdgårdarna och bamrikehusen var bostadssocia- la inslag av stort omfång och med en karaktäristisk
stor spridning över ytan i de delar av Stockholm där staden ägde mark. Det gav imponerande utrymme och goda bostäder i utmärkta lägen åt ett stort antal
”mindre bemedlade”. Detta har man byggt vidare på under efterkrigstiden, bl.a. i markanvisningspo-
litiken.
Det efterkrigstida markanvisningssystemet om¬
satte den statliga allmänna bostadspolitiken i en konkret oeh kommunalt beslutad fördelning av
byggherrekategorier, och därmed även boendekate- gorier, över ytan. Inte mindre än en kvarts miljon
bostäder har under efterkrigstiden utsatts för denna
process av prövning och sållning i form av politis¬
ka beslut. Syns detta?
Först ska konstateras att det i allmänhet inte alls syns vad som är byggt på kommunal respektive pri¬
vat mark. Arkitekturen har följt tidens estetiska idéer, i princip oberoende av markägare och explo¬
atör. Det är alltså inte synligt i den meningen. Där¬
efter ska också påpekas att jag tar upp vissa resultat
som jag anser ur geografisk synpunkt har särskilt
stort intresse och utelämnar många andra. Det jag
vill fästa uppmärksamheten på är bostadskategori-
ema
-deras andelar, spridning och lägen.
Andelar
De i princip icke vinstdrivande företagen har alltså
i Stockholm givits en stor andel av utrymmet och
förvaltar följaktligen också en stor andel av bostä¬
derna. Redan den allmännyttiga sektorns bostäder
utgör 30% av hela bostadsstocken inom Stock-
holms kommuns gräns, mot 20% i landet som hel¬
het och bara 15% i till exempel Malmö. Om man endast ser till det som byggts i Stockholm under efterkrigstiden utgör den allmännyttiga sektorns
bostäder hela 50% av dessa. Tillfogar man den kooperativa sektorns bostäder blir dominansen
ännu större. Stockholm har alltså i kontinuerliga
beslut över tiden givit den ”icke vinstdrivande” och
av staten stödda sektorns bostäder en stor andel av
kommunens mark att bebygga. I internationella jämförelser är det allmänt och oprecist ”public hou¬
sing” som fått stort utrymme. Man har dessutom givit förhållandevis stora andelar åt de minst spe¬
kulativa inom den enskilda sektorn d.v.s. av de
annars i princip vinstdrivande företagen. Genom att de s.k. spekulativa krafterna fått begränsat utrymme har konsumentema/de boende
-och inte minst de mindre välsituerade boende
-av allt att döma verk¬
ligen fått större del av vinsten från markvärdesteg¬
ringen än i andra system. Det har dessutom samlat
en kollektiv förmögenhet som kommit invånarna
och främst de sämre lottade till godo. Detta har en rad undersökningar, många med med internationel¬
la jämförelser, visat.
De icke vinstdrivande företagen finns alltså representerade på en ansenlig geografisk yta. Sta¬
den har berett stor plats för dessa kategorier som också staten givit ekonomiskt stöd. Den allmännyt¬
tiga och den kooperativa sektorns bostäder har.
enklare uttryckt, beretts stort utrymme i stadsrum¬
met. Dessa sektorers bostäder
-och då särskilt den
allmännyttigas - har också fram till sen tid verkli¬
gen varit en tillgänglig bostadsform för även min¬
dre bemedlade. Dels har den kunnat hålla jämförel¬
sevis låga hyror, dels har den av tradition också tagit emot hushåll som av olika skäl inte varit väl¬
komna i andra kategorier av bostäder. Genom att den har haft så stor volym av bostäder och generellt
sett haft god kvalitet har den samtidigt också attra¬
herat stora delar av genomsnittligt, ja till och med
mer ”bemedlade”. Det brukar framhållas att den svenska allmännyttiga bostadssektorn är en folk¬
bostad och inte bara en fattigbostad, eller i mer all¬
männa termer, ”public housing” och inte ”social housing”. På detta sätt skiljer den sig från den sam- hällsstödda bostadssektorn i så många andra stor¬
städer där den är direkt riktad till de fattiga. Vi kan
nästan alla tänka oss att bo i den, men den har också tagit hand om bostadsmarknadens svagaste hushåll.
Givetvis har denna medvetna prioritering av vissa företag samtidigt hämmat konkurrensen.
Detta har från både kommunalt och statligt håll vid åtskilliga tillfällen uppmärksammats, som en kvali-
tetsrisk. Vissa företag under vissa perioder och då
inte minst de allmännnyttiga under slutet av 1960-
talet kom onekligen att inta något av en monopol¬
position åtföljt av alltför självsäker okänslighet för kunder, kvalitet och service. Att också upprätthålla
Figur 9: Områden i Stockholm med anvis¬
ningar till allmännytti¬
ga/kommunala bolag
under perioden
1987-97.
konkurrensen har dock i princip stått som uttalat mål för både stat och kommun, men det finns en
given målkonflikt i att dels gynna vissa typer av
företag och samtidigt värna om konkurrensen.
Detta har man försökt parera med t.ex. tävlingar
som grund för anvisning och genom att gynna flera bolag inom varje sektor. En viktig aspekt är här den internationella iakttagelsen att även i en helt mark- nadsstyrd utbyggnad är konkurrensen satt ur spel
eftersom markägare i storstadsområdens expan- sionszoner oftast är stora förmögenhetsförvaltande
och spekulativa institutioner eller representanter för
stora byggintressen. Aktörerna blir alltför få och mäktiga, och ägandet styr därför på bekostnad av
kompetensen.
Spridning
I de flesta av de större bostadsbyggnadsprojekt som varit aktuella under den senaste 20-årsperioden har
man anvisat mark till alla de tre kategorierna bygg¬
herrar. Det är ett numera medvetet inslag - att ha
flera kategorier byggherrar, att anvisa mark i små portioner till var och en och att låta flera olika upp¬
låtelseformer uppträda i varje projekt. Kartan nedan, som som av bildtekniska skäl visar endast
en av dessa kategorier, ger direkt belägg för denna
stora spridning, som är lika stor för de bägge andra kategorierna.
Kartan nedan över de områden där den allmän¬
nyttiga sektorn överhuvudtaget finns representerad
visar även den en stor spridning. Det har en kom¬
pletterande förklaring. Under 1940-, 50- och 60-
talen var inte ”blandning” något explicit uttalat
mål. Man såg det på 1940-talet snarare som en till¬
gång om man kunde ”differentiera” så att man
renodlade kategorier 39 och befolkningsgrupper till
vissa omraden. Redan vid inriktningen på bamri-
kehus på 1930-talet hade man dock insett att man inte borde göra alltför stora enhetliga områden för just de sämst lottade, bamrika familjerna. På 1960-
talet var det ekonomiska faktorer som talade för stora andelar till varje byggherre.
Att man trots detta fick en mycket stark spridning
av de olika upplåtelseformema även under 1940-, 50- och 60-talen är närmast en bieffekt som man
ska tillskriva andra bärande principer i systemet, vilka oavsiktligt gav detta resultat. ”Rättviseprinci¬
pen” mellan de olika företagen när det gäller mark¬
fördelning har, som jag tidigare nämnt, hela tiden
varit stark. Varje seriöst och beprövat företag skul¬
le få mark kontinuerligt och byggherrarna har stått
i något slags informell kö. Eftersom utbyggnaden
var spridd i tid och rum kom alltså även de olika företagens bostäder vartefter utbyggnaden fort¬
skred att ”slungas” ut över ytan. Det är till exempel
inte någon idé om blandning som förklarar att hela 23 byggherrar hämtade ur alla tre kategorierna
finns representerade som förvaltare på Södra Järva-
Figur 10: Stockholm har
en stor spridning av olika bostadsförvaltare
och upplåtelseformer.
Här illustreras det med kommunala (tidigare kal¬
lade allmännyttiga) hyresbostäder.
Stadsdelsvis representation i Stockholms kommun av...
•Familjebostäder
▲Stockholmshem i^Svenska Bostäder
Järfälla
Lidingö Solna
Ekerö
hSödinge laninge
3.. A
j Niäcka
fältet utan mångfalden är resultat av just rättvise¬
principen.
Allt tyder på att denna oavsiktliga effekt, senare
kompletterad med den avsiktliga, faktiskt åstad¬
kommit en i storstadssammanhang unikt stor geo¬
grafisk blandning av förvaltarkategorier och upplå¬
telseformer vilket i sin tur givit en ovanligt stor blandning av boende med olika sociala och ekono¬
miska villkor. Till detta har också bidragit de s.k.
bruksvärdeshyroma, tillämpade från 1960-talet,
som krävt ett utspritt allmännyttigt bestånd som jämförelsebas för hyror. Just nu när kampen mot segregationen står högt på planeringens agenda är
denna spridning och blandning värd att notera - kanske även värna om. Även många förortskom-
muner har ett liknande mönster.
Lägen
Ytterligare en egenskap i systemet är att man alltid givit även kategorin ”folkbostäder” del av de mest attraktiva delarna av stadsområdet. Medan man
politiskt har grälat om andelarna har fördelningen
Figur 11: Nybohovsberget. Foto Kerstin Bodström.
av lägen varit mindre kontroversiell. Det är något
förvånande eftersom det måste betraktas som ett
politiskt radikalt inslag att generöst anvisa vackra
och välbelägna områden till alla typer av förvaltare
och alltså även till dem som kan förväntas ha en
befolkning som egentligen inte kan betala de hyror
markvärdet i dessa lägen skulle kunna ge upphov
till. I princip har alltså systemet i en trägen och föga uppmärksammad process trotsat den klassiska geo¬
grafiska zonering som olika tillgänglighet och
naturskönhet och därmed olika markvärden annars
ger upphov till. Man har solidariskt låtit även
”oekonomiska” kategorier av befokningen bosätta sig i de goda lägena. De har erbjudits ett slags
”extrakast” eller förtur i spelet om marken. Man
kan säga vad man vill om bostädernas utformning på t.ex. Nybohovsberget - dem som författaren
Sven Fagerberg i en av sina romaner kallat för
”denna Frankensteins gäspning”. Ett suveränt läge
har man emellertid givit detta allmännyttiga
bestånd som uppfördes under tidigt 1960-tal. Till¬
gängligt för de ”breda lagren” har det också alltid
varit. Arkitekturen är den för denna tid gängse om
än ovanligt renodlad, och numera misskänd, men
den är inte ovillkorligt kopplad till den folkliga
Figur 12; Ekensberg från sjösidan. Foto Kerstin Bod¬
ström.
karaktären. Denna generositet med goda lägen - ett
slags utjämnande välfärd över ytan och ett trots mot markvärdens klassiskt sorterande effekt är en prin¬
cip som är tydlig såväl vid studiet av de många
enskilda markanvisningsärendena över tiden som i resultatet sett över det samlade geografiska områ¬
det. Det kan belysas enkelt genom en rad exempel
-
