• No results found

Lokal omflyttning och regional migration bland äldre - en översikt (Residential mobility and regional migration amongst elderly - an overview)

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2022

Share "Lokal omflyttning och regional migration bland äldre - en översikt (Residential mobility and regional migration amongst elderly - an overview)"

Copied!
145
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

FORSKNINGSRAPPOR T/RESEARCH REPOR

Institutet för bostads- och urbanforskning

Äldrelandskapet

Äldres boende och flyttningar

Urban Fransson (red)

(2)

Institute for Housing and Urban Research

FORSKNINGSRAPPOR T/RESEARCH REPOR T 2004:1

. Urban Fransson (red)

Omslag: Elisabeth Lek, Form&DesignAB

Äldrelandskapet

Äldres boende och flyttningar

Rapporten handlar om den befolkningsgeografiska fördelningen av äldre i Sverige. Åldersstrukturen och obalansen mellan de som försörjer och de försörjda ser inte lika ut i olika delar av landet. Denna obalans skapar skilda förutsättningar för hur äldres välfärd i kommunerna kan komma att utvecklas. I åtskilliga små kommuner finns det många äldre sedan tidiga- re. Förändringen av antalet äldre i kommunerna beror även på vilka kommuntyper som attraherar de äldre att flytta till. Men även från vilka kommuntyper de flyttar. I rapporten diskuteras likaså hur den kom- mande generationen äldre, fyrtiotalisterna, kan tän- kas flytta inom den närmaste framtiden. De anhöri- gas hjälp och stöd har i ökad utsträckning blivit allt viktigare för de äldre och kommer förmodligen att bli än viktigare i framtiden.

De olika kapitlen är skrivna av kulturgeograferna Eva Andersson, Johan Håkansson, Thomas Niedomysl, Karin Tillberg-Mattsson och Urban Fransson. Johan Håkansson är verksam vid Högskolan Dalarna övri- ga vid Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.

(3)

To qualify for publication in the Forskningsrapport/Research Re- port series must be discussed at a specially advertised IBF seminar with an external opponent. In addition the approval of the editorial committee for the series is obligatory. The editorial committee consists of all professors at the IBF. Other researchers may be called in when it is deemed necessary.

(4)

Äldrelandskapet

Äldres boende och flyttningar

Urban Fransson (red)

Institutet för bostads- och urbanforskning

(5)

INSTITUTET FÖR

BOSTADS- OCH URBANFORSKNING

Institutet för bostads- och urbanforskning inrättades den 1 juli 1994 som en del av Uppsala universitet.

Institutets uppgifter är att bedriva och främja forskning rörande bo- städer, boende och bebyggelse. Institutet medverkar också i universitets- utbildningen.

Uppfattningar, åsikter, värderingar och förslag som framförs i skrifter från institutet bör tillskrivas författarna och ej institutet som sådant.

Redaktionskommitté:

Roger Andersson Mats Franzén Jim Kemeny Bengt Turner Evert Vedung Rune Wigren

Institutet för bostads- och urbanforskning Uppsala Universitet

Box 785

801 29 GÄVLE ISSN: 1401-0933

ISRN: UU-IBF—04/1--SE

(6)

INSTITUTE FOR

HOUSING AND URBAN RESEARCH

The Institute for Housing and Urban Research was established in 1994 as a department within Uppsala University.

The Institute carries out research on housing and urban affairs, and contributes to higher education.

Interpretations, opinions and recommendations expressed in publica- tions from the Institute are those of the authors and not the Institute.

Editorial Committee Roger Andersson Mats Franzén Jim Kemeny Bengt Turner Evert Vedung Rune Wigren

Institute for Housing and Urban Research Uppsala University

PO Box 785 SE-801 29 Gävle SWEDEN

(7)

Abstract

This report deals with the geographical distribution of elderly people in Sweden. The future development of the numbers of inhabitants belonging to the workforce is discussed in relation to the numbers of elderly inhabitants that are not part of the workforce, and this is put in relation to the expected changes in Western Europe. There are significant differences across Sweden in terms of age-structure and the so-called dependency ratio. This imbalance provides the context for how the welfare of the elderly may develop in the future. The report also provides an overview of Swedish and international research concerning migration of the elderly. Many Swedish municipalities have a significant share of elderly inhabitants and the geographical mobility of this population is small.

The extent of elderly interregional migration is analyzed in terms of which categories of municipalities attract or repel this population as estimated by their migration patterns.

The report provides an insight into how the next generation of elderly, those who were born in the 1940ies, may migrate within the near future. Help and support from the relatives of the elderly has grown in importance over the years and is expected to continue doing so in the years to come. Although a majority of elderly have relatives in their geographical proximity, a significant share does not. This may have a negative effect on the ability of the elderly to stay in their houses and environments that they are familiar with and where they have accumulated place specific capital, which they are at risk of reducing if moving becomes necessary. The report also provides examples of municipalities where elderly people lack suitable housing in their neighbourhood even if they wanted to move.

(8)

Förord

I denna rapport som består av åtta kapitel presenteras ett antal studier om äldre människors boende och flyttningar. Några av bidragen har tidigare presenterats på konferenser och seminarier. Ett av dem har i en tidig version publicerats i annat sammanhang. Andra bidrag är skrivna för denna rapport. Trots bidragens olika ursprung bildar de tillsammans ändå en helhet.

De olika kapitlen är skrivna av kulturgeograferna Eva Andersson, Johan Håkansson, Thomas Niedomysl, Karin Tillberg-Mattsson och Urban Fransson.

Johan Håkansson är verksam vid Högskolan Dalarna och övriga vid Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet. Det är vår förhoppning att denna rapport skall kunna bidra till ökad kunskap om äldre människors boende och flyttningar, ett studieområde som under senare tid uppmärksammats alltmer i takt med de demografiska förändringar det svenska samhället genomgår.

Vi vill tacka deltagarna vid IBF-seminariet och speciellt opponenten Dieter Müller, Umeå universitet, för värdefulla synpunkter.

Gävle augusti 2004

Urban Fransson (redaktör)

(9)

Innehållsförteckning

1 Inledning 7

Urban Fransson

2 Befolkningsprognoser om äldre i Sverige

med utblick mot övriga Europa 13

Eva Andersson

3 Lokal omflyttning och regional migration bland äldre

– en översikt 25

Urban Fransson

4 Sveriges äldrelandskap 41

Eva Andersson

5 De äldres regionala flyttningar i Sverige 61 Johan Håkansson

6 Boendeplaner för pensionsåldern – i 40-talisernas perspektiv 79 Karin Tillberg Mattsson

7 Åldrande föräldrars närhet till sina vuxna barn 103 Urban Fransson

8 Bostäder i närområdet för äldre i villa 117 Urban Fransson och Thomas Niedomysl

Kartbilaga kapitel 8 127

Bilaga till kapitel 8 133

(10)

1. Inledning

Urban Fransson

” Den egentliga svenska modellen fanns inte på den plats där de politiska analyserna av den företogs. Man letade efter den tappade nyckeln under fel gatlykta. Modellen kunde, i sin bisarra fulländning, oftare återfinnas i provinserna, tydligast i små kustsamhällen efter Norrlandskusten, där man omärkligt, och obeskrivet av granskande internationella kritiker, kunnat förverkliga utopin”

Så skriver P O Enquist i sin bok ”Kartritarna”. Kommer det även i fort- sättningen att vara så att det är i glesbygden, i periferin, vi kommer att finna den perfekta illustrationen av den svenska välfärdsmodellen? Eller är det just där den har minst chans att överleva?

En viktig del av välfärdspolitiken är vården och omsorgen av de äldre. Äldres ställning i samhället har kommit i fokus under senare år. Ett av skälen är bland annat att de stora födelsekullarna från 1940-talet står inför sin pensionering. På sikt kommer de att ta betydande vård- och omsorgsresurser i anspråk. Det väcker en del frågor. Kommer efterfrågan på vård och omsorg att vara lika stor i alla kommuner? Många av dem som arbetar inom vården tillhör fyrtiotalist- generationen. Kommer det att finnas ett tillräckligt utbud av arbetskraft för att ge en god vård och omsorg? I denna rapport som vi valt att kalla

”Äldrelandskapet” kartlägger författarna befolkningsgeografiska skillnader mellan Sveriges kommuner och hur de kan tänkas förändras. Några av de frågor som diskuteras i rapporten behandlar vilka kommuner som relativt sett har många äldre invånare, vilka förändringar av andelen äldre i kommunerna som vi kan förvänta oss inom den närmaste framtiden, hur stor försörjningspotentialen är för den icke-förvärvsarbetande delen av kommunernas befolkning, vilka vuxna barn som bor så nära sina åldrande föräldrar att de kan ge dem stöd och hjälp.

Fyrtiotalistgenerationens övergång till pensionärslivet förväntas få betydande effekter på samhällslivet. I början på förra seklet minskade antalet födda barn från en längre period med ungefär 130 000 barn per år till omkring 100 000 barn per år under resten av 1900-talet, med undantag för fyra kortare återkommande perioder med höga födelsetal. De höga födelsetalen alldeles i början på 1920-talet var en sådan topp, liksom senare under 1940-talet då det föddes drygt 1,2 miljoner barn. Dessa toppar är dock inte unika för det föregående seklet. Även under 1960-talet föddes det många barn, ca 1,1 miljoner och ungefär lika många under perioden 1986 – 1995. Det som gör att fokus ställs på fyrtiotalisternas övergång till att bli pensionärer är bland annat

(11)

kontrasten gentemot de tidigare betydligt mindre födelsekohorterna födda barn under 1930-talet och i viss mån under 1920-talet, vilket gör att förändringen av antalet äldre som kan komma att behöva vård och omsorg ökar så kraftigt.

Den ekonomiska utvecklingen i ett land beror bland annat på dess befolkningsstruktur. Mänskliga resurser är centrala för ekonomisk utveckling.

Befolkningen utgör en tillgång för produktionen, men är även den som konsumerar det som produceras. Balansen mellan de som försörjer och de som blir försörjda är central för ett lands förmåga för att bland annat kunna produ- cera välfärdstjänster. Åldersfördelningens betydelse för länders ekonomiska utveckling har därför kommit att uppmärksammas (Knox och Agnew 1998;

Lindh och Malmberg 2000).

Befolkningsforskare menar att det på lång sikt sker en förändring mot allt fler äldre invånare. Det är en del av mer omfattande trend och innebär en långsiktig förändring av befolkningens struktur som i huvudsak kan förklaras av en allt högre levnadsstandard. Denna övergång till åldersdominerat samhälle brukar refereras som den ”demografiska transitionen” (Weinstein och Vijayan 2001).

Transitionen eller övergången delas i regel in i tre faser. Övergångarna mellan faserna kännetecknas av förändringar i ett lands befolkningstillväxt genom kombinationer av ökning respektive minskning av befolkningsförändringens beståndsdelar. Det är framförallt de långsiktiga förändringarna av födelse- och dödstal som uppmärksammas. Men även strukturella förändringar i ett lands emigration respektive immigration påverkar den demografiska transitionen. En övergång från höga födelse- och dödstal till lägre dödstal gav för Europas del under 1700- och 1800-talen en mycket påtaglig befolkningstillväxt. Det var framförallt en reducering av barnadödligheten som gav denna effekt.

Övergången till fas tre utmärks av att även födelsetalen minskar och resulterar i en allt lägre befolkningsökning. För vissa av Europas länder har tidvis även befolkningsförändringen varit obefintlig eller negativ. För Sveriges del har befolkningsförändringen i huvudsak bestått av ett invandringsöverskott under senare år. Enligt befolkningsforskarna går vi således mot en allt lägre befolkningsökning (alternativt befolkningsminskning) och en allt högre andel av befolkningen i de äldre åldersgrupperna (Weinstein och Vijayan 2001).

Nord- och Sydeuropa tillhör de regioner som går in i en sen fas av ålderstransitionen, mognadsfasen, som innebär att befolkningstillväxten i huvudsak sker bland antalet äldre medelålders och yngre pensionärer. I en slutfas av en övergång från höga till låga födelse- och dödstal, kommer enligt befolkningsforskarna huvuddelen av befolkningsökningen att finns i de äldsta åldersgrupperna (Malmberg och Sommestad 2000).

Enligt Statistiska Centralbyråns befolkningsprognoser för Sverige blir andelen äldre allt högre under kommande år. Prognoser över en företeelses utveckling kan vara vansklig att utföra av det enkla skälet att det under prognosperioden inträffar händelser och förändringar som ingen kunnat förutse.

I en befolkningsprognos är det framförallt invandringens storlek och hur många barn som kommer att födas under prognosperioden som skapar viss osäkerhet.

Däremot innebär det att en prognos över förändringen av antalet äldre, på

(12)

medellång sikt, är betydligt säkrare än till exempel en prognos över förändringen av antalet unga människor. Antalet personer äldre än 65 år kommer under de närmaste trettio åren att öka med drygt 50 procent, från ungefär 1,5 till 2,3 miljoner individer. Den relativa ökningen är än högre för personer 80 år och äldre, knappt 65 procent under samma period1. Se vidare Eva Andersson diskussion i kapitel 2 Befolkningsprognoser om äldre i Sverige med utblick mot övriga Västeuropa.

En hörnsten i äldrepolitiken är att den skall underlätta för den äldre att leva ett självständigt liv. Det framgår att regeringens proposition 1997/98:113

”Nationell handlingsplan för äldrepolitiken”. En av de viktigare ingredienserna för att uppnå detta är att ge en god hälso- och sjukvård samt en god omsorg om de äldre (Socialdepartementet 1998). Hälso- och sjukvården skall utformas så att den passar alla invånare oberoende av ålder, språk och ursprung. Den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken menar vidare att personalen skall ha ett stort kunnande och en adekvat utbildning så att den kan ge vård och omsorg av god kvalité.

På gamla bilder över ålderstrappan stod kvinnan och mannen på livets höjd vid en ålder av femtio år. Vid sextio års ålder stod det att läsa för kvinnan att

”Vid sextio, ännu glad och trägen/Hon skrider nedåt lefnadsvägen” och för mannen ”Vid sextio, vägen redan lutar/Dit ned, der lifvets vandring slutar”.

Ålderdomen var således redan inledd vid fyllda sextio år. Åldrandeprocessen skiljer sig emellertid mellan olika vuxna individer vilket gör att den kronologiska åldern inte är ett bra mått på människor funktionsförmåga. Man brukar istället tala om biologiskt, psykiskt och socialt åldrande som ett sätt att ange skilda individers förändrade förmåga till oberoende och självständiga liv (SOU 2002:29). Hur kommer då den äldre befolkningens funktionsförmåga att förändras? Nedgångar av individers funktionsförmåga varierar från individ till individ. Det är dock bland de allra äldsta som hälsoförändringarna och sjukdomar blir mer vanliga och i samband med detta ökar även behovet av vård (SOU 2002:29). Medellivslängden hos såväl män som kvinnor förväntas även öka framgent. Olika hypoteser har framförts för att beskriva hur den framtida sjukligheten hos den äldre befolkningen kommer att se ut. En av hypoteserna hävdar att samtidigt som livslängden ökar så skjuts sjukligheten på motsvarande sätt upp i åldrarna. Perioden av sjuklighet är således densamma som i dag, men att den inträffar senare. En annan hypotes menar att tiden av sjukdomar komprimeras till en kortare period än i dag, samtidigt som människors livslängd inte ökar. En tredje hypotes vill hävda att vi kommer att leva längre, men att perioden av sjuklighet kommer att öka och bli längre än tidigare. Behovet av vård och omsorg kommer således att bli större enligt denna hypotes (Alaby et al. 2003; SOU 2002:29). Om den senare hypotesen blir giltig kommer följaktligen krav på att mer resurser allokeras inom vården och omsorgen. Den nuvarande utvecklingen inom vård och omsorg pekar emellertid i en annan riktning. År 1994 svarade den offentliga omsorgen för fyrtio procent av hjälpen

1 Egna bearbetningar av SCB:s befolkningsprognos

(13)

till personer i eget boende som var sjuttiofem år och äldre. Sex år senare hade denna andel sjunkit till trettio procent. De anhöriga har i högre grad än tidigare varit de som givit hjälp till de äldre. Den offentliga hemhjälpen har allt mer orienterats mot ensamstående äldre personer. Även andelen som bor i så kallat särskilt boende har minskat under senare år. Enligt Socialstyrelsen finns det även tecken på att vissa kommuner prövar i vilken mån anhöriga kan hjälpa den äldre, innan man ger ett kommunalt finansierat stöd. Ett förfarande som det inte finns stöd för i lagen, enligt Socialstyrelsen (Alaby et al. 2003). De äldre står för en stor del av sjukvårdens resurser, räknat som antalet vårdtillfällen respektive vårdtid. Under 1990-talet har även patientomsättningen ökat. Många av de äldre har fortfarande behov av vård och omsorg när de skrivs ut från sjukhuset. I många fall har utskrivningstiden från sjukhusen reducerats så mycket att de äldre inte får den tid de behöver för att ta till sig information om sin sjukdom och om eventuella läkemedel. Enligt Socialstyrelsen har kommuner och landsting betydande svårigheter att bemöta ett ökat behov av vård, rehabilitering och omsorg (Alaby et al. 2003).

Vård och omsorg om de äldre är personalintensiva tjänster. Under de närmaste åren kommer de som är födda på 1940-talet att träda ur arbetslivet för att bli pensionärer. En del forskare befarar att arbetskraften inte kommer att omfatta tillräckligt många kompetenta personer i en situation då fler pensionärer skall försörjas (Rauhut och Malmberg 2003). En sådan brist kan bli ett problem för samhället och de äldre om det för handen varande mönstret av utgifter och intäkter är detsamma även i framtiden (Lindh 2002). Det är dock rimligt att tänka sig att det sker en omvandling och effektivisering inom arbetslivet som en anpassning till att många unga träder in i arbetslivet och att många välutbildade lämnar den (Ohlsson och Broomé 2003).

Äldrepolitiken omfattar även insatser för att ge den äldre delen av befolkningen ekonomisk trygghet i form av ett pålitligt pensionssystem (Socialstyrelsen 1998). Relativt stor vikt läggs även på de äldres bostad. Den som så önskar skall kunna bo kvar i sin ordinarie bostad. Dessutom skall det vara möjligt att så långt det är möjligt få sina behov av vård tillgodosedda i hemmet. De äldres bostäder skall vara anpassade till deras behov och skall göra det möjligt för dem att bo kvar hemma. De äldre skall således inte behöva flytta på grund av sjukdom eller handikapp. En rad studier har genom åren pekat på att äldre personer vill bo i den miljö de känner och där de är kända. Ett instrument för att kunna bo kvar i sin ursprungliga bostad är det så kallade bostadstillägget för pensionärer. Äldre med en låg pension och låg eller ingen förmögenhet har möjlighet att få ett ekonomiskt bidrag till sina bostadskostnader. Från mitten av 1990-talet är bostadstillägget för pensionärer helt statligt finansierat. Bostadstillägget är inkomstprövat och reduceras mer eller mindre beroende på pensionens storlek eller annan typ av inkomst och förmögenhet.

Vår studie handlar om den befolkningsgeografiska fördelningen av äldre i Sverige. Inledningsvis redovisar och diskuterar Eva Andersson i kapitel 2 Befolkningsprognoser om äldre i Sverige med utblick mot övriga Västeuropa

(14)

den framtida utvecklingen av antalet personer i arbetsför ålder samt förändringen av antalet äldre i Sverige. Hon gör här även jämförelser med förändringen i andra västeuropeiska länder. Urban Fransson diskuterar i kapitel 3 Äldre, kvarboende och flyttningar hur man i svensk och internationell litteratur diskuterar äldres flyttningar lokalt, nationellt och internationellt samt hur äldres flyttningar är kopplade till deras hälsoutveckling. Åldersstrukturen och obalansen mellan de som försörjer och de försörjda ser olika ut i skilda delar av landet. Denna obalans skapar skilda förutsättningar för hur äldres välfärd i kommunerna kan komma att utvecklas, vilket Eva Andersson diskuterar i kapitel 4 Sveriges äldrelandskap. I många kommuner finns det många äldre sedan tidigare. Förändringen av antalet äldre i kommunerna beror, förutom på att befolkningen åldras, på i vilken utsträckning de äldre flyttar mellan landets kommuner. Johan Håkansson beskriver i kapitel 5 De äldres regionala flyttningar i Sverige omfattningen av de äldres mellankommunala flyttningar samt vilka kommuntyper som attraherar de äldre respektive från vilka kommuntyper de flyttar. Genom Karin Tillberg-Mattssons bidrag får vi i kapitel 6 Boendeplaner för pensionsåldern – i fyrtiotalisters perspektiv även en uppfattning om hur den kommande generationen äldre, fyrtiotalisterna, kan tänkas flytta inom den närmaste framtiden.

De äldres hälsoutveckling är svår att sia om. Tre hypoteser om tänkbar utveckling av de äldres hälsa har redogjorts för tidigare i detta kapitel. Till de olika alternativen kan läggas en tänkbar förändring av de äldres hälsotillstånd genom bättre medicinska förutsättningar och förbättrad vård och omsorg. De anhörigas hjälp och stöd har i ökad utsträckning blivit viktigare för de äldre och kan bli än viktigare i framtiden. Vilken potential för anhörigstöd finns det?

Vilka anhöriga bor nära sina åldrande föräldrar och vilka bor långt borta? De frågorna reder Urban Fransson ut i kapitel 7 Åldrande föräldrars närhet till sina vuxna barn. Många studier pekar på vikten av att de äldre kan fortsätta att bo i den miljö de känner sedan länge och där de har vänner och bekanta. Vilka möjligheter i närområdet har då de äldre som bor i småhus och vill flytta till en alternativ bostad då de inte längre anser sig kunna underhålla hus och trädgård?

I det sista kapitlet i rapporten kapitel 8 Bostäder i närområdet för äldre i villa visar Thomas Niedomysl och Urban Fransson hur den potentiella möjligheten till alternativa bostäder varierar i tre kommuner.

Referenser

Alaby, G., Bergh, A., Bjurström, N. m.fl. (2003) Vård och omsorg om äldre, Lägesrapport 2003. Socialstyrelsen.

Knox, P. & Agnew, J. (1998) The geography of the world economy. Arnold.

Lindh, T. (2002) ”Åldersstrukturen och de offentliga finanserna”, i Molander P.

& Andersen, T.M (red.) Alternativ i välfärdspolitiken. SNS.

Lindh, T. & Malmberg, B. (2000) 40-talisternas uttåg - En ESO-rapport om 2000-talets demografiska utmaningar. Finansdepartementet.

(15)

Malmberg, B. & Sommestad, L. (2000) Tunga trender i den globala utvecklingen. Institutet för framtidsstudier.

Ohlsson, R.& Broomé, P. (2003) Generationsväxlingen och de sju dödssynderna. SNS förlag.

Socialdepartementet (1998) Nationell handlingsplan för äldrepolitiken.

Proposition 1997/98:113 Socialdepartementet.

Rauhut, D. & Malmberg, G. (2003) Vem försörjer vem? Försörjningsbördan och ekonomisk tillväxt. Institutet för tillväxtpolitiska studier.

SOU 2002:29 (2002) Riv ålderstrappan! Livslopp i förändring. Stockholm:

Socialdepartementet.

Weinstein, J. & Vijayan, K.P. (2001) Demography. The Science of Population.

Allyn and Bacon.

(16)

2. Befolkningsprognoser om äldre i Sverige med utblick mot övriga Västeuropa

Eva Andersson

I demografiska studier har den demografiska transitionsmodellen2, eller ålderstransitionen, varit viktig band annat som beskrivning av takten i befolkningsökningen. Ålderstransitionen beskriver sedan 200 år fallande dödstal och senare fallande födelsetal (i Västeuropa) vilket givit en stark befolkningsökning. Modellens olika faser har, mer eller mindre korrekt, använts som förklaring till ett lands utvecklingsnivå. Låga födelsetal i modellens sista fas var någonting önskvärt för att få till stånd till exempel ekonomisk utveckling. I dag står många västländer, och däribland Sverige, inför lägre födelsetal än någonsin tidigare samtidigt som en stor del av befolkningen är äldre och åldrande, den så kallade äldrefasen. Nu är det istället åldersstrukturen som har klassats som ett bekymmer och inte befolkningsökningen med många barn. Konsekvenser som oroar handlar främst om den ekonomiska utvecklingen och hur samhället skall klara av den allt större äldre befolkningen. För Sveriges del är det särskilt de stora grupperna födda under 1940-talet, de så kallade fyrtiotalisterna, som i prognoser målas upp som ett hot mot ett åldersmässigt och ekonomiskt balanserat samhälle. I andra västeuropeiska länder är situationen likartad. Problemet gäller främst vilka som skall finnas där för att ta hand om de gamla som kommer att behöva hjälp. Det gäller också hur ekonomin skall klaras med allt fler beroende personer per sysselsatt, det vill säga fler som belastar ekonomin än som är aktiva i produktionen.

Syftet med kapitlet är att med Sverige som bas jämföra ålderssamman- sättningen i en rad västeuropeiska länder. Frågor i samband med syftet är; vilka länder som har en liknande åldersstruktur med tanke på äldre samt hur där ser ut med avseende på boendeförhållanden.

För att ge en bild av hur åldersstrukturen kan se ut i framtiden och varför den oroar, redovisas här vad som prognostiserats av SCB och andra forskare för Sverige. Därnäst beskrivs åldersstrukturen i några västeuropeiska länder och sedan mer specifika frågor om boendet i form av kostnader, kvalité och utrymmesstandard. (Boendematerialet är hämtat från ECHP, the European Community Household Panel). Sist i kapitlet sammanfattas de olika delarna med hänsyn till frågorna ovan inför en ny typ av befolkningsstruktur.

2 För en presentation av den demografiska transitionsmodellen se t.ex. Population Geography (Jones 1990)

(17)

Befolkningsprognoser för Sverige

De faktorer som påverkar en befolknings storlek och struktur, in- och utvandring samt födelse- och dödstal, står som underrubriker i texten nedan.

Prognoserna behandlar den svenska befolkningsstrukturen som får ligga som grund till jämförelserna med andra västländer.

SCB:s prognos 2001 som tar upp det ökande antalet äldre går inte att misstolka – efter 2030 får Sverige en kraftigt skev åldersstruktur som domineras av åldersgrupper över 65 år (SCB 2002b). 2001 års befolkningsprognos visar en ökning av personer i åldrarna 20-64 år med drygt 100 000 personer till år 2010.

Tillväxten i gruppen består av personer som är i åldrarna 55 – 64 år. Dessa är nu cirka 14 procent av gruppen 20 – 64 år men kommer att öka till drygt 22 procent till år 2010. Det vi ser nu och under den närmaste tiden är en föraning om de stora grupper som inom en snar framtid kommer att gå i pension. I dag är 1,53 miljoner av befolkningen över 64 år medan det 2010 kommer att vara omkring 1,72 miljoner. År 2020 är antalet pensionärer uppe i 2 miljoner. Det är dock inte förrän 2020 – 2030 som antalet äldre och vårdkrävande pensionärer ökar och sätter vårdapparaten på prov. (SCB 2002b)

Lindh och Malmberg skriver i boken 40-talisternas uttåg att det första dryga decenniet på 2000-talet innebär en jämförelsevis lugn ökning av gruppen 75+ 3 eftersom det då är de relativt små mellankrigskohorterna som går in i gruppen (Lindh och Malmberg 2000, s. 90). Efter 2015 när fyrtiotalisterna blir över 75 år ökar den äldsta gruppen däremot snabbt fram till 2030. Det är först då som den verkliga prövningen på sjukvård och äldrevård kommer. Att andelen förvärvs- arbetande fyrtiotalister varit stor inom just vård och omsorg ökar ytterligare bristen på just sådan personal när de går i pension. Utvecklingen kommer då också att vara mycket beroende av fyrtiotalisternas hälsa. Möjligen har de bättre hälsa än de som föddes tidigare under 1900-talet (Lindh och Malmberg 2000).

Redan när fyrtiotalisterna kommer in i pensionsåldern förändras dock försörj- ningskvoten4 vilket är ett tecken på de kommande tider som författarna Lindh och Malmberg beskriver. Just gruppen 65 – 74 år, som blir osedvanligt stor med fyrtiotalisterna, kännetecknas av en negativ effekt på sparandet, en negativ effekt på tillväxten och en negativ effekt på bytesbalansen givet allt annat lika (Lindh och Malmberg 2000, s. 93). Tillväxttakten i ekonomin faller snabbt efter 2010 för att 2020 helt upphöra eller bli negativ, enligt Lindh och Malmberg (s. 93). Hela utvecklingen kan naturligtvis inte förklaras av en enda åldersgrupp, som fyrtiotalisterna, utan den bestäms av den sammantagna bilden av alla åldersgrupper.

3 Lindh och Malmberg gör en indelning enligt; den äldsta åldersgruppen 75+, yngre pensionärer 65-74 och övre medelåldern 50-64, Lindh och Malmberg, 2000.

4 Försörjningskvoten visar hur många varje sysselsatt person behöver försörja exklusive sig själv.

(18)

In- och utvandring

Med oron för försörjningskvoten och den ekonomiska utvecklingen följer i flera prognoser frågan hur stor invandringen skall vara för att hålla den arbetsföra befolkningsstorleken konstant. I Långtidsutredningen, En åldrande befolkning, räknar man med att det behövs ett nettotillskott på cirka 30 000 personer per år under perioden 2010 till 2030 (Bucht, Bylund och Norlin 2000, s. 33). Ett större antal invandrare gör dock att totalbefolkningen ökar och i sinom tid även antalet äldre, vilket kräver en ännu större invandring. Inte heller är Sverige, som det påpekas i undersökningen, ensamt om att ha en åldrande befolkning vilket gör att det kan bli konkurrens i Europa om välutbildad, lättrörlig arbetskraft.

Utredarna tror snarare att det är en fråga om hur många man kan lyckas locka till Sverige än hur stor invandringen bör vara (Bucht, Bylund och Norlin 2000, s. 33). Invandringen borde dock bli begränsad mest på Sveriges eget initiativ, om man anser att de som kommer skall leva upp till vissa krav.

I skriften Befolkning och välfärd diskuterar Bo Malmberg hur befolknings- politiska vägval skulle kunna påverka de ekonomiska framtidsutsikterna i Sverige (Malmberg 2002). Invandringen ges två alternativ vid sidan av SCB:s

”mellanalternativ”, nämligen ”urhemmet” och ”Sverige i världen”. Urhemmet är alternativet utan invandring jämfört med SCB:s antagande om 15 000 invan- drade per år och Sverige i världen-alternativet med 30 000 per år. På längre sikt visar sig stora skillnader mellan alternativen, utan nettoinvandring faller inkomstnivåerna per capita. Med SCB:s alternativ blir förhållandena relativt oförändrade medan högnettoinvandrings-alternativet ger utfallet ökade in- komster. Malmberg beskriver således betydande fördelar med hög invandring för den framtida ekonomiska tillväxten (Malmberg 2002).

I Dagens Industri (27 juli, 2002) lyder en av rubrikerna ”Mörk framtid, Sveriges största problem blir bristen på arbetskraft". Thomas Lindh, framtids- forskare, menar att ”Den invandrade arbetskraft vi behöver bör bestå av välutbildade och erfarna personer i 40 – 45 årsåldern” (Lindh i artikel av Isakson 2002, s.10). Det är klart att med de kraven på arbetskraft kan konkurrensen bli hård med andra länder som också har en äldre befolkning.

Fram till år 2015 försvinner 500 000 personer ur arbetskraften utan att ersättas (Lindh i artikel av Isakson 2002, s.10). Det blir färre som skall ta hand om fler vilket kommer att skapa problem, särskilt inom vården. Lindh menar vidare att politiker vill få oss att jobba längre, det vill säga efter pensionsåldern. Samtidigt vill 55 procent gå i pension före 65 års ålder. Även om en del av 65-åringarna skulle kunna tänka sig att jobba längre menar han att det inte skulle räcka. Det är i detta sammanhang som frågan om nivån på den framtida invandringen blir särskilt intressant.

Utvandringen tillsammans med dödstalen är lättare att prognostisera och varierar mindre än invandringen och födelsetalen. Antalet utvandrare har under 1990-talet inte varierat mer än några enstaka tusentals individer men har haft en tendens till ökning. Särskilt stor var ökningen under krisen i början av 1990- talet i samband med avmattningen i konjunkturen. Både ut- och invandrare är

(19)

tämligen unga i jämförelse med den svenska befolkningen. I SCB:s prognos 1998 är medianåldern för en invandrare 27,1 år och för en utvandrare 29,2 år (Bucht, Bylund och Norlin 2000, s. 23).

Födelse- och dödstal

En annan viktig faktor för försörjningen av de äldre är den framtida fertilitetsnivån. Under 1970-talet och tidigt 1980-tal senarelade många kvinnor första barnets födelse bland annat på grund av längre studier och ett behov av att först etablera sig på arbetsmarknaden. Det ledde till en period med färre födslar.

Under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet kom en uppgång i antalet födda som sannolikt kom av att den stigande medelåldern hos mödrar avstannade samtidigt som det blev rationellt att föda barn nummer två inom 30 månader på grund av regler för föräldrapenning. Sedan 1990 har dock födelse- talen minskat till en för Sverige ny rekordlåg nivå med 1,5 barn per kvinna år 1999. En tänkbar utveckling är att fruktsamheten kommer att minska ytterligare för att sedan ligga kvar på en låg nivå som i övriga Europa. I SCB:s rapport, Sveriges framtida befolkning, anser man dock att Sverige istället kan komma att följa trenden i våra nordiska grannländer med ett födelsetal på 1,7 – 1,8 barn per kvinna (SCB 2000, s. 36). Anledningen är att Sverige har en jämförelsevis väl utbyggd arbetsmarknads- och familjepolitik, som gör det möjligt för kvinnor och män att kombinera barn och förvärvsarbete (SCB 2000).

Dödstalen, eller livslängden, är ytterligare en viktig faktor för bedömningen av det framtida antalet äldre i Sverige. Enligt 2001 års befolkningsprognos kommer den förväntade medellivslängden att stiga från 82,0 till 84,3 för kvinnor och från 77,4 till 80,2 för män fram till år 2020 (SCB 2002b, s. 21).

Under den senaste 20-årsperioden har medellivslängden för män stigit snabbare än för kvinnor, vilket är en utveckling som förväntas fortsätta även i framtiden.

Det är främst dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar som minskat medan övriga dödsorsaker varit konstanta. Eftersom män oftare drabbats av dessa sjukdomar kan medellivslängden bland dem förväntas öka ytterligare när dödligheten i dessa sjukdomar minskar.

Prognoser

År 2050 förväntas ungefär var fjärde person vara över 65 år i Sverige som helhet. Redan tidigare kommer det att finnas kommungrupper som till exempel Norrlands inland där cirka var fjärde person är över 65 år. Som en jämförelse beräknas då andelen personer 65 år eller äldre vara ännu högre i Italien och Japan (32 procent) samt i Frankrike och Österrike (28 procent) (SCB 2000, s.20).

Prognosen i Figur 1 är framskriven till 2050 och mäter antalet individer i tusental. Den kurva som stiger brantast i figuren tecknar ökningen av individer 60 år och äldre. Från och med år 2000 kommer fyrtiotalisterna in i denna grupp.

(20)

Antalet individer mellan 40 och 59 år är mer eller mindre konstant under prognosperioden. Den yngsta gruppen 0 till 19 år är som lägst perioden 2010 – 2020 för att under resten av perioden ligga på mellan 2,1 – 2,2 miljoner personer. Antalet unga förblir således lågt under hela perioden enligt prognosen.

1500 1700 1900 2100 2300 2500 2700 2900 3100 3300

200 1

200 5

200 9

201 3

201 7

2021 2025 2029 2033 2037 2041 2045 2049

Tusental

0-19 20-39 40-59 60+

Figur 1. Prognos över åldersgrupperna 0-19, 20-39, 40-59 och 60 år och äldre fram till 2050. Källa SCB.

Omfördelning av äldre mellan svenska kommuner

Totalbefolkningen koncentreras till allt färre kommuner. En fråga är i vilken utsträckning det också sker en geografisk koncentration av de äldre över tiden.

I Figur 2 visas den geografiska fördelningen av den äldre delen av befolkningen i Sverige 1960-1995, mätt med Hooverindex5. Hooverindex visar koncentrationsgraden på en skala 0 till 100 där den geografiska fördelningen är helt jämn vid 0 och helt koncentrerad vid 100. (Ingen kohort är jämnt fördelad eller helt koncentrerad.) I Figur 2 framgår omfördelningen med fem års mellanrum mellan år 1960 och år 1990. I figuren är befolkningen vidare

5 Hooverindex (Hoover 1941) beräknas enligt följande,

n

Ht = 0.5 Σpit - ai100

i=1

där Ht är Hooverindexet vid en viss tidpunkt, pit är t ex en kommuns befolkningsandel i ett land vid en viss tidpunkt och ai är kommunytans andel av landets yta. Indexet mäter därför skillnaden mellan t ex en kommuns befolkningsandel och dess ytandel i ett land.

Indexet är en form av Ginikoeffecient. Liknande mått finns för t ex segregation.

(21)

redovisad i ett antal olika femårskohorter (födda fram till 1950) under den del av en period i deras liv då de är 40 år och äldre. Till höger i figuren syns när de är födda. Den tidigaste kohorten består av människor födda före år 1875.

Personerna i den yngsta kohorten är födda mellan 1946 och 1950. Utvecklingen över tid av hur befolkningen i en viss kohort är fördelad redovisas således bara för den del av livet då de är över 40 år. Längst ner i figuren (x-axeln) framgår vilken ålder människorna i de olika kohorterna har vid en viss tidpunkt. I figuren framgår att födda i kohorten 1946 – 1950 var mellan 40 – 44 år 1985.

År 1990 är de mellan 45 och 49 år och hade en koncentrationsgrad på knappt 58 procent. Denna kohort har knappast alls omfördelats under perioden. Kohorten med födda mellan 1906 och 1910 var mellan 50 och 54 år 1960. Dessa kan man därefter följa över tiden och deras fördelning 1990 då de är över 85 år är ungefär 55 procent. Följer man samma kohorts fördelning över tiden finner man att det skett en koncentration av befolkningen först fram till 65 års ålder därefter har de koncentrerats ytterligare efter att de passerat 75-årsåldern (Borgegård och Håkansson 2002).

48,0 50,0 52,0 54,0 56,0 58,0 60,0

40-44 45-49 50-54 55-59 60-64 65-69 70-74 75-79 80-85 85+

Ålder

Hoover index (koncentrationsgrad)

1946-50 1941-45 1936-40 1931-35 1926-30 1921-25 1916-20 1911-15 1906-10 1901-05 1896-00 1891-95 1886-90 1881-85 1876-80 -1875

Figur 2. De äldres fördelning vid olika åldrar på kommunnivå mellan 1960 och 1995 indelat i femårskohorter. Källa (Borgegård och Håkansson 2002, s.18)

I figuren finner man ett par genomgående mönster kring de äldres omfördelning mellan år 1960 och år 1990. Det kan utläsas att varje ny, yngre kohort som passerat en viss ålder har uppvisat ett mer koncentrerat bosättningsmönster än vad tidigare generationer gjort vid motsvarande ålder. De äldre (65+) tenderar således liksom totalbefolkningen att koncentreras över tiden. Eftersom denna

(22)

koncentration ökar med senare födda generationer kan vi således förutspå att de äldre kommer att uppvisa ett allt mer koncentrerat bosättningsmönster framöver.

Det har dock skett förändringar över tiden i hur de äldre omfördelas under deras senare del av livscykeln. Generationerna födda före 1910 visar på en konstant koncentration under ålderdomen, medan det för de yngre genera- tionerna finns variationer över livscykeln i hur de omfördelas när de blir äldre.

Bland dem som är födda efter 1911 har det skett en spridning under en period i deras liv. Generationen födda 1911-1915 spreds ut från det att de blev 55 år till dess de blev ca 70 år. Därefter koncentrerades dessa. Ytterligare yngre genera- tioner påvisar en spridning redan från 40-årsåldern. En tolkning av dessa ten- denser och samtidigt en nyansering av att de äldre koncentreras totalt sett över tiden, är att vi kan räkna med att de äldre under en viss del av sitt liv får ett mer utspritt bosättningsmönster för att under den senare delen åter koncentreras (Borgegård och Håkansson 2002).

Västeuropa

Vad gäller andelen över 64 år återfinns Sverige på tredje plats för år 2001 i Västeuropa. Endast Italien och Grekland hade större andel av befolkningen över 64 år. Lägst andel i kategorin hade Irland med 11 procent. När andelen över 64 år prognostiserats för 2020 har Finland den högsta, därefter Italien följt av Sverige och Grekland. Sammantaget följer de Västeuropeiska länderna samma mönster med en allt större andel äldre i befolkningen (Irland har en svagare trend) (Sak och Raponi 2002).

Tabell 1. Sammanställning av andel 65 år för en jämförelse av nio länder. Källa: Sak och Raponi 2002.

Land Andel ≥65 år 2001 Andel ≥65 2020

Italien 18,2 23,6

Grekland 17,3 21

Sverige 17,2 21,5

Spanien 17 19,8

Tyskland 16,6 21,8

Frankrike 15,7 20,6

Storbritannien 15,6 19

Finland 15,2 26,6

Irland 11,2 15,2

Tabell 1 innehåller en sammanställning över statistik om äldre i några länder i Västeuropa. I det följande gör jag korta jämförelser utifrån andelen över 64 år, försörjningskvot och arbetskraftsdeltagande i åldern 60 – 64 år i ett urval av länder som visar den stora variationen.

(23)

I utvecklingsländer ser det emellertid annorlunda ut. För de länder som i FN:s Human Development Report rankas långt ned på listan för utveckling är andelen äldre låg, detta gäller till exempel länder i Afrika och i stora delar av Asien och Sydamerika. Andelen personer i befolkningen som är över 64 år är ofta under 10 procent och än vanligare högst 5 procent (United Nations Development Programme 2002). Samtidigt som en liten andel äldre i ett land i dag är ett tecken på lägre ekonomisk utveckling och sämre levnads- förhållanden hävdar forskare att just detta kan vara ett tecken på några länders snara framgång. Sommestad skriver om Östasien och de senaste decenniernas dynamiska ekonomiska utveckling för länder som till exempel Sydkorea, Singapore och Malaysia och kanske i förlängningen för ett så stort land som Indien (Sommestad 2002). En stor arbetsstyrka är en framtida resurs.

Arbetskraftsstyrkans storlek är starkt kopplad till försörjningskvoten och Sverige kommer år 2020 att ha den högsta försörjningskvoten i Europa om prognoserna faller in. Även Finland kommer att ha en hög försörjningskvot. De enda länderna i Europa som enligt prognosen kommer att ha en sänkt kvot till år 2020 är Island och Irland (SCB 2002b).

Ju längre tid kommande kohorter är en del av arbetskraften desto mindre blir effekten på försörjningskvoten, det vill säga höjningen av kvoten skjuts upp.

Paradoxalt nog har den genomsnittliga pensionsåldern sjunkit samtidigt som människans livslängd ökar. När det svenska pensionssystemet infördes 1913 var pensionsåldern 67 år och många hann inte ta del av pensionen, den var just en försäkring om man blev mycket gammal och orkeslös (SCB 2002b). I dag skall pensionssystemet räcka till mer än 15 års försörjning. Trots detta verkar trenden mot sänkt arbetskraftsdeltagande obeveklig. Den är heller inte specifik för Sverige utan är en internationell trend. Sverige har i själva verket ett högt arbetskraftsdeltagande i 60 – 64-årsåldern jämfört med andra länder med likartad ekonomisk utvecklingsnivå. I Europa har endast Norge och Island högre arbetskraftsdeltagande än Sverige. Uppdelat på män och kvinnor har svenska kvinnor 60 – 64 år det högsta deltagandet i Europa för år 2000 medan Italien och Nederländerna har det lägsta arbetskraftsdeltagandet bland kvinnor. I vilken utsträckning äldre människor kommer att arbeta i framtiden är svårt att förutsäga. Deras allmänna hälsa har förbättrats samtidigt som tecken tyder på att det psykiska och psykosociala hälsotillståndet emellertid har blivit sämre för många grupper under 1990-talet.

Boendeförhållanden för äldrehushåll i Västeuropa

I Europa och i Sverige ökar antalet äldre hushåll till följd av den demografiska förändring som sker. Men finns också ett bostadsproblem som ett resultat av åldrandet? Ett boendeproblem förknippat med äldre är frågan om utrymmes- standarden. Bor de äldre kvar i stora utrymmen med följden att större bostäder blir en bristvara på bostadsmarknaden? Äldrehushåll i detta avsnitt är uppdelade mellan ”yngre” äldrehushåll med en referensperson mellan 65 och 74 år och

(24)

”äldre” äldrehushåll med en referensperson 75 år eller äldre. Datakällan är ECHP6 genom projektet SOCOHO (Andersson och Magnusson 2002).

Alla svenska hushåll över 65 år i Sverige betalar mindre i hyra per månad än medelhushåll i Sverige och EU gör, se Tabell 2. Hyran per person är något högre för ”yngre” äldrehushåll i Sverige än inom EU. Emellertid betalar de mer i förhållande till sin inkomst. Trots detta är det en mindre andel äldrehushåll som inte kunnat betala hyran och inga äldrehushåll behövde låna av vänner och bekanta till boendekostnaden.

Tabell 2. Äldre hushåll i Sverige i jämförelse med medelhushåll i Sverige och

inom EU.

”Unga” äldrehushåll ”Äldre” äldrehushåll

Jfr. med

svenska medelhushåll

Jfr. med EU medel- hushåll

Jfr. med svenska me- delhushåll

Jfr. med EU medelhus- håll Boendekostnad7

Hyra per månad mindre mindre mindre mindre Hyra per månad och

person

mer mer mindre mindre

Andel av hyra per månad av månatlig

hushållsinkomst

högre andel högre

andel högre andel högre andel

Andel hushåll som inte

kunnat betala hyra8 lägre andel lägre andel Andel hushåll med privata

transfereringar

lägre andel lägre andel lägre andel lägre andel

Boendekvalité Index för boendekvalité bättre kvalité bättre

kvalité lite bättre

kvalité bättre kvalité Trångboddhet lägre (mer

utrymme)

lägre lägre högre (mindre utrymme) Sociala omgivningens

kvalité

lägre (mindre andel med låg kvalité)

lägre lägre lägre

Total kvalité på boendesituationen

högre högre högre högre

Källa: ECHP, 1998.

Äldre hushåll har bättre boendekvalité än genomsnittet i Sverige. De har också en väsentligen bättre boendekvalité jämfört med äldre hushåll inom EU. De

6 European Community Household Panel från 1998

7 För Sverige endast hushåll i hyresrätt med maximal andel av månadsinkomsten som går till hyra på 66 procent, dvs. inte jämförbart med andra länder med ECHP-data.

8 Se not ovan.

(25)

”yngre” äldrehushållen har större utrymme (de har 0,49 personer per rum) än de

”äldre” äldrehushållen. Äldrehushåll bor i bostadsområden av god kvalité med avseende på vandalism och brott, det vill säga en social omgivning där människor mer sällan uppger att de blir störda av vandalism och brott. Den totala kvalitén på bostadssituationen är också god, bättre än för medelhushållen i Sverige och inom EU, se Tabell 2.

Utrymmesstandard bland äldre

Utrymmesstandarden är intressant att studera för äldrehushåll på grund av frågan om de kommer att lämna plats åt yngre familjer i sina ofta stora bostäder, eller bo kvar. Personer i åldrarna 55 – 64 år har den största utrymmesstandarden i Sverige, enligt en SCB-rapport (SCB 2002c) (de är yngre än ”yngre” äldre- hushåll i ECHP-materialet där referenspersonen är 65-74 år). Troligen kommer utrymmesstandarden för äldre i Sverige att öka när fyrtiotalisterna blir äldre på grund av att de är fler än tidigare och har bott rymligt. Unga, 16 – 24 år, är den mest trångbodda9 åldersgruppen i Sverige (SCB 2002c).

0 20 40 60 80 100

Grekland Tyskland

Italien Sverige

Danmark EU medel

Portugal Österrike

Frankrike Belgien

Storbritannien Spanien

Irland

Nederländerna

%

Procent av äldre hushåll i stora bostäder av alla hushåll

Procent av äldre hushåll i stora bostäder av alla äldre hushåll

Figur 3. Andelen äldrehushåll med hög utrymmesstandard av alla hushåll samt deras andel av alla äldrehushåll. Källa: ECHP, 1998.

Äldrehushållens höga utrymmesstandard mättes separat i ECHP-materialet. En bostad har hög utrymmesstandard om det är en person i hushållet och antalet rum förutom köket är större än två, eller om där finns två personer i hushållet och antalet rum exklusive kök är större än tre. Bland alla svenska hushåll bor 12 procent med hög utrymmesstandard, motsvarande medeltal för EU är nästan 16 procent, se Figur 3. Bland de äldre hushållen (över 65 år) i Sverige bor 52 procent i bostäder med hög utrymmesstandard och 61 procent i medeltal för EU.

I Nederländerna finns störst andel äldrehushåll med stort utrymme, 85 procent och i Grekland minst andel med stort utrymme, 28 procent.

9 Trångbodda enligt norm 3, ett rum per person, kök och vardagsrum oräknade.

(26)

I Sverige bodde en procent av de ”yngre” äldre, och 6,5 procent av de ”äldre”

äldre i särskilt boende10 år 1999. Särskilt boende är vanligare bland kvinnor än bland män, totalt 8,5 procent respektive 5,5 procent (SCB 2002, s.10).

Sammanfattning och diskussion

Ålderstransitionens sista fas, äldrefasen, har givit stort utslag i Sveriges befolkning med följden att andelen över 65 år är hög. I Västeuropa med i genomsnitt stor andel äldre hade endast Italien och Grekland högre andelar över 65 år än Sverige. Åldrandeprocessen har pågått under flera decennier i Sverige och flera andra industriländer och ändå är det först under 1990-talet som det blivit en stor fråga i den ekonomiska och politiska debatten. Födelse- och dödstal pekar inom den närmaste framtiden inte heller på stora förändringar i befolkningsstrukturen.

Invandring till Sverige skulle med hänsyn till åldersstrukturen behövas men är knappast trolig från andra länder i Västeuropa eftersom de står inför samma problem. Möjligen kan viss invandring ske från tredje världens länder. Där är också befolkningsstrukturen en annan. Vissa forskare menar att en högre nettoinvandring än den som SCB räknat med är positiv för den framtida ekonomiska utvecklingen i Sverige. För att komma fram till detta har man jämfört hög nettoinvandring med ett alternativ utan invandring. Det är fler personer i arbetsför ålder som behövs för att klara försörjningen och vården av de äldre i framtiden.

SCB:s prognos fram till 2050 visar en stark ökning av personer över 65 år vilken i framtiden blir den klart dominerande gruppen storleksmässigt.

Prognoser för ett urval av andra västeuropeiska länder visar samma trend.

I kapitlet konstateras också att äldre koncentreras på kommunnivå över tid.

Varje kohort har bott mer koncentrerat än den tidigare i motsvarande ålder. Är det i dessa kommuner som resurser för äldrevård och sjukvård redan finns? Det är frågan för kapitlet Sveriges äldrelandskap med äldres geografiska fördelning i fokus.

Vid en närmare undersökning av boendeförhållanden för äldre i Västeuropa märks två trender som förstärker intrycket av att de äldre kommer att bo kvar i sina nuvarande bostäder i stor utsträckning. För det första är deras utrymmesstandard redan nu högre än för andra hushåll; detta gäller även för övriga EU-länder och visar att äldre bor kvar i stor omfattning. I Sverige är utrymmesstandarden inte högst men om vi ser till fyrtiotalisterna (den stora, kommande gruppen äldre) bor de på än större yta än de nuvarande äldre. Den andra trenden i boendet är att äldrehushåll, och svenska i synnerhet, inte har svårt att klara boendekostnaderna för sina stora utrymmen. De behöver således inte heller flytta av ekonomiska skäl. Sammantaget tyder detta på att äldre kommer att bo kvar rymligt även i framtiden.

10 Med särskilt boende avses boende på ålderdomshem, i gruppboende, på sjukhem eller annan form av s.k. särskilt boende.

(27)

Referenser

Andersson, E, & Magnusson, L. (2002) The Importance of Housing Systems in Safeguarding Social Cohesion in Europe (SOCOHO) Sweden Part B. Gävle:

Institute for Housing and Urban Research.

Borgegård, L-E & Håkansson, J. (2002) ”Äldres regionala flyttningar”, bilagedel D till diskussionsbetänkande ”Riv ålderstrappan! Livslopp i förändring”, i Senior 2005 (red.) Tillgänglighet och boende, SOU 2002:29.

Stockholm.

Bucht, C., Bylund, J. & Norlin, J (2000) En åldrande befolkning – konsekvenser för svensk ekonomi. Stockholm: Finansdepartementet, Bilaga 9 till

Långtidsutredningen 1999/2000.

Hoover, E (1941) Interstate redistribution of population, 1850-1940, Journal of Economic History 1: pp 199-205.

Jones, H (1990) Population geography. Paul Chapman Publishing.

Lindh, T. & Malmberg, B. (2000) 40-talisternas uttåg –- en ESO-rapport om 2000-talets demografiska utmaningar. Edited by Finansdepartementet Ds 2000:13. Stockholm: Fritzes.

Lindh, T. & Isakson, B. (2002) Mörk framtid -Sveriges största problem blir bristen på arbetskraft. Dagens Industri, lördag 27 juli, 2002, 10-11.

Malmberg, B. (2002) ”Befolkningspolitiska alternativ”, i Malmberg, B. &

Sommestad, L. (red.) Befolkning och välfärd Perspektiv på framtidens välfärdspolitik. Stockholm: Institutet för framtidsstudier.

Sak, B. & Raponi, M. (2002) Housing Statistics in the European Union. Liège:

International Centre for Research and Information on the Public and Cooperative Economy (CIRIEC).

SCB (2000) Sveriges framtida befolkning. Befolkningsframskrivning för åren 2000-2050 Demografisk analys och Jämställdhet. Örebro: Statistiska centralbyrån, Demografiska rapporter 2000:1.

SCB (2002) Statistisk årsbok för Sverige. Örebro.

SCB (2002b) Trender och Prognoser 2002 befolkningen, utbildningen, arbetsmarknaden med sikte på år 2020. Statistiska centralbyrån Prognosinstitutet. Örebro.

SCB (2002c) ”Befolkningens boende – idé till årlig sammanställning över nationell och internationell boendestatistik”, i serien Bakgrundsfakta till Befolknings- och Välfärdsstatistik. Statistics Sweden, Avdelningen för Befolknings- och Välfärdsstatistik, 2002:4.

Sommestad, L. (2002) ”Ålderstransitionen. Ett befolkningsperspektiv på ekonomisk och social utveckling”, i Malmberg, B. & Sommestad, L. (red.) Befolkning och välfärd Perspektiv på framtidens välfärdspolitik, Stockholm:

Institutet för framtidsstudier.

United Nations Development Programme, UNDP (2002) Human Development Report 2002. New York.

(28)

3. Lokal omflyttning och regional migration bland äldre – en översikt

Urban Fransson

Gruppen äldre har ökat under senare år. Under de närmaste decennierna kommer de ytterligare att öka i antal. En förändring av befolkningen mot allt fler äldre personer är inte enbart ett svenskt fenomen. Utvecklingen är densamma i stora delar av västvärlden i övrigt. Studier av äldres boende omfattar ofta frågor kring deras boende efter pensionering, stöd och hjälp för att vidmakthålla ett självständigt boende samt formerna för ett mer institutionellt boende (Sollbe 1992; Cribier och Kych 1993; Moore och Rosenberg 1994;

Pynoos och Liebig 1995).

Detta kapitel fokuserar främst på den första typen av studier: valet av bostad och därpå följande flyttningar i en period då de äldre fortfarande för ett aktivt liv och är vid god hälsa. Men den tangerar även diskussionen om stöd och hjälp i den senare delen av livet. I kapitlet diskuteras utifrån svensk och internationell litteratur hur de äldre med full funktionsförmåga byter bostad på den lokala bostadsmarknaden respektive deras långväga flyttningar. Den internationella litteraturen innehåller till stora delar studier av äldres regionala flyttningar, ofta till attraktiva orter eller områden, men handlar även i viss mån om internationella flyttningar. I de senare diskuteras främst äldres flyttningar från norra till södra Europa (Gustafson 2001). Rörligheten på lokala bostads- marknader har hittills uppmärksammats i mindre grad i litteraturen.

Äldre människor är som grupp betraktat mycket heterogen. Litteraturen inkluderar individer med nästan ett halvt sekels åldersskillnad, från 55 år och uppåt. En demografisk förändring mot en allt äldre befolkning är möjlig att förutsäga med stor säkerhet. Även om andelen äldre ökar så är det en hypotes att det stora flertalet är allt friskare högre upp i åldrarna. De äldre kan därför bo kvar i sin invanda miljö och utan hjälpinsatser under större delen av sin ålderdom. Andra däremot behöver i olika utsträckning hjälp för att klara av ett eget boende. En minoritet av de äldre bor under institutionsliknande former.

Äldre personer har större delen av sitt arbetsliv bakom sig och de ekonomiska variationerna inom gruppen är stora. Många av de yngre pensionärerna har fått ökade inkomster under sina arbetsföra år. De flesta avslutar sitt yrkes- verksamma liv och lever som pensionärer en allt längre tid. Förväntningar på bättre hälsa och omsorg är viktiga frågor bland de äldre (Warnes och Ford 1995). Risken att hälsotillståndet påverkas och att en eventuell partner faller ifrån, är händelser som påverkar individen såväl socialt som ekonomiskt. Det är en grupp med stora variationer i hälsotillstånd. Förutom faktiska

(29)

sjukdomstillstånd så kan det ta längre tid att genomföra aktiviteter på grund av sämre rörelseförmåga, syn eller hörsel. Det är förmågor som påverkar individens rörlighet i staden. Den ökande åldern gör att hälsotillståndet för det stora flertalet successivt försämras. Många av de äldre erfar olika typer av kroniskt äldrerelaterade sjukdomar.

Förväntningar finns även på ett bra boende till rimlig kostnad. Den förändring av samhället som har ägt rum har förändrat de äldres villkor.

Serviceutbudet har försämrats i många lokalsamhällen då man har fått vänja sig vid att behöva resa för att uträtta vissa ärenden i takt med att butiker, postkontor, banker etc. har lagts ner på mindre orter och i olika stadsdelar.

I debatten om de äldre och deras behov av stödinsatser hävdas det att många bor långt ifrån sina nära släktingar och kan därmed inte förvänta sig stöd och hjälp från anhöriga.

Äldres boende

Ett genomgående drag i litteraturen om de äldres boende och flyttningar är att resultaten pekar mot att de allra flesta bor kvar i sin bostad, sitt område och i sin kommun under lång tid. Endast en mindre andel av den äldre befolkningen flyttar.

Det finns en stor variation i den typ av bostäder i vilka vi återfinner de äldre.

Uppgifter från år 2000 visar att i åldrarna 65 – 79 år bor 95 procent i ordinärt boende. Övriga personer bor i andra boendeformer som till exempel särskilt boende och i andra fall är boendesituationen oklar. Med ökad ålder så minskar andelen som bor i eget boende. Mer än 90 procent av dem som är mellan 80 – 85 år bor i eget boende och 75 procent av de som är äldre än 90 år. Detta säger något om kvarboende i eget hem. Ungefär lika många bland de äldre bor i äganderätt som i hyresrätt. Drygt en femtedel bor i bostadsrätt. Det är dock väsentliga skillnader mellan de olika åldersgrupperna hur de bor. De yngre åldersgrupperna bor vanligen i äganderätt. Mellan 20 och 35 procent i åldrarna över 80 år bor i äganderätt. Det är dock vanligare att de bor i hyresrätt, 35-40 procent. Skillnaden i ålderssammansättning bland de äldre indikerar en successiv övergång från äganderätt till hyresrätt. Bostadsrätten däremot förefaller vara en upplåtelseform med relativ stabilt antal boende. Det är lätt att förknippa mycket av de äldres boende med institutioner av olika slag, men detta är sålunda inte fallet.

(30)

0,0 10,0 20,0 30,0 40,0 50,0 60,0 70,0

55-64 65-74 75-79 80-84 85-89 90- Ålder

procent Äga

Bostadsrätt Hyra Okänd

Figur 1. Andelen äldre efter åldersklass och upplåtelseform i riket år 200011. I den mån äldre flyttar till en annan bostad är anpassningstiden mellan en förändrad hushållsstorlek och bostadsstorlek lång. Det dröjer många år efter det att det sista barnet har flyttat ut tills dess man byter till en mindre bostad, det finns således en tröghet i anpassningen (Lundin 1991). Denna tröghet kan vara ett resultat av att hushållet länge betraktat sig som trångbott under den tid tonårsbarnen bott kvar i föräldrahemmet. Det är först efter det att de flyttat hemifrån som föräldrarna upplever att de har en lämpligt stor bostad. Empiriskt vet vi att de flesta äldre vill bo kvar i sitt nuvarande bostadsområde eller kvarter. Ofta har man bott länge i just detta område och den lokala förankringen är stark.

Äldre flyttar sällan

Ungdomar har en mycket hög flyttningsfrekvens. I vissa åldersklasser flyttar så många som bortåt 40 procent av alla ungdomar under ett år. En hög andel av flyttningarna sker i samband med att de lämnar föräldrahemmet. Hos de äldre är däremot flyttingsfrekvensen mycket låg. Flyttningsfrekvensen för lokala flyttningar sjunker successivt ju närmare personen kommer pensionsåldern. Den är som lägst bland personer i åldern 60 till 64. De allra äldsta flyttar lokalt i någon högre utsträckning än de yngre av de äldre. Den regionala flyttningsfrekvensen däremot sjunker ju äldre man blir (Lundin 1991; Öberg et al. 1993).

11 Egna bearbetningar av databasen GEOSWEDE.

(31)

- 1,0 2,0 3,0 4,0 5,0

45-49 50-54 55-59 60-64 65-69 70-74 75-79 80-84 85-w Ålder

procent

Flyttningar inom församling Flyttningar inom kommun Flyttningar mellan kommuner Flyttningar mellan län

Figur 2. Andel personer som flyttar i Sverige inom församling, inom och mellan kommuner samt mellan län år 2001. Källa: Statistiska Centralbyrån.

Varför flyttar de äldre så sällan? Bristen på lämplig bostad, vad gäller pris, storlek, läge, upplåtelseform etc. skulle självklart kunna vara en anledning.

Boendeutgifterna för det ägda huset som i många fall byggdes för flera decennier sedan är fördelaktiga. De äldre uppskattar det marknära boendet och friheten med att äga sin bostad. Ett annat motiv till att behålla bostaden är att man då har plats när barn och barnbarn kommer och hälsar på. En flyttning kan dessutom upplevas som ansträngande och kostsam.

En faktor som ofta diskuteras i litteraturen är boendetiden (Davies och Pickles 1985). Banden till bostaden och närområdet antas bli allt starkare med tiden och allt svårare att bryta. Ju längre boendetid desto mindre villig är hushållet att flytta (Clark 1982; Cadwallader 1992). Det hushåll som har bott i sin bostad länge, och känner sin omgivning, såväl den fysiska som den sociala anser att det inte finns någon anledning att flytta. De har en allmän ovilja att byta miljö som en följd av hög kunskap om sin omgivning, det vill säga de kan orientera sig och de känner till exempel till var service finns. På de platser där man har bott en längre tid har man ackumulerat i ett slags platsbundenhets- kapital. Att bryta upp från en sådan miljö är mentalt påfrestande, genom att de äldre tvingas inhämta ny information och att sätta in bostaden i ett nytt dagligt aktivitetsfält. Dessutom känner de sin bostad utan och innan, och det finns ingen anledning att flytta eftersom det skulle innebära en förändring av föremål och inredning.

En hypotes är att de boende med tiden blir allt mer bundna vid sin bostad och sitt bostadsområde genom bekantskaper och kunskap om närområdet, trots att hushållet egentligen föredrar ett annat boende (Huff och Clark 1978; McHugh

References

Related documents

Downward migration flows from the largest regional labour market (Stockholm) to large, medium and small markets are associated with quite large negative short-term

»När det gäller flyttningar till Stockholmsregionen är effekten på lön betydligt större för gruppen med höga betyg och lönepremiens storlek för denna grupp växer

Uppdraget har varit att sammanställa en forskningsöversikt över av vad offentliga aktörer på lokal och regional nivå kan göra för att stimulera miljöer för ökad tillväxt,

Despite the unsatisfactory empirical results on the potential infl uence of human capital on internal migration, two variables that could appropriately represent the supply of

ments of people and things are interlinked. 2 The conference aimed to i) elucidate and complicate relations between migration and cultural heritage, through historical

Svaret som regional tjänsteman 1 gav på frågan visar dels på att rationaliteten ekonomisk tillväxt är ett bakomliggande motiv för att kulturen ska arbeta med frågor som berör

Inom den lokala diskursen kring järnvägen har det inte framkommit några större invändningar mot Hamars närmare anknytning till Oslo och andra orter i regionen, det som har

publicly held since 1969 this conference was stopped and followed by arrests and intensified police raids in the countryside. 21 Funerals, weddings etc., when many people