Det har jag inte (aldrig) tänkt på

189

Det har jag inte (aldrig) tänkt på

ARIS FIORETOS

Enligt ett berömt konstaterande påträffas ”i analysen aldrig […] något ’nej’

från det omedvetna”.¹ Studier ägnade åt föreställningar om detta negations- lösa omedvetna kan knappast undvika att nämna personen bakom yttrandet.

Fastän Freud citeras på många ställen i Föreställningar om det omedvetna, förekommer hans namn emellertid inte där det under alla omständigheter kunde förväntas: i registret. Efter ”Ekelöf, Gunnar” gör studien ett språng över fem bokstäver, för att landa hos ”Kennedy, Jackie”.²

Hur skall denna lucka mellan poeten från Stockholm och societetsdamen från Long Island tolkas? Rör det sig om slump eller avsikt, förbiseende eller bortträngning? Det enda som med säkerhet kan konstateras är vad studien själv framhåller apropå Intets poet, Mallarmé: ”negationen ringar in en tom plats, ett hålrum”.³ Med andra ord: där det finns en lucka finns en kant. I Föreställningar om det omedvetna framträder negeringen som konturen av ett utelämnande.

Hur mena nej utan att säga det?

Under andra hälften av 1950-talet besökte mannen bakom talaktsteorin, J. L. Austin, New York. I föredraget som hölls vid Columbia kom han in på en underlig asymmetri i engelskan. ”I vissa språk leder en dubbel negation till en affirmation. I andra leder en dubbel negation till en mer eftertrycklig negation. Det är dock underligt att i inget språk jag känner till, vare sig natur- ligt eller artificiellt, leder en dubbel affirmation till en negation.”⁴ Austin gjorde en retorisk paus för att åhörarna skulle få tid att reflektera över denna sällsamhet. I tystnaden som uppstod hördes en röst längst bak i rummet.

”Yeah, yeah …”⁵

1 Sigmund Freud, ”Die Verneinung” (1925), Studienausgabe, red. Alexander Mitscherlich et al. (Frank- furt am Main: S. Fischer, 1975), del III, 377. ”Om negering”, sv. övers. Eva Backelin, Samlade skrifter, red. Clarence Crafoord et al. (Stockholm: Natur & Kultur, 2003), del IX, 386.

2 Cecilia Sjöholm, Föreställningar om det omedvetna. Stagnelius, Ekelöf och Norén (Stockholm och Stehag: Symposion, 1996), 333.

3 Cecilia Sjöholm, Föreställningar om det omedvetna, 159.

4 Se Jim Holt, ”Morgenbesserisms”, London Review of Books, LRB Blog, den 22 september 2009.

5 Anekdoten, som otaliga filosofistudenter vid Columbia hört genom åren, återkom i de flesta nekrologer då mannen som kallats bl a ”trottoarernas Sokrates” och ”Sokrates med en jiddisch accent” gick bort. Se t ex Douglas Martin, ”Sidney Morgenbesser, 82, Kibitzing Philosopher, Dies”, New York Times den 4

BLICK, RÖRELSE, RÖST

190

Sidney Morgenbessers slagfärdiga vederläggande av engelsmannens påstå- ende gjorde effektivt bruk av en distinktion som denne nyligen infört i språk- teorin.⁶ Medan Austin förlitade sig på talets ”lokutionära” kraft, satte hans amerikanske kollega lit till språket som ”illokutionär” handling. I det förra fallet grundade sig påståendet på ett kognitivt innehåll som gick att förstå som sant eller falskt; i det senare utförde yttrandet en handling som antingen lyckades eller misslyckades.

Ett språk kunde med andra ord förneka vad det likväl påstod genom en per- formativ akt. Morgenbesser visade Austin att det gick att negera utan negation.

Ett par decennier senare började en flicka på Spyken, ett gymnasium i Lund.

Eleverna i högre ringar visste inget om henne personligen. Ryktet gjorde dock gällande att hon var kvick i tanken och tungan vass. Nästan allt som de få äldre elever som tordes tala med henne formulerade – teorier om det ondas blommor eller tvärtom dess banalitet, lika in- som outvecklade funderingar rörande vänskap, punkrock och orientering – besvarades antingen med vad som liknade en avvärjande min eller med en sats som inleddes av ”Men …”.

Invändningen verkade vara flickans livsluft, den parerande konjunktionen hennes metod.

De äldre eleverna hann gå ut gymnasiet innan de begrep att replikerna inte utgjort förnekanden så mycket som retoriska manövrar med vilka flickan sökt skapa utrymme för gemensam reflektion. Genom att undvika slentri- anmässigt samtycke ville hon öppna ett rum som i gynnsamma fall ökade allas förståelse av det diskuterade.

Istället gick flickan till historien som ”Cissi Neg”.

Sannolikt ännu oförtrogen med talaktsteorier visade flickan en intuitiv med- vetenhet om att språk både sade och gjorde saker. De gick lika lite att reducera till en rad påståendesatser som de kunde betraktas som en samling fristående handlingar. Hennes intuitiva ”Men …” förnekade inte det sagdas giltighet, utan utvidgade det tänkbaras område. Om en utsaga endast tjänade till att bekräfta en tes lämnades alltför mycket utanför diskussionen. Flickans negering utan negation förlänade det osagda kontur. På sitt sätt gjorde hon det utelämnade talande.

augusti 2004 och Andrew Gumbel, ”Professor Sidney Morgenbesser”, The Independent den 6 augusti 2004.

6 Föreläsningarna som Austin höll vid Harvard 1955 publicerade några år senare som How to Do Things with Words (Cambridge, Mass.: Harvard University Press, 1962).

DET HAR JAG INTE (ALDRIG) TÄNKT PÅ

191

I likhet med andra namn som låg i tiden såsom ”Sid Vicious” eller ”Poison Ivy” kombinerade ”Cissi Neg” ett smek- med ett öknamn. Det senare ledets

”Neg” reducerade hållningen som gjorde kamraterna osäkra till dess essens.

Men hur var det med det förra? Elever som inte såg namnet i skriven form utan endast hörde det, kunde inte vara säkra på att det rörde sig om för- kortningen av ett dopnamn som avletts från latinets caecus (”blind”). När allt kom omkring kunde namnet lika gärna återges med ”Sisi”, vilket var vad Elisabeth, kejsarinnan av Österrike och sedermera drottningen av Ungern, kallades vid ungefär samma ålder. Uppfattat som emfatisk spanska vore det i så fall så nära en dubbel bejakelse det gick att komma.

Om detta ”Sisi” tolkas i Morgenbessers anda, det vill säga som yeah, yeah, utgör det emellertid en förtäckt negation. Läst ihop med ”Neg” innebär ett sådant ”ja, ja” alltså en dubbel negering. Det vill säga: en affirmation.

Barnen på skolgården i Lund försökte sannolikt preventivt att förringa värdet av invändningar genom att ge flickan ett binamn inspirerat av samtida punk- musiker. Omedvetet måste hon ha förkroppsligat oron de kände vid tanken på att få teser eller teorier prövade och möjligen ifrågasatta. I själva verket inkarnerade hon ett klokare sätt att resonera. ”Cissi Neg” må ha framstått som negativ, fast egentligen sökte hon ett mera nyansrikt – och alltså livs- tillvänt – sätt att uttrycka bejakelse på.

Eller som det heter om de domäner på vilka flickan senare i livet skulle finna stöd för sin hållning och göra sig ett namn som det omedvetnas ut- tolkare:

Det bortträngda har […] en tendens att komma tillbaka i litteraturen och konsten, som är den plats där det omedvetnas avgrunder öppnar sig. Konsten och litteraturen vaknar av oro, och väcker oro.⁷

Den tonåriga ”Cissi Neg” kan inte ha tyckt att det var roligt att diskutera utan att väcka oro. Om meningsutbyten inte tedde sig roliga, det vill säga även var oroliga, fanns inget hopp om gemensam lättnad.

Som personen vars namn saknas i hennes senare register till Föreställ- ningar om det omedvetna visste, existerar inget starkare bevis på att det omed- vetnas avgrunder uppdagats än om analysanden reagerar med att säga: ”Det har jag inte (aldrig) tänkt på”.⁸ Ett annat sätt att uttrycka detta senkomna

7 Sara Arrhenius och Cecilia Sjöholm, Ensam och pervers (Stockholm: Bonnier Alba, 1995), 113–114.

8 Freud, ”Om negering”, 386.

BLICK, RÖRELSE, RÖST

192

erkännande – lika mycket road oro som just komplicerad lättnad – vore med hjälp av ett sedan länge bortglömt namn.