• No results found

Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten...

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten..."

Copied!
40
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Karls tads univers itet 651 88 Karls tad Tfn 054-700 10 00 Fax 054-700 14 60

Information@kau.s e www.kau.s e

Gunilla Sjöö

Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten...

Tros- och livsåskådningsvetenskap D-uppsats

Datum/Termin: 09-02-11 Handledare: Cristina Grenholm

(2)

Innehåll

Att lära sig förstå dopet och öva denna kunskap...2

Vi måste ställa oss frågan: ”Varför dop?”...2

Metod och material...5

Nödvändigt för saligheten...8

Betydelse för hela livsvägen...11

En salig livsväg...19

Vi är ju inte religiösa nån av oss egentligen...21

Vikande dopsed leder bort från folkkyrkotanken...26

Jesu dop som modell...27

En kommunikativ handling...29

Diskussion...33

Källhänvisningar...38

(3)

Att lära sig förstå dopet och öva denna kunskap

Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt samfund. Det innebär bland annat att man erkänner två sakrament: dopet och nattvarden. Nattvarden kan firas dagligen om man så vill, medan dopet är en engångshändelse som för många har ägt rum när de var spädbarn. För egen del var jag tre månader när jag döptes, och var medveten på det sätt ett tremånaders barn är medvetet.

Mina upplevelser av själva dopet har jag inga minnen av. Däremot finns ett fotografi där mormor och prästen står uppställda bredvid dopfunten, mormor med mig i famnen. Som kristen förväntas jag varje dag leva i mitt dop. Exempelvis ska konfirmationstiden ägnas åt

”att visa på den livstydning på dopets grund som kristen tro erbjuder”.1 Vad innebär det?

Även Martin Luther insåg att det kunde vara svårt att tillägna sig dopets innebörd. Framför allt det löfte om Guds nåd, förlåtelse och salighet som är knutet till dopet: ”Därför har envar kristen hela sitt liv nog att skaffa med att lära sig förstå dopet och öva denna kunskap. Ty han måste beständigt fara efter att fast tro, vad dopet lovar och giver, nämligen seger över djävulen och döden, syndernas förlåtelse, Guds nåd, Kristus i hans fullhet och den Helige Ande med alla hans gåvor.”2

Att ägna mig åt att skriva om dopet är ett sätt att för mig själv reda ut begreppen. Ett sätt för mig att utforska min kristna tro i relation till kyrkans tro.

Jag upplever att det finns en osäkerhet kring dopet inom Svenska kyrkan. En osäkerhet som gäller hur man som kyrka idag ska kunna motivera för föräldrar varför det är bra och viktigt att låta döpa sitt barn. Min uppfattning är att det sjuder lite varstans, men det är svårt att få någon helhetsbild av vad som pågår. I både Uppsala och Lunds stift pågår fördjupningsprojekt och utbildningsdagar kring dopet. I mitt eget stift – Karlstad – ägnades fortbildningsdagarna för präster under våren 2008 åt dopet. Min upplevelse av situationen är att praktiserandet av barndopet i Svenska kyrkan idag inte är helt genomreflekterat. Trots att dopet är grunden för medlemskap i Svenska kyrkan, upplever jag att dopet som kristen initiationsrit är marginaliserat. Jag är väl medveten om att detta är en upplevelse utifrån mitt perspektiv som aktiv medlem i kyrkan. Utifrån den stora majoriteten av kyrkans medlemmar, de som väljer att på ett mer passivt sätt vara medlemmar, kan dopet istället ses som inträdet i en livslång relation med kyrkan.

Min avsikt är att undersöka och diskutera de olika motiv som kan finnas hos olika aktörer för att låta döpa barn. I det större perspektivet gäller frågeställningen hur barndopet motiveras i hela den kristna kyrkan. Men jag kommer att snäva in och fokusera mer specifikt på motiven hos de aktörer som på ett eller annat sätt är knutna till Svenska kyrkan.

Vi måste ställa oss frågan: ”Varför dop?”

"Dopet i vår tid" heter ett dopprojekt som Uppsala stift driver tillsammans med fem församlingar med avsikten att fördjupa reflektionen om dopets teologi och praxis.3 Så här skriver man:

I mitten på 90-talet, i samband med att dopet blev medlemsgrundande, skrev alla församlingar en doppastoral. Frågan är hur pass aktuella doppastoralerna är idag, är det något som man i församlingen

1Riktlinjer för Svenska kyrkans konfirmandarbete, (2008), sid 13

2Luther, Martin., (1985), ”Luthers stora katekes” I: Svenska kyrkans bekännelseskrifter, sid 477

3Svenska kyrkan, (2008d), Uppsala stift - Dopet i vår tid.

(4)

följer? Mycket har hänt sen dess och nya frågor om dopet behöver ställas utifrån den nuvarande livssituationen.

Hur ser 2000-talets dopteologi ut och hur ser traditionsförmedling ut i den tid som är? Betyder traditionen något för oss idag och vad vet vi om vår egen tradition?

Det liv som en familj lever idag och de frågor som unga människor har ligger inte alltid i linje med de frågor som kyrkan prioriterar. Relationen till kyrkan har förändrats och för en familj är det inte längre en självklarhet att anmäla sitt barn till dop. Vi ser att statistiken rörande dopet så sakta rör sig nedåt och vi måste ställa oss frågan: "Varför dop" så att vi själva vet vad vi skall ge för svar. Har svaret på frågan om

"Varför dop" ändrats genom generationerna och hur lyder i så fall svaret nu?4

Det är inte längre en självklarhet att anmäla sitt barn till dop. "Vi måste ställa oss frågan:

'Varför dop' så att vi själva vet vad vi skall ge för svar." Frågan kunde lika gärna ha varit min.

Nu lyder min frågeställning istället som följer: Hur motiveras barndopet i dag i Svenska kyrkan? Det faktum att Uppsala stift tycker sig behöva ställa en liknande fråga säger något om problematiken. Det råder en villrådighet angående dopets plats i kyrka och samhälle. Det finns ett behov att förankra dopet och att fördjupa sin kunskap och reflektion om dopets teologi och praxis. Vad är egentligen ett dop? Vad innebär dopet? Varför ska vi döpa? Både inom kyrkan, bland kyrkoarbetare, men även hos nyblivna föräldrar är dessa frågor aktuella.

Kanske mer aktuella än på mycket länge, för när det inte längre är en självklarhet att anmäla sitt barn till dop, kan det finnas ett underliggande krav på att det val som görs är genomtänkt och välmotiverat.

Som jag tidigare skrivit upplever jag att det idag finns en osäkerhet kring dopets ställning, kring vad dopet är och vad det kan innebära för individen, och för kyrkan. Jag menar att Svenska kyrkans officiella syn på dopet, som den kommer till uttryck i Kyrkoordning, Kyrkohandbok och andra dokument, har svårt att få genomslag hos de flesta familjer som låter döpa sina barn, kanske även hos enskilda präster. Jag menar att det är relevant att ställa frågan om kyrkan har någon dopsyn överhuvudtaget.

En liten, men möjligen betydelsefull, skillnad mellan min frågeställning och den frågeställning Uppsala stift utgår ifrån, är ordet barn. "Varför dop?" frågar sig Uppsala stift.

"Hur motiveras barndopet?" undrar jag. Vad beror skillnaden på? Är det en verklig skillnad?

Frågan "Varför dop?" skulle kunna spjälkas upp i olika kategorier: Varför barndop?, varför dop av ungdomar? konfirmanddop?, varför vuxendop? troendedop? bekännelsedop? osv. Det är klokt av Uppsala stift att kalla dopet för dop. För när kan man anses vuxen nog att avgöra om man ska låta döpa sig? Seden att döpa spädbarn reser frågeställningar som inte gäller dop av vuxna. Det är t ex fler individer involverade än vid dop av vuxna. Barnets föräldrar gör ett aktivt val när de anmäler sitt barn till dop. Motiven för detta val kan se olika ut och kan vara mer eller mindre genomtänkta. Det är dessa frågeställningar jag vill finna svar på i min undersökning.

Hur motiveras praktiserandet av barndopet i Svenska kyrkan idag? För att undersöka detta behöver jag strukturera frågeställningen. Den innehåller i sig själv några avgränsningar. För det första gäller frågeställningen dop av barn, i meningen spädbarn, eller barn som är så små att deras föräldrar har beslutat åt dem. Det är förmodligen en glidande skala rent åldersmässigt. För det andra gäller frågeställningen dop av barn i den kontext som utgörs av samfundet Svenska kyrkan. En tredje avgränsning är att jag har valt att undersöka förhållandena i Svenska kyrkan idag. Jag väljer att låta ”idag” vara en samtid som sträcker sig från början av 1990-talet, fram till skrivande stund. Men för att få perspektiv till denna samtid, kommer jag att göra några korta historiska nedslag i ”traditionen”.

4Svenska kyrkan, (2008d).

(5)

Riter kan studeras ur olika perspektiv. I min undersökning kommer jag att studera dopet ur tre olika aktörers perspektiv. Dessa aktörer namnger jag som 1) traditionen, 2) samtiden och 3) dopföräldrarna. Jag låter traditionen – närmare bestämt den lutherska traditionen - vara en aktör. Traditionen får mer specifikt representeras av några av de dokument från 1500-talets reformation på vilka Svenska kyrkan grundar sin tro, bekännelse och lära. Samtiden får också träda in som en aktör. Ett annat sätt att se på dessa två aktörer som jag har valt att kalla traditionen och samtiden, är som den kontext, de förutsättningar som den tredje aktören har att ta mer eller mindre hänsyn till. Den tredje aktören blir då de människor av kött och blod som använder dopet, som låter sig användas av dopet. Framförallt föräldrarna till de barn som döps, men även i någon mån prästerna som representanter för kyrkans syn på dopet. I min framställning väljer jag dock att inte fokusera så mycket på prästerna. Det kan diskuteras om ordvalet ”att använda/låta sig användas av dopet” är relevant. Att människan använder dopet anser jag är helt klart eftersom det oavsett vilka motiv hon har i första hand är för sin egen skull hon döper och låter sig döpas. Att någon skulle låta sig användas av dopet är svårare att förklara. Det finns olika aspekter på det, men alla som deltar i en dopgudstjänst kan i någon mån anses vara Guds redskap: prästen som förättar dopet, det lilla barnet som tar emot dopet men som också är en symbol för människans hjälplöshet och oändliga behov av Guds nåd, samtidigt som barnet kan vara en förebild för de vuxna när det gäller tro och tillit. Föräldrarna till det lilla barnet låter sig användas i den meningen att de så att säga ”ställer sitt barn till förfogande”, lägger sitt barn i Guds händer, även om de kanske inte själva ser det så, eller skulle använda det ordvalet. Var och en som är närvarande vid ett dop, eller för den delen vid vilken gudstjänst som helst, utsätter sig för en möjlighet eller risk att bli berörd.

Min fråga är en konsekvens av den pågående förändringen av dopseden i Sverige. Det pågår en förändring av den tradition som använder dopet som ett sätt att välkomna nyfödda in i ett familjesammanhang. Antalet barn som döps är fortfarande högt, men det är en vikande trend.

Om det har skett en motsvarande ökning av antalet profana namngivningsceremonier är svårt att säga, eftersom det inte förs något register eller någon statistik över dessa. Tanken att det förs register över vilka som är döpta är å ena sidan lite skrämmande i en värld där i stort sett allt människor gör övervakas och kontrolleras, å andra sidan är det en vacker tanke: mitt namn blir i och med dopet antecknat både i himlen och på jorden! Bara det kan ju vara motiv nog...

Inom Svenska kyrkan finns inte någon gudstjänstordning för barnvälsignelse. Ett fåtal av de motioner och frågor som inkommit till kyrkomötet under 2000-talet rör dopet. Dessa motioner och frågor berör till stor del frågan om barnvälsignelse, men även relationen barndop – vuxendop. Skulle Svenska kyrkan öppna för barnvälsignelse är det troligt att barndopets ställning skulle undergrävas. Ett dop är i sig en slags välsignelse, men innehåller mycket mer än enbart välsignelsen.

De svar min undersökning ger får konsekvenser för synen på kyrkan. Synen på barndopet ger olika kyrkosyn/församlingssyn. Synen på huruvida barndopet ska kopplas till något krav på föräldrarna, ger olika kyrkor. Svenska kyrkan vill vara en öppen folkkyrka. Det innebär bl a att alla ska få plats med sin tro och sina tvivel.5 Den vikande dopseden kan i förlängningen tvinga Svenska kyrkan allt längre bort från folkkyrkotanken. Denna tanke är djupt förankrad i Svenska kyrkan som en del av dess identitet och hänger samman med synen på dopet som ett nådesdop, som ett erbjudande till var och en. Kyrka och församling finns i världen som ett erbjudande till människor. Men hur ska en kyrka vars identitet är att vara en folkkyrka hantera en situation där människor inte vill ta emot den erbjudna nåden?

5Kyrkoordningen, (1999), sid 59

(6)

Metod och material

För att undersöka motiv för barndopet kommer jag att använda mig av tematiska litteraturstudier. Därav följer att jag inte kommer att göra några empiriska studier. Intervjuer och eller fältstudier hade kunnat vara en alternativ eller kompletterande metod. En anledning till att jag avstår från att göra egna intervjuer är att det finns ett material som utgår från sådana (Eva Reimers, se nedan), varför jag kan använda mig av det. Temat för litteraturstudiet är naturligtvis grundat i min frågeställning: hur motiveras barndopet? Därmed avser jag inte heller att redogöra för eller analysera till exempel hela Martin Luthers stora katekes, utan endast de delar som har relevans för min frågeställning.

Här nedan presenteras den litteratur jag valt att studera, samt sådant material jag avstår från att behandla i min undersökning.

Som ett bakgrundsmaterial till dopets utveckling kommer jag att använda en bok av Maxwell E. Johnson. Boken The Rites of Christian Initiation presenterar de kristna initiationsriterna från det nytestamentliga ursprunget till dagens katolska, episkopala och lutherska kyrkor, med tyngdpunkt på den tidiga kyrkan.

Augsburgska bekännelsen (Confessio Augustana, förkortat CA) och Martin Luthers stora katekes härrör från reformationen på 1500-talet, dessa tror jag inte behöver någon närmare presentation här. De får representera traditionen som aktör i min undersökning.

Kyrkoordningen (förkortat KO) innehåller de bestämmelser som Svenska kyrkan och dess medarbetare har att rätta sig efter. Målet för KO är att ge kyrkan så goda förutsättningar som möjligt att fullfölja sin kallelse. Varje avsnitt består av en inledning samt efterföljande paragrafer med de bestämmelser som gäller. Inledningarna är inte avsedda att vara uttömmande förklaringar till bestämmelserna, utan ska ge en kort bakgrund och motivering till varje avsnitt.6 Avsnittet om dopet ingår i den avdelning i KO som behandlar gudstjänsten.

Cristina Grenholms artikel ”Skriftkritik” i Tolkning för livet, har hjälpt mig i min tolkning av Kyrkoordningen.

Den svenska kyrkohandboken är en av de av kyrkomötet antagna gudstjänstböckerna för Svenska kyrkan. De övriga är Bibeln, Den svenska psalmboken, Den svenska evangelieboken och En liten bönbok.7 Dessa böcker ska tillsammans vara uttryck för vad Svenska kyrkan tror, bekänner och lär. Kyrkohandboken innehåller ordningar för gudstjänster och kyrkliga handlingar, däribland dopet.

Vid Kyrkornas världsråd 1982 antogs en ekumenisk överenskommelse om dop, nattvard och ämbete. Det så kallade Lima-dokumentet (BEM = Baptism, Eucharist and Ministry), har haft mycket stor påverkan på kyrkornas dopteologier och framförallt på deras doppraxis. Ett viktigt syfte med arbetet inom Kyrkornas världsråd är att verka för kyrkornas synliga enhet.

Lima-dokumentet är ett led i denna strävan. Överenskommelsen i BEM har i sin tur påverkats av den utveckling som skedde inom katolska kyrkan efter det andra Vatikankonciliet, som ägde rum under mitten av 1960-talet. Konciliet öppnade upp för ett nytänkande kring sakramenten, och därmed också dopet. 1972 kom den katolska the rites of Christian Initiation of Adults (RCIA) som har påverkat dopritualerna även i andra västerländska kyrkor.

6Kyrkoordningen, (1999), sid 3

7aa, sid 47

(7)

Dopet i vår tid – Bidrag till en nutida dopteologi kom ut under våren 2008, och är en liten skrift utgiven av Uppsala stift i samband med dess dopprojekt, med Hans Hartman som redaktör. Som titeln antyder vill den ge ett bidrag till en modern, samtida dopteologi. Boken är avsedd att kunna användas som ett studiematerial kring dopet. Den kan ses som ett tidsdokument över en nutida dopreflektion och ger ett lite spretigt intryck då den består av både vetenskapliga artiklar och föredrag, en bildserie om dopet samt nyskrivna doppsalmer och en gudstjänstordning. Ur denna bok kommer jag att använda mig av artiklar av Anna- Karin Hammar och Kenneth Nordgren, samt av Kari Veitebergs föredrag.

Kyrkoordningen, Den svenska kyrkohandboken, Limadokumentet samt Dopet i vår tid får i min undersökning representera den aktör som jag har benämnt ”samtiden” och som utgörs av kyrkans nutida lära angående dopet.

Eva Reimers avhandling från 1995 Dopet som kult och kultur får utgöra den empiriska förankringen i min framställning och representerar den tredje aktören, nämligen dopföräldrarna. Jag avstår alltså från att göra egna intervjuer, eftersom det redan finns ett material som uppfyller mina krav. Syftet med Reimers avhandling var att undersöka hur sekulariserade människor använder sig av dopet på ett för dem själva meningsfullt sätt. Det kan invändas att materialet är gammalt (i skrivande stund tretton år gammalt), och att mycket har hänt sedan undersökningen gjordes, exempelvis ser vi en trend där andelen döpta barn sjunker. Fler familjer väljer alternativa sätt att välkomna barnen in i familjen. Men trots att materialet har några år på nacken tror jag att det kan ge en rättvisande bild av hur dopföräldrar funderar inför dopet och vilka deras motiv kan vara.

För min undersökning av motiv för barndopet utgör ovanstående litteratur ett underlag. I en mer konstruktivt resonerade del av framställningen kommer jag att använda mig av detta underlag tillsammans med dels en modern dogmatik, dels en teori om hur det gudomliga kan erfaras i gudstjänsten genom deltagarnas samspel med varandra.

Den tredje volymen av Systematic Theology avslutar den lutherske teologen Wolfhart Pannenbergs stora dogmatiska verk. De tre volymerna i hans systematiska teologi utkom först på tyska mellan 1988-1993. Jag har tagit del av det avsnitt i den tredje volymen som behandlar sakramenten och därmed dopet. Genom att använda en tongivande nutida luthersk teologs tankar om dopet hoppas jag att min framställning och analys kan förankras i min egen kyrkotradition.

En relativt ny avhandling är Siobhán Garrigans Beyond Ritual – Sacramental Theology after Habermas från 2004. I Beyond Ritual utformar hon med stöd av Habermas teori om kommunikativt handlande en metod för hur man kan studera det sakramentala i gudstjänsten.

Liturgin framstår framförallt som en social praktik, med en egen inbyggd dynamik. Garrigan undersökte nattvardsfirandet i olika församlingar. Resultatet innebär att i den ”förhandling”

som pågår mellan liturg och församling är det viktigt att samförstånd uppnås. Det är i detta samspel mellan människor som Gud kan erfaras. Den liturgiska praktiken kan sägas avslöja vad deltagarna tror (lex orandi, lex credendi), därför kan den här boken ge ett perspektiv på firandet av dopgudstjänst. Min avsikt med uppsatsen är dock inte att studera liturgiska praktiker utan istället motiv för barndopet och de spänningar som eventuellt kan finnas mellan olika aktörers perspektiv på detta. Garrigans avhandling kan ses som ett bidrag till hur dessa spänningar mellan lära och liv skulle kunna minskas.

En mängd olika möjligheter finns för att studera motiv för barndopet, här nedan presenterar jag det material jag har valt att inte använda.

(8)

Församlingsinstruktionerna skulle kunna fungera som illustration till en nutida dopsyn. Men de församlingsinstruktioner jag har sett fungerar mest som beskrivningar av församlingen och dess omvärld samt som handlingsplaner och ger inte så mycket ifråga om teologi. Mot detta kan invändas att handlingsplanen i sig är en form av teologi, och att det handlingssätt som beskrivs uttrycker denna teologi. Några av församlingsinstruktionerna nämner inte alls dopet, eller hänvisar i fråga om dopet till doppastoralen. Inför förändringen av Svenska kyrkans medlemsgrund 1996 utarbetade församlingarna doppastoraler. Doppastoralen fungerar som en plan för församlingens handlande med odöpta och döpta. Att förvänta sig att församlingsintruktionen och/eller doppastoralen skulle innehålla mer djupgående resonemang vore inte rimligt. Man måste förutsätta att församlingarna omfattar den teologi och de teologiska dokument som omfattas av Svenska kyrkan i stort.

För att undersöka den ”vanliga människans” motiv för, och tankar omkring dopet skulle jag som komplement till Reimers avhandling kunna använda några olika forum på internet.

Exempelvis forumet ”Frågor om tro och liv” på Svenska kyrkans hemsida8, eller ”Fråga prästen” på Dopguiden9, en informativ hemsida på internet med kommersiella inslag. Jag har läst de frågor på dessa forum som mer specifikt rör dopet, men bedömer att de inte ger mer till min diskussion och analys. Frågeställningarna är visserligen något annorlunda jämfört med vad som kommer fram i Reimers avhandling, men inte så annorlunda att det motiverar ett fördjupat studium i min framställning. Frågorna tydliggör framför allt en ökande klyfta mellan lära och liv, kyrka och samhälle, en klyfta som är synlig redan i Reimers material. Ett exempel är en mamma som är medlem i Svenska kyrkan men inte döpt, hennes sambo är döpt men har utträtt. Hon frågar om de har rätt att döpa sitt barn i Svenska kyrkan. Prästen Lars Segerstedt svarar att de har rätt att döpa sitt barn, men att de kanske bör fundera över vad de med dopet vill förmedla till sitt barn när de själva inte är döpta eller tillhöriga.10

För att studera om och i så fall vad som rör sig i den ”inomkyrkliga” diskussionen skulle jag kunna undersöka eventuella artiklar och diskussioner som rör dopet i Svensk Kyrkotidning, Kyrkans tidning och tidningen Dagen. Jag har valt att avstå från att göra en sådan undersökning. En annan möjlighet hade varit att studera de motioner och frågor med anknytning till dopet, som behandlats i kyrkomötet under de senaste åren. Detta har jag gjort, och kommit fram till att de visserligen ger en bild av vilka frågor som är och har varit aktuella, men att det inte tillför något ytterligare till min diskussion. Flera av motionerna handlar om barnvälsignelse, några efterlyser en ordning för sådan, medan någon istället ställer sig mer tveksam. Samtliga motioner gällande barnvälsignelse har avslagits. Motionerna i kyrkomötet är symptom på vilka frågeställningar som är aktuella. Liksom frågorna till Svenska kyrkans hemsida pekar motionerna på en ökande klyfta mellan kyrka och samhälle, mellan lära och liv. Eftersom jag anser att denna klyfta visar sig redan hos Reimers, menar jag att det är fullt tillräckligt att använda hennes material.

Konfirmandundervisningen är en stor del av kyrkans dopundervisning. En ingång till min studie skulle därför kunna vara att studera hur dopet presenteras i olika konfirmandundervisningsmaterial. Eftersom det är svårt att veta i hur stor utsträckning respektive material används har jag valt att inte ta med dessa i min studie. En sådan undersökning skulle kunna ge material för en egen uppsats. Riktlinjer för Svenska kyrkans konfirmandarbete är ett dokument som alla som arbetar med undervisning av konfirmander i kyrkan måste ta hänsyn till. Riktlinjerna är fastställda av Biskopsmötet och av Svenska

8Svenska kyrkan, (2008a), Frågor om tro och liv.

9Dopguiden, (2009), Fråga prästen.

10Svenska kyrkan, (2008a) ”Har vi rätt att döpa vårt barn?” i: Frågor om tro och liv.

(9)

kyrkans församlingsnämnd. Det som sägs om dopet i detta dokument liknar i allt väsentligt vad som står i Kyrkoordningen. Därför ser jag ingen anledning att fördjupa mig i riktlinjerna.

Nödvändigt för saligheten

Barndopets vara eller inte vara har ända sedan den tidiga kyrkan debatterats. Det har alltid gått en skiljelinje mellan dess förespråkare och dess motståndare. Tertullianus skriver i De Baptismo från 200-talet om varför barn inte bör döpas. De Baptismo är för övrigt den tidigaste skriften om dopet i kyrkans historia efter Nya testamentet. Tertullianus bekymrade sig för den besvärliga botgöring som krävdes för att få förlåtelse om man hade syndat svårt efter sitt dop.

Detta ville han bespara både barnen och deras faddrar. Han menade också att trots Jesu ord i det så kallade barnevangeliet, Matt 19:14 (...och hindra dem inte...), så skulle man låta barnen vänta med att komma till dopet tills de var mogna och kompetenta nog att känna Kristus, när de hade genomgått tillräcklig undervisning. Dessutom ifrågasatte Tertullianus varför oskyldiga spädbarn skulle behöva ha så bråttom till syndernas förlåtelse. Personer som inte betroddes med världslig egendom, borde inte heller bli anförtrodda himmelsk sådan.11

Cyprianus som var biskop i Karthago under mitten av tvåhundratalet, var istället en stark förespråkare för barndopet. I hans argumentation finns ett embryo till en teologi där arvsynden kopplas till dopet. Han menade att för spädbarnen kanske dopet var ännu viktigare än för de vuxna, eftersom de behöver hjälp till den gudomliga nåden. Ingen har rätt att hindra någon annan från att bli döpt och komma i åtnjutande av Guds nåd.12

Även om barndop kan ha förekommit redan mycket tidigt i den kristna kyrkans historia, blev det etablerat på allvar under 300-talet. När allt fler blev kristna och kristendomen upphöjdes till statsreligion blev följden att människor ville att även deras barn skulle få del av dopet.

Efter Augustinus blev läran om arvsynden den viktigaste anledningen till att döpa spädbarn.

För frälsningens skull var det nödvändigt att låta döpa även barnen. Vid konciliet i Karthago år 418 beslutades t ex att spädbarn behöver dopet för syndernas förlåtelse och för att få tillträde till himmelriket.13

Efter Augustinus kom barndopet att under lång tid ses som nödvändigt och förväntat, inte bara tillåtet. Augustinus hävdade att eftersom människans vilja inte är fri, utan sjuk och ”inkrökt i sig själv”, endast sökande att uppfylla sina egna begär redan från födelsen, så kan hon inte välja eller vilja att göra det goda, utan behöver den gudomliga nåden för att göra det. Orsaken till denna mänskliga sjukdom ligger i Adams synd, som tillsammans med lidandet och döden har överförts till alla människor. Eftersom man i samband med dopet använde exorcism, dvs utdrivning av onda andar, för alla dopkandidater – både vuxna och barn, visade det att alla behövde bli befriade från synden, döden och djävulen. Och om dopet var till för syndernas förlåtelse, och barn faktiskt döptes sedan lång tid tillbaka, så visade det att även barnen var i behov av förlåtelse. Augustinus syn på dopet innebär dessutom att barnet ses ett som idealiskt subjekt för sakramentet. Dels på grund av att barnet som subjekt visar på människans totala hjälplöshet, dels eftersom det för-rationella eller icke-rationella är ett idealiskt sätt att närma sig sakramenten. Att ta emot dopet eller nattvarden är som att bli ett barn.14

Allt sedan reformationen har Svenska kyrkan anslutit sig till den Augsburgska bekännelsen (CA = confessio Augustana) med flera dokument. Philip Melanchton var CA:s författare, men

11Johnson, M.E., (1999), The Rites of Christian Initiation. Their Evolution and Interpretation, sid 65

12aa, sid 67-8

13Pannenberg, W., (1998), Systematic Theology. Volume 3, sid 258

14Johnson, M.E, (1999), sid 154-6

(10)

arbetet präglades ändå starkt av Martin Luthers tankar. CA:s artikel IX behandlar mycket kortfattat dopet:

Om dopet lära de, att det är nödvändigt till saligheten och att Guds nåd tillbjudes genom dopet samt att barnen böra döpas, för att de genom dopet må frambäras till Gud och så upptagas i hans nåd.

De fördöma vederdöparna, som bestrida, att barnen bli frälsta genom dopet.15

Här är motivet för barndop klart och tydligt angivet. Dopet är, enligt reformatorerna,

”nödvändigt till saligheten”, därför bör alla människor döpas – även barnen, för att de inte ska gå miste om denna salighet. Men vad innebär då begreppet salighet? För en person som lever nästan femhundra år efter reformationen, kan uttrycket te sig närmast obegripligt.

Dopet behandlas även i CA:s artikel II om arvsynden. Här understryker reformatorerna att för den som inte föds på nytt genom dopet och den helige Ande medför arvsynden fördömelse och evig död.16 En nutida betraktare kan ha svårt att ta till sig och förstå dessa uttryck:

”fördömelse”, ”evig död”, ”salighet”. För de människor som levde i medeltidens slutskede var dock begreppen verkliga och berörde var och en på ett personligt plan. För Martin Luther var dopets främsta uppgift att saliggöra, och i saliggörandet låg också dopets kraft. Att bli salig innebar att bli befriad från synden, döden och djävulen och att evigt leva med Kristus i hans rike. Utan att tas emot i tro är dock dopets löften och gåva utan verkan.17

I Luthers Stora katekes, som var avsedd till undervisning av präster och predikanter sägs att dopet är instiftat av Gud genom två Jesusord: dels dopbefallningen i Matt 28:19 ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn”, dels orden i Mark 16:16 ”Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd”. Luther menar att dopet inte är något mänskligt påfund, eftersom det är instiftat av Gud. Motiven för att döpa är för det första att Gud har befallt det i dopbefallningen och för det andra för att bli frälst och inte gå miste om saligheten. När någon döps i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, är det Gud själv som döper och inte någon människa.18

Dopet innebär också att den gamla människan, Adam, dödas när dopkandidaten sänks ned under vattnet. När hon sedan dras upp ur vattnet motsvarar det den nya människans uppståndelse. Detta dödande av den gamla människan och uppståndelse av den nya människan måste fortgå varje dag under hela livet, eftersom det kristna livet inte är något annat än ett dagligt dop.19 Tanken på det dagliga dopet hänger samman med Luthers tanke om dopet som en tröst. Vetskapen om att vara döpt är en tröst när synden och samvetskvalen plågar. Denna tröst består av Guds löfte i dopet, löftet om syndernas förlåtelse, salighet och evigt liv. För den som tror detta kan dopet innebära en kraftkälla.20

När det gäller frågan om barndopet, menar Luther att eftersom så många som har döpts som barn, har blivit helgade och av Gud fått den Helige Ande, kan man förstå att Gud gillar barndopet. Att en person har fått den helige Ande märks på hans eller hennes lära och liv, dvs genom de gåvor dessa personer fått. Så ger han några exempel på personer där Anden syns extra tydligt: St Bernhard, Johan Hus m fl. Även hos Luther själv märks den helige Ande, eftersom han kan utlägga skriften och känner Kristus.21 Att få ta emot den Helige Ande och

15Melanchton, Ph., (1985), ”Den augsburgska bekännelsen” I: Svenska kyrkans bekännelseskrifter, sid 59.

16aa, sid 57.

17Luther, M., (1985), sid 475-6

18aa, sid 472-4

19aa, sid 481

20aa, sid 478

21aa, sid 478

(11)

möjligheten att bli helgad kan därför också ses som motiv för barndopet. Alla hittills uppräknade motiv gäller naturligtvis även för dop av vuxna, men på Luthers tid var sådana dop inte så vanliga, eftersom de flesta var döpta redan som barn.

För mig ter sig Luthers argumentation något svag. Hans resonemang går ut på att eftersom så många har döpts som barn är det bevisat att Gud gillar det, därför bör vi också fortsätta att döpa barn. Att Gud gillar barndopet kan märkas genom att de barndöpta har fått den helige Ande och blivit helgade. Givet att den kristna tron är giltig, vilket jag tror, håller naturligtvis resonemanget, och kan sägas vara ett argument baserat på empiriska iakttagelser. Men hur ska vi då tolka det när allt färre barn döps? Gillar inte Gud längre barndopet?

Det viktigaste är inte om den som blir döpt tror eller inte tror. Luther menar att frånvaron av tro inte innebär att dopet skulle vara ett ogiltigt dop. Dopet är inget annat än vatten och Guds ord tillsammans. Ordet tillsammans med vattnet gör dopet till ett riktigt dop även om tron skulle saknas. Det beror på att det inte är tron som verkar i dopet, tron kan bara ta emot dopet.

Även om en människa har tro, så är den inget att bygga på eftersom den kan fluktuera, och vara stark eller svag. Det som däremot står fast och därmed är möjligt att bygga på är Guds ord och befallning. På samma sätt är det med barndopet. Vi bär fram barnet med förhoppning om att det tror, och ber om att Gud ska skänka barnet en tro. Men det är inte därför vi döper barnet – utan endast eftersom Gud har befallt att vi ska göra det.22

Här finns en tydlig motivering till dopet:vi ska döpa eftersom Gud har befallt det. Det behöver knappast sägas att den motiveringen är svår att upprätthålla i vår nutida kontext. Visserligen är det ur kyrkans perspektiv inget konstigt, vid varje dop läses ju dopbefallningen som är grunden till att kyrkan överhuvudtaget döper. Men för dopfamiljen misstänker jag att det motivet inte är särskilt framträdande.

Eftersom barnet bärs fram till dopet, med föräldrarnas, eller åtminstone kyrkans förhoppning om att det ska ta emot dopet i tro, så är det inget ogiltigt dop även om det inte skulle finnas någon tro hos den som döps. Det skulle vara som att säga att om jag inte tror, så finns inte Kristus. Tvärtom bör man, enligt Luther, dra slutsatsen att eftersom dopet kan tas emot på ett oriktigt sätt, dvs i frånvaro av tro, så är dopet verkligen någonting att hålla sig till, och ett riktigt dop. Om dopet inte vore sant, så skulle människor inte heller kunna missbruka det och synda emot det. Människors eventuella missbruk av dopet betyder alltså ingenting eftersom de varken kan rubba eller förändra Guds ordning och ord.23

Ytterligare ett motiv för barndopet är att människan genom dopet tas upp i kristenheten. Att tas upp i kristenheten innebar under 1500-talet förmodligen ungefär samma sak som att bli salig. Att stå utanför kunde inte vara lätt. I Europa innebar det samtidigt att man stod utanför majoritetssamhället. Grupper som exempelvis judarna har därför alltid fått stå lite på sidan om och inte haft samma rättigheter som de döpta kristna. Idag är upptagandet i kristenheten inte ett lika starkt motiv för föräldrar att låta döpa sina barn. Att stå utanför Svenska kyrkan innebär inte längre att man står utanför samhället. Frågan är om det håller på att ske en förskjutning, så att det att vara döpt i framtiden istället kommer att innebära ett avskiljande från det allmänna.

I traditionen finns alltså en rad argument för att döpa både barn och vuxna. Motiven rör sig från att Gud har befallt dopet i dopbefallningen, till det som verkar mest grundläggande, nämligen att det är nödvändigt för att bli frälst och salig – annars hotar synd, död och djävul.

22Luther, M., (1985), sid 479-480

23aa, sid 480

(12)

Detta hör samman med arvsyndsläran, att människan från födseln är ond och full av synd och därmed behöver dopet för att räddas från sin egen ondska. Möjligheten att genom dopet bli salig kan också ses som en tröst, eftersom det befriar från allt det sistnämnda. Genom dopet befrias människan från arvsyndens skadeverkningar och tas upp i Guds nåd. Att få del av Guds nåd är ytterligare ett motiv för dopet, liksom möjligheten att få komma till himmelriket.

Alla dessa argument för dopet kan sägas höra samman med tanken på arvsynden. Dessutom finns som motiv att den döpte genom dopet blir helgad och fylls av den Helige Andes kraft och inspiration. Att genom dopet bli upptagen i den kristna kyrkan kunde också vara ett viktigt argument för att låta döpa sig eller sitt barn.

Betydelse för hela livsvägen

Vilken är Svenska kyrkans nutida officiella syn på dopet – dess teologi och praxis?

Kyrkoordningen som kan sägas vara kyrkans ”lagbok”, säger så här om kyrkans tro, bekännelse och lära:

1§ Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, som gestaltas i gudstjänst och liv,

är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter,

är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530,

är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593 är förklarad och kommenterad i Konkordieboken samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.24

Paragraf 1 är som en liten ”trosbekännelse”. Här ges information om hur Svenska kyrkans teologiska grund ser ut, och därmed också var dopets teologiska grund står att finna. Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära står på tre ben, nämligen liv, bibeltext och lära. Jag ser här en parallell till Cristina Grenholms modell för skriftkritik där hon presenterar de tre dimensioner som påverkar tolkningen av Skriften: text – sammanhang och teologiska begrepp. Grenholms modell för skriftkritik är främst avsedd för en kritisk läsning av bibeln i det vardagliga kristna livet, men kan även användas i ett bredare perspektiv på kyrkans lära och liv i stort. Luthers distinktion mellan lag och evangelium, och befrielseteologernas användning av begreppen förtryck och befrielse exemplifierar vad hon menar med teologiska begrepp.25 Det bör finnas en balans mellan den kontextuella, den textuella och den teologiska dimensionen i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Utan förankring i människors liv och sammanhang blir bibeltext och lärosatser inget annat än tomma ord. Å andra sidan behöver människor i sina liv få möta och brottas med bibeltexter och lärosatser för att få ord för sina religiösa erfarenheter.

Kyrkans lära utvecklas i samspelet och brottningen mellan människors liverfarenheter och bibeltexten.

Att döma av Kyrkoordningens ordningsföljd på de tre dimensionerna bör jag i mitt sökande efter motiv för praktiserandet av barndop i Svenska kyrkan i första hand söka bland människor, där kyrkans gudstjänst och liv är. I andra hand bör jag söka i bibelns texter och först i tredje hand i de olika lärodokument som kyrkan bejakar. Min framställning kan således tyckas ha börjat i fel ände, då den har börjat i några av kyrkans lärodokument från femtonhundratalet. Och i det här avsnittet kommer jag främst att behandla några nutida lärodokument men även ett nutida uttryck för teologisk reflektion kring dopet. Längre fram i

24Kyrkoordningen, (1999), sid 5

25Grenholm, C., (2004), ”Skriftkritik” I: Eriksson, Anne-Louise (red.), Tolkning för livet. Åtta teologer om bibelns auktoritet., sid 143

(13)

framställningen kommer jag att närma mig den kontextuella dimensionen dels genom en diskussion om hur människor ser på barndopet, men också genom en nutida teori om hur gudstjänstens liturgi påverkar människors upplevelse av det heliga, med andra ord hur gudstjänstens liturgi påverkar deltagarnas samspel och därmed kan öppna upp eller stänga till för människors möte med Gud.

Det är således primärt gudstjänst och liv som kan ge ledtrådar till frågeställningen om motiv för att döpa barn. Både gudstjänst och liv är stora begrepp, och ganska luddiga: vems gudstjänst och vems liv? När det gäller gudstjänst ger Kyrkohandboken information om gudstjänstordningar och däribland även ordningen för dop. Även om ordningen följs, så finns stor möjlighet att utforma gudstjänsten efter personliga och lokala önskemål. Därför kan det vara svårt att fånga gudtjänstens liv bara genom att studera Kyrkohandboken. Jag ska ändå göra ett nedslag i den i det här avsnittet. Frågan om hur kyrkans tro, bekännelse och lära gestaltas i livet är ännu större och svårare. Fortfarande är nästan 75% av Sveriges befolkning medlemmar i Svenska kyrkan. Var och en som väljer att delta påverkar på olika sätt kyrkans gudstjänst och liv. Hur några av dessa som har valt att delta ser på barndopet kommer att studeras i nästa avsnitt, om dopfamiljerna, ”Vi är ju inte religiösa nån av oss egentligen”.

När det gäller Svenska kyrkans andra ben, bibeltexten, har jag konstaterat att Luther fäste stor vikt vid två bibelord när det gäller dopet, nämligen dopbefallningen i Matt 28:19, samt orden om dopet och frälsningen i Mark 16:16. Att döma av de texter som föreslås läsas vid dop i Kyrkohandboken, har dopbefallningen en framträdande plats även i Svenska kyrkans nutida dopsyn, medan Markustexten inte längre verkar vara lika aktuell. I framställningens avslutande och mer konstruktiva del kommer jag att studera hur en luthersk teolog från nittonhundratalet ser på dopet och dess instiftelseord i Nya testamentet.

Av de tre trosbekännelserna, säger varken den apostoliska eller den athanasianska ett enda ord om dopet. I den nicenska trosbekännelsen formulerade sig trehundratalets teologer så här:

”Jag bekänner ett enda dop, till syndernas förlåtelse…”. Motivet enligt denna trosbekännelse, är alltså syndernas förlåtelse. Här finns ingen åtskillnad mellan dop av barn och dop av vuxna.

Här bekänner kyrkan ett enda dop. Ur den nicenska trosbekännelsen skulle den slutsatsen kunna dras att min frågeställning om motiv för att döpa små barn är irrelevant, åtminstone om barndopet ställs i motsats till vuxendopet. Vilket jag inte vill göra. Jag menar att båda

”varianterna” av dop är lika nödvändiga. Men varför vill Svenska kyrkan döpa små barn?

Varför är det nödvändigt? Varför kan inte barnen själva få välja om de vill bli döpta när de blir större? Förutom dessa båda varianter av dopet, som med ett sammanfattande ord kan kallas nådesdop, finns också det som kan kallas troendedop, eller bekännelsedop. Möjligen finns svaret på min fråga om varför Svenska kyrkan vill döpa små barn just i distinktionen mellan nådesdop och bekännelsedop. Kanske tenderar förståelsen av dopet som ett nådesdop att skymmas när det är vuxna som döps, kanske sker det en glidning så att dopet mer och mer får karaktären av bekännelsedop?

Här nedan studeras dopet i några av kyrkans lärodokument från samtiden, alltså kommer jag fortsätta att röra mig i det tredje och läromässiga ”benet”. De dokument som avses är dels Kyrkoordningen, dels Lima-dokumentet. Jag kommer också att titta i Kyrkohandboken.

Dessutom kommer jag att helt kort redogöra för vad en modern svenskkyrklig reflektion kring dopet kan innehålla, nämligen Uppsala stifts bok om dopet: Dopet i vår tid – Bidrag till en nutida dopteologi.

(14)

Kyrkoordningen

Synen på dopet har helt klart ändrats sedan 1500-talet. Kyrkan verkar inte längre vara bekymrad över huruvida de odöpta går miste om saligheten. I Kyrkoordningen sägs ingenting om varför människan bör döpas eller varför små barn bör döpas. Det sägs inte heller någonting om det är nödvändigt att vara döpt och i så fall varför. Möjligen kan följande formulering vara en ledtråd: ”Genom dopet har människan fått Guds nåd, en nåd som bär henne hela livet och genom döden.” Eftersom Guds nåd här antas förmedlas genom dopet, inställer sig frågan vad Svenska kyrkan i KO menar händer med dem som inte döps. Menar man att dessa inte omfattas av nåden?

Kyrkoordningen ägnar hela kapitel 19 åt dopet. Kapitlets inledning, som inte ger någon uttömmande förklaring utan endast är avsedd att ge en kort bakgrund till de efterföljande bestämmelserna, beskriver dopet på följande sätt:

Dopet är ett sakrament, vilket betyder att det är en helig handling instiftad av Jesus Kristus. Dopet sker alltid med vatten och i Faderns, Sonens och den heliga Andens namn. Genom jordiska medel får

människan del i Guds rike. I en ny födelse tas människan ut ur syndens och dödens sammanhang och förenas med Jesus Kristus för att med honom och hans folk dela korsets och uppståndelsens liv.

Dopet är en engångshandling, vid vilket Gud treenig tar upp människan i sin gemenskap och för henne in i sin kyrka och församling. Dopet sker därför vanligen i församlingens gemensamma gudstjänst.

Samtidigt har dopet betydelse för hela livsvägen: varje dag får den som döpts leva i sitt dop och gå genom död till liv, från ofrihet till frihet. Genom dopet har människan fått Guds nåd, en nåd som bär henne hela livet och genom döden.

Kyrkans uppdrag är att alla människor skall nås av erbjudande om dop. Såväl barn som ungdomar och vuxna kan ta emot dopet. Det är församlingens uppgift att ombesörja att dopundervisning sker. Faddrar kan också utses för att tillsammans med de närstående ta ett särskilt ansvar för den döptes fostran till människa och kristen.

Dopet kan senare bekräftas i församlingens gemenskap, vid konfirmation och annan gudstjänst där dopet aktualiseras.26

Kyrkoordningen formulerar sig på ett mjukare sätt jämfört med Augsburgska bekännelsen.

Båda säger att människan genom dopet får del av Guds nåd. Men medan CA är tydlig med vad som anses hända med de som inte är döpta, säger KO inte ett ord om dessa.

Ur Kyrkoordningens inledning kan några motiv för att döpa dras fram, nämligen att människan genom dopet får: a) del i Guds rike, b) tas ut ur syndens och dödens sammanhang, c) dela korsets och uppståndelsens liv med Jesus Kristus och hans folk, d) tas upp i Guds gemenskap och i kyrka och församling, e) varje dag leva i sitt dop och gå genom död till liv, samt f) Guds nåd. Vad händer med dessa formuleringar i praktiken? Kyrkohandbokens allmänna anvisningar för dop återger KO:s formulering om att dopet innebär ett delande av korsets och uppståndelsens liv i gemenskap med Jesus Kristus och hans folk. Dessutom understryks att denna innebörd får konsekvenser för hela livet både för individen och församlingen.27 Dopet omfattar alltså hela livet vilket stämmer väl överens med Luthers syn.

Dopet har alltså enligt både Kyrkoordningen och Kyrkohandboken betydelse för människans hela liv, för hela hennes livsväg. Det är stora ord som behöver fyllas med innehåll. För mig som har reflekterat en del kring dopet, blir dessa ord och formuleringar mer och mer välbekanta och innehållsrika, även om det många gånger kan vara svårt att dagligen leva i sitt dop, att förstå innebörden av att ha tagits ut ur syndens och dödens sammanhang, och innebörden av att omfattas av Guds nåd. Men för den som inte är van att tänka i de här termerna tror jag att det kan vara ännu svårare.

26Kyrkoordningen, (1999), sid 48f

27Den Svenska Kyrkohandboken, (2003), sid 176

(15)

I KO sägs ingenting som uppmanar speciellt till barndop. Det enda som sägs är att alla kan ta emot dopet: såväl barn som ungdomar och vuxna. Däremot sägs i inledningen till KO:s första avdelning om Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt trossamfund att eftersom barnen intar en särställning i kristen tro bör de uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.28 Det kan uppfattas som en maning till att inte hindra något barn från att bli döpt. Det är också en maning till församlingarna att ta hand om barnen (både döpta och odöpta), och ta ansvar för undervisningen om den kristna tron. Vidare säger Kyrkoordningen 19 kap 2§ om vem som får döpas: ”Ett barn får döpas när dess vårdnadshavare begär att barnet skall döpas till kyrkans tro. En vuxen får döpas när han eller hon begär att bli döpt till kyrkans tro och vill leva med församlingen i Kristi gemenskap.”29 Skillnaden i formuleringar innebär att det för barnets del inte behöver finnas någon personlig önskan att dela församlingslivet, medan den vuxna bör ha gett uttryck för en sådan vilja.

Ett urskiljningslöst döpande

Kyrkornas världsråds överenskommelse från 1982 om dop, nattvard och ämbete, har som jag tidigare nämnt, påverkat medlemskyrkornas dopteologier och doppraxis. Den dopordning som utformades till Kyrkohandboken 1986, som är den handbok som används inom Svenska kyrkan idag, har påverkats av överenskommelsen i BEM. Även Kyrkoordningen har i sin dopsyn gemensamma drag med Lima-dokumentet, vilket jag här nedan kommer att visa.

Lima-dokumentet menar att de nutida kyrkorna genom att fortsätta praktisera dopet inrättar sig i en lång tradition med rötter redan i de allra första församlingarna. Att dopet praktiserades redan i den tidigaste apostoliska kyrkan finns omvittnat i Nya testamentet och kyrkofädernas skrifter.30 Traditionen är således ur kyrkornas perspektiv ett viktigt motiv för att döpa. Dopet länkar samman både individen och det specifika kyrkosamfundet med individer och församlingar i historien, nutiden och framtiden. Dessutom länkar dopet samman individen och kyrkosamfundet med Gud och därmed evigheten.

När jag söker efter motiv för dopet, tänker jag att motiv skulle kunna ha anknytning till innebörd. Dopets motiv skulle därmed tänkas höra samman med dess betydelse och innebörd.

Lima-dokumentet anger fem olika betydelser, fem olika metaforer, bilder, för att tolka dopets innebörd: a) delaktighet i Kristi död och uppståndelse, b) omvändelse, förlåtelse och rening, c) Andens gåva, d) inlemmande i Kristi kropp, och e) ett tecken på Guds rike.31 Dessa olika tolkningar är inte varandra uteslutande, utan bör ses som komplement till varandra. Här finns flera motiv för dopet som har paralleller till de motiv som kan härledas ur Kyrkoordningen, även om KO:s formuleringar inte är lika tydligt uppräknande. Det som tillkommer här och som KO inte nämner, men som dock finns med i Svenska kyrkans dopordning är Andens gåva. Tolkningen av dopet som en delaktighet i Kristi död och uppståndelse har sin parallell i KO:s formulering att den döpte delar korsets och uppståndelsens liv med Jesus Kristus och hans folk. När Lima-dokumentet anger omvändelse, förlåtelse och rening som en tolkning formuleras detta i KO som att människan genom dopet tas ut ur syndens och dödens sammanhang och varje dag får leva i sitt dop i en ständigt återkommande process där hon går genom död till liv. Att dopet är ett inlemmande i Kristi kropp uttrycker KO som att den döpte i dopet förenas med Jesus Kristus och tas upp både i Guds gemenskap samt kyrka och församling. Båda dokumenten formulerar att dopet är ett tecken på Guds rike i den nuvarande

28Kyrkoordningen, (1999), sid 4.

29aa, sid 49

30Baptism, Eucharist and Ministry(Faith and Order Paper No. 111,”The Lima-text”), (1982), sid 1

31aa, sid 1-2

(16)

världen, men i Lima-dokumentet uttrycks även att det finns en förväntan på den tillkommande världen.

Även om båda dokumenten på olika sätt uttrycker att dopet är ett tecken på Guds nåd, menar jag att detta har formulerats tydligare i KO. Medan KO uttrycker att människan genom dopet har fått Guds nåd som skall bära henne hela livet och genom döden, anges inte detta som någon av Lima-dokumentets fem doptolkningar. Naturligtvis kan nåden tolkas in i alla dessa tolkningar, exempelvis i Andens gåva. Kanske består skillnaden i fokus på nåden i att Lima- dokumentet är ett ekumeniskt dokument som måste ta hänsyn till flera olika samfunds förståelse av dopet, medan KO är ett uttryck för ett evangelisk-lutherskt samfunds tro och bekännelse, vilket gör att dopet som ett uttryck för Guds nåd kan betonas starkare.

I ett avsnitt om doppraxis diskuteras barndop i relation till troende- eller bekännelsedop. Det har genom hela kyrkans historia funnits en spänning mellan de som menar att dopet måste föregås av en personlig omvändelse och bekännelse, och de som menar att dopet är en gåva till varje människa, även små barn. Det senare kan även kallas nådesdop. Det finns en möjlighet att barndop praktiserades redan i urkyrkan, men i Nya testamentet är det som vi i dag kallar troendedop eller bekännelsedop det tydligast omvittnade. Lima-dokumentet konstaterar att doppraxis genom historien har utvecklats i olika former i olika kyrkor. Vissa kyrkor döper barn till föräldrar som tar ansvar för barnets kristna fostran. Andra kyrkor döper endast personer som själva kan bekänna sin tro. Dessa kyrkor erbjuder olika ordningar för tacksägelse över det nya livet, och välkomnande av nyfödda. Man kan säga att alla kyrkor, även de barndöpande, praktiserar troendedop, eftersom de barndöpande kyrkorna inte bara döper barn, utan även vuxna och ungdomar som tagit emot den kristna tron, och som deltar i katekesundervisning. Den verkliga skillnaden ligger i att vissa kyrkor döper personer av alla åldrar, medan andra kyrkor endast döper personer som själva kan bekänna sin tro. Både troendedop och barndop ska förstås så att den döpte måste växa i tron. Dopet är på samma gång Guds gåva och människans svar på denna gåva. Tron är nödvändig för att kunna ta emot den frälsning som finns i dopet. Dopet innebär ett livslångt växande in i Kristus. Den kristnes liv består både av kamp, och erfarenhet av nåd.32 Konstaterandet att dopet är både Guds gåva och människans svar på denna gåva ansluter till Luthers syn att dopet tas emot i tro.

I strävan att erkänna varandras dop, uppmanar Lima-dokumentet å ena sidan de kyrkor som praktiserar troendedop att tydligare visa att även barnen står under Guds nåds beskydd. De barndöpande kyrkorna å sin sida uppmanas att ta ansvar för de döpta barnens kristna fostran samt att vara vaksamma och skydda sig mot ett urskiljningslöst döpande.33 De kyrkor som praktiserar barndop fokuserar och uttrycker genom sin doppraxis kollektivets gemensamma tro. En tro som föräldrarna förutsätts dela med sina barn. Fokus på den gemensamma tron innebär också att familjen lyfts fram som den miljö där barnets tro bör få möjlighet att växa och utvecklas.34

När det gäller dopordningen, ställer Lima-dokumentet några krav på vilka delar som måste ingå för att det ska vara ett godkänt dop: a) läsning av bibelord som anknyter till dopet, b) åkallan av den Helige Ande, c) det ondas avsvärjelse, d) en bekännelse av tron på Kristus och därmed på treenigheten, e) användning av vatten, f) ett tillkännagivande av att den döpte har fått en ny identitet som ett Guds barn, och som medlem i kyrkan, och därmed är kallad att vittna om evangeliet.35 Dessa olika ingredienser återfinns mer eller mindre tydligt i Svenska kyrkans dopordning. Kan de ge någon ledtråd till den som söker efter motiv till barndopet?

När det gäller bibelord, är det två som alltid ska läsas upp vid dop av barn: dels det så kallade

32Baptism, Eucharist and Ministry(Faith and Order Paper No. 111,”The Lima-text”), (1982), sid 3

33aa, sid 5

34aa, sid 4

35aa, sid 6

(17)

barnevangeliet (Mark 10:13-16), dels dopbefallningen (Matt 28:18.20). Dopbefallningen ska läsas vid varje dop, både dop av barn, unga och vuxna. Det säger något om varför kyrkan döper. Hon har fått en befallning att göra det. Visserligen under löfte om att Jesus skall vara med alla dagar tills tidens slut. Helt klart finns det djupare motiv än enbart en befallning.

Barnevangeliet säger egentligen ingenting om dopet, men när det läses i samband med dop, understryker det att ingen får hindra ett barn från att bli döpt. I dopkontexten blir barnevangeliet ett motiv för att döpa barn, trots att det inte alls nämner dopet.

I Kyrkohandboken finns tre olika dopordningar: dop av barn, dop av unga och vuxna, samt dop i krissituation – mer känt som nöddop. Att det finns en ordning för nöddop kan ses som ett tecken på att dopet anses nödvändigt. Ordningen för nöddop är förkortad i jämförelse med de andra ordningarna, och saknar både bönen om Andens närvaro och befrielsebönen, som är en mild version av avsvärjelsen av det onda. Befrielsebönen är kontroversiell då den kan föra tankarna till excorsism och till arvsynd. Att den saknas i ordningen för nöddop, menar jag tyder på att Svenska kyrkan har släppt Luthers och Augustinus föreställningar om att människan föds alltigenom ond. Dessutom menar jag att befrielsebönen i Kyrkohandbokens form visar på en människosyn där människan har både onda och goda sidor med sig från början, och att hon behöver hjälp och stöd att odla de goda sidorna.

Min uppfattning efter läsningen av Lima-dokumentet, är att det inte ges några tydliga argument för barndopet. Jag ifrågasätter om det överhuvudtaget ges några motiv till varför dopet (av både barn och vuxna), är nödvändigt. Kanske ligger nödvändigheten för kyrkan i att det är dopet som konstituerar kyrkan. Att som kyrka bli erkänd av andra kyrkor. Kyrkans motiv för dopet skulle då rent krasst kunna vara att döpa för att överleva. Om ingen längre skulle vilja döpa sig eller sina barn, skulle kyrkan inte längre vara någon kyrka, eftersom ingen skulle vilja dela dess gemenskap. Inte heller Kyrkoordningen eller Kyrkohandboken presenterar några övertygande motiv för att döpa barn, det är mest svepande och allmänna formuleringar om Guds nåd, gemenskapen med Gud och församlingen, och dopets betydelse för hela livsvägen. Kanske är det detta som är vår tids starkaste argument för barndopet: att det är en början på livets vandring i tro och i tvivel, och att dopet förankrar individen i en gemenskap både med Gud och med människor.

Dopbefallningen kan ses som Svenska kyrkans mest grundläggande motiv för att döpa både barn och vuxna. Eftersom den enligt ordningarna för dop ska läsas vid varje dop kan man säga att den fortfarande har en framträdande plats i kyrkans dopteologi. Dessutom finns Kyrkoordningens formulering om dopets betydelse för hela livsvägen, och delandet av korsets och uppståndelsens liv i gemenskap med Kristus och hans församling. Liksom hos Luther finns en förståelse av dopet som betydelsefullt varje dag hela livet – något som jag anser att Svenska kyrkan har svårt att förmedla vidare. Ett argument för att Svenska kyrkan döper barn finns i KO:s fokus på barnen. Redan i den första avdelningen understryks att barnen har en särställning i den kristna tron. Vid varje dop av barn påminns de närvarande om detta genom läsningen av barnevangeliet. Fokuseringen på barnens ställning tydliggör också varje människas beroende av Guds nåd, och dopet kan ses som ett tecken på att den döpte får del av denna nåd. I Limadokumentet finns dessutom motivet att följa kyrkans tvåtusenåriga tradition att döpa. Individen och församlingarna länkas in i en lång kedja av döpta ända tillbaks till Jesu eget dop. Rent krasst innebär detta att kyrkan måste döpa för att överleva.

Inlänkandet i den långa kedjan av döpta fokuserar dessutom den gemensamma tron. Den enskildes individuella tro blir därmed inte så intressant vid ett dop. Så finns också de fem doptolkningar kyrkorna i Limadokumentet kommit överens om ska gälla. Dessa tolkningar menar jag även kan ses som läromässiga motiv för att döpa.

(18)

Barndopet uttrycker på ett radikalt sätt Guds förekommande nåd

På olika håll i landet pågår reflektion och fördjupningsprojekt kring dopet. Uppsala stift gav under våren 2008 ut boken Dopet i vår tid – bidrag till en nutida dopteologi, redigerad av Hans Hartman. Eftersom den kan ses som ett tidsdokument över en nutida reflektion kring dopet vill jag kommentera något om dess innehåll. Boken inleds med ett förord av biskopen i Uppsala stift Ragnar Persenius. Han ger en sammanfattning av vad dopet är. Så här skriver han om dopet av barn:

Dopet har samma innebörd och ger samma gåvor oavsett om ett barn eller en vuxen döps. Vår praxis att döpa barn uttrycker dock på ett radikalt sätt Guds förekommande nåd och människans värde oberoende av egna meriter eller prestationer. Dopet ger Guds välsignelse till barnet i en brusten värld och vittnar om Guds vilja att leda det på sina vägar.36

Läsningen av Dopet i vår tid ger mig framförallt två bestående intryck: dels lyfter några av författarna fram Jesu dop som viktigt för förståelsen av dopets innebörd, dels visar man på betydelsen av gudstjänstens relationella drag och dess framförande för att deltagarna ska kunna ta till sig dess innehåll och eventuellt uppleva ett möte med det heliga. Båda dessa intryck återkommer jag till i de avsnitt där jag diskuterar Wolfhart Pannenbergs bidrag till dopteologin, och Siobhán Garrigans förståelse av det sakramentala. Både Anna-Karin Hammar, och Kenneth Nordgren skriver om Jesu dop som viktig tolkningsmodell för dopet idag. I ett föredrag som återges i en bilaga till Dopet i vår tid berättade Kari Veiteberg om konsten att framföra dopgudstjänster.

Genom att sätta bibeltexterna om Jesu dop i centrum vill Anna-Karin Hammar förnya tolkningen av barndopet för att möta vår tids frågor om mening och sammanhang och om frälsning för skapelsen. Att knyta det egna dopet till Jesu dop har paralleller i de fornkyrkliga traditioner där dopet uppfattades som ett mottagande av Andens gåva. Denna tolkningstradition kom i bakgrunden när orden i Romarbrevets 6:e kapitel37 blev den primära tolkningsnyckeln i den västliga delen av kyrkan, med synen på dopet som befrielse från synden.38

Tyngdpunkten i Svenska kyrkans dopteologi såväl i nutid som i ett historiskt perspektiv har legat vid en syn på dopet som ett uttryck för Guds förekommande nåd. Hammar vill komplettera denna teologi med ett tydligare uttryck för individens ansvar. Samtidens individualism vill Hammar möta genom att teologiskt betona individens unicitet. Att varje människa är unik i skapelsen innebär enligt Hammar att hon av Gud har fått en unik livsgåva som bara hon kan ta emot och gestalta. Varje människas unika person och individualitet bekräftas i dopet. Dopets koppling till Jesu dop synliggör en livslång gemenskap med Jesus Kristus. Genom Andens gåva i dopet får människan kraft och ledning att leva sin unika livsväg, att följa sin unika kallelse till trots mot kommersialismens skenbara individualitet.39

36Persenius, R., (2008), ”Förord: Strömmar av levande vatten från en gudomlig källa”, I: Hartman, H.(red.), Dopet i vår tid – bidrag till en nutida dopteologi., sid 7

37Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty har vi blivit ett med honom genom att dö som han skall vi också bli förenade med honom genom att uppstå som han. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom för att den syndiga kroppen skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden. Ty den som är död är frikänd från synden. (Rom 6:4-7)

38Hammar, AK., (2008) “Identitet och uppdrag, Jesu dop som motiv i våra dop” I: Dopet i vår tid – Bidrag till en nutida dopteologi, sid 20-21

39aa, sid 24-26

(19)

En aspekt av dopet som Hammar för fram är den relationella; att dopet både manifesterar det nätverk av mänskliga relationer barnet tas emot i, och att det uttrycker människans beroende av Gud och av hela skapelsen. Hon menar också att dopets relationella drag inte motsäger den individuella aspekten, istället är det en nödvändig motvikt till nutidens individualistiska norm som har lett till onödigt stora miljöbelastningar på skapelsen. Dopet blir ett uttryck för att allt i skapelsen hänger samman och är beroende av varandras existens. Att tolka dopet med Jesu dop som modell, innebär dels att livet ses som Guds gåva, dels att livet och dopet ses som en kallelse till tjänst för livets skull. Hammar lyfter fram att människan är både älskad och ansvarig, och att dopet kan ses som en uppgift eftersom det innehåller en spänning mellan nådens gåva och kallelsen till tjänst. Enligt traditionen tar människan emot Helig Ande i dopet. Dopet är ett sätt att rusta barnet med Anden som stöttar henne i kampen mot de destruktiva krafter som finns både inom henne och i hennes omvärld.40

Hammar menar också att en betoning på Jesu dop i tolkningen av dopet medför att perspektivet kan vidgas från arvsyndslärans pessimism till en mer positiv syn på skapelsen som en gåva och ett mysterium.41 Arvsynden är inte i första hand en personlig skuld, menar Hammar, utan består istället i det strukturella och kulturella sammanhang av destruktion och synd som omger människan, helt enkelt hennes existentiella villkor. Individen är inte personligt skyldig till detta, men eftersom varje människa är delaktig i världen har hon ansvar för att bidra med det hon kan i Guds kamp för livet. Människan kan inte hållas ansvarig för sina existentiella villkor, men hon kan förhålla sig till dem på olika sätt beroende på sin ålder och vilket sammanhang hon befinner sig i. Detta menar Hammar är en mer rimlig tolkning av arvsynden i relation till barndopet.42

Det finns en tanke att dopet skulle vara exkluderande. Att dopet skiljer de döpta från de icke döpta. Denna tanke hänger samman med föreställningen att dopet skulle vara nödvändigt för saligheten och frälsningen. Både Hammar och Nordgren har tagit intryck av Gordon Lathrop när de presenterar en motbild till exklusivitetstanken. Motbilden innebär att dopet inte gör människan renare, utan att det istället gör henne smutsigare. I analogi med en tolkning av Jesu dop, där hans dop ses som ett dop i solidaritet med mänskligheten, förenas var och en som döps med hela mänskligheten. Dopet gör inte människan till Guds barn, eftersom hon redan är ett Guds barn, utan avslöjar och bekräftar istället att varje barn är en Guds gåva. Dopet synliggör också att varje människa är född till samhörighet med Gud och är kallad till en uppgift här i världen.43

Nordgren vill dessutom understryka att dopet är en källa till meningsskapande, vilket jag förstår som en utmaning till en öppenhet för flera olika tolkningar. Det innebär att inte endast tolkningar utifrån kyrkans lära kan anses giltiga, utan även en respekt för ”vanliga”

människors förståelse av dopet och motiv för att låta döpa. Dopet och dopsamtalet bör därför innebära ett ömsesidigt givande och tagande. I mötet mellan dopfamiljen och den kyrkliga dopteologin bör även den ”vanliga” människans tankar kring dopet kunna rymmas.44

Dopreflektionen i Uppsala stift handlade dels om teologisk reflektion, dels om diskussion kring dopets liturgi. Kari Veiteberg ställer frågan i vilken grad det liturgiska framförandet

40Hammar, AK., (2008), sid 27-9

41aa, sid 28

42aa, sid 30-1

43aa, sid 30., samt Nordgren, K., (2008), ”Dopet som berättelse, förändring och öppen famn – Reflektioner och resonemang kring dopteologi” I: Hartman, H. (red.), Dopet i vår tid – Bidrag till en nutida dopteologi, sid 44-5.

Hammar hänvisar till Lathrop, G., (2003), Holy Ground. A Liturgical Cosmology och Nordgren refererar till Lathrop, G., (1999), Holy People: A Liturgical Ecclesiology.

44Nordgren, K., (2008), sid 42

References

Related documents

Låt oss därför för stunden bortse från bostadspriser och andra ekonomiska variabler som inkomster, räntor och andra kostnader för att bo och en- bart se till

Uppsiktsansvaret innebär att Boverket ska skaffa sig överblick över hur kommunerna och länsstyrelserna arbetar med och tar sitt ansvar för planering, tillståndsgivning och tillsyn

intresserade av konsumtion av bostadstjänster, utan av behovet av antal nya bostäder. Ett efterfrågebegrepp som ligger närmare behovet av bostäder är efterfrågan på antal

För att redan i programskedet få till stånd ett samarbete mellan projektets olika aktörer initierade Helsingborgshem en projektorga- nisation där byggherre, förvaltare, arkitekt

verksamhetsområdesdirektör för verksamhetsområde Arbetssökande, Maria Kindahl, samt enhetschef Staffan Johansson och sektionschef Johanna Ellung, enheten

Utredningen om producentansvar för textil lämnade i december 2020 över förslaget SOU 2020:72 Ett producentansvar för textil till regeringen.. Utredningens uppdrag har varit

Ur ett demokratiskt perspektiv innebär denna utveckling ökade möjligheter för människor att bidra med representationer av hur de förstår sin verklighet, men det ställer även

Visserligen visar mina resultat att TMD- smärtan kommer och går och att de flesta blir bra utan större hjälpinsatser, men för en mindre grupp är besvären både återkommande