T IDEN , MINNET , KRIGET OCH DESS FÖLJDER

T ^IDEN , ^MINNET , KRIGET OCH DESS FÖLJDER S

E

J

,

av Fredrik Smeds

D-uppsats i Litteraturvetenskap, Karlstads universitet,

Institutionen för kultur och kommunikation, vt 2004.

Handledare: Dag Nordmark.

Abstract

(Tiden, minnet, kriget och dess följder. Studier i Eyvind Johnsons verk, särskilt noveller.

Fredrik Smeds, D-uppsats i Litteraturvetenskap, Karlstads universitet, Institutionen för kultur och kommunikation, vt 2004.) Författaren undersöker berättartekniken i fyra av Eyvind Johnsons noveller om nutida krig och deras följder. Det indirekta skrivsättet om kriget studeras särskilt. Minnet och tiden uppmärksammas. De är centrala i Johnsons diktning och exempel från hans romaner ges. Vidare studeras novellernas ideologiska innebörder. Även Johnsons liv och olika ideologiska uttalanden berörs. En översiktlig studie över krigsmotivets förekomst i hans romaner ingår också. De noveller som ingår i undersökningen är ”Mannen som var med”, ”Kort besök”, ”Det förlorade Europa” och ”I det overkliga”.

I

INLEDNING 1

Ämnesval och syfte 1

Tidigare forskning 1

Urval av noveller 2

EYVIND JOHNSON OCH KRIGET 4

KRIGSMOTIVET I EYVIND JOHNSONS ROMANER 8

MINNET OCH TIDEN I EYVIND JOHNSONS ROMANER 10

NOVELLANALYSER 12

Mannen som var med 12

Natten är här 14

Det förlorade Europa 15

Kort besök 20

I det overkliga 22

AVSLUTANDE SYNPUNKTER 26

NOTER 28

LITTERATUR OCH KÄLLOR 30

I

Kapitlet innehåller en presentation av ämnet och syftet, en forskningsöversikt och en redo- görelse för novellistikens omfattning och mitt urval av noveller, som skett i två steg.

ÄMNESVAL OCH SYFTE.

Kriget är ett vanligt motiv i litteraturen, från Iliaden i historiens gryning till Lev Tolstojs Krig och fred (1865–69) och Erich Maria Remarques Im Westen nichts Neues (1929) i sen tid.

Inom svensk litteratur kan nämnas Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner (1848–60).

Eyvind Johnsons romaner skiljer sig från de nämnda krigsskildringarna. Motivet är centralt i hans romaner, men kriget skildras sällan direkt, utan äger i regel rum på annan plats eller i en annan tid än den huvudsakliga i berättelsen: Handlingen i Nattövning (1938) utspelas i Sverige, medan kriget pågår i Spanien. Hellenernas krig i Molnen över Metapontion (1957) berättas dels av en man som minns det lång tid efteråt och dels av en sentida uttolkare av hans fragmentariska skrifter. Ett undantag är då Conald Lupigis i Hans nådes tid (1960) dödas i strid med daner.

Mina avsikter med uppsatsen är flera: En är att undersöka berättartekniken i Johnsons no- veller om nutida krig och deras följder. Det indirekta skrivsättet om kriget skall särskilt stu- deras. Min avsikt är även, att uppmärksamma minnet och tiden, som är centrala i Johnsons diktning, och ge exempel från hans romaner. Vidare ämnar jag studera novellernas ideolo- giska innebörder. Även författarens liv och olika uttalanden kommer jag att beröra, eftersom dessa kan klargöra ideologin, samt översiktligt studera krigsmotivets förekomst i romanerna.

Anledningen till att jag lagt tyngdpunkten på just noveller är, att det finns förhållandevis litet forskning om dem. Dessutom framträder en del drag i författarens diktning tidigare i no- vellerna än i romanerna. Ett exempel är motivet från antikens Grekland, som i romaner först finns i Strändernas svall (1946), men i noveller förekommer redan femton år tidigare.

TIDIGARE FORSKNING.

Mer eller mindre utförliga analyser av Johnsons noveller finns här och var i litteraturen.¹ Flest och ofta utförligast är de i Örjan Lindbergers biografi Norrbottningen som blev europé (1986)

världen, som han kallar Johnsons mest lyriska novellsamling, och att det i den finns en inten- sivt återgiven stämning av att befinna sig på randen av en katastrof.

Någon övergripande forskning om krigsmotivet i Johnsons diktning har jag inte funnit. Till nytta för uppsatsen har Elna Hessels Eyvind Johnsons inlägg i den politiska idédebatten i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet (1966–68) varit, samt Mona Kårsnäs’ Eyvind Johnson och Djävulen (1984), särskilt avsnitten om Johnsons politiska åsikter, och Åsa Ris- bergs Diktarnas krig (1986) om spanska inbördeskriget. Elna Hessel skriver bland annat om Johnsons medverkan i olika tidskriftsredaktioner under andra världskriget. Jöran Mjöberg finner i en uppsats kriget vara centralt i Johnsons följetong Nittonhundrasjutton (1930–31).² Stig Ekman ger i en uppsats den historiska bakgrunden till olika krigshändelser i Johnsons romaner.³

URVAL AV NOVELLER.

Johnson utgav själv fem novellsamlingar, nämligen De fyra främlingarna (1924), Natten är här (1932), Än en gång, Kapten! (1934), Den trygga världen (1940) och Pan mot Sparta (1946). Det finns i dem 56 historier.⁴ Vidare finns korta berättelser i Spår förbi Kolonos (1961), som dock inte kan räknas som novellsamling. Boken innehåller dels en reseberättelse, dels elva historier, som alla utspelas i Himmelrik. Vartannat kapitel är en novell och i vart- annat kapitel följer man Johnson på resa i Grekland.⁵

Därtill kommer de historier, som Johnson aldrig tryckte om i bokform, utan enbart publice- rade i tidningar och tidskrifter: Per-Olof Mattssons bibliografi upptar 172 sådana titlar. Björn Gustavsson utgav 1986 Olibrius och gestalterna med tio av dem. Summerar man, uppgår an- talet noveller till 240.

Johnsons första novell publicerades 1920 och den sista 1954. De börjar dock bli sällsynta redan 1942, då bara två trycktes (fem 1941). Detta kan jämföras med år 1933, då Johnson medverkade i olika tidningar med inte mindre än tjugoen korta berättelser.⁶ Novellskrivandet började minska, då han inledde författandet av den omfattande romanserien om Johannes Krilon. Därtill kom mycket redaktionsarbete med tidskrifter, till vilka jag återkommer.

De flesta novellerna publicerades först i tidningar och tidskrifter, ibland med annan titel. I denna uppsats används de första bokupplagorna, om inget annat sägs.

Jag har läst den tredjedel av samtliga noveller, som finns i bokform, och i första hand gjort mitt urval bland dem. Jag har endast tagit med sådana som handlar om nutida krig. Följande behandlar kriget och dess följder och ingick därför i undersökningen på ett första stadium:

”Med i kriget…”. Svensk litteraturtidskrift (1977) nr 3–4, s. 14–16. Först som ”Mannen som var med”. Stockholms-Tidningen 13/11 1924. Finns ej i bokform.

Ur Natten är här (1932):

”Det förlorade Europa”. Först som ”Ett förlorat Europa”. Vintergatan 1931.

”Kort besök”. (Såld till Konsumentbladet i dec. 1931.⁷Ingen tidning har tryckt den.) Ur Den trygga världen (1940):

”Sommar före krig”. Först i Dagens Nyheter 10/10 1937 (bil.).

”På våren –38”. Först som ”På våren 1938”. Metallarbetaren (1938) nr 16.

”I det overkliga”. Först som ”Det overkliga”. Vi (1938) nr 26–27.

”September”. Först som ”Denna höst”. Julfacklan 1938.

”Potatislandet”. Först i Folket i Bild (1940) nr 1.

”Magnus och Olle”. (Ej tidigare publicerad.)

Det finns förstås tveksamma fall. Titelnovellen ”Den trygga världen” handlar om hur den nya tiden kommer till en avkrok, som får järnvägsstation och tegelbruk. Detta ger arbete och trygghet. Novellen slutar: ”I juni 1914 går de där på en landsväg i Norrbotten. Aldrig mer kan det hända mänskorna något ont.” (s. 132) Visserligen är detta en anspelning på kriget, men den är ändå för summarisk, för att jag skall ta med novellen. Detsamma gäller ”Ännu en sommar – ännu en höst”, som avslutar Den trygga världen och är sammansatt av tre från bör- jan fristående noveller. I sista avsnittet nämns Polen, där kriget brutit ut, och man undrar hur det skall gå för Norge, där novellen utspelar sig. Detta kommer dock helt i skymundan av huvudmotivet, som är huvudpersonens saknad efter sin döda hustru. Även andra berättelser i denna samling anspelar på kriget. ”Soldaterna” handlar om två värmländska knektar i berätta- rens släkt. Eftersom inget krig annars nämns, är den lätt att utesluta. Novellen ”Erövraren från Arkadien” i Pan mot Sparta har uteslutits, då den inte handlar om något nutida krig, utan ett fiktivt krig i antiken. ”September” handlar om september 1938, vilket endast framgår av ti- teln, då krigsrisken var stor. ”Det förlorade Europa” utspelas i Berlin 1923 och handlar om krigets följder. Det gör även ”Magnus och Olle”, som utspelas i Sverige.

Efter en tids arbete stod det klart, att nio noveller var för många för att meningsfullt kunna behandlas i denna uppsats, varför jag gjorde ett nytt urval. De analyser som hade påbörjats

E

J

Eyvind Johnson var politiskt aktiv under en stor del av sitt liv och skrev ett stort antal poli- tiska artiklar. Den följande sammanfattningen har tyngdpunkten på tiden fram till 1945.

Som ung var Johnson syndikalist och ungsocialist.⁸ Hans klart antimilitaristiska stånd- punkt förvånar därför inte. Enligt 1918 års program för Sverges Ungsocialistiska Parti skulle militarismen och kriget med nödvändighet försvinna i det socialistiska samhället, och man förespråkar total avrustning.⁹ ”Jag vägrar att bli soldat”, skriver Johnson i Brand 1923. Han undrar också, varför han skall

”tänka i trupp och marschera i kompani. [– – –] Varför skall jag, […] marschera, vända mig, sova och stiga upp på kommando. Jag, som inget fosterland har, jag som ingen kärlek har…”¹⁰

Den sista meningen ovan erinrar om det kända slagordet i Det kommunistiska manifestet:

”Arbetarna hava intet fädernesland.”¹¹ Johnson lämnade ungsocialismen 1924, men inte av ideologiska orsaker: ”Jag tror att man gör lika mycket för anarkismen utanför förbundet som inom”, blev hans avskedsord.¹²

Större delen av tjugotalet vistades Johnson i Tyskland och Frankrike. I ett resebrev från Berlin i Norrländska Socialdemokraten 1925 om världskrigets slutskede frågar han vem som har skulden till kriget, och hans svar gäller alla krig: ”Därom må storpolitikerna tvista. Enligt vår mening (eller rättare Victor Hugos, som vi dela) äro och bli arméerna skulden till de krig som varit och som eventuellt komma.”¹³

I ett brev till Elmer Diktonius den 3 oktober 1932 skriver han:

För tre dar sen fick jag kallelse att begå självmord, dvs. att för fullgörande av värnplikt som extra skrivbiträde vid Göta garde eller regemente eller vad fan det heter från 16 dec. och sexti dar framåt. Allt detta dansar som en kokande gröt runt i skallen på mig.

Han skriver, att han skolkat sedan 1920 och talar om att begära uppskov.¹⁴ Inställningen till militarismen tycks alltså ännu vara densamma. Johnson blev frikallad i fredstid.¹⁵

Johnson verkar ha ändrat inställning till krig i mitten eller i slutet av trettiotalet. Under spanska inbördeskriget tog han ställning för republiken och var tillsammans med Henry Peter Matthis redaktör för antologin Till Madrid (1937), där 23 författare medverkar. Enligt Matthis var initiativet Johnsons.¹⁶ I sitt eget bidrag kritiserar Johnson skarpt den svenska regeringens noninterventionspolitik. De demokratiska länderna har vägrat den spanska demokratin sin

hjälp, medan fascisterna och nazisterna oupphörligt försett rebellerna med vapen och trupper, skriver han och avslutar: ”Vad det republikanska Spanien behöver är hjälp i form av livsme- del och vapen. Det strider för oss.”¹⁷Han återkom dock aldrig till detta krav, däremot ofta till spanska inbördeskriget.¹⁸ Baskiens huvudstad Guernica bombades den 26 april 1937 av itali- enskt och tyskt flyg. Året efter sade Johnson:”Neutralitet i fallet Guernica är detsamma som omänsklighet.”¹⁹

I december 1938 skriver han i ett brev till Olle Holmberg, att han gått in i det social- demokratiska partiet.²⁰

Dagen efter Sovjetunionens anfall på Finland den 30 november 1939 stod Johnson till- sammans med tolv andra författare, däribland Harry Martinson, som undertecknare av ett upp- rop, som kräver starkare militärt försvar och avslutas med ett förslag om försvarslån.²¹ Till- sammans med Martinson reste Johnson runt och propagerade bland svenska truppförband för frivilligrörelsen till vinterkriget. Båda anmälde sig också själva som frivilliga. Johnson var på väg till södra Finland, då vapenstilleståndet kom.²² I ett reportage från Finland 3 mars 1940 skriver Johnson, att han skulle vilja ropa:

Sänd Finland flygmaskiner och män! Sänd Finland mängder av vapen och utbildade soldater! [– – –] Det är för oss de finska soldaterna och det finska folkets stora massa blöder!

Det gäller Nordens frihet och oberoende och Finland måste få mer hjälp.²³ Det är samma tanke som om Spanien: Det är för oss de strider.

I december 1939 bildades samfundet Nordens frihet, vars syfte var att väcka intresse för Finlandsfrågan och arbeta för hjälp till Finland. I mars 1940 började samfundet utge en veckotidning: Nordens Frihet med Harald Wigforss som redaktör. Johnson tillhörde redaktio- nen och bidrog ofta med artiklar. Senare kom tidningen även att verka för friheten i Danmark och Norge. I nr 5 1940 skriver Johnson: ”Försvaret av Norden förs nu på norsk mark av det norska folket.” Liksom han under vinterkriget såg Finland som försvarare av hela Norden ser han nu Norge i denna roll. I första numret av Håndslag skriver han: ”Detta blad skall vara ett handslag från svensk sida till norska vänner här och till andra som sympatiserar med och på olika sätt företräder Norges sak och Nordens.” Tidningen utgavs var fjortonde dag från 1 juli 1942. Den innehåller krigsöversikter och rapporter från Norge och andra ockuperade länder,

Tillsammans med Gunnar Almstedt utgav Johnson den lilla skriften Warszawa! (1944), där huvudbudskapet i hans eget bidrag är, att Polens frihetskamp inte får glömmas. Detta skrev han under Warszawaupproret, som började 1 augusti 1944 och slogs ned av tyskarna efter 63 dagar. Röda armén befann sig i närheten utan att ingripa, vilket upprör honom.

Från hösten 1944 till början av 1945 var Johnson inkallad. Själva soldatutbildningen blev kort och han flyttades snart till försvarsstaben och kunde bo hemma.²⁵

Efter Japans fall i augusti samma år framhåller Johnson i ett radiotal, att freden inte kom- mit för att de onda makterna tröttnat på att pina och döda.

Freden har inte kommit – och må vi aldrig glömma detta – freden har inte kommit såsom en nådegåva, som har ramlat ner från skyarna, utan den har kommit endast och allenast för att de överfallna folken, hela världsdelar reste sig mot överfallsmakterna och lyckades besegra dem med de vapen, som fanns till hands eller som skapades under tiden. Det gällde liv och död för friheten på jorden, för rätten att vara mänska, för kulturen.²⁶

Efter kriget fortsatte Johnson ständigt värna freden, friheten och demokratin. Efter Prag- kuppen i februari 1948, då det av Sovjetunionen stödda kommunistpartiet i Tjeckoslovakien tog makten i landet och avskaffade demokratin, skrev Johnson den 9 mars en artikel i Dagens Nyheter. Där minns han, hur de svenska författarna tidigare ställt upp för den spanska repub- liken under inbördeskriget, för Tjeckoslovakien 1938 och för de nordiska grannländerna un- der kriget, och föreslår till sist, att Sveriges författarförening nu sänder ett telegram till den tjeckiska broderföreningen som en solidaritetsyttring.²⁷ Johnson inledde ett radiotal första maj samma år med att demokratin är den samhällsform, som ger de bästa möjligheterna till fred och frihet för alla folk.²⁸ Efter Ungernupproret höll Johnson den 6 november 1956 ett anfö- rande i radio, där han föreslår, att den svenska regeringen skall vädja till FN om hjälp till Ungern.²⁹

Johnsons åsikter om krig ändrades från tjugotalet till slutet av trettiotalet. En ungsocialist skulle knappast ha krävt militär upprustning och anmält sig som frivillig till kriget. Det gällde emellertid frihetens försvar. År 1925 gav han arméerna skulden till alla krig, men senare valde han sida i krigen och gav klara besked. Detta bör vara en viktig orsak till hans ändrade inställ- ning till militarismen – motståndsviljan ökar med en tydlig fiende. Under andra världskriget var Sverige hotat på ett helt annat sätt än tidigare.

Det politiska världsläget förändrades också. Nationalistiska diktatorer kom till makten i Italien, Tyskland och Spanien. Efter det fredliga tjugotalet, då minnet av första världskriget ännu var starkt, följde Japans angrepp mot Kina 1931–45, krigen i Abessinien 1935–36 och Spanien 1936–39, andra världskrigets utbrott med anfallet mot Polen 1939, följt av det mot

Finland samma år och de mot Norge och Danmark året efter. I Sverige följdes en militär ned- rustning på tjugotalet av kraftig upprustning i slutet av trettiotalet.³⁰ Tidsandans betydelse för Johnsons ändrade inställning bör inte underskattas.

Vilhelm Mobergs utveckling liknar Johnsons. Moberg var i likhet med Johnson först ung- socialist och aktiv antimilitarist, men hans inställning ändrades under trettiotalet till att bli mer försvarsvänlig. Efter anslutningen av Österrike 1938 stod saken klar för Moberg: om ingen stod Hitler emot, skulle denne lyckas i sitt uppsåt – att ”befria hela världen från friheten”.

Därför övergav då Moberg de ståndpunkter han haft i ett kvarts sekel.³¹ Moberg skrev det för- fattarupprop, som Johnson skrev under 1939.³²

Säkerligen var frågan om kriget och militarismen inte enkel för Johnson, men hans mot- stånd mot diktaturerna är välkänt: Friheten måste försvaras med våld, vilket gynnar freden på längre sikt.

K

E

J

Nittonhundrasjutton är den första av Johnsons romaner, där kriget spelar någon framträdande roll. Den lär ge ”en klarsynt, bitter vidräkning med kriget och krigets svenska samhälle”.³³ Den var följetong i Brand 1930–31, men gavs aldrig ut i bokform.

Nattövning (1938) utspelas under en dag 1938 i Stockholm med omnejd. I slutet reser två personer som frivilliga till Spanien, en på var sida i kriget. Kontrasten är stor mellan Tomas Gyllem, som efter moget övervägande väljer att strida för republiken, och den femtonårige Bengt, som hamnat i sällskap med nazister och därför väljer Francosidan. Kriget tar inte stor plats i Nattövning, utan beskrivs med några få, laddade ord. Vid ett tillfälle varvas en ohygg- lig krigsskildring med ett samtal mellan två svenska författare, som diskuterar stilfrågor.

Under kriget skrev Johnson Soldatens återkomst (1940) om soldaten Sten, som varit frivil- lig i tre krig – i Spanien, Finland och Norge. Vid återkomsten till Sverige slås Sten ned av en svartsjuk man och i inre monologer får man ta del av den döende Stens krigsminnen.

Därefter följde serien om fastighetsmäklaren Johannes Krilon – Grupp Krilon (1941), Krilons resa (1942) och Krilon själv (1943), som innehåller vissa allegoriska inslag: konkur- rerande fastighetsbolag kan ses som företrädare för olika ideologier. Krilon själv har drag av Churchill och hans konkurrenter heter G. Staph och T. Jekau, som kan läsas Gestapo och Tje- kan. I Krilons resa deltar Krilon i vapensmuggling till Norge och lyssnar till torterade, norska krigsfångars berättelser. Johnson har här nästan ordagrant återgivit vad som stod i sjutton be- slagtagna, svenska tidningar 11–13 mars 1942.³⁴ Krilon tar alltså ställning: ”Att vara neutral kan i vissa fall vara att lugnt stå bredvid och se en tjur stånga ihjäl ett barn”, säger han.³⁵

Strändernas svall (1946) bygger på Odysséen och handlar om konung Odyssevs’ resa hem från trojanska kriget. Men Strändernas svall har undertiteln ”En roman om det närvarande”. I Johnsons roman (till skillnad från i Odysséen) har Odyssevs begått ett barnamord i kriget och minnet av detta förföljer honom. Undertiteln kan därför tolkas som att personernas förflutna – deras minnen – är närvarande. Den kan också syfta på vår tid. Kriget är över – liksom 1946 – och många soldater är på väg hem. Johnson skriver 1949, att hans avsikt med romanen var

att försöka skapa en bild av den moderna mänskan. Inte i hennes helhet, det är ju omöjligt, men i en av hennes svåraste situationer, den föreliggande: tvånget att bruka våld för att bekämpa ännu större våld. Situationen är, som vi alla vet, olöslig.

Han tillfogar, att handlingen i Odysséen är ett evigt ämne.³⁶ Detta ger undertiteln ytterligare en innebörd: det evigt närvarande.

Molnen över Metapontion (1957) utspelas i flera olika tider. Romanens handling växlar mellan en berättelse om en svensk på resa i Italien på 1950-talet, hans tid i ett fångläger under kriget och en berättelse om hellenernas krig mot perserna. Den senare berättelsens huvudper- son blir också krigsfånge och minns kriget. Svensken har varit frivillig i franska armén under andra världskriget och hamnade då i fångläger, där han träffade en judisk arkeolog, som be- rättar om hellenernas krig mot perserna. Efter kriget besöker svensken arkeologens hustru och får av henne hans manuskript om hellenernas krig. Genom att båda krigen äger rum i förfluten tid blir de mindre direkta. Hela konstruktionen med berättande i flera led är också indirekt.

Ibland berättar den tillfångatagne hellenen själv och ibland berättar arkeologen. Hellenen är mer iakttagare och skrivare än soldat. Kriget ses i stort och en stor del av skildringen ägnas åt marscher. Paralleller finns mellan de olika tidsplanen, bland annat besöker svensken samma platser i Italien (tidigare grekiskt område) som hellenen.

Hans nådes tid (1960) handlar om uppror och krig i Karl den stores rike. Denne krossar Langobardia efter ett misslyckat uppror där och man får följa tre bröders öden i det frankiska väldet. Dessa gör var för sig motstånd, fängslas och underkuvas. Den yngste blir kejsarens skrivare, den äldste återvänder till sin by och blir bonde, och mellanbrodern blir soldat i Karl den stores armé och dör i strid. Johnson berättar ovanligt direkt om striden.

Johnsons sista roman, Några steg mot tystnaden (1973), utspelas i flera olika tider. En man ägnar sig på 1970-talet åt släktforskning och spårar sina förfäder. Delar av romanen handlar också om ett nygift par på semester i Italien efter andra världskriget. De är släkt med mannen. Paret skakas av fotografier på överlevande från koncentrationsläger. I andra delar återges berättelser om släktforskarens förfäder, bland annat om några soldater före slaget vid Nancy 1477, men inte om själva slaget.

Många av Johnsons senare romaner utspelas i flera tidsplan och flera av dem är historiska.

De senare kan läsas på flera sätt och säger även något om vår tid. Han talar 1974 om ”den antifascistiska romanen” Drömmar om rosor och eld (1949).³⁷ Handlingen i den romanen tilldrar sig i 1600-talets Frankrike. Hans nådes tid kan anspela på Ungernupproret 1956. Så- dant har endast antytts ovan. Det torde ändå stå klart, att kriget och dess följder är ett åter- kommande motiv i Johnsons romaner, även om rena krigsskildringar är sällsynta.

MINNET OCH TIDEN I EYVIND JOHNSONS ROMANER

Följande sammanställning avser inte att vara fullständig, utan syftar endast till att visa hur viktiga minnet och tiden är för Johnson och därmed ge en bakgrund till novellanalyserna.

Ett exempel finns i hans första roman, Timans och rättfärdigheten (1925), där Sakarias Timan oroas av minnet av sin första hustrus död. I Minnas (1928) försöker herr Clerk och Galén glömma obehagliga händelser – utan att lyckas. Minnas inleds med ett motto:

Ingen handling sker, som icke är moder till en annan. Intet ord är så platt, att det icke är havande med andra, om vilka man ingenting vet. När icke människans mun svarar, svarar den ändå, kan- ske utan att veta det. En dag upptäcker hon en ny känsla hos sig själv och en ny röst. Nej, intet ord är så sterilt att det ej kan föda barn, intet språk är så fattigt att det icke har ordet smärta, ordet ångest och ordet minne! Ingen människa är så fast och sluten i sitt tal, att hon icke förråder att hon gömmer på något, – en gång, två gånger, flera. Ett lidande är uthålligare än den glöm- skans säck man stoppar det i; säcken multnar i stället för innehållet och en dag är minnet naket och ömtåligt och skriker högt och gällt just därför det tegat så länge! ³⁸

Johnson skriver 1961, att ”tanken där [i mottot] fanns långt tidigare både hos Henri Bergson och Marcel Proust och säkerligen hos många före dem”.³⁹ I Strändernas svall oroas Odyssevs ständigt av minnet av mordet på Astyanax. Teiresias säger honom: ”Din resa ska alltid fort- sätta, långt in i dig själv måste du resa mot din vilja.”⁴⁰ I Minnas står, att ett ”lidande är uthål- ligare än den glömskans säck man stoppar det i”. Sedan Odyssevs fått veta, att Kalypso hört honom tala i sömnen, tänker han på liknande sätt:

Men det var obehagligt: hon hade trängt in i en kammare som tillhörde honom och som han hade låst med konstrika lås och hakar och knutar – l å s t d e n f ö r s i g s j ä l v o c h a l d r i g v e l a t g å i n i o c h v e t a.⁴¹

I Soldatens återkomst minns den döende Sten kriget i sina inre monologer. I tionde kapitlet av Krilon själv har Krilon ett stort nyckelskrin. En efter en tar han fram de nitton nycklarna: Den här gick till… och så kommer en historia, som nyckeln får honom att minnas. På så sätt får man en återblick på Krilons liv. När allt rett upp sig, säger Krilon: ”Vi får inte glömma!

Remember! N’oubliez pas! Glem det ikke! Kom ihåg!”⁴² Minnet spelar stor roll även i sena romaner som Hans nådes tid och Några steg mot tystnaden.

Såvitt jag vet, är minnets betydelse i Johnsons diktning ännu outredd, men inom forsk- ningen nämns ofta inflytandet från Freud, Proust och Bergson, vilka Johnson studerade på tju- gotalet. I en uppsats i BLM 1944 framhåller han Freuds och Prousts betydelse och nämner

Prousts metod – ”det mest minutiösa återgivande av yttre förlopp, psykiska reaktioner och noggranna undersökningar av minnets innehåll”.⁴³

Tiden, som ju hänger samman med minnet, är också ett väsentligt inslag i Johnsons roma- ner, främst i de senare, vilka i regel har flera tidsplan – först i Romantisk berättelse (1953) med fortsättning i Tidens gång (1955). Andra exempel är Molnen över Metapontion och Några steg mot tystnaden. Romanen Livsdagen lång (1964) är egentligen åtta olika berättel- ser, som utspelas i olika länder och tider (två från 800-talet, en var från 900-talet, 1000-talet och 1200-talet, samt tre från 1500-talet). Berättelserna hålls samman av ett gemensamt tema:

en man blir kär i en kvinna, som sedan försvinner.

Johnson sade 1962, att han i början av trettiotalet ”funnit ett slags formel för sin författar- tillvaro”, nämligen att

ingen tid utgör ensam vår nutid. Jag menar: det förflutnas erfarenheter mänger sig in i vårt, de nu levandes liv, – liksom vårt nu, det just närvarande, kommer att på sitt sätt vara inmängt i framtidens liv, […].⁴⁴

Vid tiden för uttalandet arbetade Johnson på Livsdagen lång. Där reflekterar en man:

Jag räknar icke dagarna mer, och stundom har jag tyckt mig befriad från tid.

Befriad så som en flod kan vara det: rik på tid och befriad från dem; så som den slingrande strömmen Rhenus. Ja, som Rhenus, där det förflutna rinner in i det närvarande och det närva- rande blandar sig med ett förflutet som därigenom fortsätter att leva. Låt mig säga det så: en flod där många tider flyter i bredd.⁴⁵

Johnson sade 1973: ”Vi vet så väldigt litet om tiden, vi upplever den ju bara ur minnet.”⁴⁶

N

MANNEN SOM VAR MED.

Johnsons korta novell ”Mannen som var med” stod först i Stockholms-Tidningen 13/11 1924.

Titeln ändrades 1925 till ”Med i kriget…”.⁴⁷ I den får man ta del av soldaten Heinrichs min- nen av världskriget, som nu är över sedan flera år. Heinrich har varit med, men har svårt att berätta om sina erfarenheter. Det var förfärligt i början, men man blev van, säger han bara.

Alla talar om för honom hur lycklig han är, som kommit undan utan en skråma, men hans själ är märkt – och de märkena går aldrig bort. Några misstänker, att han ingenting sett, kanske legat bakom fronten i säkerhet.

”Och nu är det, som det var då: samma tid på året, samma höga luft.” (s. 14) Det är sen- sommar och Heinrich vandrar utåt fälten. Så kommer ångesten över honom: kanske har han endast drömt, att det är fred, kanske skall han snart vakna i verklighetens skyttegrav. Han slår sig ned under ett träd och somnar. Någon ropar, men han vaknar inte. Han drömmer, att han springer rätt genom elden. Vid sidan av honom exploderar en granat och omkring honom är röken. Han faller över något mjukt. Det är kamraten, som sprang före, och han rusar upp och springer i skräck. Han springer och springer, men han kommer aldrig fram i drömmen.

Så väcks han av sin hustru, som har maten klar. Hon har vit klänning och ett barn i sina armar. En hund skäller nere i byn och en slåttermaskin hörs. Det är ju fred!

Senare ber Heinrichs vän honom berätta något om kriget. Heinrich är ovillig, det har ju skrivits så mycket om det i flera år, säger han och ber vännen att inte fråga. Vännen undrar då, om Heinrich inte har några minnen. Alla som var med har något spännande ögonblick, ett äventyr, en stormning eller något i den stilen, säger vännen. Heinrich svarar osammanhäng- ande, att han sprang, och snavade över en kamrat. Han sprang i fyra år – och så blev det fred.

Vännen blir förolämpad, tycker att Heinrich är underlig och att han slapp billigt undan. Hust- run klandrar Heinrich för att han är så underlig mot sina vänner: ”Du kunde väl ha berättat lite, han fick ju inte vara med. Och du allrahelst, som slapp undan så billigt. Du fick ju inte ens en skråma.” (s. 15)Mannen fick inga yttre skador, men:

Han vaknar om natten och känner ångesten: Om jag sprungit ett par steg längre – om jag inte snavat och fallit – om inte han, Johann, legat där –. Då hade jag legat i hans ställe. Om jag gått ett steg åt höger – då hade jag fått den kulan Fritz föll för; om jag gått ett steg åt vänster – då hade jag fått den, som tog Heinz – – (s. 16)

Novellen slutar med att Heinrich varje dag går ensam utåt fälten. Hans vänner tänker: han vet inte hur bra han har det. Då de frågar hur det var, svarar han ”Det var ingenting” eller ”Det var förfärligt”. (s. 16)

Novellkompositionen bygger på tre motsatspar: dröm och verklighet, då och nu samt krig och fred. Den nuvarande freden känns som en dröm för Heinrich, medan det dåvarande kriget känns verkligt. Kontrasten mellan krig och fred betonas, liksom skillnaderna mellan vad man- nen varit med om, vad han berättar och vad vännen vill höra om.

Heinrich tänker, att han snart vaknar upp i skyttegraven från en fredsdröm:

Kanske man är så trött, så pinad av helvetet omkring, att det man genom allt eländet önskar, ter sig som en levande värklighet? Kanske man brustit? Eller domnat bort – och snart skall vakna upp mitt i det förfärliga – –? (s. 15)

Efter drömmen tycker Heinrich åter, att freden är overklig. Övergången mellan verklighet och dröm är snabb, då Heinrich somnar under trädet:

Han går över ängarna och bort från sitt hus. Och slutligen slår han sig ner under ett lummigt träd; det är så skönt och stilla där – – –

– – – Heinrich, ropar någon, Heinrich, nu är det din tur!

Ja, mumlar han, det är min tur. Och han hukar sig ner och springer, och under tiden växer bullret; – så springer han rätt igenom elden – (s. 14)

Synvinkeln växlar mellan berättarens och Heinrichs. Knut Ahnlund skriver, att i alla Johnsons

”mogna ålders stora experiment med tiden” finns en allt starkare upplevelse av livets dröm- likhet, både den enskildes, hans eget och historiens liv. Han frågade en gång Johnson på Kreta (sannolikt 1961), om denne känt det som Walther von der Vogelweide i sitt tolvhundratal:

”Owé war sint verswunden aliu miniu jar! ist mir min leben getroumet? oder ist ez war?”

Han svarade, och det fanns denna gången inget kanske och inget eller i hans svar, att så var det.

Denna undran – drömde vi våra liv? – den hade kommit för honom, den hade väglett honom i alla hans senare böcker.⁴⁸

Ahnlund talar om de senare verken, men redan i denna ungdomsnovell gestaltas alltså denna erfarenhet. Johnson återkom till frågan om vad som är verkligt i novellen ”I det overkliga”

från 1938 (se nedan).

under trädet berättar han motvilligt och osammanhängande om händelsen och på natten åter- kommer den med större konkretion. Heinrich inser, hur nära döden han själv varit. Det är samma tid på året som då, vilket kan ha fått minnet att vakna. Två gånger nämns hans ångest.

Krig och fred är det tredje motsatsparet. I Runebergs Fänrik Ståls sägner ombeds Stål be- rätta om kriget och svarar: ”Jo, därom kan jag ge besked, / om herrn så vill, ty jag var med.”⁴⁹ Återstoden av diktsamlingen sägs bygga på Ståls berättelser, så han kunde verkligen ge be- sked. Fänrik Ståls sägner är uppenbarligen en intertext till ”Mannen som var med”. Heinrich har också varit med, men kan inte alls ge besked. Något ärorikt och betydelsefullt krig som hos Runeberg skildras inte, i stället framstår det bara som förödande. Ingenting sägs om var- för Heinrich varit med i kriget, inte ens vilket land han kämpar för. Hos Runeberg gäller kri- get det älskade fosterlandet och den största äran är att dö i strid för det. Novellens författare skriver som vi sett i Brand 1923, att han inget fosterland har.

Fredstiden är en idyll: hustru i vit klänning med barn i armarna, fredligt slåtterarbete på landet och sömn under ett träd. Kontrasten är stor mellan denna tid och Heinrichs hemska för- flutna – i mardrömmar och minnen. I novellen ses Heinrich dels inifrån och dels utifrån. Hust- run och vännen ser honom utifrån och kan inte förstå, att mannens själ är märkt, utan tycker han kommit billigt undan. Johnson ändrade titeln året efter till ”Med i kriget…”, som tydli- gare anger novellens huvudtema, men ger en svagare koppling till Runeberg.

Stilen är antydande: tid, plats eller vilket krig det var, anges inte klart, och mannens namn kommer sent i novellen. Härigenom uppnås en viss allmängiltighet, det kan handla om vem som helst, när som helst och var som helst. Flera gånger sägs, att Heinrich kommit billigt un- dan, men novellen gör också klart, att detta inte är fallet.

Det är en intensiv bild man får av kriget i ”Mannen som var med”, men kriget skildras in- direkt genom drömmar och minnen. Det finns anledning att återkomma till den antydande stilen. Ingen kommer oskadd ur ett krig – så kan man läsa novellen.

NATTEN ÄR HÄR.

Novellsamlingen Natten är här är försedd med en dedikation på franska till den belgiske för- fattaren André Baillon och ett citat av denne:

Till André Baillons minne:

En söndag i Marly-le-Roy 1928. André Baillon: Natten är här – och över Europa. Må den gå!

Må epoken trots allt bli vacker! Och författarna? Man måste alltid tala om sig själv! Då får man fram sanningen.⁵⁰

Sju liv (1944) innehåller en novell från Johnsons första samling och alla från de tre följande (se ovan, s. 2). I ett efterord skriver han: ”Det jag som förekommer i boken bör inte alltid uppfattas som författarens.” Han har dock bott i Steglitz 1923 som berättaren i ”Det förlorade Europa”, vilken tilltalas ”herr J.”. (s. 94) Jagformen är rätt vanlig i Johnsons noveller.

Natten är här innehåller fyra delar. Efter noveller från Frankrike, Tyskland och Sverige följer den fjärde avdelningen om antikens Grekland, som har rubriken ”Skymning – gryning”.

De grekiska novellerna är glada och harmoniska, även om allvaret inte saknas, medan de öv- riga är mörkare skildringar från samtidens Europa. I Pär Lagerkvists Den knutna näven (1934) finns en liknande tanke, ty där står Hellas för Västerlandets frihet och kultur, och Akropolis är försvarsklippan mot samtidens barbari i Europa.

Natten är här kom ut på våren 1932. Mottagandet blev blandat och meningarna går starkt isär om vilka noveller som är bäst.⁵¹ Henning Söderhjelm fångar väl de inledande novellernas stämning i sin recension: ”Efterkrigstidens natt vilar över Europa. Människorna äro splittrade, trasiga, osäkra.”⁵² Herbert Grevenius ger följande omdöme:

Sådana precist utformade scener och porträtt som man möter i ”Kort besök”, ”Det förlorade Europa” och Ruhrnovellen ”Strudel”, kasta ett klart och skarpt ljus över motsägelserna i vad som händer i våra knutar.⁵³

I sin recension av Sju liv gör Axel Strindberg tolv år senare en viktig iakttagelse:

Resonören Eyvind Johnson, åter, kommer till sin rätt i ett flertal av de tidigare novellerna, typiska för en tid, då Freud var den store vägvisaren. Motiven kan vara rätt obetydliga men för det mesta skickligt hanterade och utnyttjade. Den yttre ramen kan vara till exempel ett besök; så kommer ett litet avslöjande, analysen sätter in, bit för bit fogas i ett delikat puzzel. Minnes- mekanismen står här i förgrunden och med stort skarpsinne reduceras tragiken till ett livsöde fram.⁵⁴

Strindbergs ord stämmer väl in på ”Kort besök”.

DET FÖRLORADE EUROPA.

Novellen ”Det förlorade Europa” publicerades först i kalendern Vintergatan 1931 och ingår i Natten är här. Den är en berättelse med ram, som utspelas i nutid, och nästan hela novellen består av berättarens minnen från 1923. Ett stort antal personer medverkar: berättarens värd-

Novellen består av fyra åtskilda delar. I den första möter vi familjen Kurzner, i den andra Ziegler, i den tredje familjen W. tillsammans med Ziegler och paret Kurzner. Den sista delen skildrar berättarens möte med Heinz i nutid.

Handlingen är som följer: Berättaren har just besökt det hus i Berlin, Steglitz, där han bodde flera månader för flera år sedan, och han återger minnen från denna tid. Kriget förs på tal tidigt i novellen. Efter att ha beskrivit morgnarna hos sin värdfamilj, övergår berättaren till att tala om sin värd. Herr Kurzner frågade berättaren en gång, om det är omoraliskt att bedra sin hustru, och talade om en otrogen vän – med uppenbara likheter med herr Kurzner själv.

– Sådant där kommer av kriget, sade han halvt ursäktande, halvt klandrande. Förut var det inte alls så, men ni vet, fyra år… Det var förresten inte männens fel utan kvinnornas. Jag skall tala om för er en sak: Det är inte Tyskland, nej, inget land, som förlorat kriget: det är inte kvin- norna eller männen i allmänhet heller, det är de gifta männen, som förlorat det! (s. 86)

Berättaren tillmäter dock inte uttalandet någon större vikt.

Fru Kurzner är från Leipzig och längtar tillbaka dit. Hon inser inte, att förkrigstiden för alltid är försvunnen och att den tyska nöden nått fram även till Leipzig: ”Med hela sin själ levde hon kvar i en förlorad värld.” (s. 88)

Novellens huvudperson är Ziegler, som har ett äventyrligt förflutet.⁵⁵ Han är österrikare och under kriget var han officer i Serbien, men deserterade under en resa till Berlin. Han vis- tades sedan en tid i revolutionära kretsar i Skandinavien, men då revolutionen bröt ut, begav han sig till Ryssland och blev officer i Röda armén. Så greps han plötsligt av ett gränslöst äckel för alltihop och deserterade på nytt. Han tog sig till Berlin, där han nu försörjer sig som journalist. Han har jagats av polisen och kan aldrig vara säker på, att inte bli åtalad för högför- räderi. Vid ett tillfälle är han och berättaren på promenad. De är utan pengar, men går ändå in på en restaurang. Där ser sig Ziegler i spegeln och rusar genast ut. Han var ofta där förr, före revolutionen, säger han. Tydligen har han glömt att tiden gått, tror berättaren.

Bröderna Heinz och Otto är olika. Heinz arbetar på bank och Otto är en slusk, som suttit i fängelse. En dag stjäl Otto Heinz’ plånbok och fru W. ger då Ziegler och dennes fru skulden.

Ziegler talar med Otto, som erkänner direkt. Sedan försvinner Otto. Hans mor bryter ut mot Heinz en dag:

– Du talar om inflation, om dyrtid, om skadeståndspolitik, om krigets orsaker och följder och allt sånt där – som man kan skjuta åt sidan och glömma bort om man bara vill det – du talar jämt och ständigt om hur det är, men Otto han talade alltid om hur det var, innan… (s. 97)

Fru Kurzner förstår inte fru W:s utbrott, men Ziegler gör det kanske.

Och Heinz? På sitt sätt tillhörde han ju en helt annan värld: gränsen går i detta fall inte mellan raser och folk, nej, den är mycket nyckfullare: den klyver familjer, ja, den splittrar själar i två hälfter. ⁵⁶ (s. 97)

En annan gång springer fru W. efter en grupp skolbarn, som är tio, elva år, och ropar: ”Otto, Otto!” Avsnittet slutar: ”Hon sökte en liten gosse, som hette Otto. Tiden, som inte längre fanns.” (s. 98) Otto är i tjugofemårsåldern och uppenbarligen har även fru W. glömt tidens gång.

Berättaren har nyss besökt detta hus i Steglitz och talat med Heinz, den ende som nu bor kvar. Fru Kurzner rymde från sin man och man hittade henne i Leipzig. Ziegler är försvunnen.

Han brukade smita från dyra restaurangnotor. Sin mor nämner Heinz inte. Själv är han kamrer och har det bra. Han har inte gett sig in i det politiska, säger han. Berättaren tycker inte om Heinz: ”Vi stirrar på varandra: den absolut hederliga, absolut opolitiska, absolut rätliniga människan Heinz och jag.” (s. 99) Efter några artighetsfraser lämnar berättaren huset och vill tillbaka in till Berlin.

Om kriget inte brutit ut, hade läget i Berlin 1923 varit bättre – kanske som förr, men den tiden kommer inte tillbaka. Vid freden i Versailles dömdes Tyskland att betala ett krigsskade- stånd, som ansågs mycket stort.⁵⁷ Därefter följde hyperinflation, som tog verklig fart under Ruhrockupationen. För att säkerställa betalningarna besattes Ruhrområdet från januari 1923 till augusti 1925 av franska och belgiska trupper, vilket ledde till strejker.⁵⁸ Många blev fat- tiga. Herr Kurzner är överinspektör på ett stort försäkringsbolag, men: ”Tiden var ju mycket svår, de besparingar de haft hade gått åt för länge sedan.” (s. 86) Ej heller Ziegler (däremot hans hustru), berättaren eller Otto har några pengar. Inflationen nämns dels av berättaren och dels av fru W., som säger, att Heinz alltid talar om den. Heinz har pengar och klarar sig bra.

Kompositionen i ”Mannen som var med” är delvis uppbyggd kring motsatsparet då och nu.

Här är den mer komplicerad, och jag skall studera tiden närmare i ”Det förlorade Europa”.

Handlingen pendlar mellan olika tider före, under och efter 1923. Första meningen lyder:

”Nyss har jag lämnat ett stort hus.” Därefter inleds nästa stycke: ”I detta hus bodde jag under flera månader 1923. [– – –] Jag kom hit i början av januari […].” Berättaren talar sedan om 1923. Den första återblicken kommer då herr Kurzner uttalar sig om kriget (citerat ovan). Se-

I nästa avsnitt beskriver berättaren Ziegler och dennes tredje hustru. Han nämner, att han var bekant med Ziegler, innan han flyttade in i huset. Berättaren resonerar sedan om tiden:

Varje tid har sin människotyp, som nästan, men inte helt slitits ur det förflutnas inflytelser och heller ännu inte fullt funnit sig till rätta i nuet utan lever som det faller sig, utan tillgångar, utan i egentlig mening fast åskådning – en typ vars tillvaro består av nyckfulla språng från ett tillfälle till ett annat. (s. 88 f.)

Sedan beskrivs Zieglers livsöde med början före kriget och slut 1923. Därefter kommer re- staurangepisoden, där Ziegler säger, att han ofta besökte restaurangen förr, före revolutionen.

I tredje avsnittet är tiden åter 1923. Först nämner berättaren, att Otto suttit i fängelse en tid, sedan kommit hem en vecka och därefter försvunnit. Efter detta följer Ottos stöld av Heinz’

plånbok. Denna episod inträffade tydligen under den vecka Otto var hemma. Fru W. är tyst och sluten hela vintern och bryter ut mot Heinz en dag (citerat ovan), då hon säger, att Otto alltid talade om hur det var ”innan” – antagligen före kriget. Slutet på avsnittet är när fru W.

rusar efter skolbarnen och ropar efter Otto, som före kriget var i den åldern.

I sista avsnittet står berättaren flera år efteråt åter utanför huset och är på väg in i det.

Heinz talar om vad som hänt, sedan berättaren flyttat. Novellen avslutas med att berättaren står utanför huset efter samtalet.

Berättelsen börjar med en ovanligt exakt tidsuppgift (i början av januari 1923), men är se- nare oklar med avseende på tidsangivelser och kronologi. Sambandet mellan de olika episo- derna – att personerna glömt tidens gång – står inte klart förrän efter läsningen och samman- knytningen av dem verkar i förstone ologisk.

Staffan Björck skriver: ”Ett färskt årtal kan tyckas gynna samtidighetsupplevelsen vid läs- ningen, men denna primära effekt är flyktig.”⁵⁹ Detta gäller till en del ”Det förlorade Europa”, som publicerades första gången 1931, alltså åtta år efter 1923. Att det inte rör sig om samtiden markeras av berättarens fråga i början: ”Hur var Berlin-Steglitz då?”

I ”Det förlorade Europa” ser man tidens betydelse även i språket. Ett tidsadverbial före- kommer i var fjärde mening (47/189) och ordet tid elva gånger.

Minnet och tiden, som ju hänger ihop, är båda centrala i Johnsons diktning. Vi har fru Kurzner, som minns Leipzig; Ziegler, som glömmer tidens gång; och fru W., som vill glömma dagens Tyskland. Dessutom minns ju berättaren alltsammans. Sista meningen lyder:

”Jag känner inte vägarna längre, därför att alla vägar här är utan goda minnen.”

I den klassiska novellen innebär slutet en upplösning av spänningen. Här däremot finns många obesvarade frågor kvar efter läsningen. Vad hände alla dessa försvunna människor?

Och varför rusade Ziegler ut från restaurangen? Han insåg väl, efter att ha sett sig i spegeln, att han blivit äldre och att det var en annan tid. Man kan kanske läsa episoden som att Ziegler även förr brukade gå in på dyra restauranger utan att betala, och att han 1923 tänkt göra detta och ångrat sig. Enligt Heinz har han gjort så även sedan berättaren flyttat. Vid tiden för krigs- utbrottet hade han en hög ställning och förmodligen gott om pengar. Det är inte helt klart, men han förefaller vilja leva som förr i tiden. Så är det Heinz’ påstående i slutet att han inte ägnat sig åt politik. Då hans mor bryter ut mot honom (citerat ovan), anklagar hon honom dock för att tala politik. Antingen har Heinz slutat med detta, eller så ljuger någon.

Stämningen i novellen utgår i hög grad från personbeskrivningarna. Herr Kurzner är

”något tungt, nerpressande och kuvande”. Hans fru kallas den ”lilla torra, febriga, nervösa kvinnan från Leipzig”. Zieglers andra hustru ”var kvinnoläkare; hon dog av kokainmissbruk”.

Otto är ”en slusk”. ”Han såg också mycket bra ut: typen för en förstadsbalcharmör. Han var hängig, slapp, hade något feminint över sig.” (s. 95) Efter den inledande förväxlingen av kaffe med te är det lustiga slut och den oroliga stämningen infinner sig. Visst finns ljuspunkter som att berättaren och vännen Ziegler ofta promenerar, men slutintrycket blir ändå som berättarens slutord: ”alla vägar här är utan goda minnen.”

Alla som lever kvar i det gamla – fru Kurzner, Ziegler, fru W. och Otto – försvinner och går antagligen under i den nya tiden. Med undantag för Otto ligger berättarens sympatier hos dem. Heinz har klarat sig bra, men han tillhörde ju en annan värld.

Novellens titel ”Det förlorade Europa” torde syfta på förkrigstidens Europa, som för alltid är försvunnet. Utgående från titeln formulerar Örjan Lindberger novellens centrala tanke:

Titeln anger ett perspektiv, som tycks ha framträtt med ökad tydlighet efter det att den direkta upplevelsen kommit en bit på avstånd: världskriget och dess följder har raserat det gamla – inte minst den gamla kulturen – även om många människor har svårt att inse det och klänger sig fast vid det som en gång var.⁶⁰

Recensenten M. J. i Ny Tid, sannolikt Melker Johnsson, tolkar novellens titel så, att den som söker ”tiden, som inte längre fanns” tillhör ”det förlorade Europa”.⁶¹

Novellen skildrar flera personer, som inte förstått, att tiden gått från förkrigstiden till 1923, utan lever kvar i det förgångna. Detta är novellens tema. Den består av en ram i nutid och i den inre berättelsen tre avsnitt från 1923, som är varandras paralleller, ty de handlar om de tre

Stilen är antydande, vilket ger novellen en viss oklarhet. Berättaren tar oss med till Steglitz 1923 och låter oss uppleva stämningarna och personerna där och ta del av några episoder. Det hela påminner om ett pussel, som läsaren själv får lägga samman.

Novellen handlar om människornas oro i efterkrigstidens Berlin, mer om krigets följder än om kriget. Att den stannar i minnet, beror på alla obesvarade frågor den väcker. Herr Kurzner uttalar sig om kriget (se ovan), hans fru och fru W. längtar tillbaka till förkrigstiden, Ziegler greps av ett plötsligt äckel, deserterade två gånger och efterspanades sedan av polisen. Mer står just inte om kriget, men klart är, att krigets verkningar – hyperinflation, fattigdom, osäkra och nervösa människor, splittrade familjer – syns långt efter dess slut.

KORT BESÖK

Inledningsnovellen i Natten är här, ”Kort besök”, berättas av en person, som befinner sig i sin bostad i en förstad till Paris. Av uppgiften om Montmorencyskogen och Rousseau sluter man, att staden är S:t Leu-la-Forêt, där Johnson bodde 1927–30.

Några människor i staden är kolhandlaren, som inte fick någon middagslur under kriget;

trädgårdsmästaren, som såg krigets skador på jorden, och herboristen, som såg krigets bety- delse för läkekonsten, men annars talar man sällan om kriget i staden. Berättaren

har räknat ut, att kriget måste sakna värde som samtalsämne här just därför att det låg i ett ohyggligt förflutet, som alla varit med om precis lika mycket och som ingen kunde komma med något nytt bidrag till: man ansåg att man kände till det, var och en lika bra. (s. 13)

Visserligen har ett femtiotal av stadens män stupat i kriget och det finns ett minnesmärke på kyrkogården, men kriget har nu varit över i flera år. Han får emellertid en dag besök av en man, Henri, som han inte känner, men ofta sett i staden, och denne talar hela tiden om kriget.

Samtalsämnet förefaller berättaren ovanligt och underligt. Första omnämnandet lyder:

Han strök nästan ömt sina små svarta mustascher och berättade stillsamt att han varit vid Somme och Marne och vid den plats, man döpt till Mort-Hommes, och vid den verkligt stora prövningen: Verdun. Hans fina händer med de välpolerade naglarna ritade ut figurer i luften – lugnt, som om han talat om något helt likgiltigt. (s. 13)

Berättaren tänker på vad han har hört om den ohyggliga massdöden vid Verdun – han har talat med både tyskar och fransmän och läst flera böcker, retar sig på att mannen sitter helt lugnt och berättar ”hur den grova kanonelden utplånat kompani efter kompani, hela regementen”, och frågar hur mannen kände sig då. (s. 14) Det var obehagligt, svarar denne, han var en

smula förkyld – senare fick han lunginflammation, det var många som fick det vid Verdun.

Då frågar berättaren ironiskt, om inte många fick skoskav också. Henri bryr sig inte om ton- fallet, utan instämmer bara: ”Ja, naturligtvis. Och så var det ju många som stöp, förstås.”

(s. 15) Han fortsätter tala om kriget, tills berättaren, som misstänker att Henri är en försäljare, talar om de dåliga tiderna och säger, att han aldrig köper obligationer. Därefter försöker han tala litteratur utan resultat, inte ens krigslitteratur går bra.

Åter försöker berättaren byta samtalsämne och säger, att han snart skall flytta och undrar om Henri är född här, vilket denne bekräftar. Så kommer samtalet in på skogen i trakten och berättaren frågar efter legender om Rousseau (Eremitaget ligger i närheten), men Henri kän- ner inte till några. Henri berättar, att han en dag under kriget haft permission och promenerat genom skogen. Han kommer ihåg det, därför att den dagen stupade hans bror.

Till slut frågar berättaren Henri rent ut, om kriget inte ”var någon upplevelse” för honom.

Det var obehagligt med kriget, säger denne, fortfarande i likgiltig ton, han var innerligt trött när det var slut. Han tillägger med eftertryck, att han upplevt allt förut. Sedan sitter de tysta.

Till sist säger berättaren – för att få ett slut på samtalet – att han måste med tåget, frågar igen om något kan vara värre än kriget, varvid Henri nu svarar, att det beror på hur man tar det.

Sedan tillägger han: ”För mig var det något, som jag var tvungen att delta i – och det onda som kunde hända mig hade hänt redan förut!” (s. 18) Han har bott i berättarens lägenhet och när han gick uppför trappan, glömde han sitt ärende och kom att tänka på andra saker, förkla- rar han. Sedan går han.

Efter en tid får berättaren veta mer om mannen. Denne hade före kriget just gift sig och samma dag det bröt ut, dog hans unga hustru, och han gick ut som frivillig bland de första.

Berättaren möter senare Henri på gatan och frågar om ärendet vid besöket. Henri tänkte sälja en skrivmaskin, men glömde den i våningen under. Hans hustru dog i berättarens lägenhet.

Av samtalets förlopp framgår novellens uppläggning: berättelsen handlar dels om samtals- ämnet, som berättaren försöker byta, dels om mannens ärende. Berättaren är intresserad av att veta, varför Henri talar om kriget och vilket hans ärende är. Detta får man dock veta först efter samtalet. Vid mötet på gatan säger berättaren, att Henri hela tiden talade om kriget, och denne svarar ”Javisst, javisst” och ser mycket uttråkad ut. Genom hela novellen upprepas hur Henri uttråkad och likgiltig ständigt talar om kriget, så det är ett karaktäristiskt slut. Kontrastverkan

ha, utan är helt likgiltig inför kriget. Det värsta – att hans hustru dött – talar han inte alls om, förrän då de möts på gatan. Då förklarar Henri: ”när jag kom in till er var det som om jag också glömt vem jag är i dag, nu. Jag satt faktiskt hela tiden och försökte komma på vad jag ville er.” (s. 19)Kriget följde strax efter hustruns död och är vad han kommer att tänka på vid besöket. Henri är förvirrad, ty han tycker om lägenheten, men tycks inte ha en aning om var han befinner sig.

”Kort besök” liknar mer än ”Det förlorade Europa” en klassisk novell, ty här får man en överraskande förklaring i slutet. Läsaren får veta det först inträffade – Henris giftermål – nära berättelsens slut. Som berättaren undrar man, vad som kunde vara värre än kriget, och svaret (som då inte ges av Henri) är alltså hustruns död. Då tar novellen en annan vändning och mannen framstår nu inte som så okänslig som innan. Genom att berättaren inte återger hela samtalet med Henri, lämnas en del åt läsarens fantasi. Samtalet varvas också med utförliga kommentarer av berättaren, som hela tiden låter läsaren veta hur oberörd Henri är.

Henri intresserar sig mest för det som rör honom själv. De miljoner som stupade i kriget är han likgiltig inför, men att han själv var förkyld, nämner han. Visserligen nämner han sin brors död, men bara för att han själv haft permission den dagen och varit nära att bli skjuten av två vildsvinsjägare. Kriget var för honom något som han var tvungen att delta i, säger han.

Henri kände inte de miljoner, som dukade under i kriget, men han kände sin hustru, däri lig- ger den avgörande skillnaden.

Johnson ger inte någon detaljerad krigsskildring, utan antyder och nämner några laddade, geografiska namn. Totalt vid Verdun och Somme 1916 förlorade vardera sidan över en miljon man i döda, sårade och saknade.⁶² Att antyda är fullt tillräckligt och kan ge ökad verkan. Man upprörs med berättaren över mannens likgiltighet och undrar också hela tiden vad han egent- ligen vill. Olyckan berör mer, när man ställs inför ett enskilt fall, än om man tänker på den oerhörda katastrof, som ett krig innebär. Samtidigt inser man hur fruktansvärt kriget var med allt mänskligt lidande. Många av de miljoner stupade i kriget efterlämnade änkor, faderlösa barn och andra anhöriga, vart fall en tragedi som för Henri – så kan man tänka vid läsningen av ”Kort besök”.

I DET OVERKLIGA.

Eyvind Johnsons första hustru, Aase, var från Tröndelagen och familjen besökte Norge flera somrar efter flytten till Sverige 1930. Den trygga världen är tillägnad hennes minne.

Novellen ”I det overkliga” ingår i Den trygga världen och publicerades första gången i Vi nr 26–27 (2/7) 1938. Exakta tidsangivelser förekommer inte i novellen, men man har inget skäl att anta, att den inte är en samtidsskildring.

Berättaren och bonden Gabriel från trakten befinner sig på fisketur i Tröndelagen. De skall gå till några tjärnar och övernatta i en koja. Den yttre handlingen är begränsad till fisketuren, där inget särskilt inträffar, och det väsentliga ligger i berättarens tankar och männens samtal.

Efter att ha talat om fisket börjar Gabriel tala om kriget nere i Europa och säger, att han har svårt att förstå vad som händer. Det är som en roman, säger han: ”Man tror nog att kanoner och kulsprutor dräpt så och så många tusen mänskor. Man tvivlar inte på det. Men det är ändå som om det inte vore verkligt.” (s. 194) Han nämner ett mord i trakten för ett trettiotal år se- dan, då en man slog ihjäl sin hustru med en yxa. ”Sånt är mycket verkligare. Fast det är ju ingenting mot luftbombardemang och hundra och tusen dräpta barn. Men det gör inte samma verkan på oss. Det är inte så verkligt.” (s. 194)”Vi har väl inte upplevt tillräckligt mycket av den sorten för att kunna förstå vad det är”, säger berättaren instämmande. Gabriel nämner hednamissionen förr, då det samlades in mycket pengar trots folks fattigdom. Nu, när det skulle gjort mer nytta, är det svårare och Gabriel tvivlar på människans godhet. Förr har han trott, att det goda inte är verkligt och bara finns i böcker, men nu tror han ibland, att det onda inte är det, fast han vet att han har fel.

De går på en tuvig myr och berättaren börjar fundera över tiden:

Här har vi gått flera år förut. Och plötsligt slår det mig hur lika allt är – och att vi som går över myren inte åldrats. Just nu när vi kliver här har vi inte åldrats. Så fort vi får tag på en tid- ning är vi mycket äldre. Då har allt, som skett i världen de sista åren, verkligen skett. Nu är det långt borta från oss.

Och jag tänker: Somrarna för mig och för många andra har varit till för att hejda tiden. Vi har flytt ur det stora sammanhanget med den levande, verkliga världen och in i dem på samma sätt som stadsbon en gång i veckan flyr in i söndagsbilagans detektiv- eller vildmarksnovell.

Somrarna har varit en paus under vilken vår verklighetstyngda vintersjäl rusat in i glömskan och välbefinnandet.(s. 196 f.)

Där verkligheten finns, finns tiden – så tycks berättaren tänka. Den levande, verkliga världen är emellertid inte eftersträvansvärd. Mot stillheten vid den norska tjärnen ställs berättarens tankar om krigets Europa:

Han har ofta tänkt på hur meningslöst det var, och undrar om det är likadant för bombfly- garna, att de egentligen inte menar någonting. Berättaren säger, att de har order, men att de är på avstånd och kanske varken ser eller hör när bomberna exploderar. I alla fall är det avlägset.

”Ungefär som vi från verkligheten, menar du?”, säger Gabriel och berättaren instämmer.

(s. 198) Gabriel menar, att om man inte glömde bort allt som verkligen sker i världen, vore det väl bara att hoppa i tjärnen. Berättaren tror, att de flesta vänder sig bort från världen, an- nars skulle de inte låta det hända.

Sedan de fiskat, ätit och druckit kaffe, börjar Gabriel spela mandolin och sjunga. Först sjunger han en visa om Hamlet och Ofelia, som griper berättaren, trots att den inte brukar det.

Sedan sjunger han en skillingvisa om ett mord för femtio år sedan. Berättaren tycker visan är hemsk, men skräckkänslan försvinner då Gabriel slutat och det är tryggt och lugnt. De lägger sig att sova och berättaren vill inte tänka på framtiden – jo, den nära, i morgon skall de gå till den nedre tjärnen. Till sist tänker berättaren: ”Det här är inte verkligt.”

Medan samtalet i ”Kort besök” kan ses som en kamp om samtalsämnet, sker meningsut- bytet mellan berättaren och Gabriel på lika villkor. De är kamrater och helt överens, och med den lyriska miljöbeskrivningen blir det en lugn stämning, som skarpt kontrasterar mot talet om mord och bomberna i Europa. Trots lugnet är berättaren tidvis otrygg. Örjan Lindberger skriver: ”Den trygga världen får sin enhetliga karaktär av denna intensivt återgivna stämning av att befinna sig på randen av en katastrof.” Han skriver vidare, att det är den mest lyriska av Johnsons novellsamlingar.⁶³ Båda dessa påståenden är i hög grad tillämpliga på ”I det overk- liga”, och då det lyriska kombineras med katastrofhotet, uppnår författaren en stark effekt. År 1938 kunde man väl inte tänka sig någon mer fredlig plats än en norsk fjällsjö, och kontrasten till krigets Europa är stor. Ändå känner sig berättaren hotad. Han är inte mörkrädd, men det är ändå en annan sak att höra en skillingvisa om mord i mörker, än i elektriskt ljus. Även i själva krigsskildringen använder sig författaren kontrasten som stilmedel, ty bombflygarnas krigfö- rande motståndare nämns inte – utan bara kvinnor och barn, humlor och fruktträd, som leder tanken till fred. Lägg märke till att städerna är obefästa.

Berättarens känsla av att de inte åldrats har förstås att göra med, att de går på den oförän- derliga myren. Tiden är ju ett mått på vad som hänt, och på myren har ingenting hänt. De går där som de har gått flera år förut. Ute i världen sker mycket, det står i tidningarna, där går tiden och man åldras. Därför tänker berättaren sist i novellen: ”Det här är inte verkligt.” Han tänker alltså som Gabriel gjorde förr – att det goda inte är verkligt.

Även minnet är med i novellen, låt vara mindre centralt än i de övriga. Gabriel minns dels mordet, dels sin hustru, som rymde efter ett år och tog dottern med sig. Berättaren tänker på

”vår verklighetstyngda vintersjäl”, som under somrarna rusar ”in i glömskan och välbefinnan- det”. Här kan man tänka på fru W., som försöker glömma problemen i Tyskland 1923.

Både Gabriel och berättaren flyr verkligheten, var och en på sitt sätt. Gabriel spelar man- dolin och berättaren kommer till Norge varje sommar (se citat ovan). Det är lätt att förstå Gabriel, då han anser ett mord i trakten vara mer verkligt än kriget i tidningarna – särskilt med tanke på att han såg offret. Ändå medger han, att mordet är ingenting mot kriget, men det gör inte samma verkan, säger han. Man tänker på ”Kort besök”: miljonerna döda i kriget bekom inte Henri, men det gjorde hustruns död. ”I det overkliga” har också beröringspunkter med

”Mannen som var med”, där Heinrich funderar över vad som är verkligt. Där förekommer dock drömmar, men inte här.

”I det overkliga” skiljer sig från de tidigare genomgångna novellerna på så sätt att kriget här inte tillhör det förflutna, utan pågår just nu. Eftersom det utspelas långt borta, blir det ändå en indirekt skildring. Dessutom har varken berättaren eller Gabriel varit med i kriget, till skill- nad från Heinrich, Ziegler och Henri i de andra novellerna, som är skrivna i fredstid.

Spanien nämns aldrig i novellen, men är det enda land som kan komma i fråga. Spanska inbördeskriget var det enda europeiska kriget 1938, och inget talar för, att novellen utspelas under första världskriget. Tidigare under året hade Johnson publicerat novellen ”På våren 1938” om ett Spanienmöte i Folkets hus, och Nattövning var under arbete. Den trygga världen kom ut på våren 1940 och Henning Söderhjelm och andra recensenter konstaterar, att novel- lerna med norska motiv har fått en plötslig och opåräknad aktualitet, även om Söderhjelm påpekar, att kriget är i Spanien.⁶⁴ Författarens antydande stil har medfört att novellen med tiden fått en – önskad eller oönskad – allmängiltighet.

Novellen är ett utmärkt exempel på såväl Johnsons antydande stil som på den indirekta be- rättarmetoden.