• No results found

Barn som far illa i sin uppväxtmiljö

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Barn som far illa i sin uppväxtmiljö"

Copied!
41
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Barn som far illa i sin

uppväxtmiljö

En kvalitativ enkätstudie om förskollärares erfarenheter och

kunskaper

Frida Westin Karlsson & Sofie Ödqvist

Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen Självständigt arbete 15 hp, GN

Förskoledidaktik

Förskollärarprogrammet 210 hp Vårterminen 2020

Handledare: Klara Dolk

Examinator: Camille Eline Andersen

(2)

Barn som far illa i sin

uppväxtmiljö

En kvalitativ enkätstudie om förskollärares erfarenheter och kunskaper

Frida Westin Karlsson & Sofie Ödqvist

Sammanfattning

Syftet med denna uppsats är att belysa förskollärares roll när det uppstår situationer i förskolan där det uppmärksammas att ett barn far illa i sin uppväxtmiljö. Det är en kvalitativ enkätstudie som syftar till att synliggöra förskollärares egna kunskaper och erfarenheter av barn som far illa i sin uppväxtmiljö. Studien utgår från en hermeneutisk ansats där våra tolkningar, förståelser samt förförståelser ligger till grund för vårt analysarbete. Resultatet av studien visar på kunskap, bristande kunskap och erfarenhet hos examinerade förskollärare där barn far illa i sin uppväxtmiljö men även en brist på stödjande dokument i förskolor för hur arbetet med dessa barn bör gå till. Förskollärarna lyfter att en utbildning inom området vore av vikt för att kompetensutveckla personalen på förskolorna.

Nyckelord

(3)

Innehållsförteckning

Förord ... 1

Beskrivning av författarnas insatser i studien ... 1

Inledning ... 2

Bakgrund ... 2

Syfte och frågeställningar ... 3

Tidigare forskning ... 4

Vikten av erfarenhet och kunskap gällande barn som riskerar att fara illa i sin uppväxtmiljö ... 4

Vikten av att identifiera utmaningar och riskfaktorer i ett förebyggande perspektiv ... 5

Vikten av att belysa signaler samt pedagogers roll i förhållande till anmälningsplikten om att barn far illa i sin uppväxtmiljö ... 6

Vikten av samarbete mellan pedagoger gällande barn som far illa i sin uppväxtmiljö .. 7

Sammanfattning av tidigare forskning ... 8

Hermeneutik ... 8

Tolkning ... 9

Hermeneutisk cirkel ... 9

Förståelse och förförståelse ...10

Kvalitativ enkät som metod ... 11

Genomförande, urval och avgränsningar ...12

Databearbetning och analysmetod ...13

Forskningsetiska överväganden ...14

Studiens kvalitet ...15

Resultat och analys ... 16

Upptäcka och bekräfta barn som far illa i sin uppväxtmiljö ...16

Barnens egna berättelser ...18

Tecken på omsorgssvikt ...19

Anmälningsplikt...21

Kunskap om barn som far illa i sin uppväxtmiljö ...23

Orosanmälningar ...23

Stöd till barn som far illa i sin uppväxtmiljö ...24

Upptäcka och identifiera ...25

Arbetssätt för att upptäcka barn som far illa i sin uppväxtmiljö ...26

Stödjande dokument ...28

Diskussion ... 29

Betydelse för praktiken och professionen ...31

Vidare forskning ...32

(4)

Bilagor ... 35

(5)

1

Förord

Vi som skrivit detta arbete heter Frida Westin Karlsson och Sofie Ödqvist och detta är vårt

examensarbete i vår utbildning på förskollärarprogrammet vid Stockholms Universitet. Vi vill tacka alla förskollärare som har valt att delta i vår enkätstudie. Vi vill även passa på att tacka de rektorer som distribuerade vår förfrågan om enkät deltagande vidare till sina examinerade förskollärare. Ett stort tack går till vår handledare Klara Dolk för trygg vägledning samt god stöttning genom hela arbetets gång. Sist men inte minst vill vi tacka varandra för ett gott samarbete där både skratt, frustration och stöttning har varit en stor del av skrivandet som lett oss till vårt slutresultat.

Beskrivning av författarnas insatser i studien

(6)

2

Inledning

Som blivande förskollärare har vi ett otroligt viktigt uppdrag. En viktig del av det pedagogiska uppdraget är att ge barnen trygghet och omsorg samt medvetenhet om rätten till sin egen kroppsliga och personliga integritet. I förskolans läroplan står det att barnen ska ges en plats att komma till där de känner sig trygga, då alla barn inte har samma förutsättningar i sina hem (Lpfö 18 2018, s. 13). I statliga utredningar lyfts förskolan fram som viktig när det gäller att upptäcka, hjälpa och stödja barn som riskerar att fara illa eller far illa i sin hemmiljö. Förskolepersonalen behöver enligt dessa

utredningar ha kunskapen som krävs för att upptäcka, hjälpa och stödja barn som riskerar att fara illa eller far illa (SOU 2001:72; SOU 2010: 95). I 29 kap. 13 § av Skollagen (SFS 2010:800) och i 14 kap. 1 § Socialtjänstlagen (SFS 2001:453) står det att alla anställda inom förskoleverksamheten är skyldig att anmäla till socialtjänsten om man känner någon misstanke om eller oro över att ett barn far illa. Förskolepersonalen ska således kunna avgöra när ett barn behöver ytterligare ett professionellt stöd än vad den egna verksamheten kan ge. Inom verksamheterna måste det också finnas beredskap och kunskap för att kunna kompetensutveckla all personal kring barn som far illa. Arbetet ska också underlättas av särskilt stöd och rutiner till personalen i de enskilda fallen. Förskollärare har en betydande roll för de barn som lever i utsatta förhållanden, då vi som förskollärare träffar dessa barn dagligen från tidig ålder. Tidigare forskning belyser dock att förskollärare och andra som jobbar inom förskolan ofta har bristande kunskap i hur man identifierar de barn som utsätts för tex försummelse och övergrepp i hemmet (Münger & Markström, 2018; Toros & Tiirik, 2016). Toros och Tiirik (2016) belyser att förskolor måste hitta ett arbetssätt för att kunna stödja pedagogernas förtroende och

kompetens i att identifiera barn som utsätts för försummelse och övergrepp och även att anmäla till socialtjänsten, då resultat visar på att anmälningarna blir uteblivna eller försenade. Vi upplever att vi har fått för lite utbildning inom detta område under förskollärarprogrammets gång. Vilka kunskaper behöver vi för att kunna identifiera just de barn som är i behov av särskilt stöd? Vilka erfarenheter har redan verksamma pedagoger? Vi kommer fördjupa oss i förskollärarens roll när det uppstår situationer i förskolan där det uppmärksammas att ett barn far illa i sin uppväxtmiljö, utifrån flera olika aspekter så som identifiering, arbetssätt samt stödjande dokument.

Bakgrund

(7)

3

orosanmälningar som gjordes under 2018 var det ca 126 000 eller 38 procent som resulterade i ett beslut om att påbörja en utredning. I kartläggningen kunde de se att anmälningarna var i större utsträckning relaterade till vårdnadshavarnas problematik än till barnet självt. Rapporten lyfter att regeringen har understrukit att det ska finnas tydliga rutiner hos anmälningsskyldiga som inom

förskola, skola inom hälso- och sjukvården för hur en anmälan ska hanteras. Dock framhåller de att det är ytterst upp till varje verksamhet att ansvara för hur dessa rutiner ska utformas (Socialstyrelsen 2019, s. 19). I rapporten framkom även att anmälare generellt sett anmäler mer än tidigare, men att det fortfarande finns en del utmaningar med en underrapportering bland anmälningsskyldiga. Det framkom att det fanns skillnader i anmälningsbenägenhet mellan verksamhetsområden inom skolor hälso- och sjukvården i samma kommun. Vilket i de allvarligaste fallen av att inte anmäla minsta misstanke om att ett barn far illa är dödsfall. Dock är det svårt att få fram siffror om hur många barn som under rapporteras varje år. En del sekreterare inom socialtjänsten har en upplevelse om att definitionen av kan vara otydligt och att det efterfrågar mer kunskap om vad som betraktas som våld (Socialstyrelsen 2019, s. 45). Ett dokument som haft stor betydelse för barns rättigheter är barn-konventionen, som är ett rättsligt bindande internationellt avtal som slår fast att barn är individer med egna rättigheter, inte föräldrars eller andra vuxnas ägodelar. Den innehåller 54 artiklar som alla är lika viktiga och utgör en helhet, men det finns fyra grundläggande principer som alltid ska beaktas när det handlar om frågor som rör barn:

• Artikel 2 “Alla barn har samma rättigheter och samma värde” • Artikel 3 “Barnets bästa ska beaktas vid alla beslut som rör barn” • Artikel 6 “Alla barn har rätt till liv och utveckling”

• Artikel 12 “Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad”

De flesta länder har idag skrivit under barnkonventionen. 1990 ratificerades barnkonventionen i Sverige, vilket innebar att Sverige bundit sig folkrättsligt till att förverkliga den och i år den 1 januari 2020 blev barnkonventionen svensk lag, vilket innebär att barnkonventionens syfte är att garantera alla barn deras mänskliga rättigheter och enligt lag har vi plikt att följa den (UNICEF 2009). Detta innebär att förskolan har en skyldighet att se till att alla barn har samma rättigheter.

Syfte och frågeställningar

Syftet med vår studie är att belysa förskollärares roll när det uppstår situationer i förskolan där det uppmärksammas att ett barn far illa i sin uppväxtmiljö. Följande frågeställningar som kommer att besvaras:

• Hur uttrycker förskollärare att de kan identifiera och upptäcka att barn far illa i sin uppväxtmiljö?

(8)

4

• Har förskolorna stödjande dokument eller riktlinjer för situationer där det uppmärksammas att barn far illa?

Vi har valt att besvara våra frågeställningar samt undersöka vårt syfte genom en kvalitativ enkätstudie. Vi återkommer till den efter att vi har presenterat vår tidigare forskning och studiens teoretiska

utgångspunkter.

Tidigare forskning

I sökandet av tidigare forskningen har vi har valt att använda oss av både svensk och internationell forskning, som varit relevant för vårt syfte och frågeställningar. Vi valde både svensk och

internationell forskning för att vi ska få ett bredare perspektiv, men också för att det var svårt att hitta tillräckligt mycket relevant forskning som gjorts i Sverige. Vi har fokuserat på vetenskapliga artiklar som berört ämnet barn som far illa i sin uppväxtmiljö, hur man som förskollärare identifierar och upptäcker dessa barn, samt hur man praktiskt ska arbeta i ett förebyggande syfte för att ge rätt stöd tidigt till barn som riskerar eller far illa i sin hemmiljö. Vi har valt att dela in detta avsnitt i fyra delar där artiklarna är indelade i olika rubriker som betonar just det centrala i artiklarna som vi har fördjupat oss i under varje rubrik.

Vikten av erfarenhet och kunskap gällande barn

som riskerar att fara illa i sin uppväxtmiljö

Ann-Charlotte Münger och Ann-Marie Markström (2018) har gjort en intervjustudie, Recognition and

identification of children in preschool and school who are exposed to domestic violence, som belyser

hur och om yrkesverksamma inom förskolan i Sverige identifierar barn som utsätts för eller bevittnar våld och övergrepp i hemmet. Studien visar förskollärarnas egna uppfattningar, erfarenheter och kunskaper inom dessa områden. Münger och Markström (2018) betonar att verksamma inom förskolan har många skyldigheter och stort ansvar när det gäller barns omsorg och utbildning. Ansvarsområden och utbildningsmål vävs samman med mål som fokuserar på barns välbefinnande. Förskollärare som är verksamma inom förskolan förväntas att stödja samt identifiera barn som utsätts för olika typer av svårigheter, där inkluderas barn som utsätts för olika typer av övergrepp och våld i hemmet. Forskarna betonar i studien att förskollärarna har förståelse för att alla typer övergrepp i hemmet är mycket skadligt för barnen. Dock visar resultaten i studien att yrkesverksamma inom förskola tycks ha svårigheter att identifiera barn som utsätts för övergrepp, de saknar kunskap eller medvetenhet i allmänhet om övergrepp mot barn (Münger & Markström 2018). Detta är även något Toros och Tiirik (2016) tar upp i sin studie Preschool Teachers’ Perception About And Experience

(9)

5

problem angående anmälningsplikten. Forskarna belyser att förskollärarna tycker att det är svårt att rapportera övergrepp och problem som inte är uppenbara, som man osäker på om de stämmer eller inte. Münger och Markströms (2018) studie visar vidare på att förskollärarna är väl medvetna om vikten av att försöka uppmärksamma tecken som kan visas när ett barn utsätts för övergrepp. Även om förskollärarna har svårigheter vad gäller att identifiera barn som utsätts för övergrepp, är det vanligaste sättet att uppmärksamma att något är fel genom att barnet visar problematiskt eller förändrat beteende i förskolan. Detta kan vara signaler som depression, aggressivitet, relationsproblem med kamrater, inlärningssvårigheter, ett stort uppmärksamhetsbehov och så vidare. Detta är dock inte initialt kopplat till övergrepp, men kan uppstå och förstås som familjeproblem. Det kan också vara så att vissa barn inte visar några tydliga signaler alls, även fast de utsätts för övergrepp, och förskollärarna betonar att det därför är viktigt att inte ignorera vaga signaler. Resultaten visar dock på att lång erfarenhet av att arbeta inom förskola är en viktig faktor för att kunna tolka och förstå signaler om att ett barn utsätts för övergrepp. Toros och Tiiriks (2016) studie återspeglar de svenska förskollärarnas förståelse för innebörden av barn som är i behov av stöd, och som utsätts för övergrepp och försummelse. Resultaten visar att även dessa förskollärarna känner att det har för lite kunskap och hur man ska utföra denna uppgift. Forskarna anser att förskollärarna saknar förmåga att identifiera ett barn som är i behov av stöd, såväl som i deras förmåga att agera på rätt sätt när en misstanke uppstår. I och med otillräckliga kunskaper och färdigheter kan detta leda till att barnen utsätts för försummelse och missbruk en längre tid, vilket kan ge negativa konsekvenser för barnet och dess välbefinnande. Därför, menar Toros och Tiirik (2016), är det avgörande för förskollärarna att de har och får tillräckligt med utbildning, inte bara för att främja barns lek och lärande, utan också för att identifiera och rapportera barn som utsätts för övergrepp och försummelse. Vidare indikerar Münger och Markström (2018) att det behövs mer utbildning när det gäller hur man identifierar barn som riskerar att fara illa eller far illa i sin

uppväxtmiljö. Detta är något som bör inkluderas i lärarutbildningen, men också vidareutbildning för yrkesverksamma inom förskolan. Detta är även något Toros och Tiirik (2016) betonar och de menar att man behöver hitta sätt att stödja yrkesverksammas kompetens och förtroende för att anmäla barn som misstänks utsättas för övergrepp och försummelse.

Vikten av att identifiera utmaningar och

riskfaktorer i ett förebyggande perspektiv

Birgitta Svenssons (2013) avhandling Barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö syftar till att få en större kunskap om barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö och hur man kan identifiera

utmaningar i ett förebyggande perspektiv. Helheten handlar om att minska riskfaktorer och alternativ stärka skyddsfaktorer på alla nivåer i det ekologiska systemet. Avhandlingen bygger på fyra

delstudier. Den första och andra studien handlar om barn med långvarig

(10)

6

inte får rätt stöd via socialtjänsten, anmälningarna leder i relativt liten utsträckning till insatser. Svensson (2013) framhåller vidare att det är viktigt att ha kunskap om hur barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö får rätt stöd och fångas upp inom förskolan, hälso- och sjukvård och skola. Svenssons (2013) studie visar att barn med långvarig sjukdom/funktionsnedsättning löper dubbelt så stor risk att utsättas för fysisk bestraffning, men även uppleva våld mellan de vuxna i hemmet. Förskollärarnas oro för barn som riskerar att fara illa eller far illa i hemmiljön bör inte enbart

begränsas till synliga tecken på misshandel utan bör förstås i ett bredare perspektiv som oron över tid för barns utveckling och hälsa, samt bristfällig kontakt med vårdnadshavarna. Man bör också tidigt se till att rätt stöd ges till barnen för att förebygga att barn far illa. Det framkommer även att anmälan till sociala myndigheter inte alltid görs på grund av bristande tilltro till dem. Avhandlingen visar

sammanfattningsvis att det i ett förebyggande perspektiv inte är möjligt att bara fokusera på om anmälningsplikten följs eller inte. Det verkar istället behövas ett mer nyanserat och förebyggande förhållningssätt för att kunna utveckla tidiga insatser till både föräldrar och barn. Avhandlingen visar således på att det behövs fortsatt forskning om hur barn som riskerar att fara illa i sin hemmiljö kan fångas upp inom förskola, skola, hälso- och sjukvård och skola. Mer kunskap om processer behövs som leder till stöd i ett tidigt stadie och hur detta stöd ska utformas.

Vikten av att belysa signaler samt pedagogers roll

i förhållande till anmälningsplikten om att barn

far illa i sin uppväxtmiljö

Karin Lundéns (2000) licentiatavhandling Förskolebarn som far illa belyser vilka signaler som kan förekomma om att barn far illa och hur dessa uppmärksammas av barnomsorgspersonal och de faktorer som underlättar respektive försvårar en orosanmälan till socialtjänsten. Lundén betonar även vikten av att öka kunskaperna om orsakerna till barns utsatthet, att problemet måste uppmärksammas mer samt att det borde tas på största allvar. Likt vårt arbete samlade Lundén in den empiriska datan till sin studie genom att använda sig av enkäter. Enkäterna syftade till att pedagogerna fick svara på om de kände oro för att något av de barn som de hade hand om utsattes för omsorgssvikt. Studien betonar vikten av att kunna förstå samt veta hur och när barnets känslomässiga behov blir tillfredsställda, då det i sin tur innebär att vi först måste förstå hur utvecklingen går till. Ett vanligt sätt att identifiera samt söka efter dessa barn som behöver hjälp är att utvärdera samt undersöka barn och de familjer som befinner sig i socialtjänstens individ - och familjeomsorg (Lundén 2000). Resultatet av studien visade att av alla de som verkade inom barnomsorgspersonal och som deltog i studien kände oro för mellan 7–22 procent av de barn som de ansvarade för. Studien betonade även att personalen trodde att mellan 7–10 procent av barnen for illa samt att de visste att mellan 5–14 procent av barnen for illa. Det visade också på att andelen barn som deltagarna misstänkte for illa kraftigt varierade mellan de olika

stadsdelarna som även hade olika social belastningsgrad. Den högsta andelen av barn som for illa visade sig vara i den mest belastade stadsdelen och den lägsta andelen barn som for illa visade sig vara i det området som var minst social belastat (Lundén 2000). Knut Sundells (1997) studie Child-care

personnel’s failure to report child maltreatment: some swedish evidence, handlar om

(11)

7

personal inom skolväsendet är en nyckelgrupp gällande rapporter av barn som lever i försummelse då deras dagliga observationer ökar möjligheterna för att jämföra tidiga beteenden hos barn samt se om de har ett avvikande beteende som kan indikera på någon form av omsorgssvikt. Personalen i förskolan anses ha ytterligare en fördel med att hjälpa dessa barn, då de träffar barnen redan från mycket tidig ålder i den dagliga verksamheten. Resultatet visade på att deltagarna hade återkommande misstankar om övergrepp mot de barn som de arbetade med. I de flesta fallen visade det sig att de anställda på förskolan eller skolan kunde uppge flera skäl till varför de kände den oro de kände. Den vanligaste kombinationen av skäl till oro var att både barnet samt vårdnadshavaren hade uppvisat ett oroväckande samt onormalt beteende, vilket ledde till att personalen på förskolan eller skolan utförde en orosanmälan.

Vikten av samarbete mellan pedagoger gällande

barn som far illa i sin uppväxtmiljö

Karin Renblad och Jane Brodin (2014) belyser i studien Behövs specialpedagoger i förskolan? vikten av samarbete mellan förskollärare samt specialpedagoger när det gäller att underlätta arbetet i

förskolan med de barn som lever i försummelse och som därmed är i behov av särskilt stöd. De belyser specialpedagogernas egna erfarenheter samt deras åsikter angående vilken roll de har samt vad deras funktion är tillsammans med de övriga pedagogerna i förskolan. Det är en kvalitativ studie där de använde sig av intervjuer med tre specialpedagoger som arbetar i samma kommun. Renblad och Brodin (2014) tar upp att det är många pedagoger som belyser att de behöver mer resurser för att kunna identifiera dessa barn som lever i försummelse samt resurser för att kunna ge de barnen det de behöver när de vistas i förskolans verksamhet. Artikeln belyser även att om barn får hjälp i tidig ålder så har de en större chans till en bättre samt en lyckligare framtid, men de tar även upp att bara för att barn får hjälp i tidig ålder så betyder inte det automatiskt att deras framtid blir bättre. Renblad och Brodin (2014) använder sig av begreppet maskrosbarn för att beskriva de barn som växer upp med svårigheter men som ändå får en ljusare framtid. Författarna beskriver dessa barn som att de har en styrka samt motståndskraft gentemot svårigheter. För att hjälpa dessa barn behöver de stöd från en vuxen. En vuxen som kan vara en förälder eller en person som är utomstående men som barnet ändå har ett förtroende för. Förskolan ska enbart vara ett komplement till hemmet men för många barn så innebär förskolan en trygg plats där de kan utveckla sitt lärande utifrån sina egna

(12)

8

Sammanfattning av tidigare forskning

Sammanfattningsvis har artiklarna bidragit till en större förståelse för hur förskollärare arbetar och identifierar barn som lever i försummelse. Att förskollärare har ett otroligt stort ansvar för att skydda barnen i deras utveckling och välbefinnande framgår. Dock verkar det finnas stora svårigheter när det gäller att identifiera barn som utsätts för tex misshandel och missbruk, och det behövs en större erfarenhet och kunskaper i hur man ska agera som Münger och Markström (2018) och Toros och Tiirik (2016) tog upp i sina artiklar, för att också veta när det är rätt läge att anmäla och kunna ge de stöd som behövs. Svensson (2013) talar dock om att ha ett bredare perspektiv i identifieringen av barn som far illa att man inte enbart bör gå på fysiska och synliga tecken, utan att man under en längre period ser på barns utveckling och hälsa och hur kontakten med barnens vårdnadshavare är, för att tidigt kunna ge rätt stöd. Lundén (2011) och Sundell (1997) talar om att förskollärare ofta identifierar olika tecken eller inga tecken alls hos barnen och då gäller det att hitta andra bra metoder för att identifiera barn, då man som förskollärare arbetar i ett team, där man kan diskutera och bidra med sina kunskaper till varandra för att underlätta arbetet och veta hur man ska agera. Detta verkade dock vara bristfälligt hos förskollärare och det gäller då att få syn på vilka metoder som är användbara och hur man ska få bättre kunskap i identifiering av barn i kris. Renblad och Brodin (2014) betonar att

samarbetet mellan pedagoger, specifikt specialpedagoger samt förskollärare är ytterst viktigt för att på ett bättre sätt kunna hjälpa samt arbeta med de barn som bland annat lever i försummelse. I

föreliggande studie, som handlar om att belysa förskollärares roll gällande barn som riskerar att fara illa i sin uppväxtmiljö, utgår vi från den tidigare forskningen för att sedan konkretisera oss i

förskollärares erfarenheter samt kunskaper gällande barn som far illa i sin uppväxtmiljö utifrån ett hermeneutiskt perspektiv.

Hermeneutik

För att få fatt i förskollärares erfarenheter och kunskaper när det gäller barn som far illa i sin

uppväxtmiljö, så har vi valt att utforma en sorts kvalitativ enkät (se vidare under metodavsnittet) och att analysera de kvalitativa utsagorna med hjälp av hermeneutiskt teoretiskt perspektiv. När

(13)

9

fall. Kopplar vi detta till studien innebär det att vi försöker söka förståelse i enkätsvaren. Detta genom att vi söker tolkningar i textens innehåll gällande barn som riskerar att fara illa i sin uppväxtmiljö, hur förskollärarna identifierar och upptäcker detta. Hermeneutiken ger oss då möjlighet att tolka och analysera enkäterna. Westlund (2019, s. 82) skriver att en genuint nyfiken hållning inför det empiriska materialet som man kommer samla in ökar forskarens möjligheter att se textens innehåll och vad den betyder. Författaren uttrycker även att ett lyssnande förhållningssätt också är viktigt då det inte ger det empiriska materialet massor av frågor och funderingar, utan det ger materialet, texten, en chans att tala för sig själv utan tolkning eller fördomar.

Tolkning

Hermeneutik betyder läran om tolkning. Tolkning är således ett centralt begrepp inom hermeneutiken, som i denna studie valts som ett analysbegrepp. Inom hermeneutiken finns det tre riktningar som kan styra hur analysprocesserna kan forma sig och som kan ge en inriktning på vad som blir fokusen i förståelsen och tolkningen av denna studies insamlade empiriska material, existentiellt inriktad hermeneutik, misstankens hermeneutik och allmän tolkningslära. Vi tänker att en allmän tolkningslära blir användbar och lämplig att använda eftersom syftet med studien är att vi vill få tillgång till

förskollärarnas egna yttranden kring erfarenheter och kunskaper i hur man arbetar med barn som far illa i uppväxtmiljön, vi kan då få en större förståelse om hur förskollärare uttrycker att de arbetar med barn som far illa i sin uppväxtmiljö. Allmän tolkningslära lägger vikt på att en tolkning inte är rimlig om delarna i materialet inte sätts samman med helheten, för studien har detta inneburit hur materialet konstrueras i förhållande till kontexten (Westlund 2019, s. 76). Det är förståelsen och tolkningen av ett budskap som betonas, vilket inneburit i studien att vi måste förstå och tolka det empiriska materialet i förhållande till följande frågeställningar: Hur uttrycker förskollärare att de kan identifiera och

upptäcka att barn far illa i sin uppväxtmiljö? Hur uttrycker förskollärare att de arbetar med barn som de misstänker eller vet att barn far illa i sin uppväxtmiljö? Har förskolorna stödjande dokument eller riktlinjer för situationer där det uppmärksammas att barn far illa? För att uppnå förståelse krävs det tolkning, det handlar om att kunna tolka, förstå och förmedla. Begreppet tolkning blir speciellt tydlig inom den kvalitativa forskningen, och i denna studie innebär det att skapa en förståelse eller ett

sammanhang av det insamlade materialet, enkäterna. Tolkning av olika typer av data är grundläggande i all samhällsvetenskaplig forskning och när vi tolkar omvärlden så tilldelar vi denna mening.

Tolkningar utgår alltid utifrån personers olika förförståelser, beroende på vem det är som läser och vilka förförståelser personen i fråga besitter, kommer enkäterna i studien kunna tolkas och få olika betydelser. För studien innebär detta att tolkningar vi gör av det empiriska materialet inte är någon absolut sanning, utan det är snarare endast tolkningar som är baserat på våra egna förförståelser (Westlund 2019, ss.74–76; Svensson 2015, s. 210; Allwood & Erikson 2017, s.109).

Hermeneutisk cirkel

(14)

10

erfarenheter och förståelse. I läsandet av enkätsvaren som vi sedan tolkat har visat sig i uttryck och händelser, som sedan funnits med i resterande text som vi tolkar, denna upptäckt och förståelse är för att underlätta den fortsatta förståelsen och läsningen (Back & Berterö 2019, s. 170). Detta genom att vi tolkat enskilda delarna för sig som sen bildat en sammanhållen helhet men också att helheten bidragit till det enskilda delarna. Detta har behövts tolkats, förstås samt förmedlats på ett trovärdigt sätt och få fatt i vad som verkligen skrivs i enkäterna från förskollärarna, för att uppmärksamma deras

upplevelser och utsagor. I den hermeneutiska cirkeln behöver man förstå delarna och helheten

tillsammans då de skapar varandras betydelser i förståelseprocessen. Allt detta är ömsesidigt beroende av varandra. Detta har inneburit att våra tolkningar och förståelser av det empiriska materialet har skapats i en cirkulär rörelse med nya tolkningar och nya förståelser, man talar om att man för tolkningar i två riktningar, något som vuxit fram i detta fall i läsandet av de sammanställda enkätsvaren (Westlund 2019, s. 76; Öberg 2015, s. 67; Johansson 2018, s. 96; Allwood & Erikson 2017, s. 115). Även all den forskning, artiklar, texter och böcker vi tagit del av har bidragit till vår förförståelse i det tolkningsarbete som gjorts inom vårt forskningsproblem. Detta kan ha hjälpt oss att hålla våra tolkningar under kontroll, samt att den litteratur vi tagit del av kan ha stärkt och fördjupat men också utmanat det fortsatta tolkningsarbetet. Hermeneutisk cirkel som analysbegrepp valdes för att utifrån helheten, där enkäten besvarades och skapades, kunna förstå delarna av enkäten i

förhållande till våra förförståelser och erfarenheter. Detta ger oss möjlighet att kunna förstå samt tolka enkäten och på så sätt kunna besvara studiens syfte och frågeställningar (Westlund 2019, s. 87).

Förståelse och förförståelse

Begreppet förförståelse är ett annat centralt begrepp inom hermeneutiken och är även en viktig del inom tolkningsprocessen. Forskare inom hermeneutiken som Hans-Georg Gadamer, betonar att inom hermeneutiken är det ingen tolkningsprocess som börjar helt förutsättningslöst och att ingen

förståelseprocess har en fast punkt att utgå ifrån, den som tolkar kommer närma sig sitt material med en eller flera förförståelser. Detta menas med att tolkningar alltid sker utifrån givna förutsättningar hos den som tolkar. Vilket får betydelse för hur vi väljer att tolka, exempelvis enkäterna. Alltså den förståelse och förförståelse vi har för vi med oss till material som är en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna förstå något överhuvudtaget i materialet, för att vi ska förstå någonting måste vi alltså ha en förförståelse (Allwood & Erikson 2017, ss.104, 115). Vi alla har förutfattade meningar och

(15)

11

Kvalitativ enkät som metod

Då vår studie syftar till att belysa förskollärares roll när det uppstår situationer där ett barn far illa i sin uppväxtmiljö, behövde vi närma oss förskollärares erfarenheter och kunskaper gällande detta område. I studien har vi därför valt att använda oss av en form av enkät som fokuserar på öppna frågor och därmed ger mer kvalitativa data än vad som kanske vanligen associeras med enkät som metod. I enkäten var majoriteten av enkätfrågorna utformade så att respondenterna hade en möjlighet att svara öppet och utförligt och vi lade stor vikt vid att i konstruktionen av enkäten reflektera kring vilka frågor vi behövde för att vi skulle få svar på våra frågeställningar i studien, som i sin tur besvarade syftet (Arnqvist 2014, s. 109; Hjalmarsson 2014, s. 158). Så varför valde vi då en kvalitativ enkätform? Vår tanke från början var att göra en kvalitativ intervjustudie där vi tänkt intervjua omkring sex olika förskollärare i olika områden och verksamheter. Detta ändrades dock genom Coronavirusets (covid-19) uppkomst och att Sveriges befolkning enligt Folkhälsovårdsmyndigheten skulle begränsa sociala sammankomster i den mån det gick. Vi valde därför att strukturera om insamlandet av materialet för att underlätta för oss själva i det rådande läget. Detta var dock inte den enda anledningen till att vi kom att ompröva vår metod. En stor anledning handlar också om att området vi valt, barn som far illa, kan vara ett känsligt ämne och om deltagarna hade behövt besvara frågorna muntligt kan det kanske vara svårt att svara sanningsenligt, och svaren hade möjligtvis blivit mer tillrättalagda, och besvarat

frågorna genom att tex ge svar de trodde att vi ville höra och inte deras egentliga erfarenheter (Trost & Hultåker 2016, s. 10). En annan anledning är att många farhågor försvinner gällande de etiska

frågorna. Enkät som metod kändes som den mest etisk kvalificerad metoden i förhållande till vårt syfte, som tidigare nämnts är ett känsligt ämne. Något som blir ännu tydligare är garantin om anonymitet gentemot deltagarna i studien då enkäter redan från början kan vara en anonym metod, vilken vår var. Detta innebar att vi inte behövde avidentifiera de personer som valde att delta (Löfdahl 2014, 38). Vi upplevde att vi skulle få mer empiriska data då enkät är en metod som är bra för att locka till sig fler deltagarna, vilket i sin tur leder till mer insamlade data än tex enstaka intervjuer. Vi

skickade ut enkäten till fler personer vilket gjorde att vi fick, utifrån vårt urval samt våra

begränsningar, fler kvalificerade deltagare som svarade, vilket kan ha lett till att vårt resultat blev mer trovärdigt i förhållande till våra frågeställningar och vårt syfte. Hjalmarssons (2014, s.159) belyser att öppna frågor kan ge utrymme för reaktioner eller svar som vi möjligtvis inte förutsåg, när vi

utformade frågorna. Medans slutna frågor behöver förskollärarna bara kryssa i svarsalternativet som bäst passar in med ens egna erfarenheter och uppfattningar. Något annat som är positivt med att använda sig av enkät som metod är att vi kan få tillgång till flera förskollärares erfarenheter och kunskaper. Något som oroade oss som Öberg (2015, s. 24) belyser är dock att det kan finnas vissa begränsningar med enkätfrågor vilket innebär att man begränsar på vilket sätt en fråga besvaras. Svaren kan även ha en tendens att inte bli så djupgående och man har inte samma möjlighet att ställa följdfrågor som man har vid en intervju, vilket kan anses riskera kvaliteten på det insamlade empiriska materialet. Ahrne och Svensson (2015, s. 14) framhäver dock att bara för man använder sig av

(16)

12

Genomförande, urval och avgränsningar

Vi utformade vår enkät (se bilaga 1) med utgångspunkt i tidigare forskning som blev grunden till själva enkäten. Enkäten skapade vi på en webbsida som var gratis. Vi diskuterade valet av frågorna fram och tillbaka för att vi skulle kunna få svar på vårt syfte och våra frågeställningar. För att få svar på det behövde vi som sagt formulera öppna frågor, där respondenterna hade möjlighet att svara utförligt och öppet. När vi utformade vår webbaserade enkät valde vi att följa Hjalmarssons (2014, ss. 160–163) rekommendationer. Enligt Hjalmarsson (2014) så är det viktigt att enkäten uppfattas som lätt och lockande att besvara. Men även som Trost och Hultåker (2016 s. 135) skriver att internet har blivit alltmer vanligt i forskning samt att de flesta pedagoger idag använder sig även av datorer som ett läromedel i förskolan vilket betyder att de flesta förmodligen uppskattar en enkät via datorn istället för att få den skriftligt. Den inledande delen av enkäten bör ha frågor som rör bakgrundsinformation om deltagarna, till exempel som knyter an till förskollärarnas yrke, något vi tog fasta på och använde oss av. Vi valde att använda oss av fyra klickbara bakgrundsfrågor som var slutna, nio huvudfrågor samt två följdfrågor och i slutet av enkäten gjorde vi en övrig fråga om någon skulle vilja tillägga något extra utöver våra frågor (se bilaga 1). Sju av huvudfrågorna är öppna och två av huvudfrågorna är slutna där man har tre till fyra svarsalternativ, båda de slutna frågorna har varsin följdfråga varav en var sluten och en var öppen. Vi valde att göra på detta sätt för att vi ville ha en kvalitativ studie där vi kunde analysera förskollärarnas egna erfarenheter och kunskaper av barn som far illa i sin

uppväxtmiljö och ge dem möjlighet och större utrymme att besvara med egna ord. Vi behövde dock ha några slutna frågor för att få statistik på en del svar, som exempelvis om förskollärarna har gjort en orosanmälan och i sådana fall hur många gånger, för att få svar på om detta är vanligt att man gör inom förskolan. När vår handledare hade godkänt vår enkät lades den upp på online webbsidan och sedan började vi annonsera enkäten bland annat genom våra egna sociala medier i två olika Facebook grupper, där vi efterlyste examinerade förskollärare som kunde besvara enkäten. Facebook-grupperna heter “förskolan.se” och “idébanken för förskollärare/lärare”. De användes just för att kunna bredda vidden på vår studie så att så många utbildade förskollärare som möjligt kunde delta då “förskolan.se” innehåller 37,000 medlemmar och “idébanken för förskollärare/lärare” innehåller 52,000 medlemmar. Detta kommer vi återkomma till i avsnittet om studiens kvalitet och vad det har inneburit för vår studies resultat. Valet av att använda webbaserad enkät kan även ses ur ett miljöperspektiv och som ett verktyg genom att vi valde att använda oss av avgränsade communities. Vi skickade även ut enkäten till rektorer inom privata, fristående, kommunala och föräldrakooperativa verksamheter i Stockholm. Gällande studiens population och valet att avgränsa oss till endast examinerade förskollärare gjordes för att vi inte ville få ett för stort urval och för att inte involvera alla professioner som är verksamma inom förskolans verksamhet, troligtvis var det förskollärare som var särskilt intresserade av ämnet som svarat på enkäten (SFS 2010:800; Skolverket 2018; Trost & Hultåker 2016, ss. 26, 37). Detta skulle kunna vara en slutsats vi ser genom vårt slutresultat då förskollärare som inte är intresserade eller har erfarenhet av ämnet troligtvis inte valt att besvara enkäten. Vi skrev tillsammans ihop en text med inspiration från Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionens förslag på informations -och

(17)

13

kunde se procent resultaten från de kvantitativa frågorna som vi hade. Vi hade även möjligheten att se resultatet på de kvalitativa frågorna genom att svaren samlades under frågorna som de hade besvarat. Svensson och Ahrne (2015, ss. 22–23) skriver att om man vill undersöka barns uppväxtvillkor kan det vara bra att fundera över om man vill undersöka några speciella områden, vårt fokus låg dock på examinerades förskollärares erfarenheter överlag, oavsett socialt området. Vårt intresse grundade sig i att vi ville hellre fokusera på att få in så mycket erfarenheter som möjligt än att avgränsa populationen på respondenterna till vissa sociala områden. Detta gav oss mer empiriska data men det innebar även att vi fick en större tolkningsfråga då vi inte har någon kännedom om vart deltagarna i studien arbetar eller har arbetat.

Databearbetning och analysmetod

Utmaningen i en kvalitativ analys blir att skapa en mening ur en väldigt stor mängd data. Kvalitativ analys kan ha flera olika syften. Ett syfte kan vara beskriva olika fenomen såsom subjektiva

erfarenheter, sociala situationer, utsagor, delade föreställningar, interaktioner och sociala praktiker. Analysen kan då riktas för att antingen få syn på likheter eller skillnader mellan olika fall. Ett annat syfte för kvalitativ analys kan vara att identifiera förklaringar till varför vissa fall skiljer sig åt. Ett tredje syfte kan baseras på att utveckla en teori om det fenomen som studeras. En grundläggande inriktning inom kvalitativ analys är att analysera subjektiva erfarenheter från människor, vanligt är det genom enkäter med öppna frågor (Fejes & Thornberg 2019, ss. 35–36). Widén (2019, s. 196) betonar att med kvalitativ textanalys måste man klargöra vilken eller vilka dimensioner som analysen bygger på, den första dimensionen, den andra dimensionen eller den tredje dimensionen. Vår analys kommer att bygga på den första dimensionen, vilket innebär att vårt intresse är att ringa in uppfattningar om förskollärares syn och erfarenheter på barn som far illa i sin uppväxtmiljö. Under analysen har vi valt att fokusera och gå närmare in på förskollärarens profession, erfarenheter och arbetssätt gällande barn som far illa i sin uppväxtmiljö, och bara kort gå igenom respondenternas bakgrund samt de

verksamheter de representerar. Som vi nämnt ovan så kommer vår teoretiska ansats vara hermeneutik där tolkning är en av dem mest centrala begreppen som vi kommer använda. Kvalitativ textanalys handlar om att läsa och analysera texter. Kvalitativ textanalys blir då en god metodansats för att förstå samt undersöka skriftliga dokument och texter då den handlar om att möta olika texter i olika

sammanhang. Som vi tidigare nämnt kan textanalys vara en bra metod för att analysera kvalitativa enkäter för att få en större förståelse för vad som menas i koppling med olika begrepp inom

hermeneutiken. Texten blir i utgångspunkt att analysera och undersöka förskollärares roll och hur de uppfattar och beskriver deras erfarenheter och upplevelse av att arbeta med barn som riskerar eller far illa i sin uppväxtmiljö (Widén 2019, ss. 193, 198; Westlund 2019, ss. 74–75). Fokus för

analysprocessen har utgått utifrån en kvalitativ textanalys som har kopplats till vårt teoretiska

(18)

14

hjälp av överstrykningspennor och gemensamt koda texten, då det gav oss en möjlighet att hitta mönster och samband i svaren som respondenterna hade gett på frågorna. Genom detta kunde vi dela upp texten i olika koder beroende på de begrepp och samband som visade sig när vi gick igenom material, som genererade i teman som framgår här nedan. Detta för att lättare kunna orientera sig genom vår analys samt få förståelse för våra frågeställningar och även för att få en tydligare överblick på hur vi har valt att strukturera upp analysen.

Forskningsetiska överväganden

(19)

15

Studiens kvalitet

Huruvida vår studies kvalitet kan uppfattas som trovärdig är att vi hela tiden strävat efter att försöka synliggöra hur vi resonerat och våra val kring metod, teori samt urvalsprocesser, något som vi redogjort under tidigare avsnitt. Vi upplevde att vårt metodval fungerade över förväntan då vi fick in 121 svar på ungefär 24 timmar när vi innan var oroliga över att inte ens få in hälften av svaren. Vi var medvetna om att det fanns en möjlighet till att vi behövde kassera en del enkätsvar, i slutändan behövde vi endast kasserat ett svar när vi läst igenom enkätsvaren noga och grundligt, detta var ett svar från en respondent som hade dubbelregistrerats, alla andra 120 enkätsvar hade god kvalitet och ansågs som trovärdiga. Styrkorna med vår enkätstudie var som vi nämnt ovan att det gav oss mer material att arbeta med samt så gav det respondenterna en chans att svara utförligt och så

sanningsenligt de ville då de var anonyma under enkäten. En annan styrka var att det var ett material som var lätt att sammanställa då vi fick resultatet på de slutna frågorna i form av procentuella beräkningar och de öppna frågorna var lätta att få ner på papper som vi sedan kunde skriva ut för att lättare arbeta med analysen. Eventuella svårigheter och svagheter vi sett med våra val, är att vi upptäckte efter enkäten var slutförd var att vi borde ha omformulerat vissa enkätfrågor för att få mer utförligt samt tydligare svar. Vi upptäckte att vissa av frågorna var väldigt lika vilket gjorde att respondenterna hänvisade till föregående fråga. Ett sådant exempel är enkätfråga sex (se bilaga 1) som löd ”Har du någon gång misstänkt att ett barn far illa i sin uppväxtmiljö? Hur/varför har du fått en misstanke?” samt enkätfråga sju som löd ”Har du/hur har du identifierat och bekräftat att ett barn far illa i sin uppväxtmiljö?”. Under enkätfråga sju var det många av respondenterna som hänvisade till den föregående frågan som var enkätfråga sex. Detta fick oss att reflektera över att vissa begrepp tolkas likadant även fast det finns allmänt tydliga innebörder för vad varje begrepp betyder och att vi inte borde ha tagit för givet att respondenterna förstod innebörden av varje begrepp. Ett misstag som vi upptäckte var att vi inte borde ha gjort alla följdfrågor obligatoriska, då det gjorde det svårare för oss att tolka svaren när många av respondenterna besvarat följdfrågorna fast dem inte var riktade till alla deltagare utan enbart för de som svarat antingen ja eller nej på frågan innan (Fejes & Thornberg 2015, ss. 34–35; Vetenskapsrådet 2011, s. 12). Våra förväntningar med vår enkätstudie var att det enbart skulle vara examinerade förskollärare som besvarade den. Detta är förstås omöjligt för oss att veta men vi hade en tanke från början där vi förväntade oss att de som besvarade enkäten själva tagit eget ansvar och besvarat enkäten eller inte beroende på om de är förskollärare eller inte. En annan reflektion vi gjorde var att vi borde ha haft fler bakgrundsfrågor där vi på ett tydligare sätt säkerställt att de som besvarade enkäten var förskollärare (Pripp 2011, ss. 65, 73). Genom att vi använt oss av hermeneutiken som teori för föreliggande studie har det inneburit att det påverkat studien i och med att våra tolkningar, förståelser och förförståelser funnits med för att kunna analysera resultatet, detta för studiens framväxt. Inom hermeneutiken finns ingen absolut sanning, utan våra förståelser av ett fenomen behöver inte vara någon annans förståelse av samma fenomen, detta betyder att resultaten av studien inte behöver vara sann och verklig för alla, då en annan kan ha andra förståelser samt

(20)

16

Resultat och analys

Vårt resultat och empiriska material kommer att presenteras i teman som uppstod i relation till den hermeneutiska cirkeln där olika delar har blivit till en helhet och helheten har bidragit till delarna. Tex respondenternas enkätsvar, tidigare forskning samt rapporter. Tematiseringarna av vårt empiriska material är upp delat i temana: Upptäcka och bekräfta barn som far illa i uppväxtmiljön, Kunskap om

barn som far illa i sin uppväxtmiljö och Arbetssätt för att upptäcka barn som far illa i sin uppväxtmiljö

utifrån de mönster som uppstod under analysprocessen, som förklarades här ovan. Tematiseringarna har sedan analyserats utifrån de hermeneutiska teoretiska analysbegreppen tolkning, förståelse, förförståelse och hermeneutisk cirkel, som tydliggjordes under avsnittet Hermeneutik. Fokus ligger på förskollärarens erfarenheter och kunskaper gällande barn som far illa i sin uppväxtmiljö. Vi går sedan kort in på respondenternas bakgrund. Under varje exempel kommer vi att presentera varje respondents enkätnummer, hur många år de har arbetat i förskolan samt hur många orosanmälningar de varit med om.

Upptäcka och bekräfta barn som far illa i sin

uppväxtmiljö

En klar majoritet av förskollärarna som besvarade enkäten har någon gång gjort eller ingått i ett arbetslag där man behövt göra en orosanmälan. Resultatet visade i enkätfråga fem att 106 stycken av respondenterna svarade att de någon gång varit med om en orosanmälan, tio stycken svarade att de inte har behövt göra en orosanmälan och fyra stycken av deltagarna svarade att de inte visste (se spalt 1).

(21)

17

Utifrån Socialstyrelsens (2019) nationella kartläggning om orosanmälningar som gjordes under 2018 visade undersökningen på att det var ett stort antal orosanmälningar som gjordes men många som inte gick vidare till en utredning. Genom våra förförståelser som vi fick utifrån utredningen trodde vi att många förskollärare samt pedagoger inte skulle ha gjort eller ingått i ett arbetslag där man gjort en eller flera orosanmälningar men utifrån vår empiriska data tolkar vi detta som att det inte behöver stämma. Vår empiriska data visade på ett stort antal förskollärare som har varit med om en eller flera orosanmälningar. De verkar ha kunskaper om sin skyldighet att anmäla till socialtjänsten, detta behöver dock förstås i relation till vårt urval, vilket diskuteras under genomförande, urval och begränsningar i metod delen där det troligtvis är förskollärare som är särskilt intresserade av ämnet som svarat på enkäten, vilken kan ha bidragit till resultatet vi ser här.

Spalt 2

(22)

18

Barnens egna berättelser

När vi gick igenom våra svar på enkätfråga sex (se bilaga 1) som löd ”Har du någon gång misstänkt att ett barn far illa i sin uppväxtmiljö? Hur/varför har du fått en misstanke?” samt enkätfråga sju (se bilaga 1) som löd ”Har du/hur har du identifierat och bekräftat att ett barn far illa i sin uppväxtmiljö?” så fann vi en majoritet där 71 av 120 stycken av deltagarna nämnde att det var barnens egna berättelser om situationer som uppstått i sin uppväxtmiljö, som gjorde att de misstänkte att barnen kan fara illa i sin uppväxtmiljö. Nedan visar vi på sex exempel av vår empiriska data som visar just detta.

Exempel 1

“Vid samling när vi bl.a. har pratat om att säga stopp. Vad det innebär och barnens tankar om det. Vid två olika tillfällen med olika barngrupper och vid olika arbetsplatser har barn berättat att ”pappa slår mig när jag inte gör som han säger”, ” pappa slog mig imorse, titta på min kind man kan fortfarande se handavtrycket”, ”jag är rädd för mamma, ibland blir hon jättearg”.

(Enkätsvar nr 25, arbetat 11–20 år, 1–5 st orosanmälningar).

Exempel 2

“Barnet har upprepade gånger berättat att de inte får mat på kvällar och helger hemma. Att föräldrarna dricker öl och glömmer bort dom. Barnet visade alltid stor hunger på förskolan.” (Enkätsvar nr 90, arbetat 6–10 år, 1–5 st orosanmälningar).

Exempel 3

“Barn har berättat för mig om olika övergrepp som de blivit utsatta för av omsorgspersonerna.” (Enkätsvar nr 109, arbetat 1–5 år, aldrig gjort en orosanmälan).

Ett uttalande där respondent nummer 25 nämner att “[...] barn berättat att pappa slår mig när jag inte

gör som han säger”, är ett av flera exempel på ett uttalande som kan förstås som att barnets verbala

språk identifierade försummelsen som barnet befann sig i. Ett annat uttalande av respondent nummer 90 som visar på detta löd “Barnet har upprepade gånger berättat att de inte får mat på kvällar och

helger hemma...” Respondent nummer 109 uttryckte att “Barn har berättat för mig om olika övergrepp”. Dessa uttalanden kan förstås och tolkas som att förskollärarna har lättare att upptäcka

(23)

19

Exempel 4

“Hur föräldrarna agerar med barnet vid lämning/hämtning. Vad barnet säger”. (Enkätsvar nr 50, arbetat 21 år +, aldrig gjort en orosanmälan).

Exempel 5

“Barnen har berättat att pappan slår henne, berättat vid flera tillfällen på ett trovärdigt sätt. Socialen har tidigare kontaktat oss kring orosanmälan om familjen”.

(Enkätsvar nr 65, arbetat 6–10 år, aldrig gjort en orosanmälan).

Exempel 6

“Ja. Samspelet mellan barn o föräldrar har verkat lite avvikande. Saker barnet berättat som känts lite misstänkt”.

(Enkätsvar 72, arbetat 21 år +, aldrig gjort en orosanmälan).

Något som visades bland enkätsvaren var att flera respondenter som har arbetat i förskolans verksamhet i många år aldrig har gjort eller varit med om en orosanmälan. Exempelvis har respondenter nummer 50 och nummer 72 arbetat i 21 år + men aldrig gjort en orosanmälan, respondenterna uttrycker sig på följande sätt “Hur föräldrarna agerar med barnet vid

lämning/hämtning. Vad barnet säger” (nummer 50) och “Ja. Samspelet mellan barn o föräldrar har verkat lite avvikande. Saker barnet berättat som känts lite misstänkt” (nummer 72). Vad kan detta

bero på? En tolkning skulle kunna vara att socialtjänsten redan är involverade i barnets hemsituation sen tidigare, vilket vi tydligt kan se utifrån respondent nummer 65 som arbetat 6–10 år och som inte heller gjort en anmälan men som uttrycker under samma enkätfråga att “Barnen har berättat att

pappan slår henne, berättat vid flera tillfällen på ett trovärdigt sätt. Socialen har tidigare kontaktat oss kring orosanmälan om familjen”. I just detta fall kanske ingen gjorde en orosanmälan då barnets

hemsituation redan var känt hos socialtjänsten. Under detta exempel kan också begreppet “trovärdigt” förstås som en personlig tolkningsfråga då det under studiens gång samt i tidigare forskning blivit uppmärksammat att det kan vara svårt att veta när en anmälan ska göras.

Tecken på omsorgssvikt

Något som framkom av enkätsvaren var att barnens berättelser tillsammans med andra tecken på omsorgssvikt var det som fick förskollärarna att upptäcka samt misstänka att barn far illa i sin uppväxtmiljö. Nedan visar vi på sex exempel där förskollärare har sett tecken på just omsorgssvikt.

Exempel 1

(24)

20

frågar vad som hände när de fick blåmärket”

(Enkätsvar nr 2, arbetat 6–10 år, 1–5 st orosanmälningar).

Exempel 2

“Där har väckts en tanke då barnen ofta kommer i liknande kläder och i fulla blöjor. Vi har för tillfället börjat observera allt kring dessa barn och vid en ”större” sak är vi redo att anmäla samt har fler ”mindre” saker att addera om de behövs. På barnens beteende i sig syns inget därför har vi i samråd med chefer vald att avvakta samt erbjuda barnen extra tid på förskolan.”

(Enkätsvar nr 70, arbetat 0–5 år, aldrig gjort en orosanmälan).

Exempel 3

“Hade misstankar på ett barn som eventuellt skulle fara illa av sexuellt utnyttjande. Ingen utredning gjort. Men barnet var onormalt intresserad av könet, rumpan mm. Väldigt närgången mot manliga vikarier. Berättade olustiga grejer.”

(Enkätsvar nr 117, arbetat 11–20 år, 1–5 st orosanmälningar).

Exempel 4

“Ett barn kom ofta med rivmärken på kroppen när.vi ifrågasatte det hos föräldrarna så slutade barnet att prata helt på förskolan. Vi gjorde då en anmälan, det här barnet for illa och mådde inte bra.” (Enkätsvar nr 28, arbetat 21 år +, 11 eller fler orosanmälningar).

Exempel 5

“Har bara upptäckt aga, men all sannolikhet missat sexuella övergrepp. Barnet ger andra en lavett spontant. Barnet ändrar sitt beteende eller från början är kuvad eller i vissa fall helt tvärtom - utåtagerande. Ett beteende som gör mig uppmärksam, allt är inte ADHD. Barnet berättar oftast. “ (Enkätfråga 102, arbetat 21 år +, 1–5 st orosanmälningar).

Exempel 6

“Barnet var rastlöst/nervöst. Hade stora svårigheter att knyta an till både andra barn samt pedagogerna. Var utåtagerande och hade svårt att lösa konflikter utan våld. Hade stora behov av närhet och ville hellre sitta i knät än leka. Berättade slutligen om övergrepp i hemmet och vid det laget hade förskolan redan reagerat och anmält.”

(Enkätsvar nr 113, arbetat 11–20 år, 1–5 st orosanmälningar).

I utdraget där respondent nummer 2 uttrycker “På yngre barn som inte har utvecklat det verbala

språket är det smutsiga kläder, beteende som att rygga tillbaka vid blöjbyte, rädda för att ligga på rygg i skötrummet på skötbordet, blöja som vi pedagoger gjort markering på dyker upp dagen efter med samma blöja som barnet fått av oss dagen innan...” kan det som tidigare nämnt tolkas som att det

kan vara svårare att identifiera och upptäcka barn som inte har det verbala språket och därav enbart behöver gå på tecken på omsorgssvikt hos barnet. Även fast det uppmärksammas i studien att

förskollärarna oftare upptäcker och identifierar barn som själva berättar vad som händer i hemmiljön, bekräftar ändå förskollärarna att de identifiera barnen genom synliga tecken, såsom olika märken på kroppen, smutsiga kläder och beteendeförändringar. Något som respondent nummer 28 uttrycker är att

(25)

21

förändringar “[...] Barnet ger andra en lavett spontant. Barnet ändrar sitt beteende eller från början är kuvad eller i vissa fall helt tvärtom - utåtagerande. Ett beteende som gör mig uppmärksam, allt är inte ADHD [...]” samt “[...]svårigheter att knyta an till både andra barn samt pedagogerna. Var utåtagerande och hade svårt att lösa konflikter utan våld. Hade stora behov av närhet och ville hellre sitta i knät än leka”. Detta kan utifrån respondenternas enkätsvar förstås som att en del av

förskollärarna också har erfarenhet och vet vilka tecken man ska leta efter hos barn som far illa i sin uppväxtmiljö. Respondent nummer 70 uttalar sig “[...] Vi har för tillfället börjat observera allt kring

dessa barn och vid en ”större” sak är vi redo att anmäla samt har fler ”mindre” saker att addera om de behövs. På barnens beteende i sig syns inget därför har vi i samråd med chefer vald att avvakta samt erbjuda barnen extra tid på förskolan.”. Detta kan förstås i relation till den hermeneutiska

cirkeln då mindre delar av barnets tid på förskolan har observerats och sedan blivit en helhet, en helhet som bidragit med att pedagogerna känt sig redo att göra en orosanmälan, där de gått efter barnets hälsotillstånd som en helhet. Flera av enkätsvaren tog även upp att det inte är vårt ansvar att bekräfta om ett barn far illa sin uppväxtmiljö, utan endast göra en orosanmälan vid minsta lilla misstanke eller känsla på oro. Det är Socialtjänstens ansvar att bekräfta. Däremot kan vi se i respondent nummer 70s bakgrundsinformation att hen aldrig gjort en orosanmälan, men haft sina misstankar och dessa bör enligt lag orosanmälan. Vad detta kan bero på, skulle kunna förstås genom detta uttalande ”Vi har för

tillfället börjat observera allt kring dessa barn och vid en ”större” sak är vi redo att anmäla” det

skulle kunna tolkas som att hen kände att de inte hade tillräckligt med bevis ännu för att göra en anmälan. Samtidigt kan vi se i socialtjänstens (2019) nationella utredning 2018 att det endast är 38 procent, 126,000 stycken anmälningar som går vidare och resulterade i ett beslut om att påbörja en utredning, vilket gör att många fall aldrig blir bekräftade och barnen får aldrig den hjälp eller stöd de kan tänkas behöva. Här nedan ser vi tydliga svar och kunskaper på det vi nu nämnt.

Anmälningsplikt

Som vi tidigare påvisat i bakgrunden har alla som är verksamma inom förskolan enligt lag en skyldighet att anmäla till socialtjänsten om man misstänker att ett barn far illa 14 kap. 1 §

socialtjänstlagen (SFS 2001:453). Därav fann vi det intressant att undersöka ifall förskollärarna gjort en eller flera orosanmälningar och vad som fick de att göra den/de. En klar majoritet visas i

enkätsvaren att förskollärarna vet om att de har anmälningsplikt om de misstänker att ett barn far illa i sin uppväxtmiljö. Nedan presenterar vi sex exempel som visar på respondenternas egna tankar och åsikter gällande anmälningsplikten.

Exempel 1

“Vi har skyldighet att anmäla vid minsta misstanke. Alltså har jag gjort det. Någon gång har jag ringt Socialtjänsten anonymt för att rådfråga innan. Faktum kvarstår: vi har skyldighet att anmäla vid minsta misstanke - för barnens skull! Vi ska inte bedöma, men larma.”

(Enkätsvar nr 21, arbetat 11–20 år, 1–5 st orosanmälningar)

Exempel 2

(26)

22

Exempel 3

“Jag stöttade en kollega i att anmäla. Ofta är det bra att anmäla eftersom anmälningarna först bara ”läggs på hög”... Det är sällan något åtgärdas väldigt fort...Alltså hos Socialtjänsten…” (Enkätsvar nr 109, arbetat 21+ år, 1–5 st orosanmälningar)

Exempel 4

“Det räcker att vi känner oro för att göra anmälan. Jag ser det som att jag begår tjänstefel om jag inte gör det. Ex ett barn visar/berättar vad en förälder gör - inte min sak att bedöma om det är sanning eller fantasi. En förälder som uttalar sig negativt om sitt barn i barnets närhet, upprepade gånger och dessutom hela tiden hittar fel på barnet som vi inte ser minsta antydan till.”

(Enkätsvar nr 60, arbetat 21+ år, 1–5 st orosanmälningar)

Exempel 5

“Man följer barnet som far illa under en lång period om man märker att situationen ser likadant ut eller värre så blir man ju fundersam och vaksam som vuxen och får tänka på barnets välmående och bästa i såna situationer.”

(Enkätsvar nr 74, arbetat 0–5 år, 1–5 st orosanmälningar)

Exempel 6

“Det är vår plikt att orosanmäla när vi är oroliga över våra barn. En gång avrådde chefen att

orosanmäla när det handlade om oro kring att barnen hemma blev slagna chefen bad mig istället boka möte med föräldrar.”

(Enkätsvar nr 31, arbetat 0–5 år, 1–5 orosanmälningar)

Utifrån enkätfråga nio (se bilaga 1) som löd ”Om du har gjort en eller flera orosanmälningar, vad fick dig att göra den/de? poängterade många av respondenterna att förskollärare har en anmälningsplikt och att det är rätt att göra en orosanmälan vi minsta misstanke. Respondent nummer 109 skrev “[...] Ofta

är det bra att anmäla eftersom anmälningarna först bara ”läggs på hög”... Det är sällan nåt åtgärdas väldigt fort...Alltså hos Socialtjänsten…” Uttrycket (som respondent nummer 109 kallar det) “läggs på

hög” kan förstås och tolkas som att anmälningar som kommer in till Socialtjänsten inte åtgärdas skyndsamt utan att det kan ta ett tag innan någonting händer. Medan respondent nummer 74 säger att “Man följer barnet som far illa under en lång period [...]” Detta kan förstås och tolkas som att, i jämförelse med tidigare citat, anmälningar inte görs i första taget utan de observerar samt följer barnet under en längre period för att få en bekräftelse på sina misstankar. Socialstyrelsens (2019) nationella kartläggning, som vi tidigare nämnt, betonar att det är betydligt fler orosanmälningar i sin helhet än antalet anmälningar som går vidare till en utredning, inte ens 50 procent går vidare till en utredning. Något som också kan kopplas till respondent nummer 109 uttalande om att “[...] Det är sällan något

åtgärdas väldigt fort…Alltså hos Socialstyrelsen” Många av förskollärarna tycks veta om att det har en

skyldighet att orosanmäla så fort de får en misstanke. Detta är något vi kan se i vår empiri då

respondent nummer 21 formulerar att “Vi har skyldighet att anmäla vid minsta misstanke”. Samtidigt kan vi se i en liten del av empirin att det kan finnas faktorer som gör att förskollärare inte gör en orosanmälan. Ett exempel är respondent nummer 31 som formulerade sig “En gång avrådde chefen

(27)

23

chefen avrådde från en anmälan. Något som skulle kunna förstås som att respondenten inte ville gå emot sin överordnads avrådan.

Kunskap om barn som far illa i sin uppväxtmiljö

Under denna rubrik kommer vi gå mer djupgående på enkätfrågorna åtta, tio samt elva (se bilaga 1). I tidigare forskning såg vi en bristande kunskap hos förskollärare där orosanmälningar uteblev, att kunna ge rätt stöd samt att kunna upptäcka och identifiera barn som far illa i sin uppväxtmiljö. Därav fann vi det intressant att undersöka ifall förskollärarna i vår enkätstudie anser sig ha kunskap inom detta område. Nedan kommer vi visa på exempel under varje fråga.

Orosanmälningar

Som vi visat på i tidigare forskning är chansen för att barn som utsätts för försummelse får en bättre samt ljusare framtid är stor om de uppmärksammas samt får den hjälp de behöver i tidig ålder (Renblad & Brodin 2014).

Spalt 3

Under enkätfråga åtta (se bilaga 1) ”Vet du hur du ska gå tillväga för att göra en orosanmälan?” ser vi en tydlig fördelning där 117 av 120 stycken vet hur de ska gå tillväga för att göra en orosanmälan. Av respondenterna som besvarade frågan med alternativet “Nej”, har en arbetat i 21+ år och två mellan 0– 5 år i förskolans verksamhet. Det här kan tolkas samt förstås som att två av respondenterna, som har arbetat minst antal år, kan vara nyexaminerade förskollärare och därför inte har erfarenhet av en orosanmälan ännu, vilket även visar sig i följdfrågan till denna fråga. Deras svar i följdfrågan löd: “Jag har aldrig behövt göra en.”

(28)

24

Däremot kan en annan tolkning samt förståelse göras, utifrån den respondent som arbetat i 21+ år, att enbart för att förskollärare arbetat i förskolan väldigt länge så betyder inte det att de automatiskt vet hur en orosanmälning går till och har erfarenhet av detta. Respondenten besvarade följdfrågan såhär: “Har aldrig gjort en.” Vi såg dock att svaren på alternativet “Nej” inte stämmer överens med antalet svar vi fick på följdfrågan. Följdfrågan var en öppen fråga ”Om du svarade nej på fråga 8, vad tror du det beror på?” (se bilaga 1), där respondenterna som svarade nej på ovanstående fråga hade en möjlighet att skriva med egna ord om vad de tror att det berodde på. Vår tolkning blev då att några av deltagarna antingen har missuppfattat frågan eller gett ett förslag på varför andra pedagoger inte vet hur de ska göra gällande en orosanmälan. Några av anledningarna till skillnaden som vi såg under analysen, var att en respondent uttryckte att “[...] Informationen behöver förtydligas och vara lätt att

hitta…” (Enkätsvar nummer 39), en annan svarade “Förhoppningsvis för att det är sällan det händer”

(Enkätsvar nummer 95). En annan respondent svarade “Okunskap” (Enkätsvar nummer 77).

Kunskapen och erfarenheten av barn som far illa i sin uppväxtmiljö kommer vi gå in på ännu närmare här nedan och därav få en bättre förklaring till ovanstående.

Stöd till barn som far illa i sin uppväxtmiljö

Under enkätfråga tio (se bilaga 1) som löd ”Känner du att du har tillräckligt med kunskap för att ge rätt stöd till de barn som far illa i sin uppväxtmiljö? Vad för typ av stöd upplever du att dessa barn kan behöva?” var det 44 av 120 stycken som uttryckte att de har till viss del eller för lite kunskap för att ge rätt stöd till de barn som far illa i sin uppväxtmiljö. 76 stycken av respondenterna uttryckte att de har tillräckligt med kunskap för att kunna ge rätt stöd. Nedan visar vi på fyra vanligt förekommande exempel.

Exempel 1

“Nej, det känner jag att jag inte har. Dock tror jag på att en god relation med god anknytning till varandra och trygghet kan göra mycket, men vi har ingen utbildning i hur vi ska vara rätt stöd om ett barn far illa.”

(Enkätsvar nr 2, arbetat 6–10 år, 1–5 st orosanmälningar)

Exempel 2

“Både ja och nej, mycket beror på vilken relation man har till barnet, dvs hur bra anknytning man har. Min erfarenhet är dessa barn ofta behöver närhet, trygghet, och uppleva att en vuxen lyssnar på dom men även tydlig struktur.”

(Enkätsvar nr 41, arbetat 0–5 år, 11 eller flera orosanmälningar)

Exempel 3

“Nej det har jag absolut inte detta är inget man får lära sig under utbildningen så det handlar bara om att lära sig av erfarenheten vilket är förfärligt. Vet inte vilket stöd eller hur man ska stötta i och med jag inte har personlig erfarenhet, tycker detta borde ingå i utbildningen.”

(Enkätsvar nr 11, arbetat 0–5 år, 1–5 st orosanmälningar)

Exempel 4

“Det största stödet är TRYGGHET, FÖRTROENDE, TILLIT och att INTE bli dömd eller utpekad. Finns nära barnet, vägled, prata, våga ställa frågor och LYSSNA på svaren. Jag har frågat flera gånger om det är något jag kan hjälpa med, som en trygghet för barnet.”

(29)

25

Resultatet från enkätfråga nummer tio (se bilaga 1) var som vi redovisat ovan, att ungefär en tredjedel av deltagarna känner att de inte har tillräckligt med kunskap för att kunna ge rätt stöd och att två tredjedelar av deltagarna hade tillräckligt med kunskap. Något som poängteras av några av

respondenterna är att de tycker att det borde ingå information samt utbildning i hur rätt stöd ges till dessa barn under förskollärarprogrammets utbildning på de olika högskolorna i Sverige. Respondent nummer 2 uttryckte sig “[...] men vi har ingen utbildning i hur vi ska vara rätt stöd om ett barn far

illa” och respondent nummer 11 formulerade sig “[...]Vet inte vilket stöd eller hur man ska stötta i och med jag inte har personlig erfarenhet, tycker detta borde ingå i utbildningen” båda dessa citat kan

tolkas samt förstås som att det behövs mer utbildning inom ämnet samt att utbildningen hade kunnat hjälpa förskollärarna i deras dagliga arbete med dessa barn. Många respondenter understryker att skapa trygghet samt tillit är viktigt i arbetet tillsammans med dessa barn. Respondent nummer 116 uttryckte “Det största stödet är TRYGGHET, FÖRTROENDE, TILLIT och att INTE bli dömd eller utpekad.

Finns nära barnet, vägled, prata, våga ställa frågor och LYSSNA på svaren [...]” vilket kan i

jämförelse med ovanstående citat förstås som att utbildning inom ämnet inte är det viktigaste då stöd till dessa barn kan ges genom trygghet, förtroende, tillit och lyssnande något som även respondent nummer 41 poängterar i sitt citat “[...] Min erfarenhet är dessa barn ofta behöver närhet, trygghet, och

uppleva att en vuxen lyssnar på dom men även tydlig struktur”.

Upptäcka och identifiera

Under enkätfråga elva (se bilaga 1) som löd ”Anser du att du har tillräckligt med kunskap/ erfarenhet för att kunna identifiera eller upptäcka att ett barn far illa i sin uppväxtmiljö?” var det 57 av 120 stycken som uttryckte att de inte har tillräckligt med erfarenhet samt kunskap för att kunna identifiera eller upptäcka barn som far illa i sin uppväxtmiljö. Resterande av deltagarna 63 av 120 stycken uttryckte att de på något sätt har tillräckligt med kunskap samt erfarenhet för att identifiera alternativt upptäcka dessa barn. Här nedan visar vi på fyra utdrag.

Exempel 1

“Ja. Jag var med om orosanmälan rätt tidigt efter att jag började jobba som förskollärare och fick följa ett par barn med svåra hemförhållanden under längre tid. Jag hade även kollegor som hade samtal med mig tidigt kring vad jag behövde hålla koll på och lyssna efter, vilket jag tyckte var bra. Tillsammans med kollegor har jag också diskuterar kring hur vi ska bete oss kring barn där vi har en oro, t.ex. vem känner sig barnet tryggast med, hur samtalar vi med barnet, osv.”

(Enkätsvar nr 52, arbetat 6–10 år, 6–10 st orosanmälningar)

Exempel 2

“Nej, eftersom forskning visar att det är fler barn som far illa än vad vi ser. Skulle önska mer kunskap om fler sätt att upptäcka det på. Ett annat par glasögon att se genom, helt enkelt.”

(Enkätsvar nr 6, arbetat 11–20 år, 1–5 st orosanmälningar)

Exempel 3

References

Related documents

Personal inom hälso- och sjukvården har anmälningsskyldighet till Socialtjänsten vid misstanke om misshandel, vanvård eller i andra fall där det finns misstanke om att barnet far

Många sjuksköterskor uppgav att de upplevde en osäkerhet över att anmäla när de inte kände sig helt säkra på att barnet faktiskt hade utsatts för misshandel (Elarousy,

Det strider mot den etiska principen att inte skada som innebär att sjuksköterskan ska arbeta för att inte förorsaka patienten någon skada eller ljuga för patienten (Ågren-Bolmsjö,

• Myndigheter vars verksamhet berör barn och ungdom samt andra myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de

De ansåg också att det är extra viktigt att barnen känner att pedagogerna är där för dem, att det känner att på förskolan blir de sedda och lyssnade till samt att pedagogerna

Det kan vara avsaknad av reell politisk vilja att genomföra förändringen. Så som pengar att utbilda pedagogerna. Otillräckliga resurser och bristande kommunikation mellan

Sjuksköterskor i flera studier beskrev rädsla för att föräldrar skulle bli aggressiva och hotfulla och att det kunde ligga till grund för att avstå orosanmälan, trots att det

Litteraturen tar upp att anmälningar inte görs eftersom att man tror att det bara kommer bli värre för barnet om socialtjänsten kopplas in (Hindberg 2001:145; SOU 2001:72 s. 130),