• No results found

"Onaturliga runstenstransporter" Lindqvist, Sune Fornvännen 1947(42), s. 50-51 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1947_050 Ingår i: samla.raa.se

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share ""Onaturliga runstenstransporter" Lindqvist, Sune Fornvännen 1947(42), s. 50-51 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1947_050 Ingår i: samla.raa.se"

Copied!
3
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

"Onaturliga runstenstransporter"

Lindqvist, Sune

Fornvännen 1947(42), s. 50-51

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1947_050

Ingår i: samla.raa.se

(2)

S M Ä R R E M E D D E L A N D E N

Vä haft lans, liksom andra ryttare i samma grupp av akvamanilor, trots att han oj är iförd rustning. Falko anser att akvamanilen från Valby, sora står Vä-exomplarot närmast, framställs* cn »jugendlicher Ritter ohno Helin und Schild, also der Turnierrllstung entledigt».

Akvamanilen från Vä förvaras nu i Vä Mariakyrka medan en ny, sche- matisk ryttarbild satts upp på korset som fäste för spiran till väder- flöjeln.

Holger Arbman

»ONATURLIGA RUNSTENSTRANSPORTER»

Till följd av Otto von Friesens i så många andra frågor välgrundade auk- toritet har även den åsikten rotfäst sig, att man framför allt i Uppland vid uppförandet av kyrkor ej sällan gjort sig mödan släpa dit runstenar, som dessförinnan stått på mycket stora avstånd från kyrkplatserna.

Sedan jag en gång djärvts beteckna dylika förmodade, långväga runstens- transporter såsom onaturliga, har först Elias Wessén1 och nyligen även Sven B. F. Jansson8 känt sig manade att dra en lans för den hävdvunna upp- fattningen.

Då det är angeläget att det för närvarande så glädjande snabbt fortskri- dande runverket i möjligaste mån frigöres från sådana uttalanden, som sakna bärande underlag och kunna tänkas leda vilse, vill jag ännu on gång ta upp frågan.3

Att den konservativa uppfattningen vunnit »värdefullt stöd» genom fram- dragandet av do två nästan likalydande inskrifterna från Brunna i Vårfru- kyrka, resp. Svinnegarns kyrka kan jag nämligen ingalunda fatta. Endast i ett avseende instämmer jag mod Jansson: Brunnastenen har efter all sannolik- het ristats samtidigt med en av de i Svinnegarns kyrka befintliga. Men det är mig obegripligt, hur han kan anse sig ha konstaterat, att den senare ur- sprungligen stått jämsides med den förra på Brunna ägor för att först vid sakristians byggande släpas en våglängd av omkring 13 km.

För egen del läser jag ut följande: Vid Jarls bortgång har Jorund volat hedra sonens minne genom två monument; det ena gjordes mor blygsamt (stain X pina) för hemgården, det andra bestod av två eller flera stenar (staina + p . . . ) , varav åtniins(one en mod runor, och förlades till bygdens ccntralplats.

Naturligtvis utger jag mig ingalunda för att ha definitivt konstaterat, att så skott; jag hävdar endast, att min tolkning är sannolikare än Jans- sons, som bl. a. besväras av numerusväxlingon i inskrifterna (stain, resp.

staina).

1 Upplands runinskrifter l, sid. 190.

8 Fornvännen 1946, sid. 276 fl.

3 Jansson citerar ett uttalande av mig från år 1922. Senast har jag be- handlat ämnet i Svenskt forntidsliv, Sthlm 1944, sid. 260 o. 263.

50

(3)

S M A It It E M E II D E I. A N D E N

Personligen känner jag mig övertygad ora att nian i de runsleusrikastc bygderna under 1000-talet oj sällan av en och samma anledning samtidigt uppförde två självständiga, sinsemellan likartade monument: det ena hem- ma, det andra vid allfarväg eller på tings- eller möjligen kyrkplatsen. Det är närmast genom studiet av förhållandena i bygderna kring Vallentuna- sjön, som jag nått denna övertygelse.

Lämnande de ofta omskrivna Jarlabankestenarna å sido, vill jag först hänvisa till U 133 vid Täby kyrka och U 141 vid Fittja i Täby. Wessén kan mycket väl ha rätt i sin förmodan, att då det i U 141 talas om staina,

»är det U 141 och U 133 som åsyftas». Men varför översätter han staina med stenarna? Denna gång kan det mycket väl vara fråga om två sam- tidigt, men på skilda lokaler resta stenar.

Lyckligtvis har jag ett ofrånkomligt bevis på att man verkligen kundo fördela monumenten på antytt vis: Bland forntida gravhögar vid Stora Mellösa i Vallentuna befinner sig ristningen U 244 på ett »flyttblock», sora endast inlandsisen kan ha rubbat, och på en berghäll vid Sursta i samma socken ristningen U 251. Avståndet mellan ristningarna är endast något över 2 km, ty den sist nämnda är tydligen endast en vägvård, som man förlagt till närmaste tjänliga häll, från gården räknat, vid det stora vägstråk, som man än i dag följer på färd mellan Fresta och Vallentuna kyrkor.

Jansson har sökt ge en psykologiskt tilltalande förklaring av do en- ligt min mening onaturliga, långväga runstenstransporterna, mon kominer därvid till ett antagande, som synes mindre sannolikt: »att det förekom, att runstenar traditionsenligt ha uppmålats ined röd färg åtminstone fram till 1300-talet». Detta skulle framgå av att, ehuru mer än två århundraden förflutit mellan den tid, då den nyss omtalade stenen i Svinnegarn rista- des, och den tidpunkt, då den lades sora tröskel i sakristiodörren, välbe- varad röd färg alltjämt fanns, då stenen år 1946 uttogs, i slingorna på de delar av stenen, som skyddats av murverket. Denna färg kunde, me- nar han, »givetvis icke vara den 'ursprungliga'». — Varför icke? Som de flesta andra forntidsmonument kan denna sten förutsättas ha blivit ställd på otillräcklig grund och följaktligen kan den tämligen snart ha störtat omkull. Många av dem, som störtat, ha fallit mod godsidan mot marken;

detta kan ha gällt även beträffande denna. Om den därjämte hör till do måhända betydligt färre, som ingen vårdat sig om att ånyo uppresa, för- klaras tillfyllest att färgen ännu satt kvar, när stenen några sekler senare befanns tjänlig som tröskelsten.

Har jag lyckats gendriva v. Friesens, Wesséns och Janssons argument för långtransporterna, vinna vi i de samtidigt på skilda håll anbragta raonumentparen en ur historisk synpunkt värdefull antydan om att många av de platser, där de nuvarande sockenkyrkorna i sinom tid uppförts, i egenskap av bygdecentra — med eller utan religiösa byggverk — äga betydligt äldre hävd än vad de befintliga stenbyggnaderna kunna ge vid handen. Frågan är sålunda ingalunda betydelselös.

/ Sune Lindqvist 51

References

Related documents

väggar (i samma portöppningar mellan de fyra pelarna) och för- bands med den yttre allenast genom taket och några få hanbjäl- kar. Här fanns ett väldigt beläte, större än

Emel- lertid tror jag, att en från många håll samlad erfarenhet berät- tigar oss till att tvärtom påstå, att den släta marken mellan tvillinghögarna (den gamla tingsplatsen?)

En kantskärva visar intryck av ett kraftigt dubbeltrådigt snöre, andra visa olika slags kamstäinpelintryck, vertikala linjeslicksrader (»furehenstich») ned över buken,

Bonaden från Skog har förklarligt nog varit föremål för livlig diskus- sion, som funnit god vägledning i Erik Salvéns grundligt utredande a v - handling därom år 1923.

Att dylika mynt ej någon längre tid varit i omlopp här, visar också, oavsett frånvaron av sådana i gravfynd från 600-talet, den omständigheten, att sistnämnda kejsares mynt

Denna utsaga (som möj- ligen vilar på Vita Anskarii, kap. 33) står emellertid ofrånkom- ligen i direkt strid mot andemeningen i Vita Rimberti, och även de mänga efter kristen

Hjälmen är sålunda utan tvivel från helt annan verkstad än skölden och efter all sannolikhet åtskilligt äldre än denna ej bara stilistiskt utan även med hänsyn till

— vilken vi icke behöva datera senare än till omkring 500 — och de företrädesvis på denna ö uppträdande silverspännena med halvrund huvudskiva (Salin 118, 482—484), vilka