UPPSALA UNIVERSITET Institutionen för neurovetenskap Fysioterapeutprogrammet
Examensarbete 15 poäng, grundnivå
Jamar och repetitionsmaximum-test
-Samband mellan handgreppsstyrka, 1RM-pull-ups och 1RM benspark hos klättrare
Jamar and repetition maximum-test
-The correlation between handgrip strength, 1RM pull-ups and 1RM leg extension in climbers
Författare Cavka, Dennis
Franzén, Victor
Handledare
Johnsson Tuvemo, Susanna Universitetsadjunkt
Redovisad (05/2020)
Innehållsförteckning
1.0 Bakgrund 1
1.1 Inledning 1
1.2 Isometrisk handgreppsstyrka mätt med Jamar 1
1.3 Repetitionsmaximum-test 2
1.4 Benspark 2
1.5 Pull-ups 3
1.6 Klättrare 3
1.7 Problemformulering 4
2.0 Syfte 4
2.1 Frågeställningar 5
3.0 Metod 5
3.1 Design 5
3.2 Urval 5
3.2.1 Inklusionskriterier 6
3.2.2 Exklusioinskriterier 6
3.3 Datainsamlingsmetoder 6
3.4 Mätinstrumentens validitet och reliabilitet 7
3.5 Standardisering av Jamar 7
3.6 Standardisering av Benspark 8
3.7 Standardisering av Pull-up 8
3.8 Epleys formel 8
3.9 Genomförande 8
3.10 Databearbetning 11
3.11 Etiska överväganden 11
4.0 Resultat 12
4.1 Handgreppsstyrka 14
4.2 Benspark och Jamar 14
4.3 Pull-up och Jamar 14
5.0 Diskussion 14
5.1 Resultatsammanfattning 14
5.2 Resultatdiskussion 14
5.2.1 Genomsnittlig handgreppsstyrka 14
5.2.2 1RM benspark 15
5.2.3 1RM pull-up 15
5.2.4 Sambandet mellan handgreppsstyrka och 1RM-pull-up 15
5.2.5 Sambandet mellan handgreppsstyrka och 1RM-benspark 16
5.3 Metoddiskussion 16
5.3.1 Jamar 16
5.3.2 Benspark 17
5.3.3 Pull-up 18
5.3.4 Tid på dagen 18
5.3.5 Omgivningsfaktorer 18
5.3.6 Felkällor vid bedömning 19
5.3.7 Etiska problem och skador 19
5.4 Klinisk relevans 20
5.5 Konklusion 20
6.0 Referenser 21
Sammanfattning Bakgrund
Handgreppsstyrka hävdas kunna avspegla generell muskelstyrka och har visats korrelera med olika test av maximal styrka, i synnerhet i nedre extremitet. Få studier undersöker samband till den övre extremiteten och fokuserar uteslutande på populationer med låg muskelstyrka. Klättrare antogs initialt ha högre muskelstyrka i samtliga test.
Syfte
Syftet med denna studie var att hos klättrare i Uppsala undersöka greppstyrkan respektive 1RM pull-ups och 1RM benspark samt att studera respektive samband mellan greppstyrka och 1RM- testen för vidare undersöka handgreppsstyrka mätt med Jamar som ett mått på generell
muskelstyrka.
Metod
Studien är en deskriptiv tvärsnittsstudie som testar 25 klättrare. Jamar, 3-5RM i pull-up samt 3- 5RM i benspark testas i succession utifrån standardiseringsprotokoll och 1RM, den maximala vikt som en repetition kan utföras med beräknas sedan utifrån Epleys formel. De olika deskriptiva måtten analyseras samt ställs i korrelation till varandra.
Resultat
Sambandet mellan 1RM-pull-up och maximal handgreppsstyrka mätt med Jamar var måttligt starkt och statistiskt signifikant, r=0.597 (p=0.002). Sambandet mellan 1RM benspark och maximal handgreppsstyrka mätt med Jamar var måttligt starkt och statistiskt signifikant r=0.446 (p=0.026).
Slutsats
Handgreppsstyrka mätt med Jamar hos klättrare avviker inte från den generella populationen.
Handgreppstyrkan hade ett måttligt stark samband till både 1RM benspark och 1RM pull-up.
Vidare studier krävs som ställer Jamar i relation till olika muskeltester och styrkenivåer för vidare utvärdera mätresultat från Jamar som ett mått på generell muskelstyrka.
Standardiseringsprotokoll för Jamar behöver vidareutvecklas.
Keywords: handgrip strength, Jamar, pull-up, rock climbing, general muscle strength
Abstract Background
Handgrip strength claims to reflect general strength and correlates with tests of strength, particularly to the lower extremity. Few studies examine correlations between Jamar and the upper body and mainly focus on populations with lower strength. Climbers were assumed to have higher levels of strength.
Purpose
The purpose was to investigate grip strength, 1RM pull-up and 1RM leg extension in climbers in Uppsala and examine the relationship between grip strength and the 1RM tests to further evaluate grip strength as a measure of general strength.
Method
The study is a descriptive cross-sectional study testing 25 climbers. Jamar, 3-5RM pull-up and 3- 5RM leg extension are done in succession with protocols for standardisation and 1RM is
calculated based on Epley's formula. The descriptive measurements are then analyzed and put in correlation.
Results
The relationship between 1RM pull-up and grip strength was moderately strong and statistically significant, r = 0.597 (p = 0.002). The relationship between 1RM leg extension and grip strength was moderately strong and statistically significant r = 0.446 (p = 0.026).
Conclusion
Handgrip strength measured with Jamar in climbers doesn’t deviate from the general population.
A moderately strong relationship was found between Jamar and the 1RM tests. Further studies should put Jamar in relation to different tests of muscle strength in populations with varying levels of strength to evaluate Jamar as a measure of general muscle strength. Protocols for standardization of Jamar needs to be further developed.
Keywords: handgrip strength, Jamar, pull-up, rock climbing, general muscle strength
1
1.0 Bakgrund
1.1 Inledning
Muskelstyrka är en betydande faktor för prestation hos sportutövande atleter (1). Muskelstyrka refererar i denna studie till den kraft som skelettmuskulatur kan utöva gentemot ett givet motstånd (1). Att prestera på maximal nivå av muskelstyrka kan innebära stora krav på atleten och dess omgivning och därför kan det finnas fördelar i att kunna predicera den maximala styrkan med andra mätmetoder (2).
Handgreppsstyrka är ett mått som anses kunna återspegla generell muskelstyrka (3-5). Tidigare studier har uteslutande undersökt samband mellan handgreppsstyrka och muskelstyrka i nedre extremitet hos populationer med normal eller nedsatt muskelstyrka (6-8). Det råder inte enighet mellan studieresultaten och man bör därför vara aktsam vid bedömning av generell muskelstyrka utifrån handgreppsstyrka (9). För att vidare utforska sambandet behövs handgreppsstyrka som mått på generell muskelstyrka utvärderas även hos populationer med högre muskelstyrka samt med muskeltester i övre extremitet.
1.2 Isometrisk handgreppsstyrka mätt med Jamar
Isometrisk handgreppsstyrka har påvisats vara korrelerat med flera sjukdomar och tillstånd bland annat diabetes, lungfunktion/sjukdom, kardiovaskulära sjukdomar och cancer (10). Det vanligaste användningsområdet för Jamar är för att skatta generell muskelstyrka (3-5). Att bedöma
handgreppsstyrka ger information av graden muskelförlust vid sarkopeni (7) och nedsatt handgreppsstyrka tyder även på en större risk för att utveckla funktionella nedsättningar (11) samt ökad risk för dödlighet (11, 12)
Jamar är en dynamometer/fjädervåg som mäter maximal isometrisk greppstyrka av handen från 0-90 kg (13). Dynamometern består utav ett fast handtag med en analog manometer som visar den genererade kraften i kg/lbs. Handtaget går att justera efter handen med 5 olika greppositioner.
Manometern har en nål vilken automatiskt stannar vid högsta uppmätta värdet. Jamar är ett vedertaget instrument för att mäta handgreppsstyrka och används ofta i klinik (3-5) med god validitet och reliabilitet (13, 14). Det finns en stor databas för normativa värden av individers greppstyrka i olika åldersgrupper (15, 16). Denna databas kan användas för att se om en individ har en nedsatt, normal eller ökad greppstyrka.
2
1.3 Repetitionsmaximum-test
RM-test anses vara gyllene standard för att utvärdera muskelstyrka vid icke laborativa
förutsättningar (2, 17). Repetitionsmaximum-test (RM) innebär att en individ utför ett maximalt antal repetitioner av en viss övning mot ett givet motstånd. 1RM innebär den tyngsta vikten en utövare kan utföra en repetition med. Repetitionsmaximum kan testas i olika övningar (17, 18). I studier testas RM ofta på bänkpress och/eller benövningar (2, 7, 19) medan studier på pull-ups, en övning där utföraren hänger från en stång och drar sin kroppsvikt upp till stången, är mindre beskrivet inom forskning och det saknas studier som undersöker detta. Utifrån formler kan 1RM beräknas utifrån ett repetitionsmaximum med högre antal repetitioner (2).
1RM kan beräknas av repetitionsmaximum med högre antal repetitioner med olika formler där Epleys formel (20) och Brzyckis formel (21) är de mest använda. I en rad studier har Brzyckis formel visats vara tillförlitlig i att förutspå 1RM (18, 22). Epleys formel har också visats ha en hög tillförlitlighet (22). En jämförande studie på dessa två formler visade att Epleys formel var mer tillförlitlig för att skatta 1RM utifrån 3RM där den överskattade 1RM med 1.3% medan Brzyckis formel underskattade 1RM med 2.4%. Brzyckis formel visades dock vara mer
tillförlitlig för att skatta 1RM utifrån 5RM där den underskattade 1RM med 1.5% medan Epleys formel överskattade 1RM med 2% (2). Ytterligare en studie jämförde sju olika formler att skatta 1RM utifrån multipel RM där Epleys formel och Brzyckis formel var inkluderade och
konstaterade att Epleys formel bland 3 andra var mest tillförlitlig för att förutspå 1RM (23) där Brzyckis formel inte erkändes som en av dessa. När 1RM beräknas från högre antal repetitioner än tre till fem beräknas 1RM med lägre tillförlitlighet. Reynolds et al (19) visade exempelvis att 10RM och 20RM förutspådde 1RM sämre än 5RM. Utifrån dessa resultat valdes ett 3-5RM test baserat på att det är bättre kan predicera 1RM. Epleys formel valdes baserat på dess tillförlitlighet utifrån forskningen samt att den är enklare att använda.
1.4 Benspark
En benspark är en övning där personen i sittande position går från att ha knäna flekterade i ca 90 grader med ett motstånd distalt på tibia till maximal extension av knäna vilket kan begränsas av varje individs rörlighet (24). Händerna greppar två handtag vid höfterna medan ländryggen konstant hålls mot ryggstödet genom rörelsen (24). Den huvudsakliga muskulaturen som extenderar i knäleden är quadriceps femoris vilken består av rectus femoris, vastus lateralis, vastus medialis och vastus intermedius vilka täcker framsidan av låret (25). Övningen kan utföras med gummiband, viktmanschett eller utan motstånd som en cirkulations- och rörlighetsövning.
3
Samband mellan nedre extremitet och isometrisk handgreppsstyrka har påvisats, i synnerhet vid test av benspark. Graden av korrelation skiljer sig mellan olika studier. Tre olika studier fann korrelationer mellan 0.75 och 0.78 (7, 8, 26) och en fjärde på 0.57 (6).
1.5 Pull-ups
En pull-up är en övning i vilken genomföraren drar sig själv, med hjälp av armarna, från fritt hängande i händerna upp till angiven höjd. Övningen kräver aktivering av många muskelgrupper bland annat latissimus dorsi, deltoideus, trapezius, teres major och minor, infraspinatus, biceps, rhomboideer och deltoideus (27). Denna övning kan utföras med extra påhängd vikt samt med ett supinerat, neutralt eller pronerat grepp vilket på så sätt förändrar belastningen olika mellan de involverade muskelgrupperna.
Det saknas studier som undersöker korrelationer mellan Jamar och styrka i övre extremitet, i synnerhet pull-ups. I en studie på kvinnor som överlevt bröstcancer undersöktes korrelationen mellan 1RM i bänkpress och handgreppsstyrka mätt med Jamar. Starkast samband (r=0.4) sågs mellan den genomsnittliga isometriska handgreppsstyrkan av båda händer och 1RM bänkpress (28).
1.6 Klättrare
I denna studie definieras klättrare utifrån att ha utövat klättring som sport eller i rekreationellt syfte i minst två år, klättrar regelbundet två gånger i veckan och kan utföra minst fem pull-ups med den egna kroppsvikten. Klättring kan utföras som en fritidssyssla eller i tävlingssyfte på både naturliga stenar och inomhus på artificiella klätterväggar (29)
Hög greppstyrka relativt till kroppsvikt har visats vara viktiga faktorer hos en bra klättrare (30).
Maximalt antal pull-ups och enarms dragstyrka har även visats positivt korrelera med prestation och förmåga i klättring (31). Li et al visade även att antalet pull-ups en individ kan utföra ökade efter en period av klättring på 4-24 veckor (32).
Det har även påvisats att en period av klättring ökar vertikalhopp, underkropps ‘’pedaling- power’’, muskelkraft och uthållighet (32) och kan därför antas öka muskelstyrkan i nedre extremitet. Att kunna hoppa högt och ha en hög ‘’pedaling-power’’ kräver att man snabbt producerar kraft (32). Fanchini et al (33) nämner också i sin studie att tiden det tar att producera kraft är viktigare en maximal styrka hos klättrare.
Det övergripande målet i klättring är att förflytta kroppen uppåt genom vertikal terräng till en given högsta punkt. Klättring utmärker sig bland annat genom att kräva långvariga intermittenta
4
isometriska kontraktioner i underarmsmuskulatur och ställer krav på atletens förmåga att dra sig uppåt (31, 34). En bra klättrare utgörs av flera komponenter och är inte relaterat till individuella attribut utan en komplex interaktion mellan olika variabler (35).
Klättrare kan hypotetiskt antas ha högre styrka i studiens samtliga test. Att vara stark relativt till sin kroppsvikt kan antas vara betydelsefullt inom klättring och eftersom drag mot kroppen är frekventa inom sporten kan därför klättrare antas vara starka i pull-ups.
1.7 Problemformulering
Det finns studier som anger att handgreppsstyrka mätt med Jamar kan avspegla generell
muskelstyrka (3-5). Efter en undersökning av litteraturen så fanns starkast samband mellan Jamar och styrka i nedre extremitet, mer specifikt mellan Jamar och benspark. Graden av samband skiljer sig mellan olika studier (6-8, 26). Det saknas studier som undersöker samband mellan Jamar och styrka i övre extremitet, i synnerhet pull-ups. Tidigare studier som undersökt samband mellan Jamar och övre extremitet har uteslutande undersökt bänkpress (r=0.4) (28). Studier som undersökt referensvärden för Jamar tar inte hänsyn till eller fokuserar på vältränade individer med hög styrka (15, 16). Sammantaget är evidensen för Jamar som ett mått på generell muskelstyrka inkonsekvent (3-5, 9) och man bör därför vara aktsam vid bedömning av generell muskelstyrka utifrån handgreppsstyrka (9). I denna studie undersöks vilket samband som föreligger mellan Jamar och pull-ups hos klättrare som antas ha en hög styrka i pull-ups och handgreppsstyrka.
Denna korrelation jämförs och diskuteras sedan i enlighet med den tidigare bekräftade
korrelationen mellan Jamar och benspark för att vidare undersöka om Jamar kan användas som ett mått på generell muskelstyrka för flera populationer.
Resultatet av denna studie kan ha nytta för fysioterapi genom att det eventuellt vidgar, avgränsar och/eller definierar användningsområden för Jamar hos en population med högre muskelstyrka och inte enbart hos populationer med nedsatt muskelstyrka. Resultatet stödjer en diskussion om handgreppsstyrka kan anses vara ett mått på generell muskelstyrka även hos vältränade individer.
2.0 Syfte
Syftet med denna studie var att hos klättrare på ett klättergym i Uppsala undersöka greppstyrkan respektive 1RM pull-ups och 1RM benspark samt att studera respektive samband mellan
greppstyrka och 1RM-testen för vidare undersöka handgreppsstyrka, mätt med Jamar som ett mått på generell muskelstyrka.
5
2.1 Frågeställningar
1. Vilken är den uppmätta isometriska handgreppsstyrkan (kg) mätt med Jamar bland klättrare på ett klättergym i Uppsala
2. Vilken är den uppmätta styrkan i bensparksmaskin (kg) mätt med 1RM (Beräknat utifrån 3-5RM) bland klättrare på ett klättergym i Uppsala?
3. Vilken är den uppmätta styrkan i pull-ups (kg) mätt med 1RM (Beräknat utifrån 3-5RM) bland klättrare på ett klättergym i Uppsala.
4. Vilket är sambandet mellan handgreppsstyrka (kg) mätt med Jamar och styrka i 1RM (kg) pull-ups bland klättrare?
5. Vilket är sambandet mellan handgreppsstyrka (kg) mätt med Jamar och styrka i 1RM benspark i maskin (kg) bland klättrare?
3.0 Metod
3.1 Design
Denna studie är en icke-experimentell deskriptiv och korrelerande tvärsnittsstudie (36). Studien undersökte handgreppsstyrka, 1RM i benspark samt 1RM pull-ups (beräknat utifrån 3-5RM) vid ett tillfälle. Därefter undersöktes sambandet mellan dessa variabler för att undersöka
korrelationen mellan Jamar och 1RM benspark samt om det fanns ett liknande samband mellan Jamar och 1RM pull-ups. Eftersom studien enbart avser att undersöka samband mellan variabler utan intervention är detta en korrelerande studie med deskriptiv design (37).
3.2 Urval
På ett klättergym i Uppsala användes ett konsekutivt urval (38) vilket innebar att alla individer som gick på klättergymmet under en viss tidsperiod och som uppfyllde inklusionskriterierna blev tillfrågade om att delta. Klättergymmet valdes utifrån ett bekvämlighetsurval (38) det var
lättillgängligt och passande för författarna på grund utav dess geografiska läge och de anknytningar en av studieförfattarna hade till klättergymmet.
Ett minimum av 20 testpersoner eftersöktes och totalt 40 klättrare tillfrågades om att delta i studien varav 29 gav samtycke samt angav att de uppfyllde inklusion- och exklusionskriterier.
Två testpersoner exkluderas genom externt bortfall då dessa inte kunde göra sig tillgängliga under tiden för testerna. Ytterligare två testpersoner exkluderades genom internt bortfall på grund av att dessa inte uppfyllde kriterierna. Sammantaget genomförde 25 klättrare samtliga tester.
6
Då denna studie avsåg att undersöka maximal styrkekapacitet i pull-ups var det fundamentalt att testpersonerna kunde utföra övningen med åtminstone den egna kroppsvikten samt med ett högre repetitionsantal än fem repetitioner för att minska bortfall.
3.2.1 Inklusionskriterier
För att delta i studien krävdes det av testpersonerna att de klättrade regelbundet minst två gånger i veckan samt att de hade utövat klättring som sport i minst två år. Testpersonerna skulle kunna utföra minst fem pull-ups med den egna kroppsvikten. En ålder på minst 18 år krävdes för att delta.
3.2.2 Exklusioinskriterier
Testpersonerna skulle inte vara underviktiga (Body mass index <18,5), ej ha en pågående infektion eller betydande muskuloskeletal sjukdom eller skada som påverkade testerna.
Uppfyllnad av kriterierna ansvarade studiedeltagarna själva för, inklusive beräkning av BMI.
3.3 Datainsamlingsmetoder
På en anslagstavla i klättergymmet fanns generell information kring deltagande i studien uppsatt under rekryteringsprocessen (bilaga 1). Två olika formulär användes för att samla in information från testpersonerna. Det första formuläret (bilaga 2) efterfrågade kontaktinformation, kön, ålder och ett samtycke från testpersonerna. Formuläret kunde också tillhandahållas utskriven då studieförfattarna befann sig på klättercentret och kunde i annat fall skickas via mail efter förfrågan från testpersonerna via bilaga 1.
Det andra formuläret (bilaga 3) användes vid testtillfällena för att notera resultatet av de olika testerna. Värdena som antecknades för varje testperson var kroppsvikt (kg), antal repetitioner (st) och motstånd (kg) vid test av 3-5RM pull-ups och benspark samt Jamar (kg). Formuläret innehöll också det beräknade 1RM i pull-ups respektive benspark samt information till testledare
angående tillvägagångssätt för standardisering vid de olika testerna.
Utrustningen som användes i studien vid utföranade av benspark var ‘’040 Gymleco leg-
extension’’ (39). Testet av benspark inleddes med en testomgång med 20kg motstånd av fem till tio repetitioner (40). Testpersonerna skattade det maximala antalet repetitioner möjligt med samma vikt. Därefter skattade testledarna vikten för tre till fem RM i enlighet med ”Fysisk aktivitet i sjukdomsprevention och sjukdomsbehandling” (FYSS) ”Procensatser av repetionsantal i förhållande till 1RM” (41).
7
Vid test av pull-ups applicerades extra vikt via ett viktbälte med påhängda viktskivor.
Testpersonerna och den påhängda vikten vägdes separat för att beräkna den totala vikten.
Testpersonerna skattade själva vikten vilken de trodde 3-5 repetitioner kunde utföras med.
Testpersonernas självskattning av 3-5RM ansågs angeläget då de flesta hade erfarenhet med övningen sedan innan.
3.4 Mätinstrumentens validitet och reliabilitet
En Jamar erhölls av institutionen för neurovetenskap på Uppsala universitet. Jamar har funnits vara ett reliabelt och validt instrument för att mäta handgreppsstyrka (14). Ännu en studie fann hög test-retest överensstämmelse och reliabilitet (13).
Ett repetitionsmaximum får mer erkännande som den gyllene standarden för att mäta maximal muskelstyrka. En studie som undersökte repetitionsmaximumtest i olika övningar vid flera mättillfällen visar att 1RM test har en hög interklasskorrelation och test-retest reliabilitet. Samma studie visade även hos “lateral pull down” respektive “knee extension” en hög
interklasskorrelation och test-retest reliabilitet (17). Ett repetitionsmaximum anses dessutom ha låg skaderisk för friska vuxna (42, 43) samt är reliabelt och reproducerbart hos äldre vuxna utan tidigare erfarenhet av testerna (44).
Testning av styrka med hjälp av RM-testning är en reliabel och enkel metod för att utvärdera styrka i ett brett spektra av styrketest hos otränade medelåldersindivider, både i övre och nedre extremitet (17).
3.5 Standardisering av Jamar
I en systematisk litteraturöversikt av Sousa-Santos et al (45) undersöktes olika protokoll för att mäta handgreppsstyrka. De kom fram till att majoriteten av de analyserade studierna inte beskrev tillvägagångssättet vid mätningen tillräckligt bra. Detta tillsammans med att många olika
protokoll användes gör det svårt att dra jämförande slutsatser mellan dem. Sousa-Santos et al rekommenderar utifrån sin analys av studierna att mätning av handgreppsstyrka standardiseras utifrån ”American Society Of Hand Therapists” (ASHT-protokollet) (46) eftersom det är det mest detaljerat beskriva protokollet och är därför mindre sannolikt att ge skilda värden i
handgreppsstyrka mellan studier. Därför standardiserades Jamar-testet i denna studie enligt ASHT-protokollet (46).
8
3.6 Standardisering av Benspark
En bensparksmaskin användes vid testet och övningen standardiserades enlighet med tidigare studier (24, 47). En 5 minuters uppvärmning på roddmaskin användes istället för cykel eftersom det bättre passade samtliga tester. Verdjik et als (47) standardisering modifierades till att innefatta endast ett testtillfälle istället för två. Istället för att beräkna 1RM vid ett testtillfälle och börja med 90% av det beräknade 1RM vid det andra testtillfället så utfördes ett ett 3-5RM test vid ett
testtillfället där 1RM istället beräknades utifrån Epleys formel (20). Detta på grund av att studien enbart hade möjlighet till ett testtillfälle per testperson.
En stark korrelation har påvisats i 1RM-test av bensparksmanskin och det uppmätta maximala vridmomentet vid knäextension med hjälp av en dynanometer (47). Ett test av styrka med hjälp av 1RM test representerar därför ett validt mått av styrka i knäextensorer (47).
3.7 Standardisering av Pull-up
För att standardisera tempot av övningen användes en metronom vilken ställdes in på 60 bpm.
Bortsett från detta standardiserades 3-5RM testet i enlighet med tidigare gjorda studier (29, 48, 49). Reliabiliteten av ett typiskt pull-up test har rapporterats vara mellan 0.92-0.96 (50).
3.8 Epleys formel
Beräkning av 1RM utifrån ett repetitionsmaximum med högre antal repetitioner (2). 1RM beräknades med hjälp av Epleys formel (20).
1RM= W(1+R/30) under antagandet att R >1. (20).
I formeln är R antalet repetitioner utförda och W är mängden vikt (kg) använd.
3.9 Genomförande
Chefen för klättercentret Uppsala tillfrågades om lokalerna fick användas för rekrytering då studien avsåg att undersöka klättrare. Efter godkännande planerades vilka veckor som rekryteringen skulle ske.
Ägaren av det aktuella gymmet i Uppsala tillfrågades om lokalerna fick användas för att utföra datainsamlingen av denna studie. Efter godkännande planerades tid för datainsamlingen.
Klättercentret användes enbart för rekrytering då denna lokal inte hade tillgång till en
bensparksmaskin vilken krävdes för utförandet av studien och ett externt gym valdes därför som testlokal eftersom det låg geografiskt nära klättercentret.
9
Testerna genomfördes 7:e -19:e februari 2020. Rekrytering till studien skedde parallellt med testtillfällen mellan den 1:a - 19:e februari 2020.
Ett formulär (bilaga 2) innehållande generell information tilldelades testpersonerna för att ge en inblick i testernas innehåll samt vilka krav som ställdes. Detta formulär fanns även tillgängligt uppsatt på klättercentret tillsammans med kontaktuppgifter till studiens författare för ansökan om att delta i studien.
Datainsamling skedde vid ett tillfälle per testperson. Varje individ ombads komma till lokalen med 30 minuters mellanrum så att tillräcklig tid fanns för att utföra samtliga tester inklusive instruktioner.
Deltagarna genomgick en fem minuters uppvärmning på roddmaskin inför samtliga tester. Övrig uppvärmning skedde på eget ansvar och uppmanades i skadeförebyggande syfte. Därefter genomfördes mätning med Jamar enligt tidigare nämnd standardisering (46). Testpersonen instruerades att sitta i en stol utan armstöd med hela fötterna i golvet, höfterna så långt bak i stolen som möjligt med både höft och knän positionerade i en ca 90 graders vinkel (46). För den sida vilken testet genomfördes gällde att axeln skulle vara adducerad och neutralt roterad.
Armbågen skulle vara i 90 graders flexion med underarmen i neutralt läge. Vristen skulle vara 15-30 grader dorsalflekterad med 0-15 grader ulnardeviation. Tre testförsök utfördes på den dominanta handen med grepposition 2. Testpersonen ombads att greppa så hårt som möjligt i minst 3 sekunder och vila minst 15 sekunder mellan försöken. Medelvärdet av de tre försöken användes sedan i datainsamlingen (46). Utöver protokollets standardisering uppmuntrades testpersonerna att inkludera tummen i greppet för att ytterligare standardisera mätningarna.
De standardiserade instruktionerna är på engelska men översattes i denna studie: Det här testet kommer att mäta din maximala greppstyrka. När jag säger kör, greppa så hårt du kan tills jag säger stopp. Innan varje försök kommer jag att fråga dig ‘’Är du redo?’’ och sedan säga ‘’Kör’’.
Stoppa omedelbart om du upplever någon ovanlig smärta eller obehag under någon punkt av testet. Har du några frågor? Är du redo? Kör! Hårdare...hårdare...hårdare...slappna av (46). Efter samtliga test fick testpersonerna veta sitt eget mätresultat av Jamar samt medelvärde för
normativa värden. Alla tespersoner genomförde Jamar-mätningen på samma plats i lokalen. Vid misslyckande att utföra Jamar-testet enligt tidigare nämnd standardisering (46) exkluderades individen ur studien.
10
Därefter utfördes RM-test i benspark. Efter demonstrering av korrekt teknik vid benspark samt att personen prövat maskinen med 20 kilo motstånd i fem till tio repetitioner (40) fick testpersonen själv skatta hur många repetitioner den borde kunna genomföra med samma vikt. Testledarna uppskattade därefter den vikt vilken testperson bör kunna genomföra 3-5RM med.
Testpersonerna assisterades upp till 90 grader varefter de utförde första repetitionen till maximal extension, gick ned till 90 grader igen och upprepade. Händerna greppade två handtag vid höfterna medan ländrygg konstant hålls mot ryggstödet genom rörelsen (24, 47). Testpersonen utförde maximalt antal repetitioner på uppskattat adekvat motstånd som sedan användes för att beräkna 1RM. I denna studie utfördes övningen i en bensparksmaskin med ett justerbart
motstånd. Varje individ fick tre testförsök på sig att uppnå det efterfrågade repetitionsomfånget på tre till fem. Mellan varje testförsök fick individen en viloperiod på 1-2 minuter i enlighet med tidigare studier (17, 51-54).
Slutligen utfördes RM-test av pull-ups inför vilken testpersonerna och påhängda vikten vägdes för att beräkna den totala vikten som individen utförde RM-testet med. Testpersonen skulle innan varje repetition hänga passivt med full armbågsextension (29, 48) för att sedan dra kroppen så långt upp att hakan kom ovanför stången utan nackextension (48) vilket då räknades som en repetition. För att standardisera tempot av övningen användes en metronom vilken ställdes in på 60 bpm. Vid testet skulle den koncentriska fasen av övningen ske under tiden av två slag och den excentriska likaså.. Alla RM-tester utfördes på en rak stång på samma plats i gymmet och
testpersonerna instruerades att greppa stången axelbrett så att varje individ fick samma
förutsättningar och för att standardisera miljön i vilket testet utfördes. Den valda handpositionen för denna studie är ett pronerat grepp i enlighet med tidigare studier som gjort RM-test av pull- ups (22, 23, 29, 48, 49). Varje individ fick tre testförsök på sig för att uppnå det efterfrågade repetitionsomfånget på tre till fem. Mellan varje testförsök fick individen en viloperiod på 1-2 minuter i enlighet med tidigare studier (17, 51-54). 1RM skattades enligt Epleys formel (20) utifrån 3-5 RM och antecknades i bilaga 3.
Vid misslyckande att utföra någon av 3-5RM testerna beräknades 1RM utifrån 1-3RM alternativt uteslöts då repetitionsantalet översteg fem. Anledningen till att 3-5RM har valdes var för att förhindra bortfall och eventuellt reducera skaderisken som maximal belastning kan medföra.
Belastningen anpassades för ett 3-5RM istället för 1-3RM för minimera risken att testpersonen inte kunde utföra någon repetition och således reducera bortfall.
11
Vid mättillfället närvarade bägge författarna och hade uppdelade arbetsuppgifter där testledare 1 instruerade och assisterade samtliga test och testledare 2 antecknade mätvärdena av dessa.
3.10 Databearbetning
Data fördes in i IBM SPSS Statistics 25 där en rad motsvarade varje testperson per testtillfälle.
Varje kolumn visade information angående handgreppsstyrka (kg), medelvärde samt
spridningsmått (standarddeviation, SD), 1RM pull-up (kg) och 1RM benspark (kg), tabell 1.
För att avgöra om datan var normalfördelad plottades värdena i ett histogram för att se om värdena visuellt representerade en normalfördelning. Median och medelvärde skulle även vara lika eller snarlika för att fördelningen av data skulle kunna anses normalfördelad. Graden av skevhet undersöktes också där en skevhet på noll ansågs som normalfördelade data och ju längre från noll, desto mer icke-normal blev fördelningen. Exakt hur mycket skevhet som behövdes för att datan skulle anses icke-normalfördelad fanns det inte ett exakt svar på efter diskussion med handledare. Efter jämförande av studieutförarnas åsikter med handledaren avgjordes vilka data som var normalfördelade.
Mätvärdena för pull-ups ansågs inte vara normalfördelade och på ordinalskalenivå vilket ledde till att dessa resultat redovisades med median och kvartilavstånd som central- och spridningsmått.
Mätvärdena för Jamar och benspark ansågs vara normalfördelade och på intervallskalenivå vilket i sin tur ledde till att dessa mätvärden redovisades med medelvärde och standardavvikelse som central- och spridningsmått. Vid undersökning av samband ledde detta till att Pearsons
korrelationskoefficient användes för att beräkna korrelationen mellan Jamar och benspark eftersom båda variabler var på intervallskalenivå (55). Vid undersökning av samband mellan Jamar och pull-up användes Spearmans korrelationskoefficient eftersom en av variablerna (pull- up) var på ordinalskalenivå (55). Korrelationen mellan Jamar och pull-up jämfördes och
diskuterades sedan i enlighet med den tidigare bekräftade korrelation mellan Jamar och benspark.
Tröskeln för vad som räknades som ett statistiskt signifikant värde var p≤0.05 (37). Styrkan av de beräknade sambanden graderades enligt: ± 0 till ± 0,4 för lågt samband, ± 0,4 till ± 0,6 för måttligt starkt samband samt ± 0.6 till ± 1.0 för starkt samband (56).
3.11 Etiska överväganden
En eventuell risk för denna studie var att en av testledarna hade en direkt koppling till klättergymmet där urvalet genomfördes vilket innebar att denne sannolikt var bekant med ett okänt antal deltagare. Bekantskapen kan ha medfört att deltagarna eventuellt kände sig mer eller
12
mindre tvungna att delta i studien vilket inte var i enlighet med studiens etiska eftersträvanden.
Deltagandet i studien var frivilligt och deltagarna skulle veta att de kunde avsluta genomförandet närhelst utan att behöva uppge orsak. Det var viktigt att ingen kände sig tvingad att slutföra testerna.
Största möjliga hänsyn och förebyggande av eventuell skada samt information om sådan gavs i förväg. Deltagarna informerades därav om vilka potentiella risker deltagandet skulle kunna medföra och vad som förväntades av dem samt att studien inte ansvarade för eventuell skada.
Deltagarna garanterades konfidentialitet genom att de avidentifierades för att inte resultaten skulle kunna kopplas till enskilda testpersoner vid redovisning av studiens resultat. Dokument som tidigare samlats in med information angående kön, ålder, kontaktinformation och samtycke förvarades i en låst mapp under studiens gång och förstördes efter studiens slut.
Studien ansågs innebära låg risk för testpersonerna då försiktighetsåtgärder togs för att minimera skaderisken vid utförandet av testerna där exempelvis belastningen vid ett 3-5RM är lägre än vid ett 1RM-test. Studien innefattade inte fysiska ingrepp, interventioner med avsikt att påverka testpersonerna eller behandlade känsliga personuppgifter. Nyttan för testpersonerna var att de kunde bidra till att föra forskning inom området vidare och testa sin styrka i de olika testerna.
4.0 Resultat
Inledningsvis rekryterades 29 försökspersoner. Av dessa uteblev en på grund av oförmåga att utföra alla tester och ytterligare en på grund av att den inte uppfyllde inklusionskriterierna.
Utöver detta uteblev även två personer eftersom datainsamlingsperioden var över innan dessa kunde göra sig tillgängliga för tester. Studien involverade 20 manliga respektive 5 kvinnliga deltagare. Medelvärdet för testpersonernas ålder, kroppsvikt, handgreppsstyrka mätt med Jamar och 1RM benspark finns beskrivna i tabell 1. Median för 1RM pull-ups var 102,6 kg, maximum- och minimumvärde var 133,1 kg respektive 68,4 kg och finns redovisat i diagrammet i Figur 1 tillsammans med spridning av Jamar, 1RM benspark och 1RM pull-up. Testpersonerna kunde i genomsnitt dra 1.44 gånger sin kroppsvikt i pull-ups.
13
Tabell 1. Deskriptiv data för ålder, kroppsvikt, Jamar (kg) och 1RM benspark (LE) (kg).
m = medelvärde, σ = standardavvikelse, γ = skevhet
Figur I. Redovisning av spridning och median för Jamar, 1RM benspark (LE) och 1RM pull-up (PU).
14
4.1 Handgreppsstyrka
Den genomsnittliga uppmätta handgreppsstyrkan var 46.6kg. Detta värde ligger inom normalvärden för handgreppstyrka (16).
4.2 Benspark och Jamar
Sambandet mellan 1RM-benspark och maximal handgreppsstyrka mätt med Jamar var måttligt starkt och statistiskt signifikant r=0.446 (p=0.026).
4.3 Pull-up och Jamar
Sambandet mellan 1RM-pull-up och maximal handgreppsstyrka mätt med Jamar var måttligt starkt och statistiskt signifikant, r=0.597 (p=0.002).
5.0 Diskussion
5.1 Resultatsammanfattning
Den genomsnittliga handgreppstyrkan var 46.6kg med ett maximum- och minimumvärde på 66kg respektive 30kg. Styrkan i benspark var i genomsnitt 68.6kg med ett med ett maximum- och minimumvärde på 96.3kg respektive 49.5kg
Median för 1RM pull-up var 102.6kg, maximum- och minimumvärde var 133.1kg respektive 68.4kg där testpersonerna i genomsnitt kunde dra 1.44 gånger sin kroppsvikt i pull-ups.
Resultaten påvisade ett måttligt starkt och statistiskt signifikant samband mellan den maximala handgreppsstyrkan och 1RM pullup. Mellan den maximala handgreppsstyrkan och 1RM benspark kunde även ett måttligt stark och statistiskt signifikant samband ses.
5.2 Resultatdiskussion
5.2.1 Genomsnittlig handgreppsstyrka
Den genomsnittliga handgreppstyrkan var i den aktuella studien 46.6kg. Datan för Jamar var normalfördelad och bör därför kunna jämföras med normativa värden för handgreppsstyrka (16).
Jämförande av de uppmätta resultaten i denna studie och de normativa värdena visar att
mätvärdena tangerar väl. Handgreppsstyrka hos klättrare verkar därför vara jämförbar med den generella populationen av friska individer.
Klättrare kunde antas haft en större handgreppsstyrka än den generella populationen då sporten innefattar mycket belastning för händerna. Klättrare använder sig dock av många olika sorters grepp vilket möjligtvis kräver en annan sorts styrka än den som mäts med Jamar.
15
Att absolut handgreppsstyrka inte är större hos en population klättrare än de normativa värdena har visats genom tidigare studier (33, 35). Giles et al (35) hävdar att absolut handgreppsstyrka är ett dåligt mätinstrument för att mäta klättrares handgreppsstyrka då det är ospecifikt för de grepp som används inom klättring och kan förklara detta. Deyhle et al (31) utforskade betydelsen av fyra olika muskelgrupper och kom fram till att fingerflexorerna och armbågsflexorerna var de viktigaste muskelgrupperna för framgång inom klättring. Dessa muskelgrupper är inte
nödvändigtvis de viktigaste för att få ett högt mätvärde av handgreppsstyrka mätt med Jamar.
Sammantaget verkade inte klättrare skilja sig från den generella populationen vad gäller handgreppsstyrka mätt med Jamar utifrån denna studie.
5.2.2 1RM benspark
I den aktuella studien var medelvärdet för benspark 68.6kg. Då tidigare studier har mätt benspark i watt (6-8, 26) och med annan utrustning än i den aktuella studien kan mätresultaten inte
jämföras. Att ha en hög benstyrka kan vara viktigt inom klättring men samtidigt kan för massiva ben potentiellt utgöra ett hinder om de minskar den totala styrkan relativt till kroppsvikten (35).
5.2.3 1RM pull-up
Median för 1RM pull-ups var 102,6 kg, maximum- och minimumvärde var 133,1 kg respektive 68,4 kg. Eftersom inga normativa värden för 1RM i pull-up finns är det inte möjligt att jämföra resultaten i den aktuella studien. Testerna visade att klättrarna i genomsnitt kunde dra 1.44 gånger sin kroppsvikt i övningen. En bra klättrare utgörs av flera komponenter och är inte relaterat till individuella attribut utan en komplex interaktion mellan olika variabler (35).
5.2.4 Sambandet mellan handgreppsstyrka och 1RM-pull-up
I denna studie fanns ett måttligt starkt (r=0.597) och statistiskt signifikant (p=0.002) samband mellan 1RM-pullup och handgreppsstyrka mätt med Jamar. Då tidigare studier inte undersökt detta samband till författarnas vetskap så kan inte resultaten jämföras med tidigare resultat.
En studie påvisar en korrelation mellan dragstyrka och handgreppsstyrka. I studien testades statisk dragstyrka framifrån, från sidan och diagonalt med en arm på olika höjder för respektive dragriktning. Studien fann ett signifikant samband (p>0.001) som varierade mellan r=0.427 till r=0.507 för de olika dragriktningarna (57).
Då handgreppsstyrka är en komponent för att genomföra en pull-up är det rimligt att anta att denna ökar desto mer en testperson presterar i 1RM pull-up. Det är komplicerat att titta på samband mellan handgreppsstyrka och styrketest där handgreppsstyrka är en viktig komponent
16
som exempelvis vid dragövningar. Detta leder till svårigheter att ställa Jamar i relation till generell muskelstyrka eftersom denna bör utgöras av styrketest av hela kroppen.
5.2.5 Sambandet mellan handgreppsstyrka och 1RM-benspark
I den aktuella studien fanns ett måttligt starkt (r=0.446) och statistiskt signifikant (p=0.026) samband mellan 1RM-benspark och handgreppsstyrka mätt med Jamar. Då tidigare funnen korrelation mellan Jamar och benspark (6-8, 26) innefattade watt som måttenhet på benstyrka kan korrelationen innebära ett samband till en specifik typ av styrka. Watt uttrycks i kraft per
tidsenhet vilket betyder att korrelationen potentiellt är beroende av tiden. I denna studie undersöktes benstyrkan utan tidsfaktor och uttrycktes då istället som den totala kraften. Då testerna inte genererade lika hög korrelation till benspark som många av de tidigare studierna kan detta betytt att Jamar avspeglade en snävare typ av styrka. Jamar har tidigare använts vid
screening för styrke- och muskelförlust men instrumentet kan potentiellt inte avspegla maximal styrka i form av 1RM hos individer med hög muskelstyrka.
Eftersom klättring kräver explosivitet skulle detta kunna ha lett till en annan korrelation mellan Jamar och benstyrka om denna mättes med watt. Watt som enhet innefattar en tidskomponent och lämpar sig därför bättre vid mätning av explosivitet.
Denna studie testade benspark med båda benen samtidigt. De studier vilka denna studies resultat jämfördes med (6-8, 26) testade benspark med endast ett ben vilket skulle kunna varit en faktor vid beräkningen av korrelationen. Resultaten erhållna av denna studie och tidigare studier ansågs ändå jämförbara eftersom att denna faktor bedömdes försumbar.
Det är svårt att jämföra 1RM mellan olika sorters gym-maskiner och 1RM behöver dessutom mätas utifrån två testtillfällen (7).'’Testning av 1 repetitionsmaximum (1RM) med användning av generisk träningsutrustning för styrketräning erbjuder ett pålitligt alternativ som korrelerar väl med styrka bedömd med hjälp av dynamometri .... Dock är nackdelen med att använda 1RM med generisk träningsutrustning för styrketräning att absoluta värden på 1RM-styrka inte är
jämförbara mellan olika sorters utrustning. Dessutom krävs två mättillfällen för att noggrant utvärdera 1RM: en för att skatta och en för att slutligen bestämma den faktiska 1RM styrkan'' (7).
5.3 Metoddiskussion 5.3.1 Jamar
ASHT-protokollet valdes eftersom det hade bäst evidens för att ge reproducerbara resultat (46).
Brister kunde ändå finnas i detta protokoll. Individen som testades kunde vrida Jamaren i handen
17
och ändå bibehålla de ledvinklar som krävs enligt protokollet och då utföra testet med andra biomekaniska förutsättningar än en annan testperson. Utöver detta så sa protokollet att inställning nummer två skulle användas vid test av greppstyrka och denna anpassades inte efter individ. En nackdel kan ha varit att testpersoner med större händer kunde greppa handtaget med en större del av handen medan testpersoner med mindre händer greppade med en mindre del av handen.
Samtidigt var detta till fördel för testledarna då samma inställning konstant kunde användas och eventuella missar i att korrekt justera greppinställningen för varje testperson undveks. Li et al (32) kom i sin översiktsartikel och meta-analys fram till att det är kritiskt att klättrare kan involvera stor kraft med tummen. I denna studie uppmuntrades testpersonerna att involvera tummen i greppet vid testerna för att vidare standardisera dessa. Detta kan ha lett till att individer med större händer involverade mer av tummen vilket på så sätt påverkat resultaten.
Utifrån studiens testtillfällen kan slutsatsen dras att ASHT-protokollet var suboptimalt. Vid sökning av standardiseringsprotokoll framkom att det inte fanns ett optimalt protokoll som tar hänsyn till de faktorer som kan påverka resultaten (45). Ett nytt protokoll behöver utvecklas för att få optimala resultat.
5.3.2 Benspark
Standardiseringsmetoden vilken studien utgick från anpassades för att bättre passa studiens ändamål och utformning. Det ursprungliga protokollet (47) involverade 2 testtillfällen. Vid det första testtillfället skattades 1RM utifrån maximalt antal repetitioner och vid ett andra tillfället utfördes testet med start på 90% av det beräknade 1RM. I protokollet användes en cykel för uppvärmning medan det i denna studie användes en roddmaskin. Dessutom krävdes två
testtillfällen för att korrekt mäta 1RM, ett tillfälle för att skatta och ett för att testa (7). Fördelen med att ändra uppvärmning var att den var mer specifik för testerna som utfördes. Två
testtillfällen kunde inte utföras och maskinen var suboptimalt anpassningsbar efter testpersonerna vilket var till nackdel för studien.
Maskinen på vilken testerna av benspark utfördes var en maskin som manuellt lastades med viktskivor (39). Maskinen hade ett justerbart ryggstöd men var i övrigt begränsat justerbar. Detta resulterade i att testpersoner som var förhållandevis längre fick utföra bensparken med
motståndet längre upp på smalbenet och testpersoner som var kortare fick motståndet längre ned närmare fötterna. De kortare testpersonerna fick alltså använda en längre hävarm och de längre testpersonerna en kortare hävarm relativt till underbenets längd hos respektive testperson vilket potentiellt resulterade i olika prestation. Bristen på justerbarhet kan även ha lett till en obekväm
18
position att utföra testet från, vilket kan ha fråntagit fokus från testets syfte och på så sätt lett till sämre resultat.
5.3.3 Pull-up
Den valda standardiseringsmetoden för pull-up efterliknade den metod som genomfördes i en annan studie på klättrare (26). Denna metod var lätt att standardisera och kunde utföras med säkerhet vilket var fördelaktigt. Tillägget av en metronom hade inga vetenskapliga stöd men användes som ett instrument för att vidare standardisera testet. Metronomen var avsedd att förhindra för testpersoner att vila i hängande position mellan repetitioner och/eller utföra
repetitioner väldigt sakta eller fort vilket kan ha varit fördelaktigt för resultaten. Metronomen kan också ha varit till nackdel för studien då det introducerade ett extra moment både för
testpersonerna och testledarna samt att det inte hade några vetenskapliga belägg. Mätvärden som studien genererade för 1RM pull-ups innefattade metronomen och därmed tiden som en
begränsande faktor i testpersonernas prestation. Detta innebar att det absoluta 1RM troligtvis inte uppnåddes. Ännu en nackdel var att i denna studie utgick skattningen av repetitionsmaximum från testpersonernas egna erfarenhet till skillnad mot Cooper et als (7) rekommendation på två mättillfällen där ett av dem innefattar skattning.
5.3.4 Tid på dagen
Testpersonerna fick själva vara med och bestämma tid för testerna vilket resulterade i att dessa utfördes olika dagar vid olika tidpunkter. Testerna genomfördes som tidigast halv elva på
morgonen och som senast halv sju på kvällen. Detta gjordes i förhoppning om att göra deltagande i studien mer tillgängligt och för att minska bortfall. Genomförandet av testerna vid olika
tidpunkter på dagen kan ha gett olika förutsättningar för testpersonerna vilket i sin tur påverkat studiens resultat. I en systematisk review och metaanalys av Grgic et al (58) såg man att muskelstyrkan var större på kvällen än på morgonen. Edwards et al (59) visade även att
greppstyrka, isokinetisk knäflexion, topp-kraft (peak power) och topp-vridmoment (peak torque) var högre på kvällen än på morgonen. Om alla tester utförts kring 6-7 tiden på kvällen så hade det potentiellt funnits en mindre spridning av och en högre styrka i resultaten samt en annan funnen korrelation.
5.3.5 Omgivningsfaktorer
Eftersom att testerna utfördes i ett allmänt gym varierade mängden personer i anläggningen mellan de olika testtillfällena vilket skulle kunna ge testpersonerna olika förutsättningar för prestation. Många människor kan exempelvis ha distraherat deltagarna från testerna eller höjt
19
motivationen att prestera och därmed påverkat resultaten. I anläggningen spelades musik i olika utsträckning beroende på tidpunkt och vilka som befann sig i gymmet. Musiken varierade i sort och ljudnivå vilket återigen kan ha gett olika förutsättningar för olika testpersoner. För vissa kan högljudd musik ha lett till en bättre prestation och hos andra kan den ha lett till sämre resultat. En testdag låg solen rakt på de stora fönsterna in till lokalerna och bidrog till att det blev väldigt varmt. Detta ledde till att testpersonerna yttrade att de blev svettiga i större utsträckning än vad testpersoner gjort tidigare dagar. En varmare miljö kan ha lett till en annan prestationsförmåga i samtliga test, framförallt vid Jamar-test där svettiga händer kan ha lett till att instrumentet glider och att testet blir svårare att utföra vilket genererat sämre resultat. Greppstyrka är även viktigt vid utförande av pull-ups och om dessa utfördes med svettiga händer kan greppet glidit hos
deltagarna och lett till en sämre prestation även på pull-ups. Dessa omgivningsfaktorer kan ha lett till andra eller avvikande korrelationer som inte nödvändigtvis avspeglat verkliga samband.
5.3.6 Felkällor vid bedömning
Kraven för godkända repetitioner vid de olika testen var tydligt specificerade innan dess
genomförande. På grund av individuella skillnader i tekniskt utförande och rörlighet anpassades bedömning av en godkänd repetition delvis till individen. Repetitioner i benspark respektive pull- ups som utfördes av en testperson med en konstant extensionsdefekt av knäet respektive
armbågen på max 15 grader godkändes, medan repetitioner utförda av samma testperson som inte uppnådde samma gradtal bedömdes som ogiltiga. Vid bedömningen av repetitionerna upplevdes det svårare att avgöra skillnader i ledvinkel mellan repetitioner vid en extensionsdefekt jämfört med en nollgradig extension. Repetitioner som annars hade förklarats ogiltiga kan därför ha bedömts som godkända.
Studieförfattarna hade en inlärningskurva för bedömning enligt standardiseringen av testerna vilket innebar att de första testerna utfördes med en mindre grad av säkerhet och erfarenhet än de senare och kan därför ha lett till bättre och mer reliabla tester hos de senare testpersonerna gentemot de tidigare.
5.3.7 Etiska problem och skador
Den ena studieförfattarens bekantskap med flertal testpersoner medförde att dessa eventuellt var särskilt tillmötesgående och villiga att genomföra testerna trots obehagskänslor eller dylikt vilket kan ha genererat goda resultatet men på bekostnad av skaderisk. Testpersonerna var på grund av urvalet bekanta med varandra och då tidsplaneringen innefattade att varje testperson skulle komma kontinuerligt efter föregående träffades de mellan testtillfällena. Detta gav möjlighet för
20
testpersonerna att samtala om hur testerna gick, vad som kunde förväntas och därmed influera nästa testperson. Testpersonerna kan även blivit i större utsträckning än väntat medvetna om vilka som deltog genom att samtala utanför studiens testtillfällen. I och med detta fanns risken att vissa testpersoner gentemot andra upplevt underprestation. Olika testpersoner kan genom samtal med andra deltagare haft olika fördel i teknik och utförande eller känslomässigt influerats och på sådant vis påverkat prestationen. Alla dessa faktorer kan ha varit till nackdel för utförandet av studien. Inga testpersoner skadades under utförandet av testerna.
Genom att att exkludera underviktiga personer (BMI <18,5) uppmuntrade denna studie inte utförandet av träning vid en ohälsosam vikt vilket utifrån erfarenhet av en av studieutförarna är vanligt inom klättring. Genom inklusion av dessa personer kunde potentiellt bättre resultat i pull- ups erhållits på grund av en större styrka i relation till kroppsvikten men det ansågs oetiskt att utföra studien på detta vis.
5.4 Klinisk relevans
Vid användning av Jamar som ett mått på generell muskelstyrka inom klinik bör individens styrkenivå tas i hänsyn. Hos en äldre population kan handgreppstyrkan i klinik bättre återspegla styrkan av nedre extremitet än hos en population klättrare. I klinik bör försiktighet användas då maximal styrka försöker förutspås med hjälp av handgreppsstyrka.
Resultaten av denna studie kan inte jämföras med den generella populationen vad gäller styrka i 1RM-pullup då styrka i ryggmuskulatur, underarmsmuskler och fingerflexorer ökar med klättring (31, 32). Samtliga resultat av denna studie kan jämföras med klättrare som har klättrat i minst två år och regelbundet klättrar två dagar i veckan på klättergym.
Då korrelationen mellan Jamar och 1RM-pullup till författarnas vetskap inte tidigare undersökts inom forskning så kan denna studie ge underlag till framtida forskning på samband mellan dessa tester.
5.5 Konklusion
Handgreppsstyrka mätt med Jamar hos klättrare avviker inte från den generella populationen.
Handgreppsstyrkan hade ett måttligt starkt samband till 1RM benspark (r=0.446) samt till 1RM pullup (r=0.597). Studier som ställer handgreppsstyrka mätt med Jamar i relation till olika muskeltester och styrkenivåer krävs för att vidare utvärdera Jamar som ett mått på generell muskelstyrka. Väl beskrivna standardiseringsprotokoll för mätning av handgreppsstyrka där resultat effektivt kan jämföras mellan studier saknas och behöver utvecklas.
21
6.0 Referenser
1. Suchomel TJ, Nimphius S, Stone MH. The Importance of Muscular Strength in Athletic Performance. Sports Med. 01 oktober 2016;46(10):1419–49.
2. DiStasio, Thomas J. Validation of the Brzycki and Epley Equations for the 1 Repetition Maximum Back Squat Test in Division I College Football Players. Jan 2014.
3. Savva C, Giakas G, Efstathiou M, Karagiannis C. Test-retest reliability of handgrip strength measurement using a hydraulic hand dynamometer in patients with cervical radiculopathy. J Manipulative Physiol Ther. april 2014;37(3):206–10.
4. Peolsson A, Hedlund R, Oberg B. Intra- and inter-tester reliability and reference values for hand strength. J Rehabil Med. januari 2001;33(1):36–41.
5. Trampisch US, Franke J, Jedamzik N, Hinrichs T, Platen P. Optimal Jamar Dynamometer Handle Position to Assess Maximal Isometric Hand Grip Strength in Epidemiological Studies. The Journal of Hand Surgery. 01 november 2012;37(11):2368–73.
6. Fragala M s, Alley DE, Shardell MD, Harris TB, McLean RR, Kiel DP, m.fl. Comparison of Handgrip and Leg Extension Strength in Predicting Slow Gait Speed in Older Adults. Journal of the American Geriatrics Society. 16 januari 2016;64(1):144–50.
7. Cooper C, Fielding R, Visser M, Loon LJ van, Rolland Y, Orwoll E, m.fl. Tools in the Assessment of Sarcopenia. Calcif Tissue Int. 01 september 2013;93(3):201–10.
8. Aadahl M, Beyer N, Linneberg A, Thuesen BH, Jorgensen T. Grip strength and lower limb extension power in 19-72-year-old Danish men and women: the Health2006 study. BMJ Open. 2011;1(2):e000192–e000192.
9. Felicio DC, Pereira DS, Assumpção AM, de Jesus-Moraleida FR, de Queiroz BZ, da Silva JP, m.fl. Poor correlation between handgrip strength and isokinetic performance of knee flexor and extensor muscles in community-dwelling elderly women. Geriatr Gerontol Int.
januari 2014;14(1):185–9.
10. Celis-Morales CA, Welsh P, Lyall DM, Steell L, Petermann F, Anderson J, m.fl.
Associations of grip strength with cardiovascular, respiratory, and cancer outcomes and all cause mortality: prospective cohort study of half a million UK Biobank participants. BMJ. 08 maj 2018;361:k1651.
11. Bohannon R. Hand-grip dynamometry predicts future outcomes in aging adults. Journal of Geriatric Physical Therapy. 2008;31(1):3–10.
12. Cooper R, Hardy R, Kuh D. Objectively measured physical capability levels and mortality:
systematic review and meta-analysis. BMJ. 2010;341(sep09 1):c4467–c4467.
13. Hogrel J-Y. Grip strength measured by high precision dynamometry in healthy subjects from 5 to 80 years. BMC Musculoskelet Disord. december 2015;16(1):1–12.
14. Bellace JV, Healy D, Besser MP, Byron T, Hohman L. Validity of the Dexter Evaluation System’s Jamar dynamometer attachment for assessment of hand grip strength in a normal population. J Hand Ther. mars 2000;13(1):46–51.
22
15. Leong DP, Teo KK, Rangarajan S, Kutty VR, Lanas F, Hui C, m.fl. Reference ranges of handgrip strength from 125,462 healthy adults in 21 countries: a prospective urban rural epidemiologic (PURE) study. Journal of Cachexia, Sarcopenia and Muscle. 2016;7(5):535–
46.
16. Peters MJH, van Nes SI, Vanhoutte EK, Bakkers M, van Doorn PA, Merkies ISJ, m.fl.
Revised normative values for grip strength with the Jamar dynamometer. J Peripher Nerv Syst. mars 2011;16(1):47–50.
17. Levinger I, Goodman C, Hare DL, Jerums G, Toia D, Selig S. The reliability of the 1RM strength test for untrained middle-aged individuals. J Sci Med Sport. mars 2009;12(2):310–6.
18. Abdul-Hameed U, Rangra P, Shareef MohdY, Hussain MohdE. Reliability of 1-Repetition Maximum Estimation for Upper and Lower Body Muscular Strength Measurement in Untrained Middle Aged Type 2 Diabetic Patients. Asian J Sports Med. december 2012;3(4):267–73.
19. Reynolds JM, Gordon TJ, Robergs RA. Prediction of one repetition maximum strength from multiple repetition maximum testing and anthropometry. J Strength Cond Res. augusti 2006;20(3):584–92.
20. Boyd Epley Workout. Lincoln, NE: Body Enterprises, 2985. p. 86.
21. Brzycki M. A Practical Approach to Strength Training. Vol. 1998.
22. Mayhew JL, Johnson BD, LaMonte MJ, Lauber D, Kemmler W. Accuracy of Prediction Equations for Determining One Repetition Maximum Bench Press in Women Before and After Resistance Training. Journal of Strength and Conditioning Research. 2008;22(5):1570–
7.
23. Wood TM, Maddalozzo GF, Harter RA. Accuracy of Seven Equations for Predicting 1-RM Performance of Apparently Healthy, Sedentary Older Adults. Measurement in Physical Education and Exercise Science. 01 juni 2002;6(2):67–94.
24. Clark NC, Reilly LJ, Davies SC. Intra-rater reliability, measurement precision, and inter-test correlations of 1RM single-leg leg-press, knee-flexion, and knee-extension in uninjured adult agility-sport athletes: Considerations for right and left unilateral measurements in knee injury control. Phys Ther Sport. november 2019;40:128–36.
25. Chaorong C, Justin ost J, P. Salathe E. Biomechanical Analysis of the Knee Extension Exercise. Arch Phys Med Rehabil [Internet]. december 1993;(Vol 74). Tillgänglig vid:
https://www.archives-pmr.org/article/0003-9993(93)90089-S/pdf
26. Trosclair D, Bellar D, Judge LW, Smith J, Mazerat N, Brignac A. Hand-Grip Strength as a Predictor of Muscular Strength and Endurance. Journal of Strength and Conditioning Research. 2011;25:S99.
27. Dickie JA, Faulkner JA, Barnes MJ, Lark SD. Electromyographic analysis of muscle activation during pull-up variations. J Electromyogr Kinesiol. februari 2017;32:30–6.
