UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för socialt arbete
Examensarbete 15 hp Termin 6
Vårterminen 2019
Mäns våld mot kvinnor i nära relationer
En kvalitativ studie om våldsutsatta kvinnors upplevelser av anmälningsprocessen
Författare: Handledare:
Elisabet Christoffersson Jens Lindberg
UMEÅ UNIVERSITET
Institutionen för socialt arbete Examensarbete 15 hp
Termin 6-VT 19
Författare. Elisabet Christoffersson Handledare: Jens Lindberg
Titel: Mäns våld mot kvinnor i nära relation-
En kvalitativ studie om våldsutsatta kvinnors upplevelser av anmälningsprocessen
Sammanfattning
Våld i nära relationer är ett stort samhällsproblem och även en kränkning av de mänskliga fri- och rättigheterna. Sverige har ett ansvar att förebygga våld i nära relationer och stödja de som är och har varit utsatta för detta. Det är svårt för brottsoffret på många olika sätt att bli utsatt för våld i nära relation. En viktig del för att klara av denna utsatta situation på bästa sätt kan vara stöd av samhället i olika former till brottsoffret. I denna uppsats undersöker jag hur kvinnorna med erfarenhet av utsatthet för mäns våld mot kvinnor i nära relation upplever anmälningsprocessen och vilka faktorer som är hjälpsamma för att fullfölja en anmälan och eventuellt fullfölja en rättsprocess. Studien baseras på kvalitativa intervjuer. För att uppnå studiens syfte samt svara på frågeställningarna intervjuades fyra personer med erfarenhet av mäns våld mot kvinnor i nära relation. Resultatet från intervjuerna med informanterna visade att bemötande, tillgänglighet, samverkan och kunskap/information är faktorer som
utkristalliserar sig som värdefulla faktorer för att kunna fullfölja anmälnings-och
rättsprocessen. Studien fann även ett underliggande tema som genomsyrade det empiriska materialet; informanterna hade en önskan att bli en del av en hjälpande plan.
Den slutsats som jag kunde dra av studien var att bli utsatt för mäns våld mot kvinnor i nära relation, är en utsatt och svår situation. Det övergripande svaret är att samtliga informanter är enade om att detta är en svår och komplex situation och alla informanterna beskrev att utan stöd och hjälp är det svårt att göra något åt situationen. Informanterna beskrev att det var en trygghet och ett gott stöd, när de kände att det funnits en plan för dem och att det funnits någon person, som de kunde känna sig trygg med och som kunde guida dem, länka dem vidare genom hela processen som det innebär att ha blivit utsatt för våld i nära relation samt att delta i en anmälningsprocess samt eventuell rättsprocess.
Nyckelord: mäns våld mot kvinnor, våld i nära relation, upplevelser av våld, våldsutsatta
kvinnor, anmälningsprocessen, rättegångsprocessen, samhällets stödinsatser
Innehållsförteckning
1.Inledning ... 1
1.1 Syfte och frågeställningar ... 2
1.2 Avgränsning ... 3
1.3 Centrala begrepp ... 3
2. Tidigare Forskning ... 3
3.Teori ... 7
3.1 Anknytningsteori ... 7
4. Metod och material ... 8
4.1 Datainsamlingsmetod ... 8
4.2 Etiska ställningstaganden ... 9
4.3 Urval ... 9
4.4 Bearbetning och analysmetod ... 10
4.5 Studiens tillförlitlighet ... 12
5 Resultat ... 12
5.1 Bemötande ... 13
5.2 Tillgänglighet ... 14
5.3 Samverkan ... 15
5.4 Kunskap/Information ... 16
6. Analys ... 17
7. Slutsats ... 19
8. Avslutande diskussion ... 20
9. Förslag på vidare forskning. ... 21
Referenser ... 22
Bilaga 1 Intervjumall
1
1. Inledning
Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett stort samhällsproblem och finns runt oss alla.
Vi blir ständigt påminda om detta i tidningar och olika sorters sociala medier inte minst under denna vår då dokumentären, Josefin Nilsson-Älska mig för den jag är, sändes på Sveriges Television. Att se denna dokumentär, som handlar om en kvinna som utsätts för våld i nära relation och dess tragiska konsekvenser lämnar antagligen ingen oberörd och påminner oss alla om våldets yttersta konsekvenser - när livet tar slut.
Enligt Scheffner-Lindgren (2009) har våld mot kvinnor länge ansetts som en privat
angelägenhet men under de senaste årtionden har denna syn förändrats i grunden. De senaste decennierna har debatten i offentligheten kring våld i nära relation genererat i flertalet lagskärpningar. En tredjedel av världens kvinnor har någon gång under sin livstid utsatts för våld i nära relation (García-Moreno, Pallitto, Devries, Stöckl, Watts, Abrahams & Petzold, 2013). I en nationell undersökning som kartlade mäns våld mot kvinnor visade det sig att nästan varannan kvinna har utsatts för våld i nära relationer någon gång sedan 15 års ålder (Lundgren, Heimer, Westerstrand & Kalliokoski, 2001). Denna studie visar att våld i nära relation, är något som många kvinnor kommer i kontakt med.
I statens offentliga utredning (SOU 2015:55) diskuteras det om att arbetet mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck i ett historiskt perspektiv är ett relativt nytt område för samhällets institutioner att jobba med, men att arbetet nu har blivit ett offentligt ansvar, vilket leder till andra förutsättningar och utvecklingsmöjligheter. Enligt Nationellt centrum för kvinnofrid, NCK (2018a) har frågan om våld i nära relation stor aktualitet i Sverige såväl som i flera länder i Europa. I dag ses det som ett globalt samhällsproblem och en kränkning av mänskliga rättigheter. Hela 30-60 procent av alla kvinnor har någon gång under sin livstid utsatts för fysiska och/eller sexuella övergrepp enligt
Världshälsoorganisationen.
Individer, som utsätts för våld av en närstående, har många gånger ett stort behov av hjälp och stöd och socialtjänsten har det yttersta ansvaret för detta. Våld i nära relation skall ses med samma ögon som andra sociala problem eftersom våldet har svåra konsekvenser för den enskilde (SOSFS 2014:4). Att bli utsatt för våld i nära relation är en situation som är svår på flera sätt för brottsoffret. En viktig del, för att klara av denna utsatta situation på bästa sätt, kan vara stöd av samhället i olika former till brottsoffret. Samverkan inom och mellan myndigheter och organisationer är en nödvändig samarbetsform och förutsättning för att kunna handlägga ärenden kring våld mot kvinnor (Björck, 2014).
Enligt Nylén (2014) har bemötandet en stor roll, huruvida det kommer att bli en kränkning som kan lagföras på ett framgångsrikt sätt eller inte. Därtill har bemötandet även en betydelse hur den som söker hjälp, går vidare i sin process att lämna den våldsamma relationen.
Vad den våldsutsatta kvinnan får för hjälp och stöd har betydelse och stödet är viktigt i samband
med uppbrottsprocessen och rättsprocessen (Ekström, 2015). Alla som jobbar inom
rättsväsendet – poliser, åklagare, domstols- och kriminalvårdspersonal skall ha goda kunskaper
2
om våldets uttryck och konsekvenser. Om sannolikheten skall öka för att brottsoffrets upplevelse av rättsprocessen ska bli positiv är det viktigt att de olika professionerna samverkar.
Om brottsoffret kan vara tryggt och på så sätt vågar delta i rättsprocessen, kan det ha avgörande betydelse för att få en fällande dom (NCK, 2018b). Enligt socialstyrelsen (2014) söker flera av de våldsutsatta kvinnorna sjukvård, vilket genererar i att sjuksköterskor samt annan vårdpersonal är de som möter och vårdar dessa kvinnor. Socialstyrelsen (2014) poängterar att vårdgivaren bör se till att personalen i hälso- och sjukvårdens verksamheter har kunskap om våld i nära relation och andra övergrepp av eller mot närstående för att kunna ge god vård. En annan del som även är viktigt, enligt socialstyrelsen, är att varje vårdgivare har fasta rutiner för hur verksamheten ska bemöta och gå tillväga med kvinnor som utsätts för våld i nära relation.
Studier om stöd och faktorer som kvinnorna, som utsatts för våld i nära relation, upplever som bärande och hjälpsamma, för att fullfölja anmälan finns, men är relativt få (Ekström, 2016).
Studier, som fokuserar på kvinnornas upplevelser och vilket stöd och faktorer, som kvinnorna upplever är bärande för att fullfölja anmälan har utvecklingsområden och utifrån denna aspekt har jag valt att utföra min studie.
Jag anser att det kan vara viktigt att göra en studie, som bygger på att ta del av kvinnornas verklighet och hur de upplever situationen och vad de önskar för stöd och vad de upplever som hjälpsamt. Jag har hittat ett flertal artiklar och rapporter, som visar på, hur många som anmäler eller inte och att det är svårt för kvinnorna att våga göra anmälan (Brå 2002, 2008, 2014, Ekström, 2015, 2016, Münger, 2015, Lundgren m.fl., 2001). Dock hittade jag inte så mycket forskning om hur kvinnorna, som har klarat av detta, upplever situationen och vilka faktorer de tycker är viktiga. Studien är relevant för socialt arbete då denna profession ofta möter denna utsatta grupp. Studien kan hjälpa till att ge riktning och innehåll i insatser som professionen bygger upp tex inom kommunens/kommunernas egna plan i våld i nära relation.
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet med studien är att undersöka upplevelser av anmälningsprocessen gällande kvinnor med erfarenhet av mäns våld mot kvinnor i nära relation.
Detta vill jag undersöka genom intervjuer med fyra utvalda kvinnor som har erfarenhet av mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Studien utgår från följande frågeställningar;
• Hur upplever de intervjuade kvinnorna, med erfarenhet av utsatthet för mäns våld mot kvinnor, anmälningsprocessen och deras erfarenheter av att göra en anmälan?
• Vilka faktorer beskriver de intervjuade kvinnorna som värdefulla för att fullfölja
anmälan- och rättsprocessen?
3
1.2 Avgränsningar
Denna studie fokuserar på kvinnans upplevelser och erfarenheter av anmälningsprocessen och rättsprocessen. Studien gäller kvinnor över 18 år som utsatts för våld i nära relationer av män.
Studien är begränsad till att undersöka kvinnor inom fyrkantsområdet.
Fyrkanten är ett samlingsbegrepp för kommunerna Boden, Luleå, Piteå och Älvsbyn i Norrbottens län.
Våld i nära relation förekommer även i ungas och samkönade relationer samt förekommer det män som utsätts för våld i nära relation av kvinnor. Det mest förekommande eller den
vanligaste formen av våld i nära relation är dock mäns våld mot kvinnor (NCK, 2018a).
1.3.Centrala begrepp
Mäns våld mot kvinnor är ett prioriterat område inom politiken, i samhället och i världen, enligt Statens offentliga utredningar, SOU (2015:55). Trots detta tar utredarna upp att det råder en viss oenighet om de huvudsakliga förklaringarna till mäns våld mot kvinnor. Det handlar om att förklaringen skall finnas på individ eller strukturnivå. Det som tydligt framkommer i utredningen är att det finns en tydlig konsensus i att mäns våld mot kvinnor skall upphöra. Inom den svenska forskningen kan alltså mäns våld mot kvinnor i nära relationer benämnas på olika sätt; kvinnomisshandel, relationsvåld eller strukturellt våld.
Enligt regeringen (Skr 2016/17:10) är mäns våld mot kvinnor den yttersta konsekvensen av ett ojämnställt samhälle. Socialstyrelsens (2018) definition på mäns våld mot kvinnor i nära relationer kan ofta ses som ett mönster av upprepade handlingar. Detta kan variera från subtila handlingar till grova brott. Det är upprepande, återkommande händelser av fysiskt, psykiskt, sexuellt, socialt och/eller materiellt/ekonomiskt våld.
I denna studie kommer jag att använda begreppet; mäns våld mot kvinnor i nära relation, i största möjliga mån då jag anser att det fångar studiens inriktning bäst. Jag kommer ibland att använda begreppet synonymt med mäns våld mot kvinnor och våld i nära relation för att inte bli för upprepande.
2.Tidigare forskning
När jag skulle hitta tidigare forskning som handlar om kvinnor, som utsatts för mäns våld mot kvinnor och dess erfarenheter om anmälningsprocessen, har jag sökt artiklar i olika databaser.
Jag har till största del använt mig SocIndex och Umeå universitetsbibliotek samt Google Schoolar.
Några av de sökord som används är; våld i nära relationer, mäns våld mot kvinnor, brottsoffer,
anmälningsprocessen, misshandel, violence and healthcare, attetchment theory, intimate
partner violence och domestic violence. Artiklarna som jag har använt mig av är peer-rewieed
vilket betyder, att de är granskade av sakkunniga inom området. Artiklar som genomgått denna
process värderas högre än icke granskade utgåvor (Dunk-West, 2016). Jag har valt artiklarna
utifrån relevans för studien. Även andra vetenskapliga texter, såsom avhandlingar, har jag
4
använt mig av. Utöver detta har jag även inhämtat information från myndigheters rapporter och relevant litteratur.
Min avsikt med detta kapitel är att presentera ett urval av tidigare forskning, som är relevant för min studie och dess frågeställningar. Jag kommer främst att inrikta mig på att presentera nationell forskning om mäns våld mot kvinnor i nära relationer och dessa kvinnors
upplevelser och behov av hjälp och stöd vid en anmälan och rättsprocess.
Forskning om mäns våld mot kvinnor i nära relationer är stort och omfattande både nationellt och internationellt i dag. Flertalet av undersökningar och statistiska uppgifter visar på att mäns våld mot kvinnor, framförallt våld i nära relationer, är ett globalt samhällsproblem, men mäns våld mot kvinnor har inte alltid setts som ett samhällsproblem. När det gäller hur våldet ska förstås och förklaras har det diskuterats och varit omstritt under en lång period både inom politiken och forskningen (Scheffner-Lindgren, 2009). De olika perspektiven som dominerat i den svenska offentliga debatten är ett strukturellt könsmaktperspektiv och en mer
individorienterad relationell familjevåldsförståelse (Went Höjer, 2002). En synpunkt som Mattsson (2013) tar upp sin studie där hon studerar en verksamhet som riktar sig till kvinnor som blivit utsatta för mäns våld mot kvinnor, är att det finns en risk att förlora kvinnans utsatthet i denna förståelse- och förklaringsdebatt, som finns i samhället. Mattsson menar att förklaringen inte är enkel och att samhället måste se komplexiteten, inte enbart en förklaring är den rätta. I hennes studie uppmärksammade hon att våldet, den utsatta kvinnan och dess hjälpbehov, är det som skall vara i fokus och att den ena förklaringsmodellen behöver den andra.
Ekström (2016) tar, i sin avhandling, upp om de våldsutsatta kvinnornas olika behov.
Behoven är komplexa och dessa kan variera från individ till individ. Insatser kan vara; boende i form av skydd och stöd, ekonomiskt/ praktiskt stöd och samtalsstöd. Vidare skriver Ekström, att de våldsutsatta kvinnorna efterfrågar någon att kunna prata med och någon att ha som stöd under rättsprocessen (Ekström, 2016). I rapporten 2002:14 (Brå, 2002) så talar de om att mörkertalet är stort när det gäller våld mot kvinnor. Runt 80% av våldet mot kvinnor i nära relation anmäls aldrig. Socialstyrelsen (2016) lyfter också att det finns ett stort mörkertal gällande anmälningar gällande mäns våld mot kvinnor i nära relation, Flertalet av fallen kommer aldrig till polisens vetskap; ett av de vanligaste skälen är, att brottsoffret känner förövaren. Socialstyrelsen framhåller vidare, att den våldsutsatta kan känna maktlöshet och att den upplever att polisen inte har möjlighet eller inte kan göra något. Rädsla för att utsättas för mer våld eller att inte ha tron om att orka med en rättsprocess kan vara andra skäl att avstå att göra en polisanmälan. Det kan som sagt vara flera orsaker till att en anmälan uteblir.
Brå (2014) har i sin rapport uppgivit att knappt 5 % av kvinnor, som varit i kontakt med polisen angående våldsbrott, gjort en faktisk anmälan. Lundgren m.fl. (2001) uppgav att 15 % av våldsutsatta kvinnor anmälde den senaste våldshändelsen och 4 % av händelserna kom till polisens vetskap trots att kvinnan inte själv anmält. Detta visar att 81 % av händelserna inte kom till polisens kännedom och därmed finns det ett stort mörkertal. Att det är få kvinnor som väljer att göra en anmälan kan ha många olika orsaker. Enligt Brå (2014) och Lundgren m.fl.
(2001) är den allra vanligaste orsaken, i nästan hälften av alla fall, till en utebliven anmälan
5
att kvinnan själv ser händelsen som en liten och därmed obetydlig incident. Vidare anger Brå (2014) att ett annat vanligt skäl till att kvinnan uteblir med anmälan är, att man försöker att reda ut händelsen på egen hand. Nästan en tiondel av kvinnorna uppgav, att det var
meningslöst att koppla in polisen då de trodde att polisen ändå inte skulle göra något. Knappt en tiondel ansåg, att polisen inte kunde göra något och lika många, angav som anledning att de inte ville blanda in polisen. Andra orsaker till att en anmälan inte gjordes var att kvinnorna kände skam på grund av sin situation samt att de var rädda att polisen inte skulle tro dem (Lundgren m.fl. 2001).
En studie (Sundborg, Saleh-Stattin, Wändell & Törnqvist, 2012) från Sverige visar att 48 % av tillfrågade sjuksköterskor, endast tog upp frågan om våld i nära relation vid vissa tillfällen eller undvek det helt. Majoriteten av alla sjuksköterskorna i studien menade att det fanns ett flertal faktorer som gjorde det svårt att bemöta och hjälpa kvinnor som blivit utsatta för våld i nära relation. Bland annat ansåg de att det inte fanns tillräckligt med tid för möte med kvinnor i dessa situationer, vilket ledde till att frågan kring våld i nära relation bortprioriterades. De ansåg även att det saknades specifika protokoll att efterfölja. Ytterligare anledningar till att vårdpersonalen undvek att ta upp frågan kring våld i nära relation var att de inte visste hur de skulle formulera frågan utan att skada kvinnans integritet. De visste inte heller hur de skulle ta emot eller besvara informationen från kvinnan ifall det visade sig att hon var våldsutsatt.
Vårdpersonalen lyfte även professionella hinder i bemötandet såsom: för lite kunskap kring ämnet och att våld i nära relation som ämne gjorde dem obekväma då de inte ville involveras i privata angelägenheter. Trots att en stor del av sjuksköterskorna undvek att ta upp frågan kring våld i nära relation så ansåg majoriteten ändå att det var deras uppgift (Sundborg m.fl., 2012). Enligt Berglund och Witkowski (2014), som har gjort studier inom sjukvården, så har det en avgörande betydelse om ledningen har starka direktiv, beträffande hanteringen kring sjuksköterskornas frågor till patienterna om deras utsatthet för våld. Är det upplagt på det viset i organisationen så är det oftare vanligt att personalen lyfter denna fråga. Kvinnorna som är utsatta själva talar inte gärna spontant om våldet då detta fenomen är skuldbelagt, men däremot har de inget emot att man ställer den frågan.
I en studie av Ekström (2015) där hon intervjuade kvinnor om deras upplevelser och egna erfarenheter av stöd vid polisutredningar om våld i nära relation visade studien att stöd till kvinnorna är viktigt men att kvinnornas tidigare erfarenheter och uppfattningar om
socialtjänsten hindrade dem ibland från att söka hjälp hos socialtjänsten. Studien visade även att kvinnorna tyckte att det var viktigt att de fick någon att tala med under rättsprocessen samt att det var någon som kunde beskriva hur en polisutredning går till.
Ekström och Lindström (2016) hävdar i sin studie att stödet till kvinnorna som utsatts för mäns våld mot kvinnor i nära relation, är viktigt oavsett om ärendet är anmält eller inte.
Resultat i deras studie visade att vittnesnärvaro, dokumenterade skador, förövarens inställning till påståendet och kvinnans inställning till att medverka i utredningen är de viktigaste
faktorerna för ett beslut om åtal. Stödet till brottsoffret ökar sannolikheten för åtal men
effekten är mindre och inte lika tydlig. En slutsats de drar är att stöd till alla offer som utsatts
för mäns våld mot kvinnor i nära relation bör finnas men stödet skall erbjudas och det skall
6
inte finnas krav på att kvinnan skall göra eller har gjort en polisrapport. Ulmestig och Panican (2013) tar i sin studie upp, att ekonomisk trygghet är en viktig faktor att få känna efter det att man lämnat en våldsam partner, men att det finns en komplexitet mellan att hjälpa dessa utsatta kvinnor /brottsoffer och att följa handläggning kring ekonomiskt bistånd.
I en studie där Ekström (2016b) intervjuar socialarbetare med avsikt att undersöka
socialarbetares uppfattning om de behov de möter bland kvinnliga offer som utsatts av mäns våld mot kvinnor. Ekström vill veta vilken typ av stöd socialarbetarna erbjuder kvinnorna och hur de använder sitt utrymme som beslutsfattare. Resultaten i studien visar att bostäder, både kvinnohem, permanenta bostäder, ekonomiskt och praktiskt stöd och rådgivning eller
behandling är viktiga insatser utifrån de behov som de ser att kvinnorna har. Ekström (2016a) skriver i en av sina studier om hur arbetet med våld ser ut och hur det organiseras i olika kommuner. Det författaren beskriver är att arbetet ser olika ut och att stödet som erbjuds varierar från kommun till kommun. I denna studie beskriver socialarbetarna för Ekström, att de är svårt att få till stödet till de utsatta kvinnorna då specialisering inom socialtjänsten finns och då kunskaperna om våld varierar inom de olika specialiserade avdelningarna på
socialtjänsten och socialarbetarna beskriver att de får jobba hårt för att få igenom sina förslag på stöd och insatser till de utsatta kvinnorna.
Münger (2015) har studerat olika kommuner i Stockholmsregionen om deras insatser i arbetet mot våld i nära relation, Münger har utgått från de utsattas kvinnornas berättelser och de svar hon fått är att kvinnorna är i behov av stöd. Främst är de i behov att möta en individ som har kunskap om våld, behov av emotionellt stöd samt även behov av praktisk hjälp i vardagen.
Det som Munger även fann i sin studie var att det fanns en oro och rädsla hos kvinnorna att söka hjälp pga följderna, tex en socialarbetares följdätgårder, huruvida barn finns i familjen där våldet pågår. I en studie från Kanada, Gillis m.fl. (2006) där man studerade våldsutsatta kvinnors erfarenheter av rättsväsendet, polisen och socialtjänsten, visade det sig att
våldsutsatta kvinnor ofta känner sig fortsatt traumatiserade, på grund av förhållningssätt och traditioner inom hjälpsystemen, men att tillhandahållandet av socialt stöd under rättsprocessen ökar sannolikheten för att kvinnorna skall fortsätta att delta i brottsutredningen. Många
våldsutsatta kvinnor besitter en ambivalens att göra en anmälan och många känner även ambivalens att delta i utredningen då anmälan redan är gjord (Sinisalo & Moser-Hällen, 2018). I en rapport från Brå (2008:25) beskrivs det att en tredjedel av brottsoffren inte vill delta i utredningen. Scheffner-Lindgren (2009) skriver i sin avhandling att det har
storbetydelse för utgången i en anmälan om kvinnan är villig att medverka eller ej.
7
3. Teori
Mäns våld mot kvinnor är ett utbrett folkhälso- och samhällsproblem och det kan förklaras med hjälp av olika teorier och perspektiv (Moser Hällen och Sinisalo, 2018). Mäns våld mot kvinnor kan studeras utifrån olika infallsvinklar och med hjälp av olika förklaringsmodeller.
När man talar om hur en våldsutsatt kvinnas situation kan se ut och kan förstås, kan kris- och traumateorin (Cullberg, 2006), teorin om uppbrottsprocessen (Enander och Holmberg, 2004), och teorin om normaliseringsprocessen (Lundgren, 2004) vara teorier som diskuteras. Jag har dock valt att avgränsa mig till nedanstående teori för att med hjälp av denna teori försöka förklara och få en förståelse för informanternas behov av stöd.
3.1 Anknytningsteori
Anknytning är en evolutionärt utvecklad överlevnadsmekanism. Det centrala är att söka skydd hos någon, vilket ökar chanserna att överleva. Anknytningssystemet är aktivt under hela livscykeln och påverkar oss i våra relationer (Broberg, Granqvist, Ivarsson och Risholm Mothander, 2006).
Anknytningsteorin handlar om nära och känslomässiga relationer samt deras betydelse för individens utveckling. John Bowlby är anknytningsteorins förgrundsfigur. Bowlby och hans kollega Mary Ainsworth arbetade tillsammans i drygt 40 år för att studera anknytningens koppling till en social och emotionell utveckling hos barn och detta samarbete resulterade i en av anknytningsteorins byggstenar; en trygg bas. (Broberg el al., 2006).
Det mest centrala begreppet inom anknytningsteorin är en trygg bas. En trygg bas beskriver två olika sidor av föräldrars omsorgsförmåga; att vara en trygg bas för barnets utforskande, samt att vara en trygg hamn dit barnet kan återvända i händelse av upplevd fara eller hot (Orrenius, 2005).
Idag är anknytningsteori en av de mest betydelsefulla vid förståelse av människans behov av omsorg, beskydd och närhet (Broberg et al., 2006).
Broberg, Granqvist, Ivarsson och Risholm Mothander (2008) menar att anknytning inriktar sig på hur människor, vuxna som barn, bevarar och utvecklar tillgången att kunna använda sig av individer som källor till beskydd och trygghet när en fara hotar i deras liv.
Anknytningsbeteendet är som tydligast under vår tidiga barndom då det är under utveckling men det är kännetecknande för oss genom hela livet, både för vuxna och barn.
Anknytningsbeteendet har under barndomen funktionen att trygga barnets överlevnad och
senare i livet fungerar det som mer vägledande men aktiveras i hotfulla situationer (Bowlby,
1994). I en avhandling av Lilliehorn (2013) där det huvudsakliga syftet är att beskriva och
analysera hur en grupp kvinnor med primär bröstcancer upplever att deras liv och vardag
påverkas under och efter behandling, beskriver Lilliehorn att hon upptäckt att kvinnornas
behov kan förklaras med anknytningsteoretiskt perspektiv. Forskning om anknytning har
under en längre tid varit fokuserad kring barndomen och fokuset har varit relationen barn och
vårdgivare men att intresset för vuxen anknytning, empiriskt och teoretiskt har ökat på senare
tid (Rholes och Simpson 2004). Anknytningsperspektivet har belysts i psykosocial onkologi
och i studier som tittar på cancerpatienternas relationer till sjukvården och visar på betydelsen
8
av goda relationer mellan patient och vårdgivare (Salander och Henriksson, 2005). Salmon och Young (2009) har studerat hur man utifrån anknytningsteorin kan försöka förstå den sjuka patientens behov av relation med experter och auktoritativa utövare. I min studie har jag valt att likna situationen om att bli utsatt för våld i nära som en hotfull och stressande upplevelse som aktiverar kvinnans anknytningsbeteende och får henne att söka en säker hamn, trygg bas (Orrenius, 2005).
4. Metod och material
I följande kapitel kommer jag presentera hur jag har gått tillväga för att genomföra denna studie samt vilka metodologiska överväganden jag gjort. Jag kommer även ta upp de etiska aspekter jag förhållit mig till.
Syftet med studien är att undersöka upplevelser av anmälningsprocessen för kvinnor med erfarenhet av mäns våld i nära relation. Jag har använt mig av kvalitativ forskningsansats då den anses vara en lämplig metod när man som forskare önskar att erhålla människans syn på ett visst fenomen (Kvale och Brinkmann, 2014). Jag valde denna metod utifrån studiens syfte och frågeställningar. Den kvalitativa forskningsstrategin kan sägas vara en systematisk forskningsprocess som syftar till att öka kunskapen kring det ämne som man studerar (Bryman, 2011). Jag har valt att intervjua kvinnor med erfarenhet av mäns våld mot kvinnor om deras upplevelser av anmälningsprocessen och rättsprocessen samt att jag valt att
analysera resultatet av intervjuerna utifrån ett anknytningsteoretiskt perspektiv. Teorin kommer att användas som grund till analys och diskussionsdelen för att få djupare förståelse hur man skall kunna hjälpa dessa utsatta kvinnor. Med hjälp av semistrukturerad
intervjumetod har jag intervjuat fyra kvinnor som har upplevt våld i nära relation och tre av dem har varit en del av anmälningsprocessen och påbörjat en rättsprocess eller fullföljt en rättsprocess. Jag har spelat in intervjuerna och transkriberat dem så ordagrant som möjligt och utifrån det bearbetat transkriptionerna enligt kvalitativ konventionell innehållsanalys
(Bryman, 2011). Denna metod är lämplig som analysmetod då den genererar begrepp eller delar som kan bidra till mer förståelse och kunskap om kvinnors situation och behov av stöd när det handlar om att göra en anmälan.
4.1 Datainsamlingsmetod
Kvale (1997) skriver om man vill veta hur människor uppfattar sin värld så skall man tala
med dem och detta övertygade mig om mitt val att göra intervjuer. Det empiriska materialet
består av fyra stycken intervjuer. Jag valde semistrukturerade intervjuer då det kändes som
mest lämpat eftersom jag ville kunna låta informanterna berätta så fritt som möjligt om deras
upplevelser så att jag skulle få just deras upplevelse och en så god förståelse som möjligt
utifrån deras erfarenheter samtidigt som jag ville ha en struktur i intervjuerna. Enligt Bryman
(2011) beskriver han den semistrukturerade intervjumetoden som flexibel och anpassningsbar
men ändå ett innehåll av en viss struktur. För att underlätta att svara på frågeställningarna
9
använde jag mig av en intervjuguide som jag organiserat i olika teman. Intervjuerna spelades in och transkriberades så ordagrant och uttrycksnära som möjligt, dock togs all
personrelaterad information som namn och hemkommun bort för att säkerställa anonymiteten.
Intervjuerna med informanterna varierade i tid, mellan 60-90 minuter. Jag erbjöd alla informanterna att bestämma själva var de ville möta mig vid intervjutillfället. Tre av intervjuerna utfördes i hemmet hos informanterna och en av intervjuerna utfördes i ett samtalsrum på en offentlig lokal som jag bokat. Jag har gett informanterna fingerade namn i resultatpresentationen.
4.2 Etiska ställningstaganden
Under arbetets gång med studien följer jag Vetenskapsrådets etiska riktlinjer för god forskningssed (Vetenskapsrådet, 2018). För att visa hänsyn mot informanterna och beakta dessa riktlinjer har information, samtycke, konfidentialitet och nyttjande beaktats
(Vetenskapsrådet, 2002). Informanterna har fått ta del av ett informationsbrev som informerar om studiens syfte och vad deras deltagande innebär samt hur deras uppgifter kommer att användas. Informanterna har även fått information om att deltagandet är helt frivilligt och att de kan avbryta sin medverkan om de så önskar. Informanternas anonymitet är en viktig del att trygga. För att skydda informanterna kommer deras namn och hemkommun att avidentifieras när resultatet presenteras. Jag kommer även att beakta citat och känsliga uppgifter i vissa fall kommer jag att välja bort dem helt och hållet. Eftersom informanterna som jag intervjuade har berättat om händelser i deras liv som kan väcka obehag samt aktivera ett dåligt mående
kontrollerade jag att alla som jag intervjuade hade någon att samtala med eller visste vem eller var de kunde vända sig om ett sådant behov skulle uppstå efter intervjutillfället.
4.3 Urval
Urvalet består av fyra kvinnor som har erfarenhet av våld i nära relation och helst på något sätt varit en del av en anmälnings- eller rättsprocess. Studien gäller kvinnor över 18 år som utsatts för våld i nära relationer av män. Kvinnorna som jag intervjuade var mellan 30-60 år.
Alla informanterna hade erfarenhet av våld i nära relation och lever idag inte tillsammans med
mannen, som utsatte dem för våldet. Kvinnorna som jag intervjuade hade olika erfarenheter
av anmälnings- och rättsprocessen. Två av informanterna hade deltagit i anmälnings- och
rättsprocessen fullt ut, vilket genererade i att mannen blev dömd till påföljd samt dömd till att
betala skadestånd till kvinnan. En av informanterna hade fullföljt rättsprocessen men mannen
blev frikänd i brist på bevis samt att en av informanterna hade lång erfarenhet av våld i nära
relation men hade inte deltagit i någon anmälnings- eller rättegångsprocess. Urvalet skulle
kunna liknas vid målstyrt urval då jag sökte efter ett antal människor med en specifik
erfarenhet. Kvinnorna som medverkade i intervjun blev tillfrågade om att intervjuas utifrån
relevans för studiens syfte och frågeställning. Bryman (2011) beskriver målstyrt urval som ett
strategiskt val och är ett urval som används då forskaren vill skapa överensstämmelse mellan
10
deltagare och forskningsfrågor. Forskaren gör sitt urval utifrån önskan om få information av personer som är relevanta för forskningsfrågorna. Det var en utmaning att finna dessa informanter som ville medverka i denna studie. Jag kontaktade organisationer som möter kvinnor i dessa situationer och önskade om hjälp att sprida mitt informationsblad om hur ett deltagande i studien kunde se ut. Jag använde mig även av sociala medier och mitt sociala kontaktnät. Det var ett mödosamt arbete med mail och sms för att få till intervjuerna men till slut lyckades jag nå mitt mål. Processen att få kontakt med dessa informanter krävde mycket arbete, men när jag väl fått kontakt med dem, var intresset stort hos dessa informanter att få medverka i studien och få berätta om sina erfarenheter av mäns våld mot kvinnor och hur de upplevt anmälningsprocessen och dess erfarenheter av och behovet av stödinsatser.
4.4 Bearbetning och analysmetod
Enligt Bryman (2011) genererar analysmetoden, konventionell innehållsanalys till begrepp och modeller som kan bidra till kunskap om och en ökad förståelse för det ämne som studeras.
Den konventionella kvalitativa analysprocessen kan beskrivas i fem steg, genomläsning, identifiering av meningsbärande enheter, kodning, kategorisering samt formulering av underliggande tema (Bryman, 2011).
Jag har bearbetat mina intervjuer enligt kvalitativ konventionell innehållsanalys.
Jag började med genomläsning av transkriptionerna för att få en helhetsbild av materialet, sedan letade jag efter meningsbärande enheter, meningar eller fraser som var relevanta för studiens frågeställningar. Nästa steg var att jag bröt ner mitt empiriska material, satte koder på de meningsbärande enheterna som kortfattat beskriver innehållet i dem. Sedan sorterade jag mitt empiriska material med hjälp av kategorisering. Jag sorterade in koderna i kategorier, jag skapade kategorier som bestod av kluster av koder som har ett liknande innehåll, koder som uttrycker olika aspekter av samma fenomen. Det sista steget som jag gjorde handlade om att jag tolkade det material som jag fått och fann en röd tråd eller ett underliggande tema som återkom i det empiriska materialet. Denna del i analysprocessen handlade om att finna
den underliggande meningen (det som sägs ”mellan raderna”) i datamaterialet (Hsieh & Shannon, 2005).Denna metod är lämplig som analysmetod då den genererar begrepp eller delar som kan bidra
till mer förståelse och kunskap om kvinnors situation och behov av stöd när det handlar om att
göra en anmälan eller vara en del av en rättsprocess för kvinnor som har erfarenhet av mäns
våld mot kvinnor i nära relation.
11
Tabell . Ett exempel på analysschema
Meningsbärande enheter Koder Kategorier Tema,
underliggande tema
”Det är något jag har haft med mig på hela vägen att polisen gav mej den där tiden, att de tog upp anmälan på plats och spelade in min berättelse.
Det kändes som att det var viktigt att höra min
berättelse, jag var viktig min historia spelade roll.”
Tid och utrymme Respekt
Bemötande upptagen i en plan en önskan om en hjälpande plan som följer
händelseförloppet och guidar kvinnan genom processen
“Polisen hänvisade mig till hjälporganisationen och jag fick tala med någon direkt och fick besökstid redan nästa dag
Snabba svar/respons
Tillgänglighet
”Med hjälp av jourkvinnan och advokaten klarade jag av det, de var så tydliga med vad som hänt och vad det handlade om, och advokaten visade på stegen vi skulle ta”, ” utan polisens agerande och jourkvinnans kunskap om vad jag kunde få för stöd hade det inte gått”,
Olika professioner
Samverkan
”Det var hennes kunskap om vad som jag var i som räddade mig och gjorde mig trygg i mitt beslut”
”jag förstod efter samtalet med henne-jag var tvungen att vittna mot honom, det var det enda rätta”
Vad man kan få för hjälp, vad finns det?, att få veta är viktigt Tala om våldet
Kunskap/Information
12
4.5 Studiens tillförlitlighet
Den kvalitativa forskningen visar att verkligheten kan tolkas på olika sätt utifrån olika sociala sammanhang och söker inte nödvändigtvis efter en absolut sanning, men tillförlitlighet är ett begrepp som används vid granskning av kvalitativ forskning (Bryman, 2011). Tillförlitlighet består enligt Bryman (2011) av fyra delkriterier; trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och en möjlighet att styrka och konfirmera. I det här avsnittet har jag utifrån de delkriterierna diskuterat hur tillförlitlig min studie är.
Bryman (2011) skriver att trovärdighet handlar om att komma så nära en social verklighet som möjligt, där fokuset läggs på hur resultatet delges läsarna, om det upplevs som accepterat eller om de anser att författarna har konstruerat en egen sanning. När intervjuerna utfördes försökte jag undvika ledande och slutna frågor, detta för att låta intervjupersonerna komma med egna tankar och reflektioner utan att bli styrda åt något håll. Genom att återupprepa och förtydliga en del svar som intervjupersonen gav, skapades ett förtroende för att säkerställa att jag som intervjuare uppfattat svaret korrekt. Ytterligare en faktor som styrker min studies tillförlitlighet är att datainsamlingen och analysmetoden är av relevans för att kunna besvara studiens frågeställningar.
Resultatet i denna uppsats är baserat på intervjuer med fyra personer, och det går därför inte att göra någon generalisering. Det är troligt att resultaten skulle sett annorlunda ut om en annan student utfört studien och om fyra andra kvinnor hade intervjuats. Resultatet kan inte bli representativt för alla kvinnor som haft erfarenhet av våld och dess upplevelse av
anmälningsprocessen utan resultatet kommer att representera de intervjuade. Men, utifrån analytiska generalisering som Kvale (1997) lyfter fram, kan man ändå hävda att resultaten kan visa hur det skulle kunna se ut i en liknande situation, utan att för den sakens skull bestämt hävda att det är så det kommer att vara.
Pålitlighet handlar om att forskaren ska ge en fullständig redogörelse för alla faser i
forskningsprocessen så att kollegor och andra kan fungera som ”granskare” när det kommer till resultatens pålitlighet (Bryman, 2011). I min studie visar det att pålitligheten är varierande.
Min uppfattning är att jag redogjort för alla moment i forskningsprocessen men beskrivningen kan variera. Styrka och konfirmera handlar om att forskaren ska försöka säkerställa
objektivitet, att hen agerat i god tro, utan att personliga värderingar har påverkat slutsatserna (Bryman, 2011). Min uppfattning är att jag under forskningsprocessen agerat i god tro och anser att jag inte har blivit påverkad av personliga värderingar.
5. Resultat
I följande kapitel presenteras studiens resultat som framkommit från intervjuerna med informanterna. Informanternas namn är fingerade.
Utfallet resulterade i fyra olika kategorier: 1) bemötande, 2) tillgänglighet, 3) samverkan och
4) kunskap/information. Dessa kategorier visade sig vara faktorer, som var värdefulla för
informanterna vid en anmälnings- och rättegångsprocess. Jag kunde även finna ett
13
underliggande tema, en röd tråd i det empiriska materialet. Detta tema handlade om att bli erbjuden/upptagen i en hjälpande plan. Informanterna hade en önskan om att bli en del av en plan som följde händelseförloppet. Informanterna önskade detta utifrån den svåra sits som de befann sig i samt den ambivalens/rädsla som fanns hos dessa kvinnor i att våga ta steget att anmäla mannen eller fullfölja anmälan och dess efterföljande rättsprocess.
I den första kategorin, bemötande ingår koder som till exempel: respekt, tid och utrymme och förståelse.
I den andra kategorin, tillgänglighet förekommer koder som till exempel: att kunna fullfölja anmälan och snabba svar till den hjälpsökande, respons samt önskan om mer aktivt stöd.
I den tredje kategorin, samverkan ingår koder som; samarbete, de olika professionerna, någon att tala med om hjälpen som finns, mycket att hålla reda på och flera myndigheter.
I den sista och fjärde kategorin, kunskap/information förekommer koder som; erfarenhet av våld i nära och professionella, stöd samt våga fråga.
5.1 Bemötande
Den första faktorn som visade sig vara behjälplig enligt informanterna, var bemötande.
Kategorin handlade om hur/vad bemötande hade för betydelse för informanterna i processen att göra en anmälan samt fullfölja en rättegång. De kvinnor som jag intervjuade berättade att betydelsen för dem att bli bemött på ett sätt som kändes respektfullt och förtroendeingivande, spelade stor roll. Hur bemötandet och omhändertagandet av informanten var, hade en
avgörande roll huruvida hon valde att berätta om sin situation och klarade av att fullfölja anmälnings- och rättsprocessen. “Respekt”, “tid och utrymme “och ”förståelse” var koder som förekom i denna kategori, exempel på meningar eller fraser från intervjuerna.
Anna berättade:
Det var ju inte första gången jag kom in med skador, men denna gång frågade de mig, de satte ord på våldet, de vågade se något, de mötte mig med respekt, jag hade ju varit in vid andra tillfällen genom åren till sjukhuset och då frågade de mig om vad som hänt lite slentrianmässigt och jag ljög som vanligt och de tog mig på orden, ingen frågade om våld.
Åsa berättade:
Det är något jag har haft med mig på hela vägen, att polisen gav mej den där tiden, att de tog upp anmälan på plats och spelade in min berättelse. Det kändes som att det var viktigt att höra min berättelse, att jag var viktig och att min historia spelade roll och de såg verkligen mig och då vågade jag. Det betydde även mycket för mig att de visade mig hur jag kunde kontakta Kvinnojouren.
Amanda berättade:
Jag ringde det där samtalet till hjälplinjen som jag fick av polisen och de lyssnade verkligen på mig och förstod min situation, de berättade om sina erfarenheter och berättade att det inte var okej det han utsatte mig för.
14
I intervjuerna berättade informanterna om deras upplevelser som har påverkat dem i god riktning. En del i att våga gå vidare med en anmälan och våga samarbeta med polis etc hade att göra med vilket bemötande de fått. Att bli bekräftad och sedd av någon och att någon, som var utomstående, även menade att detta inte var okej, var en erfarenhet som informanterna beskrev som värdefull.
5.2 Tillgänglighet
Den andra faktorn som visade sig hjälpsam för informanterna var tillgänglighet.
I de flesta av intervjuerna beskrev kvinnorna för mig att det var just detta som var det avgörande, att hjälpen fanns tillgänglig och inte krävde så mycket handling av dem själva.
Koder som var förekommande i denna kategori var “snabba svar”/”respons” till den hjälpsökande samt “aktivt stöd “. Exempel på meningar eller fraser från intervjuerna;
Amanda berättade:
Polisen tog upp anmälan på plats samma kväll och polisen kunde snabbt guida mig var jag skulle vända mig för att få stöd, de hänvisade mig till hjälporganisationen och jag fick tid redan nästa dag.
Informanten som berättade om denna situation beskrev att det var tillgängligheten, de snabba svaren/responsen som var det avgörande att hon vågat ta steget och fullfölja processen, att hon hade talat med någon annan om våldet och någon som tagit hand om hennes otrygghet och guidat henne så snabbt inpå händelsen, innan ambivalensen gentemot förövaren hade kommit;
redan nästa dag, dagen efter att hon berättat om sin situation, kände hon att hon ångrade sig, men tack vare att fler visste och kunde stötta henne i processen så klarade hon av att fullfölja både anmälan och rättegången.
Åsa berättade:
Det var verkligen viktigt för mig att det fanns någon som jag kunde ringa till nästan närsomhelst, man tappar så lätt riktning i en sådan här situation, det var skönt att jag kunde ringa och få stöd av jourkvinnan och som kunde berätta för mig vad jag kunde förvänta mig, alla saker som jag oroade mig för kunde inte lösas men det var någon som kunde hjälpa mig att bära min rädsla och ambivalens.
I en av intervjuerna visade det sig även vad som kan hända vid frånvaro av professionell hjälp, när tillgängligheten alltså inte fanns. I denna situation innebar det att informanten inte visste vad hon skulle göra, vilket genererade i att hon fortsatte i sin destruktiva relation utan att reagera på det som faktiskt hänt.
Anna berättade om en situation då hon har blivit utsatt för våld av sin sambo och polisen kom till platsen;
Polisen sa; visst gör du nu en anmälan och ser till att det blir något av det här och så for de med han i bilen till polisstationen för tillnyktring och jag blev kvar ensam hemma, jag visste att snart kommer han hem igen och vad ska jag nu göra?, kände jag, Ringa vem, göra vad?, men det blev ju så att jag förlät honom och tog på mig att jag varit provocerande. I en sådan här situation hade jag önskat att det fanns någon som hade hjälpt mig att göra det man ska
15 göra. Jag hade velat tala med någon som kunde hjälpa mig där och då, någon som kunde ha
visat på vad jag hade för alternativ, då hade nog utgången blivit annorlunda.
Det framstod i intervjuerna att vara utsatt för våld i nära relation var en situation som gjorde informanterna mycket sårbara och behovet av stöd var viktigt. Kvinnorna som intervjuades beskrev vikten av att de hade någon eller några som var tillgängliga för dem. Tillgängligheten visade sig ha en viktig och betydande roll för hur informanten kunde förhålla sig till våldet och hur de senare handlade i anmälnings- och rättsprocessen.
5.3 Samverkan
Den tredje faktorn som visade sig hjälpsam för informanterna var samverkan. Informanterna beskrev att samverkan mellan de olika myndigheter som kunde bli inblandade visade sig som en betydelsefull och hjälpsam faktor- om den fungerade Koder som påträffades i denna
kategori var “samarbete”, “olika professioner”, “mycket att hålla reda på” samt “någon att tala med om hjälpen som finns”. Exempel på meningar eller fraser från intervjuerna;
Amanda berättade:
Med hjälp av jourkvinnan och advokaten klarade jag av det, de tog verkligen hand om mig, de var så tydliga med vad som hänt och vad det handlade om, att det inte var mitt fel och advokaten min visade på stegen vi skulle ta, det var ju inte första gången som det hänt men nu satte jag stopp med hjälp av det stöd jag erbjöds, utan jourkvinnans kunskap om vad jag kunde få för stöd hade det inte gått och utan advokatens kunskaper hade inte jag klarat av rättegången, deras samarbete dem emellan underlättade processen för mig,
Åsa berättade:
Det var oerhört jobbigt den långa väntan på rättegången, jag ville ändra mig flera gånger men som tur var gick jag i samtal hos en person som hade kunskap om våld i nära relation och processen som jag gick igenom, och när hon inte kunde hjälpa mig, hjälpte hon mig att kontakta min advokat, detta hjälpte mig att stå ut, våga att berätta om händelsen i rättssalen och fullfölja rättegången.
Att samverkan blev viktig för att dessa informanter skulle kunna känna trygghet och våga ta steget till anmälnings- och rättegångsprocessen kom tydligt fram i intervjuerna. Det blev även tydligt i en av intervjuerna som visade på hur resultatet kan bli, när samverkan inte finns.
Anna berättade:
Anmälan ville jag ta tillbaka men det gick inte, vilket var bra, men jag klarade inte av att fullfölja rättegången, jag samverkade inte på rättegången så han blev frikänd, de var så länge mellan polisförhöret och rättegången och jag hade inte talat med någon sedan polisförhöret, det var som ingen som länkade mig till någon hjälporganisation eller så och jag själv mådde så dåligt så jag hade inte förmågan att ta eget initiativ, den enda jag talat med var ju han som var åtalad, idag kan jag ju tänka, om jag bara hade haft stöd av någon under tiden, jag var ju så ensam och det tog ju så lång tid från anmälan tills rättegång.
16
Vidare berättade Anna:
Det hade ju varit bra om det var någon som kommer från kvinnojouren eller liknande vid utryckningen med polisen. Som när ett barn misstänks fara illa, då kommer ju socialen automatiskt...eller i alla fall skulle man bli kallad till möte snabbt efteråt, jag tror att man behöver hjälp på traven, det känns i alla fall som att det saknas nåt, det finns så mycket hjälp och info om våld mot kvinnor men när man varit med om det och upplevt hur det är, så är det som lite hopp mellan flera myndigheter och så det är så många kontakter och man orkar inte, man vet inte vad man ska göra.
Att samverkan blev en bärande, hjälpande faktor för informanterna i en anmälningsprocess samt rättegångsprocess, utkristalliserade sig i deras berättelser via intervjuerna. Det
framkom från informanterna att bara för att de klarat av att göra en anmälan eller medverkat i ett förhör som ledde till att åklagaren kunde väcka åtal, innebar det inte att de
orkade/klarade gå vidare i processen. Informanterna framförde att om stöd erbjudits under resans gång mellan de olika hjälpinsatserna, myndigheterna skulle målet ha varit lättare att nå. Behovet av samverkan mellan de olika hjälpinsatserna, myndigheterna visade sig viktiga för informanterna.
5.4 Kunskap/Information
Den fjärde och sista faktorn som jag fann som hjälpsam för informanterna genom analysen av intervjuerna, var kunskap/information. Denna faktor handlade om att det var av stor vikt att de som mötte dessa våldsutsatta kvinnor hade kunskap och kompetens om mäns våld mot
kvinnor i nära relation.
Detta var viktigt för informanterna då de behövde få information om vad det innebar att bli utsatt för våld i nära relation samt om sina möjligheter till att få hjälp och stöd.
Koder som påträffades var “att samtala med någon som visste vad det handlade om”, “vad man kan få för hjälp, vad finns det?, att få veta är viktigt”, ”erfarenhet av våld i nära”,
”professionellas kompetens”, samt ”våga fråga”. Exempel på meningar eller fraser från intervjuerna;
Amanda berättade:
Det var hennes kunskap om vad som jag var i som räddade mig och gjorde mig trygg i mina beslut, det kändes som om hon tog hand om vissa av mina bekymmer och hjälpte mig att finna lösningar på en massa hinder som fanns runt mig, hon hade ju koll på allt som fanns, inte visste jag att jag kunde få så mycket stöd och hjälp från samhället. Hade jag inte fått hjälp med boende så vet jag inte om jag vågat gå vidare i denna process.
Åsa berättade:
Att jag fick info om denna stödlinje var a och o jag var så rädd och ensam och de sa vad jag skulle göra. Jag mådde inte alls bra jag behövde hjälp att ta mig ur ett dåligt mående som byggts upp under många år, jag var så rädd och ängslig, jag klarade inte att ta några beslut, min kontaktperson från stödorganisationen hjälpte mig och guidade mig, hon var verkligen duktig, hon var toppen. Det var efter samtal med henne som jag förstod att jag var tvungen att vittna mot honom, att det var det enda rätta.
17
I en av informanternas berättelser blev det tydligt hur viktigt det är att kunskap/information finns hos de professionella. Denna situation visade hur resultatet kan bli då kunskap och information inte finns.
Jessica berättade:
Det hade varit bra om man visste att man kunde bo någon annanstans men det visste jag inte, jag visste inte vad som skulle hända om jag sa något om våldet, vad skulle hända?, var skulle jag bo ? ingen på sjukhuset informerade mig om vad som fanns och polisen lämnade mig där och alla visste vad jag varit med om, det var inget tvivel om det, jag åkte tillbaka till vårt gemensamma hus och ingen anmälan eller rättegång blev av och vår destruktiva förhållande fortsatte och våldet fortsatte, jag var livrädd varje dag, som tur är tog jag mig därifrån innan han slog ihjäl mig, men just där och då på sjukhuset kände jag mig så ensam och övergiven, jag hade så gärna velat ha hjälp, när jag tänker på det nu tycker jag att två myndigheter polisen och landstinget svek mig där och då.
Att kunskap/information om våld i nära relation blev en av de hjälpsamma faktorerna för informanterna att fullfölja anmälningsprocessen och eventuell rättegång visade sig genom informanternas berättelser. De uttryckte en känsla av behov av guidning och stöd. Citaten visade på hur olika utgången kunde bli för informanterna om huruvida de fick information eller inte om de olika alternativen till hjälp och stöd.
6. Analys
Utifrån min analys av det empiriska materialet så visade det sig att det var en svår process att fullfölja en anmälningsprocess och medverka i en rättegång. Detta bekräftas av tidigare forskning som beskriver att det är ett stort mörkertal av kvinnor som aldrig deltar och att flera kvinnor inte fullföljer rättsprocessen (Brå 2008:25). Syftet med denna studie var att undersöka upplevelser av anmälningsprocessen för kvinnor med erfarenhet av mäns våld mot kvinnor i nära relation. Målet var även att besvara frågan om vilka faktorer som informanterna
upplevde som värdefulla i denna situation och på vilket sätt dessa faktorer påverkat dem att göra en anmälan, fullfölja en anmälan samt fullfölja rättsprocessen. Resultatet i studien visade att bemötande, tillgänglighet, samverkan och kunskap/information var faktorer som
informanterna upplevde som betydelsefulla och hjälpsamma vid en anmälnings- och
rättsprocess. Det underliggande temat, som jag fann hos informanterna var en önskan om att bli en del av en hjälpande plan, en stöttande plan som hjälpte dem genom den svåra
situationen som de befann sig i efter att de blivit utsatta för våld i nära relation. Det underliggande temat visade sig som ett generellt övergripande tema i min undersökning.
Min avsikt att försöka förstå informanternas situation utifrån ett anknytningsteoretiskt perspektiv, skulle kunna öka förståelsen för de utsatta kvinnornas behov som måste tillgodoses för att stödinsatserna som finns, skulle kunna erbjuda ett fullgott stöd.
Enligt anknytningsteorin så aktiveras anknytningsbeteendet vid hot och stress och att söka
stödjande kontakt med någon som anses kunna erbjuda skydd och kan fungera som en säker
hamn och trygg bas är ett normalt och hälsosamt beteende som finns hos oss alla människor
genom livet (Broberg, Granqvist, Ivarsson och Risholm Mothander, 2006). Utifrån detta
18
perspektiv har jag valt att se våld i nära relation som en hotfull och stressande upplevelse som aktiverar kvinnans/informantens anknytningsbeteende och får henne att söka en säker hamn, trygg bas. Denna säkra hamn skulle då kunna vara någon inom sjukvården, inom polisen, inom rättsväsendet, inom kvinnojouren samt inom socialtjänsten. Via närhet och relation till en person samt omsorg av den samma som kommer i kontakt med kvinnan/informanten efter våldshändelsen kommer då att fungera som anknytningsfigur. Är anknytningsfiguren
tillgänglig och ger ett hjälpande gensvar kan anknytningsbeteendet sättas i vila (Broberg, Granqvist, Ivarsson och Risholm Mothander, 2008) och kvinnan/informanten har nått en säker hamn och kan känna sig trygg och skulle på så sätt kunna öka sina förutsättningar att fullfölja sin process i att anmäla och fullfölja sin anmälan och så småningom även kanske slutföra en rättsprocess. Om anknytningsfiguren däremot upplevs otillgänglig och/eller avvisande fortsätter anknytningsbeteendet vara aktiverat och kvinnan/informanten kan istället uppleva sig kvar i en otrygg och osäker situation vilket leder till att kvinnan får en otrygg anknytning och kvinnan blir då ensam med sin otrygghet och rädsla (Broberg et al, 2008).
Kvinnan/informanten skulle då kunna bli kvar i en otrygg situation och det skulle då kunna generera i att hon kanske inte klarar av att gå vidare i processen.
Resultatet av tillgänglig kontra otillgänglig anknytningsfigur var något som jag kunde se i analysen av mina intervjuer. De informanter som upplevde att de hade blivit bemötta på ett bra sätt, blivit hörda, fått information om våld i nära, länkats mellan de olika stödinsatserna och mött en professionell hjälpare som varit tillgänglig och givit informanten en säker hamn, kunde fullfölja sin anmälningsprocess på ett mer framgångsrikt sätt. I de situationer där det inte funnits någon som mött informanten och kunnat trygga henne, har informanten inte fullföljt anmälnings- eller rättegångsprocessen. Exempel som påvisar dessa två olika situationer är utdrag från Åsas och Annas berättelser. Åsa berättade om polisens
omhändertagande och respektfulla sätt att möta henne i hemmet och guida henne vidare till andra stödinsatser. Detta påverkade hennes process i en positiv riktning som ledde till att hon vågade och klarade av att fullfölja anmälnings- och rättsprocessen.
Utdrag från Annas berättelse visade däremot på en situation där polisen inte mötte henne i situationen, utan lämnar henne själv och åker i väg med mannen till tillnyktring och lämnar Anna själv hemma med många funderingar och svåra val att hantera. Denna situation slutade i att Anna själv tog på sig ansvaret för det bråk och våld som uppstod och därmed uteblev även anmälan och rättegång.
Betydelsen av att som vuxen rädd misshandlad kvinna bli bemött på ett respektabelt sätt, lyssnad till, hörd, bekräftad samt guidad genom processen med kunskap liknar, jag med det lilla barnet som blir sett, lyssnad till och guidad vidare av modern. Barnet har behov av den säkra hamnen då otrygghet uppstår/uppstått (Orrenius, 2005) och det menar jag att även den våldsutsatta kvinnan/informanten har behov av i sin otrygga situation.
Vikten av att känna tillit för att söka hjälp visar även Münger (2015) i sin studie, det fanns en oro och rädsla hos kvinnorna att söka hjälp p.g.a. följderna av att söka hjälp, tex en
socialarbetares följdåtgärder. Avsaknaden av att känna tillit och trygghet till de professionella
genererade då i att den våldsutsatta kvinnan avstod från att söka hjälp. Vikten med att känna
tillit kan även bekräftas av en studie från Kanada, Gillis m.fl. (2006) rapporterade i sin studie
19
att de våldsutsatta kvinnorna hade svårt att lita på rättssystemet, polisen samt socialtjänsten och detta genererade i att det försvårades för kvinnorna att söka och ta emot hjälp.
När jag analyserade det underliggande temat i min undersökning – informanternas önskan om att få/bli en del av en hjälpande plan i relation till ett anknytningsteoretiskt perspektiv, tänker jag på vikten av att stärka de professionellas roll. Anknytningsteorin påtalar föräldrarnas förmåga att kunna erbjuda en trygg bas och säker hamn som har betydelse för hur barnet utvecklas vidare i livet och hanterar svårigheter (Havnesköld, Risholm Mothander, 2002). Om man inte känner sig trygg i situationen som professionell tänker jag att man kan ha svårt att erbjuda ett bra stöd eller en säker hamn. Att de professionellas otrygghet påverkar stödet kan styrkas med tidigare forskning. Sundborg m.fl., (2012) utförde en studie inom vården om mäns våld mot kvinnor. I studien visade det sig att en stor del av sjuksköterskorna, nästan hälften, inte frågade om våld. Sjuksköterskorna berättade att det saknades en form av struktur om hur och vad personalen skulle göra, när de mötte dessa kvinnor. Personalen ansåg även att det saknades specifika protokoll att efterfölja som innefattade hur man skall ställa frågorna, vad som kan erbjudas och vad som skall göras etc. Applicerar man ett anknytningsteoretiskt perspektiv på Sundborgs m. fl. (2012) forskningsresultat tänker jag att otryggheten hos personalen genererar i att personalen inte kan erbjuda de våldsutsatta kvinnorna en säker hamn och kan då inte heller erbjuda de våldsutsatta kvinnorna det stöd som de önskar eller behöver.
Ekström (2016) tar upp om de våldsutsatta kvinnornas olika behov och att insatser från flera instanser behövs för att få ett fullgott stöd. Behoven är komplexa och dessa kan variera från individ till individ. Insatser kan vara från flera myndigheter och aktörer; boende i form av skydd och stöd, ekonomiskt/ praktiskt stöd och samtalsstöd. Detta visar på komplexiteten kring frågan om mäns våld mot kvinnor i nära relation. Det är ett antal pusselbitar som skall på plats runt kvinnan. Detta är något som jag även iakttagit då jag bearbetat mitt empiriska material. Informanterna hade mycket som de behövde få hjälp och stöd med i en situation som kanske var en av de svåraste tiderna i deras liv.
7. Slutsats
Det övergripande svaret är att samtliga informanter var enade om att vara utsatt för mäns våld
mot kvinnor i nära relation är en svår och komplex situation och alla informanterna beskrev,
att utan stöd och hjälp var det svårt att göra något åt situationen. Informanterna beskrev även
att anmälningsprocessen är svår och beroende på vad man får för stöd är avgörande om man
skall klara av det eller inte. Bearbetningen av intervjuerna resulterade i att bemötande,
tillgänglighet, samverkan och kunskap/information utkristalliserade sig som värdefulla
faktorer som genererade i att anmälningsprocessen blev enklare att fullfölja. Studien fann
även ett underliggande tema som genomsyrade alla intervjuerna; informanterna hade en
önskan att bli en del av en hjälpande plan, en plan som de skulle kunna förlita sig på och
förhålla sig till. Informanterna beskrev att det var en trygghet och ett gott stöd, när de kände
att det funnits en plan för dem och att det funnits någon person, som de kunde känna sig trygg
med och som kunde guida dem genom hela processen som det innebar att ha blivit utsatt för
våld i nära relation samt att delta i en anmälningsprocess samt eventuell rättsprocess.
20
