LANTBRUKARNAS RIKSFÖRBUND Mälardalen, Södermanland och Örebro

(1)

721 86 Västerås

vattenmyndigheten.vastmanland@lansstyrelsen.se

RUNE HALLGREN, rune.hallgren@lrf.se H:\Dokument\LRF Remissyttrande Väsentliga frågor NÖVM (2).docx

Norrköping Postadress Postnr Ort

Besöksadress adress

Tfn 011194542 Växel Tfn växel www.lrf.se

Lantbrukarnas Ekonomi AB

Säte Stockholm

Org.nr SE556032926901

Arbetsprogram med tidtabell och översikt av väsentliga frågor i Norra Östersjöns vattendistrikt

• Är det tydligt hur och när det går att delta och tycka till om arbetet med vattenförvaltningen under denna förvaltningscykel? Om inte, motivera.

• Är det tydligt vilka arbetsmomenten är och när de kommer att genomföras under denna förvaltningscykel? Om inte, motivera.

Det är så tydligt som det kan bli. I motsvarande remiss i förra vattencykeln fanns också frågan: ”Är det tydligt hur och när du kan påverka arbetet?” Den frågan är svårare att besvara. Med LRF:s perspektiv på de beslutade

miljömålen, miljökvalitetsnormerna och åtgärdsprogrammen konstateras att marginellt har hänsyn tagits till LRF:s synpunkter. En enkel förklaring är att följande frågeställning i Havs- och Vattenmyndighetens ”Underlag inför en sammanhållen vattenpolitik” ännu inte har analyserats och besvarats på ett tillfredställande sätt.

”Hur bör avvägning ske, av vilket ansvar för och hänsyn till vatten som kan krävas av jord- och skogsbruket”

Samrådshandlingen relaterar till frågan med en enda mening. ”Syftet (med samverkan) är att öka förståelsen för olika gruppers synsätt och prioriteringar och väga in detta i vattenförvaltningsarbetet”. Som en strategisk ansats kan det duga. Men det är dags att utveckla och förtydliga den.

LRF har efterlyst och stödjer en samlad nationell politisk diskussion och beslutsfattande om hur avvägningar och prioriteringar skall ske och även en mycket starkare integration av det vattenanknutna miljömålsarbetet med företrädare för näringsliv.

Vattendiskussionerna tenderar i det svenska införandet att bara handla om vatten som en resurs för de biologiska värdena. Vattnet ska inte bara betraktas som ett naturvärde utan även som en ekonomisk resurs för

(2)

livsmedelsproduktion och många andra syften. Detta borde noteras i

samrådshandlingens sid 7 st 1. Vatten behövs för produktion av all föda, inte bara för fisken.

Det svenska genomförandet av vattendirektivet har i alltför stor grad lämnat beslutanderätten till vattenmyndigheterna. Det finns överhuvudtaget inte något formellt politiskt inflytande i beslutsprocessen och det är inte heller möjligt att överklaga besluten. Samtidigt är delegationernas tid och resurser begränsade, särskilt gäller det de i delegationerna som inte är anställda av länsstyrelserna.

Detta innebär att många principiella politiska beslut i praktiken avgörs av enskilda tjänstemän utan möjlighet till insyn eller påverkan.

Regional förankring är viktig, men bör i stället för dagens vattendelegationer med personliga sakkunniga realiseras genom permanenta samverkansorgan med företrädare för olika vattenintressenter, både de som nyttar och de som påverkar vattnen.

Det är bra med de samrådsmöten som vattenmyndigheterna har bjudit in till.

Upplägget kunde ha varit annorlunda med ett helt öppet möte st.f. splittrande grupparbeten. Det kan vara svårare att få till stånd möten med vissa

länsstyrelsers beredningssekretariat. På kommunal nivå är aktiviteten för liten för att ha en dialog. Medverkan i vattenråd/vattenvårdsförbund är en bra möjlighet att kunna vara delaktig i vattenförvaltningen. För lantbruksnäringen är det angeläget att vara representerad i vattenförvaltningens olika fora.

LRF vill kraftfullt flagga för den starka oro och osäkerhet vi känner inför de signaler som Havs- och Vattenmyndigheten kommit med nyligen rörande framtagande av Havsmiljödirektivets åtgärdsprogram. Det sägs att stommen i detta åtgärdsprogram kommer att utgöras av vattendirektivets åtgärdsprogram när det gäller övergödningsproblematiken. LRF tycker principiellt detta verkar klokt och rimligt. Dock bottnar vår oro och osäkerhet sig på det faktum att det sätt varvid Sverige har infört Havsmiljödirektivet har lett till att fysiskt

omöjliga miljömål i svensk lagstiftning har blivit juridiskt bindande miljökvalitetsnormer för övergödning. Detta är högst olämpligt och kan innebära att länsstyrelserna tvingas introducera fullständigt orimliga åtgärdskrav på svenskt lantbruk.

LRF önskar därför att snarast möjligt ett klargörande kring hur detta sammanvävande av åtgärdsprogram för vattendirektivet och

havsmiljödirektivet ska äga rum. Detta är på inget sätt klart av detta arbetsprogram.

(3)

Införandet av dotterdirektivet Havsmiljödirektivet under 2012 visade med stor tydlighet att LRFs kritik och ändringsförlag är minst lika relevant som förut.

Genom det unika svenska införandet av detta dotterdirektiv har t ex nu sälspäcktjocklek blivit en juridisk bindande miljökvalitetsnorm och miljömål kring Östersjöns övergödningsåterställande till 2020. Det är ett mål som en samlad forskarkår säger är omöjlig att åstadkomma på minst 25 -50 år. För Sveriges bönder med fötterna i myllan är dessa normer tydliga indikatorer på en havs- och vattenförvaltning som har hamnat långt från vad som

kännetecknar bra miljöstyrning och därför behöver en välbehövlig översyn, en översyn som nu äger rum inom den parlamentariska Miljömålsberedningen.

Miljömålsberedningens kansli har som ett underlag för beredningens arbete med att ta fram en strategi för ”En sammanhållen och hållbar vattenpolitik”

beställt en miljöjuridisk analys av införandet av vattendirektivet och dess dotterdirektiv. Författarna är Ulf Bjällås, f.d. chef för Miljööverdomstolen och ordförande i miljöbalkskommittén under sex år, och Magnus Fröberg, advokat med 20 års erfarenhet med tillämpningen av svensk miljörätt och EU:s

miljörätt. De två huvudingångarna i analysen har varit (i) om målen i EU- direktiven som rör vatten är genomförda på ett juridiskt korrekt sätt i svensk rätt och (ii) om genomförandet kan anses funktionellt, d.v.s. ändamålsenligt och lämpligt? På fråga ett besvaras den frågan i stort med att införandet inte skett juridiskt fel. På andra frågan däremot landar analysen i ett antal kritiska nedslag och därtill hörande förslag till åtgärder. Dessa överensstämmer väl med LRFs tidigare kritik och tar ytterligare ett steg i att konkretisera förslag till åtgärder för att förbättra förvaltningen.

LRF vill därför här ta tillfället att lyfta dessa förlag till lämpliga åtgärder med bäring på vattendirektivet och hänvisar till själva deras rapport¹ för detaljer:

• Ändra 5 kap. 2 § miljöbalken

• Ändra 6 kap. 7 § 2 p. miljöbalken

• Gör en översyn av behovet av Naturvårdsverkets föreskrifter NFS 2008:1

• Gör 4 kap. 11 § VFF till en särskild prövningsregel

• Förtydliga vilka miljömål som gäller för konstgjorda och kraftigt modifierade vatten-förekomster

• Gör en översyn av vem som ska fastställa miljömål enligt ramdirektivet

• Gör en översyn av vem som ska fastställa åtgärdsprogram enligt ramdirektivet

1 Ulf Bjällås och Magnus Fröberg. 2013. Är målen i EU-direktiven som rör vatten genomförda på ett juridiskt korrekt sätt i svensk rätt och kan genomförandet anses funktionellt? Rapport framtagen för Miljömålsberedningen, 90 sidor.

_______

(4)

• Överväg en översyn av de svenska miljökvalitetsmål som rör vatten

Särskilda utmaningar

• Ger nedanstående beskrivning en rättvisande bild av vattendistriktets utmaningar? Om inte, motivera.

• Vilka frågor, utöver de väsentliga som har prioriterats, tycker ni saknas? Motivera.

• Är det någon av de väsentliga frågorna nedan som ni tycker borde få lägre prioritering under denna förvaltningscykel? Motivera.

Övergödning

LRF instämmer i att övergödningen fortfarande är ett stort problem och kommer att prägla åtgärdsprogrammen. Sambandet med jordbruksområden är påtagligt. Samhällets och lantbrukets mål och åtgärder har under flera

decennier varit inriktade på att minska övergödningen. Jordbrukets belastning har minskat och näringshalterna vänder nedåt i en del vatten. Se bl. a SLU- rapport 2012:1, ”Kväve – och fosfortrender i jordbruksvattendrag”.

Inkluderas Östersjön i vatten med övergödningsproblem inses lätt att

åtgärdsbehoven och kostnaderna för att nå ”god” vattenkvalitet är enormt stora.

Här är det viktigt att förstå att det finns en större tidsfördröjning mellan åtgärder på åkrar och respons i bättre vattenkvalitet än t ex jämfört med ett reningsverk. Därför blir den haltminskningen ovan ett resultat av alla åtgärder som gjort i lantbruket sedan Riksdagen 1987 beslutade om det s.k.

Åtgärdsprogrammet mot näringsläckage från åkermark. Åtgärder görs

kontinuerligt och det finns goda skäl att tro att redan genomförda åtgärder ännu inte fått fullt genomslag.

LRF vill erinra om det nya generationsmålet inom miljömålssystemet:

Det övergripande målet för miljöpolitiken är att till nästa generation lämna över ett samhälle där de stora miljöproblemen i Sverige är lösta, utan att orsaka ökade miljö- och hälsoproblem utanför Sveriges gränser.

Konsekvenserna av den nya bisatsen i miljömålens generationsmål, som antogs av Riksdagen 2010, är att Sverige bör eftersträva att undvika att produktion för varor och tjänster förflyttas utomlands, om ökad import av dessa varor och tjänster orsakar ökade miljö-och hälsoproblem där eller totalt sätt. Om en minskad svensk produktion och ökad import medför totalt sätt ökade miljöproblem kan man prata om ett transnationellt växtnäringsläckage.

En utsläppskälla, som inte är tydligt uppmärksammad i nuvarande

åtgärdsprogram är bräddning av avloppsvatten. Vid kraftiga regn översvämmas

(5)

lokalt reningsverken och ledningsnäten. Då rinner orenat avloppsvatten rakt ut i sjöar och vattendrag, vilket bidrar till övergödning och spridning av patogener och miljögifter. Riskerna med utsläpp av orenat avloppsvatten till vattendrag har uppmärksammats bl. a vid utbrottet av magsjuka i Östersund för två år sedan. För lantbrukarna upplevs det som orimligt att reningsverken kan använda bräddning som en lagenlig möjlighet. En enskild fastighetsägare/

lantbrukare får krav på vite med hänvisning till miljöbalken, om man inte ordnar sitt avlopp. Kraven på enskilda är att ordna rening oavsett vad det kostar.

Alla källfördelningar ska tydligt visa vad som är antropogen respektive naturlig belastning. Läckage av fosfor från syrefria bottensediment har lokalt stor betydelse och bör om möjligt redovisas som en särskild utsläppskälla. För att bättre kunna bedöma orsaker till fosforutsläpp och effektiva åtgärder för att minska utsläppen är det värdefullt om fosforhalterna och fosforflödena kan fördelas på partikelbunden fosfor respektive löst fosfor.

I konsekvens med att kvävehalter inte är någon hjälpparameter för

statusbedömning av vattenförekomster i inlandet fokuseras mera på åtgärder för att minska fosforförlusterna. En eftersträvansvärd början är att i lokala tillrinningsområden försöka identifiera varifrån fosforn kommer och vilka transportvägarna är. En stor källa till sediment- och fosfortransporter är erosion i dikes- och bäckslänter. I Danmark beskrivs den källan som den största

orsaken till höga P-halter i vattendrag. Andra transportvägar är yterosion och översvämningar av brukade marker. Även täckdikena transporterar ut sediment och fosfor, som följer med grundvattnet genom markprofilen, särskilt på lerjordar med mycket makroporer.

Flera av de åtgärder, som diskuteras för att reducera P-förlusterna till vattnen, är dåligt undersökta och effekterna är oklara eller anges i så stora % -intervall att tolkningen blir rena gissningar. Ett exempel är motsägelsefulla P-

retentionssiffror för våtmarker. Provtagningar visar ibland på riktigt bra effekt och i ibland t.o.m. ökade halter i utgående vatten jämfört med inkommande.

Varför? Lantbrukarna vill vara någorlunda säkra på att miljöåtgärder ger avsedd effekt. Mera uppföljning och forskning av effekterna av olika vattenåtgärder behövs.

Finansieringen måste lösas för att få till en verkstad med kostnadseffektiva åtgärder. Miljöersättningarna i Landsbygdsprogrammet är avgörande för anläggande av våtmarker, skyddszoner, fånggröda med/utan vårbearbetning och andra möjliga åtgärder.

(6)

Greppa Näringen är ett viktigt medel för minskning av växtnäringsläckage. I dagsläget är cirka 10 000 lantbrukare med, och över 40 000 rådgivningsbesök har genomförts. Resultatet har blivit mer resurseffektiva och mindre

miljöpåverkande gårdar med lägre överskott av såväl kväve som fosfor på gården. Beräkningar för Greppa-gårdarna ger 800 ton minskat kväveläckage och 15-30 ton minskat fosforläckage per år till vatten, och 700 ton mindre ammoniak avgår till luft samt att det bidrar till bättre och säkrare användning av växtskyddsmedel.

Moduler och arbetsmetoder behöver justeras inom Greppa för att komma ett steg vidare och att ytterligare höja intresset och motivationen hos jordbrukare.

Det är viktigt att få med dem som inte ännu har börjat med Greppa. Greppa Näringens tänkesätt måste in i den normala rådgivningen.

Växtnäringsutnyttjandet och hantering(dosering och spridningsteknik) av mineral- och stallgödsel behöver komma med i all rådgivning.

LRF vill öka dialogen om vatten mellan VM och andra myndigheter och

lantbruket. Det är fortfarande till stor del så att vi pratar om varandra istället för med varandra. Vattenråden har ur denna aspekt varit bra men är bara början på bättre dialog. Genom det koncept för Vattendragvandringar som LRF tagit fram har nu 130 sådana genomförts. På de flesta av dessa har tjänstemän från VM, kommun eller länsstyrelse deltagit. Den typen av superlokal dialog bör öka och även dessa vandringar är bara början på hur det borde vara.

I uppströmsåtgärder ligger fokus på att generellt minska fosforutsläpp till vattenförekomster, som ingår i vattendirektivets förvaltning. För att förbättra kustvattnens och Östersjöns status gäller att både fosfor och kväve behöver minskas. Det enkla förhållningssättet har blivit att det är viktigt att begränsa den samlade belastningen av växtnäring via utloppen till Östersjön. Men en viss påverkan högt upp i systemet har liten påverkan på de totala

näringsförlusterna närmare utflödet. Några komplicerande frågor är: Hur kommer BSAP-betingen 2013 för kväve och fosfor att se ut? Hur kommer miljömålen enligt Havsmiljödirektivet att påverka vattendirektivets åtgärdsprogram och kraven på jordbruket? Hur ska hänsyn tas till

kväveretentionen för att beräkna kostnadseffektiviteten för åtgärder inriktade på att minska kväve?

Dricksvattenförsörjning

Att säkra dricksvattenförsörjningen är viktigt. Tyvärr är hanteringen av föreskrifter för vattenskyddsområden en ständig irritation för lantbruket.

Restriktioner för spridning av gödselmedel, användning av växtskyddsmedel och betande djur kan tas fram i en bättre dialog med berörda lantbrukare och med en bättre anpassning till för varje vattentäkt uppenbara riskfaktorer.

(7)

Försiktighetsprincipen grundas alltför ofta på spekulationer i stället för på observerade data. Ett sådant exempel är att inom många befintliga

vattenskyddsområden har bekämpningsmedel använts i decennier utan att resthalter påträffats. Det förbjuds nu samtidigt som kommunen tillåter dagliga transporter av petroleum och farligt avfall på en väg inom den primära zonen.

Det är inte frågan om utan när en olycka sker. Att riskvärderingen görs på ett sätt som signalerar att verksamhetsutövare som är åtgärdbara åtgärdas medan andra verksamheter som kommunen egentligen inser är farliga men inte rår på tillåts fortsätta är provokativt och ett av skälen till det konfliktfyllda vso- inrättandet.

Det andra stycket under rubriken ”Dricksvattenförsörjningen måste säkras”

belyser problemen med riskbedömning och tolkning av försiktighetsprincipen.

Varje mening innehåller ett ”kan” (=skulle kunna), sammanlagt 6 ”kan” för att beskriva hoten mot vattenkvaliteten. Med den ingången för att ta fram

föreskrifter för ett vattenskyddsområde uppkommer frågan. På vilka grunder ska de platsspecifika föreskrifterna tas fram? Tillämpningen av regelverken för vattenskyddsområde behöver samordnas nationellt på ett bättre sätt.

I ett helhetsgrepp på dricksvattenförsörjning ingår att beräkna och ta hänsyn till behovet av bevattningsvatten med dricksvattenkvalitet till grönsaksodling. För annan livsmedelsproduktion är tillgången på och möjligheterna att utnyttja vattenförekomsterna till bevattning av stor betydelse. Intressekonflikter mellan vattenmiljö och produktion måste balanseras efter den lokala situationen.

Översvämningar

Oberoende av klimatförändringar finns risk för översvämningar.

Nederbördsmängderna varierar mellan åren och mellan lokaler mycket mera än vad någon klimatberoende trendförändring åstadkommer inom överskådlig tid.

Oberoende av klimatförändringar föreligger ett stort behov av att underhålla öppna diken och täckdiken.

Dagvatten och avloppsvatten från tätorternas hårdgjorda ytor ökar flödena i befintliga diken och de gamla dimensioneringarna räcker inte till och marker översvämmas. Fördröjningsmagasin byggs och utjämnar flödena. Problemen med de ökade mängderna avloppsvatten visar sig i stället som ett förhöjt flöde, som under längre tid åstadkommer bakvatten i täckdikena. Kommunerna har ett tydligt ansvar för att avtala med dikesägare om hur ökade mängder avloppsvatten ska anslutas till befintliga diken. Nya dikesdimensioner och kostnadsfördelningar måste ibland fastställas av Mark- och Miljödomstol.

(8)

LRF instämmer i stort med de förslag, som Jordbruksverket nyligen kom med i rapporten ”Jordbrukets markavvattningsanläggningar i ett nytt klimat”, som konkluderade med att huvudutmaningarna är:

• Anpassningen av jordbrukets vattenanläggningar till ett nytt klimat kräver en bred diskussion om hur markens värde för en resurseffektiv och uthållig livsmedelsproduktion ska vägas mot andra samhällsmål som rör vatten, natur och biologisk mångfald.

• Efter en lång period med lågt intresse och lite investeringar saknas både kunskap och kompetens. Det behövs därför satsningar på FoU och kom-petensutveckling.

• Det finns brister i lagstiftningen. Det måste bli enklare att hålla reda på vem som har ansvar för anläggningarna och prövningen och tillsynen behöver bli mer resurseffektiv och fokusera på rätt frågor.

Miljögifter

En hel del återstår att göra för att få en samsyn mellan myndigheter och verksamhetsutövare om föroreningarnas effekter, storlek och åtgärdsbehov.

Kunskapsnivån hos alla berörda parter behöver höjas. Direktivet ”En hållbar användning av bekämpningsmedel” kommer att kräva en ökad kunskapsnivå hos odlare och kontrollanter. Förmodligen kommer ytterligare tvärvillkor att införas. Av yttersta vikt är att information och rådgivning riktas mot den samlade lantbrukarkåren. Det räcker med misstag i enskilda fall för att få negativa, mätbara effekter. Insatser från tillverkande företag, handel och rådgivningsorganisationer samt myndigheter och övriga intressen behöver samordnas för att effektivt tillämpa ett hållbart växtskydd.

Industrin och jordbruket ska inte skyllas för alla analyserade höga halter av oönskade ämnen Tillstånd och tillsyn enligt miljöbalken, som riktas mot verksamhetsutövare, förutsätts vara verkningsfull. Många spårelement/metaller sprids med luften långa vägar. Hushållsanvändning av kosmetika, solkrämer, schampo, hårfärgningsmedel, läkemedel, kläder med nonylfenol och silver och är stora och diffusa källor, där mycket finns att reglera och informera om. I detta sammanhang bör det uppströmsarbete som REVAQ-certifierade reningsverk bedriver uppmärksammas.

EU och Kemikalieinspektionen har en hel del att göra för att åstadkomma förbättrade informationstexterna på förpackningar, både till industri- och hushållskemikalier. Betydligt mer korrekt och lättillgänglig information fordras på produkter med negativ miljöpåverkan. Konsumenten ska ha en god

möjlighet att göra miljöanpassade inköpsval. Det är viktigt att peka på konsekvensen av ett olämpligt produktval och därmed risk för störning i vattenmiljön.

(9)

Fysisk påverkan

Avsnittet fokuserar på fysisk påverkan av vattenkraftverk. Den pågående

”Vattenverksamhetsutredningen” kommer förmodligen att föreslå helt nya möjligheter för myndigheter att driva krav om minimitappning och omlöp, som ska bekostas av verksamhetsutövaren. En politisk avvägning mot intresset för svensk förnybar energiproduktion förväntas. Gamla dammars och

vattenkraftverks kulturvärde måste beaktas. De utförda inventeringarna av vattenanknutna kulturvärden är bra underlag för att kunna ta hänsyn till dessa intressen.

I begreppet vattenverksamhet ingår också markavvattning. I Sverige finns 30- 40 000 dikningsföretag, som har lagligt prövade tillstånd. De påverkar vattenflödet påtagligt. De tillkom under en tid då samhällets intresse var mycket mera inriktat på nationell livsmedelsproduktion än i dag. Fortfarande har de etablerade vattenanläggningarna(diken) stor betydelse för lantbrukarnas växtodling och skogsmarkens produktionsförmåga. En väl avvägd dränering balanserar växternas och trädens behov av vatten och syre och gynnar

tillväxten och upptaget av växtnäring, En väl fungerande dränering och underhåll av öppna diken minskar risken för växtnäringsförluster. Från vattenkvalitetssynpunkt kan man peka på negativa konsekvenser, snabbare vattentransport, utflöden av sediment och fosfor från dräneringsrör och

dikesslänter, brist på svämplan, påverkan på fiskar och smådjur vid rensningar osv. Sammantaget är markavvattningen ett avvägningsproblem igen mellan produktion och miljöhänsyn.

Ett styrmedel, som Vattenmyndigheten efterlyser, är mera lagstiftning. LRF vill minska regelkrånglet. När det gäller rådgivning om miljöhänsynen i vattendrag i jordbruksmarken är ansvaret mera oklart. Naturvårdsverket har tillsynsvägledningsansvaret för markavvattning men Havs- och

vattenmyndigheten har det övergripande ansvaret för miljömålet ”Levande sjöar och vattendrag”. Vilken myndighet ansvarar för rådgivning och information till lantbrukare om miljöhänsyn vid markavvattning och dikesrensning i jordbruksmark?

Försurning

Kalkningen av sjöar och vattendrag behöver fortsätta. Återföringen av aska, som inte påtagligt ökar skogsmarkernas metallhalter, kan öka.

Brunare vatten

Forskning om orsakerna till att humusämnena i skogsvatten har ökat, behöver prioriteras. Har brunifieringen ökat och när började i så fall halterna öka? Beror ökad brunifiering på minskad försurning? Skogsavverkningar är en annan

(10)

hypotes. Men kalhyggesbruk med maskinell hantering av virket började redan på 1950-talet. Den ökande brunifieringen borde ha börjat redan då.

Samverkan

• Fungerar samverkan på nationell, regional och lokal nivå idag?

Vad fungerar bra och på vilket sätt kan den förbättras?

De två punkterna om kunskapsspridning och samverkansformer är båda

viktiga. Det är fortsatt behov av att förklara och beskriva hur kartläggningen av vattenförekomsterna går till och hur statusklassningen har bedömts. Arbetet inom vattenråden behöver utvecklas. Arbets- och beslutsmetoder kan

förbättras. På den lokala nivån måste de som faktiskt berörs och äger frågorna engageras. Utmaningen är att skapa en helhetssyn och en helhetslösning, där olika intressen från början är i konflikt med varandra.

Mera finns att göra för att stärka den vertikala samverkan mellan myndigheter och olika vattenintressenter. För lantbruket handlar det om hur avvägningar ska göras mellan lönsam produktion, god vattenvård och översvämningsrisker.

Nätverk och partsammansatta forum kan utvecklas mera för att förbättra förståelsen och respekten för varandras situationer och åsikter.

Övervakning

• Fungerar övervakningen på nationell och regional nivå idag? Vad fungerar bra och på vilket sätt kan den förbättras?

• Är det tydligt hur olika aktörer är ansvariga, delaktiga i och berörs av olika delar i övervakningsarbetet? Saknas någon aktör?

Motivera

I det här avsnittet har VM gått händelserna i förväg och redan formulerat kraven i det kommande Åtgärdsprogrammet. VM menar att de föreskrivande myndigheterna behöver göra en översyn av vilka ändringar, som behövs i egenkontrollförordningen för att även anmälningspliktiga verksamheter ”enligt vattendirektivets krav” ska delta i recipientkontroll. Vattendirektivet ställer inga andra krav än de som införts i svensk lag. LRF hävdar och kommer att hävda att verksamhetsutövarnas egenkontroll inte omfattar en operativ

miljöövervakning. I gällande förvaltningsplan pekas på svårigheterna att peka

(11)

ut någon enskild som ansvarig för miljöproblem, som har historisk och/eller internationellt ursprung. Vidare sägs att den operativa övervakningen till större del bör finansieras med offentliga medel. LRF stöder denna ståndpunkt.

VM behöver bättre analysera och motivera vad som är vattenförvaltningens behov av övervakning. Det är helt orealistiskt att planera för att en enskild verksamhet ska kunna redogöra för dess påverkan på en miljökvalitetsnorm för ekologisk status och att dess påverkan eller åtgärdseffekter ska kunna mätas på parameternivå med en intensivare provtagning. Ingen ifrågasätter strävan att få bättre kvalitet på statusklassningarna av vattenförekomsterna. Huvudsyftet med övervakningsaktiviteterna måste ändå vara att få ett bättre underlag för att prioritera rätt åtgärder till rätt område och kunna följa upp om de sammantagna åtgärderna förbättrat den ekologiska statusen (inte separata hjälpfaktorer eller bedömningsfaktorer) och helst bedömts ha lett till att miljömålet uppnåtts.

Skyldigheterna enligt vattendirektivet att undersöka och övervaka

vattenstatusen åligger inte verksamhetsutövarna utan är en skyldighet för staten och dess myndigheter. Remissen visar att då vattenmyndigheternas och övriga myndigheters resurser är begränsade, är risken uppenbar att de i samband med ärendeprövningar kommer att försöka ställa krav på verksamhetsutövarna att genomföra miljöundersökningar och redovisa uppgifter som egentligen inte behövs vid ärendeprövningen, utan vars syfte primärt kommer att vara att uppfylla Sveriges förpliktelser att karakterisera och övervaka landets vattenförekomster

Mycket data kan göras tillgängliga och utnyttjas med bättre samordning mellan olika aktörer. LRF är frågande till formuleringen att länsstyrelserna inte kan ställa kvalitetskrav på recipientkontrollen.

Kartläggning och analys

• Är det tydligt hur olika aktörer är ansvariga, delaktiga i och berörs av olika delar i kartläggningsarbetet? Saknas någon aktör?

Motivera.

I föreskriften om bedömningsgrunder är bestämt att för fosfor ska god/måttlig- gränsen vara två gånger referensvärdet. Detta värde kalibrerar även

klassgränserna för bioindikatorerna (plankton, vattenväxter, bottenfauna och fisk). Halterna av fosfor och kväve har mätts under längre tid och mer frekvent än data för bioindikatorer. Eftersom biologiska data är osäkrare än halter för

(12)

växtnäringsämnen har de senare fortfarande stor betydelse för klassningen. I forskningsprojektet WATERS och kommande myndighetsbeslut om ändringar av bedömningsgrunderna borde det fortfarande vara aktuellt att

ompröva/motivera G/M-gränsen (2x ref värdet) för fosfor. För vattenförekomster där det finns mer än 10 % jordbruksmark i

tillrinningsområdet kan referensvärdet enligt bedömningsföreskrifterna

beräknas enligt en särskild formel. En fråga som fortfarande inte är besvarad är varför används denna formel bara för vattendrag och inte för sjöar? Sjöar är också vattenförekomster.

Fiskefaktorn borde ha förutsättningar att lokalt engagera till att lämna synpunkter. Tyvärr gäller fortfarande den svårförståeliga indexberäkningen.

Kritiken, att parametern ”prickig fisk” har getts för stor betydelse och att ålen har lågt värde, upprepas.

LRF noterar att påverkan av särskilt förorenande ämnen föreslås tas fram efter riktvärden (inte gränsvärden) i en bedömningsgrund. Dessa ämnen är

hjälpfaktorer för att bedöma ekologisk status för ytvatten. I den svenska målhierarkin har miljökvalitetsnorm(MKN) den högsta juridiska statusen och gäller teoretiskt bara för de biologiska kvalitetsfaktorerna. EU:s definition av miljökvalitetsnorm är halter av förorenande ämnen; alltså kunde även

riktvärden för särskilt förorenande ämnen ha benämnts MKN. I konsekvens med Sveriges definition finns det ingen anledning att övervaka halter av särskilt förorenande ämnen i en vattenförekomst som har en god ekologisk status. Effekterna av de kemiska ämnena på de biologiska faktorerna är därtill outredda och svåra att härleda.

Kvalitetssäkring av statusklassificeringen är bra, om det beskrivs tydligt hur den är gjord. Osäkerheter beroende på bedömningsgrunder, klassgränser, databrist, provtagning, expertbedömningar och åsiktsskillnader kan minskas men måste kommas ihåg särskilt i juridiska ärendeprövningar.

Beskrivningen av hur VM vill utveckla arbetet med den ekonomiska analysen upplevs som positiv och ett steg i rätt riktning. LRF har stora förväntningar på kostnads/nyttoanalysen, under förutsättning att den areella produktionen av skog och livsmedel åsätts samhällsekonomisk nytta. Samhällsekonomiska avvägningar avgör om god ekologisk status/potential är den vattenkvalitet som ska uppnås. Konsekvenserna för olika verksamhetsutövare i form av fysiska begränsningar, skatter och avgifter ska redovisas. Ekonomiska och

miljömässiga konsekvenser av olika åtgärder behöver redovisas. Inget sägs om

(13)

den geografiska skalnivån för analyserna. Det är önskvärt att åtminstone komma ned på ARO-nivå.

Frågan om full kostnadstäckning tål att diskuteras mer. Det blir alltid en fråga om definition om vem det egentligen är som ställer till problemen.

Reningsverken vill flytta sin miljöskuld till källan ”tätorter”. På samma sätt kan lantbruket flytta sitt ansvar för miljöpåverkan till konsumenterna av livsmedel.

I vattenförvaltningsförordningen anges som skäl för klassning som kraftigt modifierat vatten (KMV) att nödvändiga hydromorfologiska förändringar för att uppnå god ekologisk status har negativ inverkan på bl. a verksamhet för skydd mot översvämning, markavvattning eller annan vattenreglering. Det är angeläget att VM i denna cykel faktiskt prövar möjligheten att förklara vattenförekomster som KMV utifrån att livsmedelsproduktion också är ett samhällsintresse. Kostnads-/nyttoanalysen får stor betydelse. Det faktum att stora fysiska förändringar som vattenkraftutbyggnad, sjösänkningar,

torrläggningar, kanaliseringar och markavvattningar har gjorts innebär inte att det är ekonomiskt rimligt från varken enskilda eller samhälleliga intressen att ha som miljömål att återställa vattenförekomster till något opåverkat tillstånd.

Stor hänsyn måste tas till pågående verksamheter Det är därför mycket

angeläget att ta fram riktlinjer för att peka ut vattenförekomster som KMV och sedan faktiskt tillämpa dem i vattenförvaltningen. Det erinras om att

hydrologiska kvalitetsfaktorer endast kan sänka ekologisk status från hög till god, inte till måttlig eller sämre. För att nå ekologisk god potential för KMV kan det bara krävas åtgärder som riktas mot att förbättra de biologiska faktorerna. Förbättring av den hydromorfologiska kvaliteten kan också förbättra de biologiska förhållandena, men gör det inte alltid.

Miljökvalitetsnormer

• Vilka frågor, utöver de väsentliga som vi har prioriterat nedan, tycker ni saknas?

• Är det någon av de väsentliga frågorna nedan som i tycker borde få lägre prioritering under denna förvaltningscykel?

MKN–klassningen måste kunna användas som prioritering av åtgärder. Bara tidsundantag användes av VM vid besluten 2009. VM bör vid kommande bedömningar också använda möjligheten att sätta ett mindre strängt

kvalitetskrav än god ekologisk status (GES). För många vattenförekomster kan man redan i dag fastställa att det är tekniskt och/eller ekonomiskt omöjligt att nå GES till år 2027, t ex p.g.a. kraftig internbelastning. LRF tillstyrker starkt att riktlinjer och metoder för att bedöma och tillämpa lägre krav behöver tas fram. Tilltron till miljökvalitetsnormernas verklighetsförankring minskar

(14)

betänkligt om målet för en sänkt sjö med stor internbelastning av fosfor i bottensedimenten beslutas öka statusen från till dålig till god före 2021 eller2027. Orealistiska miljömål kan bli dyra för Sverige. Att stimulera eller tvinga fram åtgärder som omöjligen leder till uppsatta mål är bildligt talat att kasta pengar i sjön från både samhället och näringslivet.

Att det finns en del osäkerheter och frågor om hur MKN ska tillämpas i tillståndsprövningar, planeringar, tillsyn mm är en underdrift.

Tillämpningsvägledningar kan bara bli tydliga först när regelverket har

tydliggjorts av den berörda politiska nivån. Det är inte VM:s uppgift att försöka tolka regelverket och ge sin syn på hur normerna ska fungera i praktiken. Den svenska termen MKN innefattar olika typer av bestämmelser om miljökvalitet med olika innebörd och med olika rättsverkningar. MKN kan vara miljömål, kvalitetsmål, kvalitetsnorm, kvalitetskrav, indikatorer, bedömningsgrunder, kvalitetsfaktorer, deskriptorer, normativa definitioner och MKN (källa: Bjällås och Fröberg, 2013-03-29). Planerat kaos?

Åtgärdsprogram

• Är det tydligt hur olika aktörer är ansvariga, delaktiga i och berörs av olika delar i arbetet med åtgärdsprogrammet? Saknas någon aktör? Motivera.

Först måste man veta vilka åtgärder som ska göras, sedan hur, sedan var och till sist vem ska/bör/vill genomföra åtgärderna. Utgångspunkten bör vara att åtgärderna genomförs frivilligt utifrån lokala förutsättningar.

Kompetensutveckling och rådgivning leder till insikter och kunskaper om åtgärdsbehov och hur åtgärderna ska utföras på rätt sätt och på rätt plats.

Tidsfördröjning från utförande till dess effekter på vattenkvaliteten kan avläsas måste accepteras.

Åtgärdsunderlagens juridiska status ska utredas. För LRF är det alldeles tillräckligt att ÅP är juridiskt bindande för myndigheterna. Att klassa även underlagen som juridiskt bindande kommer att kraftigt hämma diskussionerna i vattenråden och andra möten. Verksamhetsutövare kommer att vilja minimera de inskränkande åtgärderna så mycket som möjligt.om underlagen förutsätts bli bindande. För att vara tydlig, ordet ”program” är kopplat till miljöbalken och

”planer”/ ”rapporter” är underlag för kommunikation, kunskapsförmedling, planering, dialog, förhandlingar och till slut olika myndighetsbeslut, som i större utsträckning än i dag bör fattas av politiskt sammansatta organ. I den lilla

(15)

skalan ska lokal kunskap, erfarenhet och värdering kunna påverka besluten.

Vattenråd kan vara ett forum för att möjliggöra avvägningar mellan produktion, vattenvård, vattentillgång och översvämningsrisker.

Här är ett litet försök att systematisera vad som menas med styrmedel

Regel- och tvångskultur

• Föreskrifter

• Tvärvillkor

• Ekologiska fokusområden

• Tillståndsvillkor

• Produktvillkor växtskyddsmedel

• Miljökvalitetsnormer

• Åtgärdsprogram

• Vattenskyddsområden

• Tillsyn

• Avgiftssystem

Förhandlings- och incitamentskultur

• Miljöersättningar

• Miljöinvesteringar

• Rådgivning

• Samverkan

• Åtgärdsplaner

• Avtal

• LOVA

LRF förordar inte helt oväntat att så mycket som möjligt av styrmedlen hämtas under rubriken ”förhandlingskultur”. Mottot är: Hellre morot än piska för att uppnå relevanta och rimliga miljömål. Styrmedels- och åtgärdskombinationer bör prövas i samverkansprojekt.

VM tror och är mycket positiv till att miljömålen (=miljökvalitetsmål) kan få en starkare juridisk ställning om flera indikatorer baseras på ekologisk och kemisk status. Miljökvalitetsmålen ska likställas med MKN. LRF är inte lika positiv och föreslår en rokad; MKN för vattenkvalitet i miljöbalken ersätts med den EU-rättsliga definitionen miljömål.

(16)

Sture Johansson Per Willén

ordf. LRF Mälardalen ordf. LRF Örebro

Margareta Malmquist ordf. LRF Södermanland