Jag har sett ljuset, jag tänker inte gå tillbaka till mörkret

”Jag har sett ljuset, jag tänker inte gå tillbaka till mörkret”

Transpersoners och icke-binäras erfarenheter av upptäckande, förändring och följande av nya könslinjer genom lajvande och karaktärer

Rönn Schück

Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap Magisteruppsats 15 hp

Etnologi

Magister- /Masterprogram i etnologi (120 hp) Vårterminen 2021

Handledare: Lotten Gustafsson Reinius

”Jag har sett ljuset, jag tänker inte gå tillbaka till mörkret”

Transpersoners och icke-binäras erfarenheter av upptäckande, förändring och följande av nya könslinjer genom lajvande och karaktärer

Rönn Schück

Sammanfattning

Denna studie utgår från transpersoners och icke-binära personers erfarenheter av lajvande i Sverige under 2000-talet. Lajv är en typ av performance, liknande improviserad teater utan publik, där deltagarna gestaltar och förkroppsligar olika karaktärer. En karaktär är en fiktiv person, roll och alternativ identitet. Även om lajvs potential att förändra har tidigare studerats har ingen forskning gjorts om transpersoners erfarenheter av hur lajv och karaktärer har förändrat dem. Denna studie undersöker därför hur lajv och erfarenheter av att förkroppsliga karaktärer har påverkat hur de ser på sin könsidentitet och använder sig av könsuttryck i vardagen. I fokus står deltagarnas aha-upplevelser om sitt kön före, under, kring och efter lajv. Med intervjuer och queer fenomenologi visar studien att lajvande och karaktärer har hjälpt dem att hitta, utforska, testa och orientera sig mot nya könslinjer, könsidentiteter och könsuttryck samt gett dem verktyg att börja följa dessa könslinjer i vardagen. Studien visar även hur de har hindrats och hjälpts av andra lajvare, samt hur gränsen mellan lajv och vardag läcker och transformerar. Studiens resultat bidrar till en ökad kunskap om hur lajvande kan ha en förmåga att förändra och hur svenska lajvkulturen har utvecklats under 2000-talet.

Nyckelord/Keywords

Lajv, Transpersoner, Icke-binära, Queer fenomenologi, Karaktär, Könslinjer, Aha-upplevelse, Förkroppsligande, Orientering, Stigar, Magiska cirklar, Könsidentitet, Bleed

”I have seen the light, I will not go back to the darkness”

Trans and non-binary persons’ experiences of exploring, transforming and following of new gender lines though larping and characters

Rönn Schück

Abstract

This thesis concerns trans and non-binary persons’ experiences of live action role-playing (larp) in Sweden during the last 20 years. Larp is a form of performance, similar to

improvised theater without any external audience, where the participants (larpers) play and embody characters. The characters are similar to theater characters, but are also a persona or alternative identity for the larpers. Although earlier research has shown that larp has a potential to transform and change larpers, little research has been done on transpersons’

experiences of how larping and characters have changed them. The purpose of this thesis is to analyse how larping and experiences of embodying characters have affected how they

understand their own gendersex and use gendered expressions, clothes, and behaviors in everyday life. A central part of the analysis is the participants' feeling of wonder over their gendersex before, during, around, and after larping. By using interviews, queer

phenomenology, and the concept of bleed, the study shows how larping and characters have helped them to find, explore, try, and orient themselves toward new gender lines, gendersexes and gendered expressions and also given them tools to help them following these new gender lines and embody their gendersex in everyday life. Furthermore, the study shows how they have been hindered and helped by other larpers, and how the borders between the larp worlds and the world of everyday life are porous and transformative. The findings of the study gives new insights of transpersons’ experiences of larping. Furthermore, the results deepen our knowledge of larping’s transformative potential, how role-playing can be used in identity processes, and how the Swedish larping community has evolved during the 21th century.

Keywords

Larp, transperson, non-binary, queer phenomenology, character, gender line, wonder, embodiment, orientation, path, magic circle, gender identity, bleed, gender expression

Innehållsförteckning

1. Inledning...1

Syfte och frågeställningar...2

Teori och tidigare forskning...3

Queer kroppsfenomenologi – orientering, stigar och linjer...3

Trans, cis och könslinjer...4

Transpersoner och icke-binära...5

Aha-upplevelser... 5

Lajvstudier... 6

Alternativa identiteter och bleed...7

Magiska cirklar och berättelsevärldar...8

Metod, material och etik... 9

Material... 10

Etik och forskningsbleed...12

Disposition... 13

2. En bakgrund till den queera lajvkulturen...14

Från queera föregångare i slentrian cislajvkultur...14

Spreds queera linjer sig mer och mer...15

Till den nuvarande lajvkulturen...16

Ett fritt och tryggt rum att testa och utforska i...17

3. Från vardagen innan till karaktären...18

Fly en vardag som skaver...19

Dysfori, att bli stoppad och att skava...20

Skapa, väcka, hitta eller få karaktären...22

”När jag började spela karaktären så trodde jag att jag var cis”...23

Lajva det man vill vara... 26

Elenaria, sir Vincent och Charlie - ett sätt att få sitt eget namn...27

”Jag fick sån jävla ångest av tanken på att spela tjej”...28

Karaktären som ursäkt för att skaffa kläder...29

Att förstå sin flykt och sökande i efterhand...30

4. Att lajva karaktären...31

Att ta på sig karaktärens kläder...31

Den föränderliga kroppen...32

Karaktärens och lajvarens kroppsscheman...33

Immersion, eufori och frihet...34

Fundera för att karaktären gör detsamma...36

Läckande och transformerande karaktärer...37

5. Att möta andra lajvare...38

Möta och gå i fotspåren av andra transpersoner...38

Att lära sig orden... 40

Hen-pronomina... 41

De missade chanserna...42

Uppspelad, rättkönad och välkommen...43

Få hjälp att hitta hem...45

6. Bära med sig karaktären efter...46

Att gå ur karaktär och återvända till vardagen...46

”Jag har sett ljuset, jag går inte tillbaka”...47

Relationerna efter...48

Att dela garderob med karaktären...49

Orientera sig med erfarenheten från karaktären...49

En läckande lajvvärld och transformerad vardag...52

7. Slutdiskussion...52

Orientera sig mot ett bekvämt hem efter ha varit vilse...53

Aha-upplevelser...53

En verktygslåda för förkroppsligande fylld med könsuttryck...54

Att bli den andre...55

Läckande och transformerande magiska cirklar...55

Avslutande ord... 56

Ordlista...59

Källor och litteratur...63

Intervjuer... 63

Ludografi... 63

Litteratur... 64

1. Inledning

Första gången jag upplevde könseufori, glädjen över att ha ett kön som är bekvämt, var när jag spelade en lajvkaraktär. Första gången jag hade ett namn könat på ett sätt som inte

förväntades var under ett lajv, och jag fortsatte att ha det namnet i vardagen efter lajvet i flera år. Första gången jag bar kläder som uppfattades som feminina var när jag försökte spela en karaktär med ett annat kön än mig själv. När jag märkte att jag inte ville går ur karaktär insåg jag att jag hade misslyckats, för karaktären kändes mer bekväm och mindre spelad än vad jag försökte vara i vardagen. Dessa erfarenheter ledde fram jag började förstå mig själv som icke- binär, utanför de binära könsnormerna kvinna och man, och började använda karaktärens feminint kodade kläder även i vardagen. Lajvande och karaktärer hjälper mig fortfarande att förstå och uttrycka min könsidentitet. Med könsidentitet betecknar jag vad studiedeltagaren Sofia sa ”en beskrivning på vilket utrymme jag kan bebo bekvämt, i rummet av möjliga uttryck, möjliga förståelser och möjliga narrativ”, och könslinjer är hur dessa utrymmen sträcker ut sig i tid och rum genom livet, mot och från olika könsnormer. Mina

lajverfarenheter hjälpte mig även att förstå att jag är en transperson, alltså rört mig från min förväntade könslinje mot en som jag kunde bebo bekvämt. Cispersoner är däremot de som bekvämt följer sin från födseln förväntade könslinje mot sitt tilldelade könsnorm. I uppsatsen inbegriper transpersoner även icke-binära om inget annat sägs. Dessa begrepp kommer förklaras mer grundligt i teoriavsnittet.

Lajv, eller levande rollspel, är en typ av performance som kan beskrivas som en improviserad form av teater utan publik, eller som en avancerad lek som är både på riktigt och på låtsas (Lundell 2014, 14). Det har inga färdiga manus eller fasta repliker, men har en förberedd spelvärld och karaktärer. En karaktär, även kallad en roll, är både en fiktiv person som en lajvdeltagare, lajvare, gestaltar och förkroppsligar under lajvet, och är samtidigt en alternativ personlighet av lajvaren. Lajvaren både är och inte är karaktären. I uppsatsen använder jag termen lajvande om såväl förkroppsligandet, alltså hur karaktären ges en fysisk kropp med hjälp av lajvarens kropp och föremål såsom kläder, och spelandet, agera som om man vore karaktären, men även om förberedelser, efterarbete och interaktioner med andra lajvare när de inte är i karaktär.

Erfarenheter som liknar mina har jag hört från många lajvande transpersoner. För dem har lajvande, både i karaktär och möta andra translajvare, varit något som hjälpt dem att förstå att de är trans, upptäcka sin könsidentitet och hur de uttrycker den i vardagen. Trots att dessa erfarenheter är vanliga hos lajvande transpersoner har alltför lite forskning gjorts om deras levda erfarenheter och hur dessa kan fördjupa vår förståelse av hur transpersoner förstår sina erfarenheter och könsidentitet, av lajvandets förmåga att förändra och av relationen mellan lajvare och karaktär.

Hur människor förstår sig själva och skapar, identifierar sig med, och uttrycker olika

identiteter har länge varit ett viktigt studieobjekt för etnologer (Gunnarsson Payne 2017, 261).

Etnologen Lotten Gustafsson Reinius (2002) har i sin avhandling om Medeltidsveckan studerat hur identiteter gestaltas, utforskas och leks med och hur leken ger möjlighet att vara en karaktär som både är och inte är en själv. Signe Bremer (2017) har analyserat

transpersoners erfarenhet av transvården för att visa hur deras möjlighet att få sina identiteter erkända begränsas av juridiska och medicinska förväntningar på hur en transpersons identitet, kropp och liv ska vara. Identitet och lajvande har studerats av Erika Lundell (2014) i den första etnologiska avhandlingen om lajvande, där hon analyserade hur karaktären blir förkroppsligad av lajvaren och vilka kroppar som ges rum för i lajv. Utanför etnologin har rollspelsforskaren Sarah Lynne Bowman (2010; 2015) skrivit om lajvandets möjlighet att utforska och förändra identiteter samt relationen mellan lajvare och karaktär.

Lajvforskningskonferensen Knutpunkt har i sina böcker utforskat många sidor av lajvande såsom fenomenet bleed, läckaget mellan lajvare och karaktär (Saitta, Särkijärvi, and Koljonen 2020). Bleed kommer förklaras mer senare.

Transpersoners erfarenheter av lajvande är dock närmast helt outforskat fält. Ämnet har berörts i vissa Knutpunktsböcker, till exempel av lajvaren Neko Koski (2016), men hans essä är främst om den diskriminering han och andra lajvande transpersoner har utsatts för inom lajvkulturen. I den tidigare nämnda forskningen om identitet, lajvande och karaktärer lyser transpersoner med sin frånvaro. Gustafsson Reinius (2002, 233) avfärdar påståenden om transpersoners närvaro på Medeltidsveckan som önsketänkande. Lundell (2014) beskriver ett tillfälle där det tar några dagar för en cisman att lära sig av med ett feminint kodat

kroppsspråk efter ett lajv då han lajvade en kvinnlig karaktär, men nämner inga transpersoner eller lajvares förståelse och görande av kön i vardagen. Den beskrivna erfarenheten av att återvända till vardagen efter ha lajvat ett annat kön skiljer sig från mina och andra

transpersoners lajverfarenheter och gör det tydligt att forskningen behövs kompletteras med dessa. Lundells avhandling har varit en stor inspirationskälla för mig och därför går denna uppsats i Lundells fotspår och syftar till att plocka upp några av de erfarenheter som Lundell inte fick med. Trots den omvälvande och djupgående påverkan som lajvande kan ha på

transpersoner saknas det helt studier om vad den levda och förkroppsligade erfarenheten av att lajva en karaktär gör för transpersoners identitet och görande av kön utanför lajv.

Syfte och frågeställningar

Syftet med uppsatsen är att beskriva och undersöka lajvande transpersoners och icke-binära personers levda erfarenheter av hur lajvande och att förkroppsliga och orientera sig som karaktärer har förändrat deras förståelse av sin könsidentitet och hur de använder könade uttryck i vardagen. Uppsatsen syftar även till att bidra till en djupare förståelse av relationen mellan lajvare och karaktär och av lajvandets möjlighet för transpersoner och icke-binära att upptäcka, utforska, skapa, pröva och förändra sina könslinjer, orienteringar och könsuttryck.

Jag hoppas även kunna bidra till en bredare förståelse av svensk lajvkultur genom att beskriva dess utveckling rörande trans och queer de senaste 20 åren utifrån transpersoners och icke- binäras levda erfarenheter.

Med hjälp av intervjuer med transpersoner och inslag av autoetnografi kommer jag undersöka erfarenheter av hur karaktärer och lajvare förkroppsligas och orienteras i lajv och vardagen.

Jag kommer även undersöka hur de intervjuade har använt lajvande och karaktärer för att förstå och förändra sig själva och hantera vardagen.

Frågeställningar

 Vilka spår lämnar förkroppsligandet av karaktärerna i lajvarna?

 Hur använder transpersoner lajv för att utforska, pröva, ändra och leva ut sin könsidentitet och könsuttryck?

 Hur kan karaktärer och andra lajvare hjälpa transpersoner att förstå sin könsidentitet, orientera sig och följa nya könslinjer?

 Hur tas detta med från lajvandet till vardagen efter?

Frågor om varför transpersoner är trans eller huruvida deras lajvande är subversivt eller ej faller däremot utanför uppsatsens syfte.

Teori och tidigare forskning

Denna uppsats bygger på flera forskningstraditioner och knyter an till flera vetenskapliga fält.

Den första av dem är etnologin som ger uppsatsen sin metodologiska och epistemologiska grund. Inom etnologin har man länge studerat med hjälp av etnografiska metoder, såsom intervjuer, människors levda erfarenheter och hur de använder kulturella uttryck i

identifikationsprocesser. Den bygger särskilt vidare på en queer kroppsfenomenologisk tradition från Bremer (2017), Zethson (2012), Lundell (2014) och Lööv (2014) som på olika sätt har inspirerats av Ahmeds (2006b; 2006a; 2014) queera fenomenologi och studerat förkroppsligade levda erfarenheter och hur kroppar, ting, rum, identiteter och normer transformerar varandra. Den andra traditionen är lajvstudier som jag delar studieobjekt med och använder många teoretiska begrepp från. I följande avsnitt presenteras mina viktigaste inspirationskällor med fokus på följande för uppsatsen särskilt centrala begrepp: orientering, könslinje, trans, aha-upplevelse, karaktär, magiska cirklar, och bleed.

Queer kroppsfenomenologi – orientering, stigar och linjer

Denna uppsats följer den stig som trampades upp av de etnologer som har intresserat sig för queer, kropp och fenomenologi. Dessa har i sin tur följt kulturteoretikern Sarah Ahmed (2006a; 2006b) som kopplade samman queerstudier med fenomenologi. En av dem är

etnologen Michell Zethson (2012) som i sin avhandling Materialiserade sexualiteter studerat hur kroppar, ting, rum och normer vävs samman och materialiseras i staden. En av

fenomenologins grundidéer är att subjektet alltid är förkroppsligat och att kroppen inte är i rummet utan bebor det (Zethson 2012, 23–25). Orientering är ett viktigt begrepp inom queer fenomenologi (Zethson 2012, 23–25). Inom denna tanketradition förstås medvetandet alltid ha en riktning mot andra kroppar, ting och rum. Upprepade riktade handlingar orienterar vidare kroppen i världen. Zethson använder sig just av en metafor från Ahmed om hur en stig skapas och blir mer lättgången genom att följas för att förklara hur straighta, normativa livslinjer som

orienterar kroppar skapas genom riktade handlingar. Dessa gör att vissa kroppar har lättare att bebo, knyta an och rikta sig mot vissa rum, ting och kropp efter vissa linjer än andra. Att kunna rikta sig och expandera friktionslöst är för dessa kroppar oftast en oreflekterad känsla av bekvämlighet som blir synlig först när man förlorar den. (Zethson 2012, 71). Andra kroppar och orienteringar blir i stället hejdade och uppfattade som att de skevar och inte passar in, vilket ger en känsla av skav, inte kunna knyta an och bli utestängd (Zethson 2012, 22–29). Om ens erfarenhet är bli ständigt stoppad kan obekvämheten sätta sig i kroppen och bli vardag. När obekvämheten är vardag kan bekvämligheten i stället bli väldigt tydlig om man sedan får ohindrat rikta och sträcka ut sig i omvärlden. Könseufori är ett exempel på detta, när bekvämligheten att få orientera sig enligt sitt kön blir tydlig, och könsdysfori som känslan av att bli stoppad och skava. Såväl transpersoner, icke-binära och cispersoner kan känna både könsdysfori och könseufori, men en del gör det inte.

Bremer (2017) använder sig av Ahmeds linjebegrepp i sin avhandling Kroppslinjer som analyserar transpersoner berättelser om transvården. Utifrån dessa berättelser visar Bremer hur transpersoner behöver anpassa sig och följa transvårdens förväntningar om transpersoners kroppar och beteenden för att ses som trans av dem och kvalificera sig för att kunna få

behandling för att ändra sin kropp och byta juridiskt kön. Bremer kallar dessa förväntningar för linjer, förväntade banor genom livet för specifika kroppar som riktar dem mot vissa saker och från andra, och menar att för att en person ska bli begriplig av omvärlden måste de gå i linje och följa samhället heteronormativa förväntningar. Jag håller dock med Zethson (2012, 25) att Bremers användande av linjer är väldigt statiskt och likställer dem med de

heteronormativa könen och bortser från andra linjer.

Trans, cis och könslinjer

Mina användande av trans och cis inspireras av transhistorikern Sølve Holms (2017) definitioner. I sin avhandling Fleshing out the self om den tidigare danska transvården och transpersoners autobiografier förstår hen kön, inte som något som är en del av en person, utan i stället en position med uppsättning av sociala markörer och sätt som andra interagerar med en. Dessa positioner är performativt skapade, alltså socialt skapade kategorier genom

upprepade handlingar. Utifrån det definierar hen trans som en rörelse med hjälp av riktade handlingar från ett tilldelat kön och cis som en rörelse mot ett tilldelat kön. De stora

fördelarna med denna definition är att även cis förstås som en rörelse och inte statisk samt att då den betonar rörelse mot eller från förutsätter den inte vissa typer av kroppar. Dessa rörelser förstår jag som riktade handlingar som orienterar kroppen mot eller från ett tilldelat kön.

Rörelser från tilldelat kön ofta är tydligare, till exempel genom att presentera sig med ett namn könat annorlunda än förväntat, ställa sig i en annan toalettkö eller säga till när man blir felkönad. Dessa är tydligare just för att de anses vara orienterade åt fel håll och därför

bromsas. Rörelserna mot tilldelat kön är däremot ofta friktionslösa och märks därför inte.

Varje gång som man presenterar sig linje med det förväntade könet eller ställer sig i ”rätt” kö tar man ett litet steg på den vältrampade stigen mot det förväntade könet. Om man blir ständigt rättkönad märker man inte att rörelsen är friktionslös eftersom man inte vikit av sin rörelse mot det förväntade.

I denna uppsats använder jag könslinjer för att beskriva hur dessa rörelser bildar linjer och stigar. Bremers normativa linjer är linjerna genom livet från att man blivit tilldelad ett binärt kön och sedan rör sig mot det. Dessa är vältrampade och för många så bekväma att de inte märker rörelsen men för vissa är de i stället smärtsamt obekväma eller inte tar dem dit de vill.

Utanför dessa raka motorvägar finns dock ett landskap av mindre vägar, små stigar och oledad terräng. De kan leda till de andra binära könet, mot ett icke-binärt kön eller kors och tvärs. En del har grindvakter som transvården och andra är svårhittade.

Transpersoner och icke-binära

Med transperson menar jag därför någon som har erfarenhet av att känna att den tilldelade könslinjen inte passar dem eller har på något sätt börja vika av rörelsen längs med sin tilldelade linje mot sitt tilldelade kön och i stället orienterar och rör sig från det. Där inbegriper jag såväl de som just insett att deras tidigare linje inte passar dem så att de letar efter en ny, och de som nu följer den andra binära linjen, men även dem hittat lyckan i den oledade terrängen. Jag ser dem som transpersoner även innan de förstod det själva och började medvetet orientera sig från sitt tilldelade kön. Det är även på det sättet de flesta transperson ser på sig själva. Uppdelningen mellan trans och cis är dock förenklad, för att alla rör sig inte entydigt från eller mot. Även om jag och många icke-binära ser sig som trans innefattar icke- binär en sådan variation att det inte passar alla och vissa ser sig som cis eller varken eller.

Med icke-binära menar jag därför alla som inte endast och entydigt följer sin tilldelade binära linje. Genderfluid är som att växla mellan flera olika linjer eller följa en linje som går kors och tvärs. Genderqueer är linjer går på tvären och agender kan närmast beskrivas som att inte orientera sig mot något kön.

Felkönande är att använda fel pronomina eller andra könande ord om någon, till exempel

’hon’ eller ’tjej’ om någon som är en man eller icke-binär. Att rättköna är istället använda rätt ord. Vilka ord som är rätt är personligt precis som namn. Att bli felkönad är att få sin

orientering stoppad och bli tvingad mot fel könslinje. Det är för transpersoner och icke-binära ofta en dysforisk och jobbig upplevelse som kan kännas som att man blir knuffad i ett skavsår av tidigare felköningar mot något som man inte är. Att bli rättkönad ger däremot en bekväm känsla av eufori.

Aha-upplevelser

Även etnologen Anna Olovsdotter Lööv (2014) använder sig av queer fenomenologi i sin avhandling Maskulinitet i feminismens tjänst om dragkingar, personer som medvetet

iscensätter maskulinitet på scen och i vardagen. Dragkingande har stora likheter med lajvande och Löövs deltagare har också karaktärer som de använder för att iscensätta maskulina

versioner av dem själva. Det liknar särskilt crossplay, att lajva en karaktär med ett annat kön, men dragkingande kan även göras av män och en av Löövs (2014, 151) informanter är en transman som berättar att dragkingande var ett sätt att prova att leva som kille innan han började göra det själv. Den stora skillnaden är att dragkingande i huvudsak riktar sig mot en publik och lajvande är utan publik och utspelar sig i en fiktiv lajvvärld. Av Löövs teoretiska utveckling av queer fenomenologi är begreppet aha-upplevelse det som är mest relevant för denna uppsats. Hen utgår från Ahmeds (2014) känsla av ”wonder”, förundran, den kroppsliga

erfarenheten av att känna att man ställs inför något som om det vore första gången (Lööv 2014, 122–23). Lööv skriver att det inte krävs att det är varken är faktiskt första gången har varit med om något, eller att man glömmer sina tidigare erfarenheter, utan att en aha-

upplevelser är en berättelse om förundran av att se det vardagliga på ett nytt sätt och upptäcka det man kanske redan visste men inte hade förstått. För Lööv är aha-upplevelsen en berättelse om när den erfarande kroppen upplever något som förändrar hur den ser på sig själv och omvärlden. Flera av hens kungar berättar att den kroppsliga erfarenheten av att dragkinga sin maskulina karaktär gav dem aha-upplevelser där de förstod nya saker om sig själva.

För denna uppsats kommer jag att utveckla begreppet aha-upplevelse med queera

fenomenologins orientering. Jag ser därför aha-upplevelser som när man närmar sig något vardagligt från ett nytt perspektiv, och att vara orienterad på ett nytt sätt till det, gör att man ställs inför det som om det var första gången som gör att man förstår det bättre. Jag förstår aha-upplevelser även som känslan när man lyckas orientera sig och plötsligt förstå var man är och åt vilket håll man är orienterad.

Lajvstudier

Lajvstudier är en egen tvärvetenskaplig forskningstradition centrerad runt den årliga konferensen Knutpunkt och dess antologier (Lundell 2014, 29–30). Såväl lajvdeltagare och lajvarrangörer som lajvforskare deltar och skriver även bidrag till de antologier som ges ut i samband med konferensen. I dessa så kallade Knutpunktsböcker har många olika fenomen inom lajvande analyserats och diskuterats, och har varit bidragande till många av de begrepp och teorier som används av både lajvare och lajvforskare för att prata om lajv. Knutpunkt och böckerna har utvecklats i symbios med en särskild nordisk lajvtradition, Nordic Larp. Nordic Larp och större delen av svensk lajvkultur kännetecknas av samarbete, inlevelse och

konstnärliga ambitioner. Två andra utmärkande drag som förklaras mer senare är immersion och bleed. Jag kommer i stället börja med två etnologiska bidrag till lajvstudier, Gustafson Reinius (2002) och Lundell (2014).

Den första etnologiska avhandlingen som berörde lajvande är Den förtrollade zonen av Lotten Gustafsson Reinius (2002). Även om den främst handlar om Medeltidsveckan tar Gustafson Reinius upp lajvande för att de olika kulturella fenomenen och rörelserna har ett stort överlapp mellan utövarna och påverkat varandra. (Gustafsson 2002, 56; 95). I avhandlingen analyseras maskens och lekens möjlighet att i rolltagandet vara varken icke-jag eller icke- icke-jag (Gustafsson 2002, 225). Gustafsson Reinius visar tydligt hur deltagarna använde leken för att temporärt ta en persona och iscensätta en identitet som var något annat än deras vardagsjag men samtidigt inte var någon helt annan. De kunde bli karaktärer som både var och inte var dem själva. Även om Gustafsson Reinius (2002, 223, 250) berör möjligheten att masken kan vara sann förstås de som är mer sig själva i leken än i vardagen som undantag.

Gustafsson Reinius menar att hon snarare observerade fastare könskategorier.

Specifikt om lajvande är däremot avhandlingen Förkroppsligad fiktion och fiktionaliserade kroppar av etnologen Erika Lundell (2014). I den analyserar hon hur kroppar blir

materialiserade och orienterade i lajv, och vilka kroppar som ges och tar rum i lajv. Lundell visar hur lajvarnas kroppar och normer spelar en stor roll i hur karaktärerna blir

förkroppsligade och begripliga. Lundell använder sig av metoderna deltagande observation

och intervjuer för att studera lajvande före, under och efter lajv, men begränsar sig till att bara studera hur lajvet, karaktärerna och kropparna berättas om direkt efter lajvet, och inte ur ett längre perspektiv. Som teori använder Lundell av bland annat queer fenomenologi och

performativitet. Lundell (2014, 82–84) visar hur kvinnor performativt skrivs in och ges plats i lajvet samtidigt som vita heterosexuella män får vara en omarkerad norm som friktionsfritt kan ta plats utan att skeva och skava. Vad som Lundell dock låter förbli en outtalad norm är att vara cisperson och Lundell nämner inte heller något om transpersoner eller icke-binära.

För denna uppsats är de mest relevanta analyserna som Lundell gör är om hur lajvarna först transformeras och orienteras till att bli karaktärerna och hur de sedan återgår till vardagen.

Lundell (2014, 88–92) beskriver hur lajvarna för att förkroppsliga karaktärerna får sina kroppar omorienterade genom workshops för att lära sig ett nytt kroppsschema passande karaktärerna. Ett kroppsschema är ett specifikt sätt att uppleva, röra och rikta kroppen och bebo rummet (Högström 2010, 77). För att förkroppsliga karaktären måste lajvaren bli orienterad som karaktären och byta sin tidigare linje till karaktärens (Lundell 2014, 88–92).

Kläder, annan materialitet och sång bidrar till denna transformation av lajvaren till karaktären, och låter karaktären bebo lajvaren när lajvaren bebor karaktärens värld.

När lajvaren vid lajvets slut ska återvända beskriver Lundell (2014, 127–31) hur de reorienteras med bland annat sång och ett rituellt frånlämnande av något som tillhör karaktären. Det för uppsatsen mest relevanta är en manlig lajvare som lämnar ifrån sig den peruk som han hade införlivat i sig för att bli en del av den kvinnliga karaktärens kropp.

Lundell (2014, 140–42) beskriver även hur en man som lajvat en kvinnlig karaktär, och därför hade haft en feminint kodat kroppsschema, råkar i ett samtal dagarna efter lajvet göra en handledsrörelse som var typisk för karaktären, ett exempel på bleed där karaktären läcker ut i lajvaren. Handlingen sågs enligt Lundell som ett hot mot lajvarens maskulinitet och som något som skulle tränas bort efter lajvet. Även om Lundell ger dessa exempel på att det förekom män som lajvade kvinnliga karaktärer beskrivs det inte som tänkbart att de skulle medvetet införliva något feminint från karaktären till vardagen, utan bara som något att skratta åt. Några mer bestående spår nämns inte och inte heller några transpersoner eller icke- binära.

Alternativa identiteter och bleed

Spelforskaren Sarah Lynne Bowman (2010) har i sin avhandling The Functions of Role- Playing Games om lajv och bordsrollspel visat, med hjälp av intervjuer och autoetnografi, hur karaktärer kan förstås som alternativa identiteter. Karaktärerna kan användas av lajvare för att utforska andra identiteter som integreras i deras primära identitet utanför lajv. En skillnad mot fenomenologin är att jaget i detta tankebygge förstås som fragmenterat och föränderligt. Med inspiration från Erving Goffmans (2014) Jaget och maskerna och Gary Alan Fines (1983) Shared Fantasy förstås även vardagsjagen och primära identiteten som spelade. Denna förståelse av att de identiteter lajvaren framträder i vardagen med, och kanske förstår sig själva som, inte behöver vara mer sann och ospelad än lajvkaraktären ger insikter i hur mina deltagare har använt lajvande för att förändra sina primära identiteter till något de är med bekväma i. I mitt perspektiv finns det inte något sant jag bortom karaktärerna. I stället kan flera olika karaktärer interagera och bebo en kropp. En lajvares vardagsjag eller

vardagskaraktär är inte mer verklig eller sann än lajvkaraktärerna. Även om en av Bowmans deltagare är bigender (identifierar sig med flera kön) har avhandlingen tyvärr ingen djupare analys av relationen mellan lajvande och kön. Eftersom den till stor del rör bordsrollspel, som har lägre grad av förkroppsligande, saknar den också analys av hur förkroppsligandet

påverkar skapandet och införlivandet av de alternativa identiteterna.

Bowman (2015) skrivit mer om lajvande och begreppet bleed. Bleed är när gränsen mellan lajvare och karaktär tunnas så att känslor, kunskaper och kroppsschema kan läcka igenom.

Det är ett begrepp som ofta används både inom lajvstudier och av lajvare själva. Även om bleed kan gå åt bägge hållen är det mest relevanta för mitt syfte är bleed-out, när karaktärens egenskaper, tankar och känslor läcker ut till lajvaren. Motsvarigheten bleed-in är när läckaget går åt andra hållet, från lajvaren in i karaktären.

Magiska cirklar och berättelsevärldar

Folkloristen Katharine Young (1987) har skapat en modell för att analysera hur berättande sker genom att beskriva det som att berättaren och lyssnarna rör sig genom flera olika världar och riken när de går från vardagen till berättelsen och tillbaka. Dessa världar kan förstås som särskilda sociala situationer med sina egna sociala regler om vilka positioner som är möjliga att ta och deras tillåtna handlingar. Längst ut är realm of the ordinary, vår vardagsvärld. När vi börjar samtala med några träder vi in i realm of conversation, samtalets rike, där sociala normerna för ett samtal gäller. Om någon börjar en berättelse förflyttas vi till storyrealm, berättandets rike, där Young menar att bara en person kan ta positionen berättare och de andra är lyssnare. Själva berättelsen utspelar sig i taleworld, berättelsevärlden, där karaktärerna inte är medvetna om de omgivande världarna. Poängen med Youngs modell är att den förstår de olika lagren som sociala situationer beroende av varandra, med egna sätt att byta till ett annat, och att möjliga positioner och handlingar skiljer sig mellan dem.

Magiska cirkeln är en liknande modell. Det är en typ av social överenskommelse om att i en social situation, såsom ett spel eller lajv, ska saker och handlingar förstås på ett annat sätt än i vardagen (Montola 2012). Magiska cirkeln har använts av bland annat lajvforskaren Markus Montola (2012) för att beskriva hur lajv är en social situation, skild från omgivande

vardagssamhället, med den magiska cirkeln emellan som ger det som kommer in en mening i lajvvärlden. En del av denna sociala överenskommelse är ett implicit rollspelskontrakt om att förstå lajvaren och karaktären som separata personer, och ge lajvaren inom vissa gränser ett socialt alibi att göra handlingar som karaktären i lajvet som i vardagen annars anses bryta mot normen (Stenros and MacDonald 2020). I överenskommelsen ingår att inte göra antagande om lajvaren utifrån karaktären och tvärtom (Montola 2012). Bleed är när saker om lajvaren och karaktären läcker igenom den magiska cirkeln som separerar dem, där bleed-in läcker in i magiska cirkeln och bleed-out läcker ut ur (Bowman 2015).

Genom att utveckla magiska cirkeln med de ytterligare världarna från Youngs modell kan vi beskriva tydligare lajvandets relation till vardagen. Youngs berättelsevärld med sina

karaktärer har sin motsvarighet i lajvvärlden. Lajvarna befinner sig under själva lajvet när de är karaktärerna då i lajvandets rike. Där Young har samtalets rike mellan berättandet och vardagen kan vi i stället tänka oss att lajvkulturen fyller en liknande men annan roll.

Lajvkulturen kan då ses som ett pågående samtal om lajv och lajvande men också som en

subkultur med något andra sociala normer, roller och handlingar än omgivande vardagssamhället (Haenfler 2013, 3). Ytterst finns precis som i Youngs modell

vardagsvärlden. Även om magiska cirkeln förstås vanligtvis vara mellan lajvet och vardagen menar jag, i likhet med Bowman och Hugaas (2021), att transformerande och läckande ramar finns mellan varje dessa lager.

In, eller in-lajv, och off, eller off-lajv är två vanliga emiska begrepp, ord som lajvare själva använder. De motsvarar ungefär innanför respektive utanför magiska cirkeln. Lajvvärlden ses som in och vardagsvärlden och lajvkulturen som off. Det som ligger i ett otydligt gränsland emellan kallas ibland för if, som är både en sammanslagning av orden in och off, men även som en fråga om det kommer bli in eller off.

Immersion, är ett begrepp som är används av såväl lajvforskare som lajvare och kan närmast översättas till inlevelse, närvaro eller omslutning. Att vara immerserad är att vara i karaktär och att se, känna och närvara i världen som om man vore karaktären (Stenros and MacDonald 2020). Det är mer än bara agera som om man vore karaktären, utan även sträva att tänka som karaktären. Det räcker dock inte i lajv att bara se sig själv som karaktären, utan man måste se de andra lajvarna som sina karaktärer, något som kallas inter-immersion. Det är det som gör att lajvarna tillsammans kan gå in i lajvvärlden som sina karaktärer. Även om många lajvare strävar efter vara immerserade i lajv är det en social regel i lajvandets rike att inte vara mer immerserad än att man kan styra karaktären och respektera andras gränser (Levin 2020).

Metod, material och etik

Då mitt kunskapsmål rör lajvande transpersoners levda erfarenheter och hur de förstår och beskriver dem, har semi-strukturerade djupintervjuer med lajvande transpersoner varit min främsta materialkategori. Intervjuer har gett mig möjlighet att ta del av dessa erfarenheter och deltagarna känner och tänker om dem, på ett sätt observationer inte kan ge. Då jag inte är direkt intresserad av hur lajvarna interagerar under lajv, utan hur de upplevde interaktionerna och vilken betydelse de tillmäter dem är intervjuer att föredra framför observationer. Eftersom jag är intresserad av hur lajvarna upplever av tidigare lajverfarenheter och relationen till karaktärer har påverkat deras könslinje och könsuttryck i vardagen, kan inte observationer på specifika lajv ge den kunskapen, utan det behövs intervjuer som kan blicka tillbaka. Att använda mig av intervjuer har gjort att jag har kunnat ta del av deltagarnas lajverfarenheter från början av 1990-talet till nu, ett tidsspann på nästan tre decennier, men även deras liv innan och efter. Även om fokus har varit på deras lajverfarenheter har intervjuerna ofta liknat levnadsberättelser där de olika lajverfarenheterna sätts i relation med hur vardagen och dem själva har förändrats genom livet tills var de är nu. I transkriberingen av intervjuerna har jag lagt tonvikten på vad som berättas över hur det berättas. Jag har dock försökt att fånga deltagarnas sätt att berätta för att inte ta ifrån dem deras egen röst. Jag har därför använt följande transkriptionsmarkörer:

[hakparenteser] Förklaringar och när ord har bytts ut.

[…] Ord har strukits.

/ Deltagaren avbryter sig själv.

… Paus

’enkla citattecken’ Deltagaren citerar eller ändrar sin röst för att tydliggöra att de återger en händelse.

En del av deltagarna använder många engelska ord och uttryck när de berättar. En anledning är att många lajv- och queerbegrepp är skapade i en internationell kontext där engelska är det gemensamma språket och de orden lånas in i svenskan i stället för att översättas. Ell är den som använder mest engelska när hen berättar och hen säger att eftersom hen är flytande i engelska efter ha bott utomlands flyter hens språkbruk till att använda de ord och uttryck bäst beskriver vad hen vill säga. Eftersom begreppen finns en särskild kontext och en översättning alltid medför en viss förändring i betydelse låter jag de engelska orden stå kvar, men

kompletterar mer ovanliga begrepp med en svensk översättning.

Jag har till skillnad från Lundell (2014) inte gjort några deltagande observation som en del av studien. Detta beror dels på mitt syfte är ett annat, och skulle inte svara på mina frågor om aha-upplevelser och vardagen efter, och dels på grund av praktiska skälet för att nästan alla lajv är inställda sedan över ett år på grund av rådande covidpandemi. Det går inte att veta vilka som jag skulle observera på grund av aha-upplevelser oförutsägbarhet eller om lajvaren senare kommer förstå sig som trans. Det finns dock en lajvande transperson som jag kunnat observera och ta del av deras känslor, tankar och kroppsliga erfarenheter, från innan de förstod att de var trans fram tills nu, och det är mig själv. Autoetnografi är en metod som utgår från forskarens egna erfarenheter att tillhöra gruppen som hen studerar och använder dessa erfarenheter som ett material att teoretiskt analysera och kontextualisera för att kunna nå en bättre förståelse av dem (Muncey 2010, 36). Jag är själv icke-binär, genderfluid,

genderqueer och transperson. Jag började lajva 2005 och mitt första större lajv var Havgard 2007. Jag har sedan dess lajvat till och från på bland annat fantasylajv och scenariolajv. Jag kommer främst använda autoetnografin för att orientera mig i fältet och för jämförelser och kontextualisering av intervjuerna.

Material

Mitt empiriska material är fem intervjuer, mellan en till tre och en halv timme långa, med fem deltagare. Tre av dem är icke-binära, en är en binär transkvinna och en är en binär transman.

Alla av dem har flerårig lajverfarenhet och deltagit på flera olika lajv i Sverige av alla vanliga genrer och typer av lajv.

Samuel (han), transman och 23 år. Tjänsteperson på statlig myndighet. Lajvade första gången när han var 11, insåg att han var en man när han var 17. Designat Trans Dysphoria Blues, ett lajv om transvården och könsdysfori.

C [pseudonym] (hen), icke-binär och i 20-årsåldern. Student. Främst lajvat olika fantasy- och krigslajv.

Jonatan (hen), icke-binär och 35 år. Började lajva i gymnasiet och sedan lajvat främst vampyrlajv.

Ell (hen), icke-binär, genderfluid och 36 år. Tjänsteperson på statlig myndighet. Började lajva i slutet av 90-talet. Lajvat från fantasy och steampunklajv till vampyr och dystopisk framtid.

Sofia (hon), binär transkvinna och 40 år. Leder ett forskningslaboratorium. Lajvade första gången i början av 90-talet men har sina flesta lajverfarenheter från vampyr och fantasylajv på på 00-talet.

Även om jag är intresserad av kroppsliga erfarenheter och linjer är det inte relevant för mitt syfte att göra ett urval av deltagare utifrån var de började linjen, var de är nu eller var deras linje leder. Då det jag i stället vill undersöka är erfarenheter av orientera sig efter ny linje har jag i stället strävat efter att få en spridning i tidigare och nuvarande linjer, med enda villkor att deltagarna på något sätt slutat att till fullo följa den könslinje de har förväntas följa. Detta är en vid definition av transpersoner som omfattar många olika typer av erfarenheter och identiteter. I praktiken har jag sökt efter personer som ser sig som transpersoner, icke-binära, genderqueera eller på annat sätt inte är cispersoner och har förlitat mig på deras

egenidentifikation. Jag har till skillnad från Bremer (2017, 49) inte haft några krav på att vara i kontakt med transvården eller att man vill, genomgår eller har genomgått någon form av medicinsk transitionering, att förändra kroppen med hjälp av till exempel hormonbehandling eller kirurgi för att göra den mer i linje. Två av deltagarna har dock gjort det och en väntar på att få bli utredd. De andra har inget intresse av att förändra den mer än temporärt, är nöjda med sin kropp och har inte kroppsdysfori. De får endast social dysfori av samhällets

förväntningar utifrån hur deras kropp tolkas av andra. Jag har inte heller haft några krav på att börja använda andra könsuttryck eller vara öppna inför andra med sin identitet. Min

erfarenhet från att intervjuat icke-binära för tidigare uppsatser är att många icke-binära och transpersoner inte har möjlighet att säkert kunna göra det i vardagen. Det gäller särskilt de som är av olika anledningar i ekonomisk beroendeställning. Att sätta för hårda krav skulle därför riskera att jag skulle få ett snävt urval där många transpersoner och icke-binära hamna utanför. Jag skrev dock i mina förfrågningar att mitt syfte var att undersöka hur de upplever att deras lajverfarenheter, särskilt i relation med karaktärer, har påverkat dem. Att jag sökte efter personer som hade erfarenheter av hur lajv hade förändrat dem, har gjort det finns en risk att jag har missat de som inte upplever att lajv har förändrat dem i nämnvärd utsträckning eller känner att de är tillräckligt trans eller icke-binära. Både Sofia, Ell och Jonatan berättar att det har tagit tid för dem att identifiera sig med trans eftersom de inte följde de vanliga

förväntningarna på hur transpersoner ska känna och bete sig.

Av praktiska skäl har jag främst rekryterat deltagare genom att rikta mig mot lajvare via lajvkonvent, olika internetgrupper och sociala medier för svenska lajvare och lajvande transpersoner, men även genom lajvande transpersoner jag redan var bekanta med. Det har gjort att även om jag inte hade några krav på att vara aktiv lajvare nu, utan bara att man hade relevanta lajverfarenheter, nådde jag dem som fortfarande deltog i lajvkulturen på något sätt.

Det är möjligt att det finns transpersoner som inte har känt sig välkomna i lajvkulturen som jag därför inte kunnat nå. Jag har även valt att begränsa till den svenska lajvkulturen. Detta är dels för att det är den lajvkulturen jag själv har en erfarenhet av och dels för att det är även det vardagssamhälle som lajvkulturen och deltagarna förhåller sig till som jag är insatt i. Sofia bor visserligen utomlands sen tio år men deltar fortfarande på lajv i Sverige.

Etik och forskningsbleed

Samtycke och att skydda sina studiedeltagare är viktiga vetenskaplig principer.

Vetenskapsrådet (2002) har ställt upp fyra forskningsetiska principer för humanistisk- samhällsvetenskaplig forskning. De är informationskravet, nyttjandekravet,

konfidentialitetskravet och samtyckeskravet. Informationskravet säger att deltagarna ska informeras om sina rättigheter, studiens syfte och det som de rimligt kan behöva veta för att kunna samtycka. Jag har därför informerat och svarat på frågor från deltagarna om syftet, att de kommer spelas in, hur jag kommer hantera materialet och deras rättigheter.

Nyttjandekravet säger att forskaren bara får använda materialet i forskningssyfte.

Konfidentialitetskravet säger att forskaren har tystnadsplikt och ska skydda deltagarnas personuppgifter. Därför anonymiseras ofta studiedeltagare men det finns ibland anledning att med deltagarnas samtycke inte göra det. Även om transpersoner och icke-binära är en extra utsatt grupp, och det finns alltid risker med att vara öppet trans, är det också en grupp som tystats och blir oftare pratade om än med. Det är också mycket vanligt att de mot deras vilja blir omnämnda med namn och pronomen de inte vill eller valt. Jag har därför informerat dem om riskerna med att delta, men har låtit dem själva välja om det vill vara anonyma och med vilket namn och pronomen de vill bli omnämnda i uppsatsen med. Det är dock en risk som alltid finns med kvalitativ forskning, särskilt med personer som känner deltagarna väl, för det går inte att veta helt vad som kan vara identifierande, men något som ska sträva efter att minimeras. Jag har därför även bett om samtycke om sådant som karaktärsnamn.

Samtyckeskravet säger att deltagandet ska vara frivilligt, utan tvång, återtagbart och att det inte får vara några beroendeförhållande mellan deltagare och forskare. Då jag forskar i ett fält som jag själv deltar i som lajvare, och då svenska lajvkulturen är liten och det inte finns många transpersoner och icke-binära i den, har två deltagare varit bekanta till mig sedan innan. En tredje deltagare och jag insåg under intervjun att vi hade lajvat med varandra för några år sedan. Även om det inte är något beroendeförhållande går det inte alltid att undvika som etnolog att inte ha några relationer till sina deltagare.

Jag är såväl både lajvare, icke-binär, transperson och forskare. Jag är även genderqueer och genderfluid. Det gör att jag delar många erfarenheter med deltagarna. Att tillhöra gruppen som man studerar kallas för innanförskap (Lundell 2014, 47). Det kan både göra att man missar sådant som är känns som självklar kunskap men kan också användas som en medel för att mer djupgående intervjuer. Mina erfarenheter ofta hjälpt mig att ställa frågor och få

information jag annars skulle missat.

Lundell (2014, 46) använder sig av en uppdelning av jag, forskarjag och karaktär sina

fältanteckningar och skriver att de ibland med och ibland mot varandra. Då jag istället gjorde intervjuer var det för mig främst vardagsjag och forskarjag som var närvarande. Något som Lundell inte skriver om men blev vid några gånger tydligt för mig att jag kunde uppleva bleed mellan mitt vardagsjag och forskarjag. Även om andra forskare till exempel (Bremer 2017, 60) har skrivit om hur man som forskare kan bli känslomässigt påverkad av intervjuer har jag dock inte sett någon använda bleed som en förklaringsmodell. Vid bleed kan känslor,

kunskaper, tankar och relationer läcka mellan karaktär och lajvare (Hugaas 2019). Det är inte ett ovanligt fenomenen eller nödvändigtvis negativt. Intervjuer är inte lajv men kan ses som

en avgränsad social situation där forskaren och deltagaren är två olika roller (Fägerborg 2011, 93–95). Mina deltagares erfarenheter är ibland väldigt lika mina. Det har gjort att det är inte bara mitt forskarjag som känner igen dem utan även mitt vardagsjag och blir därför påmind av mina egna levda kroppsliga erfarenheter. Det har både varit dysforiskt och euforiskt.

Samtidigt har forskarjaget kunna dra nytta av dessa erfarenheter genom att kunskaper har läckt in. Det är inte ovanligt att intervjuer liknar förtroliga samtal, särskilt om känslomässiga teman (Fägerborg 2011, 94). Detta kan leda till forskaren och deltagaren kan känna att deras relation blir närmre under intervjun. Även i lajv kan bleed leda till interaktioner mellan karaktärer gör att känslor bleed-out och göra att man fattar tycke för den andra lajvaren eller tvärtom. Det kan ibland leda till relationer även utanför lajvvärlden om bägge är intresserade, men även få negativa konsekvenser om man hanterar det dåligt. Det var när en av mina deltagare pratade om hur hen behövt lära sig att hantera det som jag fick en aha-upplevelse och förstod mina tidigare erfarenheter från intervjuer och deltagande observationer som bleed.

Forskningsbleed är när känslor, tankar, kunskaper, relationer och erfarenheter läcker mellan vardagsjaget och forskare eller deltagaren. All forskningsbleed är inte dålig men den måste hanteras. Även om mig veterligen inte har beskrivit det som bleed är det inget nytt fenomen och många forskare och studiedeltagare har troligtvis erfarenheter av det i någon form.

Fördelen att förstå det som bleed är att finns lärdomarna av att hantera bleed vid lajv att tillgå (Bowman 2015). All bleed är inte dålig och bleed kan vara bra. Men den måste hanteras för att få positiva konsekvenser och inte negativa.

Disposition

Denna uppsats följer två parallella kronologier där jag beskriver och analyserar två olika typer av rörelser och förändringar över tid. Den ena är inspirerad av Lundell (2014) och Young (1987) och följer deltagarna från vardagsvärlden genom förkroppsligandet av karaktärerna till lajvvärldarna och sedan ut igen till vardagen med erfarenheterna från karaktärerna och lajven med sig.

Den andra berättelsen utspelar sig i stället över decennier och följer deltagarnas linjer och hur lajvkulturen har förändrats. Den börjar med när de fortfarande trodde att de var cis men obekväma med den könslinje de förväntades följa och började lajva, vilket för vissa av dem var på 90-talet och för andra bara för några år sedan. I takt med hur rörelsen in och ur lajv analyseras exemplifieras även hur deltagarna med hjälp av lajv utforskat, testat, orienterar sig, fått aha-upplevelser och brutit sin tidigare könslinje. Vidare analyseras hur de lajvande

transpersonerna har hittat eller skapat en ny linje att orientera sig efter och som de nu följer.

Berättelserna avslutas med vad de har tagit med sig från karaktärerna och lajvandet till vardagen och deras nuvarande könslinjer.

Första kapitlet ger en introduktion till uppsatsen med dess syfte, frågeställningar och forskningsbidrag. Jag går även genom tidigare forskning om queer fenomenologi, trans och lajv och förklarar teori och centrala begrepp. Efter det förklarar jag mina metodologiska och etiska val och beskriver mitt material. Kapitel två ger utifrån deltagarnas och mina

erfarenheter en bakgrund till hur lajvkulturen har utvecklats och blivit mer allmänt queer.

Kapitel tre börjar i vardagen, innan både lajvandet och att de lajvande började förstå sig som

trans, och följer hur de börjar förbereda sig för att förkroppsliga och orientera sig som karaktärerna. Därefter, i kapitel fyra, analyseras hur de har gjort det och relationen mellan lajvaren och karaktären under lajvet. I kapitel fem diskuteras vilken roll lajvkulturen och interaktioner med andra lajvare har haft för deltagarna. Sedan i kapitel sex analyseras hur deltagarna, förändrade av erfarenheterna av karaktärerna och lajvandet, återgår till vardagen, men nu på en ny linje med vissa delar av karaktärerna införlivade. Slutligen, i kapitel sju, sammanfattas några viktiga teman som löpt genom uppsatsen och resultaten, brister och möjliga fortsatta studier diskuteras.

2. En bakgrund till den queera lajvkulturen

Lajv är, som tidigare nämnts, en typ av performance, liknande en improviserad teater utan publik, där lajvare förkroppsligar och gestaltar karaktärer, en alternativ identitet som både är och inte är lajvaren. Likt andra kulturella uttryck har även lajv olika genrer såsom fantasy och vampyrer. Lajvande är också en form av samtalets rike, hobby eller subkultur med sociala normer, värderingar och sätt att kommunicera som är delvis annorlunda än övriga

vardagssamhället. Alla fem deltagare upplever att lajvkulturen är mer accepterande av

transpersoner och queera än samhället i övrigt. Mötet av andra transpersoner via lajvandet har varit väldigt viktigt för dem. C berättar att i samtal med andra transpersoner i lajvkulturen de har lärt känna via lajvande har varit den viktigaste anledningen till att de förstod att de var trans och inte någon insikt de fick via någon karaktär. Även de andra deltagarna betonar hur viktigt möten och samtal med andra lajvande transpersoner var för deras förståelse av sig själva som trans. För att förstå hur lajvare har hjälpt deltagarna och vikten lajvkulturen har haft i det måste man först förstå hur lajvkulturen har utvecklats till att upplevas accepterande.

Det här kapitlet utgår därför från deltagarnas berättelser om hur lajvkulturen har utvecklats, och hur queer och trans har spridits från några få föregångare, till att ha blivit allmänt accepterat inom den svensk lajvkulturen.

Från queera föregångare i slentrian cislajvkultur

”Jag såg då ingen möjlighet att spela inom fiktionen en icke-manligt karaktär. Därför att vid den tidpunkten/ Jag mötte aldrig någon i svensk lajvscen då som lajvade något annat än sitt tillånade kön. Utom möjligen ett litet, litet, fåtal binärt transitionerade personer.” (Sofia)

När Sofia och Ell växte upp och började lajva på 90-talet var transpersoner varken synliga eller representerade. Sofia berättar att det var inte det något som pratades om när hon växte upp, så hon kände bara att hon var annorlunda utan att förstå att det som hon var trans och egentligen en kvinna. Sofia berättar att hon senare mötte några få andra transpersoner men inga hon kunde känna igen sig i. Det skulle dröja över ett decennium innan ordet icke-binär började spridas. Sofia berättar dock att under början av 2000-talet fanns det vissa mindre delar

lajvkulturen som var väldigt queera och före sin tid. Ett lajv som flera av mina deltagare pratar om, även om ingen av dem var med, är Mellan himmel och hav som sattes upp 2003.

Lajvet tog inspiration Ursula K. Le Guins böcker och hade i stället för vår vardagssamhälles kön nya kön uppdelade i morgon- och kvällsmänniskor (Gerge 2004). För att komma bort från vardagsvärldens förståelse av kön användes inte ’hon’ eller ’han’ utan morgonmänniskor kallades ’aur’ och kvällsmänniskor för ’sou’. Sofia berättar att hon var med att försöka göra ett liknande lajv i större skala som skulle heta Svart himmel runt 2003-2005 med de nya könen ’upphöjd’, ’frisinnad’ och ’tapper’, men att lajvet inte blev av i sin helhet. Sofia säger att under förberedelserna diskuterades det om de skulle inspireras av finskans hän och skapa ett nytt könsneutralt pronomen ’hen’. Detta skulle i så fall inte vara första gången det

föreslogs men långt innan det blev allmänt spritt (Bäck, Lindqvist, and Gustafsson Sendén 2018). Sofia säger att hon verkligen tror att dessa lajvkretsar runt Svart himmel, Mellan himmel och hav och gruppen Interacting Arts var bidragande till att hen etablerades och började användas i svenskan. Att belägga om lajvkulturen har gjort att hen-pronomina faktiskt började användas i svenskan är tyvärr utanför denna uppsats syfte, men jag själv började ha hen-pronomina om mig efter varit i utkanten av dessa kretsar runt 2005-2008. Jag tror även att min karaktär Julia Erdrin på mitt första stora fantasylajv Havgard 2007 hade hen-pronomina och var någon form av icke-binär även om ordet icke-binär hade inte ännu börjat användas då.

”Så det var ju väldigt annorlunda. Det var slentrianmässigt, du var antingen man eller kvinna.

That’s the way it was. Och så kommer jag där och bröt mot en massa normer. Så folk sa ‘jag är ju straight, men’ eller ‘Jag är ju gay, men … Jag har lite bleed här är det okej?’” (Ell)

”Jag är jävligt stolt över sir Vincent. Jag är stolt över mig själv för jag spelade henne. För att det var, it was unheard of, när jag började.” (Ell)

Ell deltog under den tiden i en annan del av lajvkulturen och var på andra lajv. Hen lajvade då på bland annat fantasylajv och berättar att på den tiden var alla karaktärer antingen kvinna eller man, för att man inte tänkte på att göra annorlunda. Hen säger att andra inte var transfobiska, utan mer att de tyckte att det var konstigt. Hen berättar att när hen spelade sir Vincent, en genderfluid adelsdam som jag kommer berätta mer om, hade ingen hört talas om något liknande, så det sågs som uppseendeväckande och andra visste inte hur de skulle

orientera sig i förhållande till henne. Ell med sir Vincent och Sofia med Svart himmel är några av de få men viktiga föregångarna i en lajvkultur där transpersoner och icke-binära ännu var nästan helt okända. För att det ska bli en stig måste någon tänka utanför linjerna och ta första steget.

Spreds queera linjer sig mer och mer

”Sen har jag sett över tid när jag kom tillbaka till fantasylajvscenen i början av 2010-talet och sen mer och mer efter några år där jag inte var aktiv alls, hur normerna har förändrats och från att ha varit en ovetande men relativt tolerant miljö till att ha blivit en extremt queer miljö. [...]

Jag har alltid upplevt att de här miljöerna har varit mycket för sin tid. […] Under min frånvaro så blev lajvscenen ännu queerare. Eller rättare sagt den queera kärnan spridde sig till mainstreamen i lajvscenen på sätt och vis.” (Sofia)

Med tiden spreds sig de queera linjerna mer och mer. De tidiga lajven som utforskade queera teman och nya kön inspirerade fler. Ett av de lajv som deltagarna berättar som har gjort det är

Just a little lovin’, som handlar om AIDS/HIV-krisen och utspelar sig i 80-talets New York.

Samuel berättar att som queer transman kändes det väldigt ”close to home”, nära honom, och att han fick en stark känsla av community, hemhörighet, då han delade två av sina identiteter, trans och lajvare, med många av de andra lajvarna och kunde bearbeta en kollektiv sorg från AIDS/HIV-krisen. Samuel har också själv skapat ett lajv som heter Trans Dysphoria Blues och handlar om transvården. I det får cislajvare spelandes transkaraktärer uppleva

utredningsintervjuer med hjälp av translajvare som spelar cisläkare. Samuel säger att han fick inspirationen av ett tillfälle under sin egen utredning. Ett annat lajv som deltagarna berättar om är Mossmården, ett fantasylajv om häxjakt som delade upp karaktärerna i två nya kön, först- och nästfödda, som alla hade hen-pronomina. En av mina icke-binära deltagare

beskriver det som väldigt bekvämt att alla rättkönade hen tack vare lajvvärldens normer, men att förstfödda och nästfödda ändå motsvarade vardagssamhället män och kvinnor. Även om lajv som utforskade kön hade blivit vanligare, hade det kanske tappat en del av sitt queera nytänkande, och kanske blivit lite närmare vardagssamhället binära könslinjer.

”Jag tror att Saken var först. Det är älvfolket. Den, hen. För Sanctera var jättetidiga med att vara väldigt pronomenmedvetna och duktiga på det.” (Ell)

Vissa lajv var dock tidiga med att börja med olika sätt att vara transvänliga och underlätta för lajvande transpersoner. Ell säger att första gången hen lajvade en karaktär med hen-

pronomina var på Drömmen om Sanctera för att de var väldigt tidiga med att införa

pronominaskyltar som man bar för att signalera sitt och karaktärens pronomina på samma sätt som namnskyltar.

Till den nuvarande lajvkulturen

Deltagarna upplever alla den nuvarande lajvkulturen som tydligt mer accepterande och välkomnande för transpersoner och icke-binära än vardagssamhället. De är nästan bara positiva förutom Ell som har en del erfarenheter av att alla delar av den inte är så

accepterande som de säger. Att bli felkönad är dock fortfarande vanligt och även om de tycker att det är väldigt jobbigt är det något som en del av dem snarast tar för givet.

”[Jag] återkom och insåg att ‘Okej, har lajvscenen förändrats lite grann.’ Vi hade pronomina- lappar för spelare och roller under förberedelsetiderna innan lajvet börjar. Jag träffade två personer där jag insåg att ‘Den här personen är förmodligen transmaskulin men det är inte en grej. Det behöver inte talas om utan är fullkomligt accepterad av alla omkring. Jag insåg att det en miljö där jag kan inte utgå från att personer är cis eller heterosexuella.” (Sofia)

Sådant som de pronominaskyltar som Drömmen om Sanctera hade har blivit mycket vanligare även om det inte används på alla lajv. Deltagarna berättar att det blivit mycket vanligare att se andra transpersoner och icke-binära och andra lajvare har blivit bättre på att välkomna dem utan det ses som något särskilt. Lundell (2014, 82) skriver att i de lajv som hon analyserar var det en självklar outtalad norm att män var välkomna på lajven och fanns i lajvvärlden men att kvinnor behövdes explicit skrivas in och förklaras varför de fanns i lajvvärlden och var välkomna. Mina deltagares erfarenhet tyder dock på att det har skett ett skifte från att

transpersoner och icke-binära inte ens var tänkbara till att börja explicit skrivas in och nu har

det kommit så långt att de på många lajv börjat vara självklara. Från några första steg i en oröjd terräng till en mer välgången stig och nu en nästan självklar linje.

”Det har bara blivit bättre och bättre. Färre och färre felköningar. Men det brukar hända minst en gång per fucking lajv att någon säger tjej. ’Men för i helvete. Jag ser inte ut som en tjej, jag rör mig inte som en tjej. Jag [Charlie] knivar ihjäl er. Måste ni säga att jag är tjej? Eller kille för den delen.’” (Ell)

Transpersoner och icke-binära är dock inte helt självklara på alla lajv och för alla lajvare.

Deltagarna säger att det är ovanligt, men händer, att andra medvetet felkönar dem eller förnekar att deras linje finns. Dessa är dock få och deltagarna tycker att det har blivit lättare att få stöd från andra lajvare och lajvarrangörer. Det allra vanligaste är dock att deltagarna blir icke-illvilligt felkönade med fel pronomina eller könade ord såsom ’tjej’ eller ’kille’ av andra lajvare på grund av försumlighet. Jag har även hört från andra translajvare och icke-binära att lajvarrangörer kan vara väldigt accepterande och välkomnande men inte alltid tänkt på tillgänglighet under lajv som till exempel toaletter, duschar eller förväntade karaktärskläder som inte är anpassade för olika kroppar och kön.

Ett fritt och tryggt rum att testa och utforska i

”[Lajvande har] förändrat mig positivt. Det har alltid varit en sån befrielse att lajva för det är bara en begränsad del av verkligheten. Det är så mycket svårare att kämpa emot hela stora verkligheten än att göra något annorlunda i den avgränsade miljö som lajv utgör.” (Ell)

Alla deltagarna berättar dock de upplever lajvande och lajvkulturen som ett tryggt och

tillåtande utrymme att kunna få utforska och testa karaktärer som har egenskaper de själva har eller skulle vilja ha. Ell säger att just eftersom lajv är avgränsat från vardagsvärlden har det varit mycket lättare att förändra och skapa något nytt, för då inte behöver man kämpa emot hela vardagsvärlden. Den magiska cirkeln och de transformerande ramarna mellan

vardagsvärlden och lajv, sociala överenskommelser att tolka världen på ett nytt sätt (Bowman and Hugaas 2021), gör att i lajv är det lättare att skapa och komma överens nya sätt att se världen, varandra och sig själv.

”vi väljer att [...] upphöja den fiktionen till verklighet. Där sociala konstruktioner är verkliga och existerar som ett kontrakt mellan personer där vi väljer acceptera en förståelse av oss själva och varandra som vi förhandlar oss fram till. Och framförallt i transkretsar. Bara en sådan sak som pronomenrundor är på sätt och vis att vi sätter upp en delad fiktion som en verklig fiktion. För på samma sätt som alla andra konstruktioner så är det hur vi lägger mening på egentligen okodad rent materiell värld.” (Sofia)

Sofia förklarar att i lajv och andra rollspel förhandlar man fram en överenskommelse om en fiktion där man bestämmer hur man förstår sig själva och varandra. Denna fiktion väljer man sedan att se som verklig, och detta är precis som andra sociala konstruktioner, ett sätt att ge mening åt en materiell värld. Sofia ger pronomenrundor, en social praktik vanlig i queera grupper där man som en del av en presentationsrunda säger vilka pronomina man har så att de andra kan säga rätt, som ett tydligt exempel hur en grupp gemensamt kommer överens om hur man ska benämna varandra. Lajv och skapandet av en fiktiv lajvvärld och karaktärer gör detta bara mer tydligt än i vardagsvärld, men är inte mindre verklig för det. Precis som Sofia säger är inte karaktärernas kön nödvändigtvis mindre verklig än lajvarnas. Könslinjer, och hur vi

kategoriserar olika kroppar och tilldelar dem könslinjer, är en fiktion som upphöjs till

verklighet med hjälp av performativa handlingar (Lundell 2014, 23). Detta betyder inte att det materiella och kroppen inte påverkar denna fiktion, men de har inte heller en fast mer verklig betydelse bortom någon fiktion (Bremer 2017, 46–47). Lajv ger dock en möjlighet att

föreställa sig saker som är bortom det framstår som en fast verklighet.

”För vi spelar roller. We make shit up. Och då måste man vara lite mer tolerant. När man gjort magi är det inte så stort steg att tänka sig att det finns fler än två kön. Man testar olika sociala, kulturella uppförandenormer på lajv. […] Det finns så mycket mer och man övar upp sin tolerans. […] Att utmana sinnet på det sätt som lajv kräver så tror jag att det har, om man låter det ha det, bara positiva konsekvenser.” (Ell)

Ell säger att lajvande går ut på att spela roller i en fiktiv värld. En värld som kan ha andra sociala och kulturella normer och även ha magi och övernaturliga varelser som inte ses som verkliga i vår vardagsvärld men som kan vara vardag i en lajvvärld. Ell säger att detta kräver att man blir tvungen att lära sig att kunna föreställa sig något annat än det man är van vid. Om man har lajvat att magi är verkligt menar Ell att då kan man väl tänka att det finns fler kön än vad man tidigare trodde vara verkligt. Ell säger att för hen har lajvande hjälpt hen att vara mer tolerant och tänka sig att det finns andra sätt att leva på. Hen menar att om man vill kan lajvande vara vara ett bra sätt att öva på det.

”Jag tror att lajv är ett väldigt bra medium för att utforska. Utforska sig själv, utforska andra, testa gränser, testa beteenden, möta likasinnade och oliksinnade. Och med tiden som går så verkar det bli ett tryggare forum och medium för det. Med trygghetsvärdar och olika säkerhetsåtgärder som jag tror är ganska bra. Jag tror att det kan få folk oväntat inse att de kanske är trans eller vad det nu kan vara. Eller inse att de är cis och var bekväma med det. Men det finns också möjligheter för dem att säga att ‘jag är cis men skulle vilja spela det binärt andra könet eller spela en icke-binär person’. (Ell)

Alla deltagarna är överens om att lajvande och lajvkulturen är ett väldigt bra medium för att träffa och lära sig av andra. De tycker också att det har utvecklats ett väldigt tillåtande utrymme och givande sätt att utforska, upptäcka, testa och lära sig om sig själv och andra.

Varje lajv, lajvare och karaktär som utforskar, skapar, upptäcker och testar nya stigar och ritar nya linjer på kartorna över lajvvärldarnas fiktiva könsidentitetslandskap gör det lättare för de som kommer efter att orientera sig, gå i andras fotspår och hitta hem i lajv och i vardagen.

Likt vad Lundell (2014, 124, 166) skriver är lajvande en möjlighet att förkroppsliga och uppleva den andre, men mina deltagares erfarenheter tyder också på att det är en möjlighet att bli den andre och upptäcka, utforska och förkroppsliga sig själv. I de kommande kapitlen kommer jag analysera hur deltagarna har gjort det och deras resa från sin tilldelade könslinje via lajvande till sin nuvarande könslinje.

3. Från vardagen innan till karaktären

”In order to become orientated, you might suppose that we first experience disorientation.”

(Ahmed 2006a, 5)