”Alla måste våga säga ifrån!” Om kvinnors våldsutsatthet

”Alla måste våga säga ifrån!”

Om kvinnors våldsutsatthet

Författare: Elin Söderberg & Emilia Stålbrand Handledare: Nina Modell

Examinator: Mikael Dahlberg Termin: VT 2020

Ämne: Socialpedagogik Nivå: Grundläggande nivå Kurskod: 2MB53E

Abstrakt

Linnéuniversitetet

Institutionen för pedagogik och lärande

Pedagogik med inriktning ungdom– och missbruksvård Examensarbete, 15hp.

Titel: ”Alla måste våga säga ifrån!”

– Om kvinnors våldsutsatthet Engelsk titel: ”Everybody has to weigh down!”

– About men’s violence against women Författare: Elin Söderberg och Emilia Stålbrand Handledare: Nina Modell

Datum: Mars 2020 Antal sidor: 35

Nyckelord: Våld, Kvinnor, Normalisering, Uppbrott, Socialt arbete

Undersökningen syftar till att kartlägga betydelsefulla faktorer i arbetet med våldsutsatta kvinnor genom att betrakta förhållningssätt och tillvägagångssätt som kvinnojouren och socialtjänsten använder. De metodologiska utgångspunkterna är fenomenologiskt angreppsätt och kvalitativa intervjuer. För att besvara undersökningens frågeställningar genomfördes sju semistrukturerade intervjuer. Resultatet analyserades med hjälp av de teoretiska utgångspunkterna symbolisk interaktionism och exit-teorin. Resultatet visar att det förebyggande och utåtriktade arbetet är viktigt för att kvinnorna som blivit utsatta för våld ska be om hjälp och stöd. Hur de professionella frågar om våld samt deras kunskaper och erfarenheter om våld har uppmärksammats som betydelsefulla faktorer. Samtidigt belyser intervjupersonerna vilket ansvar samhället besitter för att motverka våld.

Slutsatsen blir att socialtjänsten och kvinnojouren kan nå fler kvinnor som blivit våldsutsatta genom det förebyggande och utåtriktade arbetet, därför ska det prioriteras av samhället. När det gäller de professionellas förhållningssätt och tillvägagångssätt behöver de anpassas efter kvinnorna, slutsatsen blir att det inte går att jämföra kvinnornas förändringsprocesser.

Tack

Ett stort tack till informanterna som delat med sig av kunskaper och erfarenheter om kvinnors våldsutsatthet. Utan er hade inte undersökningen varit möjlig att genomföra.

Fortsätt med det ni gör, ert arbete spelar roll.

Tack till dig, Nina Modell som handlett oss genom uppsatsskrivandet. Din positiva energi har inspirerat oss och gjort att vi trott på oss själva.

Slutligen, tack familj och vänner för att ni fått oss att kämpa när vi tänkt ge upp.

Tingsryd/Kalmar – Mars 2020 Elin Söderberg & Emilia Stålbrand

Innehåll

1 Inledning ____________________________________________________________ 1 2 Syfte och frågeställningar ______________________________________________ 2 3 Bakgrund ___________________________________________________________ 2 3.1 Hur individer utövar våld _____________________________________________ 2 3.2 Förklaringar till varför individer utövar våld ______________________________ 3 3.3 Normaliseringsprocessen _____________________________________________ 3 3.4 Uppbrottsprocessen _________________________________________________ 4 3.5 Socialtjänstens ansvar ________________________________________________ 4 3.6 Kvinnojourens arbete ________________________________________________ 5 4 Tidigare forskning ____________________________________________________ 5 4.1 Att lämna en våldsam relation _________________________________________ 5 4.2 Stödet från omgivningen _____________________________________________ 6 4.3 Professionellas förhållningssätt och tillvägagångssätt _______________________ 7 5 Teoretiska utgångspunkter _____________________________________________ 9 5.1 Symbolisk interaktionism _____________________________________________ 9 5.2 Exit-teorin _________________________________________________________ 9 6 Metodologiska utgångspunkter ________________________________________ 11 6.1 Fenomenologiskt angreppssätt ________________________________________ 11 6.2 Kvalitativ intervju __________________________________________________ 12 6.3 Urval ____________________________________________________________ 12 6.4 Förberedelser och genomförandet _____________________________________ 12 6.5 Forskningsetiska övervägande ________________________________________ 13 6.6 Teoretisk tolkning __________________________________________________ 14 6.7 Kvalitetskriterier ___________________________________________________ 14 7 Resultat ____________________________________________________________ 15 7.1 Presentation av informanterna ________________________________________ 15 7.2 Att motivera våldsutsatta kvinnor till att be om hjälp och stöd _______________ 16 7.2.1 Hur kontakten med verksamheterna etableras ________________________16 7.2.2 Samhällets ansvar _____________________________________________17 7.3 Hur professionella bemöter våldsutsatta kvinnor __________________________ 18 7.3.1 Kvinnorna normaliserar våldet ___________________________________18 7.3.2 Hur professionella frågar om våldsutsattheten _______________________19 7.3.3 Från att ha normaliserat våldet till att bryta upp från mannen ____________20 7.3.4 Hur professionella arbetar med våldsutsattheten ______________________22 7.4 Möjligheter och svårigheter i det sociala arbetet __________________________ 24 7.4.1 Möjligheter som de professionella upplever _________________________24 7.4.2 Svårigheter som de professionella upplever _________________________25 7.5 Sammanfattning av resultatet _________________________________________ 27 7.5.1 Att motivera våldsutsatta kvinnor till att be om hjälp och stöd ___________27

7.5.2 Hur professionella bemöter våldsutsatta kvinnor _____________________27 7.5.3 Möjligheter och svårigheter i det sociala arbetet ______________________28 7.6 Teoretisk analys ___________________________________________________ 28 8 Diskussion __________________________________________________________ 30 8.1 Resultatdiskussion _________________________________________________ 30 8.1.1 Dubbel utsatthet _______________________________________________30 8.1.2 Se bakom fasaderna ____________________________________________31 8.1.3 Bryta trenden _________________________________________________32 8.2 Metoddiskussion ___________________________________________________ 33 8.3 Undersökningens kvalité ____________________________________________ 33 9 Slutsatser __________________________________________________________ 34 9.1 Undersökningens slutsatser __________________________________________ 34 9.2 Pedagogiska implikationer ___________________________________________ 35 Referenser ___________________________________________________________ 36 Bilagor ______________________________________________________________ 39 Bilaga 1 Intervjuguide _________________________________________________ 39 Bilaga 2 Frågan om att delta i undersökning ________________________________ 40 Bilaga 3 Information till deltagare om Vetenskapsrådets etiska aspekter __________ 41

1 Inledning

Våld i nära relation betraktas som ett samhällsproblem. Det är också vanligare att män utsätter kvinnor för våld och detta gäller särskilt när vi talar om våld i nära relation (Socialstyrelsen 2014; Socialstyrelsen 2016). Flera kvinnor väljer att inte anmäla männen som har våldsutsatt dem, vilket gör det problematiskt att utvärdera antalet kvinnor som lever i relationer som innehåller våld (Grände, Lundgren & Eriksson 2014).

Enligt oss är det viktigt att diskutera interaktionen mellan de professionella i det sociala arbetet och kvinnor som har blivit utsatta för våld. Den statliga utredningen Att ta ansvar för sina insatser – Socialtjänstens stöd till våldsutsatta kvinnor granskar socialtjänstens arbete med våldsutsatta kvinnor. I utredningen framhålls det att socialarbetarnas bemötande samt deras kunskaper och insatser är betydelsefulla faktorer (SOU 2006:65).

I utbildningspodden Våld i nära relation - det börjar med kärlek, intervjuas experter, forskare och praktiker som är specialiserade på frågor om våld i nära relationer. I avsnitt

#2 I möte med socialtjänsten framhåller en av de medverkande att de professionellas förhållningssätt kan vara avgörande om våldsutsatta kvinnor upprätthåller kontakten med socialtjänsten (Moser Hällen & Lagh 2018).

En kvinna som lever med en våldsam man kan vara ambivalent till att lämna mannen som har våldsutsatt henne. Att bli utsatt för våld under en längre tid kan leda till att kvinnan normaliserar mannens beteende, detta kan leda till att den våldsutsatta kvinnan utvecklar en normaliseringsprocess. Att kvinnan till sist lämnar mannen som har våldsutsatt henne sker genom en uppbrottsprocess. Det handlar om att den våldsutsatta kvinnan behöver tänka över sitt beslut. Flera kvinnor som blivit utsatta för våld tycker det är svårt att prata om sina känslor, tankar och upplevelser. Professionella i det sociala arbetet kan uppmärksamma dessa kvinnor genom att fråga om våldsutsatthet (Grände et al. 2014). En av gästerna i utbildningspodden beskriver att det kan vara problematiskt för socialtjänsten att få kontakt med våldsutsatta kvinnor.

[…] bilden av vem som är en klient på socialtjänsten är ganska stark…och den är ganska starkt förknippad med skam och stigma. Man vill inte vara en del av socialtjänsten…man vill hellre vara någon annan … och det tänker jag är ett av de största hindren för socialtjänsten att faktiskt nå våldsutsatta kvinnor. – Ekström (2018).

Inom det socialpedagogiska fältet är relationen mellan den professionelle och klienten betydelsefull för att inleda en förändring (Cederlund & Berglund 2017). Utifrån detta perspektivet är det intressant att undersöka om professionellas bemötande har inverkan på om kvinnor som blivit utsatta för våld, upprätthåller kontakten med socialtjänsten och kvinnojouren. Genom undersökningen ska vi kartlägga betydelsefulla faktorer i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Vi kommer att fokusera på förhållningssätt och tillvägagångssätt inom det sociala arbetet, för att betrakta hur professionella kan motivera till förändring när kvinnorna befinner sig i normaliseringsprocessen och uppbrottsprocessen. Förändringen innebär att genomgå faser och för att klara av processen behöver klienten hjälp och stöd från den professionelle (Cederlund & Berglund 2017). Med undersökningen vill vi lyfta det viktiga arbetet som socialtjänsten och kvinnojouren gör.

2 Syfte och frågeställningar

Syftet med undersökningen är att kartlägga betydelsefulla faktorer i arbetet med våldsutsatta kvinnor utifrån professionellas erfarenheter. Undersökningen belyser professionellas förhållningssätt och tillvägagångssätt inom verksamheterna socialtjänst och kvinnojour.

1. Hur kan de professionella motivera våldsutsatta kvinnor till att be om hjälp och stöd?

2. Vad anser de professionella är väsentligt i bemötandet av kvinnor som blivit utsatta för våld?

3. Vilka möjligheter och svårigheter betraktar de professionella i arbetet med våldsutsatta kvinnor?

3 Bakgrund

I avsnittet beskrivs hur våld utövas och varför individer utövar våld samt processer som kan förklara våldsutsatta kvinnors upplevelser. I avsnittet presenteras även socialtjänstens ansvar och kvinnojourens arbete.

3.1 Hur individer utövar våld

Isdal (2001) menar att individer ser olika på våld och för att kunna förstå varför individer använder våld måste det förklaras i ett sammanhang. Våldet kan utövas på olika sätt och därför har författaren kategoriserat våldet efter situationer. Fysiskt våld innebär att en individ utsätter en annan individ för våld som påverkar kroppens yttre. Omgivningen kan se tecken på våldsutsatthet på grund av de ytliga skadorna. Psykiskt våld handlar om att förövaren använder verbala hot genom bland annat emotionellt våld, direkta hot, indirekta hot, kontroll samt isolering. Emotionellt våld påverkar individens självkänsla genom att förövaren får offret att känna sig mindre värd. Förövaren använder direkta hot för att skrämma offret till att lyda de krav som förövaren ställer, detta med syfte att få offret att stanna kvar i relationen. Indirekta hot handlar om att förövaren pikar offret med kroppen eller rösten i syfte att förmedla budskapet om vilka konsekvenser som kan uppstå.

Kontroll innebär att förövaren begränsar offret, vilket kan handla om att förövaren kontrollerar offrets beteenden och handlingar. Isolering handlar om frihetsberövande och kan innebära att offret inte får kontakta familj eller vänner. Förövaren isolerar offret för att omgivningen inte ska upptäcka våldet.

Isdal (2001) beskriver materiellt våld som ett beteende för att skrämmas, vilket kan handla om att slå i dörrar och väggar. Förövaren använder våld för att visa sin dominans och makt. Sexuellt våld innefattar övergrepp som kränker offrets sexualitet och detta våld kännetecknas av att bryta ner den privata sfären. Våldet innebär att förövaren tvingar offret till att utföra sexuella handlingar. Latent våld kan syfta till att offret under längre tid har varit utsatt för våld och på grund av våldsutsattheten undviker offret diskussioner och konflikter. Detta eftersom det kan ge upphov till att förövaren börjar använda våld.

3.2 Förklaringar till varför individer utövar våld

Mäns våld mot kvinnor har pågått i alla tider men förklaringarna till våldet har ändrats, med kopplingar till biologiska, samhälleliga och sociala faktorer (Moser Hällen &

Sinisalo 2018). “Våldet betraktas därmed som något som förekommer i alla samhällsklasser med den gemensamma nämnaren att det är män som utövar våld och kvinnor som blir utsatta” (Moser Hällen & Sinisalo 2018, s. 22). Eftersom våld betraktas som ett samhällsproblem måste alla ta ansvar för att motverka mäns våld mot kvinnor.

Forskare arbetar ständigt för att kartlägga våld i nära relation, Moser Hällen och Sinisalo (2018) framhåller fem förklaringsmodeller.

Individfokuserade förklaringar handlar om inre faktorer mellan de olika könen. Utifrån det biologiska perspektivet betraktas män som aggressiva och våldsamma av naturen på grund av det manliga hormonet testosteron. Medan det psykoanalytiska perspektivet pekar på psykologiska faktorer till mäns våldsamma beteende, och detta kopplat till ett underförstått syfte att känna makt och kontroll. Den sociologiska förklaringsmodellen handlar om yttre faktorer som påverkar individen till att begå våld. Det blir ett kognitivt beteende för mannen om han tidigare bevittnat och upplevt våld. Utifrån det kognitiva perspektivet försätter sig mannen i en position där han tror sig ha rätten att bestraffa kvinnan. Att utöva våld handlar i denna förklaringsmodell att män vill upprätthålla den manliga identiteten. När mannen tappar kontrollen över kvinnan så måste han återuppta makten över situationen genom våld (Moser Hällen & Sinisalo 2018).

En annan förklaringsmodell är den strukturella feministiska, vilket innebär att mäns våld mot kvinnor är en strukturell förklaring till våld i nära relation. De rådande samhälleliga strukturerna kring överordning och underordning när det gäller män och kvinnor och den samtidigt bristande jämställdheten mellan könen är det som gör att våldet fortskrider. Den relationella förklaringsmodellen innebär att våldet inte beror på en part utan två parter, det vill säga mannen och kvinnan. Utifrån detta perspektiv finns det inte våldsutövare och offer, utan båda pendlar med att ha övertaget i situationen. Den sista förklaringsmodellen är den socioekologiska och innebär att det inte går att förklara våldet utifrån ett perspektiv.

Istället ska de olika förklaringarna kombineras med varandra och kan därför handla om både yttre och inre faktorer (Moser Hällen & Sinisalo 2018).

3.3 Normaliseringsprocessen

Att bli utsatt för våld under längre tid kan innebära att kvinnan utvecklar en normaliseringsprocess. Det som sker är att kvinnan i början uppfattar våldet som avvikande men hon kommer med tiden normalisera våldet. I samband med detta kommer kvinnan att försvara mannen eftersom hon accepterat våldet som en del i vardagen. För mannen är våldet ett sätt att ha makt och kontroll över kvinnan. Han upplever att våldet sker med omtanke för kvinnan eftersom han vill göra henne till en bättre individ. Gränsen mellan rätt och fel suddas ut för kvinnan och hon kan inte längre skilja på smek och slag.

Vidare beskriver författaren hur mannen isolerar kvinnan och gör att hon inte kan skilja gott från ont. När mannen använder makt och kontroll över kvinnan blir hon isolerad från omgivningen och han bestämmer över hennes sociala kretsar. Eftersom kvinnan inte kan tala med andra om situationen upplever hon även isoleringen som normal (Lundgren 2004). Traumatiska band beskriver den sammankopplingen kvinnan känner till mannen.

Mannens beteende påverkar kvinnans livsvärld och mannens handlingar har full inverkan på kvinnans uppträdande. Mannen växlar mellan att utöva våld och ge kärlek vilket gör kvinnan ambivalent och hon rättfärdigar våldet genom att hänvisa till mannens positiva egenskaper. Detta leder till att gränsen mellan våld och kärlek suddas ut och våldet blir till kärlek (Lundgren 2004; Nordborg 2018).

3.4 Uppbrottsprocessen

När kvinnan ska lämna mannen har forskare sett att vissa kvinnor genomgår en uppbrottsprocess som innefattar tre faser. Att bryta upp innebär att kvinnan kommer ställas inför valet att överväga fördelar och nackdelar med att stanna eller gå vidare.

Kvinnan behöver tid för att bearbeta sina känslor och tankar för att komma fram till ett beslut. Även om kvinnan går vidare fysiskt kommer det traumatiska bandet påverka henne psykiskt genom hela uppbrottsprocessen. Att bli fri handlar om att kvinnan ska komma till insikt om det våld som mannen har utsatt henne för. Kvinnan behöver genom uppbrottsprocessen få hjälp och stöd från omgivningen. Genom att bygga upp kvinnans självkänsla och självtillit kommer hon slutligen att kunna ta beslut om att lämna mannen för att undkomma våldet. Genom att berätta om sina upplevelser kommer kvinnan förstå att mannen har utsatt henne för våld. Under uppbrottsprocessen infinner sig vanligen en sorg hos kvinnan, eftersom hon kommer till insikt om att hon tillbringat livet med en man som har våldsutsatt henne. I uppbrottsprocessen är sorgen en viktig del för att kvinnan ska kunna gå vidare (Larsdotter 2011).

3.5 Socialtjänstens ansvar

Enligt 5 kapitel 11 § Socialtjänstlagen (SoL 2003:453) bär socialtjänsten ansvar för våldsutsatta kvinnor. Socialstyrelsen har utformat riktlinjer för socialnämnden när det gäller socialtjänstens arbete med kvinnor som blivit utsatta för våld (Enander & Nilsson 2019). Moser Hällen och Sinisalo (2018) hänvisar till dessa riktlinjer. För att uppmärksamma våld i nära relation måste socialtjänsten i första hand fråga kvinnor om de är våldsutsatta. Får socialtjänsten kännedom om att en kvinna blivit utsatt för våld ska professionella erbjuda hjälp och stöd omgående. För att kunna fråga om våldsutsatthet ska professionella besitta kunskap och kompetens om våld i nära relation, samt hur de ska bemöta våldsutsatta kvinnor bestäms av ledningen och verksamheten. I riktlinjerna framkommer det att de professionella ska bemöta våldsutsatta kvinnor med acceptans och respekt genom deras förhållningssätt och tillvägagångssätt (Moser Hällen & Sinisalo 2018).

I Sverige överförde staten ansvaret till kommunernas socialnämnder år 1998 genom en lagstiftning som beskriver att socialtjänsten “bör” ge våldsutsatta kvinnor hjälp och stöd.

Dock ändrades “bör” till “skall” år 2007, för att markera socialtjänstens ansvar för kvinnor som blivit utsatta för våld (Ekström 2018; Enander & Nilsson 2019). I Socialtjänstlagen 2 kapitel 2 § (SoL 2003:453) framgår det att socialtjänstens ansvar som verksamhet bland annat ska främja individers ekonomiska situation samt sociala liv och att individer ska ha jämlika levnadsvillkor samt kännetecknas av respekt för individernas värde. Vidare lämnar Socialstyrelsen rekommendationer i form av SOSFS (2014:4) kring bindande föreskrifter och allmänna råd om hur utredning och insatser för våldsutsatta ska utformas. Det framkommer att en riskbedömning om fortsatt våld ska genomföras och att

insatser ska erbjudas vid det akuta skedet samt på längre sikt. Riskbedömningen ska utgå ifrån kvinnans behov av hjälp och stöd samt skydd (Ekström 2018).

3.6 Kvinnojourens arbete

Kvinnor som blivit utsatta för våld kan, förutom att söka hjälp och stöd hos myndigheter, ta kontakt med ideella organisationer. De individer som arbetar ideellt kan, av kvinnorna, upplevas ha medmänsklighet och personligt engagemang. Detta skiljer dem från de professionella de vanligtvis träffar. År 1978 öppnade de första kvinnojourerna i Sverige, och detta var i samband med debatten om kvinnors rättigheter. Målet var att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. Under 2010-talet valde regeringen i Sverige att investera flera miljoner till kvinnojourerna för att expandera deras arbete.

Kvinnojourernas arbete fokuserar bland annat på att ge råd till våldsutsatta kvinnor, men bemötande och genomförande kan skifta mellan olika kommuner (Kunosson 2019).

“Gemensamt för alla kvinnojourer är dock att de arbetar för att bekämpa våld mot kvinnor och ge stöd till våldsutsatta kvinnor” (Kunosson 2019, s. 363). Kvinnor som har blivit utsatta för våld kan genom kvinnojourerna få skyddat boende (Kunosson 2019).

Kvinnorna placeras då under skydd för att undkomma den våldsamma situationen i hemmet. Insatsen syftar till att ge kvinnorna tillfälligt eller långvarigt skydd från männen som har våldsutsatt dem (Moser Hällen & Sinisalo 2018).

4 Tidigare forskning

I avsnittet presenteras tidigare forskning om våldsutsatta kvinnors upplevelser. Det redogörs också hur omgivningen och professionella kan ge hjälp och stöd.

4.1 Att lämna en våldsam relation

Gålnander (2019) har intervjuat tio kvinnor som varit utsatta för våld i nära relation med syfte att ta reda på hur våldet har påverkat dem. Kvinnorna som medverkade i undersökningen hade vid tillfället kriminella livsstilar. Forskaren var till en början intresserad av kvinnornas motståndsprocesser till att lämna kriminaliteten.

Undersökningen kom sedan att fokusera på kvinnornas upplevelser av våld i nära relation.

I resultatet framgår det att kvinnornas våldsutsatthet har påverkat deras sociala liv och att de utvecklat psykisk ohälsa. Under intervjuerna har kvinnorna uppgett att de tidigare varit isolerade från omgivningen på grund av männens kontroll. Samtidigt menade kvinnorna att de efter uppbrotten återigen blivit isolerade eftersom de tvingades flytta till nya platser och för att skydda familj och vänner fick de säga upp kontakten. Resultatet visar att kvinnorna blev socialt exkluderade i samband med att de beviljades skyddad identitet.

Trots att kvinnorna inte längre befann sig i en våldsam relation påverkade männens kontroll över dem fortfarande. Detta genom att kvinnorna upplevde att männen hindrade dem från att gå vidare i sina liv. Flera av kvinnorna berättade att de haft svårt att träffa en ny partner som de kunde lita på.

Psykisk ohälsa lyfts som en påföljd av kvinnornas våldsutsatthet. I undersökningen har fem av tio kvinnor diagnostiserats med posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Dessa kvinnor har uppgett att de varit i kontakt med psykiatrin och socialtjänsten. En kvinna uppgav att psykiatrin kunde bistå med medicinska insatser om hon avslutade det pågående

missbruket, dock föreslogs inte insatser som kunde behandla kvinnans missbruk. På grund av att insatserna uteblev upplevde kvinnan att hon hamnade mellan stolarna när det gällde samverkan mellan psykiatrin och socialtjänsten (Gålnander 2019).

En annan kvinna berättade att socialtjänsten kunde bistå med ekonomiska insatser.

Kvinnan beviljades även boendestödjare som skulle hjälpa henne med att sköta hushållet.

Dock avslutades insatsen eftersom socialtjänsten fått veta att boendestödjaren och klienten samtalade mer än vad de städade. Ingen av de intervjuade kvinnorna fick erbjudande om att gå i samtal och bearbeta sina trauman. En annan kvinna som bodde på skyddat boende under åtta månaders tid var berättigad till att genomgå traumabehandling.

Denna påbörjades dock aldrig under tiden hon befann sig på det skyddade boendet. Efter det skyddade boendet satt kvinnan i fängelse. Ett och halvt år efter att hon avtjänat sitt fängelsestraff väntande hon fortfarande på att börja med sin traumabehandling. Kvinnan berättade att hon upplevde att myndigheterna åsidosatt henne och enligt henne begränsade det hennes möjlighet till att kunna börja om och finna en tillhörighet i samhället (Gålnander 2019).

Enander (2011) har intervjuat kvinnor som har blivit utsatta för våld i nära relation.

Sammanlagt gjordes 47 intervjuer med syftet att undersöka vilka känslor som de våldsutsatta kvinnorna hade under relationerna samt vid uppbrotten. När kvinnorna beskrev männen de blev kära i var det positiva egenskaper som de mindes, men med tiden kunde kvinnorna se att männens personlighet förändrades. Allteftersom började männen använda makt och kontroll samt utöva våld och männens negativa egenskaper trädde fram allt oftare. Anledningen till att kvinnorna stannade kvar hos männen berodde på deras positiva egenskaper. Under en intervju framkom det att en kvinna inte lämnade sin man för att hon under en lång tid hoppades att han skulle förändras. Vändningen kom när hon nästan blev ihjälslagen. Författaren lyfter att tidigare forskning talar för att det är vanligt att en våldsutsatt kvinna ofta lämnar mannen när hoppet om förändring överger henne.

Khaw och Hardesty (2007) har genomfört 19 intervjuer med kvinnor som blivit utsatta för våld. Till en början syftade undersökningen till att betrakta mödrars erfarenheter av separationer och att bli ensamstående, men syftet ändrades till att fokusera på kvinnornas uppbrottsprocess. Khaw och Hardesty (2007) har uppmärksammat tre faser samtliga kvinnor har genomgått och dessa var The Realization, Pushed to React och The Final Exit. I The Realization förklarade kvinnorna att de till en början förnekade våldet, men att insikten om våldet skedde med tiden och gick att koppla till särskilda händelser. Under Pushed to React insåg kvinnorna att våldet eskalerade och att de behövde agera. Den slutgiltiga fasen The Final Exit handlade om att kvinnorna lämnade männen för alltid och vanligen på grund av en händelse som var oförlåtlig eller för att de ville återta sina liv.

Resultatet visar att kvinnorna genomgått samma faser i uppbrottsprocessen men det som skiljde dem åt var hur och när de gick vidare.

4.2 Stödet från omgivningen

Dias et al. (2019) undersökte mellan 2010–2011 om män och kvinnor har lägre risk att bli utsatta för våld om de har stöd från anhöriga. Syftet med undersökningen var att betrakta sambandet mellan våld i nära relation och socialt stöd. Undersökningen genomfördes i sex europeiska länder och ett urval på 3496 individer besvarade enkäten.

Om individerna hade blivit utsatta för våld under minst ett tillfälle betraktades de som

våldsutsatta. Resultatet visar att individer som varit utsatta för våld i nära relation även rapporterade lågt värde av socialt stöd. De kvinnor som ingick under denna kategori riskerade att utveckla en psykisk ohälsa. Kvinnorna som medverkade i undersökningen hade lätt för att samtala om deras våldsutsatthet. Dock talade kvinnorna med familj och vänner istället för att kontakta myndigheter eller organisationer. Männen som deltog i undersökningen hade svårt att berätta för anhöriga och utomstående att de blivit utsatta för våld. I resultatet framgick det också att individer med hög socioekonomisk status hade socialt stöd och dessa individer hade även färdigheter till att söka hjälp och stöd.

Strandberg (2016) har genomfört intervjuer med tre kvinnor som varit utsatta för våld samt deras familjer. Syftet med undersökningen var att se till familjemedlemmarnas olika perspektiv på våldet. I en familj hade våld förekommit inom släkten, vilket gjorde att kvinnans far normaliserade våldet dottern och barnbarnen utsattes för. I denna familj upplevde kvinnan att fadern var lojal mot förövaren. Bröderna till kvinnan försökte vid några tillfällen att stoppa våldet men det slutade alltid med att de blev vänner igen.

Kvinnan menade att det solidariska bandet de manliga familjemedlemmarna hade till varandra gjorde att kvinnan stannade kvar hos förövaren. Vidare framgick det i resultatet att beroende på hur familjerna betraktade kvinnorna påverkade det om kvinnorna stannade kvar eller lämnande männen. En familj tyckte att kvinnan som vuxen hade en skyldighet att lämna mannen för barnens skull och familjen menade att hon skulle ta eget ansvar och lösa problemet. En annan familj uppgav att kvinnan själv inte var medveten om vilken fara hon befann sig i. Familjen tyckte att kvinnan inte vara kapabel till att hantera problemet själv och tog därför beslutet åt henne. Detta genom att ställa ett ultimatum som innebar att de skulle ta barnen ifrån henne om hon inte lämnade mannen.

4.3 Professionellas förhållningssätt och tillvägagångssätt

Ljungwald och Svensson (2007) har undersökt hur socialtjänsten bemöter våldsutsatta kvinnor och materialet för undersökningen samlades in genom fokusgrupper. De som medverkade i undersökningen var socialarbetare och under sessionerna fick deltagarna teman att diskutera kring. I resultatet framgår det att socialarbetarna uppgett att våldsutsatta inte betraktar sig själva som offer vid deras första möte på socialtjänsten.

Kvinnor som har blivit utsatta för våld skuldbelägger sig själva och för att de ska kunna gå vidare i processen behöver de komma till insikt om vem som faktiskt bär ansvar för våldet. Etiketten för vem som är klient hos socialtjänsten är mer komplex än vad samhällets generella förståelse är. I sessionerna berättade socialarbetarna att kvinnorna inte endast är offer i bemärkelsen av det fysiska våldet, utan även det osynliga våldet som kan leda till psykiskt lidande i form av exempelvis trauma. Eftersom detta våld inte är synligt blir illustrationen av en våldsutsatt kvinna felaktig i samhället. Att bemöta kvinnor som blivit utsatta för psykiskt våld blir komplicerat för socialarbetarna eftersom kvinnorna inte betraktar sig som det ideella offret. För att kvinnorna ska kunna bearbeta våldet måste de få möjlighet att tala om sina upplevelser. Det är socialarbetarnas uppgift att se kvinnornas behov, samt att socialarbetarna ska utgå från de ramar socialtjänsten erbjuder i form av hjälp och stöd.

Ekström (2018) har intervjuat sexton kvinnliga socialarbetare, som samtliga arbetar med våld i nära relation inom olika sektorer. Syftet med undersökningen var att betrakta hur socialarbetare från olika kommuner uppfattar socialtjänstens ansvar gällande stöd till kvinnor som blivit utsatta för våld. Två centrala teman som har uppmärksammats var Vem

som har rätt till stöd och Vad socialtjänstens uppdrag anses vara. Alla kvinnor som blivit utsatta för våld har rätt att få stöd av socialtjänsten och ingen av kommunerna i undersökningen krävde att kvinnorna skulle ha gjort en polisanmälan. Däremot berättade flera socialarbetare att deras arbete kunde variera beroende på vilken fas som kvinnan befann sig i. Samtidigt menade andra socialarbetare att detta inte hade någon betydelse.

Det gemensamma målet som socialtjänsten har är att våldet ska upphöra men det är problematiskt om de upplever kvinnan som ambivalent till att lämna mannen. En socialarbetare berättade att det är svårt att fastställa vilket ansvar de har för de våldsutsatta kvinnorna. Samtidigt menade socialarbetaren att det ingår i socialtjänsten arbete att motivera våldsutsatta kvinnor till att ta emot stöd från myndigheter och organisationer.

“Socialtjänstens uppdrag som antingen att erbjuda stöd till kvinnor som utsätts eller har utsatts för våld i nära relationer, eller att ge stöd till kvinnor som har lämnat eller står i begrepp att lämna en relation där de blivit utsatta för våld” (Ekström 2018, s. 278).

Gränsen för socialtjänstens uppdrag blir därför svårt att understryka.

Mattsson (2013) har gjort intervjuer och observationer i en verksamhet som arbetar med våld i nära relation där verksamheten ger stöd till både offer och förövare. De som har blivit intervjuade var två män och sex kvinnor. Observationerna skedde vid flera tillfällen under ett år för att kartlägga arbetet på verksamheten. Syftet med undersökningen var att betrakta hur en verksamhet med båda kön uppfattar våld i nära relation från olika perspektiv. Socialarbetarna besitter en ambivalens till att använda strukturella feministiska perspektiv i förståelsen till våld i nära relation. Det beror på att verksamheten arbetar med både offer och förövare, vilket gör att socialarbetarna inte uppfattar männens våld som överrepresenterade. Samtidigt visar resultatet att det är vanligare med manliga förövare och kvinnliga offer. Detta eftersom det inte förekom några ärenden hos verksamheten med kvinnliga förövare och manliga offer under året som observationerna skedde. Vidare hade socialarbetarna på verksamheten olika inställningar till hur stödet till offren skulle erbjudas och hanteras. En diskussion var hur socialarbetarna agerade när en klient inte höll fast vid sin berättelse. På verksamheten framhöll de kvinnliga socialarbetarna att klienterna kan normalisera våldet och därför vara ambivalenta. En manlig socialarbetare menade istället att de inte kan aktualisera dessa ärenden.

Lundberg och Bergmark (2018) har genomfört enkäter via internet. De som besvarat frågorna var 787 handläggare som arbetar på individ- och familjeomsorgen. Syftet med undersökningen var att kartlägga arbetet med våld i nära relation genom socialarbetarnas erfarenheter och kunskaper. En frågeställning i undersökningen fokuserade på hur socialarbetare ställer frågor om våld i nära relation. Fyra av tio socialarbetare uppgav att de alltid eller nästan alltid frågade klienterna om våldsutsatthet.

Fler än hälften av socialarbetarna i undersökningen frågade enbart om de kunde lägga märke till att klienterna blivit utsatta för våld. Några få socialarbetare uppgav att de aldrig eller nästan aldrig frågade klienterna om våldsutsatthet. På socialtjänsten var det inom enheterna familj samt missbruk och beroende som frågan om våldsutsatthet oftast aktualiserades. Resultatet visar att de som inte frågade om våld i nära relation arbetar inom socialt bistånd och de väljer att inte fråga eftersom de inte vet hur de ska fråga. De bidragande faktorerna till att socialarbetarna frågade om våld i nära relation berodde på deras kompetens och utbildning samt deras administrativa färdigheter. Socialarbetare som ställde frågan om våldsutsatthet upptäckte fler klienter som levde med våld i nära relation.

5 Teoretiska utgångspunkter

I avsnittet lyfts undersökningens teoretiska utgångspunkter, symbolisk interaktionism med koppling till fenomenologin och exit-processen.

5.1 Symbolisk interaktionism

Utifrån det socialpedagogiska perspektivet lär och utvecklas individer i interaktion med varandra. Individer förstår världen genom att kommunicera och deras bild av omvärlden skapas i kontakt med andra (Cederlund & Berglund 2017). “Genom sociala konstruktioner skapas konkret mening och struktur i livet” (Cederlund & Berglund 2017, s. 58). En teoretisk utgångspunkt är symbolisk interaktionism, teorin fokuserar på sociala interaktioner där individen vill bli uppmärksammad och bekräftad. Utifrån denna teori har professionella inom socialt arbete en viktig roll i bemötandet av klienter.

När det gäller arbetet med våld i nära relation är det intressant att granska de professionellas förhållningssätt för att kunna beskriva våldsutsatta kvinnors motivation till förändring. Utifrån symbolisk interaktionism är det intressant att se om motivationen beror på inre och yttre faktorer. Cederlund och Berglund (2017) menar att symbolisk interaktionism fokuserar på social interaktion mellan den professionelle och dennes klient. Upplevelsen av det första mötet är betydelsefullt för att klienten ska upprätthålla kontakten. Social interaktion handlar inte enbart om att utbyta ord utan det som är meningsfullt är det som existerar mellan individerna, det vill säga relationen mellan den professionelle och klienten.

Blumer (1986) framhåller att grunden till symbolisk interaktionism ligger i att undersöka hur individer fungerar i grupp. Författaren kartlägger tre utgångspunkter i symbolisk interaktionism. Den första utgångspunkten handlar om hur individens vardag interagerar med omvärlden, vilket sker genom sociala interaktioner och sociala sammanhang. Det går att koppla till relationen mellan den professionelle och dennes klient. Betydelsen kring vad individen har för relation till omvärlden skapas i sociala interaktioner, vilket författaren betraktar som den andra utgångspunkten. Den tredje utgångspunkten handlar om hur individen upplever betydelsen av de sociala interaktionerna och att det sker genom en tolkningsprocess (Blumer 1986). För att klienterna ska vara mottagliga för att ta emot hjälp och stöd, så är det angeläget att de professionella bestämmer sig för vilket förhållningssätt och tillvägagångssätt de ska använda sig av i sitt arbete med klienterna.

Symbolisk interaktionism skapas när individen får en meningsfullhet genom social interaktion. Relationen mellan individerna blir då starkare när fler individer går samman och tillsammans skapar mening (Blumer 1986). Symbolisk interaktionism kan sammankopplas med en annan teoretisk utgångspunkt, det vill säga till exit-teorin.

Relationsskapandet skapar en meningsfullhet genom att klienten blir sedd och den professionelle kan motivera klienten till förändring.

5.2 Exit-teorin

Cederlund och Berglund (2017) framhåller exit-teorin, som fokuserar på uppbrott och förändring. Teorin handlar om att förändring är en process med olika faser och har vidare

koppling till självkänsla och identitet. Att förändra en problematisk livssituation sker genom vändpunkter, dessa kan grundas på motivation eller social interaktion.

Enligt Ebaugh (1988) innebär exit-teorin att individen har sociala roller och när individen lämnar en roll skapas och utvecklas en ny. Individens roll har koppling till andra individer och det är beroende på vilken relation individerna har till varandra. I den relationen formas deras identiteter. När en individ påbörjar exit-processen försvinner dennes egna förväntningar och skyldigheter som rollen tidigare medfört. Individen drar sig undan från de sociala sammanhang som rollen varit central i och relationerna som rollen tidigare haft koppling till avslutas. När individen börjar drar sig undan från de gamla sociala sammanhangen befinner sig individen under exit-processen. Den nya rollen innebär att det finns spänningar mellan individens dåtid, nutid och framtid och att individen hela tiden får kämpa för att hitta sin plats i den nya rollen.

Ebaugh (1988) menar att första stadiet i exit-processen, First Doubts, handlar om att individen börjar tvivla på sin roll. Det händer vanligen när individen upplever en händelse som en vändpunkt. Tidigare har individen uppfattat liknande händelser som normala. När händelserna börjar ifrågasättas tar individen det första steget för att inleda exit-processen.

Det är flera faktorer som gör att denna process påbörjas, en faktor syftar till att individens roll påverkas av omgivningen. Det kan exempelvis handla om att närstående uppmärksammar ett problem. Vidare lyfter Ebaugh (1988) att kvinnor som har blivit utsatta för våld påbörjar processen när våldet blir synligt för omgivningen. När våldet definieras rubbas kvinnans tankar och på grund av distraktion från omgivningen börjar kvinnan tvivla på sina känslor för mannen och våldet han utsatt henne för betraktar hon inte längre som normalt. När våldet definieras som avvikande för kvinnan påbörjas exit- processen.

Det andra stadiet i exit-processen, Seeking Alternatives, handlar om att individen börjar söka efter alternativa identiteter. Individen överväger fördelarna och nackdelarna med att lämna den gamla rollen. I samband med att individen söker efter anledningar till att lämna den gamla rollen så har det visat sig att det har stor betydelse för hur omgivningen reagerar. Ebaugh (1988) framhåller att om närstående har en negativ syn till individens beslut kan det leda till att exit-processen pausas eller avbryts. Vidare menar Ebaugh (1988) att om de närstående istället har en positiv syn till individens beslut, så finns det en stor chans att individen kommer vidare i sin exit-process. Det har visat sig vara en av de mest avgörande faktorerna till att individen fortsätter sitt sökande efter en ny roll.

Det tredje stadiet i exit-processen, The Turning Point, innebär att det kommer en tid när individen bestämmer sig och tar beslutet att lämna rollen. Beslutet sker vanligen i samband med en vändpunkt i form av en händelse som gör att nackdelarna överväger fördelarna. När individen bestämt sig är denne i behov av att få bekräftelse från omgivningen. Detta är för att individen ska känna att omgivningen stöttar dennes beslut och då ökar individens. Det resulterar i att individen lämnar rollen och övergår till det fjärde stadiet i exit-processen, det kallas för Creating the Ex-Role. Det innebär att individen börjar anpassa sig till den nya rollen och får kämpa med att inte falla tillbaka i den gamla rollen. Från samhällets perspektiv finns det olika sätt att betrakta role exits.

Beroende på individens förflutna påverkar det hur samhället kommer se på den nya rollen.

Detta innebär att omgivningen antingen kommer acceptera eller stämpla individen. På

grund av det kan det vara svårt för individen att anpassa sig till samhällets förväntningar och leva upp till den nya identiteten.

Utifrån det socialpedagogiska perspektivet går det att betrakta exit-processen som en teoretisk utgångspunkt. Detta för att se hur kvinnorna som lever i relationer med våldsamma män ska kunna bli självständiga. När de våldsutsatta kvinnorna lämnar männen så måste de klara sig på egen hand. På grund av detta är det väsentligt att betrakta hur de får hjälp och stöd från myndigheter och organisationer till att skapa nya identiteter.

Exit-teorin går att koppla till övergången från normaliseringsprocessen till uppbrottsprocessen. Genom exit-processen kan vi analysera hur socialtjänsten och kvinnojouren ger de våldsutsatta kvinnorna hjälp och stöd genom de olika processerna.

Utifrån exit-teorin är det intressant att betrakta vilka stadier de våldsutsatta kvinnorna genomgår samt vilka faktorer det är som påverkar kvinnornas beslut att lämna de män som har våldsutsatt dem.

De teorier som Blumer (1986) och Ebaugh (1988) framhåller anser vi går att koppla till arbetet med våldsutsatta kvinnor, eftersom de professionellas bemötande sker genom social interaktion. Båda teorierna har en utgångspunkt som går att koppla till att kunna motivera till förändring från en professionell till en klient. Genom symbolisk interaktionism och exit-teorin ska vi fördjupa oss i hur professionella kan ge hjälp och stöd till våldsutsatta kvinnor. Utifrån intervjuer med professionella från socialtjänsten och kvinnojouren ska vi kartlägga vilka faktorer som är betydelsefulla i de våldsutsatta kvinnornas förändringsprocesser.

6 Metodologiska utgångspunkter

I avsnittet presenteras undersökningens metodologiska utgångspunkter samt en framställning över förberedelserna, genomförandet och analyseringen. Vidare beskrivs de forskningsetiska övervägandena och kvalitetskriterierna.

6.1 Fenomenologiskt angreppssätt

Till denna undersökning har vi utgått från det fenomenologiska perspektivet som innebär att betrakta sociala fenomen utifrån den enskilda individen. Forskaren sätter egna känslor och tankar i parentes och fokuserar på informanternas livsvärld. Livsvärlden motsvarar individens verklighet samt kunskaper och erfarenheter och hur individen formas genom sociala interaktioner. Genom det fenomenologiska perspektivet tolkar forskaren berättelserna om livsvärlden, och forskaren uppfattar och förklarar livsvärlden genom sinnena. Fenomenologin lämpar sig till undersökningar om professionellas förhållningssätt och tillvägagångssätt och specifikt arbeten som har pedagogisk inriktning (Kvale & Brinkmann 2014; Johansson 2018). Enligt Johansson (2018) kan fenomenologin användas i undersökningar som fokuserar på att beskriva olika processer.

Så som att genomföra sociala förändringar och byta identitet och forskaren vill förklara dessa händelser utifrån vad informanterna berättar. Det fenomenologiska perspektivet lämpade sig för vår undersökning eftersom vi såg bortom förförståelsen. Istället strävade vi efter att granska hur professionella motiverar våldsutsatta kvinnor till förändring.

6.2 Kvalitativ intervju

Denna undersökning, som handlar om professionellas arbete med våldsutsatta kvinnor, har utgått från en kvalitativ metod. Bryman (2018) framhåller att den kvalitativa metoden syftar till att betrakta och tolka individens livsvärld för att skapa erfarenhet och kunskap.

Valet av den kvalitativa metoden skedde när vi bestämde oss för att se till de professionellas perspektiv i deras möte med våldsutsatta kvinnor.

Kvale och Brinkmann (2014) framhåller att kvalitativa intervjuer fokuserar på informanternas livsvärld som de uttrycker med ord. Genom interaktionen mellan forskaren och informanterna skapas undersökningens empiri. För att besvara undersökningen genomfördes semistrukturerade intervjuer, vilka kännetecknas för att innehålla öppna frågor som bidrar till utförliga svar. Frågor under semistrukturerade intervjuer behöver inte ställas efter en specifik ordning, utan gör att forskaren inte behöver följa intervjuguiden. Istället har forskaren möjlighet att utforska livsvärlden hos informanterna (Bryman 2018). Vidare lämpade sig de kvalitativa intervjuerna för undersökningen med koppling till det fenomenologiska angreppssättet.

6.3 Urval

Bryman (2018) beskriver det målstyrda urvalet, vilket innebär att de som medverkar har blivit utvalda för att besvara undersökningen. Under våra förberedelser gjorde vi en kartläggning över vilka professionella som arbetar med våld i nära relation. Eftersom våld mot kvinnor är ett samhällsproblem förstod vi att flera verksamheter är engagerade. Till en början fanns det ett intresse att vi skulle kontakta professionella inom alla sektioner.

Dock ändrades inriktningen eftersom det hade inneburit att vi skulle behöva intervjua anställda inom flera områden, som exempelvis polismyndigheten och sjukvården. Det ledde till att vi begränsade urvalet till det sociala arbetet och tog då kontakt med professionella inom socialtjänsten och kvinnojouren. Efter att ha fördjupat oss i både litteratur och forskning har vi kunnat se att dessa verksamheter har nära kontakt med våldsutsatta kvinnor under hela processen. Det målstyrda urvalet ledde till att informanterna kunde dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter som kopplades till undersökningens syfte och frågeställningar. På grund av de skilda uppdragen mellan socialtjänsten och kvinnojouren har vi förtydligat detta också i vårt resultat.

6.4 Förberedelser och genomförandet

Grunden till intresset för de professionellas arbete med våldsutsatta kvinnor utvecklades efter tidigare genomförd kunskapsöversikt med fokus på våld i nära relation. Resultatet i kunskapsöversikten visade att de professionellas hjälp och stöd är en avgörande faktor om kvinnan inleder processen att lämna en våldsam relation. Det ledde sedan till att vi bestämde oss för att undersöka interaktionen mellan professionella i det sociala arbetet och kvinnor som blivit utsatta för våld. Därefter fördjupade vi oss ytterligare genom att söka efter relevant litteratur och forskning.

Via hemsidan Nationellt Centrum för Kvinnofrid1 hittade vi aktiva forskare, begrepp och teman till undersökningen. Litteraturen i avsnittet ”Bakgrund” är framtagen med sökningar på dessa forskares namn och titlar i OneSearch. ”Tidigare forskning” har skapats med litteratur framtagen från sökningar i SwePub, Libris och OneSearch med sökorden “intimate partner violence” och “social work” i olika kombinationer. För att begränsa publikationerna till undersökningen anpassades sökningarna efter språk och år samt kontrollerades det att de blivit referensgranskade.

Vidare formulerades ett missiv (Bilaga 2) med information om undersökningens syfte och de etiska aspekterna från Vetenskapsrådet. Missivet skickades via e-post och de som kontaktades var anställda på socialtjänsten och kvinnojouren i fem olika kommuner.

Kontakten etablerades med fem socialtjänster och sju kvinnojourer. De informanter som ville medverka gav svar på e-post inom en vecka, vilket gjorde att sju intervjuer kunde bokas omgående. Därefter utformades en intervjuguide (Bilaga 1) för semistrukturerade intervjuer där frågorna anpassades efter undersökningen för att besvara syfte och frågeställningar. Intervjuguiden bestod av öppna frågor vilka användes för att skapa diskussioner samt ta del av informanternas perspektiv. Innan genomförandet av intervjuerna gjordes en pilotundersökning med en utomstående för att se hur kommande informanter möjligen skulle tolka frågorna. Pilotundersökningen ledde till en justering i intervjuguiden eftersom en del frågor gav samma svar.

För att säkerställa att informanterna mottagit informationen om vad det innebär att medverka i undersökningen medtogs ett missiv till intervjun som innehöll de etiska aspekterna från Vetenskapsrådet (Bilaga 3). Missivet undertecknades av samtliga informanter och de gav även sin tillåtelse till att spela in intervjuerna. För att intervjuerna skulle kännetecknas av en god kvalitét delades uppgifterna kring genomförandet av intervjutillfället. En av oss utgick från intervjuguiden och ställde frågorna medan den andra förde anteckningar. Trots strategin ställde vi båda frågor allteftersom på grund av en ambition att föra en dialog mellan oss och informanterna.

När alla intervjuer genomförts delades materialet upp inför transkribering och var och en av oss skrev ut fyra respektive tre intervjuer för att effektivisera forskningsprocessen.

Inspelningarna var på cirka fem timmar. Under intervjuerna använde informanterna uttryck som uteslöts i transkriberingen på grund av talspråk. De uppgav även namn, verksamheter och städer som togs bort för att inte röja identiteter och arbetsplatser.

6.5 Forskningsetiska övervägande

Vetenskapsrådet (2017) framhäver att forskare har ett ansvar för de individer som medverkar i undersökningen samt de som påverkas av resultatet. Forskarrollen ska kännetecknas av ett bra uppförande mot samhällets etiska normer och värderingar samt bland annat granska och redovisa momenten i undersökningen. Bryman (2018) lyfter grundläggande riktlinjer inom svensk forskning som handlar om etiska överväganden i avseende till informanterna. Informationskravet handlar om att forskaren ska ge deltagarna information om undersökningens syfte. De ska även bli informerade om de moment som de kommer delta i samt att medverkan är frivillig och kan avbrytas. Samtyckeskravet syftar till att informanterna har rätt att bestämma om deras

1 https://nck.uu.se

deltagande. Konfidentialitetskravet innebär att namn, verksamhet och stad hanteras konfidentiellt för att skydda dem. Nyttjandekravet handlar om att materialet enbart får användas till den tänkta undersökningen.

Under hela forskningsprocessen har vi tagit hänsyn till de etiska övervägandena. Redan när första kontakten etablerades bifogades missivet (Bilaga 2) som innehöll de fyra individskyddskraven. Vid intervjutillfällena delades ytterligare ett missiv (Bilaga 3) ut som beskrev vad informanternas medverkan i undersökningen skulle innebära samt hur materialet skulle hanteras. För att säkerställa konfidentialitet har ljudfilerna och utskrifterna från intervjuerna blivit sparade i låsta mappar. I framställningen av undersökningen har namn, verksamheter och städer fingerats. Att skydda identiteter och arbetsplatser har skett med noggrannhet för de emotionella historierna om våldsutsatta kvinnor. De kunskaper och erfarenheter som informanterna har delat med sig av har inte vinklats, utan citerats.

6.6 Teoretisk tolkning

Till undersökningen har vi valt att använda den teoretiska tolkningen för att kartlägga betydelsefulla faktorer i arbetet med våldsutsatta kvinnor. Enligt Kvale och Brinkmann (2014) använder forskarna inget verktyg för att analysera materialet med teoretisk tolkning, vilket innebär att de inte arbetar efter någon särskild teknik eller ordning.

Tolkningen följer inget mönster från de olika teorierna utan forskarna hittar sitt eget sätt.

Däremot kan teoretisk tolkning blockera dem från att upptäcka nya perspektiv och därför bör de ha ett aktivt lyssnande och vara mottaglig för informanternas kunskaper och erfarenheter. Det handlar om att forskarna sätter sina egna värderingar inom parentes och tillämpar ett fenomenologiskt angreppssätt.

Betydelsefulla faktorer som kom fram under intervjuerna valdes ut för att besvara undersökningens syfte och frågeställningar. Genom teoretisk tolkning kunde vi se till vilka förhållningssätt och tillvägagångssätt professionella från socialtjänsten och kvinnojouren tillämpar för kvinnor som blivit utsatta för våld. Under bearbetningen av materialet framkom innehållsrika citat som placerades i ett dokument och delades upp efter kategorier. De kategorierna som utformade resultatet baserades på undersökningens syfte och frågeställningar och därefter formulerades rubrikerna samt att citaten sorterades in. Figur 1 som presenteras i avsnitt 7.6 Teoretisk analys har vi tagit fram för att underlätta analysen av resultatet utifrån de teoretiska utgångspunkterna. Inspiration till att utforma figuren kom från tabeller som förekommit i liknande uppsatser och undersökningar.

Figuren syftade till att kartlägga betydelsefulla faktorer i arbetet med våldsutsatta kvinnor utifrån exit-teorins faser samt förklara kopplingen mellan teorierna och resultatet.

Figurens utseende har vi själva tagit fram med hjälp av Microsoft Words funktion SmartArt, modellen kallas för Cyklisk och vi har själva lagt till textrutor och justerat utseendet.

6.7 Kvalitetskriterier

Till en kvalitativ undersökning kan en forskare tillämpa begreppen tillförlitlighet, trovärdighet, pålitlighet och konfirmerbarhet för att den ska utmärkas av god kvalité.

Däremot framhåller Kvale och Brinkmann (2014) begreppen reliabilitet, validitet samt

generalisering med koppling till den kvalitativa intervjun. Reliabilitet handlar om att forskningen har konsistens och tillförlitlighet. Det innebär att resultatet ska kunna återskapas vid en annan tid och av en annan forskare samt om informanterna skulle lämna liknande svar. I denna undersökningen kan det vara svårt att uppnå reliabilitet eftersom de professionellas förhållningssätt och tillvägagångssätt kan komma att ändras efter publicering. Validitet innebär att förhålla sig till trovärdigheten i de argument som framställs i resultatet. De ska vara hållbara, försvarbara och övertygande. Det handlar om att forskaren ska besvara undersökningens syfte och frågeställningar genom den valda metoden. För att uppnå validitet sammankopplades undersökningens olika avsnitt med syfte och frågeställningar och materialet granskades flera gånger i syfte att inte gå miste om viktiga delar till resultatet. Enligt Kvale och Brinkmann (2014) har en kvalitativ undersökning reliabilitet och validitet om resultaten är applicerbara i samhället. Det handlar om att resultaten är generaliserbara till flera kontexter. Det kan vara svårt att uppnå en hög generaliserbarhet vid kvalitativa intervjuer eftersom det vanligen är ett mindre urval och är begränsat till ett specifikt område (Kvale & Brinkman 2014; Bryman 2018). Dock menar Kvale och Brinkmann (2014) att kunskap ständigt omvandlas och därför är det svårt att uppnå generaliserbarhet. Forskning ska vara aktuell för nuet men vad som är sant idag behöver inte vara sant imorgon.

7 Resultat

I avsnittet presenteras samtliga informanter som har deltagit i undersökningen. Materialet från intervjuerna har formats till följande teman Att motivera våldsutsatta kvinnor att be om hjälp och stöd, Hur professionella bemöter våldsutsatta kvinnor samt Möjligheter och svårigheter i det sociala arbetet.

7.1 Presentation av informanterna

Cecilia är utbildad beteendevetare och personalvetare och har tidigare arbetat tretton år inom häkte, anstalt och frivård. När hon arbetade inom kriminalvården behandlade hon förövare i KBT. Sedan 2015 arbetar Cecilia som verksamhetsansvarig på kvinnojouren där hon tidigare varit volontär.

Annica är socionom och sedan 2018 är hon boendesamordnare på kvinnojouren. Annica har varit socialarbetare i 32 år och har arbetat med våld sedan 1998. De sista elva åren arbetade hon för socialjouren.

Malcolm är socialsekreterare på socialtjänsten och arbetar sedan 2018 inom sektionen missbruk och våld i nära relation. Malcolm är utbildad kriminalvårdare och har tidigare arbetat på häkte och anstalt.

Victoria är utbildad socionom. Sedan 2008 arbetar hon som behandlare på en mottagning som erbjuder samtal för individer som blivit utsatta för våld och individer som utövat våld. Denna öppna verksamhet går under Socialförvaltningens arbete.

Jessica är utbildad lärare och började 2014 arbeta på kvinnojouren. Jessica har gått interna utbildningar via Unizon2, och idag arbetar hon som boendesamordnare på deras skyddade boende och i den öppna verksamheten.

Angelica är socionom och har yrkeserfarenheter inom olika områden, bland annat som kurator och samordnare inom regionen. Angelica har också arbetat på socialtjänsten med familjehemsplaceringar och skyddsplaceringar, där vissa ärenden hanterade våld i nära relation. År 2019 började Angelica som familjesamordnare på kvinnojouren.

Erica är utbildad undersköterska och började sitt arbete på kvinnojouren år 1998. Därefter har hon läst kurser inom bland annat krishantering och bemötande av individer.

7.2 Att motivera våldsutsatta kvinnor till att be om hjälp och stöd

I avsnittet beskrivs det hur våldsutsatta kvinnor söker hjälp och stöd samt vad informanterna anser som samhällets ansvar.

7.2.1 Hur kontakten med verksamheterna etableras

Flera av informanterna berättade att när våldsutsatta kvinnor ska be om hjälp och stöd måste de få information vart de ska vända sig. Att söka hjälp som våldsutsatt kvinna kan uppfattas som enkelt med dagens teknik. Med en sökning på internet kommer det flera träffar på vilka enheter som kan ge hjälp och stöd. Annica som jobbar på en kvinnojour nämnde kvinnofridslinjen, en nationell stödtelefon för våldsutsatta kvinnor, som är öppen dygnet runt.

Vi har det förebyggande och utåtriktade arbetet härifrån också, vi har mycket material ute i samhället så att man ska kunna kontakta. Då kommer det ofta stödsamtal … och så kan man ringa kvinnofridslinjen

… det viktigaste är att alla vet att det finns en sådan linje … sen är det också alla aktörers arbete att hänvisa till oss. (Annica)

Jessica berättade att de får ungefär 300 enskilda telefonsamtal till kvinnojouren varje år.

Då är det kvinnorna själva eller en förälder, en arbetsgivare, en kompis… eller från skolan eller sjukvården. (Jessica)

Unizon har på sin hemsida en karta över Sveriges kvinnojourer. Kvinnor som blivit utsatta för våld kan gå in där och söka efter kontaktuppgifter till närmsta kvinnojour. Angelica som jobbar på en kvinnojour beskrev hur kvinnorna kan ta kontakt med dem.

[…] det kan hända att det bara står en kvinna här utanför och knackar på … och det ringer kvinnor … ganska ofta … och berättar om sin situation. Ibland räcker det med bara ett samtal, man pratar länge i telefon, att de känner sig nöjda med det. De får alltid erbjudande att

2 Samlade kvinnojourer, tjejjourer och stödverksamheter runtom i Sverige med mottot:

”Ett jämställt samhälle fritt från våld” - http://www.unizon.se/

komma hit om de vill och många väljer att komma hit … efter det behovet man har. (Angelica)

Vidare framhöll Angelica att kvinnorna som hon möter har varit kontrollerade under lång tid, vilket har gjort att kvinnorna upplever att de inte har förmågan att ta tillbaka sina liv.

De känner inte till sina rättigheter eftersom männen har isolerat dem från samhället.

Man har ingen koll på samhället, vem man ska vända sig till. Sen när man vänder sig till socialtjänsten då står det ofta ord mot ord mellan mannen och kvinnan och det är inte alls sällan att mannen låter som den stabila och trygga. De här männen är jättebra på att manipulera och är charmerande … så de låter i socialtjänstens öron som den kloka föräldern som har koll och kvinnan blir avfärdad … för att man är för orolig och ängslig … Jag vet att det finns jättebra socialtjänster där man har kunskap och kan se igenom det. Men det är sådana faktorer som gör att det kan vara svårt att gå vidare från mannen. (Angelica) 7.2.2 Samhällets ansvar

En del informanter påpekade att det inte enbart är kvinnans uppgift att ta kontakt med myndigheter eller organisationer. Fler människor i samhället kan uppmärksamma våld genom att ställa frågan ”Har du blivit utsatt för våld?”.

[…] att man som samhälle reagerar … att man inte accepterar vissa kränkande ord … att människor reagerar på hur man är mot varandra

… och säga ”Det är inte okej!” (Victoria) Alla måste våga säga ifrån. (Angelica)

Cecilia nämnde att samhället behöver ha kunskap om mäns våld mot kvinnor. Hon menade att det inte enbart gäller de som arbetar med att ge hjälp och stöd till våldsutsatta, utan att civila också ska kunna ta ansvar och reagera på våldet.

Det viktiga är kunskapsspridning, det är otroligt viktigt … att man synliggör förövarna och sätter ord på våldet. Och att män är med i den här kampen för det är ingen kvinnofråga. Vi måste göra detta tillsammans … För annars kan jag hålla på att skydda kvinnor i all oändlighet men vi måste börja jobba med problemet och det är normer, attityder och värderingar … För var fjärde kvinna blir utsatt för våld i nära relation någon gång i sitt liv och det är väldigt höga siffror, och det är ju inte en och samma man som går runt och gör detta utan det är otroligt många män som faktiskt utövar våld på olika sätt mot kvinnor och har kvinnohat tyvärr. (Cecilia)

Vidare berättade Cecilia om det förebyggande arbetet och att det är viktigt att informera ungdomar om vad som är en ”schysst relation” och hur killar och tjejer bör behandla varandra. Det handlar om att respektera och acceptera människors olikheter samt att få bort ”machokulturen”. Massmedia bär också ett ansvar för hur människor pratar om våld.

De uttryck som media använder sig av bör spegla verkligheten. Istället för att de skriver

”Kvinna utsatt för våld” borde de skriva ”Man utsatte kvinna för våld”.

Det handlar om samhällets syn på våldet, jag menar man skriver i tidningen ”Lägenhetsbråk”. Nej! Det är mäns våld mot kvinnor. Där har media ett enormt ansvar att sätta ord på våldet. (Cecilia)

Enligt Malcolm upplever socialtjänsten att fler kvinnor har under det senaste året kontaktat dem för att de har blivit utsatta för våld.

Det pågår en tydlig rörelse … överlag i samhället. Jag tänker

#MeToo-rörelsen … Vi ser en ökning på våldsärenden … Sen tänker jag att det är ett mörkertal som kommer fram också … Det har blivit vanligare att kvinnor ber om hjälp … Man pratar mycket om sexuellt våld mot kvinnor i samhällsdebatter. Så det pågår ett tydliggörande men det går alltid att prata mer om det. (Malcolm)

7.3 Hur professionella bemöter våldsutsatta kvinnor

I avsnittet presenteras hur professionella arbetar med våld i nära relation samt hur informanternas upplevelser kring kvinnorna som befinner sig i processen från att leva i våld till att bryta upp ur relationen.

7.3.1 Kvinnorna normaliserar våldet

Flera av informanterna beskrev att kvinnorna normaliserar våldet och inte ser sig själva som våldsutsatta. De vill inte bli kategoriserade och behandlande som offer. Den skam som kvinnorna känner gör att de inte söker hjälp efter första misshandeln.

De brukar ha 30–40 olika misshandlar bakom sig innan de kontaktar polisen eller sjukvården … de har inte ens berättat för sina mammor eller bästa kompisar … de tänker … att det går över … Vi försöker hjälpa dem att hitta kraften till att polisanmäla och ta emot hjälp från socialen. (Annica)

Våldet har påverkat kvinnan så länge att det blir hennes sanning. Kvinnan väljer att inte söka hjälp för att hon inte uppfattar våldet som ett problem.

”Jag tar över bilden som personen försöker ge mig och så blir det min verklighet … jag är en dålig person, jag är en dålig fru, jag är en dålig mamma.” (Victoria)

Mannens makt och kontroll har gjort att hon blivit blind för hans handlingar. Trots att kvinnan inte ser våldet som ett problem rättar hon sig efter mannens villkor utan att hon är medveten om det. Victoria och Erica förklarade att det som kvinnorna gör benämner informanterna som motstånd och det handlar om att undvika männens våld.

Våld skapar rädsla, ”Jag gör saker för att undvika våld”, det gäller alla, ”Jag säger att det går bra för att undvika våld… men jag vill inte göra det”. (Victoria)

”Ja men jag låser alltid upp balkongdörren för är han på det humöret när han kommer hem så springer jag ut för han slår mig aldrig så att grannarna ser det.” (Erica)

Det är viktigt att professionella stöttar och bekräftar kvinnans historia samt förklarar att kvinnan inte har levt i en våldsam relation, utan att hon har levt med en man som varit våldsam mot henne. Även Cecilia berättade att kvinnorna gör motstånd mot våldet.

Att man synliggör motståndet som kvinnorna gjort hela tiden … för alla som har blivit utsatta för någon form av våld … gör motstånd och man hittar vägar … för att minska våldet. Genom att prata med kvinnorna upptäcker vi det tillsammans med dem … Att vi inte pratar om ”Varför går hon inte?” utan vi pratar om ”Varför slår han?” … Vi synliggör förvaren och lägger skam och skuld där det hör hemma.

(Cecilia)

Kvinnorna tror att de bär ansvar för våldet eftersom männen tryckt ner deras självbild.

Men för att stoppa våldet framhöll informanterna att männen behöver komma till insikt om att de har våldsutsatt kvinnorna. Malcolm beskrev hur männen skuldbelägger kvinnorna och förskjuter problemet.

Vi har ett projekt där vi försöker få in våldsutövaren i behandling också. Men de är oftast svårare att nå. Det är ofta mycket skam och skuld kopplat till det här med att vara våldsutövare. Och då skäms de ofta så pass mycket så de inte är beredda att ta hjälp … de lever i förnekelse … man skuldbelägger kvinnan … ”Det är hennes fel.”

(Malcolm)

Vi som jobbar här tycker det är viktigt i bemötandet att ha ett tydligt ställningstagande att våld inte är den här personens fel, har man varit med om våld så är det alltid den som har utsatt den här personen som bär ansvar för att det varit våld. (Victoria)

7.3.2 Hur professionella frågar om våldsutsattheten

Alla informanter lyfte att vid det första mötet, när en våldsutsatt kvinna har med en myndighet eller organisation, är avgörande för om hon kommer att gå vidare med processen. Enligt Annica ska den professionelle stötta kvinnan i hennes beslut att göra en polisanmälan.

”Är du säker på att du vill anmäla?” är inte den bästa frågan till en kvinna som … kommit fram till att hon vill anmäla … ”Är det verkligen säkert?” … de har redan tagit ställning. (Annica)